Pretto

Jag har blivit så pretto.

På ett dåligt vis.

Har svårt att ta saker med en klackspark. Har svårt att skratta åt mig själv när jag gjort saker som jag lätt bjöd på förr i världen.

Det ska vara så perfekt allting.

Jag får inte göra några fel på jobbet. Jag ska inte ha något damm i mitt hem. Handdukarna ska vara helt rena. Disken ska vara inplockad. Brödet hembakat. Mackorna lagom stora. Chipsskålen liten och lagom, även om jag vet att hela påsen kommer att ätas upp ändå.

Jag var roligare förr. Jag hade roligare förr.

När allt inte var så tillrättalagt.

Eller jag. När jag inte var så tillrättalagd.

Jag hörde mig själv skratta på en film för ett tag sen. Nån spelade upp en film i sin telefon. Där jag var med. Jag skrattade så högt. Flabbade. Överröstade alla.

Jag bestämde mig för att aldrig skratta mer. Sådär kan jag ju inte låta. Nån måtta får det ju vara. Man får ju lov att vara lite måttlig.

Lite sval.

Vi har några svala på jobbet. De sitter raka i ryggen och fnissar lite fint. Utan att få läppstift på tänderna eller bli blanka i ansiktet.

Och äter en liten minisallad de plockat ihop på Willys.

Några stolar längre bort sitter jag. Med min kladdiga spagetti och köttfärssås. Och berättar nått flamsigt med för hög röst och är blank i pannan.

Kanske har jag även en tunika som är lite skrynklig bak i rumpan.

För jag rättar inte till kläderna innan jag sätter mig.

Både det OCH skrattar för högt.

Jag kan även berätta nått från senaste avsnittet av Syrror. Jo, för jag har tydligen så mycket fritid att jag har tid att se detta.

Plus att jag virkar.

Hur mycket fritid har jag egentligen?

Inte konstig att jag blir blank.

Förr var det sånt här som jag var stolt över. Att jag liksom var lite fri. Att jag kunde prata om allt, skratta för högt och liksom vara lite pinsam. Utan att dö av det.

Nu tänker jag för det mesta att jag måste hålla ihop mig själv. Skärpa mig. Se till att göra rätt. Hålla ordning. Strukturera.

Men det måste få ett stopp.

Pretto är inte kul.

Jag vill vara kul.

Jag ska bli det igen.

Utan att bekymra mig för om att jag är skrynklig.

Eller har grus i hallen.

4 thoughts on “Pretto

  1. Den känslan kan jag (tyvärr) verkligen relatera till. För mig fungerar Stina Wollter, Attväljavrede och Konranhuggertill på Instagram som bra inspiratörer. De får mig att våga ta lite större plats. Att vara lite mer jag. (Ja, vem sjutton ska annars vara jag liksom!?)
    Kram

  2. Bra! Tack! Alla vi med skrynkliga tunikor måste väl nån gång förstå är det är vi som är de äkta förebilderna. Det är vi smullämnare och spaghettimumsare som ger verklig kraft och energi och det är vi som gör att andra känner sig okej och vågar lämna den där dammfria vitheten där man inte får skratta.

  3. Fy sjutton för att vara tillrättalagd, okej om man själv är bekväm med det, men så är det ju oftast inte.
    Oftast är det ju de sprudlande, färgglada, frispråkiga, högljudda, livsbejakande, spralliga, gapskrattande, sanningssägande, fullständigt underbara människorna som känner att de borde rätta till tunikan, äta lite mindre, äta lite finare, vara lite svalare, vara lite mer strikta, vara lite duktigare med allt, träning, kost, konversationer, privatliv, familjeliv, arbetsliv bara för att passa in. Men jag tror att om vi som vågar vara så underbara som vi faktiskt är bara fortsätter vara så, så kommer vi skapa en trend som alla svala människor kommer haka på, för de vill också egentligen, men det törs inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s