Men köpstoppet då, hur går det med det?

Ja, köpstopp sa jag. Men jag skrev inte direkt några tydliga regler.

Och jag vet inte heller om jag vill ha så tydliga regler. Jag är inte så sugen på att ge mig själv en fotboja. Men jag borde skärpa mig. Och det tycker jag att jag har gjort.

Jag avslutade året med att köpa en ryggsäck. Som jag älskar. Den köpte jag på nyårsafton. Och använde julklappspengar som delbetalning. Så det gills inte. För det var ju förra året. Men ändå. Såhär blev det.

Och jag älskar min nya ryggsäck. Jag har använt den hela tiden sen jag köpte den och den är bra till allt. Fantastiskt. Vi är BFFs om man säger så. Det blev vi direkt.

Sen råkade jag köpa en poncho när vi var i Gävle. De bara hängde där och min vän Anna köpte en och jag ville inte vara sämre. Och jag tycker hemskt mycket om ponchon. Tyvärr hittade jag den inte på nätet så jag har ritat den. Vilket gör att du förstår exakt hur den ser ut. Den har bara fransar på ena sidan fram och andra sidan bak. Men det ser du ju på bilden. Baksidan sticker fram lite till höger på bilden. Men det ser du ju själv.

Köpstoppet jag har, har inget med kläder att göra. Jag har verkligen inget problem med shopping av kläder. Snarare tvärt om. Jag skulle behöva lite mer. Så ponchon var ett bra köp. Och jag tycker jättemycket om den. Användbar och härlig.

Sen kommer vi till ett känsligt ämne. En jobbig punkt. Och det hände på grund av att jag helt utan att ta ett djupt andetag råkade gå in på Designtorget på Stockholms Central. På väg till Gävle. Och så kikade jag in i deras glasskåp med smycken. Och blev svag. Och så låg den där. Ringen. Och skrek sig hes om att den ville bli köpt av mig. Och snart skulle vårt tåg mot Gävle gå och jag hann inte tänka så mycket.

Så jag föll som en fura och betalade den utan att blinka.

Sen skänkte jag pengar till Stadsmissionen. För att skapa jämnvikt.

Ringen kommer från Sägen. Det finns väl typ inget smycke de har gjort som jag inte vill ha.

Men nu är det bra. Nu ska jag ta tag i mig själv igen. Skärpa mig.

Nästa steg i processen är att göra ordning i skåp och lådor. Lägga alla saker ihop. Alla halvfulla handkrämer på ett ställe, alla nagellack på ett ställe, alla smycken på ett ställe. Nu är det lite oordning i förvaringen. Det är sen flytten. Saker som lades in utan någon plan. Och sen kom ingen plan sen heller.

Kanske ett projekt för helgen.

För andra året i rad

Du som har följt mig en längre tid vet nog att jag gillar traditioner. Jag tycker om att göra samma sak flera år i rad. Att känna att man har en grej. Som man gör. Ihop med andra. Eller sig själv. Nått kul. Som man gillar.

En sån grej är den årliga resan till Gävle. Som startade förra året och som i år därför blev en tradition. En fantastisk sån. Må den aldrig sluta.

Även i år tog min man och jag tåget nerifrån och upp. Och våra vänner från Sundsvall tog bilen ner. Precis som vanligt. Och vi checkade in på fabbo-hotellet Clarion Hotell Winn.

Den här gången fick vi rum 338 och konstverket på väggen hette Little girl having her hair combed by her Nanny (Edgar Degas). Fast jag tänkte mest på när Madicken hoppat från vedbodtaket.

(Och till dig som är hotellnörd, tidigare har vi bott på rum 362, 308, okänt rum, okänt rum. Ett tag i livet brydde jag mig inte så mycket om hotellrum. Jag fattar inte vad det var med mig då.)

Så fort vi hade tvättat händerna efter resan och hängt upp våra kläder frågade vi om vi fick komma äver till våra vänner. Det fick vi. Och eftersom det var så nära kunde vi gå över i strumporna. De bodde i rum 332 förresten. För dokumentationens skull.

Ja och sen gjorde vi allt det där som vi brukar. Åt middag på Chruch Street Saloon

… tog ett glas i baren på hotellet, sov, gick upp, gick på stan, handlade på Åhléns, stack till O’Learys och åt en lunch utan någon som helst fast föda…

…tog en korv på torget och stack till Gavlerinken med bussen från den fina platsen där  bocken brukar stå…

… och kollade på när Brynäs fick stryk av Djurgården i hockey. Ja, det sista var det bara jag som blev glad över i gänget. Men ingen hängde läpp för det. Sånt gör vi inte.

Efter hockeyn hade vi lite fri lek och sen gick vi lite otippat till Pinchos och åt middag. Min man och jag har varit på Pinchos en gång förut, i en annan stad, men för våra vänner var detta premiär. Och jag tror minsann att de blev förtjusta. Det är lite annorlunda att själv få beställa sin mat i en app och så. Men maten är väldigt god och det är väldigt prisvärt tycker jag. Personalen har varit trevlig på båda ställena vi varit på och inredningen är väldigt härlig. Bra ställe. Vi kommer att gå dit igen. Någon annan stad nästa gång kanske?

Vi satt under en stor sammetslampa med snygga fransar…

… och för dig som är Pinchos-nörd (jag vet att du finns!) så kan jag visa vad jag åt…

Fish and chips, kycklingburrito, plankstek och kycklingspett. Lägg ägg vad gott.

Min kära kamrat tog en drink efter maten. Såg inte den himla härlig ut? (Syftningsfel med flit. Både drinken och vännen är härliga!).

På söndagen var den glada helgen slut och vi fick snällt skiljas från våra vänner och gå till tåget. Jag var tvungen att få en ledsenattack på tåget för jag hatar avsked. Jag klarar verkligen inte av det. Och jag hatar att vi bort miljarders mil ifrån varandra. Att vår stad och deras stad är så långt ifrån. Dumma smala tarm-land!!!

Samtidigt är jag så otroligt tacksam över hur livet blir ibland om man öppnar en liten dörr då och då. För tio år sen skrev Anna ett mail till mig. Hon hade hittat min hemsida och undrade om jag hade lust att rita en bild av henne och hennes blivande make som de kunde ha på framsidan av sitt festhäfte. Jag ritade och vi fortsatte att maila. Sen dess har vi träffat så ofta vi bara kunnat. Både på annan ort men också hemma hos dem och hemma hos oss. Och i somras ville oss livet väl för då kunde vi ses inte mindre än tre gånger.

Det är fantastiskt med vänner. Man blir ödmjuk och tacksam.

Tack Anna och Jens. Vilken fantastisk helg. Som alltid.

Instagram

Du vet väl om att jag finns på Instagram? Helt öppet konto. 

@plateofcupcakes

Om du följer mig och inte vill att jag följer dig så blir jag inte ledsen. Då bara ignorerar du min vänförfrågan. Inte så svårare än så. 

Trevlig fredag och helg. 

Mandelmanns Trädgårdar

Du vet förut. Förut när vårt bästa pensionat på Österlen fortfarande ägdes och drevs av våra favoritpensionatsägare Bosse och Lena, då spenderade vi alltid en bit av vår semester där. På Onkel Enkel. (Läs om det bland annat här.)

Flera gånger av dessa åkte vi till Mandelmanns Trädgårdar. Ett ljuvligt ställe med massa fint att titta på och sagolikt god mat.

Ikväll börjar en serie om dem på TV4. Ni kan ju fethajja att jag kommer att kolla.

(Här kan man läsa om när jag var där. Och här.)

Chunky pläd

Såklart har ju jag, som den stick-, virk- och pysselnörd jag är, fallit pladask för det häftiga fenomenet chunky blankets.

Såvitt jag vet så ligger garnet de stickas med i samma prisklass som rent guld, så ännu så länge håller jag mig borta från detta. Men det hindrar mig ju inte att testa en alternativ metod. Nämligen att sticka med sönderklippta fleecefiltar.

Detta läste jag om första gången hos Jysk. Och det var också hos dem som jag köpte mina filtar. De kostar 17 kr per styck och jag köpte 10 stycken. Dessutom fick jag 100 kr rabatt då jag anmälde mig till deras nyhetsbrev. Så det blev ju billigt och bra.

(När jag tänker på det nu så kostade de 15 kr per styck när jag köpte dem. De har höjt priset 2 kr sen dess. Men det är ju ändå inte dyrt.)

Jag klippte ca 10 cm breda remsor och drog sen försiktigt i remsorna så att de rullade ihop sig…

Såhär klipper man. Eftersom jag var för ivrig för att komma ihåg att fota så visar jag här en egenhändigt ritad bild. Man kan lätt tro att det är ett foto (för det är så verklighetstroget), men det är det inte.

Det grå är filten och det svarta är hur man klipper. Och som sagt, jag klippte 10 cm breda remsor. Ändarna knöt jag ihop med vanlig hederlig dubbelknut.

Ja och sen började jag sticka. På armarna. Det kryllar av bra videor för detta om man vill vet hur man gör. Kan man sticka är det enkelt. Lite jobbigt fysiskt, men inte svårt.

(Kan man inte sticka kan man absolut lära sig. Detta är inte svårt alls!)

Hos Lust att pyssla kan du både se bilder och få tips och visas till filmer.

Ja, sen satte jag igång som sagt.

Jag hade tänkt mig en lång, smal pläd att lägga på sängen. Vid fotändan. Inte ett helt överkast utan bara en pläd som skulle täcka… ja… kanske 1/3 av sängen. Och det var svårt att få till antalet maskor. Jag hade ju ingen aning om hur många maskor jag skulle göra. Och armarna begränsar ju en aning kan jag säga. Men jag bestämde mig för 20 maskor. Efter att ha repat upp tre gånger.

Själva stickningen går superfort. Jag gjorde min filt av 8 plädar och den blev nog klar på cirka 30 minuter.

När jag stickat upp 8 plädar maskade jag av och bar in allt i sovrummet. Då visade det sig att den är för kort för att räcka över hela sängen. Så jag måste 1. repa upp avmaskningen och 2. klippa de två sista filtarna till remsor.

Men jag vet inte om det händer. För jag tycker inte att detta blev så fint.

Den ser rätt fin ut när jag lagt den såhär som på bilderna, men jag har ju piffat och trixat lite med dem. Jag retar mig för mycket på knutarna och på vändningarna i tyget. I själva svängningarna vid klippningen så blir ju ”garnet” liksom klumpigt. Det rullar inte ihop sig som på ”raksträckorna” och det ser bara allmänt fult ut.

Jag får se om jag repar upp och gör om eller om det bara åker i soporna.

Men KUL var det. Jätteroligt. Och är man inte så petig och motvalls som jag så kan man nog göra superfina filtar som man blir jättenöjd med.

Nu ska jag istället vänta tills garnet blir billigare och göra en riktig. För det är nog det som är mitt problem, att den här inte känns riktig.

Allas har en bra sida och beskrivning också.

Rapport utan väder

Om en timme börjar Familjer på äventyr på SVT. Det bästa som SVT någonsin visat. Tror jag. Om man räknar bort Sunes jul och Anslagstavlan. Ny säsong och nya familjer. Det blir otroligt spännande.

Men innan vi kastar oss in i det så ska jag berätta vad jag har gjort den senaste tiden.

Eller det ska jag inte alls. Jag ska bara visa en grej. Eller två. Och berätta nått litet.

Vi hade kalas i helgen. Inte för mig men för den andra personen som bor här. Han fyller år snart och hade kalas lite i förväg. För så kan man göra. Det passar bra.

Jag älskar ju att göra tårtor och jag ville ju göra en rejäl till detta kalaset. Jag körde dubbla tårtbottnar och kokade egen sylt och höll på. När jag skulle montera den la jag tårtpapper på fatet. För det är ju så fint. Men sen när jag började spritsa så kom det grädde på pappret och när jag skulle torka bort det gick pappret sönder. Blev pappersmassa.

Då kom jag på den oerhört intelligenta idén att lyfta lite på tårtan för att kunna ta bort allt papper. För nu var det ju bara papper kvar under tårtan helt plötsligt. Jag lyfte upp tårtan, min man tog bort pappret och SLAFFS så gick tårtan av på mitten och ramlade DUNS ner på fatet.

Sen fick vi lappa ihop och jag sa alla mina fulaste ord som jag kan. Vilket inte är varken några få eller särskilt snyggt. Men det gjorde jag. Och den insåg jag att jag köpt för lite grädde (hur kan en halvliter vara för lite?) och så fick jag lägga strössel där det skulle varit gräddsprits.

Men kalaset blev trevligt. Alla var glada och roliga och vi hade supertrevligt. Vi valde bort kakor och bullar och bjöd på sallad innan fikat. Det blev rätt så poppis tror jag.

Jag gjorde även mig poppis hos mig själv i lördags. Då gjorde jag mig till och stekte lefser. Det blev så löjligt gott att jag nästan ville göra give me five med mig själv. Vilket ju inget hindrar att man gör ibland.

Jag åt den första varm med smör och ost på. Den andra, som gled ner dagen efter, hade jag smör, socker och kanel på.

Man blir nästan förbannad när man tänker på hur gott det är med socker och fett i en härlig blandning.

Lefser

8–10 st
500 g potatis, skalad
25 g smör
½ tsk salt
ca 3 dl vetemjöl

Såhär gör du
1. Koka potatisarna mjuka i saltat vatten i 20–30 min. Låt dem svalna något. Mosa potatisarna med en gaffel eller pressa dem i en potatispress ner i en skål.
2. Blanda potatisen med smör och salt. Rör ner vete­mjölet och blanda ihop allt till en smidig deg.
3. Dela degen i 8–10 bitar. Kavla ut dem till rundlar, 12–14 cm i diameter på mjölat bakbord. Värm upp en stekpanna på högsta värme.
4. Sänk värmen något och grädda lefserna i 1–2 min på varje sida. Lägg dem på ett galler och låt dem svalna under bakduk.

Recept från Tidningen hembakat.

Har du bakat eller gjort något revolutionerande på sista tiden? Berätta!

Stjärnigt

Vi sprang på den av en slump. Och en cool ung kille i ett stånd på Kostas Julmarknad var trevlig och plockade ner den åt oss och frågade om vi även ville ha det röda bandet den hängde i. 

Den var lite, lite dyr och otroligt glas-ömtålig och vi köpte den med en känsla i magen som bara finns där när man tycker att livet leker och allt är en fest. 

Eftertanken frågade mig om den verkligen var ett smart köp eller bara ett resultat av en väldigt rolig och kall och fin kväll. 

Men nu hänger den på väggen och jag ser den varje gång jag går ut i hallen. Vilket jag gör ofta. 

Jag är glad över den. 

Och nej, det är ingen julsak. Det har vi bestämt. Dock blir bandet snart o-rött.