Det var den påsken det

Är det bara jag eller känns det lite som att det vänder nu? Är det inte lite fräschare vindar som blåser nu eller?
Ja, i alla fall om man bortser från de snöstormsvindar som blåste i morse när jag var och bytte till sommardäck. De vindarna gjorde ju inte direkt mig fräschare i alla fall. Fast jag hade läppstift. För nu när jag jobbar hemifrån och rör mig inom en radie av två kilometer så är en utflykt till däckfirman ett äventyr.

Äventyr kräver läppstift. Det vill jag påstå.

Lyssnar på poden ”Recept tack!” med Erik Jerka Johansson. Han pratar om Maria Wern-filmerna som ju spelas in på Gotland. Det fick mig att tänka på när jag var på Gotland. Närmare bestämt i Visby. Min man och jag gick omkring och kollade och plötsligt kom en polisbil och parkerade strax intill. Jag ville göra mig lite rolig och sa, lite för högt, till min man att ”Kolla! Här kommer Maria Wern!”. Och lite för högt var i det här fallet så pass skithögt att många andra runt omkring också hörde detta. Som dessutom trodde att jag menade allvar. Så folk stannade upp och höjde sina mobiler för att filma och fota. Och ut kliver två helt vanliga okända, privata poliser.

Det ögonblicket krävde också sitt läppstift tycker jag.

Påsken har hur som helst avlöpt väl. Vi fick hjälpa några som behövde hjälp, vi fick godis så det räckte och blev över, vi åt snittar och sill och vi åt gubbröra och Jansson.

Och till det läppstift.

En påsklunch av det finare slaget.

Ge mig.

Jag måste ge mig snart.

Jag resonerar så konstigt.

Du som följer mig och kikar förbi lite då och då vet ju att jag har fått dille på att sno skott av blommor. Jag har gjort det rätt länge och med lite varierande resultat. Bäst resultat har jag fått av att sno monstera-skott. Det har jag nu två stycken som håller på att ta över både mitt liv och min lägenhet. Men har man tagit Faan i båten och vidare.

Men några av de skott jag snott är inte snygga längre. Några nu mera uppdelade kaktusar från en bröllopsdag till exempel.
Det är ju tur att det är kaktusarna som är risiga istället för äktenskapet. Men ändå. Man vill inte ha risiga kaktusar i sitt hem. Man behöver inte det för att må bra. Tvärt om.

Dessutom tycker jag att det är svårt att sno skott från kaktusar. Det är sällan de blir bra. Om de inte är en typ av aloe vera. Då går det ibland lite bättre. Vanliga kaktusar får ful form med tiden tycker jag. De blir aldrig lika fina som den som man snodde den ifrån. Förutom aloe vera-kaktusar då alltså. De kan bli bra. Som sagt.

Men det här skulle inte handla om det som går bra. Det här ska handla om det som går dåligt. Och att våga göra sig av med det som går dåligt även om det kommer från en bröllopsdag.

De här kan ju inte ens stå upp utan stöd.

Så risig är ju inte ens jag.

I lördags gick jag förbi en växt som jag visst råkade knippsa en bit av. Det var knappt meningen. Det bara råkade hända. Knipps.

Jag visste inte vad det var för nått men jag lärde mig i lördags att Googles app har en kamerafunktion med vilken man kan scanna grejer och få fram information. Helt otroligt. Hade ingen aning. Men med hjälp av min nya kunskap om denna funktion så vet jag nu att jag knippsat en bit av en Plyscias Scutellaria. En aralia.

Minsann.

Om jag misslyckas med den vet jag var jag kan sno en bit till.

En annan, som jag verkligen inte vill misslyckas med, är den här. Det här lilla sneda och krokiga livet.

Men lyckas jag inte med det vet jag var jag kan hitta ett nytt. Och det är ju bra.

Jag har inte så mycket saker nu för tiden. Dels på grund av rensning, men även på grund av brand. Kanske är det det som gör att jag har svårt att göra mig av med blommorna som jag snott och vårdat.

Jag vet ju att det finns nya att köpa och nya att sno. Men man gör sig inte av med en bästis som är lite risig bara för att den är just lite risig och för att det finns nya bästisar att finna.

Men blommor och människor kanske inte är samma sak.

Om jag tänker efter.

Vad handlar det här inlägget om ens?

Är det kanske bara ett sätt att fördriva tiden och få behålla de där risiga kaktusarna ett tag till?

Vem är jag ens?

Är jag en person som har fula blommor i fönstret bara för att jag inte kan slänga dem?

Nä, nu är det jag som tar mig ur krisen och börjar om.

Här ska hittas nya skott.

Här ska skalas av och göras ordning.

Nu jäklar.

Hej då kaktusen. Du är på tok för ful för att få vara kvar. Du duger inte.

Men ett litet skott av den spar jag förstås.

För jag är väl ingen mördare heller.

Alla hjärtans, utan hjärtan

För länge sen fick jag syn på ett virkmönster som jag ville testa. Det var länge sen jag virkade en muffin tyckte jag och så skulle det ju blir alla hjärtans dag snart. Så jag tänkte att den kombon skulle bli toppen.

Sen kom saker från höger och vänster och störde. Och helt plötsligt var Alla hjärtans dag förbi och allt låg kvar där i virkkorgen.

Men vem hänger sig i läpparna för en sån sak, tänkte jag och virkade Oreos istället för hjärtan.

Rimligt.

Jag är nöjd.

Mönstret har jag köpt från Mufficorn på genom Etsy. Oreo-kakorna har jag hittat på mönstret till själv. Säg till om du skulle vara sugen på att virka såna så ska jag berätta hur jag gjorde.

Jag får ta tillbaka en sak

Jag skröt lite här i dagarna om att mina blommor i mina fönster har börjat vakna till liv.

Ja, det är delvis sant. Men även delvis en stor lögn.

En del har döden dött. Och en del andra är på god väg att dra åt samma håll.

Hur kan blommorna ha levt och haft det bra hela vintern och så nu när vårsolen gör entré så dör de dödsdöden?

I morse fick jag syn på en sån där blomma som växer på längden och har grön-silvriga blad och är rödbetsröda på baksidan. Ja, en sån ja. Som heter nått. Som har ett namn. Just en sån blomma.

Den står på ett skåp som är högt och den har varit en riktig hold din kæft-blomma. Den har växt och växt och den har varit så lång, frodig och tjusig att den påmint om Rapunzel. Jag har haft den i åratal och den har minst sagt varit enorm.

Med betoning på varit.

Jag vet vad som kan ha hänt. Att jag fixade lite med den inför att julgranen skulle in. Ty då skulle blomman hamna lite i skymundan. Och det var väl det den inte klarade. För jäklar vad den tjurade ihop tydligen

Det blev att ta fram stora saxen och sen frisera allt vad det bara gick. Och kvar blev en lite kortklippt, snaggad vårfrisyr.

Och så tillbaka i ny och trevlig jord. Så får vi se.

Och Google har nu berättat för mig att den här blomman heter till exempel såhär:

Silver Sicilian
Zebrablad
Skvallerreva

Nu var det sista gången

Jag vill gärna gynna affärer som finns i den lilla staden jag bor i. Jag vill att affärerna jag gillar ska klara sig ur krisen vi går igenom nu och alla andra kriser som vi får hoppas inte kommer.

Därför gick jag till min lilla garnaffär när jag skulle köpa garn till en mössa jag fick för mig att sticka.

Mönstret heter Oranges and lemons och finns hos Drops.

Det skulle vara ett garn som heter Drops Snow till den här mössan. Det garnet har inte min garnaffär. Men jag sa att jag kan ta vilket garn som helst som passar till den här mössan och den snälla damen sa att Alpaca Bris passar toppen. Det kom vi båda fram till när vi tittade på vilka stickor som ska användas till mössan.

Så jag betalade glatt 170 kr och gick hem och satte igång.

Att jag direkt upplevde garnet väldigt svårstickat kan jag inte skylla damen i garnaffären för. Men det var ju väldigt vad ojämnt och fult det blev.

Och efter att jag stickat en stund insåg jag att det här blev ju inte bra över huvud taget. Jag stickade på strumpstickor och mellan stickorna, där man byter sticka, blev det superfult. Och som grädde på moset kändes passformen tveksam. Skulle jag kunna ha den där mössan alls?

Jag har gjort såhär förut, att jag valt ”fel” garn då det garnet som det ska vara inte har funnits. Och det har nästan aldrig blivit bra. Jag har använt olika garn när jag virkat mina sjalar, men där är det ju inte så viktigt med passformen. En sjal är en sjal är en sjal liksom. Inte så mycket att passa.

Så med detta vill jag säga att det får vara slut nu. Det får vara slut med chansningar.

Det bestämde jag redan andra gången jag repade upp halva mössan, bytte mönster och stickor.

Vad det blir av mössan återstår att se. Men nu stickar jag efter ett helt annat mönster. Winter smiles hat. På rundstickor. Och det blir bättre men inte så bra som jag önskar.

Ja, ja. Allt blir nog bra till slut och jag är i alla fall glad för färgen på min mössa. Om det nu blir en mössa. Man får se.

Ha en fin fredag. Det förtjänar du.

Golvljusstakar

För en tid sen så visade jag några golvljusstakar på Instagram, som min man och jag pysslat ihop. Jag fick sen lite frågor kring dem och önskemål om att jag skulle berätta hur vi gjorde dem.

Och det ska jag nu göra.

Varsågod.

Jag köpte två stycken ”stolphattar” på ByggMax.

Sen köpte jag rundstavar från samma ställe. Jag minns inte tjockleken på dem men jag försökte få dem så nära själva ljusen som möjligt. Vilket jag inte direkt lyckades med eftersom de bara hade en storlek i just den butiken.

(Här kom vi på efter många om och men att vi hade kunnat köpa kvastskaft istället. De är mycket billigare och är lagom tjocka. Finns där krattor och sopborstar för utomhusbruk säljs. 20 kr per styck typ.)

Och så hade jag redan några ljuskoppar hemma… men såna finns att köpa i pysselaffärer. Panduro t ex…

Bör vara såna med hål i botten så att man kan skruva fast dem. Men annars får man väl limma tänker jag. Det funkar bergis det också.

Ja, sen är det bara att skruva fast rundstaven i stolphatten (en skruv underifrån bara, glöm inte att förborra!) och så på med ljuskoppen i andra änden. Och lite målarfärg.

Jag köpte väggfärg på Biltema. En liten burk för 32,90 räckte till två ljusstakar. Jag tänkte att vägg och ljusstake är ju ungefär samma sak så det borde funka.

Och så rätt jag hade.

Jag har batteriljus i mina ljusstakar för de står i hallen där vi inte alltid håller hus. Och så har jag inget som samlar upp eventuellt rinn av stearin. Vill du ha levande ljus i dina ljusstakar så bör du nog ha en liten grej som stoppar rinnande stearin mellan ljuskopp och pinne.

Jag gjorde mina ljusstakar 100 respektive 80 cm höga. Det tycker jag blev fantastiskt lagom.

Jag älskar ljusstakarna och vill absolut göra flera. Men då kommer jag att använda kvastskaft. Dels billigare, dels enklare att få hem i bilen och så vidare. Och varför göra saker krångligare när man kan göra dem enklare.

Men rundstav/kvastskaft, stolphatt, ljuskopp, två skruvar (per ljusstake) och målarfärg. Det är vad du behöver.

Lycka till.

Ärtan pärtan

Ibland är jag väldigt sen på bollen. Det är inte som att jag sätter mig på tvären med armarna i kors och gapar om att jag vägrar gå samma väg som alla andra. Det är bara det att jag… ja, jag vill inte säga att jag är trög, men ibland fattar jag inte det stora i att gå den vägen som många andra går. Jag ser inte riktigt vart folk är på väg och förstår heller inte riktigt varför.

Jag är till exempel asdålig på tecknad film. Jag är asdålig på filmer och berättelser som inte känns rimliga. Möss som kan prata, andra världar till vilka man kan åka om det passar, drakar och demoner och trollkarlar… det är liksom inget för mig. Jag får inte ihop historierna.

Men! Nu skaffade vi i alla fall Disney+ en kväll när vi inte visste vad vi skulle se på TV. Och vi har betat av en del. ”Själen” t ex. Mycket märklig film. Inget för mig. ”Frost 1” och ”Frost 2”. Helt okej även om jag inte förstår det stora i dessa filmerna. ”Insidan ut”. Bra film om känslor men också väldigt märklig. Mest av allt roligt för att de var i San Fransisco och att jag kände igen mig lite där.

Att jag tycker att det mesta tecknade är onaturligt, märkligt och svårt att förstå gör ju att jag inte ser sånt så ofta. Men nu övar jag mig med Disney+. Och jag lär mig att gilla det.

Nu har turen kommit till ”Toy Story” och jag har tagit mig igenom de tre första och faktiskt skrattat högt. Mest förtjust är jag nog dock i alla leksaker de har lyckats få med. Och hur roligt det blir när de kan prata.

Men! Nu kommer vi till varför jag skriver detta.

Är du med nu då?

Okej.

De allra flesta leksakerna känner jag igen. Jag menar, jag vet vem Barbie är och jag har ringt i en sån där leksakstelefon när jag var liten och så vidare. Men vad är det med de där tre ärtorna i en ärtskida?

Jag har skrivit om dem förut eftersom vi såg Disneyaffär i New York vara helt proppfull av såna. Men vilka är de där ärtorna? Var det någon som lekte med såna förr? Eller hittades de på till Toy Story? Och hur kunde de bli så poppis att man kunde fylla en hel butik på Time Square med såna?

Jag såg dem skymta förbi några gånger i ”Toy Story 3”, men får de en större roll i 4:an då kanske?

Ja, såhär viktiga grejer går jag omkring och tänker på vid lediga stunder.

Vad tänker du på?

En virkad variant jag virkade en gång. Man kan läsa om det här.

Potatisgnocchi, min bästa frukt

Jag skrev om den här rätten på Insta igår. men jag måste skriva om den här också.

Och det gör jag enbart för att försäkra mig om att jag aldrig ska tappa bort receptet.

Och lite för att du också ska få se det. Förstås.

Receptet kommer från Coops tidning Mersmak och här finns en länk om man vill.

Såhär såg det ut när jag lagat det. Jag köpte fryst hackad grönkål och det faktum att den var hackad var kanske inte tio av tio, men nu blev det så. Och det blev så toppen.

Jag la till röd lök. På grund av att mat utan lök nästan inte existerar i mitt hem.

Jag har gjort egna gnocchis många gånger. Men den här gången köpte vi färdiga i påse. Gick bra det också.

Rakt in i julveckan

Har just avslutat en hemmakonsert. Streamad sådan. Med julkänsla och gospel av bästa sort. Carolas. Så fint och bra.

Det har varit en lugn helg som blev på ett helt annat sätt än som var tänkt. Jag vet att pandemin inte drabbat mig värst av alla, men du vet ju. Mitt liv, mina viktiga grejer. Och så vidare. Men från nu går mitt liv från allting inställt till inget planerat. Nu klev jag över den gränsen. Rakt in i det oplanerade livet.

Ska nog försöka planera något som jag vet kommer kunna bli av.

Kalle Anka på julafton. Det är väl inte inställt va?

Jag har haft en bra helg. Ska inte säga nått annat. Har hämtat mat på lokalt favoritställe, sett Så mycket bättre som jag tycker har blivit så mycket sämre, pyntat, sytt, vilat, kollat julkalender och skänkt pengar till Musikhjälpen. Som slog rekord i antal intiativ. Fantastiskt.

Jag började på en pappersstjärna igår och när jag skulle sätta ihop den idag visade det sig att jag slarvat. Men det blev en dubbel stjärna till slut och jag är nöjd. Så nöjd.

Vill du göra en egen stjärna kan du kika in hos Lovely life och få både tips och instruktion.

Nu går vi snart rakt in i julveckan och jag jobbar övertid måndag, tisdag och lite mindre på onsdag. Sen blir det jul. Det ska hända så mycket på de här tre dagarna så de känns som fyra månader. Men vi ska väl klara oss igenom det också.

Må det snart bli onsdag eftermiddag.

Men tills dess ska jag försöka göra det bästa jag kan av de trösklar och dalar jag ska ta mig över och förbi.

Hoppas att din helg varit fin och mjuk mot dig.

Tjugo år – hotellrummen

Min 20-års fest fortsätter i dundrande fart och idag har vi kommit till ett kapitel som handlar om hotellrummen. Jag har en liten skara besökare som älskar när jag visar upp hotellrum jag bott på. Jag vet inte hur det började och det har blivit lite tunt med inlägg den senaste tiden, men jag vet att det finns några som uppskattar detta väldigt. Och det finns några som kommer hit för att hitta tips och inspiration.

Så roligt.

Det hotellet jag får mest kommentarer om är nog Kosta Boda Art Hotell. Vi kallar hotellet för vårt torp och vi åker dit så ofta vi kan. Kan man säga. Flest gånger har vi bott i Ulricas rum, men även flera gånger hos Åsa, Kjell, Göran och de andra. En enda gång har vi fått bo hos Bertil. Det har jag inte bloggat om av någon anledning, men här är rum 253. I Bertils korridor.

Ett roligt rum vi bodde på en gång var på Elite Stora hotellet i Linköping. Det kan man läsa om här.

Ett favorithotell alla kategorier är Clarion Collection i Karlskrona. Där har vi varit flera gånger. Alltid lika trevligt och fint.

I Tällberg ligger mysiga Dalecarlia. Dit längtar jag varenda dag. Vi har bara varit där en enda gång, men det finns ju kvar. Bara att sticka dit. 🙂

Andra hotell jag gärna besöker igen är Granen i Åre… Och gärna Hooks herrgårdClarion Hotel Winn i Gävle… Packhuset i Kalmar… Hotell Kristina i Sigtuna… Clarion i Visby… IKEA-hotellet i Älmhult… (Länkarna går till mina inlägg om ställena, inte till ställena i sig.)

I en helt egen kategori och division finns även Onkel Enkel på Österlen. De har bytt ägare sen vi var där, men vi har hört från säker källa att det är trevligt där nu också. När vi var där hette ägarna Bosse och Lena och de blev fina bekanta som vi fortfarande hör av ibland. Väldigt roligt. Hos Onkel Enkel var vi många gånger. En, två, tre, fyra… Minst!

Onkel Enkels egen hemsida hittar du här.

Flera av mina hotellinlägg har lett till att mina bloggläsare åkt till de hotellen jag skrivit om och sen skickat hälsning därifrån. Det är alltid lika kul och jag blir så glad när jag kunnat tipsa om något som sen gjort någon annan glad. Bästa grejen.

Eftersom jag älskar att semestra i Sverige så håller jag mig till de svenska hotellrummen. Även om jag visat upp San Fransisco och New York här i bloggen också. NY kan man läsa om i flera inlägg i maj 2011. Och i maj 2012. San Fransisco kan man läsa om här.

Av någon anledning känns inlägg om hotellrum lite ytliga. Därför håller jag det här avsnittet av festen lite kort. Och återkommer istället i morgon med en lite rejälare festavslutning. Önskar lite att jag kunde ha festen på rum 403 på Clarion Collection Hotell Wellington. För då kunde vi fira på den fina balkongen. Med en utsikt som får mig att tänka på julkalendrar. Vilket även rummet på Hotell Hellsten fick mig att tänka på.

Utsikt från vår balkong på Clarion Collection Hotell Wellington.

Tack för att du besökt festen på dess 5:e dag. Imorgon blir det festdag nummer 6. Vilket blir avslutet för festen men början på nästa 20 år.

Rummet i San Fransisco…

Och en sak till. Kom jag på. Att efter 20 år på nätet har jag bara råkat ut för en enda dum kommentar. Ja, om man räknar bort de som tyckt att jag varit snål som inte skänkt saker, inte delat med mig av alla mönster och så vidare. Men såna räknar vi inte. Men jag har fått en enda trist kommentar kring min person. Och då var det liksom så att det var en person som hörde av sig och sa att hen tyckte att jag var ytlig.

Om detta brydde jag mig exakt noll. Eftersom jag är så långt ifrån ytlig man kan komma.

Men det kan man ju ändå tycka olika om förstås.

Men ändå.

Ytlig.

Ha!

För att visa min allra oytligaste sida (?) bjuder jag här på fika. Varsågod och ta för dig. För fikabjudningar är inte ytliga alls. Det vet man ju.

Och tack för idag.

Vetebullar med hallon och vaniljkräm… Och här ett recept.
Key lime pie
Påskiga cupcakes
En liten gräddtårta