1987

Vi har en filmklubbssommarläxa jag och min kollega. Jag tar med fem DVD-filmer till honom och han lika många till mig. I samma paket kommer ett block och en penna. Han motiverar sina filmval och jag mina och sen förväntas vi se filmerna på semestern och skriva kommentarer.

Jag vill ge honom filmer som verkligen visar vem jag är. Och jag har varnat honom. Om han tror att jag är något stort och djupt så kan detta försvinna till enbart yta på fem minuter med hjälp av min filmhög. Så kan det bli. Men eftersom han är en klok, ung och mycket begåvad man så kanske han ser allt det som jag har sett. Och liksom fattar vad jag menar.

Det är väldigt privat att lämna ut sina fem bästa filmer. Kanske inte direkt de som är bäst just nu, utan de som har varit. Och fortfarande är.

En av de filmerna som jag kommer ihåg bäst från min uppväxt är Some kind of wonderful. Mitt första filmminne om jag inte räknar med Astrid Lindgrens rullar samt Dunderklumpen.

Eric Stoltz var min första filmkärlek och var allt det som jag ville att en man kille skulle vara. Trumtjejen var typ den coolaste jag sett och Amanda Jones var allting jag ville vara men inte var.

Jag har filmen på ett sönderspelat videoband men såna kan jag inte ge till kollegan så jag köpte filmen på DVD på nätet. Den var inte så enkel att hitta. Och så såg jag den igår.

Jag var nästan nervös. Jag har ju inte sett den på 20 år.

Jag kastades genast tillbaka till vardagsrummet hemma hos mamma och pappa. Jag fick genast tillbaka tanken om ”Kommer jag någonsin få en egen riktig kille?” och så vidare.

Nu har jag en riktig kille och ett eget vardagsrum. Det känns bra.

Bra känns det också att jag har samma värderingar och samma tankar fortfarande. Jag tycker precis likadant om det som händer i filmen nu som jag tyckte då. Kanske är mina tankar och känslor lite mognare nu (fast det vet jag inte säkert egentligen) och kanske har jag fler erfarenheter, men han är fortfarande satans snygg och jag fattar varför jag satt där och dreglade.

Det är väl tveksamt om vi blivit så mycket klokare än vi var 1987. Men helt klart har vi i alla fall blivit äldre.

Allihop.

Och det är väl bra det.

Annonser

5 thoughts on “1987

  1. Men gud så roligt. I wish att jag hade en sån kollega ! (det är inte Eilert o du som byter filmer va….)

    Är skäggot där nere samme Erik, jag dånar… filmen har jag nog inte sett ens. Skumt.

  2. Vilka var de andra filmerna då? Jag blir jättenyfiken. Och supersugen på att se Some Kind Of Wonderful igen såklart 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s