Tittatillbakatisdag #7

Nej, men alltså. Det här med att rota i det förflutna är inte min grej. Nu slutar jag upp med det här. Jag ska inte titta tillbaka något mer bara för att det är tisdag. Jag ska titta framåt.

Olof Röhlander säger ju att man ska låta framrutan vara större än bakrutan och jag är gärna den första att tatuera in det i svanken. Vi ska framåt, inte bakåt. Nu tittar vi åt det hållet vi ska.

Idag har jag semester och jag har ägnat mig åt att städa och rensa i linneskåpet. Då är jag har svart bälte i rensning var det inte så mycket att rensa, mer sortera och plocka ordning. Jag är bra på att rensa men dålig på att lägga in ordentligt i skåpet. Jag är mer än ”jag trycker in det där det finns ett litet utrymme”. Nu ligger allt så fint och ordningsamt att jag nästan skäms.

Är jag pedant eller vad f–n är det med mig?

Just nu är en väldigt bra tid för mig att sätta punkt och vända blad. Så jag tror att jag gör det nu. Och ser vad som händer.

Jag har en liten låda strax intill mig. På botten av den ligger några få saker som jag kunde rädda från branden. Det är några brev, några foton och lite sånt. Minns inte så noga. Lådan har stått där någon vecka nu och jag ids inte ens öppna den. Dels är jag inte så sugen på en prommis på Memory Lane just nu och dels är jag rädd att bli besviken över vad det var jag kunde rädda och inte.

Man ska nog faktiskt inte riva i gamla vidbrända lådor.

(Sakerna i lådan har blivit sanerade. Eller vad det heter. De luktar inte rök och är inte skadade av branden.)

Så nu sätter jag punkt för den här grejen i bloggen. Nu tittar jag inte tillbaka något mer. Nu tittar jag framåt.

Men i min iver att komma på något att skriva om idag letade jag bland gamla foton och hittade en del grejer som gjorde mig glad. Från den tiden jag tyckte att det var kul att laga mat. Den lusten har försvunnit men det kommer väl tillbaka antar jag. Men här är i alla fall några gamla matbilder. En del har jag bloggat om, andra inte.

Tack för de här tisdagarna. Nu går vi vidare. Och tänker på nya saker.

Semestern 2020 till exempel.

På bilderna är det svampfyllda kroppkakor med hasselnötter och brynt smör, sallad med jordgubbar och stekt halloumi, minipavlovas med lemon curd, hackad Daim och grädde, obestämbara muffins, flatbread med lax och club sandwich-smörgåstårta.

Så, nu går vi vidare tycker jag.

Tittatillbakatisdag #6

Det är visst redan dags för att titta tillbaka en tisdag för sjätte gången. Hur fort går tiden? Jag bara frågar.

Idag ska jag ta med dig till 2003. Alltså nästan 20 år tillbaka. Hur det nu är möjligt. Att 2003 är snart 20 år sen.

Ur led är tiden.

Hur som helst så var vi bättre på dagsutflykter på den tiden. Jag och min man. Hur andra har det med detta nu för tiden vet jag inte. Men vi åkte ofta på dagsutflykter förr. Vi kunde åka nästan hur långt som helst över en dag. Och så hem igen. Och utan AC i bilen och utan allt möjligt. Men kanske mest av allt utan grubblerier, planering och bekymmer. Vi bara gick upp på morgonen och drog iväg. Utan att tänka på hur sent vi skulle komma hem, vad vi skulle äta under dagen, att det skulle kunna vara farligt att åka bil långt eller att bensinen var dyr. Kanske brydde vi oss inte ens om miljön. Jag tänkte inte på det så mycket då. Vad jag kan minnas.

Omständlig är kanske en egenskap som beskrev mig alls 2003 men som nu har blivit mitt signum.

Inte så charmigt.

I alla fall så hade vi förr en favoritutflykt som vi ofta åkte på. Vi kallade den för Änglagårds-turnén. Just för att det handlade om att åka och titta på ställena är filmerna spelades in.

Nu är detta bilder från 2003 och då var digitalkameran visserligen uppfunnen, men särskilt bra var den inte. Men det bryr vi oss inte om. Det kan ha varit nått med fotografen också, men det bryr vi oss ännu mindre om tycker jag.

Änglagård spelades in i trakterna kring Ulricehamn. Och första gången vi blev sugna på att åka dit kontaktade jag Ulricehamns Turistbyrå och de skickade en papperskarta över själva området till mig. Den kartan brann tyvärr upp när det brann i vårt förråd, men här är en suddig bild som saknar det mesta. Men ändå.

Kartan visar var de olika scenerna är inspelade men jag var inte så smart 2003, så jag fotade inte hela kartan.

Den fina kyrkan där allting börjar i första filmen heter Kärråkra Kyrka. Den syns jättedåligt på bilden. Men nu tänker jag inte kommentera de dåliga bilderna mer. De är från 2003. Då fick man vara glad om man ens hade en kamera. Ungefär.

Denna kyrkan är bara med exteriört i filmerna. Inomhusscenerna är filmade i Öra kyrka. Det var även där, har jag för mig, som Zack låg lutad mot gravstenen i första filmen.

(I denna kyrkan önskade vi oss ett tag att få gifta oss. Vi tänkte att jag skulle ha åkt motorcykel upp för backen med en kompis som chaufför… men så blev det inte. I stället gifte vi oss på vintern och hade adventsljusstakar som chaufförer. Eller hur man nu säger.)

Är man nyfiken på Gottfrid och Ivars hus så såg det för 17 år sen ut såhär. Gården heter Väby.

Och alldeles intill, i samma grusrondell (jo, så heter det ska du veta) ligger det huset där den lilla lanthandeln fanns.

Vid den här tiden i mitt liv var jag lite mer försynt och småstilad. På en del sätt, på andra inte. Men hur som helst så vågade jag inte komma närmare Axel Flogfälts gård än såhär då. Nu hade jag nog kunna låtsas att jag förvirrat mig, sånt händer ju på riktigt hela tiden nu, och bett om ursäkt för att jag råkat köra förbi.

Men här inne, i Brostorp, bodde i alla fall Axel Flogfält. Kanske Fannys pappa. Man vet ju inte.

Förr åkte vi den här turen varje sommar. Hade med oss matsäck ibland och levde wild and crazy utan matsäck ibland. Men de gångerna vi hade matsäck med oss åt vi den alltid utanför parken i Timmele. Där var de på dans i någon av filmerna. Del 2 om jag inte minns fel.

Enligt tradition kollade vi alltid på en av filmerna när vi kom hem på kvällen. Oavsett vad klockan var. För inte brydde jag mig om klockan för 17 år sen.

Om du mot förmodan tycker att turistinformationen här i min blogg är sisådär och att bilderna är ännu sämre, då kan du besöka den här sidan, hos Ulricehamns Turistbyrå. Där finns massor av information och en bättre karta.

Som om min turistinformation inte skulle duga. Ha! Vilket skämt.

Åker man på den här utflykten och vill utflykta sig ännu mer kan jag tipsa om Hofsnäs Herrgård. De har en väldigt trevlig saluhall där man kan handla goda grejer. Vi var där för några år sen och åt julbord. Det var en sån höjdare.

Det var allt för idag. Tack för att du har läst.

Tittatillbakatisdag #5

Den här tisdagen ska jag ta med dig på en resa. Igen. Men inte till en stad eller till en skog eller till en märklig bro. Inte ens till ett fängelse.

Nä, idag ska vi resa i tiden.

Till 1982.

Ungefär.

Jag var ungefär elva år och hade en enda önskan. Att få vara med i Upp till tretton. Jag vet inte varför detta var min största dröm, jag minns inte hur jag resonerade. Men jag har alltid älskat radio. Och då vill man väl vara med där själv?

Jag funderade mycket på hur jag skulle kunna komma med. Det var ju så många som ville. På den tiden skrev man brev till programmet och berättade om sig själv och hade man tur blev man utvald.

Jag skickade kanske 10 brev. Eller om det var 5.000. Jag minns inte. Jag minns det som många. Men många när jag var 11 år kan ha varit 7. Eller 16. Jag minns i alla fall att jag tröttnade efter ett tag och försökte tänka ut ett smart drag. Jag kom på att jag kunde skicka mitt brev i ett skitstort kuvert. Det skulle väl väcka uppmärksamhet tänkte jag. Kuvertet kändes lika stort som en matsalsmöbel och det var brunt.

(C4. Men kom igen, jag var 11 år!!!)

Och det gav resultat.

En helt vanlig vardagskväll i radhuset i förorten ropade min mamma till mig att Ulf Elfving var i telefonen och ville prata med mig.

Då hörde jag på henne att hon var lite förvånad. Det kan eventuellt ha varit så att jag hade glömt bort att säga att jag sökt till programmet.

Jag hade blivit antagen och jag fick efter några dagar bli uppringd en tisdagskväll (tror jag det var) och vara med i programmet.

Min magister i skolan hade skickat med en uppslagsbok. Ifall tävlingsfrågan var för svår. Och min familj satt instängda i ett rum och hade blivit strängt tillsagda att inte ge ett enda ljud ifrån sig.

Jag minns inte samtalet. Men jag hade det inspelat på band så jag har hört det någon gång sen dess. Jag tror att bandet brann upp när det brann i vårt förråd så jag tror inte att det finns kvar. Men jag minns att jag pratade om klassens timme i skolan, min tokiga undulat och att min låt inte hann spelas för att programtiden tog slut. Så låten spelades först i nästa veckas program.

Vilket ju var lite märkvärdigt. Att få bli uppmärksammad i två program.

Jag önskade You can’t hurry love med Phil Collins. Och jag var rädd för att min låt skulle brytas av ett trafikmeddelande. Spelades en låt på radio på den tiden fick man passa på att lyssna. Man visste ju inte när man skulle få höra den nästa gång.

Att jag önskade Phil Collins beror bara på en sak. Att Carola inte var uppfunnen när jag var 11 år. Hon stormade in i mitt liv aningens senare och sen var det hon och bara hon en lång period. Och kanske fortfarande.

I alla fall så fick jag ju en fråga i programmet. Ulf beskrev ett ok och undrade om jag visste vad det var för en grej. Det kunde jag lätt. Men jag visste inte när jag skulle svara så jag sa inget och han frågade om jag hade ett svar och jag sa att det hade jag. Han sa att jag höll honom på sträckbänken och jag visste inte vad sträckbänk var. Men det var ju inte det som var frågan.

Han sa att jag fått en extra svår fråga och att jag därför vunnit inte mindre än TRE skivor. Jag skrek ”ÅH HERRE GUD” högre än en person som vunnit miljarder stålars på hästar.

Men tre LP-skivor kostade nästan miljarder på den tiden.

I alla fall om man hade 75 kr i månadspeng. Då kostade tre skivor nästan vad man tjänade på ett halvår.

Ja, alltså miljarder. Som jag sa.

Jag fick mitt presentkort efter en tid och pappa och jag åkte till Skärholmen Centrum för att köpa skivorna i den där lilla skivaffären som låg i ett hörn inne i centrumet. Ganska nära Tempo och KappAhl. Kommer du ihåg? Var du där någon gång?

Jag minns vad jag valde för skivor men jag vet inte varför.

Eller jo, för att Carola ännu inte var uppfunnen.

Dagen efter i skolan var jag lite kändis. Det var väl inte som att jag fick skriva autografer eller så, men jag var i alla fall kändis. För en dag. Och jag fick berätta om allting i klassrummet och klasskompisarna fick ställa frågor.

Jag minns att jag tänkte att nu kommer de snart att ringa från TV och vilja att jag är med i Hylands Hörna eller nått.

Det hände inte.

Men det här var i alla fall en stor grej. Som jag tänker på ibland.  Och som jag är glad över att fått vara med om.

Och mamma är märkvärdig över att ha fått svara i telefonen när Ulf Elfving ringde.

Och det var en bra övning. För jag ska nämligen jobba på radio när jag blir stor. Har jag tänkt.

För det är väl bara en tidsfråga innan jag får erbjudande om att vara med i Sommar i P1 tänker jag.

Kanske är det en dröm jag har nu.

Men då får jag prata om nått annat än om min undulat.

Kanske spelar jag You can’t harry love då också.

Det brukar jag ju göra när jag är med i radio.

Och en till sak. Det där med ”Bappelsin, gubbjävel” och det där med ”Var är det som är brunt och klättrar i träden” (det sista med ett avskyvärt svar!) är inte det minsta sant. Jag har hört Ulf berätta att de så kallade skämten kommer från en sketch som några elever på Chalmers gjorde för länge sen. Det är inget som sagts i programmet. Någonsin.

Och så har jag blivit intervjuad av Radio Stockholm också. Av Ulo Maasing. Eller om det var Staffan Dopping. Men det kan jag kanske berätta om en annan tisdag.

Tittatillbakatisdag #4

Det är tisdag min vän. Och du vet ju precis vad det betyder. Vi tittar tillbaka.

Den här gången till hösten 2018.

I början av 2018 hände en grej som fick oss att bestämma oss för att bli bättre. Bland annat på att få saker gjorda.

Alltså roliga saker.

Sånt man drömmer om.

En sån sak har för mig varit att få besöka Alcatraz. Och för att kunna besöka Alcatraz behöver man åka till San Fransisco.

Vi hade inte hört talas om San Fransisco så mycket innan. Vi kände ju till spårvagnarna förstås, Golden Gate, Alcatraz såklart och att det ligger vid havet. Vi visste att det låg på helt andra sidan än New York och vi hade sett på ett program på TV att de gillar surdegsbröd där.

Det var väl ungefär det vi visste.

Och med detta i bagaget så åkte vi dit.

Vi flög Köpenhamn – London – San Fransisco på vägen dit och San Fransisco – Frankfurt – Köpenhamn på väg hem. Den långa flygturen som tog oss till och från målet tog 10-11 timmar. Och så plus mellanlandningar och resten av resandet. Det var långt men gick så bra så.

Vi bodde på ett hotell som heter The Mosser. Ett hotell vi fått rekommenderat men inte alls kände till. Vi visste inte ens var det låg på kartan. Men det visade sig ligga väldigt bra till på själva kartan och det var ett rent och fräscht och trevligt hotell. Ganska basic, men väldigt rent och fint. Vi kan rekommendera det för dig som inte kräver så mycket lyx. Men ändå önskar ett tryggt och trevligt hotell. Det var som sagt basic. Men bra. Vi är supernöjda.

Vi fick rum 719. Det var ett rum. Rent och fint och trevligt. Fläkt i taket och bra badrum. Amerikanska fönster. Som i Vänner. Det vill man ju ha. Och skön säng.

Vi stannade i åtta nätter. Det var länge men lagom. Vi hann göra allt vi ville göra och vi hann njuta och ta det lugnt. Vi hann med både sena kvällar och sovmorgnar och att sitta och glo i en park. Vi hade gott om tid till allt vi ville göra och vi hade lugna stunder då vi bara vilade oss. (Eller vilade, jag knarkade matlagnings-TV så fort jag kom åt!).

Vad gjorde vi då? Jo, vi gick och gick och gick. Backe upp och backe ner. För backigt är det! Imponerande backigt! Mitt backigaste ever.

Jag minns inte i vilken ordning vi gjorde saker och det har ju såhär i efterhand noll betydelse.

Men vi tog ju båten i Alcatraz. Vilket vi åkte dit för att göra. Det var ju det som var grejen.

Man fick absolut inte röra något på själva ön eller ta med sig något där ifrån. Men när preskriptionstiden har gått ut så ska jag berätta om ifall jag tog en liten sten från innergården eller inte. Den där internerna fick ta sina löjligt små promenader.

Jag tycker att det är en märklig känsla att besöka så berömda och välkända ställen som t ex Alcatraz. Det är svårt att känna att man är där på riktigt. Man har sett så mycket på TV, läst så mycket om det och så vidare, så när man väl är där så känns det så otroligt bekant. Som att man varit där förut. Samtidigt som att det är svårt att förstå att det är det riktiga stället man är på. Svårt att förklara, men det var som att jag var på ett låtsas-Alcatraz. Märkligt.

För att inte tråka ut dig fullständigt ska jag nu dra upp tempot lite och fatta mig kort.

Vi åkte spårvagn…

Vi var på en diner…

Vi drack öl och åt mac and cheese på Mikkeller Bar

Vi såg sjuuukt höga träd i Muir Woods

… ja faktiskt så sjukt höga att man var tvungen att hålla i sig när man böjde huvudet bak för att se trädtopparna. Annars ramlade man!

Där finns träd som är 260 feet höga. Alltså typ 79 meter. Sveriges allra högsta träd är visst 49 meter. Svenska tallar brukar tydligen bli cirkus 40 meter.

På väg hem från höga-träd-skogen stannade vi till i Sausalito. Där valde vi att röra oss så lite som möjligt. Vi ville nämligen inte missa en enda sekund av solnedgången över San Fransisco. Kanske den vackraste och häftigaste synen jag sett.

Plutten till vänster på bilden är Alcatraz.

Ja… och vad gjorde vi mer? Jo, vi hängde i pir-området

Åt på Bubba Gump där Forrest Gump hängde en gång i tiden…

Vi hängde vid Union Square och handlade julsaker (som de verkar erbjuda året runt) på Macy’s

Ja, det var en fantastisk resa. På så många sätt. Men som nästa alltid så är det de oväntade saker som imponerar mest på en. Som en amerikansk man som frågade var vi kom ifrån och som visade sig ha bott i vår grannstad. Eller som tjejen i en bar som sa ”Jag har bott i Sverige i ett år” och pratade fin svenska med skånsk brytning. För att hon hade bott i Helsingborg. Eller som familjen från Tyskland som vi träffade på spårvagnen. Som åker till Sverige nästan varje år och går på Astrid Lindgrens värld. Ett stenkast från där jag bor. Och alla TV-program  jag såg på nätterna när jag inte kunde sova. Matlagningsprogram i alla tänkbara versioner. Och konserten på TV med Joe Bonamassa. Och den gamla mannen från Asien som stolt visade sig Fjällräven-rygga. Och alla skor och kläder och möbler som låg lite här och där som folk skänkt och lämnat att ta för sig av, till alla de som inga skor, kläder och möbler har.

Jag minns också att jag tänkte att det var ju väldigt vad olikt New York detta var. (New York är det enda stället jag varit på i USA förutom San Fransisco) tills jag kom på att Ystad och Jokkmokk inte heller påminner så mycket om varandra.

Jag är så glad och tacksam över att vi kom iväg. Att vi såg till att uppfylla den här drömmen. Så värt all väntan och allt pengasparande.

Och tack. För att du läst och tittat på detta.

One pot

Jag gillar mat som är enkel att laga. Eller ibland gillar jag att peta med småsaker och följa recept slaviskt och skära små bitar eller koka till exakt temperatur. Men oftast gillar jag när det är enkelt och går snabbt.

Därför blev jag så förtjust första gången jag hörde talas om One pot. Att göra allt i samma gryta. Pasta, ris, bulgur, bönor eller vad du vill.

Men tanke på hur förtjust jag blev är det väldigt konstigt att det tog sån tid innan jag provade. Men till slut gjorde jag det i alla fall.

Första försöket. Bulgur och bönor i tomatsås. Med lite fetaost ovanpå.

Jag hade inte direkt något recept. Stekte först grönsakerna i en stor gryta, sen i med krossade tomater, buljongtärning, vatten och bulgur. Detta kokade jag tills bulguren var klar och sen i med bönor och majs. Jag kryddade med spiskummin, rökt paprikapulver, chili, vitlök och lite sånt.

Alltså detta var gott! Jag kommer att göra det igen.

Härom kvällen fick jag sen lust att testa med pasta istället. Så då tog jag de grönsakerna vi hade hemma och fräste upp dem i en gryta, på med krossade tomater, vatten, buljongtärning och pasta. Kokade tills pastan blev färdig och så i med kikärter och majs. Kryddade med salt och peppar och lite sånt. Minns inte exakt.

Det enda knepiga är att veta hur mycket vatten som behövs. Man får nästan testa sig fram. Och så får man passa lite under tiden så att det inte kokar torrt.

På pastarätten hade jag riven ost och hackad persilja.

Favoriten är ännu så länge den med bulgur. Pastan blir snabbt lite överkokt tycker jag. Särskilt om man gör stor sats och gör matlådor som sen ska värmas på igen innan de äts.

Men gott. Absolut! Och helt perfekt om man har lite grönsaker i kylen som börjar se lite tråkiga ut. I med dem i en gryta bara!

Sådär ja.

Nu vet du det också.

En hälsning utifrån

Jag har ju tidigare berättat att jag har fixat med superhemliga saker. Strukit mig längs väggarna och spelat osynlig på Eriksjhjälpen. Köpt lite glas och fat och dukar som jag sytt om till skynken. Ja, men du vet ju. Det är ju inte som att du har slarvat med din läsning här i den livsviktiga bloggen. Det skulle du ju aldrig göra.

Hur som helst.

Jag fick en hälsning härom kvällen. Från en gästtoalett mer än två timmar här ifrån. Där hänger nu mitt ena skynke. Med min egna [oransch]-lapp i nedre högra hörnet.

Det är så roligt. Att få se. Det man sytt och fixat och som hamnat där det hör hemma.

På samma ställe, på samma toa, bakom vattenbehållaren på bilden, hänger en grej som toalettägarna fick i present när de precis byggt toan. Ett foto av kungaparet.

Eller foto och foto.

Men kungaparet i alla fall.

Nu längtar jag efter att få låna den där toaletten.

Tittatillbakatisdag #3

Det är tisdag igen käraste du. Och då tittar vi tillbaka. Som vi gjort både en och två gånger förut.

Det är inte så att dessa tittatillbakor alltid måste vara att vi tittar på en resa jag har gjort. Det kan också vara något helt annat. Ett pyssel. En vissen blomma. En kul grej. En tråkig grej. Lite olika sådär.

Men så fick jag ett meddelande från Anna. Där Anna skrev att det är roligast när jag visar gamla resor. För just nu kan man inte resa så mycket.

(Detta inlägget är skrivet en vecka innan det publiceras. Vad som händer på Corona-fronten från att jag skriver detta tills det publiceras kan jag inte veta. Jag kan inte spå i kula. Eller i sump. Men just idag när jag skriver detta får man åka två timmar från hemmet. Har man sagt.)

Nu ska du få resa med mig Anna. Och idag ska vi resa till Gävle.

Min man är vansinnigt förtjust i Brynäs. Och jag är vansinnigt förtjust i min man. Och Brynäs kommer från Gävle och det gör inte vi. Men vi tycker att det är väldigt kul att åka dit. Så det gör vi. Och har gjort många gånger. Ibland åker vi dit för att se på hockey och då tycker vi att det är kul om Brynäs spelar mot Djurgården. För den som min man delar sitt hushåll med gillar Djurgården. Och min man gillar sitt hushåll.

Så! Om vi kan och vill och har möjlighet så åker vi ibland till Gävle och kollar på Brynäs när de spelar mot Djurgården. Eller om man är lagd åt andra hållet, som jag, så kollar man på Djurgården. När de spelar mot Brynäs. Det är lite vilket som. Och båda går bra. Förstås.

Och så gjorde vi i januari i år. Det var kul.

Som vanligt bodde vi på Clarion Hotel Winn. Vi har bott där säkert 15 gånger snart och vi kan inte se någon som helst anledning att byta hotell. En grej som är ett stort plus är att de när vi kommer dit säger ”Men vad kul att ser er igen, välkomna tillbaka”. Jag vet att de ser i sin dator att vi är återkommare, men det borde fler hotell se i sina datorer men det är ta mig tusan bara på Winn i Gävle som de är smarta nog att säga det också.

Den här gången fick vi rum 206. Och vi älskar de här rummen. Och som du kan se så älskar Winn oss. Så vi fick present.

De har fixat och donat med hotellet det senaste året eller hur länge det nu är och jag tycker att det ha blivit väldigt fint vid hissarna t ex…

Men vad gjorde vi då? Jo, vi åt som vanligt lunch på Brända Bocken, tog en öl eller tre på O’Learys, spanade lite efter roliga och lokala öl på Systembolaget, hittade en tröja som fick mig att tänka på min ena syster…

… frossade i sushi…

… kissade på toalett på Gavlerinken och fick tvätta händerna med Brynäs-tvål…

… såg Djurgårdsklacken heja så mycket på Djurgården att Djurgården vann…

… och så råkade vi tänka lite fel och fylla i lite fel på en lapp när vi skulle beställa frukost på rummet… så vi fick frukost som räckte till alla på hela hotellet.

Men vi bjöd inte in alla.

Vi bjöd inte in en enda.

När vi åkte hem från Gävle där i början på året bestämde vi oss för att åka tillbaka så snart vi kunde. Vi bokade in påsken. Det fick vi sen boka av på grund av den dumma smittan.

Då grät jag nästan.

För att du inte ska börja gråta för att det här inlägget är typ slut nu, så lägger jag till en bonus från när vi var i Gävle i september 2019. Då förlustade vi oss med vänner och gick på whiskeyprovning med rundvandring, åt på Church Street Saloon och Pinchos och bodde på samma hotell men i rum 223.

Den där staden alltså. Dit måste jag ibland. Med jämna mellanrum. Det kan ju vem som helst fatta varför.

Tack till dig som läst ända hit. Och till Anna för att du peppar mig att visa hotellrum och små resor.

Inget kalas utan kras

Jag har hängt en del på Erikshjälpen den senaste tiden. Det vet ju du redan för det har jag ju berättat. Och du har ju koll. Och huvudet på skaft. Du har ju allt man som bloggare kan önska sig.

Tack ska du ha för det.

Jag har i alla fall shoppat lite. Och kommit på en grej som alla fattade för trettio decennier sedan. Att ska man hitta de riktigt fina grejerna då måste man besöka stället ofta. Och köper man inte den grejer man vill ha direkt så finns den inte kvar nästa gång.

Det där sista. ”Så finns det inte kvar nästa gång.”. Det vet jag väldigt säkert efter att ha åkt på den smällen tolv gånger. Och det bara den senaste månaden.

I alla fall så gick jag någon annans ärenden ett tag. Det skulle till ett litet skynke till en gästtoalett och det skulle finnas några glas i gästhuset. Så hade det sagts. Och jag ordnade alltihop. Och la till ett litet fat. Och lite sådär. Och skynkena får du se när de är monterade på plats. För det är liksom bara gamla dukar ännu så länge. Tills de hängs upp.

Men glasen. Och fatet.

Idag tog jag mig en sväng igen efter jobbet. Har kommit på att jag i vårt gästrum vill ha terakottakrukor med glasfat i fönstret. Lite trevligt sådär. Och jag hade sett några glasfat som jag tänkte skulle kunna passa.

Faten är 14 cm i diameter och jag tyckte, om du ursäktar, att de var lite dyra för att vara på min Erikshjälp. De andra faten kostar typ sådär 5 kr styck och sånt, men de här kostade 15 kr per styck. Vet du vad det är för märke? Är det något särskilt eller?

I alla fall så köpte jag sex stycken fat. Det fanns fler men jag tänkte att sex stycken är ju ett bra antal. Då har jag till krukorna i gästrummet och kanske nått till balkongen och kanske något till att servera kex på. Eller små bitar av en skitgod, lagom tempererad italiensk ost.

Mmmm…. ost.

På vägen till kassan roffade jag åt mig en knallgul kruka. För knallgult är fint. Och krukor är bra när man fått gröna fingrar på äldre dar.

Och ta mig fasen om inte krukan ihop med ett fat blev finare än jag vågat drömt om. Fast jag inte ens har drömt om det eftersom de inte ens var menade att sitta ihop.

Men vill man vara ihop så ska man ju få det.

Och så långt är ju detta en solskenshistoria.

Och det är det väl ännu.

Förutom att faten nu mera bara är fem stycken till antalet.

Ibland vill jag slå mig själv med den aviga sidan av en yxa. I foten.

Så går det när man ska kasta in nått i diskmaskinen och glömmer att det där man säger, om att man kastar in nått, inte är något man gör. Bara nått man säger.

Men ändå. Fina grejer.

Rimliga toffsar

För en tid sen efterlyste jag grejer som jag kan göra med ett gäng porslinspärlor som blivit över och som inte kan användas till smycken pga dålig kvalle.

Jag vet inte om någon sa det eller om jag kom på det själv, men det blev två toffsar.

Dessa ska hängas i rullgardiner. Så att man har en toffs att dra i. För det behöver man ibland.