Läskigt

Vi pratade om film på jobbet härom dagen. Och om vad vi tittade på när vi var små.

Det här är inte ett inlägg om ”Vilse i pannkakan”. Jag finner nämligen inte ord för hur sjukt det var. Och hur ännu sjukare det var att jag satt där och tittade. Fast Storpotäten var det vidrigaste som gick att uppleva i min lilla i övrigt så trygga värld.

Så vi lämnar den där hemska potäten.

Och pratar om det näst värsta jag visste.

Emils pappa.

Varje gång han fick sina hysteriska utbrott var jag tvungen att ställa mig bakom soffan. Som tur var stod soffan lite mitt i rummet. Jag behövde inte pressa mig mellan den och en vägg. Det tackar jag möbleringen för.

Emils pappa är inte snäll. Och det finns inget charmigt i honom. Han är elak. Och av ondo.

Förstår inte hypen med honom. Han ska skämmas och är det någon som ska tälja trägubbar i ett litet trångt och låst från utsidan utrymme så är det han.

Helt politiskt inkorrekt av mig att skriva så. Men han är ju inte så jäkla PK han heller.

Och det var faktiskt han som började.

Jag har även alltid haft svårt att förstå mig på overkliga och onaturliga saker. Tecknad film är till exempel bara för konstigt för mig. Och allt som har med fantasy att göra. Jag förstod till exempel aldrig Bröderna Lejonhjärta. (Att den boken och filmen dessutom handlar om avsked och sorg gör ju saken miljarder gånger ännu jäkla värre.).

Jag har i vuxen ålder försökt att kolla på Sagan om ringen och Harry Potter.

Helt bortkastad tid.

Jag fattar INGENTING!

Game of thrones?

Skulle väl inte tro det va?

Jag är så trogen verklighet och det som är rimligt att jag knappt kan förstå handlingen i filmerna om Bullerbybarnen. Alla har ju olika dialekt för sjutton! Hur troligt är det? Känns det som att det skulle kunna hända eller?

En konstig sak är att jag alltid gillat Karlsson på taket. Han är på nått sätt undantaget som bekräftar regeln. Eller så är han kanske bara så pass himla märklig att det slår över för mig. Eller så stod jag ut med honom bara för att få kolla på den übersöta, skitgulliga Lillebror med sin pottfrisyr, utsvängda brallor och träpjuck.

OMG så gullig.

Och lite kul ändå. Med propeller och taskig attityd.

Man får ta det onda med det goda liksom.

Spöken tror jag sjukligt lite på. Därför var ju julkalendern om de där som bodde på det där slottet väldigt lite aktuellt för mig.

Nej, tacka vet jag Sunes morsa som rökte under fläkten medan barnen bakade pepparkakor. Att en del morsor rökte under fläkten var ju minst sagt verklighet för mig. Inte min egen, men alla kompisars mammor ungefär.

Den största favoriten var Madicken. Att Abbes pappa var en fullgubbe hade jag inget problem att se det troliga i. Fullgubbar visste jag att de fanns. Det hade jag sett på mången parkbänk.

Det närmaste jag kom fantasi när jag var liten, förutom han med propellern, var Barbapappa. Jag gillade det där färgglada gänget. Jag gillade även professor Baltazar och Pellefant. Men de fanns väl på riktigt va?

Värre än fantasy är allt med dåligt slut. Jag kan fortfarande idag, i en ålder av nästan 48 år, bli på riktigt förbannad när filmer och böcker har ett dåligt slut. Och med dåligt menar jag död och eller avsked.

Jag vet att vi alla kommer att dö. I verkligheten. Men låt oss slippa lite verklighet ibland.

Den största ilskan känner jag över att MacFie dog i serien av Saltön. Ja, spoiler alert då om du inte sett serien eller läst böckerna. Men så illa är det. Men jag fattar inte grejen med att hitta på en historia och i denna väva in det värsta tänkbara. Istället för att låta alla bara få leva och vara glada.

Det ska alla få göra i mina böcker som jag ska skriva.

Alla ska få leva, vara friska och glada.

Och någon ska få ha en propeller på ryggen.

Och jag tror att jag tänker låta någon röka under fläkten.

Det känns uppfriskande.

1 tanke på “Läskigt

  1. Ja Emils pappa både var o är läskig. Känns verkligen som en pappa från en annan tid. Mer barnaga o mindre ta ut föräldraledighet.

    Bröderna Lejonhjärta så jag på bio o ville lämna salongen rätt snabbt. Hemsk film. Och Harry ja, fattar ingenting. Men Sagan om ringen gillar jag.

    Och sen har jag inte sett game of Thrones heller. Så konstig är jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s