Torsdagsmys

Idag har det varit en sån där dag på jobbet som man fått huvudvärk av. Det är ju inte bra med värk, men det kan nog bli något bra av det i alla fall. Ibland får man ha lite ont i huvudet för att nå lite längre fram. För att komma dit där man vill vara. Det känns ibland som att lite huvudvärk är en baggis. En fis i rymden. Och ska man nå dit man vill får man ha lite skallebank ibland.

Nå dit man vill ja. Det låter i mina öron som att vilja klättra. På någon karriärstege. Någon sån stege har jag inte direkt i mitt liv. Jag är nöjd med mitt jobb för att jag trivs där. Jag vill inte bli chef. Jag vill inte ha någon hög lön som jag har skaffat mig för att jag klättrat. Jag bryr mig inte så mycket om sånt. Jag vill trivas. Och jag klättrar gärna på trivselstegen. Den är det inte enkelt att klättra på alltid. Man vet inte var man ska sätta fötterna riktigt. Man får trampa lite luft ibland. Och kliva snett. Sätta foten för långt ut på steget så att man tapar fotfästet och trillar ner ett snäpp. Så kan det vara. Men det är ändå värt att ta sig upp igen.

Jag skulle satsa på mig själv det här året. Det bestämde jag ju när det fortfarande var lite kvar av det förra. Då sa jag till mig själv att 2013 ska bli mitt år. På sätt och vis har de här 2 månaderna och 7 dagarna varit mitt år, men det finns mycket kvar att lära och jag är inte på något sätt ens över hälften på stegen. Och jag vet inte om jag kan säga att jag har kämpat något vidare för att komma högre upp heller.

En kollega och jag pratade om hans son. Sonen är 1 år. Han sa att han beundrar sin son för den envishet han har. Att har han bestämt sig för att klättra upp i en fåtölj så ger han sig inte förrän han är uppe. Då sa jag att det är ju är tur att barn är såna, att de inte ger sig. För skulle de ge sig skulle de ju fastna. Då skulle de fastna i en fas sa jag så klokt.

Just det. Fastna i en fas. Det kan man göra. När man redan kan allt det där som man måste kunna för att överleva och klara av livet lite sådär lagom bra, så kan man fastna där. I ett slags behagligt stadie där allt bara rullar på. Allt känns okej och rätt bra. Man är nöjd.

Fast sen kommer en dag där man inte känner sig nöjd längre. Man vill något mer.

Då måste man ta sig ur fasen. Så att man inte stannar där.

Jag fastnade lite i nyårsfasen och trodde att jag mer rätt inställning skulle komma väldigt högt upp på trivselstegen. Det gjorde jag inte. Jag kan inte stå där på första steget och tänka ”Det går bra nu, jag tänker att jag ska ta nästa steg så kommer jag snart högre upp”. Ja, men tänka hjälper inte alltid. Hur hårt (?) jag än tänker så kan inte tanken ta mig till nästa steg. Jag måste lyfta på det där jädra benet och ta i lite.

Nu ska jag ta i lite.

Och ska man ta i lite behöver man ett nytt nagellack. Ett som är jordgubbsglittrigt. Så det var jag tvungen att köpa igår. Lägg av vad bra.

Om man tar i lite och lyckas ta sig till nästa steg kommer man automatiskt att känna sig gladare. För så är det. Ett lyckat steg är som en klapp på axeln.

Och detta mina vänner är dagens låt.

Annonser

2 thoughts on “Torsdagsmys

  1. Tack för ditt kloka inlägg! Jag vill också klättra på trivselstegen. På alla plan. Just nu står jag på golvet och har inte ens tagit första klivet. Men nu minsann är det dags. No more fast i en fas!

    Heja dig!

    Kram

  2. Ping: Fast i en fas | mallans blog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s