Misslyckat minsann

Du som följer mig på Insta (@plateofcupcakes) vet att jag såg ett pyssel med maskrosor på SVTs Trädgårdstider.

Du som inte följer mig på Insta: Tänk glaskupa. Tänk fröiga maskrosor.

Så. Nu vet du, oavsett.

Jag köpte en kupa på IKEA. Det var lätt. Jag fick min man att plocka några blommor. Det var lätt. Jag satte i grillpinnar i skaften. Lätt. Jag satte dem i en bit fult servettinslagen oasis och satte på locket. Också lätt.

Sen var jag så nöjd.

Och märkvärdig.

Gick omkring och mallade mig.

Och skröt.

Gjorde egentligen allting utom att fota det fina.

Och när jag till slut fick för mig att fota. Efter dagar av skryt och självgodhet. Då hade blommorna tröttnat på min mallighet.

Då blev allt plötsligt skitdåligt.

Grillpinnarna skulle ha varit instuckna ända upp i knoppen.

Så kan man säga.

Att det skulle varit.

Det sa de inget om på TV. Faktum är att de inte ens nämnde grillpinnar. De fick det att se ut som att de bara stack ner skaften rakt i oasisen.

Men så dum är jag inte.

Men inte så smart så att pinnarna går ända in.

Tydligen.

Jag kanske gör om det.

När jag slutat tjura.

Nedan ser du Trädgårdstiders version. Jag tror den klarade att se ut sådär i ungefär tio minuter. Om de sen inte vek ner sig var de gjorda av plast.

Maskrosorna alltså.

Märkliga grejer

I natt drömde jag nått helt vidrigt sjukt. Att jag stod på stan och delade ut handskrivna flygblad.

Ljusblått papper.

Snedskrivna ord.

Svart spritpenna.

På lapparna hade jag skrivit att man är välkommen hem till mig på öppet hus. För att fira min 50-årsdag.

För det första.

Det är mer än två år kvar. Behöver jag verkligen bjuda in redan!?

För det andra.

Är jag så orolig över att ingen ska vilja fira mig, så att jag till och med försöker tvinga hem okända människor? Genom att locka med mat och gratis vin.

Vad säger detta om mig?

Vem ÄR jag egentligen?

Och på tal om vem jag är. Det finns en sak till som skrämmer mig.

Ett beteende jag har.

Nått jag glömmer på tok för jäkla skit-ofta.

Stämpla in och ut på jobbet.

Allt som oftast får ansvarig person kontakta mig och säga att jag glömde stämpla in det datumet och att jag missade att stämpla ut den eller den dagen.

Jag FATTAR INTE att jag inte lyckas. Jag lovar att skärpa mig (fast ingen har klagat eller hotat med spö eller så, men jag VILL göra sätt!) men jag blir inte ett dugg bättre.

Och det förvånar mig. Jag är ju ordentlig. Jag slarvar bara med kläderna i min garderob, i övrigt är jag jätte ordentlig. På gränsen till tråkig.

Om jag själv fick gissa, så skulle jag gissa att jag sätter 99% av stämplingarna. Att jag kanske missar en utstämpling i halvåret. Det känns som jag. Jag vet ju att jag inte är perfekt men ändå lite präktig. Så 99 av 100 känns troligt.

Men tydligen INTE!

Jag skärper mig. Hela tiden. Men det hjälper föga.

Och det känns så olikt mig.

Men det är tydligen så typiskt mig så det är inte klokt.

Och jag är chockad.

Ungefär som en gång när en kollega från ett annat land mailade mig och sa att jag och mina kollegor på avdelningen gör fel på en grej hela tiden. Och alla vi sa att nä, det där kan vi. Fel på det där, det gör vi inte.

Det gick sen en tid och jag blev ombedd att tala med min grupp igen. Om samma sak. Och vi skakade på huvudet igen och förstod inte vad som var fel.

Då bad jag om några exempel. Och bad utlandskollegan att istället ta kontakt med den personen eller personerna som gör fel och prata direkt med den. För det kan ju vara någon som fått nått om bakfoten och gör fel fast den tror att den gör rätt. Och därför inte ändrar sig.

Joråsatte.

Det var ju jag som var den bakfoten ja.

Tur att vi inte kör med skamvrå på mitt jobb.

Ooops, I did it again

Jag tänker inte hålla på och ursäkta mig och förklara mig längre. För jag är vuxen, tjänar egna pengar, äter upp alla grönsaker på tallriken och skänker en slant till bättre behövande. Dessutom är detta min egen blogg som jag är stor nog att uppdatera dåligt alldeles själv.

Så här kommer de. De två senaste sjalarna.

För jag har såklart gjort två till.

Det var väl precis vad man kunde ana.

Den rosa är virkad av 6 nystan Catania färg 0246. Den senapsgula är exakt likadan som den här. Det vill säga Tilda 530.

Japp. Och mönstret hittar du väl i sömnen vid det här laget.

Läskigt

Vi pratade om film på jobbet härom dagen. Och om vad vi tittade på när vi var små.

Det här är inte ett inlägg om ”Vilse i pannkakan”. Jag finner nämligen inte ord för hur sjukt det var. Och hur ännu sjukare det var att jag satt där och tittade. Fast Storpotäten var det vidrigaste som gick att uppleva i min lilla i övrigt så trygga värld.

Så vi lämnar den där hemska potäten.

Och pratar om det näst värsta jag visste.

Emils pappa.

Varje gång han fick sina hysteriska utbrott var jag tvungen att ställa mig bakom soffan. Som tur var stod soffan lite mitt i rummet. Jag behövde inte pressa mig mellan den och en vägg. Det tackar jag möbleringen för.

Emils pappa är inte snäll. Och det finns inget charmigt i honom. Han är elak. Och av ondo.

Förstår inte hypen med honom. Han ska skämmas och är det någon som ska tälja trägubbar i ett litet trångt och låst från utsidan utrymme så är det han.

Helt politiskt inkorrekt av mig att skriva så. Men han är ju inte så jäkla PK han heller.

Och det var faktiskt han som började.

Jag har även alltid haft svårt att förstå mig på overkliga och onaturliga saker. Tecknad film är till exempel bara för konstigt för mig. Och allt som har med fantasy att göra. Jag förstod till exempel aldrig Bröderna Lejonhjärta. (Att den boken och filmen dessutom handlar om avsked och sorg gör ju saken miljarder gånger ännu jäkla värre.).

Jag har i vuxen ålder försökt att kolla på Sagan om ringen och Harry Potter.

Helt bortkastad tid.

Jag fattar INGENTING!

Game of thrones?

Skulle väl inte tro det va?

Jag är så trogen verklighet och det som är rimligt att jag knappt kan förstå handlingen i filmerna om Bullerbybarnen. Alla har ju olika dialekt för sjutton! Hur troligt är det? Känns det som att det skulle kunna hända eller?

En konstig sak är att jag alltid gillat Karlsson på taket. Han är på nått sätt undantaget som bekräftar regeln. Eller så är han kanske bara så pass himla märklig att det slår över för mig. Eller så stod jag ut med honom bara för att få kolla på den übersöta, skitgulliga Lillebror med sin pottfrisyr, utsvängda brallor och träpjuck.

OMG så gullig.

Och lite kul ändå. Med propeller och taskig attityd.

Man får ta det onda med det goda liksom.

Spöken tror jag sjukligt lite på. Därför var ju julkalendern om de där som bodde på det där slottet väldigt lite aktuellt för mig.

Nej, tacka vet jag Sunes morsa som rökte under fläkten medan barnen bakade pepparkakor. Att en del morsor rökte under fläkten var ju minst sagt verklighet för mig. Inte min egen, men alla kompisars mammor ungefär.

Den största favoriten var Madicken. Att Abbes pappa var en fullgubbe hade jag inget problem att se det troliga i. Fullgubbar visste jag att de fanns. Det hade jag sett på mången parkbänk.

Det närmaste jag kom fantasi när jag var liten, förutom han med propellern, var Barbapappa. Jag gillade det där färgglada gänget. Jag gillade även professor Baltazar och Pellefant. Men de fanns väl på riktigt va?

Värre än fantasy är allt med dåligt slut. Jag kan fortfarande idag, i en ålder av nästan 48 år, bli på riktigt förbannad när filmer och böcker har ett dåligt slut. Och med dåligt menar jag död och eller avsked.

Jag vet att vi alla kommer att dö. I verkligheten. Men låt oss slippa lite verklighet ibland.

Den största ilskan känner jag över att MacFie dog i serien av Saltön. Ja, spoiler alert då om du inte sett serien eller läst böckerna. Men så illa är det. Men jag fattar inte grejen med att hitta på en historia och i denna väva in det värsta tänkbara. Istället för att låta alla bara få leva och vara glada.

Det ska alla få göra i mina böcker som jag ska skriva.

Alla ska få leva, vara friska och glada.

Och någon ska få ha en propeller på ryggen.

Och jag tror att jag tänker låta någon röka under fläkten.

Det känns uppfriskande.

Sånt där

Den där resan till jobbet som i vanliga fall tar 25 minuter tog i morse 25 minuter. Plus en timme. Vintern kom tillbaka som ett aprilskämt till alla med nypåsatta sommardäck.

Jag hamnade i lång, helt stillastående kö. Frustrerande. Men bra mycket lyxigare tillvaro för mig än för dem som hamnade i ambulanserna.

Tacksamhet punkt nu.

Medlidande punkt com.

Mina sommarsulor skulle egentligen på i morgon torsdag bitti klockan 7. Det sköt min man upp till måndag samma tid.

Få saker är så dåliga för min skönhetssömn som att oroa mig för halt väglag mot somriga däck.

Hej vinterdubbar slå i glasen och låt oss orosfria vara.

I helgen som var styrde vi och vänparet kosan mot Gävle. Där förlustade vi oss å det grövsta och provsmakade lokal whisky och höll på. Så snart lusten infinner sig ska jag blogga om det. Som sig bör.

Det väntar en rolig helg på andra sidan av den här bajsveckan. Det är tur det. Att man typ får belöning för mödan. Dåligt vore det annars.

Billigt garn hade de på Willys idag och jag undrade lite om det går att virka en sjal av det. Men jag köpte inget garn. För jag är en person som aldrig lär mig. Utan som istället gång på gång får ångra det jag aldrig gjorde.

Jag sa just det i baksätet i bilen, i helgen, någonstans strax norr om Arlanda. Att det är bedrövligt att jag ska göra allting ”sen”. Att jag bara ska göra det där och det där först. ”Sen” ska jag göra det där viktiga.

Vad snopen jag ska bli när jag plötsligt vaknar en morgon och är 87 år gammal och det liksom är för sent.

Långnäsa.

Men jag kan ju alltid trösta mig med att jag hade ett välstädat hem, en ordnad ekonomi och ordentliga och näringsriktiga matlådor.

För det är ju sånt som gör människan lycklig. På djupet.

Det där med att njuta av livet, passa på medan man har hälsan och sånt, det är nog inget för mig.

Jag har ju ändå inte tid att stanna upp. Vem har förresten tid att andas nu för tiden? Det var ju sånt man höll på med förr.

Men jag såg Rolf Lassgård i lördags. Genom taxifönstret.

Inte konstigt att jag har svårt att andas.

Tur att det var ett taxifönster mellan oss.

Annars hade jag nog blivit för pinsam för mitt eget bästa.

Och framför allt för Rolfs.

Jeansblå

I veckan kommer någon att bli överraskad med en jeansblå sjal. Som någon har önskat sig. Den personen virvlar inte omkring så mycket på nätet. Vad jag vet. Så jag kan gott visa upp den här.

Virkad i Catania färg 0421 (Denim). Det här gamla vanliga mönstret och med virknål 3,5. 6 stycken nystan.

Den är fin. Hoppas att mottagaren blir glad.

Senapsgult

Nej, men om man har köpt sig en gul handväska behöver man väl även en matchande sjal.

Tänkte tjejen i filmen som faktisk även har skrivit brevet.

Tildas garn i färg 530.

Och som vanligt 6 stycken nystan, virknål 3,5 och mönstret har du här. Men allt det där kan du ju redan. Efter alla 450 virkade sjalar jag har kastat ut här.

Och nya väskan är från Lindex.

Så kan det vara.