Kvällskvisten

I morse fick jag ett mail som gjorde mig glad. Någon ville lägga vantarna på en brud med rött hår och en maskig typ som heter Marianne.

Det är ju så. Att man blir glad. Man blir glad när man har en massa saker som någon vill ha. Som någon kommer att använda. Som kommer att hamna på en hylla och få visa sig kanske. Istället för att ligga i en påse i en källartrappa. Det är ju lite så. Att man vill fram i ljuset. Inte ligga och flämta i en plastpåse från Willys.

Hoppas bara att posten snabbar sig på för det verkar som att Marianne har en tendens att äta upp flickan med rött hår.

Själv går jag mest omkring och känner mig missnöjd med mig själv. Det är ta mig fasen ingen bra sak att hålla på med. En rätt risig hobby. Men jag har fått för mig att några grejer och egenskaper med mig är dåliga. Inte sådär lite halvrisiga och lite charmigt dåliga  utan helt värdelösa. Några av mina egenskaper är totaltfel. Värdo. Ruttna.

Jag är inte en person som är van att känna såhär. Jag brukar gilla mig själv rätt mycket. Tycka att jag duger och rockar. Men just nu gör jag inte det. Det är fel på det mesta faktiskt.

Detta ska vändas. The botten is nådd. Nu blir det bara bättre. Ikväll ska jag dra offerkoftan över hela mig och riktigt älta hur värdelöst det är med det enda och det andra. Och i morgon blir allt annorlunda. I morgon bitti ska jag vara förtjust i hela mig. Till och med i mina nariga nagelband.

Det är snyggt att vara nöjd.

Och väldigt bra för känslan.

Jag såg en grej på Marianne i morse som fick mig ännu mer förtjust i henne. Hon har en lite sned svans. Värsta snygga grejen. En sned svans kan vara det snyggaste någon har. Det är olikheterna som man gillar. Eller hur.

I övrigt ska jag i morgon äntligen använda macaronflaskan. Den har efter många om och men (eller snarare efter att ha fått vänta på en lat pysslare) äntligen blivit ett halsband. Det var så det var tänkt från början.

Och för er som undrar. Om man tappar en sån här flaska i golvet så går flaskan i tusen bitar, korken flyger lång väg och de små, små macaronerna rullar rakt över golvet och hamnar under både fåtöljer och bord.

Så nu vet ni det. Don’t try that at home.

3 timmar och 45 minuter kvar på offerkofta-dagen. Jag tror att jag ska njuta lite av den. Det är nog bäst det. För sen är den slut och kommer aldrig mer igen.

Farväl.

Annonser

One thought on “Kvällskvisten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s