Måndag

Alltså har det någonsin varit så mycket måndag som det är idag? Det är så mycket måndag idag att jag inte förstår hur dagen ska orka vända och bli en annan dag. Det här måndagsskeppet blir inte enkelt att vända.

Det är tur att det inte är jag som vänder blad i världens almanacka. Den här dagen blir svår att kliva ur.

Det är kallt på mitt hemmakontor. I flera månaders tid har jag svettats och beklagat mig över hur varmt det är, men idag är det andra bullar. Idag sitter jag visst och fryser om tårna. Trots fula strumpor.

Man får väl inte temperatur efter strumporna va? Det är väl inte så att strumpor med slitna hälar och trasig resår automatiskt straffar en och ger en kalla tår bara för att de vet att man minsann har finare strumpor i skåpet?

För att använda ett slitet uttryck vill jag säga att jag inte hinner med. Jag kan inte för mitt liv förstå hur det redan kan vara slutet av september. Och jag kan inte förstå hur det blev kallt så snabbt och hur träden kunde skifta färg på sina löv så fort.

Det kan vara så att jag virkat så mycket den senaste tiden att jag glömt bort tid och rum. Färdats framåt i hundranittio kilometer i timmen med skygglappar på mig.

Det kan vara så. Det skulle kunna vara så. Men så är det inte.

Jag är oerhört livsmedveten just nu men saknar tid och energi att dra i den berömda bromsen.

Men i helgen styrde vi upp grejer och tog beslut som gör att det blir lugnare i höst. Och det blir ju toppen. Man vill ju ha lugn och fred. Det vill i alla fall jag. Men mitt i det vill jag också ha liv och lust och framför allt vill jag ha roligt. Vi bokade in några grejer som kommer att ge mig både lust och roligt. Och vi bestämde oss för att inte spåra ur utan låta allt vara på en lagom nivå. Sansa oss och låta det roliga gå före det pretantiösa.

Jag virkar så mycket nu för tiden att jag har ont i både arm och led. Men vad gör det? Det är som balsam för själen och själen går före arm och led i alla lägen. Så jag virkar på. Det här ska bli en sjal som heter Classic Attitude från Hobbii. Jag virkar den i garnet Twister i färg Lavender Fields (31) som jag köpt från Hobbii. Jag använder virknål 4mm.

Och jag undrar nu lite hur lila blev min färg? Jag som brukar säga att jag knappt vet att det finns en färg som heter lila.

Det skulle kunna vara så att jag råkade sladdade in på Hobbiis rea i helgen och att jag då halkade till och kom åt knappen och råkade köpa två nystan till. Man vet inte. Man får se.

Nästa vecka får vi veta vad årets Blossa smakar.

Jag brukar försöka gissa eller åtminstone ägna lite tid åt fundering, men det har jag inte gjort i år. Men om jag ska säga något i alla fall så hoppas jag att den inte smakar resväska eller fotboll.

Vår egen årgångsglögg står nu och mognar sig och sprider en doft av advent i lägenheten. Vi var lite sena i år med tillverkningen, men det ska nog lösa sig ändå. I år gjorde vi den den 18 september jämfört med 5 september förra året. Så du fattar ju att den här versionen måste skynda sig lite.

En annan som måste skynda sig lite nu är jag.

Så jag säger hej så länge för idag.

Tack för att du läste.

Bubblig grytlapp

Den våffliga grytlappen jag virkade igår trodde jag att jag hade virkat förut. Det hade jag visst inte. Jag hade visst virkat en bubblig tidigare.

Jag letade rätt på bilder på den tidigare och insåg varför jag inte visat den här tidigare och det berodde ju på att den bildkvaliteten lämnade en aning mer kvar att önska.

Men jag bryr mig inte så mycket om sånt nu för tiden. Så här är den jag virkade i slutet av 2018.

Och där har det fipplats en del med bilden för att över huvudtaget kunna visa den. Därav de blekfisa färgerna.

Blekfisa bilder får ni däremot inte se från dagens bubbliga grytlapp. Färgerna på dem slår en som en käftsmäll. På ett bra sätt.

Den grå grytlappen minns jag inte hur jag gjorde eller vilket garn den är gjord av. Men dagens är gjord med hjälp av ett fint mönster som jag hittade hos Rito. Garnet är Paris från Drops i färgen Senap. Virknål 4,5.

Nu har jag grytlappar så att jag klarar mig ett tag.

Senapsfilten är färdig

Jag skaffade mig ett lite större projekt för en tid sen. En filt. Jag tänkte att nu har jag att göra här hela hösten. 18 nystan minsann och jädrar vad mycket tid jag kommer att få lägga ner.

Jag har lagt ner tid på den. Den tog en evighet att virka.

Om man tänker på den tiden det borde ha tagit.

Jag har väl lagt ner dubbelt så mycket tid som jag egentligen skulle ha behövt på den här.

Jag virkade nämligen fel precis hela tiden.

Jag satte mig ibland och virkade fem varv och fick sen syn på ett fel och fick repa upp åtta.

Så har jag hållt på.

Så den här är dubbelvirkad. Utan att det skulle behövts.

Mönstret heter Catch the rainbow, garnet heter Drops Paris (41 senap) och jag har köpt det från Garnius. Virknålen jag använde var 4,5 och jag använde mig av 18 nystan.

Av garnet som blev över kan det tänkas att jag tog och virkade mig en grytlapp. Detta för att jag ville prova våffeltekniken. Så jag hittade ett våffelmönster hos Hobbii och härmade det lite på en höft. Och blev det inte lite fint så säg?

Till grytlappen använde jag alltså samma garn som till filten och samma virknål. Och till grytlappen skulle jag säga att det gick åt ca ett nystan. Lite osäkert där eftersom jag använde en bit på ett använt nystan och en bit på ett nytt nystan.

Irriterande är det nu att jag plötsligt kom på att jag tror att jag virkat något liknande förut. Och nu hittar jag inte det i bloggen. Vilket betyder att jag slarvat med min rapportering och att jag måste åtgärda det. Ikväll måste jag alltså leta bland gamla bilder och se vad jag har gjort egentligen. För av allt jag har virkat har jag väldigt lite kvar själv. Men jag har däremot foton på typ allt.

Nu ska jag sätta mig och vänta på nytt garn som är på väg. Nu ska jag snart virka en ny grej. Det ska bli sablar så roligt.

Och jag tänker inte virka fel en enda gång.

Vilket borde halvera tiden det tar att bli färdig.

Vad ska du göra nu?

Välkommen

Jag tror att mer än hälten av mina besökare skulle vilja kasta något hårt i huvudet på mig nu när jag skriver att jag välkomnar hösten med varm hand.

Av alla årstider vi har i Sverige så tror jag ändå att jag gillar hösten bäst.

För när sommaren har blomstrat en tid är jag så trött på att vara varm och att leta efter skugga att jag njuter som aldrig förr när den svalare luften och de mörkare kvällarna kommer.

Men det är inte okej att tycka så i Sverige har jag märkt.

Vilket inte påverkar mig nämnvärt. Jag tycker ju så ändå. Det går inte att ändra på det inte. Och det försöker jag inte ens.

En av nackdelarna med att sommaren är slut är att Sommar med Ernst också är det. Och det är tungt. Men då får jag längta efter julversionen istället så särskilt synd är det inte om mig.

Jag är lite redo att gå in nu och stänga dörren om mig. Nu har jag varit ute och flaxat och kan tänka mig att vara inne mer. Jag vill äta mat inne och jag vill laga rätter som tar lång tid i köket eftersom jag har ett så snyggt förkläde. Och för att rätter som kroppkakor, köttgrytor och kåldolmar är bland det godaste som finns.

September och oktober är roliga månader i år, med många roliga saker som händer och jag är så redo. Jag har klänningen och nagellacket beredda. Jag är beredd. Jag är redo för kräftätandet och snapsarna och jag är så pepp på att äta middagar med tända stearinljus och tunga dukar.

Jag är en varm person. Och då menar jag temperaturmässigt. Hur jag är som människa, i själ och lynne, får andra avgöra. Men inte iskall där heller, tänker jag ödmjukt. Men att vara en varm människa med hög innetemperatur är ganska slitsamt. Så nu när det blåser lite kyligare vindar kan jag slappna av och låta luften svalka av mig.

Så! Den filten som jag nu håller på att virka, kommer inte att bli så flitigt använd av just mig. Men den kan få hänga lite snyggt på soffans armstöd i vinter och kanske kommer det en gäst med kalla fötter eller kyliga knän. Då finns den där. Beredd. Och snygg.

Om jag inte hade envisats med att virka så många fel så hade den nog varit färdig vid det här laget. Men eftersom jag är petig och inte accepterar den mista avvikelsen från mönstret, så får det ta sin tid. Men att virka 4 dm och repa upp 3 och sen göra om samma sak igen, är inte jättekul.

Filten heter Catch the rainbow och mönstret kommer från Garnstudio. Garnet är Drops Paris och jag har köpt mitt från Garnius. En bra garnaffär på nätet som jag kan rekommendera. Har bara handlat en gång, men det var både trevligt, snabbt och billigt.

Min färg på garnet heter ”41 Senap” och jag använder virknål 4,5.

Hur har du det med hösten då? Är ni kompisar eller önskar du att ni aldrig någonsin mötts?

Zeinas vårrullar

Nu ska jag säga dig något som jag vill att du ska komma ihåg. I all evighet.

Att om du ska imponera på någon, kan vara dig själv, så ska du göra Zeinas vårrullar i ugn.

Jag skulle kunna sluta här. För jag har varit tydlig och du har med all säkerhet förstått vad det är jag säger. Men jag fortsätter. Jag tänker älta.

Jag gjorde en sats vårrullar för att liksom testa.

Två dagar senare gjorde jag en sats till.

För att vara på den säkra sidan.

För att vara säker på att jag alltid har hennes vårrullar hemma när jag behöver.

Man har Ipren hemma, man har rena underkläder i skåpet, man har låst ytterdörr när man går och lägger sig och man har Zeinas vårrullar i frysen.

Inte nödvändigtvis just i den ordningen. Kanske omvänt. Har man vårrullarna kommer man inte behöva Ipren.

Så kan vi säga.

Jag följde inte hennes recepet till punkt och pricka, för jag jobbar inte så. Men i det stora hela så gjorde jag exakt som hon säger. Exakt fast lite olika.

Så kan det vara.

Det kan hända att vi bjöd gäster på dessa förra helgen.

Och till detta hade vi en jordnötssås som inte går av för hackor.

  • 0,5 dl jordnötssmör
  • 0,5 dl vatten, hett
  • 0,5 dl sweet chilisås
  • 2 msk japansk soja
  • 1 msk sesamolja

Ovh så hade vi sweet chili-sås från flaska.

Jag hittade även på en liten vitkålssallad som jag kryddade med lime, salt&peppar, soya och lite olja. Den behöver du inte härma om du inte vill för den blev lite smaklös.

Så! Nu vet du vad du ska bjuda på när du får gäster. Eller när du vill ha nått gott att äta. Men hitta ett bra recept på vitkålssallad. Härma inte mig där.

Milkshake

Fick just reklam och tips på Insta om att mixa smält Marabou-mjölkchoklad med banan, mjölk och glass. Och sen ska jag tydligen, enligt reklamen, hälla upp detta i glas och toppa med grädde och choklad.

Jo. Jag. Tackar. Jag.

Jag som trodde att det jag behöver mest just nu är en fälla för blomflugor.

Vad fel jag hade.

Jag är just nu inne på min andra arbetsvecka efter semestern och nu är allt som vanligt igen. Nu är det TV-serier på kvällarna och hemmakontor. Kanske får vi flytta tillbaka till kontoret i början av oktober, men har man inte varit skeptisk förut så är det väl ändå ett drag man skaffat sig under pandemin.

Det har varit en fantastisk semester. Jag har levt rövare och badat. Så kan man säga. Och jag har fått vara med om väldigt roliga och fina saker och jag har blivit ett år äldre. Så pass ett år äldre att jag nu har fyllt något väldigt jämnt. Och det var roligt. Det var 50 gånger roligare än jag trodde.

Om jag var bättre på att uppdatera den här bloggen så hade ni fått ett inlägg från varje ställe jag varit på. Men så funkar jag tydligen inte längre. Men jag vill i alla fall visa er rum 133 på Ystad Saltsjöbad. För det rummet och den vistelsen, det slår nog ta mig tusen alla andra vistelser jag genomfört.

Det finns nu för mig ett liv före och ett liv efter YSB. Nu för tiden räknar jag inte pengar i kronor och ören utan i hur många nätter jag kan bo på YSB. Och nu när chefen ber om övertid tänker jag inte tiden i timmar utan delar av en vistelse i Ystad.

Det finns saker som är omvälvande. En vistelse i YSB var det för mig.

Var även en sväng hos Karl Fredrik på Eklaholm och fick bevittna när han gick omkring bland alla besökare och bjöd så generöst på sig själv och sina otroliga kunskaper.
Jag köpte en pelargon som heter Estelle och kände mig otroligt nöjd med att få se allt detta fina som Eklaholm erbjuder.

Den här sommaren har varit otroligt snäll mot mig och jag mot den. Jag har badat som aldrig förr och det är inte likt mig. Men jag tänker att jag ska bli lite mer olik mig själv på vissa plan. Man kan behöva en uppryckning och en uppdatering ibland. Särskilt om man fyllt jämna år och tänker att livet går fort och hur hamnade jag här så himla snabbt.

Vi hade konferens för ett tag sen jag och min man. Vi planerade hösten, oss själva, vår tid, vår ekonomi och vårt allt. Det ledde till små saker men även stora. Stora för oss men kanske knappt synliga för andra. Men det som gills för oss är det som räknas i vår värld.

I min värld är mina blommor viktiga nu för tiden. Det förvånar mig lite men roar mig desto mer. Jag tror dessutom inte att man ska fundera så mycket på varför saker roar en. Jag tror snarare att man är skyldig sig själv att gå dit lusten finns. Så det gör jag.

Men förra veckan skakades min annars ganska stabila blomvärld om rejält. Jag fick för mig att mina enorma monsteror fått löss. Jag upptäckte nämligen bruna fläckar på bladen och googlade. Vilket man ju som bekant aldrig ska göra när det kommer till sjukdomar. Varken bland blad eller fä. Läste mig till att bruna fläckar betyder trips och att det snabbt leder till lång och plågsam död. För ungefär alla som kommit en i närheten av blomman de senaste tio åren.

Jag skyndade mig iväg på en turné bland stadens blomsteraffärer och nästan grät och skrek att nu måste de hjälpa mig. Över allt sa de att det inte finns någon hjälp att få. Jag måste kasta blommorna, dess krukor, sanera lägenheten och kanske till och med tapetsera om. Annars blir jag aldrig av med det.

Jag fick smått panik men tog mig sen samman och messade en vän som jag vet en gång haft löss på sina enorma citronträd. Hon blev då tipsad om att spraya dem med en blandning innehållande bland annat vodka.

Jag släpade in mina två stora krukor med monsteror i duschen. Det var lika enkelt som att få ner en tvåhundrakilos bläckfisk i ett par jeans avsedda för en treåring.

Jag sprayade sen ner blommorna fullständigt med en blanding av vatten, såpa och… ja… inte någon vodka utan whisky. För vodka finns inte i mitt blomsterapotek. Eller inte i mitt hem över huvud taget. Just då.

Tre-fyra timmar senare duschade jag av dem med vatten i säkert en kvart. Och lät dem droppa av sig över natten. Och sen ställde jag tillbaka dem igen.

Eller förlåt, släpade tillbaka dem igen.

Jag har inte sett några djur, de har fått nya fina blad, de ser gladare ut än på länge och de doftar citronsåpa.

Nu när jag lugnat ner mig så tänker jag att fläckarna kanske snarare beror på torka. Som uppstått för att jag inte längre kan duscha dem. Ty de blev bortskämda med en rejäl dusch en gång i veckan tills de blev såhär stora. Och sen upphörde duschningen på grund av platsbrist.

Jag vill säga att jag inte sett något djur på monsterorna över huvud taget. Bara dessa fläckar. Men fläckarna skulle enligt min googling vara ett 100% säkert tecken på trips.

Och trips i sin tur betyder då som sagt att man måste bränna allt man har på bål och börja om på ny kula på annan ort.

Så nu vet du det. Att trips, det ska du inte skaffa. För det är dåligt.

Tripsfri vattentunna hos fina Karl Fredrik på Eklaholm.

Jag tror det får vara bra för idag.

Men jag kommer tillbaka för att berätta om en ny paradrätt. Och en filt.

Tack för att du läst.

(Men milkshaken då? Jo, den gör man tydligen såhär.)

Skymd sikt

Det är ta mig fasen chockerande att det snart är midsommar. Så snart som i över-över-morgon. Fjärde midsommaradvent har redan varit. Det är dags att plocka fram det tunga artilleriet nu. Det är dags att vakna.

Hallå! Köp sill nu! Kom igen!

Stressnivån är all time high och nu har vi öppnat dörren till nivån vilken årstid är det just nu nu igen….

Det är nu jag borde dra i nödbromsen och lägga mig på en gräsmatta och leta efter fyrklöver.

Fast jag känner en som hittade ett fyrklöver härom dagen och den dagen blev ändå en skitdag för henne. Så det där kanske inte funkar längre. Fyrklöverna verkar ha slut på sina batteriet. De också.

Men nu är det ju som sagt snart midsommar och den ska bli bra i år. Den ska innehålla trevligt sällskap, vila och sill. De enda tre elementen jag behöver just nu.

Ett annat element som kanske inte är i så stort behov för mig (eller JO! Vad sa jag nu?), men som verkligen piggar upp är ju mina blommor. Och jag fick lite hopp när jag för en stund sen lyfte på de stora och otroligt färgglada bladen som finns överst…

.. och såg att under så finns en massa små nya… och ger inte det nytt hopp så säg?

Jag inser att vi snart passerar halva 2021 och att december närmar sig. Och det betyder att jag får allt mindre och mindre tid till att skriva min julkalender. Den som jag skjuter på hela tiden för att jag inte vet hur jag ska börja. Trots att jag vet att svaret är att det bara är att sätta sig vid datorn och just börja.

Precis som det här inlägget. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva. Men jag har ändå fått ihop en såhär lång och oerhört intressant text om massa livsnödvändiga saker.

Jag vill mena det.

Annars kan jag berätta att jag medvetet valde att plantera luktärter som hade många olika färger. För att jag gillar många olika färger. Men att alla färger som kommer är lila. Jag tycker inte att bara lila är så många olika färger. Jag känner mig blåst och lurad. Samt lite kränkt.

Jag måste börja skriva listor. Jag älskar listor. Jag är en riktig listperson. Jag är listan i ett nötskal. Ändå har jag ett litet horn i sidan på listorna. Det är som att det skulle vara lite dåligt att behöva en lista. Och därför gör jag inte listor så ofta som jag skulle behöva. Den enda gången jag känner att jag kan frossa i listor är när jag jobbar. Det är som att man får göra listor på jobbet men hemma är det lite överdrivet och lite… som att man tror att man är nått.

Vilket jag ju också är. Jag är ju verkligen nått.

Alltså behöver jag listor.

Så då kan jag lista på bara. Fram med papper och penna och gör listor. För de bästa listorna görs på papper. Såna i mobilen gör sig icke besvär.

Jag har ju till och med en bok som hyllar fina listor och allt som heter planering.

Den ska jag lära mig utantill så fort jag får en ledig stund. Jag ska även lära mig att skriva så fint som Lise kan. Det vore väl skuld och skam om jag inte kunde klara av att lära mig det. När jag ändå har hennes båda böcker. (Den andra heter Lises Lettering).

På tal om fint. Har du sett ”Min pappa Marianne”? Om du inte har det borde du skämmas.

Nä, det borde du förstås inte.

Men du borde se den. Den ligger på SVT Play. Skynda dig dit och se den.

I övrigt så längtar jag efter semester. Vilket jag också kommer att få inom en snar framtid. Både en och två gånger i år faktiskt. En uppvärmning och en riktig. Det är som att jag får öva mig lite först innan den riktiga kommer. Det kan jag behöva.

Jag behöver även göra kycklingsalladen som var med i Mersmak nr 4 2021

… jag behöver även frid i själ och kropp, jag behöver färga ögonbrynen, jag behöver en andra spruta och jag behöver äta mycket glass.

Vad behöver du?

Det var den påsken det

Är det bara jag eller känns det lite som att det vänder nu? Är det inte lite fräschare vindar som blåser nu eller?
Ja, i alla fall om man bortser från de snöstormsvindar som blåste i morse när jag var och bytte till sommardäck. De vindarna gjorde ju inte direkt mig fräschare i alla fall. Fast jag hade läppstift. För nu när jag jobbar hemifrån och rör mig inom en radie av två kilometer så är en utflykt till däckfirman ett äventyr.

Äventyr kräver läppstift. Det vill jag påstå.

Lyssnar på poden ”Recept tack!” med Erik Jerka Johansson. Han pratar om Maria Wern-filmerna som ju spelas in på Gotland. Det fick mig att tänka på när jag var på Gotland. Närmare bestämt i Visby. Min man och jag gick omkring och kollade och plötsligt kom en polisbil och parkerade strax intill. Jag ville göra mig lite rolig och sa, lite för högt, till min man att ”Kolla! Här kommer Maria Wern!”. Och lite för högt var i det här fallet så pass skithögt att många andra runt omkring också hörde detta. Som dessutom trodde att jag menade allvar. Så folk stannade upp och höjde sina mobiler för att filma och fota. Och ut kliver två helt vanliga okända, privata poliser.

Det ögonblicket krävde också sitt läppstift tycker jag.

Påsken har hur som helst avlöpt väl. Vi fick hjälpa några som behövde hjälp, vi fick godis så det räckte och blev över, vi åt snittar och sill och vi åt gubbröra och Jansson.

Och till det läppstift.

En påsklunch av det finare slaget.

Ge mig.

Jag måste ge mig snart.

Jag resonerar så konstigt.

Du som följer mig och kikar förbi lite då och då vet ju att jag har fått dille på att sno skott av blommor. Jag har gjort det rätt länge och med lite varierande resultat. Bäst resultat har jag fått av att sno monstera-skott. Det har jag nu två stycken som håller på att ta över både mitt liv och min lägenhet. Men har man tagit Faan i båten och vidare.

Men några av de skott jag snott är inte snygga längre. Några nu mera uppdelade kaktusar från en bröllopsdag till exempel.
Det är ju tur att det är kaktusarna som är risiga istället för äktenskapet. Men ändå. Man vill inte ha risiga kaktusar i sitt hem. Man behöver inte det för att må bra. Tvärt om.

Dessutom tycker jag att det är svårt att sno skott från kaktusar. Det är sällan de blir bra. Om de inte är en typ av aloe vera. Då går det ibland lite bättre. Vanliga kaktusar får ful form med tiden tycker jag. De blir aldrig lika fina som den som man snodde den ifrån. Förutom aloe vera-kaktusar då alltså. De kan bli bra. Som sagt.

Men det här skulle inte handla om det som går bra. Det här ska handla om det som går dåligt. Och att våga göra sig av med det som går dåligt även om det kommer från en bröllopsdag.

De här kan ju inte ens stå upp utan stöd.

Så risig är ju inte ens jag.

I lördags gick jag förbi en växt som jag visst råkade knippsa en bit av. Det var knappt meningen. Det bara råkade hända. Knipps.

Jag visste inte vad det var för nått men jag lärde mig i lördags att Googles app har en kamerafunktion med vilken man kan scanna grejer och få fram information. Helt otroligt. Hade ingen aning. Men med hjälp av min nya kunskap om denna funktion så vet jag nu att jag knippsat en bit av en Plyscias Scutellaria. En aralia.

Minsann.

Om jag misslyckas med den vet jag var jag kan sno en bit till.

En annan, som jag verkligen inte vill misslyckas med, är den här. Det här lilla sneda och krokiga livet.

Men lyckas jag inte med det vet jag var jag kan hitta ett nytt. Och det är ju bra.

Jag har inte så mycket saker nu för tiden. Dels på grund av rensning, men även på grund av brand. Kanske är det det som gör att jag har svårt att göra mig av med blommorna som jag snott och vårdat.

Jag vet ju att det finns nya att köpa och nya att sno. Men man gör sig inte av med en bästis som är lite risig bara för att den är just lite risig och för att det finns nya bästisar att finna.

Men blommor och människor kanske inte är samma sak.

Om jag tänker efter.

Vad handlar det här inlägget om ens?

Är det kanske bara ett sätt att fördriva tiden och få behålla de där risiga kaktusarna ett tag till?

Vem är jag ens?

Är jag en person som har fula blommor i fönstret bara för att jag inte kan slänga dem?

Nä, nu är det jag som tar mig ur krisen och börjar om.

Här ska hittas nya skott.

Här ska skalas av och göras ordning.

Nu jäklar.

Hej då kaktusen. Du är på tok för ful för att få vara kvar. Du duger inte.

Men ett litet skott av den spar jag förstås.

För jag är väl ingen mördare heller.

Alla hjärtans, utan hjärtan

För länge sen fick jag syn på ett virkmönster som jag ville testa. Det var länge sen jag virkade en muffin tyckte jag och så skulle det ju blir alla hjärtans dag snart. Så jag tänkte att den kombon skulle bli toppen.

Sen kom saker från höger och vänster och störde. Och helt plötsligt var Alla hjärtans dag förbi och allt låg kvar där i virkkorgen.

Men vem hänger sig i läpparna för en sån sak, tänkte jag och virkade Oreos istället för hjärtan.

Rimligt.

Jag är nöjd.

Mönstret har jag köpt från Mufficorn på genom Etsy. Oreo-kakorna har jag hittat på mönstret till själv. Säg till om du skulle vara sugen på att virka såna så ska jag berätta hur jag gjorde.