Elektriska kläder

Men nu måste du hjälpa mig! Jag drivs sakta med säkert till vansinne.

Hur undviker man statisk elektricitet i kläder?

Idag har jag lång klänning på mig. Den sitter klistrad mot benen när jag går omkring. Den var inte så i morse, men den har blivit så nu.

Jag antar att det beror på att jag har syntetiska strumpbyxor under. Men är det typ straffbart att ha det? Ska jag drabbas såhär hårt bara för det?

Jag har läst att det kan komma från torktumling. Men jag har inte torktumlat varken klänningen eller strumpbyxorna.

Men den stora frågan är ändå, till syvende och sist, hur blir man av med det när man redan sitter i klistret? När klänningen sitter som ett korvskinn trots att den är vid och luftig och man vill behålla den lilla, lilla värdighet man ändå hade?

Har du något bra knep?

Smarta våfflor

Nu ska jag lära dig att göra asgoda, hälsosamma våfflor. Som går att ha både till sött och salt. Jag har ätit dem både med bär och med stenbitsrom. Fast inte blandat.

Bär och stenbitsrom verkar skitäckligt ihop. Varför skrev jag så?

Den här smeten blir 4 våfflor i mitt järn. Jag gillar att göra smeten tio minuter innan jag börjar grädda. Så sväller smeten lite.

Håll i dig.

Här kommer lösningen på många av dina problem.

Havrevåfflor

4-5 stycken

1,5 dl havregryn

1,5 dl (vanilj)kvarg

2 ägg

1 tsk vaniljpulver

1 tsk bakpulver

1 nya salt

Vispa ihop och grädda. Ät direkt.

Vad sa du nu då? Inte trodde du väl att du skulle få ett såhär bra tips en tråkig måndag i september.

Regler

Jag är en rätt jobbig person när det kommer till regler. Jag har lätt för att sätta upp såna för mig själv. Och sen blir det väldigt jobbigt att följa dem. Ifall jag satt upp för strikta regler. Vilket jag gör ibland. Eller ofta.

Ibland hittar jag på regler som jag sen glömmer varför jag satt upp. Jag lever efter dem men förstår plötsligt inte varför.

En kollega sa en gång att det bara är den som bestämt regeln som kan ändra den.

Det borde jag tatuera in på hornhinnan.

En vägbula som jag var tvungen att ta mig över var t ex att jag först måste blogga om allt gammalt som hänt under min bloggtystnad innan jag börjar skriva om något nytt.

Så förstår du varför det var rätt tyst här ett tag va?

Jag skulle ju även laga mig igenom alla rätterna i boken Portionen under tian. Och blogga om det. Jag lagade tre rätter och bloggade inte en mening kring det. Och då tog det stopp.

Så sen blir det ingenting.

Ibland har jag påbörjade pyssel som aldrig blivit klara, som ligger och dräller. Och då tänker jag att jag inte får börja med något nytt förrän allt det andra är klart.
Men saken är ju den att det som aldrig blev klart är ju sällan det som var väldigt roligt att göra. Så då har jag tagit fram soppåsen och slängt. Månget påbörjat projekt har åkt sopbil hemifrån från mig. Så kan man säga.

Men nu börjar det blir dags att ta fram soppåsen och skyffeln och låta sopbilen köra iväg med en massa andra saker också. Inte bara en virkad cupcake vars frosting jag aldrig orkade sno ihop.

Istället för att sitta här med mina brutna regler och mitt dåliga samvete över dem, borde jag skriva en ny julkalender, blogga om kåldolmarna vi gjorde i helgen och virka den där väskan som jag drömt så länge om.

För många ofärdiga saker och dåliga samveten blir snart en så stor vägbula att man omöjligt kan ta sig över den.

Eller in i den. Som i vårt förråd.

Jag låter kanske handlingsförlamad. Det tror jag egentligen inte att jag är. Jag tror bara att det blir lite för mycket. För många regler och för många ofärdiga saker.

Ut med det gamla och in med det nya.

Vad har du för vägbulor som ligger i vägen för dina drömmar och nya projekt?

Baka, baka, liten kaka

Förr bakade jag så mycket. Nästan allt matbröd, gärna kakor och helst bullar.

Nu för tiden bakar jag nästan aldrig. Inget matbröd och framför allt inga kakor. Och jag får sällan se på andra bullar.

Men jag skulle ha köpt kakor idag. För att bjuda på inom kort. Men jag glömde. För det är inte bara inom kort som är just kort. Så är även mitt minne.

Men jag slog upp en av de tre miljoner fina böckerna jag har. Och sökte upp ett gammalt beprövat recept från Leila. Kolasnittar. De blir alltid bra och de är goda. Och innehåller sånt jag alltid har hemma.

Säger hon som fick panik när hon trodde att bikarbonatet var fullständigt slut.

Jag har stoppat ner kakorna i en låda och bara smakat på två av fyra ändbitar. De smakade ljuvligt.

Men störst behållning har jag haft av doften.

Det har doftat nybakade kakor hos oss hela kvällen.

Man kan ju krypa ur skinnet för mindre.

På ett bra sätt menar jag.

Men några foton kan jag inte bjuda på. Varken på kakorna eller doften. För jag har tappat fotoförmågan. Ihop med vett och sans.

Men här är några jag gjorde i somras. Som jag hackade ner hård, salt lakrits i. Det smartaste jag gjort sen jag började blogga.

Kalas med extra stora godispåsar

För hundra år sen, när jag hade hemsida (Obs! Inte blogg. Hemsida!) hade jag hemsidekalas ibland. Ordnade små omröstningar, lotterier och små spel. Eller tävlingar.

Om jag fortfarande varit hemsidornas Bindefeldt, då hade jag ordnat ett sjuhelvetes kalas idag.

Till dig som igår hörde av dig och sa att du tyckte att det var roligt att jag börjat blogga igen.

Fast det är klart. Låtsaskalas är jag bra på.

Så ta för dig av bubbel, snittar, godis och ballonger och vräk i dig av chips och jordnötsringar. Dansa lite till mitt coola jazziga band jag hyrt in. Och ta med dig en goodiebag hem om du önskar. Behöver du hjälp att bära hem den står det små kärror i hallen som du kan låna.

Och ta åt dig av mitt stora tack.

Till er som frågade om Instagram eller grejer kring det. Jag har ett öppet konto som heter @plateofcupcakes. Alla får bli mina best buddies där. Alla är välkomna att följa.

Nu ska jag snart gå och rätta till frisyren och sen ska jag hem och njuta av glädjen som du var med och spred igår.

Det sitter kvar än.

Ska jag betala fakturan eller inte?

I mitt velande fram och tillbaka har jag nu ändå kommit fram till att jag betalar fakturan och att jag kör vidare.

Få saker är så roliga som att skriva. Ändå skriver jag ingenting.

Så jag ska nu gladeligen betala för ett år till med min kära blogg. Kanske blir det årets viktigaste fakturabetalning. Mina viktigast spenderade stålar.

Eller hur man nu säger.

Jag vet inte alltid hur man säger.

Men ibland blir det som en propp i skrivandet. Att jag börjar ifrågasätta varenda bokstav. Kan jag skriva om vädret? Kan jag tjata om årets glögg i år igen? Folk har ju knappt svalt förra årets. Vill någon verkligen veta vad jag gjorde förra torsdagen?

Men nu bestämde jag mig.

HÄR SKA BLOGGAS!

Passa dig noga.

Nu ska du få läsa om väldigt viktiga saker, om sånt du aldrig trodde du skulle få läsa om samt saker som är så banala att du undrar om jag inte skäms för någonting över huvud taget.

Nu fick jag lite livslust.

Och tänk om jag kanske någon gång i höst eller i början på nästa år, skulle lyckas skriva något som kanske skulle kunna ge dig lite glädje eller lust. Då skulle jag bli så glad.

Passa dig nu.

För nu drar jag igång igen.