När humöret får svänga

Min svägerska berättade härom dagen att Lidl skulle sälja asbilliga Singer-symaskiner idag. Torsdag. Det kunde man läsa i veckans blad från affären. Priset låg på en tredjedel av ”vanligt” pris.

Jag åkte dit innan de öppnade idag. Och hängde på låset. När jag kom dit förstod jag att jag inte bara skulle ha hängt på låset. Jag skulle ha sovit i sovsäck utanför i natt. Det var lång kö när klockan var 8.55. Folk stod med sina kundvagnar och liksom körde fram dem till dörrarna liksom för att hetsa upp dem. Är det öppet nu? Men nu då? Eller nu?

När det sa klick i dörrarna körde mannen som stod först in sin vagn så snabbt att det sa ”Pang!” i glaset. Sen liksom kilade han in vagnen i öppningen så snabbt dörrarna rörde sig.

Jag hann inte fram. Det fanns inte en chans. En tjej högg två stycken. Jag kastade en sur blick på henne och ångrade mig sen. Men ändå, TVÅ stycken. Typiskt.

Det fanns nog ungefär 6 maskiner totalt. Och jag var typ nummer 20 in i affären.

Jag bad personalen att ringa till mitt ”hemma-Lidl” (jag var på ”jobbet-Lidl”) och den trevliga personalen sa att jo då, på mitt ”hemma-Lidl” finns det. Men man får inte lägga undan. Minsann. 2,5 mil bort och på arbetstid. En timme i bil fram och tillbaka.

Jag gick ut på parkeringen och satte mig i bilen och typ lipade. Vet inte varför jag blev så ledsen över detta. Kanske för att jag velat ha en ny maskin så länge och nu äntligen fick tummen ur. Och det var så billigt och jag har köpt tyg och mönster och har liksom bäddat för sykvällar.

Men så ringde jag till min man. Som jag måste när jag är i kris. Då sa han att han kunde cykla till ”hemma-Lidl” och kolla. Han jobbar rätt nära.

Och så lipade jag nästan över det. Att min man är så snäll.

Sen åkte jag tillbaka till jobbet och berättade den hemska historien för avdelningen. Och alla klappade mig medhårs och tyckte synd. De är bra de där. Mina kollegor.

En halvtimme senare kom ett sms. Från min svägerska. ”Vi träffade A nu och han tog den sista här!”.

Så hurra. Nu har jag en. Och min man fick rädda mig igen. Men det är väl därför man är gift va? För att få bli räddad när man behöver det.

Jädrar vad jag är glad nu.

Från skitledsen till asglad på en halvtimme. Det är nästan så att jag behöver vila nu.

Tänk så många snälla som engagerade sig i min symaskin. De på jobbet som täckte upp för mig, min man som cyklade i ösregn och med frukostmackan i handen, min svägerska som skickade mess… ja… och allt detta för att jag skulle få en ny symaskin.

Men har man velat ha en i 150 år så har man. Då går det åt lite känslor.

Jag längtar hem nu.

Kære Danmark, nu sågs vi igen

Flera år i rad har vi åkt till Köpenhamn på semester. Vi har alltid tyckt att det varit toppen. I år skulle vi inte åka dit bestämde vi. Man behöver se andra ställen också sa vi. Men sen när det drog ihop sig och jag dessutom var där en snabbis med jobbet, då omvärderade vi. Och bokade en tripp.

Den här gången var det min man och jag som åkte. Alla andra gånger har vi varit flera. Nu var det vi. Annorlunda och mysigt.

Vi bodde på ett superbra hotell som jag verkligen vill tipsa om. Comfort Hotel Vesterbro. Det ligger vid stationen och det var väldigt bra för oss som åkte tåg dit. Och det var inte alls långt att gå in till stadskärnan om man ville det. Och så mycket billigare än att bo runt Nyhavn. Och vi som varit i Köpenhamn så många gånger tänkte att det kunde vara kul att bo i en annan del av staden. Och så rätt vi hade. Här kommer vi absolut att bo igen.

Rum 285 såg ut såhär. Otroligt fint även om det inte syns på de fula bilderna.

Vi började vårt besök i Köpenhamn med att besöka Torvehallerne. Där åt vi ljuvlig sushi. Vi delade på en meny…

Otroligt god sushi som de gör på beställning. Man får vänta medan de gör dem men de är så värda att vänta på.

Hela Torvehallerna är väldigt trevligt. Massa fina ställen med god mat och otroligt massa goda och fina grejer man kan köpa.

På kvällen åt vi på ett ställe där vi varit flera gånger förut. Wining and dining. De har ett koncept som vi gillar. De har bara en meny. En trärätters. Så du behöver inte välja mat. Vilken kan vara skönt ibland.

Detta är vad vi blev serverade. Väldigt gott allting.

Sen roade vi oss långt in på småtimmarna och avslutade kvällen med att åka cykeltaxi tillbaka till hotellet. Inte för att det var långt att gå och inte för att vi inte orkade gå, utan bara för att det var kul.

Dagen efter avverkade vi Nyhavn. Ett sorts måste på ett sätt men inget ställe vi vill vara på för länge, trots att det är otroligt vackert och härligt. Men nu ville vi upptäcka nya ställen.

 Vi hade fått ett hett tips om ett smørrebrødställe som heter M. Det ville vi gärna testa. Och vilket ställe. Vilka smørrebrød. Det stod i menyn att de rekommenderade 2-3 smörgåsar per person. Vi valde två var. Och det räckte verkligen. Jag har aldrig sett på maken.

När jag ändå är inne på matpratet måste jag även berätta om mother. Det häftiga stället som vi besökte för två år sen efter ett råd från en kollega. Sist vi var där åt vi lunch men nu var vi där för middag. Ett otroligt populärt ställe i det häftiga området som kallas Kødbyen. Ett gammalt slakthusområde som nu istället är fullt av restauranger. Vi har bara besökt mother men det blev en absolut favorit.

Jag åt en Gorgonzola e’Nduja. Larvigt god.

Eftersom kvällen var ung och vi var pigga och glada så slank vi in på en kul pub på väg hem till hotellet. Mikkeller Bar. Bara en sorts öl men många varianter och en väldigt kul inredning.

Tyvärr gick det inte att dra ut lådorna. Men jag när deppat klart över det kom jag på att knoppen var bra att hänga upp jackan på.

Vad kan jag mer berätta? Jo, jag såg en fantastiskt fin klänning i ett skyltfönster… Marimekko.

I baren på hotellet hade de hängt upp glasen på en supersnygg ställning…

Vi besökte Carlsberg Brewery vilket var trevligt och kul. Och där hade de en ölsamling med 30.000 flaskor. Jösses.

Ja, sen var vi en sväng på Tivoli också. Och vi promenerade runt på stan en hel massa och vi hade det bra på alla sätt och vis.

Fantastiska dagar. Hoppas att vi kan få komma tillbaka snart igen.

Duka fint.

Vi hade gäster för ett litet tag sen. Ville duka på något kul vis. Googlade lite men hittade mest bordsplaceringar. Och jag behövde inte placera oss fyra som skulle äta.

Men då slog det mig att jag såg något kul när vi var på Wallmans i december. De hade klumpat ihop allt på mitten. Smart vid julbord eller buffé.

Och detta blev jag tvungen att testa hemma. Med udda glas och helt utan självkritik gjorde jag detta.

Jag vågade dock inte ha ljus i mitten så jag satte en liten blomma där. Mina servetter var av tunt papper och det kändes lite som att de kunde ramla ner när som helst. Men de låg kvar. Så det hade gått bra.

Senare vidgade jag ut skapelsen med godisar i papper som gästerna kunde äta efter maten. Men det glömde jag fota.

Hemma

En av fördelarna med att jobba (istället för att ha semester) är att det blir fredag. Och att den känslan är svår att knäcka. Fredag och lördagmorgon. Mina bästa tider. Och det får man inte på semestern. Lördag-hela-veckan är inte samma som fredag och lördag en gång i veckan.

Det går bra det här. Första veckan avklarad och nu är det lördag förmiddag. Det kan nästan inte bli bättre.

Eller jo, det kan det. Senare idag ska vi åka till vänner i deras torp. Alltså detta har jag längtat efter sen i maj. Och nu är det nu. Det blir ljuvligt. Även om det ska bli så dåligt väder att vi nästan kommer att få en kallsup. Men det klarar vi.

Jag lovade att ta med en gravad lax till torpet. Vi ska grilla den gravade laxen. Jag tog i från tårna och gravade den själv.

Jag hade inte behövt ta i alls för detta var det enklaste jag varit med om ungefär. Dock valde jag fel recept för det var mer socker än salt i blandningen och det gjorde laxen lite söt. Det ville jag inte ha. Så jag har hällt på lite salt nu som får ligga på tills vi ska grilla den. Hoppas att den suger åt sig. Det kommer att bli gott. Det fattar man ju.

En annan sak som förvånat mig (förutom hur plättlätt det är att grava en firre) är att jag verkar ha fått lite mindre ogröna fingrar. Innan ni skriker ”Nej det kan vi aldrig någonsin tro!” så ska jag visa er. Minsann. Håll i er. Jag öppnar snart handelsträdgård.

Minns ni elefantörat? Det växte ju till sig och blev rätt stort. Tyckte jag. Men nu under sommaren har det exploderat. Och jag har läst lite på nätet. Och fattat att folk söker efter såna här som förökar sig. Gör inte alla det? Finns det olika sorter? Jag har i alla fall begåvats med en som bubblar av nya skott. Det är jag rätt mallig över.

Jag har sett att folk säljer skott till såna här. För typ 70 spänn. Mitt elenfantöra kommer att göra mig stenrik. Kan säga upp mig på måndag.

Från detta…

Till detta…

Jag menar, hur gröna fingrar haaar jag egentligen?

För att inte tala om citronträdet som jag har misshandlat å det grövsta. Det åkte ju ut i mars. För att det var fullt med lus. Superäckligt.

Sen tänkte jag att eftersom det ändå var kört för trädet så kunde jag ju göra ett litet elakt experiment. Jag skrev inte om det i bloggen för en gång när jag klippte ner det fick jag skäll av er. Och nu, nu klippte jag ner det fullständigt. Så mycket att jag skämdes. Och så gjorde även trädet.

Där har det stått sen den 5 juni. Och folk har skrattat åt oss. Åt trädet för att det varit fult och åt mig för att jag är dum i huvudet.

Men vem skrattar åt oss nu då? Jag bara frågar.

Ja ni ser ju. Vill ni ha råd om blommor och blad så kan ni kontakta mig. Jag är asbra på att misshandla blommor. Och min lycka är att vissa blommor verkar gilla det.

Och en utblommad orkidé som jag hade i köket fick flytta ner (läs: slängas ner) i en glastub och förflyttas till sovrummet. Och vad hände?

Bosse Rappne får hålla i hatten nu alltså. Det kan man verkligen säga.

Nu kan jag nästan allting. Både grava söt lax och skämma ut gröna växter.

Berlin.

Det är rätt intressant att kolla på vad ni söker på för att hitta hit. Ja, alltså ni som inte är här kontinuerligt. Det är rätt intressant att någon har sökt på ”Berlin” och hamnat  här. Jag har nog inte nämnt Berlin en enda gång under hela min tid på Internet.

Men så kan det ju vara. Man letar efter något och hittar nått annat.

Alla är välkomna här. Även ni som googlar på tyska städer. Och förstås även ni som ska ut i svampskogen.

Är frosseri verkligen en dödssynd?

Kan inte jag få visa er lite grejer som jag har ätit i sommar? Bara för att det är så gott med mat.

Ja, ni kan ju skrika ”Neeeej!” hur högt ni vill, jag hör ju inte det ändå. Så här kommer lite käk. Och sånt.

Min tallrik på min födelsedag. Alltså grillat. Och jordgubbar och haloumi ihop. Och färskpotatis. Och smör med vitlök och persilja. Liksom jösses.

Och fyller man år och har semester samtidigt (typiskt lyckad kombo!) så kan det se ut såhär vid frukosten.

Leilas kladdkaka med lakritskola och flingsalt skavde inte någonstans i magen kan jag berätta.

Syltad blomkål och morot. I 1-2-3-lag. Supergott. Måste göra mer.

Jordgubbar, glass…bollar (?) och annat smarrigt som ett för tidigt födelsedagsgrattis till frukost vid midsommar.

Vackert dukad midsommarlunch i växthus…

Löjligt god biff på Allstar i Gävle.

Ernstans skitgoda kyckling (minus libbsticka och lite annat) med paprikakräm. Nya favoriträtten.

Ja, det är väl ungefär det jag har ätit den senaste tiden. Och så lite annat också. Som jag verkar ha missat att fota. Dåligt. Skärpning om jag får be.

Sverigeturné del 2. Rättvik.

Efter att ha jobbat min första dag efter semestern idag, känner jag väldigt starkt att jag måste titta tillbaka på den fina tid som just varit.

Så jag fortsätter vår resa genom de valda delarna av Sverige.

Efter våra fina och kära dagar i Gävle riktade vi in bilen mot Rättvik. Och for iväg. Eller ja, vi trodde att vi styrde mot Rättvik men egentligen styrde vi mot Falun. Men vad gör det? Det var ju inte som att vi åkte fel precis. För i Dalarna kan man inte åka fel. Det finns inget i Dalarna som är fel nämligen. Det är rätt. Hela alltet. Så himla rätt.

Vi har varit så mycket i Dalarna att vi tänkte att karta är för töntar (det tycker vi inte till vardags, bara just då). Det var ungefär med den där känslan ”Vadå? Vi hittar väl i alla fall hem liksom?” som vi styrde iväg. Lite snett. Men också rätt.

Och för att liksom freestyla lite extra bestämde vi oss för att åka till Nusnäs. Innan vi åkte till Rättvik. Ja, vi hade ju inte bråttom. Och det var väl vår räddning. Och stora lycka.

Nusnäs måste man åka till så ofta man kan. För där har de träskor. Och det måste man köpa. Helst ett par varje år. Och absolut i olika färger. Jag har röda sen länge. Och även vita. I år fick de bli rosa. Och jädrar så bra det blev.

Efter träskor, fotografering av världens snyggaste telefonkiosk och varsin korv med bröd var vi nöjda och åkte till hotellet i Rättvik.

Vi checkade in på Hotell Lerdalshöjden. Ett hotell som var en chansning. Vi hade ingen aning om vad vi kunde förvänta oss. Visste att det fanns en fin utsikt mot Siljan och det kände vi var otroligt lockande. Så vi bokade två nätter. Hade velat stanna längre men det var fullt. Typiskt. Det är visst alltid fullt när vi vill stanna länge i Dalarna. Nästa år får vi vara ute i tid och boka ett halvår på en gång.

Vi fick i alla fall rum 318. Ett trevligt rum. Lite omodernt men väldigt rent och fint och lagom för oss. Stort badrum. Och fin utsikt från fönstret.

Och utsikten, som sagt…

Vi har som sagt varit i Dalarna rätt många gånger så vi har våra smultronställen. Vi åkte runt lite och tog ett varv runt Siljan och satt och sa ”Oh så fint” och ”Här är nog mitt vackraste ställe” hela tiden.

Hotellet hade en massa fina allmänna utrymmen där man kunde sitta och ta en kopp kaffe, en öl eller bara sitta och mysa. Är man gift med en ölintresserad man är man kanske tvungen att prova en lokal öl också.

En dag var det rasande fint väder. Då tog vi en promenad ner till stan och åt lunch och kollade på folk och fina bilar (något slags bilträff den dagen) och bara hade det lugnt och skönt.

Det finns så vansinnigt mycket fint att se överallt och så många roliga ställen att besöka, men ibland måste man bara göra ”ingenting” också. Sitta och glo rakt ut på Siljan till exempel. Det är långt ifrån fy skam.

Det var väldigt god och fin frukost på hotellet och personalen var väldigt trevlig, men vi kan inte säga något om maten. Vi åt aldrig där. Däremot åt vi på stan en kväll. På Big Street. Vi hade inte så höga förväntningar men de hade väldigt god mat. Och trevliga människor som jobbade där. Och snygg inredning. Bara en sån sak.

150720-16 Tyvärr var tiden knapp i Rättvik. Det känns som att det var träskor, solnedgång, middag på restaurang, frukost, öl i baren och sen snabbt vidare. Typiskt för kort. Och även om det var spännande att åka vidare till nästa ställe så deppade vi väldiga över att lämna vårt finaste landskap.

Hej då Dalarna. Vi ses snart igen. En vacker dag vill jag flytta till dig.