En konstig tavla

Idag har jag ledig dag. Jag har gett mig själv det i present. Jag gör så ibland. Frågar om jag får vara ledig. Och det får jag nästan alltid. Så idag är jag ledig. Och gör vad jag vill.

När jag gör vad jag vill brukar jag sy lite. Idag har jag försökt mig på att kopiera en favorittunika. Jag klippte sönder den och ritade av den och sydde en ny.

Jag vill inte prata om hur det gick.

Man kan väl säga såhär: Jag har den inte på mig nu i alla fall.

Så nu skiter vi i den.

Och pratar om något roligare.

En tavla som vi pysslat med till exempel.

För en tid sen, när vi var i Göteborg, såg jag en cool tavla i affären Bolia i Arkaden. Den bara hängde där i luften. Det var inget de sålde, det var något de pyntat med.

Jag ville ju inte vara sämre så jag bestämde mig direkt för att göra en likadan.

Så vi gav oss av till Erikshjälpen för en tid sen. Köpte en tavla (som föreställer Montmartre står det på baksidan) och en burk sprayfärg och åkte sen hem och täckte tavlan.

Vi täckte över tavlan med plastpåse, gladpack, folie och packtejp (med logga därav det övermålade fula).

Det var ju inte precis det smidigaste, men det funkade. Och blev knöligt.

Den blå tejpen är sån där maskeringstejp som man använder när man målar. Den sitter inte så hårt och det var ju bra för jag ville ju inte att målningen skulle förstöras när vi tog bort tejpen.

Ja, sen sprayade vi.

Eller vi och vi, min man sprayade. Jag fotade.

Det var ju läskigt att ta bort tejp, plast och folie sen förstås, men det blev näst intill perfekt alltihop. Så vi är nöjda.

Ett mycket knäppt projekt som var väldigt roligt att göra. Väldigt. VÄLDIGT. Jag är jätteglad över att vi tog tag i det och att det var så enkelt. Och blev så bra.

Kanske gör vi en till en vacker dag.

Och vi ser fram emot att någon gäst ska säga ”Ursäkta, vad är det här?”. Det har inte hänt ännu. Men det kommer det nog att göra. Ha ha.

Söndag

Jag tyckte ju inte att det var så jobbigt att börja jobba efter semestern. Det gick bra. Jag hade ingen direkt ångest. Knappt någon alls. Men jag satt och sa till någon i telefonen i veckan att jag är rädd att ångesten kommer över mig ändå. När jag inte är beredd.

Och den kom nog lite i dag.

Men jag vet inte riktigt vad ångesten beror på. Om det är att jag har haft en så bra helg och att den nu är slut, eller om det är för att vi sa både hej och hej då till långvägt resta vänner idag. Eller om det är semestern som är slut.

Jag tror mer på de två första alternativen. Och allra mest på det i mitten.

Igår hade vi besök av vänsläktingar. De bjöds på lunch (pasta med köttbullar i tomatsås) och focaccia.

Efter maten åkte vi på utflykt till vårt nya fabbo-ställe Två röda hus. Som jag skrivit om förut. Ännu trevligare den här gången än den förra eftersom vi den här gången stannade och fikade. Och hade sällskap med oss.

En jättetrevlig dag med många gapskratt. Tack L, T och F! Kom snart tillbaka!

Idag hade vi varit på en annan utflykt. Träffat våra kära vänner från Sundsvall. De är på Öland på semester just nu och till Öland har vi inte så långt. Ännu närmare till Kalmar. Så vi stämde träff på Kullzénska Caféet klockan 12.00. Värsta lyxen.

Vi var tidiga så vi satte oss och väntade på en bänk. Och skylten ovanför våra huvuden förklarade precis känslan av att sitta och vänta på några som man har längtat ihjäl sig efter.

Väl inne så smaskade vi i oss en massa gott och gav varandra presenter. Man får ju en lyckochock av blotta tanken på detta.

Vi tog sen en promenad på stan och shopade lite livsviktiga saker på TGR (eller heter det Flying Tiger?) och Åhléns. Jag hade ett presentkort från Åhléns som brände i fickan. Köpte mig en bok jag länge velat ha.

Det var sen en i vår trevliga grupp som ville till en affär i Giraffen. Så vi drog dit. Men där var vi tvungna att fika lite innan vi handlade. Inget konstigt med det.

Min man och jag säger alltid att vi typ aldrig går på café. Men den här helgen har vi gjort det tre gånger på två dagar. Så säg inte att vi är dåliga på att fika.

Ja, och eftersom vi inte har semester så var vi sen tvungna att åka hem. Medan fina familjen fortsatte sitt semesterfirande.

Och det var sen i bilen på väg hem som den där ångesten kom över mig.

Separationsångesten.

För det är vad de handlar om. Jag klarar inte separationer. Det är min sämsta gren. Bryter liksom ihop inuti. Höll låda i bilen hela vägen hem. Två timmar och tjugo minuter. Om hur jag vill leva mitt liv och vad jag inte tänker ägna mig mer åt.

Det var en intressant utläggning. Jag sa en del grejer som jag reagerade på. Som överraskade.

När jag kom hem satte jag in en av presenterna jag fick i en ram som jag köpte i Kalmar.

Blänket i glaset bjuder jag på.

Fokuset hamnade på elefanten istället för tavlan.

Men hellre fel fokus i kameran än i livet.

Kort vecka

”Du verkar ha funnit inre frid” stod det i ett sms jag just fick. Jag skrattade så att tårarna rann. Nä, någon inre frid har jag inte sett röken av, men att skratta är ju rätt rofyllt.

Det här är en kort vecka och det tackar jag lite extra för. Jag har ingen arbetslust just nu utan vill mest vara ledig och göra sånt man gör när man är ledig. Slappar, vilar själen, skrattar, hälsar på, får besök. Ja, sånt. Sånt där ni vet.

Min själ må sakna inre frid, men just nu mår den bra. Mister Carrack har släppt en ny skiva fick jag mail om från Spotify och jag kastade mig på play. Och vem älskar inte en man som gör en skiva som ser ut såhär?

Jag har så mycket jag vill visa och mycket jag vill skriva om så det blir lite som korvtoppning nu känner jag. Men jag river av lite bilder så att jag kommer i kapp lite. Det blir bra va? (Stoppar fingrarna i öronen nu så att jag inte hör om någon skriker NEEEEJ!)

När vi var hemma hos mina föräldrar för några helger sen hittade jag min gamla docksäng i klädkammaren. Och jag visste exakt vem skulle få den av mig.

Tummen och Hästen bor och sover bra i den även fast det saknas både madrass, täcke och kuddar. Men de kanske inte gillar sånt. Jag har aldrig sett en häst ligga på madrass förut, så vem vet. Det är kanske så här det ska vara.

Hon som fick sängen har en pluttig syrra. Jag skulle vilja stoppa ner henne i docksängen när ingen ser. Men jag vågar inte. För av någon konstig anledning så behövs sängen limmas ihop nu för tiden. Det behövde den inte när jag lekte med den för 40 år sen. Verkar som att trät hade torkat och krympt. Redan. He he. Limmade så långt limmet räckte innan vi lämnade ifrån oss sängen. Men någon lillasyster stoppade jag inte ner där. För så får man inte göra. Det är inte politiskt korrekt.

I påskas blev jag sugen på inkokt lax. Jag vill gärna bli det. Mest hela tiden. Men jag får dåliga vibbar när jag tänker på fiskben och rensning så jag gör det inte så ofta som jag borde för mitt eget bästa. Men jag skärpte till mig i påskas. Började med att köpa en fryst firre och en kruka med dill. Bland annat. När jag dagen efter inköpet skulle tillaga härligheten såg dillen ut som sju svåra år och stank ännu värre. Man undrar.

Men jag hittade en ask med frusen dill i frysen och räddade laxen med detta. Jag stoppade i purjo, skivad citron, salt och peppar. Och så dill.

Sen packade jag in allt i silverpapper (aka folie) och stoppade in i ugnen. Höftade lite och slog till med 200 grader i 45 minuter och det visade sig vara genialiskt.

Otroligt god lax som räckte i flera dagar och som vi åt med kokt potatis och kall sås ena dagen, på mackan den andra dagen och så vidare. Superbillig, nyttig och asgod mat. Detta måste jag göra oftare. Och det är verkligen inte svårt att få bort skinn och ben efter att man tagit den ur ugnen. Verkligen inte. Urlätt.

Ni som hängt med ett tag vet ju att jag har fredagsfika på jobbet. En anrik klubb som bjuder på kaffebröd till fikat på fredagarna. Vi är ca 30 personer och förra veckan var det min tur. Jag bakade vetebullar med hallon och vaniljkräm i. Jag blev den mest populära på jobbet den dagen kan jag säga. Och det med rätta. Jäklar vilka goda bullar. Jag slog mig själv med häpnad.

Jag ska ge er receptet en annan dag. Måste skriva ner det även för mitt eget bästa. (Här kan man dock se en liten bild av receptet) Och detta kan jag nog bjuda på fler gånger på jobbet. Nästa gång kan jag ju stoppa i något choklad-aktigt. Lägg ägg liksom.
(En annan gång bjöd jag på detta. Ytterligare en annan gång detta.)

I helgen som just varit var vi i Stockholm en snabbvisit. Min kusin med fru undrade om vi kunde komma och hjälpa dem med lite trädgårdsarbete. Såklart vi kunde. Jag blev silikon- och måleriarbetare och min man blev jordbrukare. Vi hade en fantastisk dag i det fina vädret och även om vi arbetade ganska mycket så hann vi med att fika ihop med mina föräldrar…

140428-13

(Beprövad dumlekaka som jag hade med mig eftersom jag utsågs till fikaansvarig)

… skåla med ursöta champagneflaskor som gav mig dåndimpen av blotta åsynen…

Har aldrig sett maken till gullig champagne. Visste inte att sådant ens fanns…

.. och så hann vi äta väldigt god grillad korv till lunch, sanslöst god grillad mat till middag OCH så hann vi pusta ut och njuta av kvällen i växthuset som jag varit med och målat knutarna på.

En fantastiskt rolig visit. Det är verkligen underskattat att hjälpa varandra och att göra saker tillsammans. Att måla hemma hos andra är tusen gånger roligare än att måla hemma hos sig själv och att hjälpas åt gör allt så mycket enklare.

Vi borde skämmas som inte hjälper varandra mer i livet tycker jag.

Nu får det räcka för idag och nu ska jag kolla på min favoritserie Arvingarna.

Men innan jag lägger på luren (?) vill jag berätta att minichampagnen kommer från Grays & Feather och att lamporna kommer från David Trubridge och heter Coral (Tack Anne!). Lamporna finns att köpa här. Bland annat.

Tack för idag.

Hey baberiba

Det har varit lite hey baberiba här ett tag. Både på gott och ont. Men nu börjar skeppet räta upp sig igen och har tagit sikte rakt fram. Och rakt fram leder mot sommar och semester och en massa roliga saker som kommer att hända på vägen. En destination är ju påsken. Som kommer så lägligt och härligt.

Härligt är det också att vi har fått en ny släkting. Som vi fick hälsa på när hon bara var två veckor. Det ryktas om att hon växer så det knakar och lägger på sig, så det gäller att hälsa på ofta som möjligt så att man hänger med.

Den nya släktingens storasyster behövde ju också uppvaktas så naturligtvis fick båda paket. I det ena paketet är det ett par Converse-pjuck i storlek 17.

I det andra paketet var det en ritbok. Det uppdagades något förskräckligt i ritboken. Att Hello Kitty inte har hjälm när hon cyklar. Men det löste vi snabbt genom att måla en egen hjälm. Och det gick ju skitbra. Det ser ni ju själva. Nu kan hon cykla tryggt.

Och så den obligatoriska bilden med min mans hand och den nyföddas. Tredje gången vi får ta ett sånt här foto. Lyxigt.

I övrigt låtsas vi att vi har skaffat undulat. Det har vi ju också egentligen. Men den är rätt uppstoppad. Och låtsas. Fast otroligt verklighetstrogen. Och fin.

Jag har köpt fågeln från inreda.com.

Förra helgen var vi iväg på finkalas. Min pappa har fyllt jämnt och detta firades å det grövsta. Fantastiskt roligt och gott och bra på alla sätt och vis.

Vi gav bort en upplevelse och eftersom den låg i ett litet kuvert bara, så tog vi i från tårna och pyntade kuvertet med både det ena och det andra. Vi sparade inte på krutet. Eller som syrran sa när vi slog in det, ”Vi tar allt jag har, jag orkar inte släpa med mig det tillbaka sen”.

En annan bra sak med det kalaset var att det låg nära Gudruns Outlet. Jösses vad mycket fint och superbilligt det finns där. Ändå kom jag bara ut med en klänning och två paket servetter. Men, men… nästa gång handlar jag desto mer. Så måste det bli.

Ja, vad kan jag mer berätta? Jo, jag har druckit en god öl. Lokal och fin och otroligt smarrig.

Och igår hade vi vänner här på lite after work. Vi bjöd på pasta fylld med ricotta-ost och svamp och till efterrätt cheesecake i glas. Båda grejerna blev väldigt bra (särskilt pastan) men efterrätten hade vi kunnat hoppa över. Ibland tar vi i lite för hårt tror jag. Det kan ju räcka med en bit choklad till kaffet efter maten egentligen.

Trevligt är det med vänner i alla fall och trevligt är de när de besöker en. Mysigt och kul.

I torsdags när jag skulle till frissan gick jag förbi en blomsteraffär här i stan. I fönstret såg jag att de hade vaser som det stod Ernst på. Vaserna fanns i flera storlekar och var märkta med 1 liter, 3 liter, ½ liter och så vidare. Superfina. Jag knäppte av dem med mobilen och tänkte att en sån måste jag ju skaffa mig. Användbara, snygga och inte dyra. Men gissa om jag blev både förvånad och överlycklig igår när gästerna igår hade med sig en 1 liters vas. Helt otroligt. Snacka om att pricka rätt.

Men nu är det lördag. Och här ska lördas. Vad nu det innebär. Men så mycket vet jag att det innebär bland annat kräftor. Och snittar.

 

En perfekt lördag

Igår var det en riktig superdag. Allt jag gillar fanns med. Och lite till.

Vi började dagen, eller morgonen, att styra kosan mot Borensberg. Där skulle vi hälsa på, gulla med, pyssla och äta. Det såg ut såhär:

Och såhär…

Detta höll vi på med hela dagen tills vi var tvungna att åka hem eftersom vi skulle bort på kvällen till nyflyttade vänner som köpt ett fantastiskt hus som inte liknar något annat jag varit inne i. Otroligt häftigt och väldigt inspirerande och upplyftande.

Hela dagen var en bra dag. Att pyssla och umgås och till detta äta god mat är nästan mer än jag kan önska mig. Jag fick igång min pyssellust igen och jag förstår inte varför jag har blivit så dålig på att ta tag i saker. Sånt som jag ju egentligen gillar.

Om man undrar vad jag pysslade ihop så var det detta. Kakfatet gav vi bort igår kväll till vännerna som vi var hos. Ljusstaken, som jag tycker är lite tveksam och to much, har jag behållit själv. Den ska jag ha tills jag tröttnar på den. Det kan bli i morgon eller om sjutton år. Det får man se.

140316-10 140316-11 Kakfatet är gjort av loppistallrikar och ställning som jag köpt hos Slöjd-Detaljer. Ljusstaken är loppisgrejer som jag satt ihop med en limpistol och lite Karlssons klister. Man behöver förstås inte använda båda varianterna, men så blev det för mig. I den översta koppen sitter en liten ljuskopp som är gjort för att sätta ett ljus i. En liten metallkopp jag köpt i en pysselaffär för länge sen. Panduro har liknande.

Ja, det var en upplyftande dag som gav mig energi och ny luft under vingarna. Härligt.

Tack alla för denna fina dag.

Halleluja

Förra veckan jobbade jag slut på antalet timmar man får lov att jobba i ett sträck utan att ha ett visst antal timmars ledighet och utan att polisen kommer och tar en. Så idag är jag tvångsledig. Halleluja.

Jag går här hemma och drar benen efter mig och tänker att okej, det här kan jag göra, men vill jag verkligen det? Blir svaret nej så skiter jag i det. Sen funderar jag en stund till och ställer samma fråga och så ser jag hur det blir.

Hittills har det blivit sovmorgon. Sen gick jag upp men ångrade mig och gick och la mig igen. När hade man den valmöjligheten senast?

Sen åt jag frukost framför TVn. En stor kopp kaffe, två rostade mackor. En macka med ost och smörgåsgurka och en med skinka och rödbetssallad. Det var det godaste jag kunde komma på. Till detta serverade jag mig själv ett avsnitt av Jul med Ernst från 2012. Det bästa jag kunde hitta att titta på. Han bakade polkagrisar och la in strömming. Han kan den där Ernst. Fin kille.

Jag får ibland frågor om hur det ser ut hemma hos mig. Ja, jag är inte någon inredningsexpert som vill visa hur jag har ställt fåtöljerna i förhållande till bordet. Eller vilken tapet jag har valt som matchar mattan. Men jag gillar smågrejer. Så jag visar gärna lite smått.

Detta har jag tagit hemma hos mig själv idag. Detta är hur det ser ut hemma hos mig om man kollar nära.

Som ni ser är det en salig röra med bortglömt julpynt, minnen på insidan av en garderob, virkade djur, blommande citronträd, cementfat jag härmat, plastringar jag älskar, kakfat man byggt, blommor man fått, lampor man gillar och lite så. Lite sånt och lite sånt. Det är så vi jobbar här. Lite rörigt men fint. Om ni frågar oss. Lite väl dammigt för min smak kanske, men vem orkar haka upp sig på sånt?

Januari och andra grejer

Hur har ni det? Är allt bra? Njuter ni av livet eller hinner ni inte ens tänka på det?

Mitt löfte om att inte stressa upp mig över skitsaker sket sig idag. Hetsade upp mig och var stressad som en mygga på midsommarafton. Onödigt och till ingen nytta alls. Ingen tackade mig efteråt och ingen märkte något över huvud taget. Det fick ingen effekt, det hjälpte inte, inget blev bättre. Jag fick inte en massa gjort under ruschen. Det enda som hände var att jag mådde dåligt över det. Måste hitta ett sätt att klara av de där topparna när allt hopar sig, telefonen ringer oavbrutet, folk står utanför mitt rum och knackar och säger att ”kom nu med en gång” och de obesvarade ilskna knallröda mailen tar upp hela skärmen och mer därtill. Nästa gång ska jag prova att resa mig upp från stolen och gå på toaletten när det händer. Man kan alltid gå in där och tvätta händerna eller nått. För att bryta.

Nåväl. Nu är jag inte uppstressad alls. Sitter och lyssnar på Paul Carracks nya skiva…

… och ser fram emot senare dagar i veckan. Vi har en rolig vecka den här veckan och någon fyller år och det ska bli fest tre gånger och det ska bli presenter och serpentiner och jag ska gå till frissan som ska göra underverk med mig (joråsatte) och jag ska ha mina nya kläder på mig. Vi ska ha gäster och man ska gratulera och sjunga och ge paket. En höjdarvecka som vi planerat och sett fram emot länge. Det ska bli toppen.

I söndags (igår var det visst ja) hade vi julgransplundring här. Ja, inte så festligt, men väldigt befriande. Julgranen och dess anhängare (stjärnan, stakarna och pyntet) åkte ömsom ut och ömsom ner i källaren.

Men under granen (som slokade rätt kraftigt) hittade jag ett januaripaket. Från snälla Anna. Med det bästa innehållet som man kan tänka sig. Personliga och snälla saker som gör en glad ända in i själen.

Ett superfint 70-talsgrönt pennställ men tillhörande pennor, Top Model-linjal, supersudd och en oerhört exklusiv broderad duk med både hjärta och mitt namn på.

Som grädde på moset innehöll boxen även första säsongen av kultserien Goda Grannar. Och ett väldigt fint brev.

Minns det som igår och njuter av varje minut av serien. Jösses så pittoreskt och gemytligt. Kollar på ett avsnitt då och då ihop med en kopp kaffe och fnissar och förundras och tänker att å ena sidan minns jag det som igår och å andra sidan känns det oerhört omodernt och datorlöst. Och väldigt mysigt. Nostalgi på hög nivå.

Pennan som inte är av denna värld njuter jag av på jobbet och kollegornas avund står som spön i backen och min mallighet får nästan inte plats i mitt rum.

Var på IKEA en sväng i lördags och trängdes och svettades i vinterjackan. Hittade en smart förvaringsgrej SKUBB som jag köpte för att ha i vår byrå. Väl hemma var den en centimeter för stor men med våld, svordomar och hjälp från maken kunde jag ändå trycka ner den och fylla den med lipgloss, ögonskuggor och annat skitviktigt som jag förvarat lite här och där tidigare.

För att få plats med SKUBBen i lådan fick jag slänga 44 x 34 x 11 cm med grejer som jag ändå inte använder. Det kanske var det bästa med alltihop. Nu fick jag skänka bort de där fina necessärerna som jag köpte i London 1990. De som jag var så stolt över och som jag minsann tänkte spara heeela livet. Nu har de legat i lådor sen 15-20 år tillbaka så nu får någon annan njuta av dem. Det blir ju helt perfekt.

Och äntligen, äntligen köpte jag mig en alldeles egen rullig RÅSKOG.

Nu har jag garn, pärlor, virknålar, stickor, snören, band och annat viktigt i denna och ingen annan stans. En stor kasse mer garn är skänkt till välgörenhet och jag vill rulla min vagn längs gatorna genom hela stan för att visa hela världen vilken fin och praktisk vagn jag har.

Ja, rensning under solen pågår hela tiden och jag varje vecka åker vi till loppisen och skänker grejerna som vi har använt färdigt. Ibland hittar vi något som vi vill ge till någon särskild och alltid då med orden ”Behåll eller släng, vi kommer inte att klandra er om ni inte behåller detta…”. Vissa saker får en att tänka på andra. Och att en dag kunna se på Instagram att någon spelar på ens gamla gura gör en glad på ett sätt som nästan inte går att beskriva. Det är med guror som med oss människor, vi blir glada när vi blir spelade på.

Men jag spelar just nu bara på Paul Carrack. För stunden I’m losing you. Har du möjlighet så lyssna. Se det som en order.