Den svaga punkten

”Du vet, alla har en svag punkt” sa en kollega till mig strax intill Piccadilly Circus. Han råkade köpa en grej av en människa som gav honom en komplimang. Kollegan förklarade att folk som säger sånt där till en, dem kan man köpa vad som helst av. 

”Jaha, jag förstår” sa jag. 

Dagen efter förköpte jag mig i Taxfree-butiken. En störtcool, mörk, skitsnygg tjej som sa snälla saker, tyckte att de här grejerna skulle passa mig. 

Joråsatte. 

Blir jag ens en tiondel så cool som hon så var det värt stålarna. 

Eller det var det. Oavsett. 

  

Lugn, det är snart fredag

Har njutit av en lugn kväll. Har gjort sånt jag velat göra. Det vill säga städat. Ibland vill jag städa. Idag t ex. 

Det kändes som att det var hög tid att ta bort de batteridrivna blockljusen från våra fönster. De tänds klockan 16.30. Av gammal vana. Känns så vinter. Undan med dem nu och istället fram med… ingenting. Har torkat damm och plockat undan och slängt och fixat. Ljuvligt. Bort med allt. Låt bara favoriterna vara framme. 

Det är roliga saker som väntar nu ett tag framöver. Vänner som kommer på middag och på besök. Googlar recept och ser fram emot att få duka fint. En längtan jag inte känt på ett tag. Men nu har jag vaknat till liv igen. Nu är jag på gång. Längtar efter att få laga mat som är god och nyttig och smidig. Vill prova Ernstans gnocchi och jag vill grilla gott kött från gårdsbutiken. 

På måndag väntar ett tandläkarbesök igen. Men jag tänker inte låta den där jävla tanden förstöra mer nu. Den har sabbat mycket redan. Eller redan. Den började i september. Sen dess har den besvärat mig vareviga dag. Den kan dra till varmare breddgrader kan jag säga. Nu nonchalerar jag den och tänker att det är torsdag idag. Och måndag är det inte förrän på måndag. Smart. Jag är så klok. Kan veckodagarna och allting.  

Om man vänder på skärmen på paddan blir tangentbordet stort och jag kan skriva nästan som på ett tangentbord… Det kom jag på nu. Av misstag. Jag är så smart. Kan vrida på en padda och allting.

Nu ska jag kolla på när Roy bakar i TV och ligga platt i soffan och bara glo. Imorgon är en annan dag och då är det då. Nu är det nu. 

Kvällen har även bjudit på öppnande av glossig box. Särskilt glad blev jag över nagellacket. 

  

Torpet Lundby

För några veckor sen hämtade jag hem mitt gamla dockskåp från mamma och pappa. Det är ju typiskt skithippt just nu att renovera gamla dockskåp.

Jag vill inte vara sämre.

Man kan väl kalla detta torpet för ett renoveringsobjekt. Som behöver lite spackel och nya tapeter. Okej, nya fönster också.

Men det ska bli himla kul.



Vi får väl se hur det blir.

En fantastisk resa

Jag jobbar på en arbetsplats som har kontor i flera länder. Vår chef tycker att vi ska besöka dessa och bekanta oss med de som jobbar där. Jag har varit på flera av dessa men inte på det i London. Men nu var det dags. Vi reste i samlad trupp. Så gott som alla på avdelningen. Ett peppat gäng som sett fram emot detta i ett halvår.

På vägen till London mellanlandade vi i Köpenhamn. Detta för att det är en flygplats nära oss och för att vi inte skulle missa så mycket tid i London. Så vi ägnade torsdagskvällen åt att åka till Köpenhamn och bo där en natt. För att dagen efter gå upp 05.30 och flyga till London.

Vi bodde på ett trevligt hotell nära flygplatsen i Köpenhamn. Quality Airport Hotel Dan. De hade fina, stora rum och en trevligt bar som vi spenderade kvällen i. Jag bodde på rum 635. Det fotade jag inte så himla bra, men det var ett väldigt trevligt rum. Jag kan absolut tänka mig att bo här igen om jag behöver eller vill sova vid flygplatsen igen.

Ja sen kom vi till London. Vi mötte vår chef (som bor och jobbar i Norge) på Heathrow och tog sen tunnelbanan till vårt kontor. Där fick vi god mat och en trevlig rundvandring och så fick vi träffa kollegor som vi tidigare bara pratat med i telefon och mailat med. Det var nice.

Jag vill inte visa bilder eller skriva för mycket om mitt jobb så därför lämnar jag det åt sidan. Jag jobbar verkligen inte med något hemligt eller så, men jag vill ju hålla mig lite hemlig, så jag skriver inget om jobbet.

Men jag vill gärna berätta om resten av resan.

Vi bodde på Thistle City Barbican i Clerkenwell. Detta för att det var nära till jobbet för oss. Ett trevligt och helt okej hotell. Fantastisk frukost och rena och trevliga rum. Jag kanske inte kommer att bo där privat eftersom det inte ligger direkt centralt, men jag kan rekommendera det. Det var trevligt.

Jag bodde på rum 2103, det var litet och trångt men sängen var otrooooligt skön och jag trivdes bra där inne.

På fredagkvällen var det gemensam middag på en sanslöst härlig restaurang. Bourne & Hollingsworth Buildings. Där fick vi en specialmeny med lite färre alternativ i. Detta för att alla skulle kunna få sin mat samtidigt. Vi var 15-20 personer på middagen.

Det var en oerhört trevlig kväll och maten var så god att vi alla trillade baklänges. Bland det godaste jag ätit på restaurang någonsin vill jag nog säga.

Efterrätten var en caramel fondant. Ur den rann det kolasås som… ja… jag vet inte. Men ni ser ju. Ni fattar ju.

Och på den här restaurangerna hade de så himla fina toaletter. Kolla bara här på hur det såg ut där man tvättade händerna.

150421-30

På lördagen ägnade vi dagen åt att mysa lite här och där. Vi besökte pubar, shopade ohyggligt lite, pratade om livet, promenerade i parker, minglade mitt i smeten och så vidare. En fantastisk dag. Vädret strålade och alla var glada och nöjda.

Vi besökte en pub på lördagen. Den låg ganska nära Oxford Street så den låg rätt centralt. Det var så otroligt häftigt där inne så jag måste visa… Puben hette Waxy O’Connor’s. Inne i puben såg det ut lite som… Harry Potter.

Och på toaletterna hade de så fina handfat. Här samlade jag inspiration kan man säga.

På lördagkvällen var vi ute och åt indiskt. Jag minns inte namnet på restaurangen men menyn var nog bland det mest häpnadsväckande jag sett. Inte lätt att välja från den kan man säga.

Efter den utsökta indiska middagen bar det iväg till en lokal pub nära restaurangen. En engelsk kollega bor i närheten och känner till de lite lokala ställena. Kul. Men sen var det rätt skönt att åka hem och stupa i säng. För att dagen efter gå upp och åka hem igen. Sorgligt att det var över. Naturligtvis. Säger jag som hatar uppbrott och avsked.

Det var en otroligt kul och härlig resa och även om jag varit i London närmare tio gånger så fick jag den här gången se helt andra grejer än jag sett förut. Citykärnan i all ära, men det finns mycket fint runt omkring också.

Och i London var det vår. Nästan som svensk midsommar. Maskrosorna och rabatterna blommade för fullt.

Och detta, vad är det för något nu då?

Ett och ett halvt år senare

Ibland tar saker tid. Jag gillar inte det. Jag gillar snabbt. Jag gillar långsamma tankar och snabba resultat.

Få ihop den ekvationen i det verkliga livet om ni kan.

Men för 150 år sen köpte jag ett par örhängen på Designtorget. Och så skrev jag inte upp vem som designat dem. Mitt nöt.

Men nu vet jag. Hon heter Caroline Byh.

Och jag tycker fortfarande väldigt mycket om mina örhängen.

Sånt där jag gillar

Just nu köper jag väldigt få saker. Jag är i ett köpstopps-flow kan man säga. Jag har inte bestämt att jag inte ska köpa något men jag har bara ingen lust. Jag har så att säga inte direkt spenderbyxorna på mig.

Jag köper kläder. För att jag faktiskt behöver det. Jag har behövt kläder i hela mitt liv. Aldrig köpt mängder och aldrig ägt långa banor av tröjor och byxor. Jag har det jag har och det jag gillar. Inga mängder. Det som inte används (joråsatte, felköp vet jag vad det är) åker ut. Hej då garderoben, hej hej loppisen.

Och så köper jag skor. Om jag behöver. Och unnar mig en handväska då och då.

Men i övrigt intet nytt i mina skåp.

I alla fall inte just nu.

En gång i tiden hade jag köpstopp på riktigt. Vi behövde ha det då. Jag var, som man lite käckt kan kalla det, mellan två jobb och vi levde inte i något överflöd precis. Så vi slutade handla. Och jag passade på att blogga om detta. (Någon som minns?) Det var en fröjd. Och det var väldigt bra ekonomiskt.

Just nu lever vi inte i någon ekonomisk kris. Men jag har en annan kris jag lever i. Och den krisen heter ”det är fullt i alla skåp och på alla hyllor”. Det är en I-landskris och verkligen inget att klaga över. Men jag klagar inte (jo det gör jag visst) men jag vill göra något åt det. Så nya saker göre sig icke besvär just nu.

Men! Om det var något jag lärde mig när jag hade mitt köpstoppsår, så var det att uppskatta det jag redan hade. Det jag hittade längst in i lådorna som jag hade glömt bort. För det finns sånt. Jag tror att vi alla har många fina grejer gömda i skåp och gamla skokartonger. Man ser inte finsakerna för allt skit som ligger i vägen.

Typ så!

Och i helgen hittade jag en sån grej. Grejen låg inte längst in i någon låda men den hängde på mitt träd och dinglade. Under en massa annat. Så att den knappt syntes.

Mitt fina armband.

Jag hade det på mig i helgen och jag visade det på Instagram. Där fick armbandet nytt liv och skapade samtal och roliga kommentarer. Underbart. Nu är jag nyförälskad i armbandet. Igen.

Det finns en historia om armbandet som jag gillar. För att jag slog till. Och för att jag inte töntade ur och bara gick.

Vi var med jobbet på Möbelmässan i Stockholm. Där brukar det finnas en liten avdelning men nya designers. Som producerar saker i liten skala och vill visa upp sig. För mig får de alltid gärna visa upp sig och sina saker för det finns så mycket fint där. Lite som Designtorget. Fast de kommer från hela världen. Där vid ett litet bord sålde några coola människor såna här armband. Och jag velade en stund och köpte det (efter att en kollega typ hotat mig). Det var inte dyrt, kanske 250 kr, men ibland är jag en tönt.

När jag i helgen visade detta på Insta fick jag anledning att forska i varifrån det kommer. Och då visar det sig att det gått bra för gänget som sålde dem. De verkar massproducera nu. Designhype. Kolla in dem!

Mitt armband har en karta över New Yorks tunnelbana.

Jag tycker jättemycket om det.

150413-02

Lycka säljes för minimal slant

Jag älskar de där kakburkarna. De är så fina så att man vill gräva ner sig i en grop. 

Men dyra. 

Ja, man kan inte säga att de är värda en bra bit över hundra spänn. För kakorna är ju för sjutton inte ens goda. 

Men nu hittade jag en REA-hylla i en affär. Där de sålde ut dem för 25kr. Ja, du läste rätt. 25kr istället för… ja typ 145 va?

Jag frågade hur de kunde vara så billiga. ”Det är kort datum på pepparkakorna” sa den gulliga kassörskan. 

Kort datum som i ”Vi blir otäckt mögliga den 15 maj”.

15 maj? Då har jag en hel månad på att äta upp kakorna som jag inte ens gillar och så fick jag burken för en sjättedel av priset. 

Och så köpte jag en burk. En burk. EN burk. EN ENDA BURK?!?!

Spöstraff borde i återinföras i Svea rike. 

Vi har en timme och femton minuter i bil till den affären.