Sånt där

Den där resan till jobbet som i vanliga fall tar 25 minuter tog i morse 25 minuter. Plus en timme. Vintern kom tillbaka som ett aprilskämt till alla med nypåsatta sommardäck.

Jag hamnade i lång, helt stillastående kö. Frustrerande. Men bra mycket lyxigare tillvaro för mig än för dem som hamnade i ambulanserna.

Tacksamhet punkt nu.

Medlidande punkt com.

Mina sommarsulor skulle egentligen på i morgon torsdag bitti klockan 7. Det sköt min man upp till måndag samma tid.

Få saker är så dåliga för min skönhetssömn som att oroa mig för halt väglag mot somriga däck.

Hej vinterdubbar slå i glasen och låt oss orosfria vara.

I helgen som var styrde vi och vänparet kosan mot Gävle. Där förlustade vi oss å det grövsta och provsmakade lokal whisky och höll på. Så snart lusten infinner sig ska jag blogga om det. Som sig bör.

Det väntar en rolig helg på andra sidan av den här bajsveckan. Det är tur det. Att man typ får belöning för mödan. Dåligt vore det annars.

Billigt garn hade de på Willys idag och jag undrade lite om det går att virka en sjal av det. Men jag köpte inget garn. För jag är en person som aldrig lär mig. Utan som istället gång på gång får ångra det jag aldrig gjorde.

Jag sa just det i baksätet i bilen, i helgen, någonstans strax norr om Arlanda. Att det är bedrövligt att jag ska göra allting ”sen”. Att jag bara ska göra det där och det där först. ”Sen” ska jag göra det där viktiga.

Vad snopen jag ska bli när jag plötsligt vaknar en morgon och är 87 år gammal och det liksom är för sent.

Långnäsa.

Men jag kan ju alltid trösta mig med att jag hade ett välstädat hem, en ordnad ekonomi och ordentliga och näringsriktiga matlådor.

För det är ju sånt som gör människan lycklig. På djupet.

Det där med att njuta av livet, passa på medan man har hälsan och sånt, det är nog inget för mig.

Jag har ju ändå inte tid att stanna upp. Vem har förresten tid att andas nu för tiden? Det var ju sånt man höll på med förr.

Men jag såg Rolf Lassgård i lördags. Genom taxifönstret.

Inte konstigt att jag har svårt att andas.

Tur att det var ett taxifönster mellan oss.

Annars hade jag nog blivit för pinsam för mitt eget bästa.

Och framför allt för Rolfs.

Jeansblå

I veckan kommer någon att bli överraskad med en jeansblå sjal. Som någon har önskat sig. Den personen virvlar inte omkring så mycket på nätet. Vad jag vet. Så jag kan gott visa upp den här.

Virkad i Catania färg 0421 (Denim). Det här gamla vanliga mönstret och med virknål 3,5. 6 stycken nystan.

Den är fin. Hoppas att mottagaren blir glad.

Senapsgult

Nej, men om man har köpt sig en gul handväska behöver man väl även en matchande sjal.

Tänkte tjejen i filmen som faktisk även har skrivit brevet.

Tildas garn i färg 530.

Och som vanligt 6 stycken nystan, virknål 3,5 och mönstret har du här. Men allt det där kan du ju redan. Efter alla 450 virkade sjalar jag har kastat ut här.

Och nya väskan är från Lindex.

Så kan det vara.

Högtidligt

Får hosta upp mig lite tror jag. Så högtidligt känns detta. Ett nytt inlägg.

Fast man harklar upp sig va? Sjunger upp sig? Att säga att man hostar upp sig låter ju som att man hostar upp något.

Hårbollar?

Så jäkla äckligt!

Man kan ju inte skriva om det det första man gör när man varit tyst i ett halvår och tre månader.

Jag sitter med lurar på mig och lyssnar på världens bästa spellista. Det vill säga min spellista. Det är Stevie Wonder och det är Bo Kaspers och det är stora mängder av Paul Carrack och en och annan jullåt. Kryddat med schlagers och Roger Whittaker. Och några låtar som nätvänner tipsar om i sina Instas. ”Toast” med Smith & Tell, bara för att ta ett exempel. Alla borde lyssna på Smith & Tell. Annars kan det gå åt pipan.

Jag drömmer om sommarsemester men har massa roliga saker som händer innan det är dags. Och jag virkar sjalar som jag tänker att jag ska visa upp här. Och så lagar jag mat från boken Portionen under tian. Världens bästa kokbok. Vi har lagat tre rätter och alla tre har varit jättegoda. Passat att ha i matlåda och smakat ljuvligt. Och varit billiga.

Ett tag tänkte jag att jag skulle laga alla rätterna från pärm till pärm. I den ordningen de kommer i boken. Och det var ju enkelt när det började med en rätt jag velat laga länge. Men sen blev det lite meckigt och passade inte så bra. Så jag flaxar väl runt hej vilt istället.

Precis som jag brukar.

Säkert kort.

Jag tänker på vänner som har det jobbigt och jag tänker på några som mår dåligt. Och jag tänker på mig själv. Att jag borde så mycket men gör så lite. Jag tänker på en av mina bästaste kollegor som ska sluta och att det är så sorgligt. Sluta som i emigrera dessutom. Här byter vi inte bara kontor och arbetsuppgifter, nä här byter vi land också. För säkerhets skull.

Jag tänker att jag aldrig mer ska ta in en människa mer i mitt liv. Jag ska inte lära känna en enda mer person. För om eller när den försvinner, så försvinner även jag. På insidan.

Avsked är min sämsta gren. Och fast jag vet att jag borde gratulera så kan jag inte annat än bli arg.

Hur kan man lämna mig liksom? Hade inte vi en grej ihop? Är inte vi vänner? Har inte vi nått jäkligt extravagant? Och nu sticker du?

Nä, men okej, dra du bara!

Jag vet att det är fel. Och först jag sa till honom att jag ska gratulera honom en annan dag. Men sen gjorde jag det efter en timme. Och sa att jag är glad för hans skull.

Och det är jag ju.

Men jävligt ledsen också.

Ja, man kan hälsa på i nya landet. Man kan skriva brev. Man kan skicka röksignaler och man skicka sms och oj, oj, oj så många varianter och möjligheter vi har nu för tiden.

Så käckt.

Så fint.

Men det är inte alls samma sak som att ses 5 dagar i veckan. Året om. Som vi gjort i nästan 10 år.

Nä, det där med vänner är inget för mig. Det får andra hålla på med. Såna som har lite starkare hjärta än jag. Som pallar. Som kan vinka av vid tåget och tänka att det är så roligt att den där personen försvinner för man är ju så glad när det går bra för andra.

Jo, jo. Priset man får betala. Jag vet.

Och jag har gratulerat. Jag har verkligen gjort det.

Men jag har också sagt att det är bland det sorgligaste som hänt i mitt liv på länge.

För man måste väl få säga som det är?

Eller är det slut med det?

Nu sjunger Paul Carrack otroligt vackert för mig i lurarna också. Vill världen knäcka mig eller?

När jag inte är bitter och lipar så har jag det ändå ganska bra. Längtar till lunchtid nästa torsdag, för då har jag klarat av årets kontroll hos tandläkaren. Och jag har sett alla avsnitten av Hemma igen som finns på SVT Play och av den norska serien Kielergatan (Kommer det en fortsättning? Älskade serien!).

Så jag klarar mig.

Klarar du dig?

Det hoppas jag verkligen.

Frufridagen

Idag är det Frufridagen. En dag som skapades för att kvinnor skulle få en fri dag per år. Slippa hushållssysslor och få roa sig med annat. Och så vidare.

Jag hörde ett samtal på radion i morse. En man intervjuades och berättade om den här dagen. Han sa att det nu för tiden inte behövs en sån här dag i Sverige för här är vi så jämlika nu för tiden.

Wow.

Intervjun avslutades med att han fick fråga om ifall han ska laga maten hemma ikväll eller inte. Då svarade han att han är minsann en ”hushållsman”, så han lagar mat andra dagar på året också.

Ungefär så.

Hushållsman? Är det en man som sköter hushållet?

Vad kallas en kvinna som sköter hushållet då?

Kvinna?

Jo, vi är så jämlika i det här landet så.

Det är så fint.

Det är tur att han inte sa att han ”hjälper till” hemma. För det är mitt värsta uttryck. När en man säger ”Jag hjälper till hemma”. Eller när en kvinna säger att hennes man ”Hjälper till hemma”.

Hjälper till?

Att hjälpa någon betyder väl att man gör något som egentligen inte är ens egen uppgift? Att hjälpa någon att ta in posten när den är på semester. Att hjälpa någon att fålla upp dens byxor? Att hjälpa någon över gatan?

Man ”hjälper väl inte till” om man lagar maten man själv ska äta eller om man tvättar sina egna underkläder.

Ursäkta, men jag var tvungen.

Nu lämnar jag det här ämnet.

Men självklart gäller även samma sak fast tvärt om. Att en kvinna ”hjälper till” hemma är precis lika konstigt. Eller att en man som bor med en annan man. Eller en kvinna som bor med en annan kvinna. Eller vad som helst. Vilken variant som helst.

Såklart!

Nu ska jag hjälpa till med att hämta en kopp kaffe till mig själv. Jämlik som jag är. Och fast jag är fru och alltså borde vara fri idag.

 

 

 

Helt ny sjalgrej

Du ska inte gå omkring och tro att jag inte är förändringsbenägen.

Nä, nä.

Här har du en tjej som tar allt med en klackspark och är helt wild and crazy.

Sist när jag skulle köpa garn till en ny sjal till exempel. Då fanns inte den färgen jag önskade i mitt vanliga garn (Tilda från Svarta Fåret. Du vet.). Så gissa vad jag gjorde då?

Jo, köpte ett helt annat garn. Som jag aldrig testat förut.

Catania. Från Schachenmayr.

Jag kan inte säga att jag tycker lika mycket om det garnet som om Tilda. Att virka med. Men det är liksom blankare och ser lite mer exklusivt ut.

Men samma mönster. Och samma virknål. 3,5.

Och färgen…

Och jag oerhört nöjd med sjalen. Och färgen. Och allting.

Svårt att få färgen korrekt på bild. Men du ser ju själv. Typiskt skitsnygg.

Ett sånt där osponsrat inlägg igen

Jag bara måste säga en sak. Att i Body Shops julkalender 2017 fick jag en grej man tar bort smink med. En superprodukt. För rolighetens skull kan vi kalla det för tvättsmör. För att det heter det.

Burken tog slut efter en tid och jag minns att jag tänkte att det var ju fasligt vad det räckte länge trots att jag använder det varje dag.

I somras var vi i Gävle. Då var tvättsmöret slut och jag köpte en ny burk. Det var i början av juli. Den kostade strax under 200kr men jag fick nån rabatt för att jag är så snygg och bra. Eller om det var för att de hade någon kampanj och rea eller nått sånt. Minns inte. Så jag betalade 200kr totalt för ett tvättsmör och en hel hög med andra grejer. Minns jag.

Billigt och sjusärdeles toppen.

Och!

I går morse såg burken ut såhär.

I mitten av januari.

Jag har alltså använt detta varje dag i över ett halvår och nu är det slut.

Jag älskar grejer som påstås vara dryga och som verkligen visar sig vara det.

Heja tvättsmöret. Drygt och jäkligt bra att ta bort vattenfast smink med. Och det säger hon som har löjligt känslig hy dessutom. Som får klåda av att vistas i samma kommun som en hyacint.

Det är verkligen tjejen i filmen som har skrivit brevet.