Det där med ”gilla” och ”like”

Man hör det lite överallt nu. Att vi borde lägga av. Och lägga ifrån. Att vi inte borde sitta och glo in i våra telefoner och att vi borde lyfta blicken och prata lite med varandra.

Jag är så otroligt övertygad om att detta surfande, Cand Crush-ande, tummen upp-ande och fotograferande kommer att göra oss olyckliga. Eller gör oss olyckliga. Vi är nog redan där. Vilka har vi blivit? Vad är det vi gör? Vad är det där i telefonen som är så otroligt viktigt att vi ägnar oss åt det istället för att göra annat. Istället för att titta ut genom fönstret. Istället för att prata med dem vi gillar. Istället för att se en film.

Jag vet inte hur ni är. Jag kan bara tala om mig själv. Men jag har sett andra. Kanske inte just dig och dig, för vi har kanske aldrig setts. Men jag har sett. Jag har haft gäster. Jag har varit på fest. Jag har handlat på Konsum. Jag har åkt buss. Och tåg. Jag har varit på restaurang. Och överallt finns det. Detta stirrande. Och scrollande.

Inget är varken eller. Jag tror att det finns mycket gott i våra mobiler. Men mycket är dåligt. Det vet jag. Jag tänker inte säga att jag tror det. Jag säger att jag vet. För det kan omöjligt vara bra.

Istället för att koppla av, istället för att prata med någon gullig, istället för att verkligen vara närvarande på kalaset, istället för att njuta av restaurangbesöket… så sitter vi där och scrollar. Och kollar vad Instagram-kompisarna åt till middag eller läser om hur långt de sprang i spåret eller vilken tid de gick ut med soporna. Eller så kollar vi på Aftonbladet om man fått veta prinsessans namn ännu eller vem som tippas vinna Mellot. Det tycker vi är viktigt. Viktigare. Viktigare än att vara närvarande just där vi är. Viktigare än att titta den som bjuder oss på middag rakt i ögonen och fråga hur den hade det på jobbet igår. Eller i förra veckan. Någon har lagat mat i timmar. Men vi väljer ibland att kolla Aftonbladet under tiden vi äter det där som någon har lagat. Och ansträngt sig med. Vi vill ju inte missa att veta prinsessans namn först av alla. Eller att inte få veta vilka sjukdomar man kan ha om man har en knölig nagel. Det måste man ju veta direkt. Det kan ju inte vänta. Förstås. Vi snackar viktiga grejer. Herre gud.

Det har blivit ett beroende. Vi är några som kan erkänna det. Andra kan inte. Vid lunchbordet på jobbet hade vi ett litet AM möte. Anonyma Mobilmissbrukare. Vi var några som erkände. En efter en. Att det är beroendeframkallande och att det förstör. Det förstör mer än vi förmodligen kan tänka oss just nu.
Andra ville inte alls erkänna. Undrade om vi verkligen menade allvar. Är vi verkligen beroende undrade de fnissande. Beroende? Av en mobil? Nej, nej… De skrattade lite och tog upp sina mobiler från bordet och surfade en stund. Utan att ens tänka på vad de gjorde. Men beroende, nej, nej! Absolut inte.

Någon erkände att han sitter med mobilen vid middagsbordet hos svärmor. Skärp dig, blev en kollegas råd. Någon erkände att hans fru är ledsen över att de inte pratar med varandra längre innan de somnar. Han vill ju slå rekord i Candy Crush för sjutton. Varför kan hon inte bara ta och acceptera det? Men beroende, absolut inte.

Men vi som erkände, vi som förstod allvaret, vi sa alla samma sak. Att det får räcka nu. Vi är övertygade om att vi kommer att ångra detta. I framtiden.

Någon sa att det inte är värre att läsa i mobilen än att läsa en tidning. Att mobilen fått oförskämt dåligt rykte. Att det är samma sak. Man läser en tidning, man läser i mobilen. Same, same. Ja, till viss del. Men jag vill se den som vräker upp Aftonbladet i pappersversion mitt under en middag hos svärmor. Eller medan den promenerar i parken. Eller på en date, i väntan på varmrätten.

Jag tänker vänja mig av med detta mobilberoende. Lägga den i ett annat rum när jag ser på TV. Kollar på en hel film rakt igenom utan att kolla Instagram i de lite matta perioderna. Jag tänker titta på reklamen som visas i Mia på Grötö och jag tänker se hela Tjockare än vatten utan att kolla vem som dammsugit hallen eller klickat gilla på mina bilder på Fejjan.

Inget är varken eller. Jag älskar min mobil. Men lagom är bäst. Och att den fått en så betydande roll i mitt liv är inte okej. Jag vill inte såra någon som vill berätta något för mig genom att ta upp mobilen mitt under ett samtal. Jag vill inte kolla på någon jag inte ens känner som har satt upp nya tapeter på gästtoaletten, när jag sitter hemma hos en kompis som lagat mat bara för mig en tisdagskväll i februari.

Jag saknar skrivna ord i långa meningar. Jag saknar själv att skriva utan att infoga # och små gubbar eller bilder på djur mellan varje ord. Jag vill berätta mer om det som händer i mitt liv än att visa bilder på hur mycket vatten jag råkade hälla ut på golvet eller hur mycket jag hatar den låten som just vann delfinalen i Mellot.

Jag drömmer om att skriva något som får folk att tänka eller känna något. Kanske förändra eller underlätta något för någon annan. Det känns viktigare för mig än 14 hjärtan under en bild på stuvade makaroner som jag åt till lunch förra fredagen.

Jag säger inte att man ska vara antingen eller. Jag säger inte att Instagram, Twitter, Facebook och allt sånt är skit. Jag vill bara inte att detta ska styra mitt liv. Jag vill inte att folk ska ägna sig åt det när jag bjuder hem dem. Jag vill inte känna att jag stör när jag vill säga en sak vid mitt matbord efter att jag lagat mat i fyra timmar.

I detta inlägg har jag skrivit 1016 ord säger programmet jag bloggar i. 1027 nu. Underbart. Och det finns fler. Jag har många på lager.

Jag kommer att visa upp mat även här. Jag kommer att visa bilder på utspillt vatten och smutsiga vinterstövlar här också. Men detta ger mig så mycket mer. Den stunden det tagit att skriva dessa nu 1068 orden, har varit ljuvlig. Tack för det.

Tänk efter en gång extra innan du lyfter upp mobilen nästa gång. Lyft upp den hälften så många gånger på en dag och du kommer att spara en massa tid. Och det som har hänt på Instagram under den tiden du varit borta hinner du kolla ikapp lika snabbt som det tar att andas tre djupa andetag. Jag lovar.

Mobilfria dagar då och då. Jag tror på det. Ringa samtal och skicka sms är en sak. Men det där andra. Usch.

(Det finns förstås andra tidningar. Aftonbladet är bara ett exempel.)

Läs gärna den här artikeln. Tack för tipset Catrine!