I väntan på kockprogram

Om man ser mitt liv från min utsida, som prick alla utom jag själv gör, då kan man tro att mitt liv står stilla. Som om jag trampar i samma grop hela tiden.

Ja. Jag är en del i den där gropen. Men jag kollar upp över kanten hela tiden ändå. Men vet inte riktigt vart jag ska. Några håll har jag bokat och nya stigar har trampats upp. Både tre- och fyra-filiga, rakt fram. Riktningen är oerhörd bestämd åt vissa håll. Äntligen. Äntligen har jag hittat vägen och det känns så rätt.

Dock finns det en del orosmoln på himlen som får mig att ducka lite. Den där tanden t ex som stört, förstört och bedrövat mig sen i september. ”Man ska inte ropa hej…” ekar i huvudet. Jag firade segern över tanden och stod högst upp på pallen. Men nu jävlas den igen. Vad är problemet?

Vi får se vad tandläkaren säger på måndag. ”Dra ut den” känns som det enda alternativet. Men vi får se. Jag hoppas att tandis har en annan idé. Bättre.

Jag saknar bloggandet. Kreativiteten. Inspirationen. Lusten.

Fick höra i ett mail från en bloggbesökare att jag blivit tråkig. Att jag var roligare förr. Så det så.

Kanske är det sant.

Kanske är det bara för att jag visar just den färgen i paletten. Just nu. Och låter de andra färgerna vara hemliga. Och privata.

Men å andra sidan.

Jag kan vara tråkig. Ett tag. Det gör mig inget.

Jag kan faktiskt vara rätt kul också.

I’ll be back.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s