Jag minns knappt hur mitt liv var innan jag började blogga. Jag har väl hållt på med det här i alla fall hela 2000-talet. Inte enbart som blogg utan kanske mest som hemsida. Ibland gick det över styr och jag var besatt. Ibland la jag ner skiten totalt. För att nästa vecka starta upp igen. Jag hade hemsidan på gratisställen tills det öppnade hak som kunde hyra ut utrymme för nästan inga pengar alls.
Nu har jag ju undersolen.se och massor med utrymme där men bloggar mest på ett gratisställe ändå. Och knappt det.
Det känns lite som att bloggen har haft sitt. Som att de där orden som kom automatiskt förut och som jag bara skrev ner, numera får lockas fram med hjälp av choklad och hot om stryk.
Jag vill inte säga att jag vill lägga ner. Jag tror inte att jag fixar det. Men jag sörjer att intresset har avtagit.
Ibland lockas jag av tanken att ta ett nytt andetag, fylla lungorna med luft och komma igen tio gånger värre. Att ta i från tårna och starta världens mest aktiva blogg. Som handlar om något. Något som skulle kunna vara utvecklande både för mig och för världen. Men jag kommer inte på vad det skulle kunna vara. Jag kan inte hänga upp en blogg på virkning, stickning och Glossy Box. Eller kan jag? Måste jag inte vara lite mer aktiv då i alla fall?
Betongade grejer vi gav bort i helgen. Inspirerade av Crème de la crème.
Vi har varit borta i helgen. Hos vänsläktingar och lite sånt. Fått god lunch ena dagen och lika god lunch någon annan stans dagen efter. Och middag på libanesisk restaurang. Och blivit bortskämda. Och fått ny luft under vingarna. Och skrattat. Och fått idéer. Blivit omhändertagna och flamsat.
Och på lunchstället igår fick man med sig matlåda hem. Fantastiskt. Enda gången jag har haft stek i matlådan på jobbet. Lyxigt värre.
Nu ska vi skriva inbjudningskortbrev. Det vankas fest.
Life is a plate of cupcakes 
Jag kommer hit oavsett vad du skriver om och med vilken frekvens som. Jag måste nästan fira 10-årsjubileum som besökare snart.
Jag kan känna samma sak med bloggandet när det gäller skrivandet. Jag tänker efter mer nu vilket gör att inlägget stannar i skallen. Det är synd för min egen del.
Annars tänker jag att jag måste skriva för min egen del, om vad som passar mig och när det passar mig. Om det innebär att alla besökare flyr är det såklart tråkigt. Men det är ju ändå för mig själv jag bloggar och inte för alla andra.
Dock får du haspelut inte sluta för då blir jag ledsen i ögat *hot* 😉 haha
Gör det som känns bäst för dig, jag gillar dig helt enkelt precis som du är, pysselprojekt, resor, betonggubbe, ja du fattar.
Kramar! ❤
Jag säger som Mallan. Jag är här med jämna mellanrum oavsett. Men pausa o skriv när DU själv vill. Vi finns ju kvar 🙂 Som när man väntar på en ny bok av sin favvoförfattare.
Fest. Wow. Fränt.
Skriver under på vad Mallan och Moamajken skriver. Mig slipper du inte i första taget. 🙂
Fina betongade grejer!
Kan bara hålla med föregående talare! Vi hänger med oavsett! 🙂