Tjugoåtta

Så har jag klarat av uppdraget. Att blogga varje dag i februari. Det har varit kul men även en utmaning.

Det svåraste har inte varit att hitta på något att skriva. Jag kan nog alltid hitta på något. Det svåra har istället varit att tänka att jag faktiskt kan skriva vad jag vill. Jag behöver inte fråga om lov eller bevisa något. Jag kan skriva en dålig text. Eller en bra. En kort eller en lång. Men det är som att jag tänker att det måste vara något speciellt. Och det som är speciellt för mig är ju kanske in det för dig och tvärt om. Därför är det ju meningslöst att tänka så.

Vi har varit iväg i helgen och jag hade verkligen tänkt skriva om detta. Men jag känner att jag inte gör det. Inte på det sättet som jag täntke i alla fall. Vi har varit iväg och träffat vänner och vi har plockat in ytterligare en vän från vårt håll in i gemenskapen och haft en fantastisk helg. Jag har skrattat mig hes. Jag har pratat mig själv ur led och jag har haft det toppen. Det märks att jag är lite undernärd på umgänge. Det är ganska tydligt och det är verkligen inte nått kul att komma på. Jag har många fina vänner, det har jag verkligen. Men jag tycker verkligen att man ses för sällan.

När man är iväg och bor på hotell blir allt så enkelt och bra. Man går i strumplästen mellan rummen och man äter chips direkt ur påsen och man bjuder på det man har och det man inte har klarar man sig utan. Det enkla och sociala livet. Det där livet där ingen behöver anstränga sig och ingen behöver varken städa eller laga mat.

Det får mig osökt att fundera över det vanliga livet utanför den bubblan där vi var i helgen. Hur ofta behöver jag verkligen städa och ha skor på mig? Kan jag inte bjuda på chips direkt ur påsen lite oftare? Måste jag laga mat?

När man åker iväg såhär tycker jag att huvudsysslan är att ses. Det är det man har fokus på. När man ses hemma kan det viktigaste lätt hamna ur fokus.

Jag vill ha fler såna träffar som man har på ett hotellrum. Men flytta över den känslan till vardagsrummet. ”Kom i strumplästen så äter vi chips direkt ur påsen”. Lite så. Jag vill ha mer sånt.

Jag läste en bra grej på Insta i morse. Man läser ju mycket bra där men den här grejen fastnade verkligen. Jag minns inte ordagrant med det gick ut på att man skulle fråga sig själv hur man mår och sen ge råd till sig själv som om man gav dem till en kompis.

Den grejen träffade mig som en rak höger rakt över näsan.

Oj då. Det är faktiskt en otroligt skillnad på vad jag skulle råda en vän till jämfört vad jag skulle säga till mig själv. Det är liksom inte riktigt samma regler.

Fast det är det ju.

En gullig ask med mintabletter som passar den här bloggen bra.

En sak jag tänkte mycket på i helgen var hur lite jag saknade Instagram och alla TV-program. Visst tänkte jag på att jag missade finalen i På spåret och att det var Mello, men jag brydde mig verkligen noll. Men det förvånade mig lite också att jag blev lite stressad över att jag inte hann svara på alla inlägg och kommentarer på Insta och andra ställen. Det har ju blivit mer sånt på Insta nu än för några år sen tycker jag. Men det är jag ju en del av också så det kan jag ju inte klaga på. Det är ju mina kommentarer också.

Men livet kan ju inte bara bestå av hotellrum och vänner utan skor, det måste ju innehålla annat också. Förstås. Men nog kan man plocka bort sånt som skaver lite i alla fall. Räta upp skeppet så att det går lite mer rakt fram. Eller åtminstone bestämma sig för vart man ska och sen styra kosan ditåt.

Jag ska fråga mig själv vart jag ska och sen fundera på vad jag behöver för att komma dit. Sen ska jag råda mig själv så som jag skulle ge råd åt en vän. Och så får vi se vart skutan ska styras.

Men först ska här styras in lite godis. Sablar vad salta de är men sjutton också så goda.

Världens saltaste lakrits.

Tack för 28 dagar i februari. Tack till dig som läst och tack till dig som peppat och kommenterat. Det är fantastiskt.

Ord jag måste spara

Ibland hör man saker som man måste spara.

Som på Ring så spelar vi lördags.

En äldre inringande dam berättade för programledaren att hon sett Jussi Björling uppträda på Skansen två gånger och att han är hennes stora idol. Och att det hade varit så otroligt mycket folk på konserterna.

Programledaren sa att vi får väl se när vi kan ha sådär stora konserter igen.

Damen som inte alls tänkte som programledaren sa med eftertryck; ”Vem skulle det vara, som skulle kunna dra så mycket folk?”.

Det gulligaste jag hört på länge.

Ja, vem skulle kunna dra mer folk än Jussi.

Det finns nog ingen.

Ingen i hela världen.

Gulliga, gulliga damen.

Zeinas vårrullar

Nu ska jag säga dig något som jag vill att du ska komma ihåg. I all evighet.

Att om du ska imponera på någon, kan vara dig själv, så ska du göra Zeinas vårrullar i ugn.

Jag skulle kunna sluta här. För jag har varit tydlig och du har med all säkerhet förstått vad det är jag säger. Men jag fortsätter. Jag tänker älta.

Jag gjorde en sats vårrullar för att liksom testa.

Två dagar senare gjorde jag en sats till.

För att vara på den säkra sidan.

För att vara säker på att jag alltid har hennes vårrullar hemma när jag behöver.

Man har Ipren hemma, man har rena underkläder i skåpet, man har låst ytterdörr när man går och lägger sig och man har Zeinas vårrullar i frysen.

Inte nödvändigtvis just i den ordningen. Kanske omvänt. Har man vårrullarna kommer man inte behöva Ipren.

Så kan vi säga.

Jag följde inte hennes recepet till punkt och pricka, för jag jobbar inte så. Men i det stora hela så gjorde jag exakt som hon säger. Exakt fast lite olika.

Så kan det vara.

Det kan hända att vi bjöd gäster på dessa förra helgen.

Och till detta hade vi en jordnötssås som inte går av för hackor.

• 0,5 dl jordnötssmör
• 0,5 dl vatten, hett
• 0,5 dl sweet chilisås
• 2 msk japansk soja
• 1 msk sesamolja

Ovh så hade vi sweet chili-sås från flaska.

Jag hittade även på en liten vitkålssallad som jag kryddade med lime, salt&peppar, soya och lite olja. Den behöver du inte härma om du inte vill för den blev lite smaklös.

Så! Nu vet du vad du ska bjuda på när du får gäster. Eller när du vill ha nått gott att äta. Men hitta ett bra recept på vitkålssallad. Härma inte mig där.

Själva grejen är belöningen

Jag lyssnar på en bok av Olof Röhlander och Magnus Lindwall. ”Motivationsrevolutionen: Från temporär tändning till livslång låga”.

Boken handlar om att hitta motivation på ett nytt sätt. Det går i stort ut på att hitta motivationen i själva grejen. Istället för att göra en sak för att sen få en belöning ska man hitta belöningen i själva grejen.

Jag har funderat på vad mina såna grejer kan vara. Och om jag kan hitta några nya. Nya bra saker som gynnar mig på flera sätt men även belönar mig i själva grejen.

Det känns lätt att säga att virkning är en sån grej. Jag behöver inte motivera mig själv att virka en sjal eftersom själva virkningen är en belöning i sig. Jag behöver inte muta mig själv med att få en fin present när jag virkat färdigt eftersom virkandet är presenten.

Sen jag började jobba hemifrån har jag börjat gå ut och gå en promenad på morgonen innan jag börjar jobba. Från början tänkte jag att om jag bara gör det så får jag en god kopp kaffe och en leverpastejsmacka när jag kommer hem. Men nu har jag kommit på att den där promenaden är så ljuvlig att belöningen är promenaden i sig. Jag behöver ingen macka.

Jag försöker verkligen motivera mig själv med den här metoden hela tiden. För att få ett lite mildare tryck med kniven mot strupen. Det är så mycket som är tvunget och tråkigt, så kan det som är lite trist bli roligare så är jag den som ställer mig först i kön för att ta hjälp av den metoden.

Jag har kommit på att om jag lyssnar på en bok medan jag städar så blir städningen mer belönande än det rena hemmet. Jag har kommit på att om jag äter hälsosam mat som är skitgod så är inte den hälsosamma maten längre ett måste eller ett straff, den blir istället en fröjd.

Har du några såna grejer? Höga trösklar som du tar dig över hur smidigt som helst därför att grejen är belöningen?

Det är en intressant tanke i alla fall. Eller hur?

Det var väl det jag visste

Igår gjorde jag den. Ernstans Janssonsoppa.

Jag har lagat många av hans rätter. Inte de flesta, men nästan.

Hans matlagning passar mig så bra. Jag gillar det rejäla och enkla. Det smidiga och fria.

Och igår var det Janssonsoppans tur.

Nog trodde jag att det skulle vara gott. Men detta golvade mig fullständigt.

Det smakar förstås Janssons frestelse. Men det smakar också soppa. Ljuvlig soppa.

Det vita vinet skiljer gratängen från soppan och gör just soppan till en soppa.

Testa.

Lova mig det.

Det är inte enkelt att fota fint när det är så mörkt.

Så enkelt ändå

Härom dagen bestämde jag mig för en sak som jag borde bestämt mig för redan för nästan 50 år sen. En sak som du och alla andra redan kan och vet, men kanske inte alltid lever efter ändå. Trots alls. Ni heller.

Jag bestämde mig för att alltid göra det som känns rätt för mig. I hjärtat. I magen. Att jag ska lyssna på magkänslan och gå efter den.

Jag vet. Jag sa ju det. Det skulle jag börjat med vid födseln och nog har jag ju testat idén någon gång och märkt att det varit framgångsrikt. Men jag har långt ifrån varit konsekvent med regeln.

Men jag startade härom kvällen. Bestämde efter magkänslan. Och det gick toppen. Fick till och med beröm från andra sidan. Från den som drabbades.

Nu testade jag just regeln igen.

Tog ett djup andetag. Lyssnade på magkänslan och handlade efter den.

Det gick toppen.

Igen.

Fick rörande mottagande från gänget som fick ta emot mitt beslut.

Men plötsligt kom ganska så vass kritik in från vänster. Som en hockeytackling. Med frågan om hur jag kunde välja att göra så. Så som jag gjort.

Jag svarade att jag gjorde så som kändes rätt. Så som jag själv hade velat att andra gjorde mot mig, om jag varit en av de som skulle komma att drabbas.

Jag fick höra att jag gjorde fel. Och att jag förstört.

I tre minuter var jag lite ledsen.

Sen kom jag på att jag omöjligt kunnat gjort på annat sätt.

Och nu är jag så nöjd.

Nöjd att jag valde rätt.

Och att det blev väldigt rätt.

Även om alla runt omkring inte blev så nöjda.

Men med snart 50 år i bagaget vet jag också att man inte kan göra alla nöjda. Det är inte ens min uppgift att se till att försöka få alla att bli det.

Så jag fortsätter att vara nöjd.

Och tänker att de som drabbades blev nöjda.

Om resten av världen är missnöjda spelar det ingen roll.

Det angår ju inte ens dem.

Gör man det som känns rätt kan och behöver man aldrig ångra sig efteråt.

Lätt som en plätt.

Bra gjort.

Jämn och fin tårtbotten

Men nu du. Nu ska jag lära dig en sak. En sak som du säkert vet men som jag inte hade en endaste aning om.

(Låtsas som att du inget visste är du snäll. Det skulle höja mitt självförtroende!).

Nu ska jag lära dig hur man gör en perfekt kaka, som inte sjunker i mitten.

Jag är ingen expert på att baka. Men jag tycker att det är rätt kul ibland. Mest för själva pysslandets skull. Jag älskar t ex att spritsa.

Men ofta när jag bakar mjuka kakor så blir de platta i mitten. Och jag har liksom inte förstått varför. Jag har vispat ägg och socker poröst och jag har blandat ner mjölet försiktigt och allt så som man ska göra.

Men jag har gjort ett fel.

Det har jag nu lärt mig.

Jag fick för mig att göra en minitårta. Och det har jag gjort en förut. Även den gången blev den aningens platt i mitten, men den här gången slog jag ta mig faan alla rekord.

Kolla här.

Den såg toppen (!) ut när jag tog ut den ur ugnen, men efter en liten stund var den så platt i botten att jag nästan såg rakt igenom den.

Då gjorde jag som jag brukar. Bröt ihop och började googla.

Efter ett tag hade jag äntligen lärt mig.

Och gjorde ett nytt försök.

Som blev perfekt.

Kolla skillnaden.

Och vad är då hemligheten undrar du ju nu förstås. Ja, även du som redan vet svaret, för du har ju lovat att spela ovetandes. Det kom vi ju överens om.

Jo! Hemligheten är att inte vispa ägg och socker för länge. Högst 1-2 minuter.

Vid försök två vispade jag bara i en minut. (Jag ställde äggklockan till och med!) Det blev inte riktigt så fluffigt som jag brukar få det (jag vispar ju en evighet i vanliga fall) men jäklar vilket bra resultat.

Så platt och fin och jämn.

Jag vs kakan.

1-0

Vad det blev för tårta? Det får du se i morgon.

Gjorde just nått lite läskigt – men väldigt bra

För många år sen hade jag miljarders med brevvänner. Jag ägnade stora delar av mitt liv åt att skriva och läsa brev. En lång period i livet. En fin period. En fantastisk period.

Särskilt en brevkompis minns jag väl. Hon bodde i ett av våra grannländer och vi träffades ibland. Firade midsommar ihop. Firade livet ihop. Gjorde mycket ihop.

På den tiden var jag modig och vågade packa en väska och flyga till vårt grannlands huvudstad helt ensam. Hem till en människa jag aldrig träffat. Och stanna där i flera dagar.

Men vad kunde gå fel?

Vi hade en enormt fin vänskap och den varade i många år.

Men tyvärr rann den ut i sanden. Och det kan vara mycket på grund av mig. Jag minns det i alla fall så. Kanske 100% mitt fel.

Bedrövligt.

Jag har försökt att hitta henne på nätet. Nu när nätet finns. Det gjorde det inte då. När det begav sig. Men jag minns inte hennes nya efternamn, som gift.

När vi drabbades av branden i vårt förråd brann alla hennes brev upp. De måste ha varit tusentals. Och de där breven sörjer jag något enormt.

Men! Nu tog jag mod till mig och kontaktade en kille på Instagram. En kille som kanske är hennes bror. Jag gissar det i alla fall.

Nu håller jag alla tummar jag har för att det är hennes bror. Och att han svarar. Och att min fina, fina brevvän kan tänka sig att kontakta mig.

Håll en tumme du också är du snäll.

(Kommer du ihåg att jag skickade ett brev för ett tag sen förresten. Tror du att jag har fått svar eller? ICKE!)

Ringarna på vattnet

När jag skapade en hemsida för första gången genom att ”knacka kod” (det hette så, det är inte som att jag bara försöker spela cool), kunde jag absolut inte drömma om att nätet skulle få en så stor betydelse för mig i livet.

Ja, alltså. Nu menar jag ju inte bara att nätet har en stor betydelse för mig eftersom jag mailar på jobbet, jobbar på jobbet, betalar mina räkningar på nätet, handlar på nätet och sånt. Jag menar betydelse på riktigt.

Betydelse som i kompisar.

Jag har verkligen fått kompisar genom nätet och det är jag så himla glad för. Tack vare nätet och mina hemsidor vet jag exakt vem jag ska kontakta om jag ska åka till Kalmar och behöver tips på en bra restaurang. Jag vet precis vem jag kan fråga om råd om jag behöver veta var man kan köpa billig och extra lång rundstav. Jag vet precis vem jag kan höra av mig till om jag undrar hur man virkar en väska som ser ut som en palsternacka. Och så vidare.

Och jag får ofta så fina mail och meddelanden från fina människor som kanske köpt en virkad krokodil av mig för tio år sen, som tänkte på mig en dag när hen var på utflykt i Ulricehamn eller som undrar om jag vet var man hittar ett bra mönster på en stickad sjal.

Det är fantastiskt.

Och vissa av mina nätkompisar har jag känt i över 20 år nu. Det är så coolt.

Den senaste grejen som hänt som en ring på vattnet är att jag fått en ny kompis i Gävle. Fina Rebecca. Vi har haft kontakt länge men nu har vår kontakt, för att uttrycka mig lite vitsigt, blommat upp.

Det började med att jag erbjöd henne ett skott på ett palettblad som jag har. Och sen var hon så generös och ville leka leken tillbakakaka så att hon skickade två skott till mig. Och vilka skott sen då. Detta är skottens Rolls Royce om man säger så.

Vi snackar liksom inte vitsippa eller luktärt här, vi snackar palmbegonia och Kroton codiaeum variegatum.

Just det. Man blir lite stum.

Jag skickade mitt skott till henne i en kryddburk. En gnutta vatten i bara och på med locket. Och även fast PostNord var sega och inte levererade på en vecka, så verkar det som att skottet överlevde.

Jag fick mina skott från Rebecca i en lingonsyltburk med lite vatten och skumgummi i. Detta kom fram på ett dygn så de behövde inte leva i burken så länge.

Nu groddar jag mina skott så varsamt och fint som jag bara kan. Och snart ska jag plantera dem och behandla dem så fint som jag aldrig någonsin behandlat något förut.

Att det dessutom ingick ett handskrivet brev i presenten var ju verkligen den bästa sortens grädde på det fina moset.

Tack Rebecca.

Och tack alla andra nätkompisar som också förgyller min tillvaro.

En hundkompis

När jag var liten hette en av mina bästisar Kennet. Vi lekte nästan jämt. Vi ägde världen kan man säga. Och det var vi två som grävde oss ner i sandlådan tills vi kom till Kina. Ifall du kanske läst om det i tidningen eller sett det på nyheterna.

Eller vi grävde oss fram, men tyvärr så kunde vi inte krypa ner i hålet och kliva in i självaste Kina. För vi råkade stöta emot något hårt. Cement eller nått. Så vi måste ha grävt oss ner mitt under ett hus. Så att vi stötte emot grunden på huset.
Så tråkigt. Hade vi grävt någon meter till höger kanske vi hade kommit ut genom en gräsmatta eller nått istället.

Det var även vi som kastade lera på deras husgavel. Så att våra mammor sen straffade oss med att få spola av hela gaveln med trädgårdsslangen.
Det är det bästa straffet jag fått. Straffet var roligare än själva brottet.

Vi vs Morsorna – 2-0.

Det fanns bara en sak med Kennet som var dålig. Det var hans hund. En liten brun tax. Jag var så rädd för taxen att jag knappt vågade vara hemma hos Kennet.
Men Kennets mamma stängde alltid in hunden när jag var där. För att jag skulle våga vara hemma hos dem.

När jag blev äldre ökade min hundrädsla i jämn takt med åldern. Jag var övertygad om att varje hund jag mötte eller kom i närheten av, skulle anfalla mig och bita mig i benet. Eller troligast; i strupen.

Rimligt.

Men det är ju så med fobier. De är inte alltid så rimliga.

En vän till mig när jag uppnått vuxen ålder, köpte en hund. Jag slutade nästan att umgås.

Sen kom den där dagen. Då så många plötsligt hade hundar. När ens bästisar köpte både en och två. Och jag lärde känna nya finingar, där det ingick fyrbenta i familjerna. Och jag var tvungen att vänja mig. Lära mig. Bekanta mig. När de nya hundkompisarna nästan blev lika många som människokompisarna.

Det var en läskig period.

Men jag är så glad att jag utsattes. Och att hundägarna var förstående. Och att hundarna var snälla. På riktigt. Och inte snälla på det sättet att de skäller allt vad de orkar och ägarna säger ”Han är så snäll, han har aldrig bitit nååågon….”.

Någon köpte en valp. Någon hade redan hund när vi blev kompisar. Någon passade en hund ibland. Någon tog med mig till en kennel där jag fick bada i ett hav av hundvalpar som bet lite på mina skosnören.

Utan att jag dog.

Och det vände till slut. Och jag är så glad för det. Det är nog en av de sakerna jag är gladast över att jag har presterat och gått igenom. Och jag är så tacksam för alla vännerna som visade respekt. Som lät mig bekanta mig med hundarna innan hundarna ville bekanta sig med mig.

Och jag minns första gången jag kände att en hund blivit min kompis. Att vi kunde titta på varandra och liksom småsnacka lite. Garva åt samma sak. Den gången jag kände att hunden kände igen mig och att den kom ihåg att jag inte gillar att bli slickad i ansiktet. Även om hon tyckte att jag var knäpp. Så respekterade hon det. Och kom ihåg. Att jag är en sån person.

Nu känner jag många hundar. Och jag vet att de känner mig. Och jag vågar göra saker med en hund som jag aldrig trodde jag skulle våga. Jag vågar viska saker i örat på en hund. Jag vågar brottas. Jag vågar ta en pinne ur munnen på en hund. Jag vågar klappa den på nosen. Jag vågar ligga platt på golvet och låta den klättra på mig. Jag vågar lyfta upp den. Och jag vågar låta den jaga mig.

Det är helt fantastiskt.

Lika fantastiskt som det är när de lever, lika hemskt är det när de inte finns längre. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga att man kan sörja en hund lika mycket som man sörjer en människa. Men nu för tiden kan jag säga att jag är övertygad om att man kan sörja en hund ännu mer. Det känns så rimligt och det känns som det mest naturliga.

Därför vill jag för dig berätta om fina, fina Doris. Som bott hemma hos några av våra bästisar i många år. Som kunde dansa, som tyckte om att reta sin syrra med sina hundben, som alltid tyckte att jag var lite knäpp som la min handväska i ”hennes fåtölj” men inte klagade utan istället samsades så fint med väskan om utrymmet. Som inte alltid kom när jag ropade men en stund senare kom och bad om att få sitta bredvid. Som spelade lite hard to get ibland när jag tjatade för mycket.

Sov gott Doris. Och tack för att jag fått arbeta bort min hundrädsla med hjälp av dig. Och tack för alla samtal vi haft och för att du aldrig har skvallrat till någon om vad jag berättat. Eller berättat att jag tagit en bit godis utan att fråga om lov, hemma hos din familj. Och tack för att du aldrig slickade mig i ansiktet. Eftersom du visste att jag inte gillade det.

Tack för allt myset.

Vi ses sen igen.