Alla hjärtans, utan hjärtan

För länge sen fick jag syn på ett virkmönster som jag ville testa. Det var länge sen jag virkade en muffin tyckte jag och så skulle det ju blir alla hjärtans dag snart. Så jag tänkte att den kombon skulle bli toppen.

Sen kom saker från höger och vänster och störde. Och helt plötsligt var Alla hjärtans dag förbi och allt låg kvar där i virkkorgen.

Men vem hänger sig i läpparna för en sån sak, tänkte jag och virkade Oreos istället för hjärtan.

Rimligt.

Jag är nöjd.

Mönstret har jag köpt från Mufficorn på genom Etsy. Oreo-kakorna har jag hittat på mönstret till själv. Säg till om du skulle vara sugen på att virka såna så ska jag berätta hur jag gjorde.

Jag får ta tillbaka en sak

Jag skröt lite här i dagarna om att mina blommor i mina fönster har börjat vakna till liv.

Ja, det är delvis sant. Men även delvis en stor lögn.

En del har döden dött. Och en del andra är på god väg att dra åt samma håll.

Hur kan blommorna ha levt och haft det bra hela vintern och så nu när vårsolen gör entré så dör de dödsdöden?

I morse fick jag syn på en sån där blomma som växer på längden och har grön-silvriga blad och är rödbetsröda på baksidan. Ja, en sån ja. Som heter nått. Som har ett namn. Just en sån blomma.

Den står på ett skåp som är högt och den har varit en riktig hold din kæft-blomma. Den har växt och växt och den har varit så lång, frodig och tjusig att den påmint om Rapunzel. Jag har haft den i åratal och den har minst sagt varit enorm.

Med betoning på varit.

Jag vet vad som kan ha hänt. Att jag fixade lite med den inför att julgranen skulle in. Ty då skulle blomman hamna lite i skymundan. Och det var väl det den inte klarade. För jäklar vad den tjurade ihop tydligen

Det blev att ta fram stora saxen och sen frisera allt vad det bara gick. Och kvar blev en lite kortklippt, snaggad vårfrisyr.

Och så tillbaka i ny och trevlig jord. Så får vi se.

Och Google har nu berättat för mig att den här blomman heter till exempel såhär:

Silver Sicilian
Zebrablad
Skvallerreva

Känner du?

Har du känt att solen har börjat värma rejält? Att det luktar lite som vår och har du hört fåglarna kvittra lite försiktigt?

Jag gillar vintern. Och den vintern vi har nu gillar jag så mycket så det liknar nästan den bästa vintern jag upplevt. I alla fall just nu. Just nu är detta mitt livs bästa vinter. Och då pratar vi bara om själva vintern. Inte läget i stort och situationen vi har.

Jag snackar om vintern.

Den är ljuvlig.

Ljuvligt var det också igår när jag satt på vår inglasade balkong och tittade på all snö och allt fint och fick solen på benen och blev varm.

Jag har börjat tänka på påsken. Den är inte inställd i år och jag tänker att något litet kan man ju ändå hitta på. Trots du vet vad. Det gäller bara att planera något som är så litet att det omöjligt kan bli inställt. Eller nytt recept på lax, en hemlagad glass, en utflykt i naturen eller en date utomhus.

Fast det sista där vet vi ju kan bli inställt ändå.

Men då får jag ha en plan B.

Mina blommor i mina fönster har sakta börjat vakna till liv och det vete fasen om inte jag också börjar kvickna till.

Och då var jag ju faktiskt lite vaken redan från början.

På grund av min bästa vinter.

Tack Vädret för att du inte ställt in.

Tack Snön för att du kom.

Tack Fredag för att du dök upp just idag. När jag behövde dig som mest.

Inte en grej till, det säger jag dig

Jag klarar inte av att allt blir inställt hela tiden. Jag blir så ledsen. Ingen av oss har väl någonsin tidigare varit med om maken till inställda saker. Nu slår det ju alla rekord.

Men nu slog det faktiskt rekord i tråkighet.

Nu ställdes en rolig träff in för tredje gången.

Det skulle åter igen bli en safe träff med alla restriktioner i bakfickan. Maten var inhandlad, mössan var stickad, vädret skulle bli toppen och vinet kylt.

Men ingen kedja är ju starkare än den svagaste länken som bekant så likt förbannat blev det en smaskig praktvurpa rakt på det slaka målsnöret.

Men vi tar inga risker och ett test på person i rakt nedstigande led, som inte fått svar, är ju ett positivt test till motsatsen bevisats. Och en för alla, alla för en gäller ju, som vi vet. Så karantän av allihop på andra sidan och så fick jag sitta här och vara besviken och ledsen. Det kan inte hjälpas.

Maten och vinet kan gå åt ändå. Men deppigheten är ju svår att göra en god och näringsrik gryta av.

Det är naturligtvis och som vanligt, inte mest synd om mig. Fast just nu är det exakt det det är.

Vi hade längtat efter detta sen i oktober. Och planerat och styrt upp och skrivit på alla regler.

Men en rak höger på det då. Så blev det med det. Tack för vänligheten.

Men jag får hitta på nått annat.

Och vara glad över att jag ändå är lite smart och begåvad. Till skillnad från den personen jag pratade med i telefon igår.

”Nej, men du vet jag var iväg på en tjejhelg i helgen. En kompis fyllde år och vi orkade bara inte med de här jäkla reglerna längre. Vi tog en corona-paus och åkte iväg på spa. Vi var åtta stycken. Vi behövde verkligen det!”

Ja. Nu blev jag bitter också.

Det var ju just snyggt.

Jag ska sura nu till klockan 18.30. Sen ska jag sluta med det.

Nu var det sista gången

Jag vill gärna gynna affärer som finns i den lilla staden jag bor i. Jag vill att affärerna jag gillar ska klara sig ur krisen vi går igenom nu och alla andra kriser som vi får hoppas inte kommer.

Därför gick jag till min lilla garnaffär när jag skulle köpa garn till en mössa jag fick för mig att sticka.

Mönstret heter Oranges and lemons och finns hos Drops.

Det skulle vara ett garn som heter Drops Snow till den här mössan. Det garnet har inte min garnaffär. Men jag sa att jag kan ta vilket garn som helst som passar till den här mössan och den snälla damen sa att Alpaca Bris passar toppen. Det kom vi båda fram till när vi tittade på vilka stickor som ska användas till mössan.

Så jag betalade glatt 170 kr och gick hem och satte igång.

Att jag direkt upplevde garnet väldigt svårstickat kan jag inte skylla damen i garnaffären för. Men det var ju väldigt vad ojämnt och fult det blev.

Och efter att jag stickat en stund insåg jag att det här blev ju inte bra över huvud taget. Jag stickade på strumpstickor och mellan stickorna, där man byter sticka, blev det superfult. Och som grädde på moset kändes passformen tveksam. Skulle jag kunna ha den där mössan alls?

Jag har gjort såhär förut, att jag valt ”fel” garn då det garnet som det ska vara inte har funnits. Och det har nästan aldrig blivit bra. Jag har använt olika garn när jag virkat mina sjalar, men där är det ju inte så viktigt med passformen. En sjal är en sjal är en sjal liksom. Inte så mycket att passa.

Så med detta vill jag säga att det får vara slut nu. Det får vara slut med chansningar.

Det bestämde jag redan andra gången jag repade upp halva mössan, bytte mönster och stickor.

Vad det blir av mössan återstår att se. Men nu stickar jag efter ett helt annat mönster. Winter smiles hat. På rundstickor. Och det blir bättre men inte så bra som jag önskar.

Ja, ja. Allt blir nog bra till slut och jag är i alla fall glad för färgen på min mössa. Om det nu blir en mössa. Man får se.

Ha en fin fredag. Det förtjänar du.

Själva grejen är belöningen

Jag lyssnar på en bok av Olof Röhlander och Magnus Lindwall. ”Motivationsrevolutionen: Från temporär tändning till livslång låga”.

Boken handlar om att hitta motivation på ett nytt sätt. Det går i stort ut på att hitta motivationen i själva grejen. Istället för att göra en sak för att sen få en belöning ska man hitta belöningen i själva grejen.

Jag har funderat på vad mina såna grejer kan vara. Och om jag kan hitta några nya. Nya bra saker som gynnar mig på flera sätt men även belönar mig i själva grejen.

Det känns lätt att säga att virkning är en sån grej. Jag behöver inte motivera mig själv att virka en sjal eftersom själva virkningen är en belöning i sig. Jag behöver inte muta mig själv med att få en fin present när jag virkat färdigt eftersom virkandet är presenten.

Sen jag började jobba hemifrån har jag börjat gå ut och gå en promenad på morgonen innan jag börjar jobba. Från början tänkte jag att om jag bara gör det så får jag en god kopp kaffe och en leverpastejsmacka när jag kommer hem. Men nu har jag kommit på att den där promenaden är så ljuvlig att belöningen är promenaden i sig. Jag behöver ingen macka.

Jag försöker verkligen motivera mig själv med den här metoden hela tiden. För att få ett lite mildare tryck med kniven mot strupen. Det är så mycket som är tvunget och tråkigt, så kan det som är lite trist bli roligare så är jag den som ställer mig först i kön för att ta hjälp av den metoden.

Jag har kommit på att om jag lyssnar på en bok medan jag städar så blir städningen mer belönande än det rena hemmet. Jag har kommit på att om jag äter hälsosam mat som är skitgod så är inte den hälsosamma maten längre ett måste eller ett straff, den blir istället en fröjd.

Har du några såna grejer? Höga trösklar som du tar dig över hur smidigt som helst därför att grejen är belöningen?

Det är en intressant tanke i alla fall. Eller hur?

Jaha, men då så.

Japp. Då har jag plötsligt vant mig då. Då har jag vant mig och lärt mig att leva med en grej som jag trodde var omöjlig för mig.

Jag har fått flytta hem mitt kontor.

Jag är inte ensam. Jag vet det. Jag är typ sist på bollen. Igen.

Men det har hänt nu i alla fall. Att jag jobbar hemifrån. Och inte hemifrån som i ”Jag är för det mesta hemma men då och då åker jag in till kontoret” utan som i ”Jag jobbar hemifrån 100%. Man kan se mig som portad.”.

Ja, som det enda rätta sättet kanske.

För jag har möjlighet att jobba hemifrån och då är det ju det rätta sättet just nu precis det här. Om vi ska få stopp på den där moderna pesten.

Men det rätta sättet behöver inte alltid kännas bra. Och det gjorde det inte från början heller. Det vill jag verkligen säga. Att det kändes som i en amerikansk film. Jag hämtade en enorm kartong och packade ner allt jag behöver, körde fram bilen till entrén, packade in och drog hem.

Fick jag sparken eller?

Var det det som hände?

Så kändes det i alla fall.

Nu känns det inte som sparken längre. Nu känns det som det nya normala.

Och normalt behöver ju inte heller alltid vara det bästa tänkbara.

Men nu är det såhär.

Och jag håller på att bli van vid detta nu.

Nu är det jag och min ensamhet som fikar och äter lunch ihop.

Jag har all utrustning jag behöver och jag sitter lika bra här som på jobbet. Men det är fult och det är inte mysigt. Och det är framför allt ensamt.

Vi har ett gästrum som jag nu har inrett till kontor. Ja, man kan nu säga att rummet är mitt enorma och fula skrivbord. Vi bor i en lägenhet med två rum och kök och skrivbord. Så kan man säga. För jag har det inte så att jag bara kan ta hem en liten smidig laptop och sätta mig vid köksbordet eller lägga mig i soffan. Nä, jag har två enorma skärmar och en laptop.

Det ser ut som om jag är en sån som bevakar Stockholms tunnelbanesystem du vet.

Så ser vårt gästrum ut nu.

Så mysigt så.

Okej. Just in case: Det är inte synd om mig och det finns massor av människor världen över som gladeligen skulle vilja byta med mig. Jag vet det. Men det får bli ett annat inlägg. Det här är mitt inlägg och mitt skrivbord och mina bevakningsskärmar. Okej? Ska vi säga så den här gången?

Jag pratar med mina kollegor och med andra människor mest hela tiden. Men det är en sak att stirra in i en skärm och det är en annan att ses i verkligheten. Att möta någon i korridoren och le och bli glad över att se någon.

Det finns fördelar med detta förstås. Men inga fördelar som förändrat mitt liv oerhört positivt. Jag tjänar tid på att slippa resa, jag tjänar pengar på att inte behöva tanka, jag kan ta sovmorgon till en kvart innan jag börjar jobba och så vidare. Men allt detta skulle jag kunna klara mig utan. Det var bra som det var innan.

Jag biter ihop här vid mitt skrivbord och längtar till den dagen då vi alla sitter på kontoret igen. Men tills dess samlar jag på fördelar för att trösta mig själv.

För shit vad jag saknar att träffas.

Shit vad vi alla längtar tills allt blir som vanligt.

This too shall pass.

Golvljusstakar

För en tid sen så visade jag några golvljusstakar på Instagram, som min man och jag pysslat ihop. Jag fick sen lite frågor kring dem och önskemål om att jag skulle berätta hur vi gjorde dem.

Och det ska jag nu göra.

Varsågod.

Jag köpte två stycken ”stolphattar” på ByggMax.

Sen köpte jag rundstavar från samma ställe. Jag minns inte tjockleken på dem men jag försökte få dem så nära själva ljusen som möjligt. Vilket jag inte direkt lyckades med eftersom de bara hade en storlek i just den butiken.

(Här kom vi på efter många om och men att vi hade kunnat köpa kvastskaft istället. De är mycket billigare och är lagom tjocka. Finns där krattor och sopborstar för utomhusbruk säljs. 20 kr per styck typ.)

Och så hade jag redan några ljuskoppar hemma… men såna finns att köpa i pysselaffärer. Panduro t ex…

Bör vara såna med hål i botten så att man kan skruva fast dem. Men annars får man väl limma tänker jag. Det funkar bergis det också.

Ja, sen är det bara att skruva fast rundstaven i stolphatten (en skruv underifrån bara, glöm inte att förborra!) och så på med ljuskoppen i andra änden. Och lite målarfärg.

Jag köpte väggfärg på Biltema. En liten burk för 32,90 räckte till två ljusstakar. Jag tänkte att vägg och ljusstake är ju ungefär samma sak så det borde funka.

Och så rätt jag hade.

Jag har batteriljus i mina ljusstakar för de står i hallen där vi inte alltid håller hus. Och så har jag inget som samlar upp eventuellt rinn av stearin. Vill du ha levande ljus i dina ljusstakar så bör du nog ha en liten grej som stoppar rinnande stearin mellan ljuskopp och pinne.

Jag gjorde mina ljusstakar 100 respektive 80 cm höga. Det tycker jag blev fantastiskt lagom.

Jag älskar ljusstakarna och vill absolut göra flera. Men då kommer jag att använda kvastskaft. Dels billigare, dels enklare att få hem i bilen och så vidare. Och varför göra saker krångligare när man kan göra dem enklare.

Men rundstav/kvastskaft, stolphatt, ljuskopp, två skruvar (per ljusstake) och målarfärg. Det är vad du behöver.

Lycka till.

Ärtan pärtan

Ibland är jag väldigt sen på bollen. Det är inte som att jag sätter mig på tvären med armarna i kors och gapar om att jag vägrar gå samma väg som alla andra. Det är bara det att jag… ja, jag vill inte säga att jag är trög, men ibland fattar jag inte det stora i att gå den vägen som många andra går. Jag ser inte riktigt vart folk är på väg och förstår heller inte riktigt varför.

Jag är till exempel asdålig på tecknad film. Jag är asdålig på filmer och berättelser som inte känns rimliga. Möss som kan prata, andra världar till vilka man kan åka om det passar, drakar och demoner och trollkarlar… det är liksom inget för mig. Jag får inte ihop historierna.

Men! Nu skaffade vi i alla fall Disney+ en kväll när vi inte visste vad vi skulle se på TV. Och vi har betat av en del. ”Själen” t ex. Mycket märklig film. Inget för mig. ”Frost 1” och ”Frost 2”. Helt okej även om jag inte förstår det stora i dessa filmerna. ”Insidan ut”. Bra film om känslor men också väldigt märklig. Mest av allt roligt för att de var i San Fransisco och att jag kände igen mig lite där.

Att jag tycker att det mesta tecknade är onaturligt, märkligt och svårt att förstå gör ju att jag inte ser sånt så ofta. Men nu övar jag mig med Disney+. Och jag lär mig att gilla det.

Nu har turen kommit till ”Toy Story” och jag har tagit mig igenom de tre första och faktiskt skrattat högt. Mest förtjust är jag nog dock i alla leksaker de har lyckats få med. Och hur roligt det blir när de kan prata.

Men! Nu kommer vi till varför jag skriver detta.

Är du med nu då?

Okej.

De allra flesta leksakerna känner jag igen. Jag menar, jag vet vem Barbie är och jag har ringt i en sån där leksakstelefon när jag var liten och så vidare. Men vad är det med de där tre ärtorna i en ärtskida?

Jag har skrivit om dem förut eftersom vi såg Disneyaffär i New York vara helt proppfull av såna. Men vilka är de där ärtorna? Var det någon som lekte med såna förr? Eller hittades de på till Toy Story? Och hur kunde de bli så poppis att man kunde fylla en hel butik på Time Square med såna?

Jag såg dem skymta förbi några gånger i ”Toy Story 3”, men får de en större roll i 4:an då kanske?

Ja, såhär viktiga grejer går jag omkring och tänker på vid lediga stunder.

Vad tänker du på?

En virkad variant jag virkade en gång. Man kan läsa om det här.

Potatisgnocchi, min bästa frukt

Jag skrev om den här rätten på Insta igår. men jag måste skriva om den här också.

Och det gör jag enbart för att försäkra mig om att jag aldrig ska tappa bort receptet.

Och lite för att du också ska få se det. Förstås.

Receptet kommer från Coops tidning Mersmak och här finns en länk om man vill.

Såhär såg det ut när jag lagat det. Jag köpte fryst hackad grönkål och det faktum att den var hackad var kanske inte tio av tio, men nu blev det så. Och det blev så toppen.

Jag la till röd lök. På grund av att mat utan lök nästan inte existerar i mitt hem.

Jag har gjort egna gnocchis många gånger. Men den här gången köpte vi färdiga i påse. Gick bra det också.