Minitårta extra allt

Jag lovade ju det igår. Att du skulle få se vad det blev av min perfekta tårtbotten.

Och det ska jag tala om för dig. Att det blev en gräddtårta med extra allt. Eller extra och extra, den innehöll väl rätt vanliga grejer. Men den blev… maffig. Om du frågar mig.

Jag hade ju en ganska platt och misslyckad botten över men den lyckades jag skära ut ett lager ifrån. Så den kastade jag inte.

Mellan alla lager hade jag hemlagad blåbärssylt och lemon curd. För det tycker jag typ är det godaste som finns. Ovanpå är det mängder av grädde.

Såhär blev det.

Det är så himla kul att spritsa.

Syns det att jag tycker det?

Jag gjorde en liten tårta (formen är nog 17 cm i diameter tror jag) för vi var inte så många som skulle äta, men den blev så hög och mäktig att den lugnt hade räckt till 6-8 personer.

Bra med små formar ändå.

Och kul med sprits.

Den perfekta gubbröran

Nu ska jag lära dig en sak som min fina vän Birgitta har lärt mig.

Nämligen hur man gör den perfekta gubbröran.

Jag tycker att gubbröra är ungefär det godaste man kan blanda ihop. Det innehåller så mycket goda grejer utan att man behöver köpa fyrahundra ingredienser. Man rör ihop det på en höft och det är lika enkelt att göra mycket som lite.

Varför man nu skulle vilja göra lite.

Jag vet inte exakt hur Birgittis gör sin, och jag får aldrig min så god som hon får sin, men jag har gjort en del försök och jag måste säga att jag hamnar i alla fall på en snygg andraplats. Om det nu hade varit en tävling. Vilket det inte är. För man tävlar inte i gubbröra. Eftersom Biggan ändå alltid skulle vinna.

Lite som Stenis. Att han ens behövde tävla.

Onödigt.

Lite så är det med Biggis. Det är ingen idé att tävla mot henne.

Men om man vill göra ett ordentligt och stabilt försök. Då ska man köpa hem detta.

De långa skuggorna och det märkliga ljuset beror på att morgonsolen sken in nått så vansinnigt när jag lagade detta. För det var tidig lördagsmorgon och vi skulle få lite frukostgäster. Så då är det rätt normalt att rada upp grejer på köksbänken och fota dem. Även om klockan bara är strax före sju.

Jag har handlat detta på Willys så det sätter ju sina spår på produkterna. Och jag råkade köpa laktosfri fraiche och det behöver det ju inte vara. Det går ju lika bra med laktosfullproppad fraiche och örter i kruka. Men har man i frysen så kan man ta det.

Ja, sen blandar man ihop. I vad man tycker är lagom dos av allt. Jag tog två förpackningar sill, en liten fraiche, två äpplen (hackade i lagom bitar), en klick (halv deciliter?) majonnäs och så snygg mängd dill och gräslök.

Inte så mycket av spadet från sillen, för då blir det lite för löst tycker jag.

Och så lite salt och peppar på detta förstås.

Eftersom jag äger den här bloggen och kan fuska så visar jag här en skål gubbröra från förr i tiden. För den här gången serverade jag röran i glas. Med små krispiga knäcken till.

Prova vettja. Du kommer att få begär.

Tack Birgitta. Du är så fin.

Semesterstart

Det börjar kännas som att det var länge sen det var semester. Jag jobbar nu min tredje vecka. Det går bra att jobba och det är inte så farligt i sig, men det är fasen inte lika härligt som semester. Det är det faktiskt inte. Det tänker jag inte påstå.

För att hålla kvar semestern lite längre tänkte jag att jag ska berätta vad vi hade för oss. När det väl var semme.

Till skillnad från många andra hade jag en ganska vanlig semester. Vi gillar att vara i Sverige på sommaren och i år kunde vi ju, trots allt, resa precis som vanligt. Därför kan jag inte säga att min semester var så påverkad av Coronan. Även om min man och jag, som ringar på vattnet av Coronan, fick väldigt lite semester ihop. Men den tid vi hade kunde vi nästan semestra som vanligt. Förutom att vi fick hålla oss på avstånd. Och det gjorde vi.

Hur som hafver så valde vi att starta i Kosta. Så som nästan varje semester i många år nu. Ett säkert kort och ett bra sätt att få en bra start.

Vi bodde ju som vanligt på Kosta Boda Art Hotell. Som sig bör. Fick förresten frågan härom dagen om vi aldrig tröttnar på Kosta. Svaret är 100% ”nej”. Den dagen jag tröttnar på att åka dit har jag nog tröttnat på större saker än på Kosta tror jag.

Den här gången fick vi bo i rum 213. Där har vi inte bott förut. Men vi har bott hos Ulrika flera gånger. En gång när jag fyllde år t ex.

Vi shoppade inget särskilt, gjorde inget särskilt. Vi njöt av vårt fina rum, den fina omgivningen, konsten överallt och av väldigt god mat. Vi gillar att äta i baren så det gjorde vi den här gången också.

Allting kändes safe och fint ur smittosynpunkt. Det enda som kändes aningen osäkert var frukosten. Men min bild av mänskligheten vid frukostbufféer är inte alltid helt positiv. Det är som att hotellfrukostar tar fram människors sämsta sidor.
Men hotellet hade gjort allt de kunde för att det skulle vara safe, med handsprit överallt och man kunde placera sig med stort avstånd från grannborden. Sen att människor inte kan stå i kö ordentligt utan måste sträcka sig över andra som står med gott om avstånd, för att komma åt en bit skinka eller ett glas juice, det kan ju inte hotellet rå för.

Kunde dock inte låta bli att le lite åt deras skyltar. Ordvalet ”dålig” tycker jag är lite komiskt. Om man känner sig ”dålig”? Som en dålig människa? Eller dålig på vad? Golf? Eller bara i allmänhet?

En ny öl snöade jag in på också kan jag ju berätta om. En suröl som smakar svartvinbär från Emmabodabryggeriet.

Och så vill jag gärna köpa mig ett litet konstverk för 45 000 kr.

I övrigt kan jag berätta att vi kommer att åka tillbaka. Så snart vi bara kan.

Såna är vi.

Tittatillbakatisdag #4

Det är tisdag min vän. Och du vet ju precis vad det betyder. Vi tittar tillbaka.

Den här gången till hösten 2018.

I början av 2018 hände en grej som fick oss att bestämma oss för att bli bättre. Bland annat på att få saker gjorda.

Alltså roliga saker.

Sånt man drömmer om.

En sån sak har för mig varit att få besöka Alcatraz. Och för att kunna besöka Alcatraz behöver man åka till San Fransisco.

Vi hade inte hört talas om San Fransisco så mycket innan. Vi kände ju till spårvagnarna förstås, Golden Gate, Alcatraz såklart och att det ligger vid havet. Vi visste att det låg på helt andra sidan än New York och vi hade sett på ett program på TV att de gillar surdegsbröd där.

Det var väl ungefär det vi visste.

Och med detta i bagaget så åkte vi dit.

Vi flög Köpenhamn – London – San Fransisco på vägen dit och San Fransisco – Frankfurt – Köpenhamn på väg hem. Den långa flygturen som tog oss till och från målet tog 10-11 timmar. Och så plus mellanlandningar och resten av resandet. Det var långt men gick så bra så.

Vi bodde på ett hotell som heter The Mosser. Ett hotell vi fått rekommenderat men inte alls kände till. Vi visste inte ens var det låg på kartan. Men det visade sig ligga väldigt bra till på själva kartan och det var ett rent och fräscht och trevligt hotell. Ganska basic, men väldigt rent och fint. Vi kan rekommendera det för dig som inte kräver så mycket lyx. Men ändå önskar ett tryggt och trevligt hotell. Det var som sagt basic. Men bra. Vi är supernöjda.

Vi fick rum 719. Det var ett rum. Rent och fint och trevligt. Fläkt i taket och bra badrum. Amerikanska fönster. Som i Vänner. Det vill man ju ha. Och skön säng.

Vi stannade i åtta nätter. Det var länge men lagom. Vi hann göra allt vi ville göra och vi hann njuta och ta det lugnt. Vi hann med både sena kvällar och sovmorgnar och att sitta och glo i en park. Vi hade gott om tid till allt vi ville göra och vi hade lugna stunder då vi bara vilade oss. (Eller vilade, jag knarkade matlagnings-TV så fort jag kom åt!).

Vad gjorde vi då? Jo, vi gick och gick och gick. Backe upp och backe ner. För backigt är det! Imponerande backigt! Mitt backigaste ever.

Jag minns inte i vilken ordning vi gjorde saker och det har ju såhär i efterhand noll betydelse.

Men vi tog ju båten i Alcatraz. Vilket vi åkte dit för att göra. Det var ju det som var grejen.

Man fick absolut inte röra något på själva ön eller ta med sig något där ifrån. Men när preskriptionstiden har gått ut så ska jag berätta om ifall jag tog en liten sten från innergården eller inte. Den där internerna fick ta sina löjligt små promenader.

Jag tycker att det är en märklig känsla att besöka så berömda och välkända ställen som t ex Alcatraz. Det är svårt att känna att man är där på riktigt. Man har sett så mycket på TV, läst så mycket om det och så vidare, så när man väl är där så känns det så otroligt bekant. Som att man varit där förut. Samtidigt som att det är svårt att förstå att det är det riktiga stället man är på. Svårt att förklara, men det var som att jag var på ett låtsas-Alcatraz. Märkligt.

För att inte tråka ut dig fullständigt ska jag nu dra upp tempot lite och fatta mig kort.

Vi åkte spårvagn…

Vi var på en diner…

Vi drack öl och åt mac and cheese på Mikkeller Bar

Vi såg sjuuukt höga träd i Muir Woods

… ja faktiskt så sjukt höga att man var tvungen att hålla i sig när man böjde huvudet bak för att se trädtopparna. Annars ramlade man!

Där finns träd som är 260 feet höga. Alltså typ 79 meter. Sveriges allra högsta träd är visst 49 meter. Svenska tallar brukar tydligen bli cirkus 40 meter.

På väg hem från höga-träd-skogen stannade vi till i Sausalito. Där valde vi att röra oss så lite som möjligt. Vi ville nämligen inte missa en enda sekund av solnedgången över San Fransisco. Kanske den vackraste och häftigaste synen jag sett.

Plutten till vänster på bilden är Alcatraz.

Ja… och vad gjorde vi mer? Jo, vi hängde i pir-området

Åt på Bubba Gump där Forrest Gump hängde en gång i tiden…

Vi hängde vid Union Square och handlade julsaker (som de verkar erbjuda året runt) på Macy’s

Ja, det var en fantastisk resa. På så många sätt. Men som nästa alltid så är det de oväntade saker som imponerar mest på en. Som en amerikansk man som frågade var vi kom ifrån och som visade sig ha bott i vår grannstad. Eller som tjejen i en bar som sa ”Jag har bott i Sverige i ett år” och pratade fin svenska med skånsk brytning. För att hon hade bott i Helsingborg. Eller som familjen från Tyskland som vi träffade på spårvagnen. Som åker till Sverige nästan varje år och går på Astrid Lindgrens värld. Ett stenkast från där jag bor. Och alla TV-program  jag såg på nätterna när jag inte kunde sova. Matlagningsprogram i alla tänkbara versioner. Och konserten på TV med Joe Bonamassa. Och den gamla mannen från Asien som stolt visade sig Fjällräven-rygga. Och alla skor och kläder och möbler som låg lite här och där som folk skänkt och lämnat att ta för sig av, till alla de som inga skor, kläder och möbler har.

Jag minns också att jag tänkte att det var ju väldigt vad olikt New York detta var. (New York är det enda stället jag varit på i USA förutom San Fransisco) tills jag kom på att Ystad och Jokkmokk inte heller påminner så mycket om varandra.

Jag är så glad och tacksam över att vi kom iväg. Att vi såg till att uppfylla den här drömmen. Så värt all väntan och allt pengasparande.

Och tack. För att du läst och tittat på detta.

Tittatillbakatisdag #3

Det är tisdag igen käraste du. Och då tittar vi tillbaka. Som vi gjort både en och två gånger förut.

Det är inte så att dessa tittatillbakor alltid måste vara att vi tittar på en resa jag har gjort. Det kan också vara något helt annat. Ett pyssel. En vissen blomma. En kul grej. En tråkig grej. Lite olika sådär.

Men så fick jag ett meddelande från Anna. Där Anna skrev att det är roligast när jag visar gamla resor. För just nu kan man inte resa så mycket.

(Detta inlägget är skrivet en vecka innan det publiceras. Vad som händer på Corona-fronten från att jag skriver detta tills det publiceras kan jag inte veta. Jag kan inte spå i kula. Eller i sump. Men just idag när jag skriver detta får man åka två timmar från hemmet. Har man sagt.)

Nu ska du få resa med mig Anna. Och idag ska vi resa till Gävle.

Min man är vansinnigt förtjust i Brynäs. Och jag är vansinnigt förtjust i min man. Och Brynäs kommer från Gävle och det gör inte vi. Men vi tycker att det är väldigt kul att åka dit. Så det gör vi. Och har gjort många gånger. Ibland åker vi dit för att se på hockey och då tycker vi att det är kul om Brynäs spelar mot Djurgården. För den som min man delar sitt hushåll med gillar Djurgården. Och min man gillar sitt hushåll.

Så! Om vi kan och vill och har möjlighet så åker vi ibland till Gävle och kollar på Brynäs när de spelar mot Djurgården. Eller om man är lagd åt andra hållet, som jag, så kollar man på Djurgården. När de spelar mot Brynäs. Det är lite vilket som. Och båda går bra. Förstås.

Och så gjorde vi i januari i år. Det var kul.

Som vanligt bodde vi på Clarion Hotel Winn. Vi har bott där säkert 15 gånger snart och vi kan inte se någon som helst anledning att byta hotell. En grej som är ett stort plus är att de när vi kommer dit säger ”Men vad kul att ser er igen, välkomna tillbaka”. Jag vet att de ser i sin dator att vi är återkommare, men det borde fler hotell se i sina datorer men det är ta mig tusan bara på Winn i Gävle som de är smarta nog att säga det också.

Den här gången fick vi rum 206. Och vi älskar de här rummen. Och som du kan se så älskar Winn oss. Så vi fick present.

De har fixat och donat med hotellet det senaste året eller hur länge det nu är och jag tycker att det ha blivit väldigt fint vid hissarna t ex…

Men vad gjorde vi då? Jo, vi åt som vanligt lunch på Brända Bocken, tog en öl eller tre på O’Learys, spanade lite efter roliga och lokala öl på Systembolaget, hittade en tröja som fick mig att tänka på min ena syster…

… frossade i sushi…

… kissade på toalett på Gavlerinken och fick tvätta händerna med Brynäs-tvål…

… såg Djurgårdsklacken heja så mycket på Djurgården att Djurgården vann…

… och så råkade vi tänka lite fel och fylla i lite fel på en lapp när vi skulle beställa frukost på rummet… så vi fick frukost som räckte till alla på hela hotellet.

Men vi bjöd inte in alla.

Vi bjöd inte in en enda.

När vi åkte hem från Gävle där i början på året bestämde vi oss för att åka tillbaka så snart vi kunde. Vi bokade in påsken. Det fick vi sen boka av på grund av den dumma smittan.

Då grät jag nästan.

För att du inte ska börja gråta för att det här inlägget är typ slut nu, så lägger jag till en bonus från när vi var i Gävle i september 2019. Då förlustade vi oss med vänner och gick på whiskeyprovning med rundvandring, åt på Church Street Saloon och Pinchos och bodde på samma hotell men i rum 223.

Den där staden alltså. Dit måste jag ibland. Med jämna mellanrum. Det kan ju vem som helst fatta varför.

Tack till dig som läst ända hit. Och till Anna för att du peppar mig att visa hotellrum och små resor.

Tittatillbakatisdag #2

Det är tisdag igen och du som var med förra veckan vet precis vad det är dags för nu.

Saker som hänt förut, när man fick göra vad man ville, men som jag aldrig bloggade om.

Turen har kommit till december 2019. Då besökte vi Sigtuna. Mest för att gå på Carolas julshow i ladan, men även för att besöka just Sigtuna. Båda sakerna överraskade. Trots förväntningar i jämnhöjd med månen.

Att få se Carolas show var själva huvudsyftet. Så efter att vi bestämt att vi skulle göra det började vi leta efter hotell. Vi visste inte en enda sak om Sigtuna förutom att det enligt ryktet är en gullig stad. Så vi bokade två nätters boende på måfå.

Det blev Hotell Kristina.

Det visade sig vara ett av 2019-års bästa beslut. Så himla fint och så himla trevligt och gästvänligt. Och otroligt god mat. Vi åt julbord ena kvällen och på stan den andra kvällen. Julbordet var sanslöst gott och maten på stan var super också. Allt med denna stan kändes väldigt fint och trevligt.

Vi fick rum R42. Ett mysigt, fräscht rum som vi älskade från första sekund.

Själva Sigtuna visade sig vara den sötaste lilla stad som man kan tänka sig. Och eftersom det var december och advent så kändes det som att gå omkring i en julkalender. Vilket för mig är den allra bästa känslan som tänkas kan.

Såhär efteråt kan jag inte påstå att jag minns exakt var vi åt på stan så jag kan inte tipsa om något särskilt ställe. Men jag kan säga att alla ställen som vi var på var väldigt bra ställen. Så ska du dit kan jag nog säga att du kan äta var du vill. Du kommer förmodligen inte att bli besviken.

Carolas show hade jag orimligt höga förväntningar på. Jag är ett obotligt Carola-fan sen Främling och jag tänker att allt hon gör är bra. Men detta kära du, detta var något extraordinärt. Det råder inga tvivel om att julshowen i ladan är hennes hemmaplan nummer ett och det som hon är ämnad för. Hon slog oss alla med häpnad. Det var inte ett öga torrt, det kan jag verkligen lova.

Hon golvade mig fullständigt.

Så kan man säga.

Efter konserten fick jag ställa mig ute i friska luften och bara andas. För att sansa mig.

Den nivån.

Du fattar.

Jag hoppas verkligen att jag får chans att hennes julshow fler gånger. För detta var verkligen något utöver det vanliga.

En annan sak jag gärna visar är hur fint Hotell Kristina pyntat sitt växthus. Dessa fina pappersstjärnor gjorda av papperspåsar. Åh vad jag vill fylla vår inglasade balkong med såna när det blir vinter igen.

För vintern är väl inte inställd i år va? För nån måtta får det väl ändå lov att vara?

Äsch. Vad fasen. Äras bör det som äras kan.

Nu vet jag var vi åt och vad. Vi åt sketasmarrig laxlunch hos Valvet

… men var vi sista kvällen åt hamburgare någonstans minns jag inte. Kanske var det på Valvet det också?

Åh. Nu är jag trött på den här våren när allt blir inställt. Nu tänker jag längta tills det blir jul.

Det unnar jag mig.

Tittatillbakatisdag #1

I natt när jag inte kunde sova (åldern?) låg jag och funderade på bloggen. Tänkte att jag inte har så mycket roligt att visa eller att berätta om här just nu. Det händer ju så lite i livet nu. Jag jobbar, just nu 40% och är permitterad resten, och gör inte så mycket mer. Är rätt isolerad ihop med min man. Allt enligt reglerna. Och bara på grund av reglerna. Hade det inte varit för Dumma Smittan hade vi gjort massor av kul den här våren. Men allt har fått bokas av.

Så! Jag kom på att jag kan visa gamla grejer jag gjort och upplevt. Sånt som jag inte visat här förut. Det finns ju en del.

Vi börjar idag. Och eftersom det är tisdag idag så kallar jag numera detta för Tittatillbakatisdag*. Och så tänker jag att det blir såhär på tisdagarna. Ett tag fram över.

Är du med på det? Vill du se?

Jag börjar med en resa till Kosta som vi gjorde precis innan allt med Dumma Smittan drog igång. Det var precis då man började prata om den och vi hade ingen aning om vad som väntade oss. Det har vi inte nu heller, men det är lätt att konstatera att vi de här dagarna i Kosta hade noll koll. Vi hade hört talas om att det var på väg, men trodde att det var nått som inte skulle drabba oss nämnvärt.

Så fel man kan ha.

Vi åkte dit en fredag och åkte hem en söndag. Nästan exakt som vi brukar. Ja, vi brukar vara i Kosta. Vi kallar det för vårt torp. Och man åker till sitt torp så ofta man kan. Det vet ju varenda människa. Men trots att vi varit där så många gånger har vi aldrig råkat hamna i samma rum som förut. Förutom den här gången. För nu fick vi bo hos Göran Wärff i rum 135. Och där har vi bott förut. På självaste julafton. Det var 2017 och om det har jag inte bloggat en endaste bokstav. Så kan det vara.

Vi hittade inte på något särskilt. Shoppade inte nämnvärt heller. Vi bara tog det lugnt och vilade oss. Vilket ju var smart eftersom smittostormen drog igång när vi kom hem. Och sen dess vet vi ju att vi både fått vila oss men också behövt hålla i oss.

Om jag skulle ha köpt något på den här trippen så tror jag att det hade blivit den här boken och det här porslinet.

Porslinet fanns i en outlet och det fanns bara dessa tallrikar. Men jösses så fint.
För dig som får dåndimpen över finheten kan jag säga att det heter Sunnuntai och kommer från Arabia.

Eftersom jag vet att du kommer att tjata i två dygn om att få veta vad vi åt, om jag inte visar det, så ska jag här visa att jag åt följande. Jag tror inte att jag behöver berätta vad det är, men jag berättar gärna att vi åt det i glasbaren på hotellet. Och att det var jätteskitgott. Särskilt köttbullarna.

Ja, sen har jag inte så mycket mer att berätta om just den trippen. Men jag återkommer nästa tisdag med ett nytt oförglömligt avsnitt av Tittatillbakatisdag.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att jag har ljugit två gånger i det här inlägget.

1. Vi har bott i rum 209 två gånger.
2. Jag har bloggat om julen 2017. Om än väldigt lite.

Och så det här då, för ordningens skull:

* Jo, jag vet att det finns något som heter Throwback Thursday och att det är vida känt och allmänt vedertaget och att det är sen gammalt. Men eftersom det är tisdag idag kan jag inte kalla det för torsdag. Det fattar man ju. Därför blev det Tittatillbakatisdag.

Klänningen blev en väska

Först vill jag säga till dig som är besviken över att detta blivit en shoppingblogg: Det har det inte. Det här händer nu. Knappast igen.

Och till dig som jublar över att detta väldigt tillfälligt blivit en shoppingblogg: Passa på att njuta. Det här blir inte långvarigt.

Jag fick syn på en väska när vi var i Piteå i somras. En stor väska som fick mig att häpna. En stor väska från Eduards. En sån väska behöver inte jag för jag har superfin grön Teacher från Jumperfabriken. Som jag fått i present.

Ja, jag fick en väska i present alltså. Inte hela Jumperfabriken.

Snålt ändå.

Men jag slängde ett getöga på Eduards sortiment i alla fall och hittade en liten söt juvel som jag inte kunde släppa riktigt. Men som jag heller inte kunde försvara när det kom till ett eventuellt inköp.

För är det något jag har så är det små handväskor. I olika färger och av olika slag. Men ingen som jag häpnar över. Ingen som är the shit. Jag har köpt dem när jag kommit över dem. När jag behövt dem. När jag tänkt att en liten belöning i form av en väska ju ändå varit på sin plats.

Ingen av dem har varit dyr. Alla har varit helt överkomliga. Men även lite tråkiga. Lite blaha blaha liksom.

När jag blev mer och mer minimalistisk tänkte jag att en enda liten fin handväska skulle kunna vara lösningen. Adjöken med alla de där jag samlat på mig och hej till en ny liten väska som skulle kunna följa mig vart som helst. Hur länge som helst.

Sen hände det där med branden. Hälften av det vi ägde, eller kanske mer än det, försvann. Gick upp i rök.

Poff borta.

Fast utan poff. Jag tror inte det smällde så mycket.

Hur som helst så har vi fått ersättning från försäkringsbyrån nu. Vi är väl lite nöjda men inte överösta och det som verkligen var värt något fick vi noll kronor för. Foton, minnen och annat superviktigt tyckte försäkringsbolaget var värt noll kronor.

Noll.

Eller noll komma noll för att var exakt.

En sak jag däremot fick en slant för var min ljuvliga brudklänning. Som min ännu ljuvligare kompis sydde åt mig en gång så att fingrarna blödde och svetten rann.

För den fick jag en slant.

Och vad kan vara bättre än att förvandla de sorgliga pengarna till något som jag verkligen vill ha och något som jag verkligen önskat mig.

Som absolut inte är lika fint som klänningen, men som ändå är något som kommer att följa med mig och som kommer att få stanna i all evighet.

För som om inte min ljuvliga brudklänningssyende kompis skulle räcka så har jag nu köpt mig en kompis till. Att ha vid min sida. I nöd och lust. I evighet. Amen.

Säg hej till Näver mini.

Vi är sååå lyckliga.

Krukan

Jag tänkte att jag måste dra mitt strå till stacken. Bidra med stålar till samhället.

Jag har bestämt mig för att köpa så lite som möjligt i år och det tänker jag stå fast vid. Men jag tänker ändå att om det är någon gång vi ska köpa det där vi önskat oss och sparat till, så är det nu.

Så jag gick och köpte den där krukan som jag visade på Instagram (@plateofcupcakes) för ett tag sen. Du vet, the Kruka. Krukornas kruka. Lord of the Kruk. Kruka vid första ögonkastet. Lilla Krukan på prärien. Här kommer finaste krukan, tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsan-sa.

Den krukan.

Nappula.

Jag hade lite svårt att välja färg men valde till slut den jag tror heter beige. Men det finns en sand också. Och den är det inte. Nej, beige heter den. Så är det. Den är lite åt det ljusrosa hållet ibland. Det gillar jag.

När jag såg Iittalas reklam på Insta, som jag föll pladask för, planterade de en bonsaiodlad citronfiskus i den och jag ville ha det exakt så. Och som den som söker ska finna, så… eller nähä… jag sökte inte ens, jag fick allt serverat. För min svägerska skickade ett meddelande om att såna gick att köpa på ÖoB. Så jag drog dit och blev blotta 79 kronor fattigare men ofantligt mycket lyckligare. Me and my fikus.

Så nu har jag både en fikus och en kruka. Och jag älskar det.

Vi har blivit de bästa av vänner och ska så förbli.

Ibland går det att köpa lycka för pengar.

Tack till @lussekattgavle för att du berättade för mig vad växten heter. Du har en del i den här nya vänskapen. 🙂