Hurra

Det är ingen hemlighet att jag den här veckan varit på sämre humör än någonsin.

Vet inte varför.

Men tröttma känns som en rimlig orsak. Ja orsak, inte ursäkt.

Jag är så trött att om jag är mitt i en mening och jag ser en fågel äta ett frö utanför fönstret så stör det mig tillräckligt för att jag ska glömma vad jag pratar om.

Jag behöver inte sova.

Jag behöver frid.

Så. För att råda bot och bättring stänger jag idag av hjärnan.

Och låtsas att jag fyller år.

Jag behöver tankas.

På ny energi.

Och på omtanke mot mig själv.

Idag ska jag fira och firas.

Allt annat får backa.

Hurra för mig.

Och förstås även för dig. Men idag får du klara dig lite utan mig.

För jag fyller på bränsle.

Det är soppatorsk här sörru.

Skål för mig.

Och självklart även för dig.

Men du fyller på glaset själv idag är du bussig?

Imorgon är jag omtänksam igen.

(Bild från det förflutna. Från en perfect day.)

Det typ finaste jag hört

Jag har en ny kollega. En ung kille. Med ett förflutet som får det att knyta sig i magen. Man vill kräkas. Och slåss.

Och tänka sig. Ändå.

Att någon kan ha en sån uppväxt och ett sånt förflutet. Och ändå fortfarande står upp.

Men han inte bara står upp. Han lever fullt ut och är en fantastisk människa. På alla sätt.

Och han får mig att undra varför jag över huvud taget kan ens komma mig för att klaga.

Han är av den där typen som kommit hit. För att han inte under några som helst omständigheter kunde stanna där han var.

Väldigt välkommen hit.

Idag hjälpte jag honom med en jobbsak. Lätt som en plätt för mig, svårare för honom. Han hade gjort ett misstag som jag hjälpte honom att reda ut.

En skitsak.

Vi jobbar inte inom vården.

Inte på SOS Alarm.

Hur farligt kan det vara?

Jag sa att han inte ska bry sig. Aldrig mer tänka på detta. Ingen katastrof är skedd. Allt går att ordna upp. Man ber om ursäkt om det behövs, sen gör man vad man kan för att ordna upp problemet. Det är så man gör. Ordnar upp.

Sen går man vidare.

Och tänker inte mer på det.

I relation till andra saker är det mesta helt banalt. Patetiskt. Noll viktigt. Löjligt. Fisigt. Oviktigt.

Han tittade på mig och sa att jag sprider så otroligt positiv energi. Att han har tänkt på det. Och vill säga det till mig. Att det är bra att vi är ett team. Och löser saker ihop.

Han är 20-25 år yngre än jag. Har en bakgrund som är värre än det värsta helvetet jag någonsin kunnat drömma om. Eller någonsin fasat för.

Och så har han mage att säga att jag sprider positiv energi.

Tillbakakaka.

Dubbel tillbakakaka.

Mer tillbakakaka än du någonsin kan säga.

Stjärnstopp.

Men framför allt: Välkommen hit.

Och tack för att jag fick min dag förgylld.

En period när jag känner att jag geggar ner hela tillvaron med mitt dåliga humör och trötta attityd.

Som om jag gick in med leriga och koskitiga stövlar på ett nybonat golv.

En fin komplimang när man behövde den som bäst.

Ha en fin helg och en ljuvlig andra advent.

Boktips

Ett av mina finaste och trognaste fan, Malin, frågade efter boktips. En mycket befogad fråga när jag här har vräkt ut över cyberrymden att jag slukar böcker. (Läs inlägget precis före detta om du är nyfiken på hur det lät.)

Såklart. Jag bjuder mer än gärna på detta.

Håll till godo!

Utan inbördes ordning. Mina fabboriter.

Kring denna kropp – Stina Wollter

Late bloomer – Emma Hamberg

Omgiven av idioter – Thomas Erikson

Serien om Marianne Jidhoff – Denise Rudberg (Serien börjar med boken Ett litet snedsprång. Sen kommer sju böcker till. Alla har numret i ordningen i sin titel. Så smart och så lätt att veta vilken man ska välja nästa gång. Andra boken heter t ex Två gånger är en vana. Detta smarta upptäckte jag först efter fjärde boken. Mycket begåvat!)

Strandcaféet – Lucy Diamond

Till minne av en villkorslös kärlek – Jonas Gardell

Så lärde jag mig att älska min kropp – Linda-Marie Nilsson

Hjälp jag är utmattad – Clara Lidström, Erica Dahlgren

Och på frågan om vilken bok du ska börja med av dessa så säger jag Gardells eller Wollters. Fantastiska. Man vill lyssna på dem dygnet runt. På repeat. Precis som jag lyssnade Carolas Hunger. När det begav sig.

Varsågod. Det där var mina tips.

Särskilt till dig Malin.

Fri tillgång

Du som är i min ålder. Alltså 27 i sinne och känsla, men kanske över 40 i passet. Du minns ju. Hur vi lyssnade på Tracks och spelade in våra bästa låtar. Så det blev ett helskottas bra blandband. Med helst inget prat av Kaj ”Babblaren” Kindvall.

Jag minns Lionel Richie. Wham. Carola. Whitney Houston. Phil Collins. Idag känns deras musik lite halv utan babbel från Kajan. Som att man tagit bort halva grejen.

Tänk om jag då vetat. Att jag i min vuxna skepnad skulle kunna frossa. Och lyssna på vilken låt jag vill, precis när som helst. I min telefon. Eller i en dator platt som Svensk Damtidning. Körandes i min egen bil. (Ja, det fanns en period omkring 1989 då jag trodde att jag skulle förbli körkortslös. I all evighet!)

(Och föga anade jag att jag om 30 år inte ens skulle äga en apparat som det går att spela ett blandband i.)

Det är så många grejer vi frossar i idag. Som förr var hårdvaluta.

Ja, men du vet ju det här med foto. Att framkalla en filmrulle kostade en miljard. Och du fick vänta två veckor på att ens få se bilderna. Ja, tills man kunde framkalla på en timme. Vilket man i verkligheten typ aldrig kunde för hade de mycket att göra så man fick komma tillbaka efter två timmar. Eller så var det tidsräkningen som var fel i Skärholmen.

En LP kostade nästan en hel månadspeng och när man gick från tunnelbanan med skivan i en påse kunde det blåsa till så att skivan fick vingar och flög lite. Blev det då ett veck på nått hörn på skivomslaget så var ju det halvåret förstört.

Idag kan vi frossa. I det mesta. Och inte är vi så mycket gladare för det.

Men en sak som jag frossar i och njuter något förbenat av, är böcker. Att med hjälp av en liten slant per månad kunna frossa i böcker är för mig ofattbart fantastiskt.

Jag har en sån tjänst. Och jag slukar böckerna. Frossar. Missbrukar. Röjer runt bland dem. Laddar ner hej vilt. Raderar om det inte är bra efter tio minuters lyssning.

Och inte fyller det på i mina hyllor heller. De tar inte mer plats än luft. Och det älskar jag.

Jag samlade på så mycket förr. Frossade i grejer. Porslinselefanter, klistermärken, nyckelringar och servetter. Luktsudd. Frimärken. Allt. Allt som fanns att tillgå. Och allt var lite svårt att få tillgång till.

Nu har jag tillgång till allt. Men vill knappt ha någonting. Jag har allt jag behöver. Köper nått nytt ibland för att det behövs.

Men som sagt. Att betala en liten summa för en app som ger mig fri tillgång till massa böcker. Så värt. Min bäst använda utgift. Min mest värda autogiro-draging.

60 böcker på ett år.

Var skulle jag ha ställt dem någonstans efter läsning?

Jag säger nej till frosseri av fysiska prylar.

Så länge det inte handlar om dillchips.

Alltså.

Ytlig

Jag drabbas inte av näthat. Har aldrig gjort. Det är jag alldeles för liten på nätet för att bjudas på. Och det är ju bra. Menar jag.

Men en gång blev jag kallad ytlig. Jag fick höra att jag bara skrev om läppstift och sånt.

För att vara en sån som bara skriver om läppstift, så skriver jag väldigt lite om läppstift. Tycker jag.

Men precis nu sitter jag och väntar på att få gå bort på middag. Vi kollar lite på hockey och tar ett glas vin. Jag kan säga att jag äger på detta. Jag är hysteriskt talangfull när det gäller att 1. vänta på gäster 2. vänta på att få gå bort på middag.

Medan jag väntar, på 1 eller 2, funderar jag ofta på vilket läppstift jag ska ta på mig.

Så ytligt.

Och fantastiskt härligt.

Favorit i repris

Kommer du ihåg mina julkalendrar från 2017? Det gör du säkert. Ditt minne är ju oklanderligt. Precis som mitt. Bara det att jag glömmer så lätt.

Men det var ju så att jag var tvungen att göra nya. För 2018. Såklart. För det var ju så roligt. Sällan har en så liten insats bjudit på så mycket tillbakakaka. Någon åt upp både sin egen och sin frus kalender redan före 1 december förra året, och fick bjudas på refill. Någon skickade sms varje dag när kalendern öppnades. Någon menade att detta var det bästa som hänt sen Sunes pappa kokade knäck.

Så. Det blev en ny omgång.

Och de har börjat delas ut.

Såhär har en det. Där står den och väntar. Och myser.

Like a förstoppning

Det är så mycket jag vill berätta om. Och visa. Det är så många grejer som behöver ventileras och visas upp. Skåp som behöver öppnas och inventeras. Tankar som behöver vädras. Gammal skit som en gång för alla ska kastas så långt bort att ingen människa någonsin har hunnit vara där det hamnar.

Jag vill ju visa bilderna och berätta historierna från San Fransisco. Jag vill berätta om allt som jag pysslat. Jag vill visa ett par skor jag köpt. Och ett läppstift jag inte hittar.

Jag vill skryta om pajen jag lagat och jag vill be om ursäkt för dåligt humör.

Men allting blir som en enda stor deg bara.

Som fastnar i halsen.

Allt som kommer ut är en liten rap. Följt av en mindre hickning.

Jag funderar till exempel på det här med nervositet. Varför blir en del av oss svettiga i händerna när vi är nervösa?

Jag har läst eller hört att fingrarna blir som russin när man badar för att man enklare ska kunna klättra upp för hala stenar. Om det nu stämmer. Men varför får man handsvett? För att de papper man håller i ska fastna i händerna utan att man behöver hålla i dem?

Sånt.

Det är sånt som rör sig mellan mina öron.

Och det är snart advent och vi har gjort om vår årsplanering lite. Saker vi gjort i alla år ska bli lite omkastade och nya. Så att det river lite. Så att det blir lite strävt.

För annars glider vi bara omkring här i fluffet och märker ingen skillnad. Är det 2018 eller 2012? Eller har vi hunnit till 2032? Man vet inte.

Det måste till en prioriteringslista. Så att inte fel saker tar för mycket tid.

Och tack till dig som skriver till mig. Som tycker att jag skriver bra och kul. För det händer att jag får såna kommentarer. I mail och kommentarsfält. Senast från dig Ansia. Tack. Det finns få saker som gör mig så stolt och nöjd som kommentarer som din. Tack.

Håll i dig och akta dig för förståsigpåare.

Hej så länge.