Helt slut

Jag tror att våra drömmar är fantasier. Det vi drömmer om på nätterna alltså. Jag tror det är ren och skär bullshit. Sånt vi fantiserar ihop av det vi varit med om, det vi tänker på och det vi ser framför oss. Ungefär så. 

Rätt eller fel. 

Men så tror jag. 

Men om man nu kan fantisera ihop vad som helst, drömma om precis vad man vill, varför drömmer man då att man är i ett stort, stort hus (tänk slottet i Stockholm), på föreläsningar, och att man glömmer sin handväska någon stans. Så att man får ägna miljarders av tid åt att springa och leta efter den där handväskan. 

Har man inte jädrigt taskig fantasi då?

Och när man vaknar är man precis skitslut av allt letande och över stressen av att värran är borta. 

Jag skulle kunna ha drömt något mysigt. Men nej då, jag drömmer en stressdröm jag. Och vaknar utmattad. 

Rimligt. 

Hatkärlek

Vi flyttar om några månader. Några hundra meter. Inte alls långt. Men lik förbenat måste allt packas ner. 

Det är ett så ypperligt bra tillfälle att rensa. Gör sig av med. Börja om. Tänka nytt. 

Vi rensar i skåp och lådor och vi är duktiga. Mycket skänks. Lite slängs. 

Vi har avverkat ett stort skåp idag. Tänk dubbel garderob. Där i har vi lakan, handdukar, ljus och servetter… tyger som jag syr av. Ja sånt. 

Hälften blev kvar. Om ens det. 

Det går inte att ta med allt. Vi måste minska på grejernas antal. 

Men innan jag öppnade skåpet tänkte jag att jag lätt kan göra mig av med rubbet. Jag behöver ingenting. Jag kan leva med väldigt lite. Hit med en sopsäck, hiva ALLT!

Men sen, när jag håller i sak efter sak… så känns de viktiga. Tio saker i en låda känns som kraffs. Men tar man upp en sak av dessa känns den saken oerhört värdefull. 

Det är enklare arr göra sig av med en hög med saker än en sak i taget. 

Vi har ljus så att vi kan tända fjorton om dagen tills vi flyttar. Det tänker vi göra också. 

På tisdag åker vi med stora lasset Allan till stadens loppis. 

Ljuvligt. 

Jag är stolt över mig själv just nu. 

Sportfåne

Idag berättade jag för en kollega (Brynäsare) att jag inom en snar framtid ska se mitt lag spöa skiten ur Brynäs. Live. 

Då säger en helt annan kollega ”Men Susanne, jag har aldrig hört dig prata om sport förut!”.

Hon skojade inte. Hon var allvarlig. Och förvånad. 

Jag sa en mening. Nämnde inte ens ”hockey” eller ”sport”. Ändå blev hon förvånad. 

Jag pratar aldrig om sport. Det är helt sant. Men jag gör två undantag. Det är när män springer hundra meter eller när Sverige hockey-spöar resten av världen. 

Eller undantaget som bekräftar regeln: När mitt lag spöar mitt mans lag iklädda tjocka kläder och har en klubba i handen. Och jagar puck. Och vi ser detta live. Ihop med vänner. 

Då är det värt att prata om. 

Nu måste ni hjälpa mig att komma ihåg en sak

Vi pratade om Gift vid första ögonkastet idag på jobbet. En av mina absoluta favoritserier. Jag fullkomligt slukade förra omgången och nu är jag så lycklig över att det börjat en ny omgång.

I alla fall så pratade vi om serien på jobbet. Och sa att vi borde se avsnitten ihop. På jobbet. I vår… typ lounge som vi har. Vi sa att vi säkert skulle behöva sitta kvar i timmar efter varje avsnitt och prata om allt.

Och då kom jag på en sak. Att det fanns en serie på TV där man fick följa med in i ett fikarum på ett jobb och lyssna på kommentarer kring serien och avsnitten. Detta är länge sen. Jag tror att det var ett gäng som typ jobbade på ICA. Och man fick lyssna på deras kommentarer som de hade. De satt i företagets fikarum typ.

Men VAD var det för program? Kommer ni ihåg? Det är väldigt länge sen och jag tänker att det NOG handlade om en dokusåpa. Som man fick se när ett gäng människor sen kommenterade. ”Jag tror att han kommer att…”, ”Jag förstår inte varför han sa så…”, ”Men vet ni vad jag tror kommer att hända…” och så vidare. Och jag tror att man fick anmäla sitt gäng till att bli kommentatorer liksom.

Minns ni?

Kan det ha varit Big Brother? Eller Baren? Eller nått helt annat?

Nu bara MÅSTE jag komma på vad det var för program.

Kommer ni ihåg? Snälla, säg att ni vet vad jag menar!!!

Svenskt var det. Och de som satt och kommenterade kvällens avsnitt av serien satt vid ett fikabord i en personalmatsal. Kanske på ICA.

17 dagar sen

Jag behöver ingen doktor för att få veta hur jag mår. Jag ser det här i bloggen. Inga inlägg betyder stressigt liv utan egentid och paus. Täta inlägg betyder balans och jämna andetag. 

Det är 17 dagar sen jag uppdaterade. 17 dagar med hög puls. 

Men idag har pulsen gått ner. Jag har sovit två nätter i rad utan att vakna en gång i timmen. Och jag känner mig glad. Och nöjd. 

Och så har jag klippt mig. 

Och i morse blev jag svårt chockad två gånger. Första gången när jag såg mig i spegeln på jobbet och insåg att jag glömt ta på mascara. Andra gången när en kollega kommenterade detta genom att säga ”Ja jag tänkte på det, men du sminkar dig ju inte alltid så jag tänkte att det var ju inget konstigt!”  

Herre gud. Jag går inte ut med soporna utan smink. 

Jag sminkar mig när jag är ensam hemma. 

Herre gud. Har min kollega aldrig sett mig förut?

Min frissa pratade om chokladbollar gjorda av torkad frukt. Såna har ju jag gjort. Och nu kan jag inte släppa tanken. 

Imorgon ska jag till tandläkaren. Jag orkar inte bry mig. Det är som att min själ inte orkar med att hetsa upp sig. Som att den har för mycket att tänka på ändå. 

Chokladbollar gjorda av torkad frukt till exempel. 

Har jag sagt att jag ska flytta?

Eller vi. Vi ska flytta. 

Flyttar inte en meter utan min man. 

Att göra egna skrivböcker

Jag behöver ofta nya anteckningsböcker. Jag behöver skriva ner mycket. Det kan vara planering, det kan vara inköpslistor, det kan vara julklappslistor, recept… eller vad som helst. Det kan också vara en present. Att ge bort.

Och jag såg någonstans att någon gjorde egna anteckningsböcker och använde tapeter som bokomslag. Naturligtvis måste jag testa.

Jag började med att sy ihop böckerna med hjälp symaskinen. Det mådde symaskinen superdåligt av. Och även jag i själen. Så jag letade upp knep på nätet. Om hur man syr för hand.

Och såhär syr gör man…

Börja med att vika ihop X antal papper på mitten. Jag tog fem papper. Jag vill ha tunna böcker.

Sen klippte jag till omslaget.

Tapeter är lite bångstyriga och krullar och rullar sig lätt. Jag tog hjälp av klämmor.

Sen var det dags att sy ihop.

Man kan med fördel göra syhålen (?) innan man börjar sy. Så är det enklare att hålla ihop och pricka rätt. Jag gjorde 5 stycken hål med hjälp av en nål. Hålen sitter med jämna mellanrum. Det är lika långt mellan bokens kant till första hålet som mellan hålen. Ja, ni fattar… Jag räknade inga millimetrar. Jag höftade.

Sen syr man. Man börjar med att trä tråden från mitten av insidan av boken till utsidan. I hålet i mitten… Under 1. Då har du trådänden i mitten. På insidan. Nålen på utsidan. Se till att behålla ca 1 dm tråd inuti.

Sen trär man upp nålen genom hål 2. Då kommer tråden upp i mitten igen och sen trär du ner i hål 3…

Och så fortsätter du så tills du kommer upp och in genom hål 8. Då har du båda ändarna inuti boken.

Knyt ihop! Och boken är klar.

Jag har använt vanliga skrivpapper i olika färger och utsidorna är klippta av tapeter som blivit över och presentpapper jag gillar. Jag tänker att man kan använda vad som helst. Sidor ur böcker man inte vill ha längre, fina urklipp ur tidningar… vad som helst.

Jag är otroligt nöjd och kommer absolut att göra fler.

Beroendeframkallande är bara förnamnet.

Hurra.

Medan dagarna går

Det har varit jul och nyår och liten jul och trettondagen och allt möjligt. Det är knappt man tror att det är sant. Och granen står fortfarande grön och grann i stugan och jag kan inte ens se slutet på vår relation. Den får stå här tills den ber om att få bli utkastad. Och håller jag för öronen så hör jag inte om den skriker att den vill ut.

Jag älskar att den står där. Så grön och fin. Och ser mallig ut.

Julledigheten var rätt lång i år för oss. Det behövde vi. Men nu är den slut och vi har jobbat flera gånger den här veckan. Strax innan detta firade vi en extra jul. Som vi brukar. Och som vanligt (sen två år tillbaka tycker jag är ”som vanligt”) hade vi en hemlig tomte. Jag hade min svåger som jag skulle köpa till. Han fick godis, brännbara skivor och en film.

Själv fick jag detta…

… som innehöll detta:

Vilket ju var exakt vad jag önskade mig. Tack To… Secret Santa.

Sen hade vi gäster när det var trettondag. Det var fantastiskt. Vi bjöd på drinktilltugg…

… fredagstacosmys fast det var tisdag, och randig pannacotta i plastmugg.

Om ni undrar hur man gör randig pannacotta så gör man såhär:

Jo, man gör först ett chokladlager, sen ett vaniljlager och sen gör man ett chokladlager igen. Och så hoppas man på att det är minus 15 grader ute, för då kan man ställa ut glasen mellan gångerna så stelnar det snabbt.

Sen blir folk överlyckliga och tycker att man har gjort fint. Och det har man väl också. Antar jag. Men nästa gång vill jag göra detta. Oh my…

Gästerna som fick randig mat hade present med sig. Vilket de verkligen inte hade behövt. De är nämligen presenter i sig själva. Men ändå, trots detta, så hade de paket med sig. Som att det inte räckte med att de själva är allt man kan önska sig.

Men vi fick det här. Vilket var fantastiskt.

Men det finaste var ju som sagt de själva. Att de kom. Och att de var som de är.

Våra gäster bodde på stadens Stadshotell. Det var mysigt. För dagen efter gick vi och åt frukost med dem där. Och fick kolla på hur rummen på stadens Stadshotell såg ut. Och jag blev glatt överraskad. Och sen tog vi en promenad. Solen strålade och det var femton minus. Och jag kände mig mallig och lycklig över att tillhöra den här gruppen. För det är märkvärdigt. Jag skiter i vad ni säger om att jag säger så. För det ÄR märkvärdigt.

Ja och sen har jag kommit på en sak. Att jag ibland blir arg på människor (otydligt vilka) som tycker vissa saker. Fast ingen ens har sagt ett ljud.

Jag har haft en vas med tulpaner sen nyår. De är vad man skulle kunna kalla ”utblommade”. Och så har jag tänkt att jag blir irriterad eftersom folk tycker att man ska kasta ut dem när de är just ”utblommade”. Vidöppna, långa och vingliga.

Jag har funderat på varför man säger att man måste kasta ut dem när de ser ut såhär. Och blivit upprörd. Och tänkt att INGEN ska få bestämma när jag ska kasta ut mina blommor.

Men i nästa sekund har jag kommit på… att det är ju ingen som har sagt nått heller. Ingen har sagt, vad jag har hört, att man måste kasta ut dem när de ser ut såhär.

Så den som borde ha en rak höger är jag själv.

Ingen annan har sagt något.

Ändå tycker jag att det är synd att man säger att man ska slänga dem när de är långa och tappar blad.

Men ”man” är ju jag.

Någon annan kan jag inte beskylla.

Nu är det snart På spåret. Och jag är tacksam över att den här veckan hade två fredagar.