Som en stadsduva

Ni vet såna där duvor som virrar omkring i storstäder. Man undrar vad de håller på med. Kilar hit och dit och pickar lite här och där och springer lite snett och virrigt. Flaxar till lite hetsigt och landar sen på samma ställe. Eller lite bakom.

Så känner jag mig just nu. Jag har ta mig fasen ingen riktning. Jag vet inte vart jag är på väg. Det är bara en enda röra. Som att jag går i en lång hotellkorridor och öppnar dörrarna hej vilt och tycker att där ser det trevligt ut men vänder i dörren och går helt planlöst och öppnar en ny random dörr.

En tvååring jag hälsade på igår hade en batteridriven hamster som drog omkring på golvet. När den krockade mot en vägg vände den om och skrek något pipigt och rullade vidare. Ibland fastnade den. Då skrek tvååringen att den satt fast och att vi måste hjälpa den.

Jag behöver någon som hjälper mig att flytta mig en bit när jag hamnat i fållen på en gardin som ligger mot golvet bland lite damm. Jag behöver att någon tar upp mig och lägger mig åt rätt håll igen när jag är på väg åt fel håll. Eller eftersom jag är på väg åt fel håll.

Jag är ju inte radiostyrd. Och om jag skulle vara det skulle det ju ändå vara jag själv som höll i kontrollen. Ja, så är det nog förresten. Det är ju precis så det är.

Men en sån där kontroll… kan den inte behöva kalibreras ibland?

Jag får för mig saker mitt i virrandet. I lördags skrek jag rätt högt att jag måste köpa en låtsasundulat och sätta på lampsladden. Inte att jag vill ha en sån utan måste ha. Jag tänkte sen att jag kunde köpa tre när jag ändå höll på. Eller sju. Behålla tre och ge bort fyra. Eller kanske åtta?

Jag köpte ingen alls. Och det var nog bra. Köpte istället en blå Claire.

En sån behöver jag verkligen. Och det känns som ett nyktert beslut.

Saker får otroligt stora proportioner. Vi planerar en ny resa till Köpenhamn eftersom den förra var så himla mysig, men jag har kollat på så himla många hotell på nätet ikväll att jag blivit illamående. Fast i morgon kommer jag säkert tänka att vi gott och väl kan bo på samma hotell som förra gången. Varför inte? Vi trivdes ju asbra där.

Jag vet inte vad det är som händer i skallen. Men jag tror att jag behöver trycka på paus. Lugna ner mig och tänka att jag inte behöver prestera något revolutionerande. Det räcker om jag bara överlever. Jag behöver inte springa Marathon, jag behöver inte bli chef, jag behöver inte vara perfekt i håret jämt, jag behöver inte alltid komma ihåg allas namnsdagar och bröllopsdagar. Jag behöver klicka gilla på allas inlägg på Facebook och jag behöver inte läsa allt på Instagram. Jag kan överleva bara. Det kan räcka så.

När jag har tröttnat på att ”bara överleva” ska jag typ ta det första spadtaget och börja gräva. Men innan jag börjar ska jag fundera ut vad jag vill plantera.

Kanske vill jag inte plantera alls? Kanske vill jag inte ens åka med det här skeppet längre. Jag kanske vill hoppa av i nästa kaj och ta bussen istället? Jag kanske har blivit sjösjuk?

”Det går inte att kompensera fel riktning med att springa fortare” läste jag på en trevlig tjejs Instagram idag. Det borde jag tatuera in på låret. Eller så. För det är just vad jag håller på med. Jag har helt tappat riktning. Tappat kompassen. Glömt kartan.

Då måste man nog stanna upp. Kolla var solen står på himlen och försöka orientera sig.

Det får bli så nu. Det måste bli så.

Annonser

3 thoughts on “Som en stadsduva

  1. Jag såg också undulaterna och ”måste” faktiskt köpa 2 framöver. Kanske som kompensation för min forne undulat Malte som bets som en dåre och aldrig blev tam.

    Du kan säkert få en sån hamster av E. Hon har en hel familj Zuh Zuh pets.

  2. Vet inte vad jag ska skriva men du har redan klarat av steg 1; Du har upptäckt att kompassen snurrar fel. Det är ett steg i rätt riktning. Uppvaknandet.
    Fast hamstrar känns som ett läskigt inköp. Ser en stackare som springer i ett ekorrhjul. Det känns som att man tar del av dessa hjul alltför ofta…

  3. Du sätter ord på mina känslor o tankar och jag funderar lite på om du varit i min hjärna o hälsat på? Utan att jag märkte det och jag ville ju bjuda på fika.

    Stanna upp och fundera. Tack.
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s