Om att gå vidare

Hur är ni? Har ni lätt för avsked? Hur funkar ni? Bryter ni ihop när det roliga är slut eller tänker ni direkt att nu börjar något nytt kul i samma sekund som vi stänger dörren?

Jag är värdelös på avsked. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag säger hej då till kassörskan efter att ha handlat en liter mjölk i vår närbutik. Jag är sån. Har alltid varit. Har alltid haft svårt att acceptera avslut. Det som är nu och just såhär som det känns just nu borde det få vara för alltid. Sån är känslan när allt är bra. Och att säga hej då till en kompis som jag vet att jag inte kommer att se på länge är outhärdligt. Jag fixar inte det där med hej då och vi ses sen. När då ”sen”?

Avslut kan ibland bli långa för mig. Även om allt är slut rent fysiskt och praktiskt så lever jag kvar i det där som var så bra. Och vägrar släppa taget. Men det kanske man inte måste. Inte på en gång va?

Sitter och lyssnar på Winnerbäck och kollar på bilder från semestern. Blir uppriktigt förbannad när jag tänker på att jag sitter här nu och att jag för några dagar sen satt på en balkong och tittade ut över Venedig och skålade och skrålade och skrattade och hade det varmt och skönt både inuti och utanpå. Varför i hela friden kan det inte få vara så alltid?

Vackra alperna från ovan…

Och vackra Venedig från nedan…

131001-07 131001-08

Tänker att det är varje människas rättighet att få stanna kvar i härliga bubblor och dra ut på det. Jag har fortfarande inte sagt hej då även fast jag varit hemma i några dagar. Jag bestämmer själv när jag ska stänga dörren. Försök inte sätta foten mellan.

Och så tänkte jag på er besökare när vi satt på en restaurang vid Canal Grande och åt gnocchi i tomatsås. Jag tittade upp och fick se detta. Vad är det för en växt? Jag bjuder på blixten och en dålig närbild.

131001-09 131001-10

 

Lovade mina vänner som jag hade nöjet att dela bordet med att jag skulle fråga er. För ni vet va? Ni är ju duktiga på sånt. Det vet jag.

En sen kväll på en bro över kanalen blev jag kär i en handväska. En dålig kopia av ett fint märke antar jag. Men väskan såg ut som en karamell och det var asroligt att pruta (eftersom vi först råkade erbjuda 3 gånger så mycket som försäljaren begärde. Det var svårt det där med SEK och Euro tyckte vi just då) och jag blev lycklig av väskan för en stund. Väl hemma känns den lite malplacerad och inte alls som jag. Men jag var sådär som väskan just när jag såg den. Mönstrad, fluffig, mjuk och aningens för mycket.

Annonser

3 thoughts on “Om att gå vidare

  1. Vilken rolig beskrivning av dig själv. Mönstrad, fluffig, mjuk och lite för mycket. 🙂

    Alperna är väl bara för vackert alltså! Jag älskar Italien. Hur är det i Venedig egentligen? Är det så turistigt och för mycket eller är det på riktigt en vacker och sevärd stad? Vi var i valet och kvalet att åka dit nämligen.

    Det där med att säga hejdå har jag nog inga problem med alls. En ses när en ses tänker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s