Sanningen

Vi pratade om en intressant sak idag vid morgonfikat. Med en (l)ju(v)lig princesstårta på våra tallrikar.

Vi pratade om sanningssägarna.

De som alltid ska servera sanningen.

Det vill säga deras sanning.

Ja, du vet vilka jag menar.

De där som vänligt talar om för en att man inte klär i sin nya frisyr, att blått inte är en färg man borde ha fler gånger, att man borde tänka på vad man äter och så vidare.

Det var just dessa härliga personer vi pratade om.

Vi konstaterade att de sällan vill ha andras sanning som tillbakakaka. Att det inte smakar lika gott när medicinen kommer från fel håll. Liksom.

Allt detta var vi överens om och det kändes bekant och vi har pratat om dem förut. Och rynkat på näsan. Och kanske även fnyst.

Men en sa en sak om de lirarna här som jag inte tänkt på förut.

Att det är väldigt sällan som sanningssägarna har något positivt att säga.

De som gömmer sig bakom ”Men vadå, blev du sur? Jag säger ju bara sanningen. Jag är bara ärlig!”. De säger sällan att någon är fin i håret, att någon passar i rosa eller att maten var god.

Det finns det däremot andra som gör. Och det är ju tur.

En backspegel

Vi var på julkonsert i kyrkan i söndags. Adventsmys på hög nivå. Vänner på middag och glögg och gospelkör och cowboyhatt och gitarrer. Lite fiol och mycket amerikansk sång.

Fint.

Alltihop.

Men en sak som var mindre fint, eller kanske egentligen märkligt, var det jag upptäckte i kyrkan. När jag satt där i bänken och såg så många människor bakifrån.

Hm.

Vet inte folk om att de har en baksida?

Tror de att de bara syns och ses från ett håll?

Var annan människa framför mig hade laddat och gett 100% enbart för de som skulle se dem från framsidan.

Som om de vore klippdockor.

100% fram.

Allt krut i samma korg.

Framsidan vs baksidan, 100-0

Var annan människa framför mig hade glömt bort sin bakre frisyr.

Rejält.

Och jag menar verkligen inte de män som satt framför mig, och som kanske inte hade så mycket bakre frisyr att jobba med. Jag menar verkligen inte dessa. Eller de av annat valfritt kön som inte heller hade hår. Av olika anledningar.

Jag menar de där med rejäla kalufser. Som valt att bara kamma framsidan. Eller som kanske låg ner på rygg när de fönade sig. Så att håret mot kudden inte fick någon behandling alls.

Vet de inte om att 50% av frisyren ska vara kvar på baksidan? Eller att man måste kamma sig även där den egna blicken inte kommer åt?

Jag har mer hår bak än fram. Ansiktet ska ju inte ha så mycket frisyr. Inte mitt i alla fall.

Att vi inte har ögon i nacken vet vi ju. Men alla vet väl att håret växer där ändå?

Hur kan man se ut som Sue Ellen på framsidan och en nyvaken, mosig två-åring på baksidan?

Diamanthalsband fram och morgonruffs bak.

Snyggt möter fult.

En del bryr sig inte. De tycker att kamning av hår är gammeldags. Eller tråkigt. Eller helt jäkla onödigt.

Sånt respekterar jag.

Men att bara vara så till 50% förbryllar mig.

Jag har en backspegel. Som jag tittar mig i varje morgon när jag gjort mig i ordning. Och nästan varje morgon kan jag häpna över hur perfekt frissan kan vara fram och ändå så katastrofal där bak.

Den tanken hade nog aldrig slagit mina kompisar i kyrkan.

Man ska titta mer framåt än bakåt, det är jag den första att skriva under ett bindande avtal om.

Men jag har ändå kläder och frisyr under kontroll även på baksidan.

Inte 100% kontroll.

För det är omänskligt och väldigt ocharmigt.

Men en liten backspegel slänger jag ett getöga i. Ibland.

Alla behöver inte vara som jag. Helst inte.

Men perfekt på framsidan och ogjord på baksidan förvånar mig.

Och fascinerar.

I morgon ska jag bara gör mig i ordning på min högra sida.
Den vänstra får vara som den är.

Rött hjärta x 3

Om du undrar varför jag inte bloggat på länge så är det för att jag har hamnat i svår chock.

Jättesvår.

På ett bra sätt.

Jag har nämligen fått ett ”gillade din kommentar” på Instagram från en av mina absoluta favoriter. Eller fabbosar, som vi som hängde i den här bloggen för många år sen sa.

Jag fick en kommentar från en vän på favoritens konto. Hon tyckte att jag skulle uppmärksamma inlägget han gjort. Jag svarade min vän på ett väldigt trevligt, korrekt och intelligent sätt. Alltså genom att skicka alla mina favorit-emojis. En del gånger tre. Det är ju så man gör. När man verkligen vill tala om vad man tycker. Och understryka det som verkligen är viktigt. När man vill få fram sitt budskap. På ett tydligt och smart sätt.

Och det har min favorit nu gillat. Mina väl utvalda emojis. Han gillade min kommentar.

Skrattande smiley med skratttårar som rinner

Rött hjärta

Rött hjärta

Rött hjärta

Glad smiley med hjärt-ögon

Skrattande smiley med skratttårar som rinner

En tumme upp

Detta hade min fina favorit Björn Ling gillat. Med all rätt.

Jag skrek rakt ut och kontaktade min vän och vi svimmade tillsammans. Och förstod att vi inte skulle kunna gå till jobbet på några dagar. Vi blev helt enkelt FÖR tagna. Från den här stunden förändrades vi och våra liv för alltid.

Vi bokade tid för parterapi och vi torkade våra pannor.

En kvart senare såg hon att hon också fått ett gilla från honom.

Pölsa i Smala Sussie.

@thebjornaling

Har gillar våra kommentarer.

Våra liv är fulländade.

En av deltagarna i vår favoritpodd ”Fem i Topp” har gillat oss. Våra kommentarer. På riktigt. I det verkliga livet.

Alltså inte i vår fantasi.

Jag gjorde nästan på mig.

Fast det vill jag inte skriva om här.

För sånt gör inte vi.

Vi som fått ”gillade din kommentar” av @thebjornaling.

Vi vet hur man för sig i de dina salongerna vi.

Vi vet att man ställer klockan en kvart tidigare på morgonen för att hinna föna håret. Och att man kan göra eget vin som är kryddat med pizzakanter.

För vi har sett Smala Sussie.

Och vi vet vilka som är de fem bästa dagarna och vilka fem tyska hits som rockar bäst.

För vi har lyssnat på alla avsnitt av Fem i Topp.

Ja jäklar.

Och detta skriver jag. Som förmodligen är den som sett Smala Sussie flest gånger. I världen. Och som i somras lyssnade på deras pod från mitten av Småland till korvkiosken i Jokkmokk. Och tillbaka.

Det är jag som skriver detta.

Och som nästan gjorde på sig av lycka.

Vi, alltså min vän och jag, vi undrar nu om detta inte till och med är större än den där dagen för hundra år sen, när mannen med husvagnen bad oss flytta oss och bilen på rastplatsen. För att han skulle kunna komma fram med ”sitt ekipage”.

Nu är våra liv fulländade.

Tack Björn.

Tack Pölsa.

Som en present

Vi hade teambuilding. Vi skulle, i hemlighet, skriva ett fint ord på lappar, om var och en i gruppen. Och sen sätta upp lapparna på papper. Ett papper för varje person. En lapp från alla till var och en.

Det var lätt för mig att skriva en fin sak om alla utom en. Det chockade mig lite att det var så svårt med den ena. Men jag kunde inte ljuga och skriva nått lite lagom neutralt. Jag ville att det skulle vara sant. Sant för mig.

Jag skrev ”social”.

Han är det.

Nämligen.

På mitt papper fanns flera lappar där det stod ”glad”. Många tycker det alltså. Och ja, det är jag oftast. I alla fall på utsidan. Och det är ju fint. Om de tycker att jag är glad. För det smittar nog. Och gladhet vill man väl kanske bli smittad av ibland. Lite då och då. Till husbehov.

Men en sak stack ut. En lapp med en okänd handstil. Någon som försökt förvränga handstilen. För att få behålla sin anonymitet.

På lappen stod det…

”Förtjusande”.

Om jag först blev chockad över att jag hade svårt att skriva nått ärligt och positivt om en person, så blev jag nu ännu mer chockad över min egen reaktion.

Förtjusande.

Någon i gruppen tycker att jag är förtjusande.

Jag trodde inte att det var min högsta önskan att någon skulle tycka det.

Men så var det tydligen.

Jag blev chockerande rörd.

Och så oerhört stolt.

Som att jag nått ett mål.

Jag är tydligen något som jag tycker är så otroligt fint att vara.

Och jag har papper på det.

Undrar om den som skrivit lappen anade hur glad jag skulle bli.

Jag tror inte det.

Jag trodde ju det inte ens själv.

Att det är han som jag skrev ”social” till, som tycker att jag är ”förtjusande”, det ser jag som totalt omöjligt.

I hans närhet är jag mer… ”tillknäppt”. Eller ”mån om integritet”.

Nån sån lapp hade jag dock inte fått.

Väntar

Sitter och väntar på ett litet tåg. Det går om 20 minuter. De 20 var 45 från början. Jag har nu gjort av med 25 av dem genom att köpa en iskall Fanta apelsin och en Amelia Jul. Och så har jag kollat vad som hänt på Insta det senaste dygnet. Eftersom jag haft fullt upp med annat. Som att resa till annan ort och konferensa mig.

Jag har även varit och beställt två stora portioner sushi som jag snart ska hämta. Innan jag går på det lilla tåget.

Vänta är mitt tråkigaste. Men jag försöker istället tänka att det är lyx. Lyx att få sitta och glo rakt fram. Eller rakt ner. Och bara blinka lite ibland.

Tjejen bredvid pratar med någon i telefonen. Hen i andra änden har visst ätit kött. Det är tydligen så upprörande att det är plats för en rejäl utskällning.

Jag åt rejält oxfilé igår kväll. Ingen skällde. Många skålade.

Nu måste jag gå. Till min sushi.

Tack för sällskapet.

Fredag

Förra fredagen vid den här tiden satt jag med en vän som jag känt väldigt länge, och pratade om livet som varit och det som ska komma. Vi röstade gemensamt fram att tiden som ska komma är mer intressant än den som varit.

Hon berättade att hon går in här i min blogg varje dag. Som ett slags rond. Och kollar om jag uppdaterat. Så många gånger hon blir besviken, tänker jag, och ändå fortsätter hon.

Det är fint med vänner som inte överger en.

Jag kikade bakåt i min egen blogg för ett tag sen (trots att framåt är min favoritriktning)och såg att jag skrev söndagsrapporter. Det var ett trevligt inslag i min tillvaro minns jag. Jag måste nog ta upp det igen.

I helgen får vi fint besök. Vi ska äta en och annan kräfta och jag har blivit lovad snaps. I övrigt ska jag vila mig och tänka på den tiden som vi har framför oss.

Framför mig har jag till exempel en härlig dag med julpyssel. Som jag ordnade själv en dag när jag såg en tidning med juliga saker i. Då bjöd jag snabbt in några pyssliga lirare till pyssel och glögg. Och så kan det hända att jag mutade dem med lunch också. Men det är längre fram i den tid som kommer.

Inte så långt bak i tiden såg jag Tareq Taylors nya program på SVT. Det var mindre än 24 timmar sen. Hade jag inte redan halvlegat ner när jag såg det så hade jag trillat baklänges. (Och detta berodde inte bara på själva Tareq. If you know what I mean.) Se programmet om du vill få en tankeställare.

I övrigt önskar jag dig en trevlig helg. Och särskilt till dig Anna – tack för fina förra helgen.

Färgglad mat

Jag älskar att göra nyttig mat av sånt jag har hemma. Det går att göra så himla goda grejer av sånt man hittar i skåpen och frysen.

Nyttigt.

Billigt.

Smart.

Idag slängde jag ihoo en pasta till middag. Av lite överblivna grejer. Det blev så gott att jag måste blogga om det.

Jag är lite allergisk mot recept så jag skriver bara vad jag hade i. På en höft.

  • Pasta
  • Gröna ärtor
  • Vitlök
  • Créme fraîche
  • Basilika från frysen
  • Solroskärnor
  • Salt och peppar

Ovanpå hade jag:

  • Kikärtor
  • Svamp
  • Lök
  • Paprikapulver
  • Paprikapulver, rökt
  • Chiliflakes

Ja. Jag kokade pastan enligt paketet. Mixade ihop ärtor, créme fraîche, vitlök, kryddor och kärnor. Och så stekte jag svampen, löken och kikärtorna och kryddade detta. Sen blandade jag pastan med ärtröran. Och la svampgrejset ovanpå.

Och sen åt jag. Och var ohyggligt stolt över mig själv.

Och om du tänker att jag verkar näst intill överbegåvad eftersom jag ger så kloka och smarta förslag och tips hela tiden. Då kan jag säga att du har helt rätt. Jag är till och med så smart att jag alldeles nyss försökte stänga av vattenkranen i köket genom att trycka på lampknappen.

7 – 0 till mig.

I smarthet.