Alltså

Det här med bloggandet. Jag tänker mycket på det. 

Detta är inte ett fiskande efter att få ner er på knä för att be mig stanna kvar på nätet. Jag är inte ens säker på att någon ens bryr sig längre. Är ni kvar? Finns ni? Finns det någon som kan kallas besökare här?

Jag älskar min blogg. Har älskat att skriva på nätet sen jag tog mitt första steg på www. Min första hemsida knackade jag koderna till själv. Den hade en hemritad banner. Och hette Under solen. 

Sen kom Frontpage in i mitt liv och sen kom WordPress. 

Ja typ så. 

Och jag har alltid älskat att skriva. Tyckt att det varit fantastiskt att skriva saker som jag sen har märkt påverkat andra. Och fått kommentarer. Och även presenter. Otroligt. Folk har skickat presenter. Ni. Ni har gjort det. Ni är ju sanslösa. 

Men jag har börjat leva lite annorlunda. Fått nya rutiner. Går i andra spår. Tar andra turer. Jag sitter aldrig vid datorn längre. Inte hemma i alla fall. Mitt www finns i telefonen. Till 99%. Jag betalar räkningar i datorn. Redigerar en och annan bild. I övrigt är allt annat i mobilen. 

Och mobilen är dålig att blogga i. Jag bloggar så dåligt med pekfingret. Jag behöver alla tio fingrarna. Det finns inget flyt i ett ynka finger. Jag tänker så dåligt med pekfingret. 

Jag vill så gärna blogga mer. 

Jag måste se till så att jag gör det. 

Jag mår bra av att skriva. Med alla tio fingrar. 

Annonser

14 thoughts on “Alltså

  1. En besökare vinkar i alla fall! Jag känner igen det där med att vara lite kluven och att inte riktigt få till bloggandet, trots att jag faktiskt VILL. Jag är nog en av de som har längst text på Instagraminläggen. Och ibland vill man ju bara SKRIVA. Jag hinner inte heller läsa bloggar lika ofta som jag vill eftersom jag har så svårt att kommentera på mobilen. Ibland går det inte ens att kommentera med telefonen av någon anledning. Så jag halkar liksom efter.
    Men jag kommer att fortsätta att titta in här då och då för att se om det har hänt nåt skoj! ☺

  2. Här är en trogen och trägen besökare. Älskar dina texter, långa eller korta, här eller på Insta. Du är bara så bra! ❤

  3. Samma här.. jag vill skriva mycket mer än jag gör. Men får liksom inte till det… Men jag stannar här troget – även om jag också blir sämre och sämre med att kommentera – för det ofta är så bökigt från mobilen…

    Godmorgon-kram från Sandra som sitter med macen vid frukostbordet just denna regniga marsdag..

  4. Jag har följt dig sedan du hade den där pysselsidan och jag är kvar än sörru! Lägg inte av, jag gillar att ha konstanter i mitt liv, saker som finns, som alltid har funnits, det är en trygghet att ha dem där!
    För övrigt så håller jag med om att man tänker bättre med alla tio fingrarna! 🙂 Kram!

  5. Jodå. Jag finns också här och jag saknar verkligen dina finurliga inlägg, lite knasroliga påhitt. Playmovärlden. Virkade buddissarna. Fönstren som ändrades gillade jag nog mest. Det finns trådlösa tangentbord som rullas ut och kopplas till surfplattan eller mobilen. På tal om att du inte hittar något att köpa 😊

    Den elska tanden spelar säkert en stor roll i bristen av bloggandet. 🎃

    Jag hoppas i alla fall att du hittar tillbaka.🎂

  6. Jag har lite samma problem med att blogga från telefonen. Jag älskar min telefon, men för bloggande (och till stor del bloggläsande) föredrar jag datorn. Men jag läser via rss (Feedly) och är dålig på att lämna kommentarer. Jag blir liksom lite blyg och självmedveten. Tänker att det jag har att säga i mina kommentarer kanske inte är så intressant. Eller så har så många andra hunnit före och jag tänker att jag bara säger samma sak. Dumt av mig.

  7. Vi finns och vi läser, men jag är dålig på att kommentera…. Bloggeriets vara eller inte vara är återkommande, men oftast faller jag tillbaka. Man vill liksom inte bara hiva allt, bara sluta skriva. På något sätt vill man vara kvar, hur mycket strunt man än skriver… Jag tror att mycket hänger kvar sedan tiden med hemsidan, pysslandet. Skulle man sluta med bloggandet så är ju allt liksom ‘över’. Men man ska inte tänka så mycket, bara köra på. Inte lägga någon värdering.
    Jag älskar din blogg och har följt dig sedan Under solens dagar… du är en fena på detta – sluta aldrig, du kan verkligen få läsaren intresserad – me like!

  8. åh, ja livet och internettet. Change happens. Jag älskar mitt fina Instagram och vännerna där – vet att jag skulle kunna fika med varenda en, utan tvivel. Bloggandet, ja, just det där med att sitta framför datorn, när jag redan har suttit framför en dator på jobbet i typ 8 tmmar, lockar inte. Har inte nog tid ”left over” på dagens slut för längre uppsatser. Men att skriva av mig, det saknar jag. Kontakten blir djupare, då. Men kontakten blir ”oftare” och mer ”direkt” på IG. Jag får knappast besökare på bloggen nuförtiden, bara min pappa och en eller två gamla trogna. 🙂 Husomhelst – jag kikar ju in här ibland, och blir alltid glad – men borde kanske kommentera oftare!

  9. Jorå, visst läser jag. Läser INTE många bloggar längre, men måste in och läsa din. Den får mig på gott humör och får mig att känna inspiration. Till vad?? Inte vet jag, men inspiration får jag. Sluta inte! Bara om du får för dig att skriva en bok med dina kåserier. Jag köper direkt och jag köper många. Jag ska också kommentera oftare, det ska jag.

  10. Ja det här har vi väl i alla fall halvt avhandlat tidigare…

    Men jag kommer inte fram till något klokt riktigt. Jag tycker ju om att både skriva och att läsa och kommentera. Har blivit så dålig på det och det gör mig ledsen, för det är något jag faktiskt saknar. Jag velar fram och tillbaka fortfarande om hur jag ska göra själv. Radera och börja om tänker jag. Samtidigt som jag inte vill ta bort allt det gamla och ”arkivet” som jag är så glad för att jag har. För mig har det nu blivit skrivkramp istället. Det har gått så lång tid, så nu vet jag inte hur i hela friden jag ska börja igen. Om vad av alla hundra ämnen jag ska skriva. Ska jag sluta och vara så personlig kanske och vara mer öppen om allt och inget? Eller ska jag fortsätta låst och stängd och för så väldigt få människor. Jag vet inte. En del av mig vill inte släppa in nya eftersom sorgen efter att ha ”förlorat” så många jag sett som nära vänner är ett öppet sår fortfarande. Det är en saknad och även om jag har många kvar och några som bara är ett sms bort ❤ så saknar jag det ändå.
    Funderar på att "boka in mig själv" i kalendern, bara skriv, om det första som dyker upp. Som ett tvång med lite press så att jag kommer igång igen.
    Hmm, nu fick jag lite att fundera på. Och jag hoppas innerligt att du orkar och vill fortsätta, för du är fantastisk på alla sätt och vis!
    Kram!

  11. Vad roligt att höra att du vill fortsätta! Har hängt här (och där) längre än jag minns och fortsätter gärna!!! Heja dig!! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s