På håret

Idag hade jag anledning att visa upp mina ben för en doktor. Båda benen faktiskt. Men det kanske bara var det ena som det var fel på. Men han ville se båda.

Jag hade förberett mig.

Det började igår. Med att jag ringde vårdcentralen. En vänlig själ i andra änden ordnade en tid till mig och frågade om det kunde gå bra att en eller flera studenter var med under mitt besök. De skulle ställa lite frågor och spela in vårt samtal fick jag veta. Samt lyssna på det inspelade senare under dagen. Och sen radera. När jag gått hem. Kanske skulle jag dessutom få bli undersökt två gånger.

Jag vill gärna dra mitt strå till stacken. Vara behjälplig. Så jag sa ”självklart” och den vänliga själen i andra änden sa att jag var snäll. Och att det är tack vare såna som jag som dessa elever kan lyckas med sin utbildning.

I går kväll drog jag ett annat strå till stacken. Genom att se över mina ben. Och min hygien. Sällan har jag haft så välvårdade ben. Jag filade fötterna å det grövsta, rakade benen, smörjde in mig både en och sju gånger och tänkte att oj vilket underverk som kom ut av detta. Jag rakade även bort de tre hårstråna som växer på båda mina stortår. Ville inte att eleverna skulle trassla in sig i dessa.

En kollega frågade mig innan jag åkte till doktorn om jag gjort mig fin. Vi brukar skoja om våra torra ben som får byxorna att damma när man klär av sig på kvällen. Jag informerade om att mina spiror numera är klanderfria och hon sa ”Vi får se om du kommer tillbaka och talar om att det var något du hade glömt”. Och så skrattade vi. Så vi nästan brallade på oss.

Väl på vårdis fick jag först sitta i en liten intervju. Prata om varför jag sökt hjälp, hur mitt liv ser ut, vad jag jobbar med, hur jag upplever min hälsa, om jag röker, om jag motionerar och om jag äter hälsosamt.

Ja, det gick bra. Och blev filmat. Jag hade innan tänkt att jag skulle spara lite på orden. Inte babbla så mycket, inte flamsa, inte skämta om mig själv, inte vara pinsam.

Det löftet höll jag de första tio sekunderna in i filmningen. Sen blev jag som vanligt igen.

De små eleverna var söta och nervösa. Men kommer att bli fantastiskt läkare. Det kände jag i den berömda själen.

När jag sen hamnade på en brits och fick ta av byxor och strumpor var jag tacksam över att jag hade valt mjuka, oformliga strumpor. Det fanns inte en tillstymmelse av strumpskaftsmärken på benen nämligen. Ingen kunde klaga på torra hälar, hårstubbiga ben eller torra fläckar. Mina ben var snyggare än på länge.

De tryckte, vred, klämde, kände på pulsen (i vristerna) och höll på. Kollade färg och form och jag vet inte allt de höll på med. Jag sa något om att jag kände mig lite fotsvettig men att de måste lära sig att stå ut med sånt om de ska bli läkare. Jag sa att det är lika bra att de vänjer sig. Men någon lukt kunde de inte klaga på. Det ska jag be att få tala om.

Jag sneglade lite på en snedklippt stortånagel och kände mig lite misslyckad. Och sa att det är väldigt vilket dåligt väder det är. Jag klev minsann i en vattenpöl utanför entrén, berättade jag. Det var bättre när det var femton minus sa jag men doktorn sa att det är dåligt för hans kompost.

Doktorn visade gulle-eleverna lite grejer och pratade sitt språk som jag inte förstår. Men det kändes tryggt och fint och jag var så blank och välpolerad av all kräm som jag mojsat in.

”Här kan ni se” sa doktorn plötsligt till de små liven. ”Ni ser de här små håren på tårna, de tyder på att hon har bra cirkulation i benen”.

Jag var glad att jag låg ner.

Det visade sig. Såhär mitt under besöket. Att jag nästan grävt en grop åt mig själv. Det doktorn såg som ett gott tecken var något som jag hade tagit bort om jag bara vetat att jag hade det. Men nu hade min dåliga syn i duschen fått mig att bevara ett av bevisen för att jag är frisk och kry.

Han skulle bara ha sett stortåstråna. Då hade han häpnat. Och hämtat alla kollegor. Och zoomat in.

Sen fick jag klä på mig och gå och ta ett blodprov. Sköterskan sa att jag var svårstucken. Jag sa att stick på du bara, det gör inget om det blir fel, jag är inte rädd för sånt där.

Aldrig någonsin har ett blodprov varit så smärtfritt.

Ja, sen åkte jag tillbaka till jobbet. Hann tillbaka lagom tills det var dags att äta kassler och klyftpotatis. Och fick ett telefonsamtal från doktorn exakt den tiden han sagt att han skulle ringa.

Det fanns inte en tillstymmelse till propp i mitt ben. Faktiskt kan de inte hitta ens ett spår av propp i min kropp.

Jag är så glad. Jag kommer att sova så gott i natt. Även om det ändå gör ont i benet. Men nu vet jag att det inte är farligt.

Jag är en sån som är så nöjd med vården i vårt land.

En vän opererades i veckan. Dagen efter operationen fyllde hon 40 år. Hon väcktes av ”Ja, må hon leva…” av personalen den dagen.

Det är fantastiskt.

One thought on “På håret

  1. Jag skrattade högt när jag kom till tårna. Tänk vad vi håller på.
    Men vad snäll o bra du är som hjälper till! ❤️
    Skönt att allt var bra. Stor kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s