Ett slags belöningssystem

Det har varit lite mycket ett tag. Rörigt. Lite jobbigt. Lite mycket. Lite trist och svettigt.

Dålig kombo.

Trist och svettigt.

Som ett besök på gym.

Har jag förresten berättat att jag lovat mig själv att aldrig mer behöva sätta min fot på ett gym?

Fast det är en annan historia. Om ett fantastiskt bra och smart beslut jag tagit.

Men det här ska handla om nått annat.

Det ska handla om att ge sig själv en present när man som mest behöver det.

Min tanke idag var att jag skulle besöka vårt lokala Lindex för att köpa mig ett röd-orange-rosa Essie-nagellack. För att jag är värd det. För att finger som jag skar av en bit på äntligen har läkt och för att jag nu vågar måla nageln på det fingret igen och nu även vågar ta bort lacket på det fingret med remover. Och för att jag älskar nagellack från Essie. Som är just röd-orange-rosa.

Sen tog jag mig i kragen och tog fram min låda med lack för att se vilka färger jag redan har. För att inte råka köpa samma. Det vore ju ändå onödigt.

Onödigt.

Rimligt ord i sammanhanget ändå.

Nej, detta är inte Lindex sortiment av lack. Detta är mitt eget.

Det kanske inte känns som att jag behöver köpa ett nytt röd-orange-rosa från Essie. På ett bra tag.

Men att hitta saker i sitt eget hem som man inte visste fanns. Eller inte kommer ihåg. Det är ju den bästa sortens shopping.

Jag la upp fötterna på bordet och målade med peach daiquiri och cute as a button.

Sen lutade jag mig tillbaka och kollade på gamla avsnitt av Ernst.

Är inte det det bästa plåstret på såret så säg.

Hur belönar du dig? Vad ger du dig själv efter ett jobbigt tandläkarbesök, en allt för dyr faktura efter servicen på bilen, efter den jobbiga dagen på jobbet, efter att ha råkat ge dig själv ett blödande skoskav?

Säg inte att du unnar dig att gå till gymmet bara.

Du har ju fattat vad jag tycker om gym.

Även om jag inte ens skrivit det inlägget ännu.