Handlingsförlamad

Jag har gått och blivit handlingsförlamad på äldre dar. Jag orkar ingenting. Längre.

Jag orkar det jag måste. Jag orkar jobba varje dag och jag orkar göra de saker som jag har åtagit mig att göra. Jag klarar att handla mat, att städa lite då och då (men det orkar jag inte så ofta) och jag orkar plocka och fixa med det vanliga livet. Men sen är det stopp. När jag har gjort allt det där som jag tycker att jag borde så är energin slut. Sen orkar jag mest ligga i soffan och kolla på TV, spela Candy Crush (usch!) och surfa i mobilen. Jag orkar kolla på Instagram också. Med nöd och näppe.

Men sen orkar jag inget mer.

Jag är inte nöjd med mig själv just nu. Jag tycker inte att jag är en kul person. Jag vill vara på gång. Jag vill slå klackarna i taket. Jag vill sticka en poncho och virka ett överkast och jag vill baka fina bullar och bjuda gäster på.

Men jag orkar inte ens äta bullar just nu.

Jag är inte sjuk och jag har inte gått in i väggen. I alla fall inte det första. Men jag är så förbenat trött och slö. Jag vill fisa runt i mysbrallor och kollar på härliga TV program. Go’ kväll och Tjockare än vatten. Sen vill jag inget mer.

Jag är inte ens nyfiken på hur det kommer att gå i Mellot. Jag bryr mig inte. Jag tycker att låtarna var dåliga. Fy vad dåligt, tyckte jag. Tvi. Bläk.

Jag vill vara så som jag var förut. Jag vill orka. Jag vill ha lust och jag vill vara rastlös och pigg. Nu är jag bara slö, lat och lite sur.

Eller ja, sur är jag inte hela tiden. Det vill jag inte säga. Men jag är liksom lite grund-arg.

Inte sexigt för fem öre.

Jag är som en gammal söndertvättad ulltröja som har tappat formen och som det fastnat lite barr i. Och har en liten klick honung under ena armen som klibbar lite när man råkar ta på det.

Vad har det blivit av mig egentligen?

Måste ta tillbaka mitt gamla jag. Slå ihjäl den här surmulen och istället leta rätt på den där bruden som är rätt kul och som kan få för sig att pyssla ihop en miljard muffinsar på en helg bara för att det är kul.

Vart tog hon vägen egentligen? Jag saknar henne.

Annonser

8 thoughts on “Handlingsförlamad

  1. Men du… Det är februari som spökar. Varje år är det likadant för mig, värsta dippen. Det är bara att bryta ihop nån vecka och sen upptäcker man plötsligt att orken är tillbaka. Jag lovar!

  2. Läste precis i morse om denna trötthet. Februari är extremt solfattigt…
    Men det är bara att försöka pyssla om sig och vänta ut februari/mars. Snart kommer vårsolen och vårblommorna. Snart kan man stå mot en husvägg med en kopp kaffe i handen och bara njuta av tiden som kommer.
    Det är inte för inte som björnar går i ide. Man skulle ha blivit en björn!

    Lämnar en liten glad sång att nynna på:

    Kram!

  3. Här har orken också sinat och som ålänningar tjurar jag dessutom lite över att knappt någonting är filmat på Åland och att endast en person pratat åländska hittills i ”Tjockare än vatten”

  4. Jag kunde ha skrivit ungefär exakt det här inlägget… Jag vill också hitta tillbaka till mig själv. Ska ta mig o kragen o maila dig också. Jag behöver pepp och skriva om min plan.
    Men inte nu. Nu ska jag titta på gårdagens gokväll o drömma om någon dom gör om mig.
    Kram!

  5. Jag tror som många här också skriver att det handlar om februari. Nu är det snart snart vår och då kommer det att bli bättre. Det vet jag. För det blir bättre jämt när det är vår. Sen kan det ju vara så att du är lite utarbetat som du skrivit innan och det sätter sina spår när det är februari även om det kanske inte brukar göra det. Tror jag . Men jag hoppas att det vänder för dig i allafall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s