Att skratta sig ur led

Vi var iväg på en liten trip i helgen. Till en av mina favoritstäder i Sverige.

Linköping.

Mycket trevlig stad. Stor stad där det finns allt och ändå lagom storlek för att man ska orka gå ”överallt”.

Vi åkte ganska tidigt på morgonen (Nåja. 10.00) och kom fram vid 11.30. Vi hade bokat ett rum på Elite Stora Hotellet men vårt rum var inte klart så tidigt så vi tog en sväng på Åhléns (skulle köpa läppstiftet jag skrev om sist, men det fanns inte) och lite andra ställen. Men tyvärr blåste det ishavsvindar så vi stod inte ut.

För att överleva var vi tvungna att gå in och äta någonstans. Vi valde att hoppa in på Hörnan Bar & Kök. Där stoppade vi oss Fish and chips. Och den fishen var inte att leka med vill jag lova. Skitgott! Ett litet och trevligt ställe med prisvärd mat och snygg inredning. Vi har aldrig varit där förut men blev nöjda.

Efter maten var vårt rum klart. Och jag föll pladask så fort jag satte min fot innanför dörren. Det var så himla fiiint!

Rum 318. Varsågoda!

Efter vila och upp-peppning fick vi ut på stan och passerade en bar på vägen mot målet. Där var det tvunget att tas en Guinness. Obligatoriskt.

När klockan slog 20.00 var det dags för show. Pernilla Wahlgrens Kort, glad och tacksam.

Jag hade förväntat mig att få skratta. Men att jag skulle skrik-skratta rakt ut i 100 minuter och nästan behöva gå och lägga mig direkt efteråt trodde jag inte. Alltså, det var det roligaste jag sett i hela mitt liv. Visst, kul med gamla favoritlåtar och nostalgi, men mest av allt otroligt kul. Sån humor och alla bjöd verkligen på sig själva. Och proffs är de också.

Nä. Fem Piccadilly Circus av fem möjliga. Det hade inte kunnat bli bättre.

Efter showen halkade vi in på ett favoritställe. Malt & Humle. Vi tänkte att vi kunde stå i baren och ta en öl bara. Så vi ställde oss där och köpte varsin öl.

Det var många som stod där kring baren. Men vi kände att det var okej att trängas lite. Vi hade trevligt och ölen var god.

Efter en stund erbjöd en av killarna som jobbade i baren oss att gå och sätta oss vid ett bord intill. Vi sa att vi gärna står upp. Och ölen var snart slut så vi tänkte inte stanna så länge. Men då bad han oss att gå och sätta oss. För vi stod lite i vägen. Sa han.

Så vi satte oss.

Kände oss skitdumma.

För runt om hela baren stod massa med människor kvar. Och trängdes.

I vägen.

Vi var inte berusade, vi var inte högljudda, vi betedde oss inte illa. Vi klagade inte och vi var inte på nått sätt jobbiga. Vi pratade med varandra bara och hade trevligt.

Men vi fick inte stå kvar.

Vi passade nog bara inte in.

Så jäkla fult.

(Nej vi stod inte mitt i entrén till köket eller i vägen för folk som ville gå förbi eller komma fram. Vi bara stod i baren, så som man gör. Som alla andra gjorde.)

Ett favoritställe som gjorde bort sig.

Dit går vi inte mer.

Men rummet. Jäklar vad fint. Och frukosten serverades till 12 dagen efter. Sovmorgon punkt se.

Och helgen. Så himla kul och härlig.

Mer sånt tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s