Jämn och fin tårtbotten

Men nu du. Nu ska jag lära dig en sak. En sak som du säkert vet men som jag inte hade en endaste aning om.

(Låtsas som att du inget visste är du snäll. Det skulle höja mitt självförtroende!).

Nu ska jag lära dig hur man gör en perfekt kaka, som inte sjunker i mitten.

Jag är ingen expert på att baka. Men jag tycker att det är rätt kul ibland. Mest för själva pysslandets skull. Jag älskar t ex att spritsa.

Men ofta när jag bakar mjuka kakor så blir de platta i mitten. Och jag har liksom inte förstått varför. Jag har vispat ägg och socker poröst och jag har blandat ner mjölet försiktigt och allt så som man ska göra.

Men jag har gjort ett fel.

Det har jag nu lärt mig.

Jag fick för mig att göra en minitårta. Och det har jag gjort en förut. Även den gången blev den aningens platt i mitten, men den här gången slog jag ta mig faan alla rekord.

Kolla här.

Den såg toppen (!) ut när jag tog ut den ur ugnen, men efter en liten stund var den så platt i botten att jag nästan såg rakt igenom den.

Då gjorde jag som jag brukar. Bröt ihop och började googla.

Efter ett tag hade jag äntligen lärt mig.

Och gjorde ett nytt försök.

Som blev perfekt.

Kolla skillnaden.

Och vad är då hemligheten undrar du ju nu förstås. Ja, även du som redan vet svaret, för du har ju lovat att spela ovetandes. Det kom vi ju överens om.

Jo! Hemligheten är att inte vispa ägg och socker för länge. Högst 1-2 minuter.

Vid försök två vispade jag bara i en minut. (Jag ställde äggklockan till och med!) Det blev inte riktigt så fluffigt som jag brukar få det (jag vispar ju en evighet i vanliga fall) men jäklar vilket bra resultat.

Så platt och fin och jämn.

Jag vs kakan.

1-0

Vad det blev för tårta? Det får du se i morgon.

Gjorde just nått lite läskigt – men väldigt bra

För många år sen hade jag miljarders med brevvänner. Jag ägnade stora delar av mitt liv åt att skriva och läsa brev. En lång period i livet. En fin period. En fantastisk period.

Särskilt en brevkompis minns jag väl. Hon bodde i ett av våra grannländer och vi träffades ibland. Firade midsommar ihop. Firade livet ihop. Gjorde mycket ihop.

På den tiden var jag modig och vågade packa en väska och flyga till vårt grannlands huvudstad helt ensam. Hem till en människa jag aldrig träffat. Och stanna där i flera dagar.

Men vad kunde gå fel?

Vi hade en enormt fin vänskap och den varade i många år.

Men tyvärr rann den ut i sanden. Och det kan vara mycket på grund av mig. Jag minns det i alla fall så. Kanske 100% mitt fel.

Bedrövligt.

Jag har försökt att hitta henne på nätet. Nu när nätet finns. Det gjorde det inte då. När det begav sig. Men jag minns inte hennes nya efternamn, som gift.

När vi drabbades av branden i vårt förråd brann alla hennes brev upp. De måste ha varit tusentals. Och de där breven sörjer jag något enormt.

Men! Nu tog jag mod till mig och kontaktade en kille på Instagram. En kille som kanske är hennes bror. Jag gissar det i alla fall.

Nu håller jag alla tummar jag har för att det är hennes bror. Och att han svarar. Och att min fina, fina brevvän kan tänka sig att kontakta mig.

Håll en tumme du också är du snäll.

(Kommer du ihåg att jag skickade ett brev för ett tag sen förresten. Tror du att jag har fått svar eller? ICKE!)

Ringarna på vattnet

När jag skapade en hemsida för första gången genom att ”knacka kod” (det hette så, det är inte som att jag bara försöker spela cool), kunde jag absolut inte drömma om att nätet skulle få en så stor betydelse för mig i livet.

Ja, alltså. Nu menar jag ju inte bara att nätet har en stor betydelse för mig eftersom jag mailar på jobbet, jobbar på jobbet, betalar mina räkningar på nätet, handlar på nätet och sånt. Jag menar betydelse på riktigt.

Betydelse som i kompisar.

Jag har verkligen fått kompisar genom nätet och det är jag så himla glad för. Tack vare nätet och mina hemsidor vet jag exakt vem jag ska kontakta om jag ska åka till Kalmar och behöver tips på en bra restaurang. Jag vet precis vem jag kan fråga om råd om jag behöver veta var man kan köpa billig och extra lång rundstav. Jag vet precis vem jag kan höra av mig till om jag undrar hur man virkar en väska som ser ut som en palsternacka. Och så vidare.

Och jag får ofta så fina mail och meddelanden från fina människor som kanske köpt en virkad krokodil av mig för tio år sen, som tänkte på mig en dag när hen var på utflykt i Ulricehamn eller som undrar om jag vet var man hittar ett bra mönster på en stickad sjal.

Det är fantastiskt.

Och vissa av mina nätkompisar har jag känt i över 20 år nu. Det är så coolt.

Den senaste grejen som hänt som en ring på vattnet är att jag fått en ny kompis i Gävle. Fina Rebecca. Vi har haft kontakt länge men nu har vår kontakt, för att uttrycka mig lite vitsigt, blommat upp.

Det började med att jag erbjöd henne ett skott på ett palettblad som jag har. Och sen var hon så generös och ville leka leken tillbakakaka så att hon skickade två skott till mig. Och vilka skott sen då. Detta är skottens Rolls Royce om man säger så.

Vi snackar liksom inte vitsippa eller luktärt här, vi snackar palmbegonia och Kroton codiaeum variegatum.

Just det. Man blir lite stum.

Jag skickade mitt skott till henne i en kryddburk. En gnutta vatten i bara och på med locket. Och även fast PostNord var sega och inte levererade på en vecka, så verkar det som att skottet överlevde.

Jag fick mina skott från Rebecca i en lingonsyltburk med lite vatten och skumgummi i. Detta kom fram på ett dygn så de behövde inte leva i burken så länge.

Nu groddar jag mina skott så varsamt och fint som jag bara kan. Och snart ska jag plantera dem och behandla dem så fint som jag aldrig någonsin behandlat något förut.

Att det dessutom ingick ett handskrivet brev i presenten var ju verkligen den bästa sortens grädde på det fina moset.

Tack Rebecca.

Och tack alla andra nätkompisar som också förgyller min tillvaro.

En hundkompis

När jag var liten hette en av mina bästisar Kennet. Vi lekte nästan jämt. Vi ägde världen kan man säga. Och det var vi två som grävde oss ner i sandlådan tills vi kom till Kina. Ifall du kanske läst om det i tidningen eller sett det på nyheterna.

Eller vi grävde oss fram, men tyvärr så kunde vi inte krypa ner i hålet och kliva in i självaste Kina. För vi råkade stöta emot något hårt. Cement eller nått. Så vi måste ha grävt oss ner mitt under ett hus. Så att vi stötte emot grunden på huset.
Så tråkigt. Hade vi grävt någon meter till höger kanske vi hade kommit ut genom en gräsmatta eller nått istället.

Det var även vi som kastade lera på deras husgavel. Så att våra mammor sen straffade oss med att få spola av hela gaveln med trädgårdsslangen.
Det är det bästa straffet jag fått. Straffet var roligare än själva brottet.

Vi vs Morsorna – 2-0.

Det fanns bara en sak med Kennet som var dålig. Det var hans hund. En liten brun tax. Jag var så rädd för taxen att jag knappt vågade vara hemma hos Kennet.
Men Kennets mamma stängde alltid in hunden när jag var där. För att jag skulle våga vara hemma hos dem.

När jag blev äldre ökade min hundrädsla i jämn takt med åldern. Jag var övertygad om att varje hund jag mötte eller kom i närheten av, skulle anfalla mig och bita mig i benet. Eller troligast; i strupen.

Rimligt.

Men det är ju så med fobier. De är inte alltid så rimliga.

En vän till mig när jag uppnått vuxen ålder, köpte en hund. Jag slutade nästan att umgås.

Sen kom den där dagen. Då så många plötsligt hade hundar. När ens bästisar köpte både en och två. Och jag lärde känna nya finingar, där det ingick fyrbenta i familjerna. Och jag var tvungen att vänja mig. Lära mig. Bekanta mig. När de nya hundkompisarna nästan blev lika många som människokompisarna.

Det var en läskig period.

Men jag är så glad att jag utsattes. Och att hundägarna var förstående. Och att hundarna var snälla. På riktigt. Och inte snälla på det sättet att de skäller allt vad de orkar och ägarna säger ”Han är så snäll, han har aldrig bitit nååågon….”.

Någon köpte en valp. Någon hade redan hund när vi blev kompisar. Någon passade en hund ibland. Någon tog med mig till en kennel där jag fick bada i ett hav av hundvalpar som bet lite på mina skosnören.

Utan att jag dog.

Och det vände till slut. Och jag är så glad för det. Det är nog en av de sakerna jag är gladast över att jag har presterat och gått igenom. Och jag är så tacksam för alla vännerna som visade respekt. Som lät mig bekanta mig med hundarna innan hundarna ville bekanta sig med mig.

Och jag minns första gången jag kände att en hund blivit min kompis. Att vi kunde titta på varandra och liksom småsnacka lite. Garva åt samma sak. Den gången jag kände att hunden kände igen mig och att den kom ihåg att jag inte gillar att bli slickad i ansiktet. Även om hon tyckte att jag var knäpp. Så respekterade hon det. Och kom ihåg. Att jag är en sån person.

Nu känner jag många hundar. Och jag vet att de känner mig. Och jag vågar göra saker med en hund som jag aldrig trodde jag skulle våga. Jag vågar viska saker i örat på en hund. Jag vågar brottas. Jag vågar ta en pinne ur munnen på en hund. Jag vågar klappa den på nosen. Jag vågar ligga platt på golvet och låta den klättra på mig. Jag vågar lyfta upp den. Och jag vågar låta den jaga mig.

Det är helt fantastiskt.

Lika fantastiskt som det är när de lever, lika hemskt är det när de inte finns längre. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga att man kan sörja en hund lika mycket som man sörjer en människa. Men nu för tiden kan jag säga att jag är övertygad om att man kan sörja en hund ännu mer. Det känns så rimligt och det känns som det mest naturliga.

Därför vill jag för dig berätta om fina, fina Doris. Som bott hemma hos några av våra bästisar i många år. Som kunde dansa, som tyckte om att reta sin syrra med sina hundben, som alltid tyckte att jag var lite knäpp som la min handväska i ”hennes fåtölj” men inte klagade utan istället samsades så fint med väskan om utrymmet. Som inte alltid kom när jag ropade men en stund senare kom och bad om att få sitta bredvid. Som spelade lite hard to get ibland när jag tjatade för mycket.

Sov gott Doris. Och tack för att jag fått arbeta bort min hundrädsla med hjälp av dig. Och tack för alla samtal vi haft och för att du aldrig har skvallrat till någon om vad jag berättat. Eller berättat att jag tagit en bit godis utan att fråga om lov, hemma hos din familj. Och tack för att du aldrig slickade mig i ansiktet. Eftersom du visste att jag inte gillade det.

Tack för allt myset.

Vi ses sen igen.

 

Tittatillbakatisdag #4

Det är tisdag min vän. Och du vet ju precis vad det betyder. Vi tittar tillbaka.

Den här gången till hösten 2018.

I början av 2018 hände en grej som fick oss att bestämma oss för att bli bättre. Bland annat på att få saker gjorda.

Alltså roliga saker.

Sånt man drömmer om.

En sån sak har för mig varit att få besöka Alcatraz. Och för att kunna besöka Alcatraz behöver man åka till San Fransisco.

Vi hade inte hört talas om San Fransisco så mycket innan. Vi kände ju till spårvagnarna förstås, Golden Gate, Alcatraz såklart och att det ligger vid havet. Vi visste att det låg på helt andra sidan än New York och vi hade sett på ett program på TV att de gillar surdegsbröd där.

Det var väl ungefär det vi visste.

Och med detta i bagaget så åkte vi dit.

Vi flög Köpenhamn – London – San Fransisco på vägen dit och San Fransisco – Frankfurt – Köpenhamn på väg hem. Den långa flygturen som tog oss till och från målet tog 10-11 timmar. Och så plus mellanlandningar och resten av resandet. Det var långt men gick så bra så.

Vi bodde på ett hotell som heter The Mosser. Ett hotell vi fått rekommenderat men inte alls kände till. Vi visste inte ens var det låg på kartan. Men det visade sig ligga väldigt bra till på själva kartan och det var ett rent och fräscht och trevligt hotell. Ganska basic, men väldigt rent och fint. Vi kan rekommendera det för dig som inte kräver så mycket lyx. Men ändå önskar ett tryggt och trevligt hotell. Det var som sagt basic. Men bra. Vi är supernöjda.

Vi fick rum 719. Det var ett rum. Rent och fint och trevligt. Fläkt i taket och bra badrum. Amerikanska fönster. Som i Vänner. Det vill man ju ha. Och skön säng.

Vi stannade i åtta nätter. Det var länge men lagom. Vi hann göra allt vi ville göra och vi hann njuta och ta det lugnt. Vi hann med både sena kvällar och sovmorgnar och att sitta och glo i en park. Vi hade gott om tid till allt vi ville göra och vi hade lugna stunder då vi bara vilade oss. (Eller vilade, jag knarkade matlagnings-TV så fort jag kom åt!).

Vad gjorde vi då? Jo, vi gick och gick och gick. Backe upp och backe ner. För backigt är det! Imponerande backigt! Mitt backigaste ever.

Jag minns inte i vilken ordning vi gjorde saker och det har ju såhär i efterhand noll betydelse.

Men vi tog ju båten i Alcatraz. Vilket vi åkte dit för att göra. Det var ju det som var grejen.

Man fick absolut inte röra något på själva ön eller ta med sig något där ifrån. Men när preskriptionstiden har gått ut så ska jag berätta om ifall jag tog en liten sten från innergården eller inte. Den där internerna fick ta sina löjligt små promenader.

Jag tycker att det är en märklig känsla att besöka så berömda och välkända ställen som t ex Alcatraz. Det är svårt att känna att man är där på riktigt. Man har sett så mycket på TV, läst så mycket om det och så vidare, så när man väl är där så känns det så otroligt bekant. Som att man varit där förut. Samtidigt som att det är svårt att förstå att det är det riktiga stället man är på. Svårt att förklara, men det var som att jag var på ett låtsas-Alcatraz. Märkligt.

För att inte tråka ut dig fullständigt ska jag nu dra upp tempot lite och fatta mig kort.

Vi åkte spårvagn…

Vi var på en diner…

Vi drack öl och åt mac and cheese på Mikkeller Bar

Vi såg sjuuukt höga träd i Muir Woods

… ja faktiskt så sjukt höga att man var tvungen att hålla i sig när man böjde huvudet bak för att se trädtopparna. Annars ramlade man!

Där finns träd som är 260 feet höga. Alltså typ 79 meter. Sveriges allra högsta träd är visst 49 meter. Svenska tallar brukar tydligen bli cirkus 40 meter.

På väg hem från höga-träd-skogen stannade vi till i Sausalito. Där valde vi att röra oss så lite som möjligt. Vi ville nämligen inte missa en enda sekund av solnedgången över San Fransisco. Kanske den vackraste och häftigaste synen jag sett.

Plutten till vänster på bilden är Alcatraz.

Ja… och vad gjorde vi mer? Jo, vi hängde i pir-området

Åt på Bubba Gump där Forrest Gump hängde en gång i tiden…

Vi hängde vid Union Square och handlade julsaker (som de verkar erbjuda året runt) på Macy’s

Ja, det var en fantastisk resa. På så många sätt. Men som nästa alltid så är det de oväntade saker som imponerar mest på en. Som en amerikansk man som frågade var vi kom ifrån och som visade sig ha bott i vår grannstad. Eller som tjejen i en bar som sa ”Jag har bott i Sverige i ett år” och pratade fin svenska med skånsk brytning. För att hon hade bott i Helsingborg. Eller som familjen från Tyskland som vi träffade på spårvagnen. Som åker till Sverige nästan varje år och går på Astrid Lindgrens värld. Ett stenkast från där jag bor. Och alla TV-program  jag såg på nätterna när jag inte kunde sova. Matlagningsprogram i alla tänkbara versioner. Och konserten på TV med Joe Bonamassa. Och den gamla mannen från Asien som stolt visade sig Fjällräven-rygga. Och alla skor och kläder och möbler som låg lite här och där som folk skänkt och lämnat att ta för sig av, till alla de som inga skor, kläder och möbler har.

Jag minns också att jag tänkte att det var ju väldigt vad olikt New York detta var. (New York är det enda stället jag varit på i USA förutom San Fransisco) tills jag kom på att Ystad och Jokkmokk inte heller påminner så mycket om varandra.

Jag är så glad och tacksam över att vi kom iväg. Att vi såg till att uppfylla den här drömmen. Så värt all väntan och allt pengasparande.

Och tack. För att du läst och tittat på detta.

Klänningen blev en väska

Först vill jag säga till dig som är besviken över att detta blivit en shoppingblogg: Det har det inte. Det här händer nu. Knappast igen.

Och till dig som jublar över att detta väldigt tillfälligt blivit en shoppingblogg: Passa på att njuta. Det här blir inte långvarigt.

Jag fick syn på en väska när vi var i Piteå i somras. En stor väska som fick mig att häpna. En stor väska från Eduards. En sån väska behöver inte jag för jag har superfin grön Teacher från Jumperfabriken. Som jag fått i present.

Ja, jag fick en väska i present alltså. Inte hela Jumperfabriken.

Snålt ändå.

Men jag slängde ett getöga på Eduards sortiment i alla fall och hittade en liten söt juvel som jag inte kunde släppa riktigt. Men som jag heller inte kunde försvara när det kom till ett eventuellt inköp.

För är det något jag har så är det små handväskor. I olika färger och av olika slag. Men ingen som jag häpnar över. Ingen som är the shit. Jag har köpt dem när jag kommit över dem. När jag behövt dem. När jag tänkt att en liten belöning i form av en väska ju ändå varit på sin plats.

Ingen av dem har varit dyr. Alla har varit helt överkomliga. Men även lite tråkiga. Lite blaha blaha liksom.

När jag blev mer och mer minimalistisk tänkte jag att en enda liten fin handväska skulle kunna vara lösningen. Adjöken med alla de där jag samlat på mig och hej till en ny liten väska som skulle kunna följa mig vart som helst. Hur länge som helst.

Sen hände det där med branden. Hälften av det vi ägde, eller kanske mer än det, försvann. Gick upp i rök.

Poff borta.

Fast utan poff. Jag tror inte det smällde så mycket.

Hur som helst så har vi fått ersättning från försäkringsbyrån nu. Vi är väl lite nöjda men inte överösta och det som verkligen var värt något fick vi noll kronor för. Foton, minnen och annat superviktigt tyckte försäkringsbolaget var värt noll kronor.

Noll.

Eller noll komma noll för att var exakt.

En sak jag däremot fick en slant för var min ljuvliga brudklänning. Som min ännu ljuvligare kompis sydde åt mig en gång så att fingrarna blödde och svetten rann.

För den fick jag en slant.

Och vad kan vara bättre än att förvandla de sorgliga pengarna till något som jag verkligen vill ha och något som jag verkligen önskat mig.

Som absolut inte är lika fint som klänningen, men som ändå är något som kommer att följa med mig och som kommer att få stanna i all evighet.

För som om inte min ljuvliga brudklänningssyende kompis skulle räcka så har jag nu köpt mig en kompis till. Att ha vid min sida. I nöd och lust. I evighet. Amen.

Säg hej till Näver mini.

Vi är sååå lyckliga.

Sådär ja

När man är hos vänner och kollar en viktig grej på nätet, då kan det hända att de visar en en cool grej. Som man i och för sig sett flera gånger förut men som man inte registrerat. För att man inte hade tentaklerna ute eller hjärnan på ”on”.

Min kompis tog fram en datorgrej. Och jag frågade om det var en dator eller en iPad. Hon sa att det var kanske lite båda. Både och. Och att det var hennes jobbgrej.

Ha!

För några ynkliga stålar köpte jag igår ett tangentbord till min iPad. Och nu har jag en bärbar dator. Eller i alla fall allt det jag önskade mig av en bärbar dator.

Jag dånar.

Och när jag berättat detta i förväg, att jag ska köpa en sån grej, för folk, så har de lagt huvudet på sned och tittat på mig som om jag vore en liten hundvalp. Liksom tänkt att jag är lite dum i huvudet men ändå omtyckt. Och en ganska bra människa ändå.

Här har jag köpt flera iPads i mina dagar. Och varje gång envisats med att köpa ett helt värdelöst men kanske snyggt fodral till. Liksom fodral som varit helt döda. Fodral som inte haft några som helst andra funktioner än att fodrala mina iPads.

Så värdelöst.

Och jag tror att varje sånt fodral har kostat mer än det här funktionella fodralet MED TANGENTBORD I.

Så blåst och lurad jag varit.

Jag skäms lite men är också lite förbannad för att världen inte visade mig detta lite tidigare.

Okej, jag har sett det. Men jag har ju inte fattat.

Finns det ingen regel som säger att man måste kolla så att alla fattar? Att alla förstår sitt eget bästa.

Så istället för att köpa en bärbar dator, köpte jag mig ett tangentbord till min iPad. Som är ett fodral. Och som nästan inte kostade mer än lunchen vi åt strax innan. Trots att det var buffé.

Tack kära kompis B för att du visade mig din jobbgrej.

Här ska bloggas.

Rött hjärta x 3

Om du undrar varför jag inte bloggat på länge så är det för att jag har hamnat i svår chock.

Jättesvår.

På ett bra sätt.

Jag har nämligen fått ett ”gillade din kommentar” på Instagram från en av mina absoluta favoriter. Eller fabbosar, som vi som hängde i den här bloggen för många år sen sa.

Jag fick en kommentar från en vän på favoritens konto. Hon tyckte att jag skulle uppmärksamma inlägget han gjort. Jag svarade min vän på ett väldigt trevligt, korrekt och intelligent sätt. Alltså genom att skicka alla mina favorit-emojis. En del gånger tre. Det är ju så man gör. När man verkligen vill tala om vad man tycker. Och understryka det som verkligen är viktigt. När man vill få fram sitt budskap. På ett tydligt och smart sätt.

Och det har min favorit nu gillat. Mina väl utvalda emojis. Han gillade min kommentar.

Skrattande smiley med skratttårar som rinner

Rött hjärta

Rött hjärta

Rött hjärta

Glad smiley med hjärt-ögon

Skrattande smiley med skratttårar som rinner

En tumme upp

Detta hade min fina favorit Björn Ling gillat. Med all rätt.

Jag skrek rakt ut och kontaktade min vän och vi svimmade tillsammans. Och förstod att vi inte skulle kunna gå till jobbet på några dagar. Vi blev helt enkelt FÖR tagna. Från den här stunden förändrades vi och våra liv för alltid.

Vi bokade tid för parterapi och vi torkade våra pannor.

En kvart senare såg hon att hon också fått ett gilla från honom.

Pölsa i Smala Sussie.

@thebjornaling

Har gillar våra kommentarer.

Våra liv är fulländade.

En av deltagarna i vår favoritpodd ”Fem i Topp” har gillat oss. Våra kommentarer. På riktigt. I det verkliga livet.

Alltså inte i vår fantasi.

Jag gjorde nästan på mig.

Fast det vill jag inte skriva om här.

För sånt gör inte vi.

Vi som fått ”gillade din kommentar” av @thebjornaling.

Vi vet hur man för sig i de dina salongerna vi.

Vi vet att man ställer klockan en kvart tidigare på morgonen för att hinna föna håret. Och att man kan göra eget vin som är kryddat med pizzakanter.

För vi har sett Smala Sussie.

Och vi vet vilka som är de fem bästa dagarna och vilka fem tyska hits som rockar bäst.

För vi har lyssnat på alla avsnitt av Fem i Topp.

Ja jäklar.

Och detta skriver jag. Som förmodligen är den som sett Smala Sussie flest gånger. I världen. Och som i somras lyssnade på deras pod från mitten av Småland till korvkiosken i Jokkmokk. Och tillbaka.

Det är jag som skriver detta.

Och som nästan gjorde på sig av lycka.

Vi, alltså min vän och jag, vi undrar nu om detta inte till och med är större än den där dagen för hundra år sen, när mannen med husvagnen bad oss flytta oss och bilen på rastplatsen. För att han skulle kunna komma fram med ”sitt ekipage”.

Nu är våra liv fulländade.

Tack Björn.

Tack Pölsa.

Ska jag betala fakturan eller inte?

I mitt velande fram och tillbaka har jag nu ändå kommit fram till att jag betalar fakturan och att jag kör vidare.

Få saker är så roliga som att skriva. Ändå skriver jag ingenting.

Så jag ska nu gladeligen betala för ett år till med min kära blogg. Kanske blir det årets viktigaste fakturabetalning. Mina viktigast spenderade stålar.

Eller hur man nu säger.

Jag vet inte alltid hur man säger.

Men ibland blir det som en propp i skrivandet. Att jag börjar ifrågasätta varenda bokstav. Kan jag skriva om vädret? Kan jag tjata om årets glögg i år igen? Folk har ju knappt svalt förra årets. Vill någon verkligen veta vad jag gjorde förra torsdagen?

Men nu bestämde jag mig.

HÄR SKA BLOGGAS!

Passa dig noga.

Nu ska du få läsa om väldigt viktiga saker, om sånt du aldrig trodde du skulle få läsa om samt saker som är så banala att du undrar om jag inte skäms för någonting över huvud taget.

Nu fick jag lite livslust.

Och tänk om jag kanske någon gång i höst eller i början på nästa år, skulle lyckas skriva något som kanske skulle kunna ge dig lite glädje eller lust. Då skulle jag bli så glad.

Passa dig nu.

För nu drar jag igång igen.

I egen skola

Jag tänkte att jag skulle börja smaka på min egen medicin. Gå i min egen skola. Lära mig av mina egna misstag. Gräva en grop åt mig själv.

Eller bli det som kallas ”smart”.

Eller få arslet ur vagnen.

Ungefär så.

Jag köpte till exempel för cirka 100 år sen, ett lite för dyrt tyg som jag skulle sy en gardin av.

Men sen bestämde vi oss för att inte ha några gardiner. Så då blev tyget över. Och jag kom på att kuddfodral, det är ju enkelt att sy. Det tar ju inte så lång tid. Det gör jag på ett kick.

Och ja. Det gjorde jag.

Jag hade rätt.

Två kuddfodral.

Att sy: tidsåtgång cirka 45 minuter inklusive ta fram symaskin, städa bort symaskin. Samt plocka upp tappade trådar från golvet.

Mental förberedelse: cirka ett och ett halvt år. Nästan två.

Så nu vet jag det. Det som tar nästan två år att förbereda mentalt, kan ta 45 minuter att åtgärda.

Jag har nu även tagit bort två batteriljus från bordet på balkongen. Handling: 5 minuter inklusive borttagning av batteri och sopsortering i förrådet. Mental förberedelse: cirka tre månader.

Nu är jag på g.

(Tyget heter Florette Classic och är designat av Louise Videlyck).