Sånt där

Den där resan till jobbet som i vanliga fall tar 25 minuter tog i morse 25 minuter. Plus en timme. Vintern kom tillbaka som ett aprilskämt till alla med nypåsatta sommardäck.

Jag hamnade i lång, helt stillastående kö. Frustrerande. Men bra mycket lyxigare tillvaro för mig än för dem som hamnade i ambulanserna.

Tacksamhet punkt nu.

Medlidande punkt com.

Mina sommarsulor skulle egentligen på i morgon torsdag bitti klockan 7. Det sköt min man upp till måndag samma tid.

Få saker är så dåliga för min skönhetssömn som att oroa mig för halt väglag mot somriga däck.

Hej vinterdubbar slå i glasen och låt oss orosfria vara.

I helgen som var styrde vi och vänparet kosan mot Gävle. Där förlustade vi oss å det grövsta och provsmakade lokal whisky och höll på. Så snart lusten infinner sig ska jag blogga om det. Som sig bör.

Det väntar en rolig helg på andra sidan av den här bajsveckan. Det är tur det. Att man typ får belöning för mödan. Dåligt vore det annars.

Billigt garn hade de på Willys idag och jag undrade lite om det går att virka en sjal av det. Men jag köpte inget garn. För jag är en person som aldrig lär mig. Utan som istället gång på gång får ångra det jag aldrig gjorde.

Jag sa just det i baksätet i bilen, i helgen, någonstans strax norr om Arlanda. Att det är bedrövligt att jag ska göra allting ”sen”. Att jag bara ska göra det där och det där först. ”Sen” ska jag göra det där viktiga.

Vad snopen jag ska bli när jag plötsligt vaknar en morgon och är 87 år gammal och det liksom är för sent.

Långnäsa.

Men jag kan ju alltid trösta mig med att jag hade ett välstädat hem, en ordnad ekonomi och ordentliga och näringsriktiga matlådor.

För det är ju sånt som gör människan lycklig. På djupet.

Det där med att njuta av livet, passa på medan man har hälsan och sånt, det är nog inget för mig.

Jag har ju ändå inte tid att stanna upp. Vem har förresten tid att andas nu för tiden? Det var ju sånt man höll på med förr.

Men jag såg Rolf Lassgård i lördags. Genom taxifönstret.

Inte konstigt att jag har svårt att andas.

Tur att det var ett taxifönster mellan oss.

Annars hade jag nog blivit för pinsam för mitt eget bästa.

Och framför allt för Rolfs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s