Som utlovat. Hotellet i Sundsvall.

Det finns ju de bland er som besöker mig som är väldigt intresserade av hotell. För dig och dig och dig kommer här, som utlovat, bilder från hotellrummet i Sundsvall.

Vi bodde ju kungligt hemma hos våra vänner i två dagar. Men natten innan vi åkte hem valde vi att bo på hotell. För att underlätta tidig hemfärd och för att våra vänner inte skulle tröttna och aldrig vilja ha oss tillbaka.

Vi valde Clarion Collection Hotel Grand Sundsvall. Eftersom vi är medlemmar i kedjan och har bott några nätter här och där så kunde vi nu njuta av en natt som kostade oss exakt noll kronor. Och detta på ett hotell som erbjuder middag utan kostnad.

Eftersom vi valde att äta på en restaurang ihop med våra vänner så åt vi inte av middagen. Dock försedde vi oss med eftermiddagskaffe med paj och vaniljsås. Restaurangen var otroligt mysig och personalen var ljuvlig. Och jag kan verkligen säga att frukosten hamnar på min… ja… säkert topp 5 av frukostar jag ätit på hotell. Det var verkligen hur gott och trevligt som helst. Sen att det var väldigt lite folk i frukostmatsalen just då gjorde ju inte saken sämre, men jösses så gott och trevligt. Där kommer vi absolut att bo igen om vi ska på hotell i Sundsvall. (Dock går det ju inte att jämföra med den lyxen vi hade när vi inkvarterade oss hos vännerna, men det fattar du ju själv. Du är ju smart!).

I alla fall. Vi fick rum 321. Det var ett litet och gulligt rum. Väldigt rent och trevligt.

Jag vill absolut åka tillbaka. Gärna i morgon.

Vi har bott på ett annat hotell när vi varit i Sundsvall förut. Det var också trevligt. Men slår absolut inte detta.

Vad är problemet?

Nu har jag misslyckats igen. Men de förbenade syltkakorna. Sist gjorde jag dem i form. Nu gjorde jag dem utan.

Det blir lika fult hur jag än gör.

Men goda. Det blev de.

Eftersom jag är lite av en nörd så väger jag ju alla kakor när de fortfarande är deg. Så att alla kluttar väger lika. För att de ska bli lika. Och se snygga ut. Ni ser ju hur framgångsrikt det konceptet är. Jag hällde även sylten i en sprits för att inte kladda ner kakorna fullständigt med någon himla tesked. Det visade sig ju också vara väldigt smart. Se så okladdiga och perfekta de är.

När ska man ge upp?

Har du något bra knep?

(Jag använde det här receptet den här gången.)

Sjal-bloppisen uppdateras härmed

Den petrolfärgade sjalen blev poppis. Den ville många ha. Men tyvärr hade jag bara en. Men jag har hittat en grå nu också som låg på en hylla och såg ledsen ut. Den är fin och oanvänd och skulle gärna hänga sig runt halsen på någon.

De kostar 250 kr per styck och då ingår porto. Man kan betala via mitt konto eller via swish om man vill. Det kan man välja själv.

Maila till susanne.undersolen @ gmail.com om du är intresserad. Men ta bort mellanslagen i mailadressen först.

De är cirka 2 meter på den långa bredden…

… och virkade i Tilda-garn.

Såhär såg det ut när den petrol-sjalen flög iväg till ny ägare.

 

Att besöka

Förra helgen styrde vi kosan norrut. Vi satte oss i bilen 07.20 på lördagsmorgonen och kom fram ungefär 14.45. Till Sundsvall. Vi förberedde oss på en lång biltur och vi hade packat med oss både mackor, kaffe, godis, vatten, Melodikryss och talbok.

Vi hann inte med hälften.

Plopp så var vi framme.

Ja, om man gillar att åka bil så är det faktiskt inget problem. Tycker vi.

Vi kom fram till ett födelsedagskalas…

   … och vi fick bo kungligt och supermysigt i deras stora fina husvagn tre steg från trappan in till huset. Eller bron som man säger om man är lite norrifrån.

Vi fyllde dagarna med god mat, fint fika, korv med bröd, chips och confettiregn. Massor av skratt, svalkande drycker, kubb och fina dukningar. Vi hann med promenader både hit och dit, jag hann drömma om att flytta och vi hade så trevligt så vi nästan inte trodde det själva.

Och allt detta för att jag för tio år sen fick ett mail från en tjej som hittat min hemsida och undrade om jag kunde rita en grej till henne.

Det kunde jag.

Och det var början på en fantastisk vänskap. Inte bara mellan mig och henne utan även mellan hennes man och min, mellan oss alla och förstås med deras barn.

Otroligt.

Man fattar det knappt.

Vi har ju träffats många gånger och åker som tradition till Gävle och kollar på hockey varje år. Och så ses vi i övrigt så ofta vi kan. Vilket blir förvånansvärt ofta om man bara anstränger sig lite.

Ja vi gav bort presenter också. Och fick presenter även vi. Och vi firade allt vi kunde komma på. För att vi måste passa på. När vi ses. Även om vi ses snart igen. Men det är en viss känsla att bo långt ifrån varandra. Man vet att tiden då man ses är dyrbar.

Vi försökte lära oss lite om blommor också. Det gjorde vi genom att titta på den här blomman och ställa oss frågan vad det egentligen är. Sen hade vi forskat klart. ”Jag frågar mina bloggläsare” sa jag och sen gick vi vidare i livet.

Så, vad är detta för blomma? Som en väldigt stor vitsippa. Men så heter den inte va?

Anna, som fina frun i huset heter, är en sån som uppskattar att få saker som är handgjorda. Alla gillar inte sånt, men Anna gör det. Och jag gillar ju att handgöra saker. Så kombon är ju förträfflig. Även där. Men det gör mig inte mindre glad när jag kommer hem till dem och ser att saker jag gjort hänger framme. Om de hängde dit den här sekunden innan vi kom dit vet jag förstås inte. Men hon har i alla fall inte matat fåglarna med den.

Det var verkligen fantastiska dagar. Och vi hoppas att vi snart får möjlighet att åka tillbaka. Vi stannade två nätter hemma hos dem och en natt på hotell på väg hem, men det berättar jag om i ett annat inlägg. Som en slags hyllning till dig som gillar när jag berättar om hotellrum. Jag ska visa sen. Ska du få se.

Tack fina familjen. Vi ses snart igen.

Den hundrade. Ungefär.

Du undrar väl om jag helt har slutat att virka sjalar. Det har jag inte. Jag fick en liten virka sjal-chock ett tag när jag hade tre på gång samtidigt ett tag. Sen pausade jag lite. Och sen kastade jag ihop en gammelrosa. För det var någon som önskade sig en sån av mig. Och jag är svag för människor som önskar sig virkade sjalar av mig. För jag tycker så mycket om att virka. Och om människor som finns i närheten. Om än miljarders mil bort.

Långt bort kan också vara nära. Det beror på hur man räknar.

En gammelrosa sjal blev det. Och som alltid så levererar Tilda-garnet. Så fina färger och så härlig kvalitet.

Garnet är här, mönstret är här. Jag använder virknål 3½. Det går åt 6 nystan till en normalstor sjal.

Som ett rosa moln

Jag såg det på Instagram. Hos @eandernell. 

Bubbel med sockervadd på. 

Så otroligt fint. Man vill ju skrika rakt ut och låtsas att man kommit på det själv. 

Jag tänker lite att nästa gång kommer jag att strö lite silverströssel på också. 
Bara för att jag kan. 

Skryt lagom

Du vet ju. Att jag gärna pratar om mina ogröna fingrar. Men att jag ändå ibland lyckas. Och det som lyckats på sista tiden har fått mig att bli lite mallig. Och har gett mig hybris.

Glatt och avslappnat snodde jag ju ett skott på en monstera för ett tag sen. Och var så cool och övertygad om att detta skulle lyckas.

När jag råkade gräva upp den häromdagen (för att se om den över huvud taget lever, man undrar ju eftersom den ser helt förkrossad ut) visade det sig att den inte fått en enda millimeter rötter ännu.

Den är så deprimerad att man börjar gråta när man tittar på den. Men ändå hyser jag en viss förhoppning om att den ska repa sig. Och slå rot.

Men i väntan på detta under snodde jag ett skott till. Och satte i vatten istället. För att se om det kommer några rötter på det.

Skottet delade sig och blev två. Av sig självt.

Vi får se hur det här går.

Det verkar svårt.

Om du frågar mig.