En hundkompis

När jag var liten hette en av mina bästisar Kennet. Vi lekte nästan jämt. Vi ägde världen kan man säga. Och det var vi två som grävde oss ner i sandlådan tills vi kom till Kina. Ifall du kanske läst om det i tidningen eller sett det på nyheterna.

Eller vi grävde oss fram, men tyvärr så kunde vi inte krypa ner i hålet och kliva in i självaste Kina. För vi råkade stöta emot något hårt. Cement eller nått. Så vi måste ha grävt oss ner mitt under ett hus. Så att vi stötte emot grunden på huset.
Så tråkigt. Hade vi grävt någon meter till höger kanske vi hade kommit ut genom en gräsmatta eller nått istället.

Det var även vi som kastade lera på deras husgavel. Så att våra mammor sen straffade oss med att få spola av hela gaveln med trädgårdsslangen.
Det är det bästa straffet jag fått. Straffet var roligare än själva brottet.

Vi vs Morsorna – 2-0.

Det fanns bara en sak med Kennet som var dålig. Det var hans hund. En liten brun tax. Jag var så rädd för taxen att jag knappt vågade vara hemma hos Kennet.
Men Kennets mamma stängde alltid in hunden när jag var där. För att jag skulle våga vara hemma hos dem.

När jag blev äldre ökade min hundrädsla i jämn takt med åldern. Jag var övertygad om att varje hund jag mötte eller kom i närheten av, skulle anfalla mig och bita mig i benet. Eller troligast; i strupen.

Rimligt.

Men det är ju så med fobier. De är inte alltid så rimliga.

En vän till mig när jag uppnått vuxen ålder, köpte en hund. Jag slutade nästan att umgås.

Sen kom den där dagen. Då så många plötsligt hade hundar. När ens bästisar köpte både en och två. Och jag lärde känna nya finingar, där det ingick fyrbenta i familjerna. Och jag var tvungen att vänja mig. Lära mig. Bekanta mig. När de nya hundkompisarna nästan blev lika många som människokompisarna.

Det var en läskig period.

Men jag är så glad att jag utsattes. Och att hundägarna var förstående. Och att hundarna var snälla. På riktigt. Och inte snälla på det sättet att de skäller allt vad de orkar och ägarna säger ”Han är så snäll, han har aldrig bitit nååågon….”.

Någon köpte en valp. Någon hade redan hund när vi blev kompisar. Någon passade en hund ibland. Någon tog med mig till en kennel där jag fick bada i ett hav av hundvalpar som bet lite på mina skosnören.

Utan att jag dog.

Och det vände till slut. Och jag är så glad för det. Det är nog en av de sakerna jag är gladast över att jag har presterat och gått igenom. Och jag är så tacksam för alla vännerna som visade respekt. Som lät mig bekanta mig med hundarna innan hundarna ville bekanta sig med mig.

Och jag minns första gången jag kände att en hund blivit min kompis. Att vi kunde titta på varandra och liksom småsnacka lite. Garva åt samma sak. Den gången jag kände att hunden kände igen mig och att den kom ihåg att jag inte gillar att bli slickad i ansiktet. Även om hon tyckte att jag var knäpp. Så respekterade hon det. Och kom ihåg. Att jag är en sån person.

Nu känner jag många hundar. Och jag vet att de känner mig. Och jag vågar göra saker med en hund som jag aldrig trodde jag skulle våga. Jag vågar viska saker i örat på en hund. Jag vågar brottas. Jag vågar ta en pinne ur munnen på en hund. Jag vågar klappa den på nosen. Jag vågar ligga platt på golvet och låta den klättra på mig. Jag vågar lyfta upp den. Och jag vågar låta den jaga mig.

Det är helt fantastiskt.

Lika fantastiskt som det är när de lever, lika hemskt är det när de inte finns längre. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga att man kan sörja en hund lika mycket som man sörjer en människa. Men nu för tiden kan jag säga att jag är övertygad om att man kan sörja en hund ännu mer. Det känns så rimligt och det känns som det mest naturliga.

Därför vill jag för dig berätta om fina, fina Doris. Som bott hemma hos några av våra bästisar i många år. Som kunde dansa, som tyckte om att reta sin syrra med sina hundben, som alltid tyckte att jag var lite knäpp som la min handväska i ”hennes fåtölj” men inte klagade utan istället samsades så fint med väskan om utrymmet. Som inte alltid kom när jag ropade men en stund senare kom och bad om att få sitta bredvid. Som spelade lite hard to get ibland när jag tjatade för mycket.

Sov gott Doris. Och tack för att jag fått arbeta bort min hundrädsla med hjälp av dig. Och tack för alla samtal vi haft och för att du aldrig har skvallrat till någon om vad jag berättat. Eller berättat att jag tagit en bit godis utan att fråga om lov, hemma hos din familj. Och tack för att du aldrig slickade mig i ansiktet. Eftersom du visste att jag inte gillade det.

Tack för allt myset.

Vi ses sen igen.