Favorit i repris

Kommer du ihåg mina julkalendrar från 2017? Det gör du säkert. Ditt minne är ju oklanderligt. Precis som mitt. Bara det att jag glömmer så lätt.

Men det var ju så att jag var tvungen att göra nya. För 2018. Såklart. För det var ju så roligt. Sällan har en så liten insats bjudit på så mycket tillbakakaka. Någon åt upp både sin egen och sin frus kalender redan före 1 december förra året, och fick bjudas på refill. Någon skickade sms varje dag när kalendern öppnades. Någon menade att detta var det bästa som hänt sen Sunes pappa kokade knäck.

Så. Det blev en ny omgång.

Och de har börjat delas ut.

Såhär har en det. Där står den och väntar. Och myser.

Att skratta sig ur led

Vi var iväg på en liten trip i helgen. Till en av mina favoritstäder i Sverige.

Linköping.

Mycket trevlig stad. Stor stad där det finns allt och ändå lagom storlek för att man ska orka gå ”överallt”.

Vi åkte ganska tidigt på morgonen (Nåja. 10.00) och kom fram vid 11.30. Vi hade bokat ett rum på Elite Stora Hotellet men vårt rum var inte klart så tidigt så vi tog en sväng på Åhléns (skulle köpa läppstiftet jag skrev om sist, men det fanns inte) och lite andra ställen. Men tyvärr blåste det ishavsvindar så vi stod inte ut.

För att överleva var vi tvungna att gå in och äta någonstans. Vi valde att hoppa in på Hörnan Bar & Kök. Där stoppade vi oss Fish and chips. Och den fishen var inte att leka med vill jag lova. Skitgott! Ett litet och trevligt ställe med prisvärd mat och snygg inredning. Vi har aldrig varit där förut men blev nöjda.

Efter maten var vårt rum klart. Och jag föll pladask så fort jag satte min fot innanför dörren. Det var så himla fiiint!

Rum 318. Varsågoda!

Efter vila och upp-peppning fick vi ut på stan och passerade en bar på vägen mot målet. Där var det tvunget att tas en Guinness. Obligatoriskt.

När klockan slog 20.00 var det dags för show. Pernilla Wahlgrens Kort, glad och tacksam.

Jag hade förväntat mig att få skratta. Men att jag skulle skrik-skratta rakt ut i 100 minuter och nästan behöva gå och lägga mig direkt efteråt trodde jag inte. Alltså, det var det roligaste jag sett i hela mitt liv. Visst, kul med gamla favoritlåtar och nostalgi, men mest av allt otroligt kul. Sån humor och alla bjöd verkligen på sig själva. Och proffs är de också.

Nä. Fem Piccadilly Circus av fem möjliga. Det hade inte kunnat bli bättre.

Efter showen halkade vi in på ett favoritställe. Malt & Humle. Vi tänkte att vi kunde stå i baren och ta en öl bara. Så vi ställde oss där och köpte varsin öl.

Det var många som stod där kring baren. Men vi kände att det var okej att trängas lite. Vi hade trevligt och ölen var god.

Efter en stund erbjöd en av killarna som jobbade i baren oss att gå och sätta oss vid ett bord intill. Vi sa att vi gärna står upp. Och ölen var snart slut så vi tänkte inte stanna så länge. Men då bad han oss att gå och sätta oss. För vi stod lite i vägen. Sa han.

Så vi satte oss.

Kände oss skitdumma.

För runt om hela baren stod massa med människor kvar. Och trängdes.

I vägen.

Vi var inte berusade, vi var inte högljudda, vi betedde oss inte illa. Vi klagade inte och vi var inte på nått sätt jobbiga. Vi pratade med varandra bara och hade trevligt.

Men vi fick inte stå kvar.

Vi passade nog bara inte in.

Så jäkla fult.

(Nej vi stod inte mitt i entrén till köket eller i vägen för folk som ville gå förbi eller komma fram. Vi bara stod i baren, så som man gör. Som alla andra gjorde.)

Ett favoritställe som gjorde bort sig.

Dit går vi inte mer.

Men rummet. Jäklar vad fint. Och frukosten serverades till 12 dagen efter. Sovmorgon punkt se.

Och helgen. Så himla kul och härlig.

Mer sånt tack.

16 timmar

Nu ska du få lära dig något nytt. Om läppstift.

Kanske har du ett Nobelpris i läppstift i bokhyllan, men om du istället är lite som jag* så ska du lyssna nu.

* Det vill säga att du har letat i 300 år efter ett läppstift som inte försvinner efter tre helt normala andetag.

När vi var i San Fransisco, som jag har lovat att berätta mer om sen, var vi inne i flera affärer i kedjan Walgreens. Världens bästa affär typ. Om du inte varit i en sån butik så tänk ett Apotek. Fast de har också snabbmat i form av skitgoda trekantsmackor, sallader i burk, godis, vin och så smink. Alltså SMINK. Och billigt sådant.

När vi var i New York köpte jag en massa nagellack av nått märke som kostade en och halv dollar. Det hittade jag här nu också. Jag hade kunnat köpa en massa nagellack men jag gjorde inte det. Inte ett enda faktiskt.

Däremot satsade jag stenhårt på läppstift. Närmare bestämt från Rimmel.

Rimmel Provocalips.

Jag köpte först ett, som jag blev vansinnigt nöjd med, sen gick jag in dagen efter och skulle köpa ett exakt likadant. Men kom hem med ett annat. Minne som en… jag vet inte vad. Men det kostade kanske 75 kronor och den felaktiga färgen är fin. Kanske finare.

Jag köpte nummer 220 Lazy Daze och 230 Kiss Fatal.

Och vad vill jag då säga med detta?

Jo, att jag tog på mig en gnutta Lazy Daze i morse klockan 06.45. Och när jag kom hem från jobbet, shoppingen och klippningen vid 16.50 så hade jag fortfarande kvar färg på läpparna.

Utan att jag en enda gång under dagen målat på mer.

Kanske inte 16 timmar, som de lovar, men en väldig massa timmar i alla fall.

I ena änden finns ett gloss. Som är som ett glans. Så att man ska hålla läpparna mjuka. Och blanka. Det tog jag på vid 06.50. Sen hann jag inte med det något mer. Och det gick bra ändå.

Alltså lägg ägg liksom.

Nu kanske du tänker att jag förmodligen satt på en stol och bara andades hela dagen. Och inte slickade mig om läpparna (för det ska man ju inte göra), drack med hjälp av sugrör och inte åt mer än ett salladsblad som jag försiktigt sög in i munnen utan att det vidrörde läpparna.

Ja, det kan man ju tro. Men vidare sval är jag inte.

Det är inte mitt kännetecken. Om man säger så.

Nä, sitter det fast på mig, då sitter det fast på alla. Det kan jag lova.

Jag har ett annat fabbo. Max Factor Lipfinity. Det gillar jag också. Och det sitter som berget. Men om man inte tar på glans hela tiden så tycker jag att jag blir torr som fnöske och flagig.

Det blir jag inte av det från Rimmel.

I helgen tänkte jag köpa mig ett Les Chocolat från L’Oréal.

Jag har hört att det ska vara så bra så att man dånar.

Och det vill man ju gärna göra.

Återkommer med rapport.

(Om det här inlägget är sponsrat. Joråsatte. Det tror du ju säkert att det är.)

Potatisgnocchi

Hur läste du rubriken? Gnåcki? Njåki?

Jag erkänner att jag säger gnåcki. Men det är för att jag är lat. Det är så mycket enklare att säga gnåcki än njåki.

Men det är fasen inte alls svårt att göra dem. Och det blir så gott. Så pass gott att jag under en period i början på hösten höll på att föräta mig på dem. Jo, så var det.

Så jag vill verkligen tipsa om att göra egna. Köp inte pastagnåcki i affären. Gör egna av potatis. Det är inte ens svårt.

Mitt recept.

4 portioner

500 gram skalad, mjölig potatis.
1½ dl vetemjöl
1 ägg
3 msk riven parmesan

Koka potatisen, pressa den och blanda ihop med resten av ingredienserna.
Rulla degen till en rulle, skär i bitar och forma små gnåckis. Man kan även rulla gnåckisar utan att göra en rulle först. Det bestämmer man själv.

Koka upp saltat vatten, koka gnåckisarna försiktigt tills de flyter upp.

Stek dem i smarrigt smör och servera dem som du vill.

Tycker du att mitt recept är rörigt och oseriöst, finns ett lite bättre här.

Majssoppa med kikärter

Ska jag lära dig att laga världens bästa soppa? Med ett recept som jag har snott?

Jag har snott väldigt mycket idéer från Portionen under tian den senaste tiden. Och allt har blivit vansinnigt gott och väldigt billigt.

Den kombon är det ju inget större fel på.

Majssoppan är en klar favorit. Den lagar vi ofta.

Men eftersom jag är en ovän av recept, så gör jag den ju numera på en höft. Du hittar originalreceptet här. Om du vill veta hur jag gör så gör jag såhär:

Jag fräser lagom med majs (2 burkar? En påse frysta?) ihop med lagom med lök (2 stycken?). Häller i lagom mängd med vatten (2-7 dl?) och en buljongtärning. Koka, koka, koka i några minuter. Krydda med chiliflakes. Mixa. I med en burk kokosmjölk eller valfri grädde.

Rosta kikärterna i en torr stekpanna. Salta och krydda med valfri krydda. Jag tycker att paprikapulver är smarrigt.

Klart.

 

Stopp i… maskineriet

Jag hade velat skriva att det är stopp i avloppet. Men det känns som att det är nått annat än det jag vill skriva om. Så det kanske är grus i maskineriet det heter. Eller så är det stopp där bara.

Eller så säger jag bara som det är. Att jag har stannat upp. För att jag inte vet hur jag ska bete mig.

Jag har inte bloggat sen Jesus uppstod känns det som. Och jag har massa saker jag skulle vilja visa. Men jag vet inte hur jag ska börja.

Jag har ju inte ens visat förra julen.

Om jag nu måste det.

Men det måste jag väl? För jag vill det. Vill och måste är väl kusiner va? Och jag gillar ju kusiner. I alla fall mina. Om jag gillar dina kusiner vet jag inte. Men det gör jag nog. Jag gillar de flesta.

Så. För att komma vidare. För att komma igång. För att trycka på play igen, så kommer här förra julen. Julen 2017. Och sen tar vi det andra. Kanske blir det i kortare versioner än jag brukar bjuda på. Men det blir. Och nu börjar jag.

Låt oss ta oss tillbaka till julen 2017.

Minns du?

Såhär var min:

Vi drog till Kosta.

Vi börjar att kalla Kosta för vårt torp. Vi har inget torp men ett torp brukar ju vara ett ställe man gillar och som man återkommer till.

Vi har ett bra torp. Vi har till och med personal och folk som bäddar åt oss.

Vi trivs där.

Rum 135, hemma hos Göran Wärff. Vad jag vill minnas har vi inte bott i något av hans rum tidigare.

Jag tänker inte bli långrandig. Visar några bilder och så stänger vi julen 2017.

Det kommer ju för bövelen snart en ny.

Detta kan vara det konstigaste inlägget jag någonsin postat. Men nu blev det så den här gången.

Jag var tvungen att rafsa ihop något. För att kunna komma iväg.

Habegär

Jag har försökt hålla nere alla typer av inköp en lång period. Av alla möjliga skäl. Inte minst för miljön. Eller för att vårt hem redan är fullt.

Men ibland blir habegäret stort. Och det handlar ofta om väskor, skor, smink och ERNST-grejer. Men nu för tiden även om klänningar, kaktusar och andra blommor.

Jag har aldrig haft ett så grönt hem som nu. Blommorna växer så det knakar och det kan bero på vårt ljusa hem med många fönster men på den oändliga mängd kärlek som jag tydligen nu för tiden känner för grejer som växer i jord och kruka.

Jag vill verkligen inte skriva här i bloggen att jag har gröna fingrar. För det vore ett hån mot dem som verkligen har det. Men jäklar vad mallig jag är. Och vad fint det är.

Jag googlar piedestaler, krukor, blomskott och grejer från morgon till kväll och jag snor små skott så fort jag kommer åt. (Kom ihåg att jag varnat dig ifall du bjuder hem mig någon gång!) (Du bjuder på fika och jag har med mig resväska att fylla!)

Men jag bjuder gärna också. En kollega som flyttar den här helgen frågade om jag har några kaktusskott som hon kan få. För hon vill bo i ett kaktushem på nästa ställe.

ATT JAG HAR!!!

Det ska bli ett sant nöje att få dela med mig av allt stöldgods.

Jag har fler snodda blommor än köpta.

Det är jag stolt över.

Men väskan (Frö Natur) från Designtorget som jag vill ha, den får jag nog fasen betala för.

Dåligt!!!