Jag har nog skrivit om detta förut. Kanske fler än tolv gånger. Men det är värt att tas upp igen tycker jag. Så att säga.
Jag tycker att vi inte riktigt har kommit igång igen efter pandemin. Jag tycker att det går lite trögt med att starta om allting på nytt. Som om vi går och väntar på att stänga ner igen. Som att vi inte vågar hoppas att det verkligen är över.
Men ”verkligen över” är det väl i och för sig aldrig, för vi har ju alltid olika faror som väntar runt hörnet. Men du förstår säkert hur jag menar.
När jag pratar med folk om den här känslan jag har så är det många som säger att de håller med. Man pratar om att det är svårt att ta tag i saker och att det mest blir att man är hemma och kollar på TV och att man skulle vilja hitta på något men man vet inte riktigt vad.
Jag har själv upplevt att det är svårare för mig att ta tag i saker nu än förr, att jag kan dra mig för att göra saker som jag sen tycker är så roliga att jag inte vill att de ska ta slut. Jag har nu träffat människor jag inte träffat på länge och blivit helt hög av den nya energin som det gett mig. Så jag vet ju att det är värt att anstränga sig. Det har jag koll på.
Jag har ju varit en av de som jobbat hemifrån till 100% i ett och ett halvt år. Med en liten paus på en månad eller två. Och jag tänker ofta på vad det gjorde med mig. Att jag blev bekväm och lite folkskygg är inget jag ens försöker hymla med.
En sak som många säger är att det var mycket man gjorde innan pandemin kom och som man slutade med under pandemin och som man nu efteråt har kommit på att man inte vill starta med igen. Som att det fanns en del som man gjorde utan att man ville det och nu passar på att skita i. Men att det nu är svårt att komma på nått nytt att göra.
För att förtydliga min tanke bakom det här inlägget så vill jag understryka att jag inte är bättre än någon annan här. Jag har verkligen blivit en folkskygg soffpotatis som nästan hellre tittar om på alla serierna för tredje gången än att ta tag i något som känns lite jobbigt och omständligt. Jag har även en väldigt stark och tydlig känsla av att ha tappat lusten och inspirationen. Jag surfar gladligen runt på nätet och letar inspiration och fascineras av människor som gör fina och coola grejer, men jag gör inte nämnvärt mycket grejer själv. Om man säger så.
Vi har en liten utmaning på jobbet där vi utmanar varandra att göra saker. Förra veckans uppgift var att göra något lustfyllt. Jag tog med min man och drog på picknick. Den här veckan ska vi göra något avkopplande. Jag har haft fot-spa i badrummet hemma med fotbad och Edvin Törnbloms bok om att Bögen är lös.
Båda uppgifterna har passat mig som handen i handsken. Och här sitter jag nu med perfekta fötter och ett stort sug efter fler utflykter med medhavd matsäck.
Det känns lite som en omstart efter att allt startat upp igen och vi har stora chanser att verkligen kunna kasta ut det gamla och välkomna det nya. Men vi kanske behöver fundera lite på vad det där nya ska vara. Var hittar vi energi och lust att komma på nya grejer och dessutom utföra dem?
En helt ny grej för mig är att jag börjat ta med yoghurt och müsli till jobbet som frukost. Och det kan ju låta som en enkel grej att ordna, men det ska man inte tro. Efter en tids isolering kan det vara så att även de enklaste grejerna blir svåra.
Hur är det med din lust och passion? Har du full kontroll eller har du också förvirrat dig lite och har lite svårt att hitta din riktning igen?
Life is a plate of cupcakes 
Noll inspiration o helt tappat riktningen. Håller med dig om prick allt.
Inklusive mat med till jobbet.
Jag har så svårt att hitta tillbaka. I början av pandemin var jag ute mycket. Men sedan blev det så mycket folk överallt när alla plötsligt upptäckte skogen så jag slutade. Sen har jag liksom tappat det. Alldeles för lite kreativitet, lust och rörelse.
Vantrivs i matsalen på jobbet med många människor, microugnar som körs, piper och allt prat. Är så trött i hjärnan o öronen när jag åker hem att jag knappt vill köra bil.
Har sett om hela Gilmore Girls och min gamla pysselhörna blev jobbskrivbord i pandemin vilket gör att jag inte vill sitta en minut mer vid det där bordet.
Tycker det är jättejobbigt när människor är för nära mig. Vill fortsätta hålla avstånd. Vill inte gå tillbaka o ta i hand när jag ska hälsa. Men jag tror att vi kommer vara väldigt många som känner såhär under väldigt lång tid framöver. Och jag har många människor runt mig som haft arbete där man inte jobbat hemifrån. Upplever att dom har noll förståelse o jag förstår det. Det är som att man levt i två världar under de senaste åren.
Jag hoppas jag kommer hitta, kanske inte tillbaka, men jag hoppas jag kommer hitta lust, passion och pepp på något sätt. Det kanske behöver ta tid, precis som det tog tid i början att vänja sig?
Kramar
Det hade kunnat varit jag som skrev din text. Tack. Kram.