Klänningen blev en väska

Först vill jag säga till dig som är besviken över att detta blivit en shoppingblogg: Det har det inte. Det här händer nu. Knappast igen.

Och till dig som jublar över att detta väldigt tillfälligt blivit en shoppingblogg: Passa på att njuta. Det här blir inte långvarigt.

Jag fick syn på en väska när vi var i Piteå i somras. En stor väska som fick mig att häpna. En stor väska från Eduards. En sån väska behöver inte jag för jag har superfin grön Teacher från Jumperfabriken. Som jag fått i present.

Ja, jag fick en väska i present alltså. Inte hela Jumperfabriken.

Snålt ändå.

Men jag slängde ett getöga på Eduards sortiment i alla fall och hittade en liten söt juvel som jag inte kunde släppa riktigt. Men som jag heller inte kunde försvara när det kom till ett eventuellt inköp.

För är det något jag har så är det små handväskor. I olika färger och av olika slag. Men ingen som jag häpnar över. Ingen som är the shit. Jag har köpt dem när jag kommit över dem. När jag behövt dem. När jag tänkt att en liten belöning i form av en väska ju ändå varit på sin plats.

Ingen av dem har varit dyr. Alla har varit helt överkomliga. Men även lite tråkiga. Lite blaha blaha liksom.

När jag blev mer och mer minimalistisk tänkte jag att en enda liten fin handväska skulle kunna vara lösningen. Adjöken med alla de där jag samlat på mig och hej till en ny liten väska som skulle kunna följa mig vart som helst. Hur länge som helst.

Sen hände det där med branden. Hälften av det vi ägde, eller kanske mer än det, försvann. Gick upp i rök.

Poff borta.

Fast utan poff. Jag tror inte det smällde så mycket.

Hur som helst så har vi fått ersättning från försäkringsbyrån nu. Vi är väl lite nöjda men inte överösta och det som verkligen var värt något fick vi noll kronor för. Foton, minnen och annat superviktigt tyckte försäkringsbolaget var värt noll kronor.

Noll.

Eller noll komma noll för att var exakt.

En sak jag däremot fick en slant för var min ljuvliga brudklänning. Som min ännu ljuvligare kompis sydde åt mig en gång så att fingrarna blödde och svetten rann.

För den fick jag en slant.

Och vad kan vara bättre än att förvandla de sorgliga pengarna till något som jag verkligen vill ha och något som jag verkligen önskat mig.

Som absolut inte är lika fint som klänningen, men som ändå är något som kommer att följa med mig och som kommer att få stanna i all evighet.

För som om inte min ljuvliga brudklänningssyende kompis skulle räcka så har jag nu köpt mig en kompis till. Att ha vid min sida. I nöd och lust. I evighet. Amen.

Säg hej till Näver mini.

Vi är sååå lyckliga.

Krukan

Jag tänkte att jag måste dra mitt strå till stacken. Bidra med stålar till samhället.

Jag har bestämt mig för att köpa så lite som möjligt i år och det tänker jag stå fast vid. Men jag tänker ändå att om det är någon gång vi ska köpa det där vi önskat oss och sparat till, så är det nu.

Så jag gick och köpte den där krukan som jag visade på Instagram (@plateofcupcakes) för ett tag sen. Du vet, the Kruka. Krukornas kruka. Lord of the Kruk. Kruka vid första ögonkastet. Lilla Krukan på prärien. Här kommer finaste krukan, tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsan-sa.

Den krukan.

Nappula.

Jag hade lite svårt att välja färg men valde till slut den jag tror heter beige. Men det finns en sand också. Och den är det inte. Nej, beige heter den. Så är det. Den är lite åt det ljusrosa hållet ibland. Det gillar jag.

När jag såg Iittalas reklam på Insta, som jag föll pladask för, planterade de en bonsaiodlad citronfiskus i den och jag ville ha det exakt så. Och som den som söker ska finna, så… eller nähä… jag sökte inte ens, jag fick allt serverat. För min svägerska skickade ett meddelande om att såna gick att köpa på ÖoB. Så jag drog dit och blev blotta 79 kronor fattigare men ofantligt mycket lyckligare. Me and my fikus.

Så nu har jag både en fikus och en kruka. Och jag älskar det.

Vi har blivit de bästa av vänner och ska så förbli.

Ibland går det att köpa lycka för pengar.

Tack till @lussekattgavle för att du berättade för mig vad växten heter. Du har en del i den här nya vänskapen. 🙂

Bra fast inte jätte

Jag tänker inte prata om det där ni vet.

För jag tror att det ordnar sig.

Jag känner hopp och vet inte varifrån det kommer.

Men hopp är hopp oavsett varifrån man får det. Alltid bra. Alltid positivt.

Det kommer att lösa sig.

Igår sa jag det till en kollega. Att det kommer att lösa sig. Då blev hon så arg på mig att hon blev röd som en tomat från topp till tå.

Sånt får mig att undra vilket lag man är på. Och vad man önskar sig.

Igår kväll önskade jag mig varma frallor till frukost dagen efter. Så jag bakade frallor som skulle jäsa över natten. Jag har gjort det förut och blev då så nöjd att jag nästan sprängdes.

Det blev bra den här gången också men inte alls som sist.

Men vad gör det?

De jag gjorde förra gången blev lite hårda och mer… robusta. De här blev lite fesiga.

Jag skulle så gärna vilja länka recept och tidigare inlägg. Men jag hittar inte länk-funktionen i den nya redigeraren.

Det var bättre förr.

Eller som min käre kollega säger. ”Nej, Susanne. Det var DU som var bättre förr. ”

Var rädda om er. Och håll avståndet mellan dig själv och andra. Så ska det här nog lösa sig.

(Tvätta händerna tror jag att du alltid gjort så det är ju en patetisk uppmaning.)

(Senare: här är receptet på frallorna som inte blev helt hundra och här är de som jag alltid ska göra i fortsättningen.)

Mitt skitliv

Jag har så fina kollegor. Så många olika varianter. Människor av alla dess slag. Det gillar jag. Jag gillar att de är unga, äldre, korta, långa, bruna, vita, infödda och nyanlända. Jag gillar att en del gillar fiske och att en del gillar blommor. Att en del gillar tjejer. Eller killar. Eller hundar.

En ny kollega som är ung gillar jag alldeles särskilt. Hon har ett sätt som är så härligt. Och som jag gärna önskar mig.

Idag berättade jag om hur mitt liv ser ut just nu. Hon fick stora ögon och sa ”Men, herre gud! Du har ju ett riktigt skitliv just nu!”.

Ja, så kan det vara.

I morse när jag körde till jobbet fick jag ett stenskott mot framrutan. Det tjongade till så högt att jag duckade och blundade till av ren reflex. Sen skrek jag för mig själv ”JA, MEN KASTA STEN PÅ MIG OCKSÅ! GÖR DET BARA!!!”.

Det är inte synd om mig på riktigt. Jag har ännu inte fått mer än jag klarar av. Men nog har man väl rätt att vara less ibland? Nog kan man väl få säga och känna att det liksom räcker nu?

Hade vindrutan gått sönder hade jag haft en trasig ruta, en trasig mobil och en trasig tand.

Mobilen tappade jag i det hårda badrumsgolvet i helgen. Klonk och knack och spräck. Jag blev så förbannad på mig själv att jag stirrade upp mig fullständigt och tappade den en gång till. Inom loppet av två minuter.

En kollega var väldigt snäll mot mig idag. Så att jag nästan fick tårar i ögonen. När jag berättade om det för en annan kollega så sa hon ”Ja, det var ju snällt. Men inte SÅ snällt. Jag tror att du är väldigt skör just nu!”.

Ja, det var huvudet på spiken det.

Skör.

Som tanden och som glaset på mobilen.

Men bilrutan är hel.

Än så länge.

Jag fick just ett meddelande nyss med en fråga om hur det går med tanden. Avsändaren har en förtjusande åttaåring. Jag fick veta att åttaåringen också ska till tandläkaren i veckan och att det ska bli jättekul. Och att hon hoppas att hon får tandställning.

Tidigare önskade hon sig en gipsad arm.

Underbart. Någon önskar sig att överleva sitt tandläkarbesök och någon annan ser fram emot sitt och håller tummarna för tandställning.

Det påminner mig om när jag gick på högstadiet. Och alla tjejer som var populära hoppade på kryckor. Och att alla vi som inte var mest poppis drömde om att få kryckor vi också.

Det finns en pod som handlar om det där. Om alla som hade kryckor på 80-talet. Det visade sig att det var inget fel på några knän. Det var bara inbillning. Ungefär så. Buasjukan kan det ha varit, om jag inte minns fel.

Jag vet inte vad det är jag vill berätta egentligen. Men jag kan ju lägga till att jag inte fått svar från idolen ännu. Han sitter nog fortfarande och beundrar min fula handstil och undrar vad han ska svara.

Och så är jag så glad över att min växt frodas…

… och så tänker jag att i morgon klockan 13.30 är besöket hos tandläkaren över. Jag vet inte ännu hur det kommer att vara då, men jag vet att besöket kommer att vara över. Och det räcker så.

Sen tar vi allt det andra.

Och så fyller ett av favoritdjuren 5 år idag.

Bara en sån sak.

Nu ska jag se Sveriges Mästerkock. Jag hejar på så många i år. Det finns så många favoriter.

Och som grädde på moset så är det sen Strömstedt som besöker Anja och Filippa.

Det ska nog lösa sig med allt till slut.

Tandläkarväder

Det var en så bra kväll ikväll och vi hade just kollat på veckans avsnitt av Gift vid första ögonkastet. Och så skulle jag bara borsta tänderna. Och då tänkte jag att tandtråd är ju bra. Och det är det ju. Men helt plötsligt ramlade en bit av en tand bort.

Sen svimmade jag nästan lite och nu är hela kvällen förstörd.

Kvällen och kvällen förresten.

Världen rasade samman lite faktiskt.

Få saker gör mig så stel och förlamad som tanken på att gå till tandläkaren. Och i morgon måste jag ringa dit och självmant be om att få komma dit. Som att be om en liten avrättning.

Men för att få mig själv på andra tankar ska jag visa min nya favoritblomma. Min bonsaiodlade citronfikus.

Minsann.

Följer du mig på Insta kanske du minns en kruka från Iittala som jag fick nys om. Krukan Nappula. I en reklam från Iittala planterade de en sån blomma.

Och min svägerska var inte sen att berätta för mig att man kunde köpa såna växter på ÖoB för ynkliga 79 kr. Så jag köpte en.

Nu är det bara en Nappula som saknas. Och en sån kostar inte precis 79 kr.

Kanske borde jag skynda mig att köpa en sån kruka innan jag varit hos tandläkaren. För sen vet man ju inte vad man har råd med och inte.

Mest inte tror jag.

Snart är det våffeldagen och jag vill därför passa på att göra reklam för världens smarrigaste havrevåfflor. Jag har slutat att göra dem av vaniljkvarg för jag tycker att naturell kvarg blir godast. Men man får ju göra som man vill.

Här med naturell kvarg och hallonsylt.

Annars så har jag inte så mycket att berätta. Det är ju svårt att tänka klart när man ska ringa och be om sin egen avrättning dagen efter.

Men jag har ju i alla fall skickat iväg det där brevet till den stora artisten vars autograf förstördes i förrådsbranden. Om han inte svarar kommer jag att bli lite sur. Men än har jag inte gett upp. Jag tror bara att han sitter och tänker lite på vad han ska svara.

Så måste det ju vara.

Men nu ska vi se en film. För att tänka på något annat. Fast innan dess ska jag göra en god gärning. Jag ska bli mensfadder. Så smart, så genomtänkt och helt jävla sanslöst att det ens ska behöva finnas. Men eftersom det nu behövs så ska jag dra mitt strå till stacken. Heja Göteborgs stadsmission. Vilken bra grej.

(Lite senare. det var lite otydligt hur man gör och jobbigt med bankkontonummer och det står inte hur man avslutar om man skulle vilja det, så jag väntar med detta. Men ändå, bra grej! Jag anmäler mig senare! Verkligen!)

Tänk på mig imorgon är du snäll. När jag ska ringa tandläkaren vid 8-tiden. För det kommer jag att göra. Jag är inte den som struntar i att ringa. Även fast det är som att skjuta mig själv lite i huvudet.

Ungefär.

God morgon kära du

Det hände något idag.

Jag vet inte vad klockan var. Det spelar ingen roll. Det hände. Det är det viktiga. Att det hände. Inte när det hände. Utan att.

Jag liksom vaknade. Det var en kul grej jag tänkte på och så kände jag att jag blev glad. Som om någon gett mig en vitamininjektion.

Det var inte solen som tittade fram om du tror det.

Den lyste med sin frånvaro mitt i snöblasket som östes ner från himlen och smälte till smet så snart det nuddade marken.

Så det var inte solen.

Det var nått annat.

Det var en idé som föddes.

En idé om hur jag kan göra det bästa av det tråkiga som hände med alla våra viktiga, fina och betydelsefulla saker i vårt förråd. Du vet brand, elände och tråkigt. Det var ju det som hände. Du vet.

Så jag tänkte att jag ska göra en del saker för att muntra upp. För att vända det dåliga till nått mindre dåligt och kanske rent av något bra.

Jag ska ta kontakt med tre personer från det förflutna. Tala om att jag lever fortfarande och att jag inte har glömt.

Jag tror ju inte så mycket på att resa bakåt. För det är inte dit vi ska. Vi ska åt det hållet som vi kallar fram.

Hörde någon säga att en bra sak med det förflutna är att det är över. Ja. En del saker saknar man inte. Så är det ju.

En av dessa tre personer får snart ett brev från mig. Ett handskrivet och ganska fult brev med varmt innehåll.

En gång i tiden var jag begåvad med en fin handstil. Jag fick beröm. Och var mallig. Det var min grej att skriva fint.

Nu är det tydligen min grej att skriva fult, slarvigt och skakigt. Och dessutom har jag så dåliga pennor.

Annat var det förr.

Då kunde jag lägga de sista hundralapparna i månaden på en fin penna på Åhléns. Sen fick jag äta pasta med krossade tomater i åtta dagar.

Inget jag sörjde medan jag skrev fint och snirkligt med mina svindyra pennor.

Vem bryr sig?

Om några dagar får en person ett brev från mig. En stor idol som jag mötte för kanske 34 år sen. Och vars autograf brann upp.

Och nej. Det är inte Carola och det är inte Shakin Fredrik.

Sen har jag två andra brev att skriva.

Varav ett är till en person som jag tappade bort för kanske 25 år sen. Som betydde mycket och som jag slarvade bort. En hel låda med säkert tusen brev från henne försvann i branden.

Jag ska försöka hitta henne. Och jag tänkte att mina besökare i blogg och på Insta kanske kan hjälpa till.

Jag återkommer när jag vet hur jag ska kunna efterlysa henne.

Men nu ska jag se en Johan Falk-film och dricka Fun Light Pink Lemonade. Säkert inte alls hälsosamt att dricka det hela tiden. Men tyvärr, jag kan inte sluta. Det är det godaste jag druckit. Ungefär.

Jag drömde förresten mardrömmar om Seth Rydell i natt. Men min man drömde om en före detta kollega till oss. Om jag får välja vem av dem jag vill drömma om så väljer jag Seth alla dagar om året. Honom går det i alla fall att resonera med.

Skål.

Söndagsblues

I torsdags var jag i hufvudstaden en sväng. Förlustade mig, umgicks och var på mässa som handlade om möbler. En jobbgrej som var mer lyxig och kul än arbetsam. Och det säger jag även fast jag fick en blåsa under foten av allt gående. Och det säger jag fast jag fick en blåsa i skrattmuskeln av allt gapflabbande. Jobbigt det där, att behöva skratta så mycket. Man blir ju trött i magen för sjutton.

Igår var vi hos saneringsfirman och plockade russinen ur den vidbrända kakan. Allt det vi hade i vårt förråd är nu reducerat till en liten hög med grejer i botten av en stor kartong. Så var det med det. Så gick det med mina tusentals brev från alla mina brevvänner, miljarder av fotografier, hundratals LP-skivor, julsaker, böcker, möbler och minnen. Nu skramlar några gamla kärleksbrev ihop med ett klassfoto från första klass. Nu delar autograferna från killarna i Noice en alldeles för stor kartong med en liten anteckningsbok från pysselklubben jag en gång var med i.

Så blev det med det. Och nu kan jag ta en paus från allt vad rensande heter. Nu äger jag mycket färre saker än jag behöver och nu kan jag gå vidare i livet. Med mycket mindre ryggsäck än förut.

Vi var i Gävle förra helgen och hade mysigt och kollade på hockey. Jag måste skriva mer om det i ett annat inlägg för är det något jag får hejarop för så är det för hotellredovisningarna när vi varit iväg. Så det måste jag ju bjuda på. Det fattar man ju.

Man fattar ju också att man behöver äta en och annan semla ibland. Och jag ansträngde mig och bakade egna och det visade sig var det bästa jag gjort på länge. Inte för att skryta, men detta var den godaste semlan jag ätit.

Eller jo. Det där sa jag för att skryta.

Det bjuder jag på.

Inte var det de snyggaste semlorna jag sett, men vem bryr sig.

Nu ska jag se upplösningen av en Lego-tävling från Australien. Och medan jag gör det kan du njuta av min semla.

Håll till godo.

Nått godare har du aldrig sett.