Och på jobbet går det… ja, inte vet jag.

Maj 2012 kommer inte att gå till historien som den månad jag jobbade ihjäl mig.

Och det är ju tur.

Först semme i två veckor. Sen halvvecka och sen några dagar tills juni börjar.

Ja, inte mig emot.

Det är inte undra på att min F-knapp gått sönder.

Och hur går det för Eilert Nylander då? Ja, han lyser också med sin frånvaro. Någon sa att han dragit på SPA i Simrishamn. Ja, inte vet jag.

En väldigt fin hälsning

Jag berättade ju att vi satte ett hänglås på Brooklyn Bridge. Bara där kände jag ju att lyckan var total. Jag var liksom ”hemma”.

Men så ikväll. När jag sitter och småsover med datorn i knät så blippar det till i maillådan. Där i ligger en hälsning från nätvännen Lena som befinner sig i New York just precis nu. Och tror ni inte att denna härliga människa har letat upp vårt lås och dessutom sett att det fått sällskap. Så mitt i mitt halvsovande surfande så får jag en bild på vårt lås där jag kan se de två grannarna. (Gud vad jag vill veta vilka detta är som satt dit dem! Vad har de för historia? Var bor de? Hur ser de ut?)

(Foto: Lena – Krumilurbloggen.)

Jag fattar inte hur otroligt nätet är och hur sanslöst härliga människor det finns som man kan träffa på i livet på grund av nätet.

Tack Lena!

Och åter igen blir jag förvånad över att det jag skriver och visar här på bloggen når andra människor. Jag ser det ju bara i min egen dator. Läser verkligen andra detta?
Tänker på vad min kompis A sa en gång när hon var här. Hon var då typ 5 år och jag ville fråga vad hennes kusiner heter. Så jag visade hennes mosters (mindes inte namnet på mostern heller just i den sekunden) blogg i datorn och sa ”Vad heter barnen som hon är mamma till?” och då utbrister det lilla livet ”Va? Har du också det där i din dator? Det har mamma också!!”.

Ja, lite så känner jag också.

Kan ni verkligen läsa detta? Har ni min blogg i era datorer också?

Och kan Lena verkligen kolla in detta borta i fabbostaden NY?

Otroligt.

Bra service

Igår ringde jag till skoaffären i jobbstaden för att fråga om de har Vagabond-skorna som jag vill ha. Jag visste ju vad de heter och vilket art.nr. de har så det var enkelt för honom att kolla. Han konstaterade snabbt att de tyvärr inte har dem. (Ibland blir jag glad över att jag är klok och ringer först!). Men i nästa andetag sa han ”Men vet du vad, gå in på deras webbshop och köp dem där. De har en superbra och snabb webbshop. Har du varit inne där?”.

Jag sa att jag varit inne och att jag vet hur man handlar där och tackade så mycket för hjälpen. Då sa han ”Och när det gäller storleken, så ta den storleken som du brukar ha för det brukar alltid stämma med Vagabonds storlekar”.

Service. Det kallar jag service.

Nästa gång jag ska köpa skor i en ej webb-shop ska jag gå dit. Garanterat.

Måndag

Måndag och vardag igen. Den första vardagen på länge. Den följs av en vanlig tisdag och sen en ovanlig halv onsdag för att sen avlösas av fyra lediga dagar. Det kallas mjukstart tror jag på ren svenska.

Jag känner mig utvilad och lite annorlunda. Lugn, lite ny och många erfarenheter rikare. Och bestämd.

Solen skiner.

Det enda molnet på min himmel just nu är att kristallsjukan kom tillbaka i natt. Men ikväll ska jag göra övningarna som sjukgymnasten visade mig och så tänker jag se till att detta går över. Snabbt som blixten.

Och så är jag lite orolig för att de blanka Vagabond-pumpsen inte finns i min jobbstad. Men då får jag beställa på nätet istället. Värre än så blir det inte.

Najs måndag på er.

Jag kan själv

Som den cupcakes-knarkare jag är så befann jag ju mig i rena rama ruset från morgon till kväll i New York. Det ena stället avlöser det andra och jag ville bara lägg mig ner och svimma var och varannan meter.

Men. Och här finns ett men. Jag tycker inte att amerikanska bakverk är så goda. De smakar mest… ja, ingenting. Nu vill jag ju inte säga att det är så med alla bakverk från den sidan av världen, för jag har inte smakat alla… Men de jag har smakat har gjort mig besviken.

Vi köpte en jättemuffin som hette ”Devils food” och den såg ju ut som en dröm. Minst sagt. Stället jag köpte den på heter Crumbs Bake Shop och var en dröm i sig.

Men den smakade mest ingenting.

Men själva ställena imponerar väldiga. Detta är Eleni’s i Chelsea Market. Inte stället där vi köpte muffinsen ovan.

(Det är inte min man på bilden)

Men jag vill ändå säga att mina hembakade som jag gjorde igår är godast. Vanliga hederliga vaniljmuffins med blåbär i. Som en dröm.

Men jag gjorde dem i amerikansk storlek. För själva storleken är det inget fel på i amerikat. Moahaha.

Ett ställe som jag ville lägga mig ner på marken och sparka och skrika när jag såg var Amy’s bread. Det doftade Leila lång väg kan man säga. Jag handlade tyvärr inget där för de gånger jag tänkte göra det var det kö lång väg ut på gatan. Man fattar det liksom.

Nya faboritskor

Förra året köpte jag två par skor i New York. Två par Skechers. Jag använde dem flitigt förra sommaren och har även anävnt dem nu på vårkanten. De ser nästan oanvända ut. Därför bestämde jag mig för att köpa några par till den här gången. Och de är verkligen superbilliga när man köper dem i USA. Helt andra priser än de man hittar när man köper Skechers i Sverige. (Vi snackar under halva priset!)

I år tänkte jag att färg is the shit och så köpte jag ett par vita och två par andra som är… ja… långt ifrån ofärgade. 🙂


Är man nyfiken på hur förra årets såg ut kan man kolla här. De vita förra året var utan häl. I år med. Det är inte så stor skillnad annars.

High Line

En ny grej för oss i New York var High Line. Något vi blev tipsade om när vi träffade på ett gäng från New Jersey som vi började prata med i en bar.

Som en park. Fast ovanför marken… Fantastiskt. Och fullt med rolig konst och fina saker att titta på.

Det som impade mest på mig var fågel- och fjärilsholkarna.


Och så var det så grönt och fint och natur-aktigt (?) där uppe att man ibland glömde bort var man var. Men då kunde man bara lyfta blicken en aning och plötsligt få syn på Empire State Building långt där borta.

Coolt.

Turn off the dark

I New York passade vi på att gå på musikal.

Eftersom vi har lite olika musiksmak i det här huset fick vi fundera ett tag innan vi kunde enas om en musikal som vi båda ville se och som ingen av oss sett förut.

Vi kom fram till Spindelmannen.

Ett beslut vi inte ångrat i en enda sekund.

Det var typ det häftigaste jag har sett.

Och vi satt så nära scenen att det ibland var otäckt med alla monster och nät som kastades och alla slagsmål och sånt över huvudet. Men då menar jag otäckt på ett bra sätt. Ett kul sätt.

Otroligt bra skådespelare och häftig musik. Och otroliga effekter och stunts.

Vi hade turen att få träffa honom på Time Square också. Det verkade som att han var ute och shoppade eftersom han hade magväska.


Och eftersom vi satt så nära scenen fick vi massor av spindelväv på oss. Jag smugglade med mig lite hem. Var livrädd att fastna (!) i tullen med detta men det gick bra. Nu har jag lite jag kan använda någon gång om jag skulle behöva.


Reeve Carney var skitbra. En ny idol. Och det var Kristen Faith Oei som spelade Mary Jane den här kvällen. Även hon otroligt bra. Heja liksom.

Min tur

Förra gången vi var i New York såg ju min man en massa hänglås på Brooklyn Bridge. Vi undrade lite över det där men lärde oss ju sen att det är en sorts kärleksritual.

Vi ville inte vara sämre så vi tog med ett lås och traskade till andra sidan bron (dvs Brooklyn-sidan) för att låset ska få så fin utsikt som möjligt. Vi vill att låset ska få se Manhattans skyline.

Vi hade läst på dåligt men trodde nog att det var meningen att man skulle kasta nyckeln i vattnet. Men det vågade inte vi. Vi var rädda för att polisen skulle ta oss i örat om de såg oss. Så vi tog hem nyckeln. Det känns lite kul att ha den hemma också. 🙂

Där det är lite ljust på bilden till höger hänger vårt lås.

Naturligtvis har några smarta typer sett till att göra business av detta. Vi såg massor av fina hänglås med inristade namn i, med datum och allt och hjärtan och fina färger och massa tjusigt. Vi tog en bit av en nyckelring och ristade in våra initialer med ett hjärta mellan. Det gick också bra. 🙂

I’ve been on väkäjschön

Okej. Jag erkänner. Jag tog inte bara ett brake. Jag drog till New York också.

När vi var där förra året lovade vi oss själva att åka tillbaka så fort vi bara kunde. Det tog nästan på dagen ett år.

Den här resan var lite annorlunda. Det var bara jag och min man den här gången och så har vi ju varit där förut. Att åka första gången är helt annorlunda mot andra gången. Man vet att man vet så mycket mer än sist men är också medveten om hur otroligt lite man vet. Dubbelt och väldigt bra.

Vädret var inte på topp, men det var vi istället så det gick jämnt ut.

Men en dag var det ovanligt dåligt väder just en en enda liten gata i Greenwich Village. Vi blev väldigt förvånade när vi såg att ena gatan vi såg hade stora vattenpölar och den andra var alldeles torr. Det visade sig att vi hamnat intill en filminspelning.

Jösses vad jag ville springa fram och slita upp de där tälten för att se vilka som satt där inne. Och jösses vad jag hade velat vara statist och gått igenom området med ett paraply.

Hur eller hur så har vi haft det väldigt bra. Och ni kan vara säkra på att ni kommer att få se fler bilder.