Vinterförvaring

Jag läste någonstans att ett olivträd mår bra av vinterförvaring. Att det gärna kan stå i ett uterum och i så fall kan placeras där efter den första frostnatten.

Den första frostnatten var i natt. Hos oss.

Något uterum har jag inte. Men jag känner några som har. Så ikväll har vi levererat ett stycke träd.

Det gick smidigt. Fick bara köpa ett litet fat att ställa krukan på eftersom det annars rinner rakt igenom när man vattnar. Inte så bussigt mot vännernas golv.

(På bilden ovan är trädet fortfarande hemma hos oss)

En fin nätvän skrev i ett fint mail att jag inte skriver lika mycket i min blogg längre. Hon frågade om det är medvetet. Om jag vill vara lite mer privat och medvetet låter bli.

Nä. Det handlar inte om att vara privat. Jag vet inte vad det handlar om.

Jag tror faktiskt att jag blir lite ”förstörd” (nåja) av andra sociala medier. Instagram t ex. Där hänger jag en del. (Dock inte för alla utan bara för mina närmaste. Så får det vara ett tag.) Snabba meddelanden med en kul bild eller kanske enbart en bild. Det tar inte ens en minut att göra ett inlägg.

Jag kan blogga från mobilen också nu sen jag blev med iPhone. Men det är inte samma sak. Jag orkar inte skriva långa texter, jag har inte så mycket koll på hur bilderna blir och det blir liksom lite slarvigare allting.

Jag tänker att jag har blivit lat. Att jag tar den snabbaste vägen. Tjoff så har jag tagit en bild och plopp så ligger den på Instagram och visar upp sig med en lite fyndig text. Ungefär noll instats men rätt så kul ändå.

Jag tänker ofta på min svensklärare på gymnasiet. Fina Anita. Hon sa åt oss att läsa lite svårare böcker ibland och gå på lite avancerad teater då och då. För man kan inte äta korv med bröd hela livet. Så sa hon. Och hon hade ju så rätt. Ibland måste man ta ett steg till.

Att Instagramma är på sätt och vis att ta ett steg till, men det är också att dra sig tillbaka. Att skriva fem ord istället för tjugo meningar.

Kanske tröttnar jag snart. Kanske blir Instagram trist?

Jag saknar att skriva långa texter om saker som känns kul eller viktigt. Men jag saknar också den extra energi som det går åt att dra igång stordatorn och knappra in långa texter på ett tangentbord.

Jag fasar för den dagen då att blogga från en stordator känns lika omodernt som att skriva med papper och penna. För det känns så. Omodernt. Som att det är ett krångligt sätt att göra något på. Men jag vet också att det är de sätten som är krångliga som är finast. Oftast.

Nä, jag har inte medvetet dragit mig tillbaka. Jag har bara blivit lat. Och det där med iPhonen känns lite spännande och coolt. Ungefär som när det kom en ny elev till klassen på mellanstadiet. Allt kring den personen var nytt och häftigt och det blev ens stora idol. Tills en dag då man vant sig och den nya personen var en i gänget. Lika mycket värd som alla andra men inte sådär special längre.

Jag tror och hoppas på att jag snart tröttnar på Instagram och att blogga från iPhonen. För det är inte på riktigt. Det är kul, men inte alls samma sak.

Jag har nog bara blivit lite lat.

Men jag tror att det går över.

 

Annonser

One thought on “Vinterförvaring

  1. Det jag tycker känns tråkigt med denna snabba nätutveckling och sociala medier är att allt ska gå så snabbt. Det är snabba klick, istället för snabba cash. Förr hade man hur mycket tid som helst när man satte sig ner för att skriva brev, med penna, på papper. Jag var den som t o m dekorerade kuvertet med allt möjligt. Man tog sig tid, det var en ritual att sitta ner och skriva, fundera, ta sig tid.

    Sen kom hemsidorna. Som man oxå la ner en massa tid på att fixa runt och skriva dagbok. Man gjorde om sidorna och gjorde nya bakgrunder och bilder och lullade. Sen kom bloggandet och tog över. Idag känner man inte att man har tid att sitta med hemsidor och lulla. Allra minst att skriva brev på papper.

    Nu är det ännu snabbare grejer som lockar. Instagram, twitter, facebook. Det ska vara kort och gå snabbt. Visst, det är kul det oxå. Men man undrar ju vart vi är på väg. Det blir microminigrejer hela tiden. Snabba kickar. Fort, fort, fort!

    För att spara tid. Och till vad? Vad är det vi behöver tid till? Det känns ju som att man inte riktigt får den där tiden man kanske tror man får när man microuppdaterar.

    Jag vet inte. Det var bara en grej jag funderade på i denna stund. Vi jagar något och jag vet inte vad det är. Vi fjärmar oss mer och mer från varandra tror jag. Eller jag vet inte.

    Intressant inlägg förresten av dig. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s