Habegär

Jag har försökt hålla nere alla typer av inköp en lång period. Av alla möjliga skäl. Inte minst för miljön. Eller för att vårt hem redan är fullt.

Men ibland blir habegäret stort. Och det handlar ofta om väskor, skor, smink och ERNST-grejer. Men nu för tiden även om klänningar, kaktusar och andra blommor.

Jag har aldrig haft ett så grönt hem som nu. Blommorna växer så det knakar och det kan bero på vårt ljusa hem med många fönster men på den oändliga mängd kärlek som jag tydligen nu för tiden känner för grejer som växer i jord och kruka.

Jag vill verkligen inte skriva här i bloggen att jag har gröna fingrar. För det vore ett hån mot dem som verkligen har det. Men jäklar vad mallig jag är. Och vad fint det är.

Jag googlar piedestaler, krukor, blomskott och grejer från morgon till kväll och jag snor små skott så fort jag kommer åt. (Kom ihåg att jag varnat dig ifall du bjuder hem mig någon gång!) (Du bjuder på fika och jag har med mig resväska att fylla!)

Men jag bjuder gärna också. En kollega som flyttar den här helgen frågade om jag har några kaktusskott som hon kan få. För hon vill bo i ett kaktushem på nästa ställe.

ATT JAG HAR!!!

Det ska bli ett sant nöje att få dela med mig av allt stöldgods.

Jag har fler snodda blommor än köpta.

Det är jag stolt över.

Men väskan (Frö Natur) från Designtorget som jag vill ha, den får jag nog fasen betala för.

Dåligt!!!

Annonser

Nu är det bra.

Nu räcker det tycker jag. Nu räcker det med varm temperatur, ljusa kvällar, kall mat och rosévin. Nu vill jag ha in mer mörker, skymning, stearinljus, tunga röda viner och köttgrytor.

Jag vill veta vilken som blir årets glögg från Blossa. Jag vill se hur årets onödiga julkalender från Body Shop ser ut. Jo, för jag kommer att köpa en. Jag kommer att låta årets onödigaste köp bli exakt samma som förra året. Jag tänker dränka mig i överflöd av handkrämer och ögonskuggor även i år. För jag är värd det. Och jag har använt nästan allt som jag fick förra året. Det var en sån egoboost att jag var yr i huvudet långt in i mars månad.

Det börjar bli dags att stänga till nu. Stänga fönster och lite av tillvaron och vara lite i fred. Låta ett tänt ljus förgylla tillvaron istället för en sol som är så varm att man blir svettig redan innan man ens stängt av duschen.

Jag har aldrig varit så förtjust i värme. Men jag har klarat den här sommaren bra ändå. Jag har inte gnällt mer än någon annan och jag har definitivt inte pratat om temperaturen fler gånger än de som sagt ”Vilken värme vi har, men man får ju inte klaga…”.

Jo, man får klaga. Man får klaga på sommaren och värmen om man tycker att det är jobbigt. Och faktiskt lite farligt. För det har det varit. Det har funnit många nackdelar med denna sommar. För många och av många anledningar.

Men nu kommer hösten och jag tänker inte gnälla på den. Så alla som sagt att man inte får klaga, får inte klaga nu heller. När det vänder.

För nu blir det nått annat. Mörkare och kallare och regnigare. Och till slut lite snö.

Det ser jag fram emot.

Bara en enda sak tar jag med mig från sommaren in i hösten.

Klänningarna.

För jag kan inte förmå mig att ha byxor.

Jag tvingas till det ett tag till för jag har inte så många klänningar att jag klarar flera ombyten utan byxor. Men sen.

Jag ska aldrig mer ha byxor.

Vem vill tränga ihop sig i två trånga rör av tyg, när man kan svepa in sig i löst tyg istället?

Länge leve klänningen.

Och hösten.

Något slags nåd

I Petra Medes Sommarprat (4 augusti 2018) pratade hon om många intressanta saker. Inspirerande grejer. Som fick min hjärna att gå igång. Jag gillar ju sånt. Jag gillar när någon får mig att tänka en tanke jag aldrig tänkt förut.

Annars blir det så mycket samma hela tiden.

Vad ska jag ha på mig i morgon? Har vi yoghurt hemma så att det räcker till frukost i morgon? Gjorde jag rätt med den där grejen på jobbet? Vad ska vi ha i matlådan på tisdag?

Petra berättade att hon….

… ja nu kanske jag sabbar lite för dig som tänkt lyssna, men jag berättar bara lite… okej?

… jo… hon berättade att hon varje dag stannar till vid ett särskilt fik, går in och köper en kopp kaffe och en mazarin, som hon sen njuter av i bilen på väg hem. Hon påstår att det är ett slags nåd.

Jag blev lite inspirerad. Och tänkte att jag måste hitta något liknande. Men jag vill inte ha en mazarin. Jag vill inte stanna på vägen hem och göra ett ärende.

Jag vill komma på en sak som ger mig en stunds nåd.

Det skulle kunna vara att måla naglarna. Eller att virka en bit på en kul grej i en kvart. I tystnad. Det skulle kunna vara att sätta mig på den inglasade balkongen och glo rakt ut i en kvart.

Eller nått annat.

Som jag inte kan komma på.

Men tanken är bra.

Som en ritual. Varje dag.

Ett slags nåd.

Dålig

Jag är rätt dålig på att vara ledig. Kan bli rastlös. Kan bli understimulerad. Kan bli lat. Kan bli för mycket av det goda.

Men jag är bra på att ha samma kläder på mig hela tiden (100 år gammal klänning från UNO). (Länk till klänningen). Jag älskar den. Och kan inte förstå varför jag skulle ha nått annat på mig. Ge mig en enda anledning. Liksom.

Igår hade vi korv- och tårtkalas här. Jag gillar att ha kalas och att göra tårta. Men på grund av ont om tid fick jag göra en snabbare tårta än jag brukar. Jag köpte allting färdigt och smackade ihop allt på fem minuter. Sen skulle jag, som man säger, lägga marsipanlocket på. Nej men då sprack väl skiten.

Så. Fram med spritsen och den överblivna grädden.

Kaboooom!

Less is verkligen inte alls more.

I övrigt bokar vi tågbiljetter till och för framtiden. Ska åka och tvätta av mattan som ligger i bagagen på bilen och så ska jag laga thaimat ikväll. Nått jag säger att man aldrig kan göra lika gott som på restaurang.

Men vi får väl se?

Hur äckligt kan det bli?

Vad gör du? Är du bra på att vara ledig?

En händelse värd att notera

Nej, men skärpning nu då. Nu drar jag igång igen.

Försökte länge komma på nått att skriva om. Men det enda som dyker upp är en händelse från en hotellfrukost häromdagen.

Allt hände på en gång.

Såhär.

En dam som tog för sig av frukostbuffén två meter ifrån mig, slickade på ett finger i taget på alla fem fingrar på högerhanden varje gång hon lagt nått på sin tallrik. Sen tog hon, med samma hand, i nästa gaffel eller sked och tog för sig från uppläggningsfaten.

Två meter åt andra hållet satt en man och hostade och snöt sig så vida pass att jag inte hörde vad min man sa när han berättade något för mig mittemot vid bordet.

Två meter ifrån oss åt ett annat håll satt en ettochhalvt-åring och samlade ihop sin frukost med båda händerna. Hen kramade ihop allt till en boll och kastade på sin mamma som satt bredvid.

Tre rätt äckliga saker. Men den ena betydligt roligare än de andra två.

Och bara en av dessa människor visste att hen gjorde fel. De andra gjorde det som de brukar göra. Men som man inte borde få göra när andra människor delar samma lokal. Eller frukost.

Men snöbollsgrejen. Så jäkla kul.

Ursäkta.

Men jag tycker det.

Flygturerna

Så länge jag kan komma ihåg har jag med jämna mellanrum drömt att jag kan flyga. Inte sådär flaxigt och hysteriskt som fåglarna, mer som en segelflygare. Och jag kan alltid reglera höjden genom att huka mig eller spänna mig uppåt. Jag tänker lite att jag jobbar likadant som Stålmannen. Lite så.

När jag var liten kunde jag inte bestämma själv när jag skulle flyga. Då lyfte jag från marken när som helst. Som när Teskedsgumman blir liten som den där skeden.

Nu för tiden när jag drömmer att jag flyger kan jag flyga och landa precis som jag vill. Och jag flyger bra vill jag säga. Stålis framstår som en nybörjare.

I natt drömde jag en sån sär flygdröm igen. Jag flög omkring och spanade på folk som höll på med olika grejer. En filminspelning, ett rån av nått slag och lite andra spännande grejer.

Sen vaknade jag och gick på toa. Tänkte att det är lustigt att det flygandet har följt mig hela livet. Att drömmen är rätt härlig. Att jag även när jag är vaken vet hur det känns att flyga. För jag har rutin och erfarenhet av detta kan jag lova.

Sen gick jag och la mig igen och somnade om.

Då drömde jag att jag hade jättelånga omålade naglar och att alla hade gått av nästan helt men hängde kvar i kanterna och liksom rasslade och fastnade i varandra som ett jäkla trassel. Händerna satt fast i varandra på grund av dessa perversa naglar.

Må den drömmen verkligen inte förfölja mig genom livet.

Tack på förhand.

Med vänliga hälsningar

Superflygaren

Kränkt punkt nu

Igår handlade vi på Willys i vår stad. Vi ”blippade” som vi alltid gör på Willys. En del säger att de scannar. Vi säger att vi blippar. På grund av att det låter så.

Vi handlade tre stora kassar med varor. När vi kom till kassan hittade jag en billig DVD i ett ställ. Jag blev sugen på att se filmen och tänkte att den var ju lätt värd 59 stålar.

När jag blippade filmen sa blipparen att kassapersonal måste tillkallas. Jag suckade och tänkte att detta skulle bli min död eftersom jag redan vid mjölkdisken börjat att svälta ihjäl.

Vi gick sen till betalstationen och satte i vår blippare. Och maskinen lyste rött och sa att personal var på väg.

Och jag tänkte att allt stod rätt till eftersom blipparen sagt att personal måste tillkallas. Och nu var ju personal just tillkallad. Precis som det skulle vara.

En arg man som jobbar på Willys (som är väldigt bekant eftersom vi handlar där typ jämt!) rusade fram till oss och skrek att nu blir det delavstämning. (För dig som inte är en blippare kan jag berätta att det betyder att de kollar X antal varor för att se om man betalt dem eller inte). Jag tänkte lite att det hade varit trevligt om han typ sa ”hej” innan han började gapa och riva bland våra saker.

När han kollat typ 10 saker skrek han med hög och otrevlig röst att vi missat att scanna en sak. Jag svarade med lugn och lite frågande röst ”Ja… det är ju filmen…”.

Han skakade på huvudet och sa att jag måste scanna allting. Jag sa att jag hade scannat den och han sa att jag omöjligt kan ha gjort det.

Jag visade honom hur allt gått till, visade hur jag scannat och han skrek ”Men det är fel! Du ska scanna på framsidan! ALLT SKA SCANNAS PÅ FRAMSIDAN!!!”

Va?

Det visade sig att filmen hade två streckkoder och jag hade använt den som var fel.

Jag förklarade det.

Han skrek igen att man alltid scannar varor på FRAMSIDAAAAN. Och menade att jag inte tänkt betala för filmen.

Jag förklarade igen. Och sa att jag hört vad han sagt och att jag minsann aldrig kommer att göra om detta förskräckliga misstag igen.

(Kan hända att jag att sa det sista lite syrligt och ironiskt.)

Då suckade han så att hela butikskedjan hörde det. Från Kalix till Trelleborg. Sen skrek han att ”NU FÅR JAG GÖRA EN HELAVSTÄMNING PÅ ER!!! KOM MED HÄR!!”

Så fick vi gå till en kassan och lägga upp allt på bandet och betala på vanligt sätt.

Jag bad en bön om att vi inte skulle ha råkat missa någon vara och jag är helt hundra på att han bad en bön för motsatsen.

Vi hade inte missat nått mer och han fräste vad vi skulle betala. Vi sa inte tack över huvud taget och han ännu mindre.

Jag har aldrig blivit så kränkt i en mataffär.

Och man har väl inte stulit nått förrän man kommit ut ur butiken? Och det hade vi ju inte.

Jag ångrar nu att jag inte skällde ut honom. Och berättade för honom att jag aldrig blivit så otrevligt behandlad i en butik förut.

När jag berättade detta för en kollega sa hon att det aldrig är för sent att tala om att man är upprörd över att ha blivit illa behandlad.

Så. Jag måste nog tala om det för honom nästa gång vi handlar där.

Hade det varit en liten butik och han varit ägaren hade jag aldrig mer gått in där.

Nu känns det lite som att jag inte har så mycket val. Bor man på landet har man inte så många valmöjligheter.

Om jag inte väljer att flytta.

Men riktigt kränkt blev jag inte.