Jaha, men då så.

Japp. Då har jag plötsligt vant mig då. Då har jag vant mig och lärt mig att leva med en grej som jag trodde var omöjlig för mig.

Jag har fått flytta hem mitt kontor.

Jag är inte ensam. Jag vet det. Jag är typ sist på bollen. Igen.

Men det har hänt nu i alla fall. Att jag jobbar hemifrån. Och inte hemifrån som i ”Jag är för det mesta hemma men då och då åker jag in till kontoret” utan som i ”Jag jobbar hemifrån 100%. Man kan se mig som portad.”.

Ja, som det enda rätta sättet kanske.

För jag har möjlighet att jobba hemifrån och då är det ju det rätta sättet just nu precis det här. Om vi ska få stopp på den där moderna pesten.

Men det rätta sättet behöver inte alltid kännas bra. Och det gjorde det inte från början heller. Det vill jag verkligen säga. Att det kändes som i en amerikansk film. Jag hämtade en enorm kartong och packade ner allt jag behöver, körde fram bilen till entrén, packade in och drog hem.

Fick jag sparken eller?

Var det det som hände?

Så kändes det i alla fall.

Nu känns det inte som sparken längre. Nu känns det som det nya normala.

Och normalt behöver ju inte heller alltid vara det bästa tänkbara.

Men nu är det såhär.

Och jag håller på att bli van vid detta nu.

Nu är det jag och min ensamhet som fikar och äter lunch ihop.

Jag har all utrustning jag behöver och jag sitter lika bra här som på jobbet. Men det är fult och det är inte mysigt. Och det är framför allt ensamt.

Vi har ett gästrum som jag nu har inrett till kontor. Ja, man kan nu säga att rummet är mitt enorma och fula skrivbord. Vi bor i en lägenhet med två rum och kök och skrivbord. Så kan man säga. För jag har det inte så att jag bara kan ta hem en liten smidig laptop och sätta mig vid köksbordet eller lägga mig i soffan. Nä, jag har två enorma skärmar och en laptop.

Det ser ut som om jag är en sån som bevakar Stockholms tunnelbanesystem du vet.

Så ser vårt gästrum ut nu.

Så mysigt så.

Okej. Just in case: Det är inte synd om mig och det finns massor av människor världen över som gladeligen skulle vilja byta med mig. Jag vet det. Men det får bli ett annat inlägg. Det här är mitt inlägg och mitt skrivbord och mina bevakningsskärmar. Okej? Ska vi säga så den här gången?

Jag pratar med mina kollegor och med andra människor mest hela tiden. Men det är en sak att stirra in i en skärm och det är en annan att ses i verkligheten. Att möta någon i korridoren och le och bli glad över att se någon.

Det finns fördelar med detta förstås. Men inga fördelar som förändrat mitt liv oerhört positivt. Jag tjänar tid på att slippa resa, jag tjänar pengar på att inte behöva tanka, jag kan ta sovmorgon till en kvart innan jag börjar jobba och så vidare. Men allt detta skulle jag kunna klara mig utan. Det var bra som det var innan.

Jag biter ihop här vid mitt skrivbord och längtar till den dagen då vi alla sitter på kontoret igen. Men tills dess samlar jag på fördelar för att trösta mig själv.

För shit vad jag saknar att träffas.

Shit vad vi alla längtar tills allt blir som vanligt.

This too shall pass.

5 tankar på “Jaha, men då så.

  1. Jag är så kluven till hemmajobb. Hemma är jag mer ostörd och blir effektivare plus att jag slipper åka och kan jobba i pyjamasbyxor. På jobbet finns kollegorna och jag har kan göra allt och behöver inte leja någon kollega på plats för att skicka/faxa saker. I en drömvärld vill jag kunna blanda och varva. Har en extra skärm till laptopen men tycker att jag har fått till det ganska mysigt. Håller inte koll på hela Stockholms tunnelbanesystem utan bara Dalatrafiks bussar. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s