Den lite kriminella banan

Hur har du det? Mår du bra?

Jag mår bra men är lite småarg hela tiden. Vet inte varför.

Att gå omkring och vara lite småförbannad är ju både charmigt och ödmjukt. En sån vill man ju vara. Fräsa lite åt höger och vänster och vara allmänt vrång. Då blir man snabbt populär och bjuden på många kalas. Det är ju toppen.

Kanske är det för att jag ska klippa mig i morgon och ser ut som att jag bär hatt just nu. Klippningen ser jag fram emot men den hatt av hår jag bär på nu är tung för både nacke och själ. Det kan jag tala om.

Annars då? Jo, jag har åter igen konstaterat att de bästa och mest hållbara och frodiga blommorna man kan få i sitt hem är de man stjäl. I veckan har jag kastat ut två ohyrade växter och en ful har jag klippt ner och tagit skott av. Skotten är ljuvliga och solen skiner.

Om solen skiner i morgon eftermiddag får jag dock se. Då ska jag hämta ut två likadana klänningar på Lindex. Jag visste inte vilken storlek jag skulle beställa (HUR ska man veta det?) och beställde två olika. Den ena kommer jag ju att vilja lämna tillbaka. En annan gång när jag gjorde det blev jag behandlad som om jag stulit den ena. För man får faktiskt inte gardera sig på det viset. Tydligen.

Men klagar de så säger jag bara att det är inte konstigt om man vill lämna tillbaka den ena när de kallar en orange klänning för pink. Och sen ska jag fråga dem hur intresserade de är av att sälja.

Nej, det kommer jag verkligen inte att göra. Jag kommer att lägga mig platt och be om ursäkt. Förstås. Ty jag är av just det virket. Och det är inte alls säkert att det är det rätta.

Om jag hade kunnat skriva med väldigt små och viskande bokstäver så hade jag gjort det nu när jag vill fråga dig om du fått fin första spruta ännu? Eller kanske till och med den andra? Jag ska få min första om en vecka och för mig har det aldrig varit någon fråga om jag ska ta den eller inte. Det har jag vetat att jag skulle redan från första sekund. Men jag kan inte säga annat än att jag nu börjar bli lite nervös. Kanske är det bara det stora i den här historiska händelsen som gör mig nervös, för särskilt spruträdd är jag inte. Inte så orolig för biverkningar heller. Kanske är jag mest rädd för hur jag ska hitta till stället eller hur jag ska veta hur jag ska beté mig när jag är där. Sånt oroar jag mig för än feber och ont i armen.

Jag kan vara lite avig i tankarna ibland. Tänka på fel saker.

Jag har även stressat upp mig så till den milda grad över ordningen på vaccinationen. När är det min tur, när är det din tur? Varför är det inte min tur och varför är det redan din tur och inte min. Jag har på ett sätt suttit fint och lugnt i båten för jag har tänkt att min tid kommer. Men jag har å andra sidan varit så nervös över att missa tåget när det kom. Men som många gånger annars i livet så har jag en hejarklack som hejar på mitt lag och gör vågen och sjunger hejarramsor om att nu är det minsann min tur, nu ska jag vara beredd. Så när vågen gjordes och ramsorna sjöngs så gick jag in i appen och hittade mig en tid. Och sen var den stressgrejen som bortblåst.

Att jag aldrig lär mig. Att jag stressar över fel grejer.

Vilka grejer är då rätt att stressa över? Det kan man undra.

Den dagen jag jagas av ett lejon är det bra om jag får lite puls och sätter fart. Men fram tills dess kan jag nog slappna av tror jag.

Säg det till min hjärna.

Tack på förhand.

Är det för mycket begärt?

Kan man få ett litet andrum någon gång då och då eller är det för mycket begärt?

Ibland kan man undra.

Idag är det ljuvlig fredag och jag tar en jobbpaus och lyssnar lite på min spellista på Spottan. (Jo, det kallas så. Kom ihåg var du läste det först!).

”Åh Saaarah, kom uuuut ikväll….”

Jag har inga nya låtar i min lista. Nej, det kan ingen anklaga mig för. Det är julmusik och 80-talet blandat hej vilt. Men man firade ju jul på 80-talet också så jag förstår inte varför folk undrar.

Ifall du däremot undrar hur jag har det nu för tiden så ska jag berätta det. Jag har fått en ny kollega som jag är fadder för. Och på grund av hemmakontor så får vi lära ut allt via Teams. Detta har resulterat i eksem i öronen på grund av lurar 8-9 timmar om dagen.

Det är bara en av alla spännande saker som har hänt i mitt liv sen sist.

Jag har även rasat å det grövsta åt att jag såg Disneys film om den lilla sjöjungfrun för någon vecka sen och att Ariel i den blir kallad ”slyna”. Hon får även lära sig att hon måste pluta med läpparna och se snygg ut om någon ska kunna bli kär i henne.

Nä, lite mer får hon nog pluta om någon ska kunna bli kär i henne. Disney har rätt. Sådär kan man ju inte se ut. Då får man vara singel.
Lite skärpning tack.

En del grejer i en del filmer borde raderas och sänkas i floden.

Vilken flod kan diskuteras. Inte så viktigt.

Men mest av allt handlar mitt liv om att vänta på den skitfina klänningen som ska komma in på Lindex vecka 17. Och då får jag ju be lite om ursäkt och säga att jag tror att vecka 17 var förra veckan. Men vem är jag att påpeka det, jag är väl inte någon jäkla almanacka heller.

Now I, I wish it would rain down, down on me
Ooh yes I wish it would rain, rain down on me now
…”

Phil Collins ändå va. Vilken bra musik och vilken talang. Undrar om han också får eksem i öronen ibland. Hoppas inte. Det önskar man ingen.

Annars så är mina lurar från Urbanista det bästa jag köpt på länge. De ihop med min nya klocka. Vill du muntra upp dig själv kan du köpa något av det. Eller båda. Eller inget. Eller så köper du smågodis för hela slanten istället. Så kan man också göra.

Annars så får jag lite inre stress av alla som redan fått sin första och till och med andra spruta nu. Det är inte ens dag för mig att boka tid för min första. Jag blir väl sist i världen tänker jag. Så känns det i alla fall. Här sitter jag ner i båten och väntar så fint.

Och offerkoftan sitter rätt bra. Tackar som frågar. Den kliar lite, men det gör offerkoftor har jag hört. Det är visst det som är grejen.

Kyrie Eleison down the road that I must travel
Kyrie Eleison through the darkness of the night
Kyrie Eleison where I’m going, will you follow?
Kyrie Eleison on a highway in the night
…”

Var inte musiken bättre förr eller är det JAG som var bättre förr?

Vi hittade ju förresten en plåtbricka (liten och rund) i en burk med Felix saltgurka i veckan. Skickade in en bild på den till Felix. Fick just 300 kr i presentkort att köpa Felix-grejer för från dem. Som plåster på såren. Såren som vi inte fick.
Värt besväret. Skicka några plåtbrickor till ni, inte mig emot.

Nu tar vi fredag. Med eller utan sprutad arm eller plåtbrickor.

Hoppas att du mår bra.

Jag menar det verkligen.

Det var den påsken det

Är det bara jag eller känns det lite som att det vänder nu? Är det inte lite fräschare vindar som blåser nu eller?
Ja, i alla fall om man bortser från de snöstormsvindar som blåste i morse när jag var och bytte till sommardäck. De vindarna gjorde ju inte direkt mig fräschare i alla fall. Fast jag hade läppstift. För nu när jag jobbar hemifrån och rör mig inom en radie av två kilometer så är en utflykt till däckfirman ett äventyr.

Äventyr kräver läppstift. Det vill jag påstå.

Lyssnar på poden ”Recept tack!” med Erik Jerka Johansson. Han pratar om Maria Wern-filmerna som ju spelas in på Gotland. Det fick mig att tänka på när jag var på Gotland. Närmare bestämt i Visby. Min man och jag gick omkring och kollade och plötsligt kom en polisbil och parkerade strax intill. Jag ville göra mig lite rolig och sa, lite för högt, till min man att ”Kolla! Här kommer Maria Wern!”. Och lite för högt var i det här fallet så pass skithögt att många andra runt omkring också hörde detta. Som dessutom trodde att jag menade allvar. Så folk stannade upp och höjde sina mobiler för att filma och fota. Och ut kliver två helt vanliga okända, privata poliser.

Det ögonblicket krävde också sitt läppstift tycker jag.

Påsken har hur som helst avlöpt väl. Vi fick hjälpa några som behövde hjälp, vi fick godis så det räckte och blev över, vi åt snittar och sill och vi åt gubbröra och Jansson.

Och till det läppstift.

En påsklunch av det finare slaget.

Hej

Hej!

Hur mår du? Mår du bra? Vad gör du? Jobbar du eller pluggar du eller kokar du ägg? Pyntar du till påsk? Äter du strömming?

Jag jobbar tre dagar den här veckan. Ger mig själv en ledig torsdag i påskägg. Mycket bättre än smågodis.

Fast jag är ju vuxen och tjänar egna pengar så jag kan ju både vara ledig och äta smågodis. Om jag vill. Och det kan du skriva upp att jag vill. Skriv upp att jag vill äta såna där små chokladägg som det är krispiga ägg inuti. Som jag tror fanns i Bridge-blandningen förr.

Eller vad vet jag. Jag vill äta dem. Inte veta var de kommer ifrån. De behöver inte vara närodlade. Men det är trevligt om de är det.

Närodlat blev det i köket i lördags. Jag gjorde mig till. La ner mig. Fixade. Hade energi. Fick feeling. Var inne i ett flow.

Jag vill gärna visa vad det blev av den energin som plötsligt dök upp.

Det blev harar av servetter. Och vill du lära dig att vika såna kan du börja med att klicka här så får du fina instruktioner. Ägget har Anthon Berg värpt.

Det blev smördegsrullar med Västerbottensost i. Inget recept. Bara en rulle smördeg och så riven Västerbottensost och så rulla, rulla, skära, skära. Skjuts in i ugnen. 225 grader en stund.

Det blev även… ja vad blev detta egentligen? Små lortar?

Vansinnigt goda grejer. Som små glasspraliner fast inte glass.

Jag är ju aningens elak mot mig själv, eller visar min humor lite väl generöst (välj själv), för några blev lite bättre än de andra. Men ibland är det roligare att visa fult än fint. Och jag tänker att det inte är så noga. Hur som helst så är det ”No bake cheesecakebollar”. Jag gör dem nog igen, men kanske halv sats den gången. Det blev så många.

Jag tänker en annan sak också. Och att det är att du nog undrar hur det går för min chiliplantering. Och det ska jag säga dig, att det går strålande. Kolla så buskig den har blivit redan. Tänker att jag skördar redan till helgen.

Du som följer mig på Insta förstår lite mer vad jag pratar om än du som inte gör det. Men de här planterade jag onsdag 17 mars. Och på Insta heter jag @plateofcupcakes.

Vi har kryddat vår inglasade balkong med lite nya grejer. Och till detta behövdes en ny kudde eller två. Som grädde på moset. Så i lördags begav vi oss till Jysk, som firade något och sålde kuddar som aldrig förr. Jag kan ju visa kuddarna någon gång men det jag vill berätta om är något helt annat. En löjlig liten sak som jag velat ha länge, men varit för snål eller för lat för. Eller bara helt enkelt tyckt varit onödig att köpa. Men i lördags slog jag till. Jag lackade ur och tänkte att jösses, av alla onödiga grejer jag köpt i mitt liv så är ju inte detta på långa vägar det onödigaste.

Så nu äger jag en sån här. En manet i glas. Eller vad det nu är. Och jag älskar den.

Det känns som att maneten heter Marie. Men jag vet inte varför.

Jag tror att den kostade 59 kronor. Så man kan ju inte säga att jag var tvungen att skuldsätta mig heller för att köpa den. Den köpte jag alltså på Jysk. Ifall du nu fick grava habegär. Sånt kan hända.

Åh! Nu kom jag att tänka på ett påskpyssel jag gjorde en gång… Påskstrutarna! Så roliga att göra och så fina att duka med på påskmiddagen. Eller lunchen. Eller fikat. Eller bara ha. Man kan ha dem bara också. För att man vill.

Jag känner ett enormt behov av att få klippa och klistra och fixa och dona. Det är som restless legs fast i fingrarna. Mina blommor blir så ompysslade att de nästan blir förbannade och ber om att få vara ifred. Och mina fönster får sig en omgång lite då och då. Det kan ha med att göra att jag är så mycket hemma (jobbar ju hemifrån 100%) och får idéer och ser damm och sånt som behöver göras. Men det skulle också kunna vara något slags livslust som kryper fram. Jag hoppas på det sista. Livslust är fint. Kanske rent av det finaste.

I min hjärna har jag ett bibliotek med grejer som jag vill göra. Som jag kanske kommer att göra men kanske även inte. Men rätt som det är får jag eld i baken och råg i ryggen och tar tag i mig själv och mitt bibliotek.

Det gjorde jag t ex i lördags. Då lagade jag några såser till en tacomiddag.

Ursäkta den fula bilden men jag kan ju inte rå för att det var mörkt och att vi har en grön kökslampa som färgar världen grön. Vilket kan vara snyggt i och för sig men kanske inte för en sås.

De två vita såserna är inte så mycket att prata om. den ena är gräddfil och den andra är creme fraiche med vitlök, salt och peppar. Det var rätt enkla grejer att ordna om man säger så. Men de andra två vill jag gärna berätta om.

Sås 1. Den som är längst ner på bilden. Det är cheddarostdip. Löjligt god. Jag säger det igen: LÖJLIGT GOD!!!

Jag hittar inte receptet på nätet nu men det är 200 gram cheddarost. Du vet sån man köper i skivor. Och så är det 1 dl creme fraiche (34%) och 2 msk inlagd hackad jalapeño. Plus lite kajennpeppar.

Smält osten försiktigt i en kastrull och blanda sen ihop allt.

Och som jag sa. Löjligt!

Sås 2 är en ingen sås utan en majskräm. Och den får tala för sig själv här hos Portionen under tian. Jag hade Västerbottensost i min och det kanske var en aningens för smakrik ost för krämen. Men vad gör det. Den gick åt och den är slut för länge sen. Så, så var det med det.

Annars händer det inte så mycket. Jag har ett nytt läppstift från Maria Åkerberg (tack Mallan!!!). Färgen finns inte kvar på hemsidan men finns hos Lyko. Det är väl det jag kan säga. Just nu.

Annars då? Allt bra eller?

Ge mig.

Jag måste ge mig snart.

Jag resonerar så konstigt.

Du som följer mig och kikar förbi lite då och då vet ju att jag har fått dille på att sno skott av blommor. Jag har gjort det rätt länge och med lite varierande resultat. Bäst resultat har jag fått av att sno monstera-skott. Det har jag nu två stycken som håller på att ta över både mitt liv och min lägenhet. Men har man tagit Faan i båten och vidare.

Men några av de skott jag snott är inte snygga längre. Några nu mera uppdelade kaktusar från en bröllopsdag till exempel.
Det är ju tur att det är kaktusarna som är risiga istället för äktenskapet. Men ändå. Man vill inte ha risiga kaktusar i sitt hem. Man behöver inte det för att må bra. Tvärt om.

Dessutom tycker jag att det är svårt att sno skott från kaktusar. Det är sällan de blir bra. Om de inte är en typ av aloe vera. Då går det ibland lite bättre. Vanliga kaktusar får ful form med tiden tycker jag. De blir aldrig lika fina som den som man snodde den ifrån. Förutom aloe vera-kaktusar då alltså. De kan bli bra. Som sagt.

Men det här skulle inte handla om det som går bra. Det här ska handla om det som går dåligt. Och att våga göra sig av med det som går dåligt även om det kommer från en bröllopsdag.

De här kan ju inte ens stå upp utan stöd.

Så risig är ju inte ens jag.

I lördags gick jag förbi en växt som jag visst råkade knippsa en bit av. Det var knappt meningen. Det bara råkade hända. Knipps.

Jag visste inte vad det var för nått men jag lärde mig i lördags att Googles app har en kamerafunktion med vilken man kan scanna grejer och få fram information. Helt otroligt. Hade ingen aning. Men med hjälp av min nya kunskap om denna funktion så vet jag nu att jag knippsat en bit av en Plyscias Scutellaria. En aralia.

Minsann.

Om jag misslyckas med den vet jag var jag kan sno en bit till.

En annan, som jag verkligen inte vill misslyckas med, är den här. Det här lilla sneda och krokiga livet.

Men lyckas jag inte med det vet jag var jag kan hitta ett nytt. Och det är ju bra.

Jag har inte så mycket saker nu för tiden. Dels på grund av rensning, men även på grund av brand. Kanske är det det som gör att jag har svårt att göra mig av med blommorna som jag snott och vårdat.

Jag vet ju att det finns nya att köpa och nya att sno. Men man gör sig inte av med en bästis som är lite risig bara för att den är just lite risig och för att det finns nya bästisar att finna.

Men blommor och människor kanske inte är samma sak.

Om jag tänker efter.

Vad handlar det här inlägget om ens?

Är det kanske bara ett sätt att fördriva tiden och få behålla de där risiga kaktusarna ett tag till?

Vem är jag ens?

Är jag en person som har fula blommor i fönstret bara för att jag inte kan slänga dem?

Nä, nu är det jag som tar mig ur krisen och börjar om.

Här ska hittas nya skott.

Här ska skalas av och göras ordning.

Nu jäklar.

Hej då kaktusen. Du är på tok för ful för att få vara kvar. Du duger inte.

Men ett litet skott av den spar jag förstås.

För jag är väl ingen mördare heller.

Att dra i trådarna

Då har vi passerat året för detta som vi lever i och som jag inte orkar ens nämna vid namn. Du vet ju själv. Vad du lever i. Samma som vi andra.

Året har gått och nu börjar vi göra saker för andra året. I detta.

Nu kommer snart påsken och jag vet hur den förra var. Den trodde vi var annorlunda. Låt oss hoppas att detta är annorlunda fortfarande. Att detta är undantaget. Att detta är nu och inte så mycket mer.

Jag som är en spara, jag har svårt att göra saker i förskott. Jag har svårt att starta för tidigt och att inte hålla mig till reglerna. Men eftersom det inte finns så många regler som man behöver hålla sig till egentligen, så tänker jag nu göra lite som jag vill.

Jag har ju börjat påskpynta redan nu. Det gjorde jag igår. Två veckor innan påsken startar. Men min egen påsk startade igår. När din startar bestämmer du.

Det finns ingen risk i detta. Att jag t ex skulle kunna tröttna på påsken redan innan den börjat.

Det är som att jag skulle tröttna på There must be an angel-låten innan Stevie ens plockat fram sitt munspel.

Det kommer inte att hända.

Sånt sker inte.

Igår hängde jag upp gula ägg i trädet på balkongen. Idag köpte jag små påskiga blommor och ett ljus med kycklingar på. För mig som nästan aldrig ägt en enda påsksak är detta maxat som faan.

Jag vill odla nu och jag vill fylla mitt hem med små gulliga blommor som blommar i rosa och gult. Jag vill äta lax och sill och jag vill vara ledig.

Det är motvind i livet och i tillvaron och jag försöker dra i alla trådar jag hittar för att muntra upp mig själv. Det går förhållandevis bra. Kycklingljus och påskiga blommor fyller sina funktioner väl.

En fin och glittrig tråd som jag drar i lite då och då är den som leder till julkalendern 2021. Det är dags att jag börjar skriva på den nu. Jag ser så mycket fram emot att få börja. Måste bara fundera lite till. Hitta de där huvudpersonerna och ta reda på var de bor och hur.

Vilka trådar drar du i? Vad leder de fram till och vad är det i dem?

Alla hjärtans, utan hjärtan

För länge sen fick jag syn på ett virkmönster som jag ville testa. Det var länge sen jag virkade en muffin tyckte jag och så skulle det ju blir alla hjärtans dag snart. Så jag tänkte att den kombon skulle bli toppen.

Sen kom saker från höger och vänster och störde. Och helt plötsligt var Alla hjärtans dag förbi och allt låg kvar där i virkkorgen.

Men vem hänger sig i läpparna för en sån sak, tänkte jag och virkade Oreos istället för hjärtan.

Rimligt.

Jag är nöjd.

Mönstret har jag köpt från Mufficorn på genom Etsy. Oreo-kakorna har jag hittat på mönstret till själv. Säg till om du skulle vara sugen på att virka såna så ska jag berätta hur jag gjorde.

Jag får ta tillbaka en sak

Jag skröt lite här i dagarna om att mina blommor i mina fönster har börjat vakna till liv.

Ja, det är delvis sant. Men även delvis en stor lögn.

En del har döden dött. Och en del andra är på god väg att dra åt samma håll.

Hur kan blommorna ha levt och haft det bra hela vintern och så nu när vårsolen gör entré så dör de dödsdöden?

I morse fick jag syn på en sån där blomma som växer på längden och har grön-silvriga blad och är rödbetsröda på baksidan. Ja, en sån ja. Som heter nått. Som har ett namn. Just en sån blomma.

Den står på ett skåp som är högt och den har varit en riktig hold din kæft-blomma. Den har växt och växt och den har varit så lång, frodig och tjusig att den påmint om Rapunzel. Jag har haft den i åratal och den har minst sagt varit enorm.

Med betoning på varit.

Jag vet vad som kan ha hänt. Att jag fixade lite med den inför att julgranen skulle in. Ty då skulle blomman hamna lite i skymundan. Och det var väl det den inte klarade. För jäklar vad den tjurade ihop tydligen

Det blev att ta fram stora saxen och sen frisera allt vad det bara gick. Och kvar blev en lite kortklippt, snaggad vårfrisyr.

Och så tillbaka i ny och trevlig jord. Så får vi se.

Och Google har nu berättat för mig att den här blomman heter till exempel såhär:

Silver Sicilian
Zebrablad
Skvallerreva

Känner du?

Har du känt att solen har börjat värma rejält? Att det luktar lite som vår och har du hört fåglarna kvittra lite försiktigt?

Jag gillar vintern. Och den vintern vi har nu gillar jag så mycket så det liknar nästan den bästa vintern jag upplevt. I alla fall just nu. Just nu är detta mitt livs bästa vinter. Och då pratar vi bara om själva vintern. Inte läget i stort och situationen vi har.

Jag snackar om vintern.

Den är ljuvlig.

Ljuvligt var det också igår när jag satt på vår inglasade balkong och tittade på all snö och allt fint och fick solen på benen och blev varm.

Jag har börjat tänka på påsken. Den är inte inställd i år och jag tänker att något litet kan man ju ändå hitta på. Trots du vet vad. Det gäller bara att planera något som är så litet att det omöjligt kan bli inställt. Eller nytt recept på lax, en hemlagad glass, en utflykt i naturen eller en date utomhus.

Fast det sista där vet vi ju kan bli inställt ändå.

Men då får jag ha en plan B.

Mina blommor i mina fönster har sakta börjat vakna till liv och det vete fasen om inte jag också börjar kvickna till.

Och då var jag ju faktiskt lite vaken redan från början.

På grund av min bästa vinter.

Tack Vädret för att du inte ställt in.

Tack Snön för att du kom.

Tack Fredag för att du dök upp just idag. När jag behövde dig som mest.

Inte en grej till, det säger jag dig

Jag klarar inte av att allt blir inställt hela tiden. Jag blir så ledsen. Ingen av oss har väl någonsin tidigare varit med om maken till inställda saker. Nu slår det ju alla rekord.

Men nu slog det faktiskt rekord i tråkighet.

Nu ställdes en rolig träff in för tredje gången.

Det skulle åter igen bli en safe träff med alla restriktioner i bakfickan. Maten var inhandlad, mössan var stickad, vädret skulle bli toppen och vinet kylt.

Men ingen kedja är ju starkare än den svagaste länken som bekant så likt förbannat blev det en smaskig praktvurpa rakt på det slaka målsnöret.

Men vi tar inga risker och ett test på person i rakt nedstigande led, som inte fått svar, är ju ett positivt test till motsatsen bevisats. Och en för alla, alla för en gäller ju, som vi vet. Så karantän av allihop på andra sidan och så fick jag sitta här och vara besviken och ledsen. Det kan inte hjälpas.

Maten och vinet kan gå åt ändå. Men deppigheten är ju svår att göra en god och näringsrik gryta av.

Det är naturligtvis och som vanligt, inte mest synd om mig. Fast just nu är det exakt det det är.

Vi hade längtat efter detta sen i oktober. Och planerat och styrt upp och skrivit på alla regler.

Men en rak höger på det då. Så blev det med det. Tack för vänligheten.

Men jag får hitta på nått annat.

Och vara glad över att jag ändå är lite smart och begåvad. Till skillnad från den personen jag pratade med i telefon igår.

”Nej, men du vet jag var iväg på en tjejhelg i helgen. En kompis fyllde år och vi orkade bara inte med de här jäkla reglerna längre. Vi tog en corona-paus och åkte iväg på spa. Vi var åtta stycken. Vi behövde verkligen det!”

Ja. Nu blev jag bitter också.

Det var ju just snyggt.

Jag ska sura nu till klockan 18.30. Sen ska jag sluta med det.