Inatt jag drömde något som…

I natt drömde jag något väldigt märkligt.

Jag drömmer ibland drömmar som jag kallar för ”stress-drömmar”.
Dessa drömmar drömmer jag oftast när jag är stressad. (Helt otroligt, det kunde ingen räkna ut!). Oftast drömmer jag samma sak dessa gånger. Att jag ska iväg. På semester eller till jobbet. Men jag kommer aldrig iväg. Folk står och väntar och telefonen ringer och alla gapar på mig från höger och vänster. Men jag får inte ihop mina saker och jag har inte ens börjat packa och passet har jag inte sett på tio år och så vidare. Samma sak varje gång.

Men i natt såg min stress-dröm annorlunda ut. Dels för att jag inte är särskilt stressad just nu men även för att den innehöll en del tveksamma saker. Som jag gärna vill berätta om.

Min man och jag var på resa någonstans. I Sverige. Mitt i alltihop fick vi för oss att vi ville åka slalom. Så vi tog oss till en skidbacke. Så långt var allt frid och fröjd och en dans på rosor. Men sen, sen bröt det lös. Det där ni vet. Som man inte får säga. Först hittade vi inte vart man köpte liftkorten. Sen hittade vi inget ställe där vi kunde köpa kläder. Sen hittade vi inte något ställe som hyrde ut skidor. Allt var helt värdelöst. Men det enda jag kunde tänka på var att SHIT!!! Nu måste jag ju uppge hur mycket jag väger när jag hyr skidor. Så att de kan ställa in binningarna. Och hur mycket skulle jag kunna dra bort från vikten utan att det skulle förstöra min skidåkning. Jag tänkte att dra jag bort för mycket kommer ju skidorna att ramla av mig bara någon tar ett bloss tio meter från skidbacken. Så tänkte jag. 

Och plötsligt stod min man bredvid mig i polisuniform. Den hade han minsann köpt på en loppis och den tyckte han passade utmärkt som skidoutfit. 

Jag minns att jag tänkte att han såg lite het ut i uniformen. Men att jag nu inte ville åka skidor längre. På grund av att man måste ställa in binningarna. Och blotta sin vikt för hela kön som ville hyra skidor. 

Sen vaknade jag. Och undrade lite om det ofta finns polisuniformer på loppisar intill skidbackar. Och var sjutton man köper liftkort. 

Tårta och kalas

Igår åkte vi och hälsade på några väldigt kära vänner i Gislaved. I vanliga fall brukar vi sova över när vi träffas. Men nu längtade vi akut efter dem och hade inte riktigt tid att sova över. Så vi gjorde en lite snabbare visit. Tur och retur över dagen. Det var både väldigt smart och väldigt dåligt på en gång. Smart för att vi fick träffas trots att tiden var lite knapp. Men skitdåligt eftersom vi fick ses så kort stund. Men hellre kort stund än ingen stund alls. Så tycker vi.

Så vi packade in oss i bilen och åkte dit. Med tårta i baksätet och längt i bröstet.

Vi hade, precis som resten av vårt rike, tur med vädret den här dagen och satt ute och åt lunch. Vi fick så himla fin och god pastasallad med gott kött, bröd och asgod dressing.

Vi blåste såpbubblor, frossade i Hello Kitty-plåster och badade i den uppblåsta poolen. Eller nä, det gjorde vi inte. Jo, vi gjorde allt utom badade. Det var bara Hello Kitty som gjorde. Hon låg å andra sidan i spat hela dagen. Kom inte ens upp och åt. Mycket osympatiskt drag.

När vi bokade den här lunchdejten frågade jag om jag kunde få ta med mig fika. Det fick jag. Det är så bra med att fråga om man får det för det får man nästan alltid. Och det gillar jag. Jag gillar att baka och vill gärna att andra ska få smaka, så därför är detta en av mina bästa grenar.

Jag gjorde en blåbärstårta med blåbärssylt och lemon curd.

Först bakade jag en tårtbotten. Med ett recept från Leila. Det gick så bra, så bra.

Sen skar jag min botten i tre delar. Det gick sådär. Understa lagret blev för tjockt och lite sned. Men i min värld är det okej att vara sned och tjock, så det blev ändå bra. Kanske bättre än någonsin om jag tänker efter.

Jag bredde hemlagad blåbärssylt på ett lager och lemon curd på ett. Det blev toppen.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag gjort curden själv. Den hade Robertsons gjort.

Ja, sen skulle jag spritsa. Det gick inte bra alls. För plötsligt så var mitt jättelager av 3 miljarder spritspåsar slut och jag fick nu istället göra en själv. Ja, så det gjorde jag efter att jag brutit ihop och genomgått en livskris.

Sen hällde jag på en hög av blåbär.

Och här önskar jag att jag hade slutat. Men för mycket av det goda kan ibland vara det man längtar som mest efter, så jag kokade sån där gelé som man har på tårtor. Eller kan ha på tårtor. För att det ska se snyggt ut.

Det blev inte snyggt. Jag väntade för länge med att hälla på det. Så det tjocknade och blev lite klumpigt. Inte så vackert. Men i min värld är tjocka och klumpiga också värda att finnas. Så… ja, såhär blev det.

Och nu undrar ni kanske om den blev god. Ja, något så otroligt. Att ha lemon curd istället för vaniljkräm (som är vanligt att man har) visade sig vara ett genidrag.

Och om ni tror att den där lilla smul-biten på bilden var det enda jag åt av tårtan så kan vi säga att det kan ni få tro.

Mer tårta åt folket.

Och tack snälla familjen för att vi fick komma.

Joråsatte, så är det!

Hörde i en pod, Wahlgren & Wistam del 24, att guldfiskar inte alls har dåligt minne eller är dumma i huvudet. De har samma begåvningsstorlek (kan vara ett ord, men förmodligen inte) som fåglar. Och att fåglar kan planera små (pyttesmå) projekt och så, det vet vi ju sen gammalt. Men alltså kan Nemo också det. 

Men den här grejen fick mig att tänka på andra saker man blivit itutad och som man sen genomskådat som buffel och båg. 

Jag tänker på det där med att man inte fick bada direkt efter att man ätit. För då skulle ju krampen ta en och dra ner en till botten. Jag måste prata med dem om den lögnen. Ställa mamma och pappa till svars. 

Och så det där med kräkmedel i sprit i Sverige. Ni vet, det är ju därför man aldrig kräks utomlands. Hur full man än är. Jasså? Inte det?

Och gör man en grimas och vinden vänder, ja då fastnar ju minen och ”man blir sån”. Jo visst är det så. Man ser ju ofta folk på stan som råkade bli såna. Där öronen står ut, ögonen går i kors och tungan hänger rakt ut. 

Den första lögnen jag gick på och sen själv avslöjade fick jag av min kompis Johan. ”Apa stavas med två P” lurade han i mig. Så trovärdigt att han måste ha trott det själv. Än idag, kanske nästan 40 år senare, är jag fortfarande fundersam. Är det ett eller två P? Han sa ju att det var två…

Man får svart tunga om man svär. Och fyrkantiga ögon om man tittar för mycket på TV. Man blir blind om man väger på stolen och tippar baklänges. Barnen i Afrika behöver inte svälta om jag äter upp maten. Eller hur det nu var. Man skulle i alla fall tänka på dem. När man inte åt upp. 

Ja, och nu biter visst inte grävlingarna tills det knakar längre heller. Och Tomten finns visst inte för då skulle han behöva köra så snabbt att det inte finns en möjlighet att han skulle kunna hinna till alla på julafton. Och man får visst inte mask i magen om man äter snö. 

Nähä?!?

Men vissa saker som man ibland tänkt varit för bra för att vara sanna är ju fortfarande sanna. Äkta sanningar. Som att saltlakrits är en grönsak och bör ätas varje dag. Till exempel. Och gräver man en grop som är väldigt djup så kommer man till Kina. Det vet jag för det har jag själv gjort. Vi grävde till Kina i sandlådan. Jag och Kennet. På 70-talet. Tyvärr grävde vi rakt på en stor sten, så vi kunde inte krypa genom hålet. Men det var Kina vi kom till. Joråsatte. Hallå, vi var ju där. Vi vet ju var vi hamnade. Vi såg det ju själva. Med våra egna ögon. 

Men det där med att lagom är bäst och att ensam är stark. Det kan ingen människa få mig att tro på. Det är ju typ världens fetaste lögner. Vem går på sånt? Eller att det lika ofta är fredag som måndag. Lägg av, jag är inte helt jäkla korkad!

Vad har du gått på? Vad har du avslöjat?

Min sämsta egenskap

Om jag själv får lov att utse min sämsta egenskap (Och det får jag ju här i min egen blogg och har ni något att invända så maila eller kommentera nu eller tig för evigt.) (Då ingen har något att invända fortsätter jag)…

Var var jag nu?! Jo, min sämsta egenskap, om jag får säga det själv (Och det får jag ju. Punkt!) är att jag har fruktansvärt svårt att komma igång. Jag kan vänta på startskottet hur länge som helst. Men inget händer. Jag bara glor rakt fram och fortsätter med det tills jag har en pistol mot skallen eller kniv mot strupen. Och då får jag eld i baken och får en jäkla fart. 

Min chef sa det en gång. På ett sånt där typ kvartsamtal. Att jag alltid lämnar in i tid och alltid är på plats och att jag levererar. Men att hon misstänker att jag skjuter upp saker till sista sekunden och därmed alltid får stressa. 

Va?!? Har de övervakningskameror på mitt jobb?!?

Jag är naturligtivs inte bara sån på jobbet. Nä, för i privatlivet är jag ännu värre. Där blir en del saker aldrig gjorda. Därför att det inte alltid finns en deadline. Och har jag ingen deadline blir det inte gjort. 

Detta gäller till nästan hundra procent bara saker som är mina egna. Att t ex sy något, köpa något, ordna något, lära mig något. Gäller det saker jag har bestämt ihop med andra sviker jag inte. Men jag gör det i sista sekunden. Men svettiga armhålor och puls som en häcklöpare. 

Så. När det gäller egna projekt, där bara jag är inblandad, behöver jag skärpa mig. Och sätta igång. När det gäller saker ihop med andra behöver jag sluta skjuta upp. 

När jag väl sätter igång mig själv finns det få saker som kan stoppa mig. Men att sätta igång är som sagt segt som knäck. 

Och startskottet. Det kan vara att sätta i kontakten till symaskinen i väggen. Sen är jag igång. Men att lyfta på baken och gå fram till vägguttaget kan ta veckor. 

Och det här handlar inte om att jag sitter och väntar på inspiration eller att jag gör det när jag väl är mogen. Nä, det här handlar enbart om en skitdålig egenskap som jag måste lära mig att hantera. Och övervinna. 

Ofta får jag tummen ur när min man säger att nu får jag väl ändå ta och sätta igång. Eller när han sätter i kontakten åt mig. Men så långt ska det inte behöva gå. 

Från och med nu är det jag som tar tag i detta. Övervinner denna kassa egenskap och börjar. Med det som jag vill börja med. 

Vad har du för usel egenskap?

Drinktilltugg

Nu ska jag lära er något smarrigt.

Något man kan ha till fördrinken, som förrätt, som plock till en film eller bara som en… ja… en rätt.

Jag lärde mig detta i Gävle, och ni har sett bild på det, men jag vill gärna påminna om detta.

Please, try this at home.

Saltgurka, smetana, honung, salt och peppar.

Lägg av. Jag borde ha stryk.

Så gott är detta.

Min nya kompis.

Ja ni vet ju, jag köpte ju en symaskin. Som min man lyckades sno åt sig på Lidl. Ja, ni vet. Den där historien. Den har ni ju hört.

Av olika anledningar jag inte testat den förrän idag. Jag tror att jag blev lite sur när jag insåg att jag måste läsa instruktionsboken för att ens kunna trä maskinen. Sånt får mig att bli tjurig. En stund. Men sen gaskar jag upp mig, kammar mig och tar tag i saken.

Och det blev idag. Idag kammade jag till mig, tog fram en bit tyg och en trådrulle och testade.

Jag blev förbenat nöjd.

Jag sydde inget revolutionerande precis. Jag sydde faktiskt bara lite rakt fram. Jag nöjde mig med det. Så får jag hitta på något större och mer avancerat sen. Jag har lite grejer på gång som jag vill göra.

Jag fullkomligt älskar att den kan sy sömmar som ser ut som vimplar och blommor och jag drömmer om en fin tunika med vimpelsöm i ärmslutet och blomstersöm i linningen.

Men en söm vet jag inte riktigt vad jag ska ha till. Och jag undrar vad den kallas.

Knöggel?