Lakritspulver

Jag fick ett sms idag. Messet innehöll en rätt desperat fråga. Jag tror att det stod såhär:

”Hjääälp! Jag har råkat skaffa mig en burk med ekologiskt lakritspulver. Nu har jag panik för att jag inte vet vad jag ska göra med det. Jag klarar inte ut den här situationen själv!”

Ungefär så.

Och visst ska jag hjälpa till. Såklart att jag räddar en kompis i svår nöd.

Börja med att bli uppsagd från ditt jobb. Det kan vara ett jobb du gillar och har svårt att tänka dig att du ska kunna klara dig utan. Bli uppsagd där ifrån och ägna sen ett par månader åt att hitta ett nytt jobb. Gå på några intervjuer och få sen ”nej tack” kastat i ansiktet på dig. Sen när du varit med om det några gånger får du se en annons i en tidning om ett jobb som du känner att du bara måste ha. Då gör du allt för att få det. Stånga dig blodig, vänd ut och in på dig själv, gråt när du går och lägger dig och må rätt risigt. Men sen får du till slut det jobbet och då blir du glad. Och tänker att det var värt det. För det var det.

Sen jobbar du där ett tag och sneglar lite i smyg på en klubb som ägnar sig åt att bjuda varandra på fika på fredagar. Bestäm dig för att inte vara med eftersom du får ångest när du ska bjuda andra på fika eller mat eller annat man kan äta.
Efter två år låter du dig övertalas om att vara med. Du faller för grupptrycket och kommentarer som ”Äsch, det är ju 30 personer med i klubben, du behöver bara baka något var 30:e vecka och det behöver verkligen inte vara något komplicerat”.

Så du bestämmer dig för att gå med. Helt svettig under armarna och med vetskapen om att du kommer att ångra dig varje dag i resten av ditt liv, så går du in till den som just ska göra ett nytt fikaklubbsschema för det kommande året och säger ”Jag vill jättegärna vara med om jag får. Skriv upp mig!”.

Ja, och så var 30:e vecka så bakar du något. Med en klump i halsen och med hemska sura uppstötningar och många sömnlösa nätter.

Sen närmar du dig den dagen då det är dags för dig att baka. Du får ångest ungefär 10 veckor innan det är din tur. (Det är inget du behöver planera in eller tänka på, det kommer av sig självt.) Så fort du känner trycket över bröstet börjar du fråga folk om de har något tips på vad du kan baka. Fråga gärna en svärmor om råd eller någon annan människa som har några år på nacken, livserfarenhet och som vill dig väl. Hon eller han kommer att peka i en veckotidning bland recepten och säga att det här kanske vore något.

Då pustar du ut och tänker att vad skönt, då vet du i alla fall vad du ska baka.

Du kan med fördel fråga människan om du kan byta ut äpple mot hallon. Människan säger att det kan du absolut. Det kommer att bli så bra, så bra. Säger människan. Och du tycker om människan och litar på hen. Så du tycker att trycket över bröstet avtar lite. Du kommer inte ens att behöva skriva av receptet för den snälla, vänliga, gamla människan kommer att säga att du får riva ur det. För hen ska ändå inte baka något.

Sen kommer bakdagen. När du ska ta ut hallonen ur frysen på morgonen vet du inte riktigt hur många som kommer att gå åt. Så du tar ut skitmånga. Liksom vräker ut dem på en plåt för tining. Perverst många hallon. Överdrivet många.

Ja, sen ställer du till det som fasen i köket och kletar deg här och där, gör för lös vaniljkräm och misslyckas med både det ena och det andra. Och så tänker du lite på alla fina bakböcker du läst och alla bakprogram du sett och undrar lite hur alla kan hålla sån ordning hela tiden och hur det kan se så jädra hemtrevligt ut på alla såna bilder. Du plockar i hallonen med händerna och får torka av dig på ett papper.

Dela sen degen i 48 delar och väg varje del på köksvågen för att få lika stora bullar, och fråga dig vad faan du håller på med egentligen och hur i hela friden du kan vara så petig med såna där saker.

Lägg sen en klick vaniljkräm och två hallon i varje degbit.

Jäs och baka enligt receptet och börja sen att diska.

När du diskar ser du att du fått en massa hallon över och du vet inte riktigt vad du ska göra med dem. Men du bränner en plåt bullar lite lätt och surar en aning och tänker att den där förbaskade fikaklubben kan ta sig någonstans och nu tänker du att du ska gå ur. Vilket du tänker varje gång det är din tur att baka. Och trycket över bröstet gör sig påmint igen. Och armhålorna blir svettiga.

Du testar en av bullarna och undrar lite varför de jäste så dåligt och hur du ska göra med smöret som de ska penslas med och sockret de ska doppas i. Du funderar på om du orkar gå upp och göra det tidigt på fredag morgon eller om du kan göra det på torsdag kväll. Efter att du kommer hem från middagen med kompisarna som du lämpligt nog bokade till just torsdag kväll.

Du deppar en aning över att det verkar som att några av bullarna läcker ut hallon, men sen tänker du att de (väldigt få) gånger någon kallat dig just läcker så har ju det varit något bra. Så lite hallon bredvid/utanför/utanpå/under är nog ingen katastrof.

Bullen är förbenat god och du sträcker på dig. Trycket över bröstet lättar igen. Armhålorna känns torra.

Ja, sen diskar du enligt konstens alla regler och försöker skapa ordning och reda i köket som nu doftar 48 nybakade bullar som är fyllda med vaniljkräm och hallon. Och så får du syn på hallonen. Och börjar kolla i skåpet om du kanske har lite syltsocker som du kan använda till att göra sylt. Och det har du. Så du kokar upp hallonen med sockret, är lite wild and crazy och häller i lite vaniljpulver och skrattar malligt inne i ditt eget huvud och ler fyndigt och tänker att detta kommer att bli århundradets sylt.

När sylten kokat färdigt och du ska till att hälla upp den i burkar hittar du bara två stora burkar och tänker att det var ju himla opraktiskt. Och fult. Men du har dina fina bullar i åtanken och låter dig inte knäckas utan tänker att två stora halvfulla fula burkar blir bra det också.

Men exakt i samma ögonblick som du ska hälla upp sylten kommer du på att du har lakritspulver i skåpet. Det såg du när du letade efter syltsockret. Då öppnar du burken och häller på måfå ner en hel massa pulver i sylten. Sen rör du om och smakar på sylten och bränner dig rejält på tungan. Men detta knäcker dig inte för nu fattar du att du både har lyckats med bullarna OCH kokat den godaste sylten i världshistorien.

Sen häller du upp sylten i rena fina (eller fula) burkar. Och så beskådar du dem lite, ger dig själv en klapp på axeln och inser att brösttrycket försvann ut med diskvattnet.

Ja, det är lite enkelt beskrivet vad jag gör med mitt lakritspulver. Svårare än så är det inte. Man ska inte krångla till det.

Sylten tänker jag att man kan ha på vaniljglass. I morgon-filen eller så bakar man syltkakor på den. Man kan göra som man vill. Äta med sked direkt ur burken funkar också.

Undrar man vad man lyssnar på för musik när man använder sitt lakritspulver så kan jag säga att man lyssnar på Paul Carrack. Det är alltid Paul Carrack. Man behöver inte undra. Men kan man inte välja låt så kan jag rekommendera ”If I should fall behind” från skivan ”Good feeling”.

Börjar du nästan lipa av den låten för att den är så fin och för att Paul Carrack har den vackraste rösten i hela människans historia, så skyll inte på mig. Jag har inte skrivit låten. Jag har bara tipsat om den. Det är inte straffbart.

Ja, så var det med det. Men nu vet jag ju att du Linda, som skickade messet, inte jobbar för tillfället eftersom du fött ut världens bästa gudson för inte alls länge sen, så det är inte aktuellt för dig med jobbsökande och sånt. Men det kan du hoppa över om du vill. Man behöver inte följa recept så slaviskt om man inte vill.

Lycka till med lakritspulvret. Hoppas att mitt recept har varit till hjälp.

Någon annan som undrar något? Jag hjälper gärna till med små tips om jag kan.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s