Korsdrag

Jag har känt dem länge. En 8 år sådär. Men vi har aldrig träffats privat. 

Men så fick jag ett ryck. ”Ska vi ta en fika efter jobbet någon dag?”.

Det ville de gärna. De tackade till och med för förslaget. De tackade till och med när vi väl satt där. Och sa att detta måste vi göra om. Gärna snart. Tack. Och tack igen. Det sa de hela tiden. Tack. 

Och jag är säker på att de menade det. 

Vi hade supertrevliga samtal. Nya. De frågade mig om saker om mig som de är nyfikna på. Utan att ta för långa kliv. Utan att slå på den största trumman och skrika i megafon. 

Jag fick veta saker om dem som jag inte hade någon aning om. För att de ville berätta om det för mig. 

Jag vågade vara lite privatare än jag i vanliga fall känner är bekvämt. Jag sa en sak som jag inte ens visste om mig själv. För att det kom ur mig när jag öppnade en dörr.  Jag tror att jag blev mer förvånad än vad de blev. 

Ibland finns det väldigt fina människor väldigt nära en. Som man aldrig sett. 

Eller man har sett dem. Men inte släppt in. 

De kan bry sig väldigt mycket om en. Ställa frågor och vara varma. Undra. Vara nyfikna. På ett vänligt vis. 

Man måste bara hålla dörren på glänt. Och smita ut och gå utanför tomtgränsen ibland. 

Så himla lyckat. 

Det är lite som att vädra. När luften inomhus känns lite för kvalmig. 

Jag åt en sallad. Och en rosa macron. 

Bara det är ovanligt för mig. 

Jag öppnade inte bara en dörr på glänt. 

Jag tror ta mig faan jag skapade ett litet korsdrag. 

Så friskt. 

Och välbehövligt. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s