Roligt är kort, saknad är forever

Då var den här roliga helgen slut och nu sitter jag i ett baksäte igen. Inte lika glad som när jag åkte åt andra hållet. Men man är väl inte lika rolig åt båda hållen. Och det kan ju tydligen inte vara roligt jämt. Fast ingen förstår varför.

Igår skrattade jag så mycket mitt på ett torg att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Jag skrekskrattade så högt och kraftigt att jag fick luta mig framåt för att magmusklerna höll på att sprängas. Tårarna sprutade och på grund av min lutning hamnade de på glasögonens insida. När jag rätade ut kroppen rann tårarna på insidan av glasen och ner på kinderna. Hade jag haft cyklop hade jag fyllt dem ända upp.

Att jag inte kissade ner mig är ett under.

Fast jag hade inte märkt det förrän efteråt ändå.

Det är en ynnest att få träffa sina vänner. Och att presentera vänner för vänner och att sen dela ett skrikskratt på torget ihop.

Jag är helt slut. Men så glad. Men också sådär deppig som man blir när något riktigt roligt är slut. Och när något man längtat efter länge är över.

Var på en offentlig toalett för några timmar sen. Det var en dörr och när man gick in genom den fanns två toaletter. Båda var lediga när jag kom. Jag valde den ena och där hängde handtaget löst. Jag bytte till den andra. Där var lyset paj.

Jag valde trasiga handtaget igen och lyckades låsa, gjorde det jag var där för och hade sen svårt att komma ut. Låset var så trögt.

Jag mötte en ung tjej på väg ut. Jag sa att låset på ena är svårt att öppna om man ändå klarar att låsa och på andra är lyset paj. Jag sa att det är lite som att välja mellan pest och kolera. Den gulliga ungdomstjejen log och sa ”Jag väljer pest” och gick in på toan utan lyse.

Då förstår jag att jag valde kolera. Utan att veta det.

Men att vara på en offentlig toa utan lyse är för mig det äckligaste jag kan tänka mig. Att inte se var man tar och i vad. Men för tjejen med pesten så kan ett lås i baklås vara det allra värstaste.

Med träningsvärk i skrattmusklerna och många fina otroligt fina nya minnen i bagaget är vi snart hemma och ska packa upp.

Det enda som blir bra med att komma hem är min egen säng. I övrigt känns det bara sorgligt.

Tack alla som var med.

Så fint allt varit.

Vi ses snart igen.