Smördegssnurror med Västerbottensost

Meddelande till mig själv: Gör såna här snurror. Ofta. Helst en gång om dagen.

Nu ska jag lära dig världens bästa drinktilltugg. Lätt som en plätt är det. Och förbenat gott.

Köp en rulle smördeg. Rulla ut den på en plåt. Häll på en påse (250 gram?) riven Västerbottensost.

Rulla ihop längs långsidan. Försök att göra det rätt tight, men lyckas du inte med det så skit i det bara. Rulla så gott du kan. Det duger gott.

Nu kan du stoppa den här i kylen om du vill och invänta bättre tider. Eller tills det är dags att laga ordning dem. Eller till dagen efter. Eller tills nu på en gång.

Skär i typ 1-2 cm tjocka skivor och lägg ut på en plåt.

Skjuts in i ugnen. 200 grader cirka en kvart. Varmluft eller vanlig ugn spelar ingen roll. Jag valde varmluft tror jag, för det brukar jag göra.

Lägg upp på fat, eller som jag, på en träbricka med ett skrynkligt papper på, och flinga över lite salt.

Servera.

Kan ätas varma. Men även kalla.

Jösses.

Smördegssnurror är min bästa grönsak.

En helg i Göteborg

För några helger sen var vi i Göteborg och hälsade på våra vänner Bullerbybarnen. De där barnen som jag har berätta om förut.

Vi lyckades pricka in en lördag då solen stod högt på himlen och det var uteserveringsläge i Götet. Trots att det var slutet av mars bara.

Vi anlände till vännerna på förmiddagen, fick oss lite till livs och drog sen in till stan. Vi var hungriga och törstiga och styrde kosan mot ett smörrebröds-ställe som jag varken hört talas om eller besökt förut. Men det var väldigt trevligt och väldigt gott.

Stället heter Oscar och den lille och blev ett favoritställe på en gång.

Jag åt två bröd. Ett med lax och ett med kyckling. Och de var vansinnigt goda båda två.

Efter maten och snapsen tog vi en promenad på stan. Genom Haga. Som var strålande härligt i det fina vädret.

På kvällen fick vi så mycket gott att äta hemma hos vännerna att jag nästan höll på att dra till mig själv av ren och skär avund. Och vi satt vid matbordet i timmar och åt och drack och skrattade och höll Earth hour.

Och som vanligt sov vi sen väldigt gott i ett av våra favorithemmahotellrum. Ja som ägs privat av våra vänner. Och inte går att boka för andra än av oss. Eller ja, och andra de känner. Men mest av oss. Vill jag tro.

Tack snälla Bullerbybarn för en mycket trevlig, kul och smarrig helg hos er.

Halloumi-kebab

I påskhelgen var vi hos några vänsläktingar och blev bjudna på lunch. Därför att vi hade bett om att få bli det. Vi drar oss nämligen inte för att bjuda hem oss själva till andra när vi tycker att det passar och är kul.

Vi blev, som vi bett om, bjudna på halloumi-kebab.

Detta fenomen hade vi hört mycket om.

Och dess godhet var inte på något sätt överdriven.

Jösses så gott.

Man gör såhär. Att man hackar alla grönsaker som man gillar och lägger i skålar. Eller på ett fat. Och så har man lite creme fraiche, någon annan önskad sås, riven ost, pitabröd och så huvudpersonen halloumi.

Halloumin skär du i så stora bitar som du själv önskar. Till exempel centimeterstora bitar eller små, små bitar så att det blir som färs. Medan du steker kryddar du rejält med kebabkrydda. Till exempel Kockens kebabkrydda. God.

Ja, sen värmer du på pitabröden och trycker ner det du önskar. Och sen äter du. Och så tänker du på mig och mina vänsläktingar och känner tacksamhet.

Eller äter och njuter bara. Det går också bra.

Vi bestämde oss, när vi blev bjudna på detta, att vi ska äta detta ofta. Så vi gjorde det i fredags. Lita annorlunda men lika gott.

Och för att inte skämmas ihjäl fullständigt hade vi med oss efterrätten. Jag körde på ett säkert kort och gjorde blåbärspajen som jag gjorde en gång förut. Väldigt god den här gången också. Även fast jag den här gången glömde lime. Men säg inte det till någon.

Och så spelade vi ett spel också. Jag skrattade så att jag fick ont i huvudet och fick vila mig. Måste verkligen köpa spelet. Rackare heter det. Ur-kul.

Tack snälla familjen för att vi fick bjuda in oss på lunch hos er. Nu är vi väldigt sugna på att grilla. När kan vi komma?

 

Snodda blommor

Som du redan vet jag ju en stjärna på att stjäla. Blomskott. Det har jag bevisat förut. Jag stal ju en bit av en kaktus en gång. Och nu har jag stulit igen. En bit av en monstera.

Monstera är typ den snyggaste blomman i världen, det vet ju alla. Men just nu är den så omåttligt populär att den är svindyr. Och just när jag skulle köpa en så kostade de jag hittade nästan 300 kronor. Så då satte jag ner foten.

Eller snarare, jag satte ner fingrarna. I en blomkruka. Där det fanns en monstera som var så stor att den nästan tog upp hela rummet. Eller i alla fall höll på att explodera en kruka. För att den var så full av blomma och nya skott.

Så jag stal en bit.

Och satte i en kruka.

Eftersom jag har hört att det ska vara mycket svårt att lyckas med såna här små skott av monsteror så har jag inga som helst förhoppningar om att den här ska överleva. Men ännu så länge står den fin och ser likadan ut som när jag satte ner den. Så ännu är den inte död i alla fall. Så kan man säga. Den är inte död.

Det är fint nog det.

Min kaktus däremot. Den snodda. Den trodde ju jag hade hälsat hem för ett tag sen. Jag fick ju panik och skrek rakt ut av ren och skär kaktus-panik i bloggen och på Insta (@plateofcupcakes). Och alla snälla besökare hjälpte mig. Eller i alla fall några. Ge den vatten sa du. Eller några andra.

Först såg den ut såhär.

Då tog jag ur innerkrukan ur ytterkrukan och vattnade igenom den rejält. Så att det rann ut vatten ur hålen på krukan. Sen fick den stå och rinna av (så att den inte skulle skrumpna om fötterna) och så ställde jag tillbaka den i fönstret.

Efter några få dagar var den snustorr igen. Då gjorde jag om samma procedur.

Och efter ytterliga några dagar såg den ut som sig själv igen.

Fantastiskt.

Tack och lov.

När vi var hemma hos mina föräldrar senast fick jag en stor svärmors tunga av min mans svärmor. Den var för stor och välte bara och hon hade delat den i två. Så jag fick halva. Den satte jag dagen efter och den bor nu på vår inglasade balkong. Den har fått flytta in någon natt på grund av åtta minusgrader, men från och med idag tänker jag att den ska få stå där ute. Jag tror att det kommer att bli bra för den.

Olivträdet som står bredvid har jag köpt. För riktiga pengar. Som var mina.

Tro det eller ej.

Nyfiken i en påskgodistrut

En stund innan påsk hittade jag en kul grej på nätet som jag ville testa. Jag hittade det hos Jennys hus. Eller på hennes Instagramkonto @jennyshusochhem rättare sagt.

Direktlänk till pysslet i Jennys blogg hittar du här.

Jag tänkte att detta var en trevlig grej att lägga på tallriken de gånger vi fick gäster under påsken. Och jag kan säga att gästerna blev väldigt glada och pratade mycket om strutarna. En del åt upp sina på en gång och andra tog hem dem för att spara och ha som prydnad.

Jag önskar att jag hade fyllt dem med mer påskigt godis, men just när jag skulle köpa godiset så gick jag till en affär som bara hade helt vanligt godis. Så jag försökte få det lite påskigt ändå. Jag lät bli Ferrari-bilar och sånt.

Stutarna gjorde jag av vanligt papper. Som jag klippte ut till stora rundlar (använde en tallrik i lagom storlek som mall) och delade i fyra delar. Fyra ”kvartar”. Sen limmade jag ihop dem med papperslim och lät torka i en klämma.

Cellofanpappret klippte jag i större cirklar och delade på mitten. Det var enklare att göra strutar i cellofan av halvcirklar märkte jag efter lite kämpande. Så papper av kvartar och cellofan av halvcirklar.

Och sen snorde jag ihop det med ett fint band.

Ett kul pyssel som jag absolut kommer att göra igen. Jag tänker att det här passar till alla sorters kalas. Inte bara påskkalas.

Tack Jenny för inspirationen

Vad ska vi bjuda på?

På TV 4 just nu. Nyhetsmorgon. Där pratar man om måltidens magi. Vikten av en stressfri måltid. Om att det är viktigt att vi äter tillsammans. 

Låt oss bara konstatera att det ÄR viktigt. 

För de pratar också om vad vi bjuder på när vi bjuder andra på middag. Vänner. Släkt. Ja, de man bjuder på mat. 

De säger att det är svårt att bjuda på mat. Nu är det finns så många olika dieter och kosthållningar. 

Här vill jag verkligen räcka upp handen och be att få säga en sak. 

Jag tycker att det är superjobbigt att bjuda på mat. 

För det finns så mycket av ”Jag vill inte äta det och det…” och ”Jag tycker inte om…”. Och i det samhället vi lever just nu, när vi verkligen inte lider brist på mat, kan vi kosta på oss att rata både svamp för att det är äckligt, fisk för det tycker vi inte om, bröd för vi vill inte äta gluten och så vidare. Jag tycker i allmänhet att folk får göra och äta som de vill. Absolut. Men alla dessa kostidéer har gjort det svårt att bjuda på middag. Tycker jag. 

Och egentligen, på riktigt, inuti mig själv, tycker jag att man inte kan ta hänsyn till allt. ”Tycker inte om…” kan man inte alltid veta. Eller ens tänka på. Tycker jag. 

Har jag 8 personer på middag kan jag inte laga allas favoriträtter. 

Jag äter allt. Jag är inte väldigt förtjust i fläsklägg och fläskkorv, men blir jag bjuden på det äter jag det. Utan att säga ett knyst. 

Och frågar någon ”Äter ni allt?” svarar jag alltid ”ja”. 

Ett tag åt vi LCHF. Det var aldrig något vi sa till andra eller tvingade någon annan att bjuda på. Skulle aldrig ha fallit oss in. 

För att vara tydlig vill jag säga att det här inlägget absolut inte handlar om allergier. För allergier är något helt annat!

Steffo säger att den som bjuder på middag bjuder på exakt det den vill bjuda på. 

Jag hållet med. 

Men jag är svag för människor som ber om en särskild rätt. ”Kan inte vi få komma till er och äta pannkaka?” får mig knäsvag. Och ibland frågar jag ”Vill ni önska er vad vi ska äta?”.

Men frågan ”Är det nått ni inte äter?” ska nog bytas ut mot ”Är ni allergiska mot något?”. Och sen tänker jag ta för givet att man själv lägger till ”Vi är vegetarianer” om det är aktuellt. 

De säger också i Nyhetsmorgon att det är dåligt att sitta med sin mobil vid matbordet. Eller att ha TVn på. Här rodnar jag lite, men fattar. Det är skitdåligt. Det fattar man. 

Mats-Eric Nilsson. Så heter han som blir intervjuad. Och som har skrivit en bok om detta. 

Kan vi komma överens om en sak?

Kan vi inte bara bestämma att vi slutar med två saker? Två uttryck? Som inte är roliga längre. Och kanske egentligen aldrig någonsin varit det heller. 

Jag har sagt det. Både en och två gånger. Båda sägningarna. Ursäkta. 

Men nu slutar vi va?

Det första är:

”Det finns inte på kartan”

Ja, du vet ju vad det betyder. Att det aldrig kommer att hända. Aldrig har hänt. Är omöjligt. 

Men nu säger vi inte så mer va? På grund av töntigt och gammalt. 

Det andra är:

”Har du inte tagit din medicin idag?”

Ja, som i att man är lite för glad, lite för tokig, lite för arg, lite för mycket. 

Den sägningen är inte okej. Har aldrig varit och kommer aldrig att vara. På grund av idiotisk. 

Är du med mig? Slutar vi nu?

Har du något du vill att vi slutar med?