Om Susanne

Storstadstjej på landet. I svår och långvarig 40-års kris. Funderingar, pyssel, bilder och småprat i en salig röra. Allt inbäddat i ofärgad gelé. Som en aladåb ungefär. Jag är lite av en nybörjare på bloggar. Har haft hemsida i 150 år. Den finns kvar. I fall att.

Maki-rulle med kallrökt lax och wasabikräm

Lax och wasabi är två grejer som jag skulle kunna mörda för.

Eller ja, kanske inte mörda.

Men slå någon väldigt hårt i alla fall.

Jag skulle kunna dra till någon lite löst över låret.

Så kan man säga.

Att jag tycker att lax och wasabi är så gott.

Så att jag skulle kunna knuffa någon lite löst för att få ta en tugga av nått som innehåller just lax och wasabi.

Men istället för att ta till våld så åkte jag till ICA och handlade grejer till Coops recept Maki-rulle med kallrökt lax och wasabikräm.

Och så bra det blev sen då.

Jösses.

Lätt som en plätt att sno ihop och helt ljuvligt smarrigt.

Det här kommer att bli min nya paradgrej!

2 nori-ark
300 g kallrökt lax i skivor
200 g cream cheese
1 msk wasabi (fegt, jag tog 2 msk!)
0.5 gurka, i stavar
0.5 dl mandelspån, torrostade
0.5 dl finskuren gräslök

Gör så här

Lägg ut lax i en rektangel stor som två nori-ark på en bit plastfolie. Lägg på nori-arken. Rör ihop färskosten med wasabi och ev lite vatten så den blir bredbar.Täck nori-arket med ett tunt lager wasabiost och lägg ut gurkstavarna längs med ena långsidan. Rulla ihop från långsidan till en rulle med hjälp av plastfilmen. Strö ut mandelspån och gräslök på en skärbräda. Ta bort plasten. Rulla så att detta fäster på rullen. Skär upp i cm-breda skivor.

 

Intet nytt under solen.

Jaha.

2019 minsann.

Fint som kattskit i vällingen.

Jag är mig ganska lik och det hoppas jag på flera sätt att du är också. Men jag hoppas även att vi blir oss lite olika i år. Att allt inte blir en repris av 2018. Jag har nämligen märkt att det lätt kan bli så. Om man inte passar sig jäkligt noga.

Jag vet inte vad jag ska göra för revolutionerande saker i år, som jag inte gjort förut. Men jag vet i alla fall vad jag inte ska göra. Jag ska inte säga ”ja” när hela det som är jag skriker ”neeeej”. Och jag ska inte försöka vara till lags. Mot någon annan än mig själv.

Att försöka vara till lags är ju typ skitdåligt. Att vara vänlig, omtänksam och generös är en sak. Men att vara till lags är något helt annat.

För mig att vara till lags att göra det som jag tror att andra människor förväntar sig. Det vill säga lika enkelt som att få 13 rätt på tipset. Jag gissar. Sätter fingret i luften och försöker känna vart vinden blåser.

Ibland gissar jag rätt. Men allra oftast står jag där med ett enda fjuttigt rätt. Som jag fick in på grund av gissning.

Gör inte alltid det som passar sig och det som kanske förväntas. Gör som du vill. Lita på din egen kompass och blanda randigt med prickigt och rosa med orange. Dels för att det lättar upp men också för att det är snyggt. Det är snyggt att vara lite avig.

Vi behöver bryta av.

Reagera.

Vakna till.

Jag gjorde nått stort på nyårsafton. Jag skaffade mig ett riktigt monster till granatäpple och gjorde i ordning en stor skål med dess röda pärlor.

Jag har aldrig gjort det förut. För det kan minsann skvätta ner i hela köket. Har jag hört.

Jo då.

Det skvätte ner hela köket och mitt fina Leila-förkläde.

Precis som jag befarade.

Men vet du vad? Det gick att torka och tvätta bort.

Kärnorna fyllde en hel skål och jag kan fortfarande frossa i dem. De tycks aldrig ta slut. Jag tror att det är livets sätt att överraska mig. Jag gjorde nått oväntat och livet ger mig en aldrig sinande skål med granatäpplepärlor.

En skittöntig sak för många, men för mig som inte gillar att skvätta ner var det stort.

Och nu vet jag. Att jag inte dör om världen blir lite rödprickig.

Det går bort.

Och det kan till och med vara snyggt.

 

Snart är 2018 slut

2019 ska jag blogga så in i helskotta. Jag behöver det. Världen behöver fler blogginlägg från mig. Det tror jag. Allra ödmjukast.

Men jag vill avsluta det här året på ett bra sätt. Genom att citera en granne jag mötte igår.

Solen sken och vi skulle åka och handla. Grannen hade gått en promenad. Himlen var klarblå och det var lite kallt. När vi pratade om solen öppnade jag min dumma trut och sa nått som jag själv hatar.

– ”Ja, det är bara så typiskt att man ser hur skitiga fönster man har när solen skiner in…”.

Då tittade hon på mig. Rynkade pannan lite och sa trött:

– ”Men varför säger du det nu då? Det har ju inte med nått viktigt att göra över huvud taget!”.

Så sant.

2019 blir de viktiga sakernas år.

Bloggandet t ex.

Mer blogg. Mindre putsande.

Gott Nytt År.

Hoppas att du kikar in här även nästa år.

Hurra

Det är ingen hemlighet att jag den här veckan varit på sämre humör än någonsin.

Vet inte varför.

Men tröttma känns som en rimlig orsak. Ja orsak, inte ursäkt.

Jag är så trött att om jag är mitt i en mening och jag ser en fågel äta ett frö utanför fönstret så stör det mig tillräckligt för att jag ska glömma vad jag pratar om.

Jag behöver inte sova.

Jag behöver frid.

Så. För att råda bot och bättring stänger jag idag av hjärnan.

Och låtsas att jag fyller år.

Jag behöver tankas.

På ny energi.

Och på omtanke mot mig själv.

Idag ska jag fira och firas.

Allt annat får backa.

Hurra för mig.

Och förstås även för dig. Men idag får du klara dig lite utan mig.

För jag fyller på bränsle.

Det är soppatorsk här sörru.

Skål för mig.

Och självklart även för dig.

Men du fyller på glaset själv idag är du bussig?

Imorgon är jag omtänksam igen.

(Bild från det förflutna. Från en perfect day.)

Det typ finaste jag hört

Jag har en ny kollega. En ung kille. Med ett förflutet som får det att knyta sig i magen. Man vill kräkas. Och slåss.

Och tänka sig. Ändå.

Att någon kan ha en sån uppväxt och ett sånt förflutet. Och ändå fortfarande står upp.

Men han inte bara står upp. Han lever fullt ut och är en fantastisk människa. På alla sätt.

Och han får mig att undra varför jag över huvud taget kan ens komma mig för att klaga.

Han är av den där typen som kommit hit. För att han inte under några som helst omständigheter kunde stanna där han var.

Väldigt välkommen hit.

Idag hjälpte jag honom med en jobbsak. Lätt som en plätt för mig, svårare för honom. Han hade gjort ett misstag som jag hjälpte honom att reda ut.

En skitsak.

Vi jobbar inte inom vården.

Inte på SOS Alarm.

Hur farligt kan det vara?

Jag sa att han inte ska bry sig. Aldrig mer tänka på detta. Ingen katastrof är skedd. Allt går att ordna upp. Man ber om ursäkt om det behövs, sen gör man vad man kan för att ordna upp problemet. Det är så man gör. Ordnar upp.

Sen går man vidare.

Och tänker inte mer på det.

I relation till andra saker är det mesta helt banalt. Patetiskt. Noll viktigt. Löjligt. Fisigt. Oviktigt.

Han tittade på mig och sa att jag sprider så otroligt positiv energi. Att han har tänkt på det. Och vill säga det till mig. Att det är bra att vi är ett team. Och löser saker ihop.

Han är 20-25 år yngre än jag. Har en bakgrund som är värre än det värsta helvetet jag någonsin kunnat drömma om. Eller någonsin fasat för.

Och så har han mage att säga att jag sprider positiv energi.

Tillbakakaka.

Dubbel tillbakakaka.

Mer tillbakakaka än du någonsin kan säga.

Stjärnstopp.

Men framför allt: Välkommen hit.

Och tack för att jag fick min dag förgylld.

En period när jag känner att jag geggar ner hela tillvaron med mitt dåliga humör och trötta attityd.

Som om jag gick in med leriga och koskitiga stövlar på ett nybonat golv.

En fin komplimang när man behövde den som bäst.

Ha en fin helg och en ljuvlig andra advent.

Boktips

Ett av mina finaste och trognaste fan, Malin, frågade efter boktips. En mycket befogad fråga när jag här har vräkt ut över cyberrymden att jag slukar böcker. (Läs inlägget precis före detta om du är nyfiken på hur det lät.)

Såklart. Jag bjuder mer än gärna på detta.

Håll till godo!

Utan inbördes ordning. Mina fabboriter.

Kring denna kropp – Stina Wollter

Late bloomer – Emma Hamberg

Omgiven av idioter – Thomas Erikson

Serien om Marianne Jidhoff – Denise Rudberg (Serien börjar med boken Ett litet snedsprång. Sen kommer sju böcker till. Alla har numret i ordningen i sin titel. Så smart och så lätt att veta vilken man ska välja nästa gång. Andra boken heter t ex Två gånger är en vana. Detta smarta upptäckte jag först efter fjärde boken. Mycket begåvat!)

Strandcaféet – Lucy Diamond

Till minne av en villkorslös kärlek – Jonas Gardell

Så lärde jag mig att älska min kropp – Linda-Marie Nilsson

Hjälp jag är utmattad – Clara Lidström, Erica Dahlgren

Och på frågan om vilken bok du ska börja med av dessa så säger jag Gardells eller Wollters. Fantastiska. Man vill lyssna på dem dygnet runt. På repeat. Precis som jag lyssnade Carolas Hunger. När det begav sig.

Varsågod. Det där var mina tips.

Särskilt till dig Malin.

Fri tillgång

Du som är i min ålder. Alltså 27 i sinne och känsla, men kanske över 40 i passet. Du minns ju. Hur vi lyssnade på Tracks och spelade in våra bästa låtar. Så det blev ett helskottas bra blandband. Med helst inget prat av Kaj ”Babblaren” Kindvall.

Jag minns Lionel Richie. Wham. Carola. Whitney Houston. Phil Collins. Idag känns deras musik lite halv utan babbel från Kajan. Som att man tagit bort halva grejen.

Tänk om jag då vetat. Att jag i min vuxna skepnad skulle kunna frossa. Och lyssna på vilken låt jag vill, precis när som helst. I min telefon. Eller i en dator platt som Svensk Damtidning. Körandes i min egen bil. (Ja, det fanns en period omkring 1989 då jag trodde att jag skulle förbli körkortslös. I all evighet!)

(Och föga anade jag att jag om 30 år inte ens skulle äga en apparat som det går att spela ett blandband i.)

Det är så många grejer vi frossar i idag. Som förr var hårdvaluta.

Ja, men du vet ju det här med foto. Att framkalla en filmrulle kostade en miljard. Och du fick vänta två veckor på att ens få se bilderna. Ja, tills man kunde framkalla på en timme. Vilket man i verkligheten typ aldrig kunde för hade de mycket att göra så man fick komma tillbaka efter två timmar. Eller så var det tidsräkningen som var fel i Skärholmen.

En LP kostade nästan en hel månadspeng och när man gick från tunnelbanan med skivan i en påse kunde det blåsa till så att skivan fick vingar och flög lite. Blev det då ett veck på nått hörn på skivomslaget så var ju det halvåret förstört.

Idag kan vi frossa. I det mesta. Och inte är vi så mycket gladare för det.

Men en sak som jag frossar i och njuter något förbenat av, är böcker. Att med hjälp av en liten slant per månad kunna frossa i böcker är för mig ofattbart fantastiskt.

Jag har en sån tjänst. Och jag slukar böckerna. Frossar. Missbrukar. Röjer runt bland dem. Laddar ner hej vilt. Raderar om det inte är bra efter tio minuters lyssning.

Och inte fyller det på i mina hyllor heller. De tar inte mer plats än luft. Och det älskar jag.

Jag samlade på så mycket förr. Frossade i grejer. Porslinselefanter, klistermärken, nyckelringar och servetter. Luktsudd. Frimärken. Allt. Allt som fanns att tillgå. Och allt var lite svårt att få tillgång till.

Nu har jag tillgång till allt. Men vill knappt ha någonting. Jag har allt jag behöver. Köper nått nytt ibland för att det behövs.

Men som sagt. Att betala en liten summa för en app som ger mig fri tillgång till massa böcker. Så värt. Min bäst använda utgift. Min mest värda autogiro-draging.

60 böcker på ett år.

Var skulle jag ha ställt dem någonstans efter läsning?

Jag säger nej till frosseri av fysiska prylar.

Så länge det inte handlar om dillchips.

Alltså.