Måndagslivet

Ja, det där måndagslivet ni vet. Som börjar med besiktning av bilen och en hemsk huvudvärk och allmän koma-känsla. Men som ändå har något slags tjusning över sig. Det är något visst med alla veckodagar och att de kommer i sin ordning och att alla dagar finns. Om man som jag gillar rutiner är måndagar något som måste ingå och som kan vara ganska härligt att tjura över. Har man inte större problem än att man kan vara småsur över att det är måndag så har man det ganska bra.

Skrev hon och lyssnade på sin nya favoritlåt Lift me up med Jeff Lynne.

I helgen har vi varit iväg på festligheter. En kär kusin ställde till med stor fest på grund av bemärkelsedag och vi var inte sena att åka dit och gratulera och tjoa och tjimma och kalasa. Träffade gamla kära bekanta jag inte sett på länge men träffade även på för mig nya människor som jag blev väldigt förtjust i. Hade supertrevliga samtal om allt möjligt som gav mig otroligt mycket. Heja nya trevliga människor. Mer sånt. Tack på förhand.

Jag var otroligt dålig på att fota under kvällen, vilket jag ångrar djupt. Men det var väl för att jag var så upptagen med att prata. Och det var väl bra att jag gjorde det.

Men lite i alla fall..

Före…

… och efter… (ni vet, när alla vännerna gått hem)

En fantastisk fest som jag är jätteglad över att få varit på. Tack liksom.

Vi inkvarterade oss på ett otroligt charmigt ställe i närheten av festen. Stället heter Rönninge Kungsgård och visade sig vara en riktig tiopoängare. Charmig inredning med spetsgardiner, trasmattor och blommor från trädgården i små vaser. En urgod fin frukost som serverades på fina små fat och skålar. Otroligt charmigt. Så långt ifrån de stora hotellkedjorna man kan komma och så otroligt sött och fint och trevligt. Jag kan verkligen rekommendera stället för alla som behöver någonstans att bo där i krokarna. Superfint.

På vägen hem från Stockholm stannade vi på Linköpings Universitetssjukhus och hälsade på vår lille favorit-darling-kille som tyvärr, tyvärr, tyvärr har drabbats av diverse elände men nu ändå är så pass frisk och kry att han får ta emot besök. Vår lille favorit som i vanliga fall är stark som en björn och ska brottas och sen han föddes har varit mycket starkare än vad som är normalt (fult ord det där normalt, jag menar snarare än vad som är vanligt) men som nu mest bara orkade ligga stilla och titta på oss med sina stora blå ögon.
Hjärtskärande verkligen att så små barn kan bli sjuka och att de kan bli så illa medtagna av baciller, virus, infektioner, inflammationer, bakterier och annat (jävla) skit. Det var ett otroligt jobbigt besök på många sätt men det var väldigt fint och läkande att få träffa både honom och hans föräldrar. Vi åt hamburgare ihop och vi fick höra att han absolut är piggare nu än för någon vecka sen. Det tröstar och hjälper naturligtvis, men helst skulle jag ju vilja att alla sjukdomar och allt elände drog dit pepparn växer. Små barn ska inte behöva ligga utslagna i en sjukhussäng och ha slangar i näsan, i halsen och diverse andra hemskheter.

Känslor som är svåra att hantera känner jag. Men tanken på att han bli bättre och bättre tröstar förstås.

Måste skriva om något upplyftande nu känner jag.

Min bytarsida visar sig hela tiden vara det bästa jag någonsin kommit på. Får ofta mail som frågar om byten och jag har till och med fått saker utan att behöva ge något tillbaka. Det finns ett stort behov av rensning märker jag, både här och där och det märks på många sätt att många människor insett att de har för många saker.

Nu senast ville Ylva ha min flaska med macaroner och mina ärtskidor. Och för detta ville hon ge mig en bok. Otroligt kul. Heja byten. Tack snälla Ylva.

Nu ska jag fuldansa till Billy Joels Seen the light go out of Broadway och tänka att jag är lyckligt lottad som får vara med om en så fin helg. Är tagen av möten med släkt jag inte träffat på alldeles, alldeles för länge, nya bekantskaper och en liten, liten fantastisk kille i en stor sjukhussäng.

Ja, såhär blödig blir man när man är 40+ kan jag säga till er som inte vet något om detta ännu. Nu vet ni vad ni har att se fram emot. Köp upp er på näsdukar. Ni lär behöva dem.

Lycka till.

 

Advertisements

4 thoughts on “Måndagslivet

  1. Jag har haft ett näsdukslager länge👍 nyss fyllda 45 men säkert 68 mentalt minst.

    Vilket underbart kalas – fina bilder !
    Mitt hjärta värker för lillkillen och hans familj. Mod och styrka sänder jag💗

  2. Men det är ju ändå bra att man har det så trevligt att man glömmer att fota.

    Ni hittar så himla många fina pärlor att bo på.

    Håller tummarna för att lillkillen kryar på sig, verkligen helt fruktansvärt när barn blir så sjuka 😦

    Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s