Lucka 24

”Julafton, äntligen är det julafton” var det första som Brynolf Andersson tänkte på när han vaknade klockan 05.00. Ända sen han var barn har han vaknat klockan 5 varje julafton. Som barn ville han vara vaken först av alla för att kunna ut få ut så mycket som möjligt av världens längsta dag. Hans kompisar tyckte att han var helt fläng i huvudet som ville gå upp så tidigt, då var det ju ännu fler timmar att vänta innan man fick öppna paketen. Men så tänkte inte Brynolf. Han njöt av att sitta och titta på alla fina paket, de fina kulorna i granen, tjuväta några nötter innan mamma, pappa och alla hans syskon vaknade och kanske också skaka lite på ett av paketen.

Det är flera timmar kvar innan resten av familjen vaknar. Monika passar alltid på att sova extra länge på julafton och tonårsbarnen ska vi inte ens prata om. De sover nästan så länge att de får äta frukost lagom till Kalle Anka blir tokig på den galna fågeln i djungeln. De tidiga timmarna på julafton är bland det bästa Brynolf vet. Då kan han tjuväta en köttbulle, ta en tunn skiva från julskinkan, provsmaka sillen och äta några ostekta prinskorvar. Och framför allt har han tid att slå in alla julklappar.

Slå in julklappar är bland det roligaste han vet. För att det ska se extra vackert ut under granen funderar han alltid ut ett tema. Förra året slog han in alla julklappar i glittrigt papper. Det glittrade så mycket att de nästan fick ha på sig solglasögon i vardagsrummet. Årets tema är rött och guld. Hela lägenhetens julpynt går i rött och guld, ”det blir snyggast så” tänkte Brynolf.

Brynolf satte sig vid köksbordet och åt årets första knäckemacka med julskinka och riktigt mycket senap. Han tände adventsljusstaken i köksfönstret och några stearinljus. Resten av huset sov fortfarande, när han tittade ut genom fönstret och såg bort mot huset mitt emot såg han att det inte var många vakna där heller. När knäckemackan var uppäten kom han på att han hade glömt att dricka årets första julmust. Ingen julmust förrän på julafton, sådana var reglerna. Så han smög tyst genom lägenheten för att inte väcka sin sovande familj och hämtade en flaska från backen på balkongen. Första klunken tog han på den kalla balkongen och tittade sen ut på den tomma gården. Ett tunt lager snö hade lagt sig över marken under natten och i några fönster lyste adventsstjärnor i annars mörka lägenheter. ”Julafton” tänkte Brynolf igen och kände hur julstämningen åter igen kröp in i hans kropp. ”Bästa dagen på året” sa han tyst för sig själv när han stängde balkongdörren och gick tillbaka till köket.

Det var nu dags för etapp två av julaftonsfrukosten. Först känckemacka med julskinka, sen sill, en bit från varje burk och sen två kalla prinskorvar. Alltid i samma ordning. Det var Brynolf pappa som lärde honom att fira in julafton på det här sättet. Redan när Brynolf var tre år väckte hans pappa honom redan i ottan för att provsmaka julmaten innan de andra hade vaknat. Och nu när pappan firar sin jul i himlen måste Brynolf ta över. Sen barnen var små har han försökt få dem att gå upp klockan 5, men de har bara kastat kuddar efter honom och muttrat ”Låt oss sova, vi har jullov”.

Klockan närmade sig 6 och det var hög tid att slå in julklapparna. Brynolf dukade av köksbordet och plockade undan duk, adventsljusstake och salt- och pepparkaren. Från garderoben plockade han fram alla presenter han köpt. Brynolf börjar köpa julklappar redan efter semestern. Monika tycker att det är onödigt att börja så tidigt, men Brynolf tycker att hans idé är lysande. Han sprider ut kostnaderna och har sen mer tid att njuta av alla föreberedelser medan de andra springer omkring och stressar i butikerna. Dock kan han inte hålla sig från att följa med Monika när hon ska köpa julklappar, han tycker att det trots allt är ganska mysigt i butikerna, trots att det är varmt, proppfullt med folk och högtalarna spelar julmusik på lite för hög volym. Han står oftast en bit bort och bara tittar på alla som stressar och blir osams över småsaker.

Med ytterst noggrannhet slår han in julklapparna. Monika är alldeles för slarvig tycker han. I flera timmar sitter han där och krusar snören, knyter rosetter, matchar papper och tejpar. Julklapparna har nog aldrig varit vackrare förut, i år har han verkligen lyckats. Det är fortfarande knäpptyst i lägenheten, men utanför fönstret ser han hur folk i huset mitt emot börjar vakna och förbereda julafton. ”När man har slagit in alla paket får man ta lite nötter” tänker Brynolf, knäcker några nötter och betraktar med stolta ögon den stora högen med julklappar. ”Det där gjorde jag bra” säger han tyst för sig själv när han plockar upp det första paketet för att gå till vardagsrummet och lägga det under granen.

På väg till vardagsrummet tittar han in i sovrummet för att se om Monika fortfarande sover. Han viskar hennes namn, men får ingen reaktion och går vidare till vardagsrummet. Och då, redan innan han kliver över tröskeln hugger det till i magen, svetten tränger fram i pannan och det känns som om hjärtat ska stanna. Han har glömt att köpa julgran!

Om resten av huset fortfarande sov, vaknade de vid det här laget garanterat av ett hjärtskärande ”NEEEEEEEJ”. Men frågan är hur många som vet att det var Brynolf…?

Skrivet av: Therese

 

Lucka 23

Dagen före julafton. En stor dag för Mikael Nilsson som för många andra. Han åkte till jobbet tidigare idag för att hinna med allting innan det var dags för den traditionsenliga julmiddagen på lagret. Det var hans 15:e år som lagerkille på det stora varuhuset och han trivdes som fisken i vattnet i sin truck som han julen till ära hade pyntat med en liten ljusstake. Just idag hade han dessutom kopplat in en liten stereo längst fram som spelade julsånger. Mycket av Peter Jöback, för frågar man Mikael finns det ingen julmusik som Peters. På ett bra sätt. ”Staden låg vaken i natten, i ljuset och glittret sorlet och skratten, alla barer och hotell bara en vanlig kväll men det var ett tag sen..”

För att fira sin 15:e jul i varuhuset hade Mikael bjudit sina arbetskamrater på hemlagad knäck och pepparkakor till frukostfikat. Som vanligt blev hans gest väl mottagen och alla gratulerade och klappade honom på ryggen. Få människor uppskattas så mycket som Mikael. Men så är han också sjusärdeles snäll och omtänksam. Det är han som lånar ut motorvärmare, skottar fram bilar, bjuder på en kopp kaffe och ringer hem till sina kollegor när de är hemma och är sjuka, bara för att kolla hur det står till. Han är som en liten tomte som pysslar om och fixar.

Han for runt i sin truck och svängde allt som oftast in i den delen av lagret där man idag skulle hålla julfesten. Han hjälpte Marie och Gerd som var årets festfixare, genom att köra stolar och bord på trucken för att de skulle slippa bära allt själva. Detta trots att det idag var så otroligt mycket att göra. Dagen före julafton och butiken var fylld till bredden med folk som skulle handla det sista. Folk var stressade och en del irriterade på både man och hustru samt barn. Men Mikael åkte runt på sin truck och sjöng med i julsångerna som spelades på trucken.

”Nu råder lugn och julefrid, snart nog tar nåt annat vid
men här får morgondagens skuggor inte ruva.
Nu sjunger kanske nån för mig och kanske sjunger nån för dig
ett sprucket men ett hoppfullt Halleluja… ”

Det behövdes hjälp i kylen eftersom alla julskinkorna plötsligt tog slut och fler behövde köras ut och Karin ringde till Mikael och frågade om han möjligtvis kunde tänka sig att komma och hjälpa henne lite. Det finns få människor som han så gärna hjälper som Karin. Han hade spanat in henne på sommarfesten och sen dess hade han hängt lite extra mycket där hon håller till. Han hade hört sig för lite bland kollegorna och hört att hon förmodligen är singel. Men Mikael är inte den som tar första steget. Men hjälpa till kan han gärna göra. Och särskilt i kyldisken. Det var som att Karin var extra söt idag. En liten röd luva hade hon satt på sitt söta lilla huvud och läpparna matchade fint den röda huvudbonaden. I öronen hade hon hängt örhängen föreställande små glittriga julgranskulor. Mikael hade aldrig sett något så sött. Han blev röd om kinderna när han svängde förbi henne och erbjöd sin hjälp. Karin log som hon alltid gör och frågade om hon kunde få sig en sväng på trucken. Mikael erbjöd skjuts till julbordet senare och Karin var inte sen att tacka ja och boka en plats och hämtning fem minuter innan partyt började. ”I’ll be there” skrattade Mikael och körde iväg med ett stort lass med färdigkokta skinkor från svenska glada grisar.

Jag kommer hem igen till jul, jag önskar samma sak som du
ingen familj inga paket, det e bara du och jag som vet,
jag kommer hem igen till jul.”

Han tackade sin lyckliga stjärna för att han var och klippte sig igår och för att han hade på sig sin nya parfym som han fick av syster Louise för bara en vecka sen. Hon hade varit iväg till Kanarieöarna och köpt parfymen i Taxfree som en lite för tidig julklapp.

Dagen släpade sig fram och trots att det kändes som en evighet så blev det ändå till slut dags för julbordet. Snälla chefen hade som vanligt tagit in extrapersonal till kassorna för att alla i den ordinarie personalen skulle kunna vara med på julbordet. Mikael bytte om i herrarnas omklädningsrum till snyggbyxor och skjorta och den nya snygga jul-slipsen och passade på att borsta tänderna också. Ifall att. Han hoppade upp i trucken och satte på favoitjullåten Gläns över sjö och strand och åkte iväg för att hämta Karin på den bestämda platsen. På väg dit slog det honom plötsligt att hon kanske skojade. Att det var ett skämt från hennes sida att hon ville åka truck till festen. Men han kunde ju inte vända om nu utifall att hon faktiskt menade allvar. Han svängde runt hörnet och fick se henne stå där så söt och fin. Hon hade en lång röd klänning på sig och en långt glittrigt silverhalsband som hängde ända ner på magen. Hon log med hela ansiktet när hon fick syn på honom och han tyckte minsann att det glittrade till i ögonen på henne när hon klev in i trucken och tryckte in sig bredvid honom. ”Mot festen tack” skrattade hon vackert och Mikael satte fart mot lagret.

Han kostade på sig en liten extra runda nu när det var så trevligt i trucken och han svängde ut på lastkajen där det som av en händelse just nu hade börjat snöa. Karin fick feeling och sjöng med i julsången och såg riktigt lycklig ut. Det tyckte till och med Mikael. Karin skrattade så hon kiknade och Mikael fick rusånga i trucken. Han tänkte sig att göra en riktigt snygg entré vid julbordet och vred upp musiken och Peter Jöback skrålade O helga natt och Karin vinkade åt alla kollegorna som stod uppradade kring julbordet. Mikael tog ifrån tårna och ”Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet. O helga natt, du frälsning åt oss gav. O helga natt, du frälsning åt oss gav…” Och PANG!! Färden fick ett abrupt slut och varken Karin eller Mikael förstod vad som hände. Musiken tystnade och Karin tog sig för huvudet och såg gråtfärdig ut. Mikael kände hur något regnade från taket och lyfte snabbt blicken och fick en stråle av något kladdigt rakt i ansiktet. Karin gav till ett tjut och Mikael hörde röster som skrek att gud vad klantigt och nu var allt förstört.

I all sin lycka och upphetsning hade Mikael gasat rakt in i en hög stapel med läskbackar. Nu sprutade det julmust åt alla håll och rätt som det var brakade det till något fruktansvärt och stapeln rasade rakt ner och välte över julbordet som knäcktes mitt itu och maten åkte i golvet och Vera i charken hade fått hela sin nya fina ljusgröna sidenblus full med sillsallad och skrek att detta skulle hon minsann kräva ersättning för. Chefen tog sig för huvudet med ena handen och torkade bort rödbetssallad från byxorna med den andra. Majlis började gråta och Kenta fick spelet och började gapskratta.

I vad som kändes som en hel evighet blev det alldeles tyst. Kentas gapskratt tystnade och Majlis hittade en ren servett som hon snöt sig i. Mikael kände ett hemskt illamående välla upp ur magen och Karin höll för ansiktet med båda händerna och höll andan. Plötsligt klev Göran från kolonial fram och skällde som besatt. Han skrek något om att det var oansvarigt och respektlöst och att han aldrig varit med om något så klantigt i hela sitt liv och nu var allt förstört och är det inte minsann förbjudet att åka två i en truck och det är minsann ingen jävla taxirörelse de bedriver där man kör runt folk bara för att det är kul. Gunbritt från spelhålan ställde sig bredvid och skrek om att nu var hela hennes jul förstörd för hon skulle minsann inte få någon mer julmat än denna eftersom halva hennes släktstruntat i att vaccinera sig mot svininfluensan och därför nu låg nerbäddade och halvt avsvimmade i svinisen. Det var som att resten av personalen blivit förstenade. Det var bara Anders som tagit tag i saken och hämtat en sopskyffel och börjat sopa ihop allt glas från flaskorna.

När den enda efter den andra skällt och gapat fick Karin plötsligt nog. Lilla söta väna Karin som aldrig någonsin tagit sig ton förut fick nog. Det var som om ett monster flugit i henne.

”Kan ni bara ta och vara tysta! TYST SA JAG!!! Lyssna på mig nu! Visst, det var klantigt av Micke, men det är inte bara hans fel. Det är lika mycket mitt fel och jag tar på mig alltihop. Det var jag som bad om att få åka med och det var jag som bad honom att gasa på lite. Det är mig ni ska vara arga på. Och förresten så förstår jag inte hur ni kan skälla på honom över huvud taget. Tänk på att det är han som skjutsar er när ni ska till tandläkaren eller har missat bussen. Och du Göran, hur kan DU av alla skrika på det där viset, du borde vara tacksam. Mikael ställde upp på dig dag och natt när du skilde dig, har du glömt det? Och du Vera kan sluta löjla dig för du har ju både tvättmaskin och torktumlare hemma hos dig och är du för fin för att tvätta dina egna kläder kan jag ta med mig blusen hem till mig och tvätta den helt gratis. Jag lovar att den blir som ny. Så hjälp till nu och städa upp här så att vi kan ha lite trevligt sen!”

Chefen trädde fram och harklade sig. ”Ja, Karin har rätt… Ett misstag sker så lätt och vi är alla skyliga Mikael en och annan gentjänst. Och är det något vi har här så är det mat. Hjälp till nu och städa upp så hämtar vi ny mat bara. Dela upp er i grupper och fixa ett nytt julbord och skriv upp på en lista vad ni tar. Men du Mikael, sätt dig på en stol och rör dig inte ur fläcken, du har gjort ditt för idag. Hehe…

Mikael  satte sig på en stol och såg sig omkring och visste inte om han skulle skratta eller gråta när han såg vad han just hade ställt till med. Men han valde det första. Vilket gick mycket enklare när han helt plötsligt fick sällskap av en ursöt tjej med julgranskulsörhängen. Hon kunde tydligen tänka sig att sitta i hans knä trots att det rann julmust längs benen på honom.

”Vilken jävla åktur” sa Karin och skrattade så hon skrek. ”Lova att vi gör om det nästa år igen!”

”Vad du vill, säg bara till.”

Skrivet av: Susanne

 

Lucka 22

Isabelle Sandberg vaknade av att väckarklockan ringde klockan 6. Hon gnuggade sig i ögonen och funderade över var hon var, vad hon hette och vilken dag det var. Lika förvirrad som varje morgon. Enligt henne själv handlade det inte om sömn som hon sysslade med på nätterna. Hon snarare tuppade av varje kväll hon gick och la sig. Oerhörda sömntalanger kan man kanske säga.

Hon kom ganska snabbt på vem hon var och varför och kom sen sakta tillbaka till verkligheten. Plötsligt gick det upp för henne vilken dag det var. Den bästa dagen på året. Hennes egen julaftonsdag. De senaste 7 åren hade hon varit ledig den här dagen och ägnat sig åt att sprida glädje och värme i sann Karl-Bertil Jonsson-anda. Första året hade det varit i väldigt liten skala och bara hänt som av en slump. Hon hade varit och köpt en massa fikabröd som hon hade tänkt att bjuda på på jobbet när hon plötsligt kikade in genom ett fönster i ålderdomshemmet Svalan som hon gick förbi på väg från konditoriet. Hon såg en ensam man sitta och stirra tomt framför sig och greps av sorg och ångest. Hon funderade i tre sekunder innan hon bestämde sig för att gå in och se om hon hittade någon att prata med. Snabbt kom en tjej från personalen fram och frågade om hon kunde hjälpa till med något och Isabelle sa som det var, att hon bara undrade om hon kunde få bjuda på lite fikabröd Den unga söta tjejen tog emot lussekatterna och frågade om Isabelle kände någon som bodde på hemmet och ville komma in och hälsa. Isabelle drog en rövare och nickade bort mot mannen som fortfarande stirrade rakt in i väggen och menade att honom skulle hon minsann hälsa på. ”Jasså, du ska hälsa på Gösta, ja visst! Då blir han glad!”. Gösta hade blivit lika glad varje år som Isabelle kommit med lussebullar just den 22 december. Han hade sagt att hon var hans egen julängel. Några dagar före den 22 december i fjol hade dock en riktig julängel kommit och hämtat Gösta och nu fanns det istället en Iris på hans rum. Hon var inte lika glad över besök, men Isabelle hade sett att hon mer än gärna åt av lussebullarna i alla fall. Gott nog.

De olika stationerna hade blivit fler och fler genom åren och nu fanns det många ställen som varje år fick besök av Isabelle den 22 december. Det var daghemmet Gungbrädan, mannen i skoaffären, tant Rut i det höga huset vid ån, gruppboendet på Svanstigen och flera andra. Och så Göstas grav förstås. Och  Sven-Erik Bergendahl på första våningen i samma hus som Isabelle. Inte för att det går någon nöd på Sven-Erik och inte för att han är ensam utan mest för att han är gullig och så evinnerligt tacksam. Det känns som en fröjd att ringa på hans dörr och räcka honom en påse med fikabröd och sen bara se honom skina upp som en sol. Lika glad och överraskad varje år. Som att han inte kom ihåg att hon brukar komma. Som att han inte varit med om det förut. Underbart med människor som inte tar andras hjälpsamhet och givmildhet för givet tänker Isabelle.

Varje år har hon dessutom ett ”öppet kort”. Den sista anhalten för dagen byter hon ut varje år. I år hade hon bestämt att hon skulle gå till sjukhuset och fråga om hon kunde få bjuda personalen på fika. Hon hade bestämt sig för att inte bestämma i förväg vilken avdelning hon skulle gå till utan bara gå dit näsan pekade och det kändes bäst. Eller om hon mötte någon i en korridor och fick ögonkontakt med någon som såg ut att behöva lite uppmuntran.

Till traditionerna tillhör också att skänka pengar till välgörenhet. Isabelle tjänar inga stora summor på att jobba som biträde i den lilla jourlivsbutiken, men hon hoppas ändå att hennes bidrag ska göra någon lycklig i slutänden. Många bäckar små.

Att dela med sig är inget hon fått med sig från sina föräldrar. De ansåg att alla får klara sig själva och att man själv bestämmer hur man vill leva sitt liv. När Isabelle var liten hade hon tyckte som dem men kanske mest för att hon inte visste något annat sätt att tänka. När hon blev vuxen hade orättvisorna radat upp sig och hon hade länge känt att hon borde göra något men kunde inte riktigt komma på vad. Men sen den där dagen för 7 år sen när hon fick syn på Gösta genom fönstret och klev in på hemmet så förstod hon att man kan göra det lilla och ändå göra stor skillnad. Man behöver inte rädda hela världen på en gång, man kan börja med att bjuda någon på en kopp kaffe. Det kan räcka.

Hon klev ur sängen och steg in i duschen. Idag ville hon göra sig extra fin. Det här var en stor dag. Kanske årets största. Hon hade köpt en ny röd sammetsklänning i second hand-butiken och putsat vinterstövlarna så blanka att det gick att spegla sig i dem. Hon var beredd.

Hon svepte in det långa blöta håret i en stor handduk och gick i köket och satte på en full kanna kaffe. Hon hade räknat ut att det skulle gå åt 7 kannor kaffe och ungefär 100 lussebullar idag. Plus en liten julblomma som hon tänkte ge till tjejen i det mysiga caféet. Och så fick hon inte glömma det lilla brevet som hon skrivit till Monika Bergström på våningen under. Ett slags tackbrev för att hon just läst hennes fantastiska bok som hon skrivit. Tänk att hon hade en författare i lägenheten under sig. Det kände stort.

Hon fönade håret och sminkade sig lite lagom mycket och tog på sig den fina klänningen som satt som klippt och skuren på hennes kropp. Tänk att en så fin klänning som verkade helt oanvänd bara kostade 50:-. Isabelle hade betalt 100:- och lämnat resten i dricks. Ifall tjejerna som drev affären skulle bli sugna på godis eller nått.

När hon åt sin frukost och kokade termos efter termos med kaffe tittade hon ut genom köksfönstret och såg grannarna försvinna iväg än hit och än dit gick det som en rysning genom kroppen. Äntligen var dagen här. Äntligen hade det blivit den bästa dagen på året. Hon tänkte att tänk hur bra den här dagen skulle kunna bli för alla, om varenda människa gjorde något extra snällt mot bara en enda människa. Den här dagen borde vara en sån dag för alla. Dagen då alla bjuder till lite extra.

 

Skrivet av: Susanne

 

Lucka 21

Kicki Olsson vaknade av att det skramlade till i brevinkastet i hallen men eftersom väckarklockan inte ringt än var det inte dags att gå upp än och hon öppnade inte ögonen utan vände sig om i sängen. Men något konstigt var det, hon hörde inte sin man Lasse bredvid sig. Hon öppnade sina ögon och såg att sängen bredvid var tom och bäddad. Hon upptäckte också att den bleka decembersolen sken in mellan springorna i persiennerna och hon vände sig om och fick till sin fasa se att klockan var halvelva och inte halvfem som den borde vara när tidningen kommer. Hon insåg att hela hennes schema för dagen raserats genom att hon sovit fyra timmar för mycket. Ilsken klev hon upp ur sängen, satte på sig morgonrocken och slet till sig telefonen och slog numret till sin man.

-”Olssons mekaniska, det är Lasse.”

-”Varför i hela friden har du inte väckt mig?” Kicki skrek ut sin fråga så att saliven träffade den i vanliga fall välputsade hallspegeln.

-”Det gjorde jag men du ville sova vidare, jag försökte väcka dig tre gånger men du ville ligga kvar eftersom du inte kände dig pigg.”

-”Vad du hittar på! Kunde du inte hitta på någon bättre ursäkt när du glömt att väcka mig?”

-”Nej men lilla vän, jag försökte verkligen att…”

Kicki slängde på luren så hon hörde inte hur Lasse försökte förklara varför han inte väckt henne på morgonen.

”Dumheter, skulle jag ha sagt att jag ville ligga kvar?” tänkte Kicki ”Fullständigt omöjligt, han vet ju hur väl jag planerat denna vecka.” Och planerat denna dag och vecka hade Kicki verkligen gjort, och inte bara det, hela december var i stort sett detaljplanerat sedan länge. Detta var något hon gjort under många år och efter varje jul justerade hon planeringen så att den blev lite bättre. Schemat började redan under tidig höst när de åkte ut i skogen och bestämde vilken gran de skulle ha. Det var en gammal kompis till Lasse som hade lite skog och där fick de hämta en gran varje år. Kicki gick länge och valde mellan de olika granarna och när hon väl bestämt sig knöt hon ett sidenband i granen så att den skulle vara lätt att hitta. Lasse brukade också lägga in i sin GPS var granen stod men Kicki litade inte på den utan gjorde också en skiss så att det skulle vara lätt att hitta tillbaka. I början av november åkte de sedan till en lantgård med gårdsslakteri och valde ut en gris som de skulle få julskinkan från. Ett år hade lantgården försökt att lura Kicki och ge henne en annan gris än den hon valt ut men sådant gör man bara en gång. Efter att ha hotat med Hälsovårdsmyndigheten, Sverker Olofsson och Hin Håle själv så fick hon bra rabatt och dessutom så skickar de alltid en låda med kött till Midsommar. Ju närmre julen Kicki kommer desto mer detaljerad blir hennes planering och sista veckan är hela dagarna indelade i timmar och varje timme är fylld med en aktivitet och därför får ingenting gå snett för då ruckas hela planeringen. Detta år hade det dock varit lite lättare att planera sista veckan då företaget Kicki jobbade på hade stängt och därför fanns det fler timmar mer dag att fylla med aktiviteter. Kicki jobbade i vanliga fall som receptionist på ett företag och ju närmre jul desto mer jobb var det som skulle skötas. Förutom det vanliga att ta emot kunder och svara i telefon så ansvarade hon dessutom för att alla kunder fick ett julkort och att vissa kunder även fick en julklapp. Dessutom ansvarade hon för företagets godisförråd som så här runt jul var mer välfyllt än vanligt. Företagets VD var nämligen en riktig gottegris och han hade bestämt att alla julgåvor som kom till företagets inköpare skulle fördelas mellan alla anställda och allt godis skulle lämnas till Kicki i receptionen som sedan fördelade ut godiset i lunchrummet och i receptionen i lagom stora portioner. De flesta inköparna hade accepterat detta men en grät nästan varje gång han fick lämna ifrån sig något. Sista dagarna för julledigheten hade Kicki funnit inköparen på alla fyra på golvet i receptionen när han letade efter godis som han visste Kicki hade gömt under sitt skrivbord. När Kicki hittade honom där så skämdes han och dessutom fick han leva med skammen hela dagen eftersom han hade satt sitt knä rakt på en nougatbit som gjorde en stor brun fläck på hans ljusa chinos.

Efter att ha slängt på luren i örat på sin man gick hon in i badrummet för att duscha och sminka sig för förutom att vara detaljplanerande i jultider så var hon fåfäng och skulle aldrig få för sig att gå ut på stan utan att ha tvättat och fönat håret och sminkat sig. Efter en snabbare dusch och enklare make-up än vanligt gick hon ut i köket och gjorde sig en kopp kaffe och en smörgås med skinka och tomat. Det var dock inte julskinka då den enligt schemat inte skulle kokas och griljeras förrän på tisdagen. Medan hon tuggade på sin smörgås startade hon upp sin laptop där hon skrivit in inköpslistan som hon enligt planen skulle gått till affären med redan klockan åtta när de öppnade. Denna inköpslista hade Kicki filat på i ett år, den var från början en kopia av förra julens inköpslista som gjort ändringar och tillägg på så att det absolut inte skulle missas något som hon senare skulle tvingas handla i panik dagen före julafton. Förr hade hon alltid kunnat skicka barnen på sådana ärenden men nu hade de blivit så stora så de var inte intresserade av sådant längre. Medan hon läste listan som för året hade nyheten att den var sorterad i sådan ordning så att hon slapp gå fram och tillbaka i affären märkte hon att hon hade lite svårt att svälja smörgåsen, det kändes svullet i halsen men hon skyllde på att hon inte haft sin vanliga morgonrutin. Listan var hon inte speciellt orolig för eftersom hon testat den i affären för en månad sedan när hon en lördagseftermiddag hade haft ”general repetition” av julmatshandlandet och kollat att alla varor verkligen stod på de platser som de brukade. När hon frågat en kille som stod och lade upp ny frukt om de tänkte flytta några varor fram till jul hade han bara tittat förvånat på henne. Det som däremot oroade henne lite just nu var att det skulle vara mer folk i affären än hon ursprungligen räknat med när planen var att hänga på låset när affären öppnade.

Bilen som stod utanför huset hade en hård isskorpa på rutorna och det tog Kicki en bra stund att få bort den innan hon kunde sätta sig i bilen och åka till affären. Precis som hon befarat var det mycket bilar på parkeringen och hon fick köra flera varv innan hon hittade en ruta som var tom. Bilarna stod inte på parkeringen utan någon anledning utan i affären var det väldigt mycket folk och Kicki insåg redan från början att hennes tidplan aldrig skull hålla. Trängseln i affären gjorde att Kicki blev väldigt varm och hon började känna sig väldig irriterad på alla människor som var i vägen när hon kryssade fram med kundvagnen som fylldes mer och mer. Till slut var hela listan handlad förutom några saker som retligt nog varit slut, bland annat krustader och dadlarna. Visserligen var det aldrig någon som åt av dadlarna utan de fick slängas efter helgerna men de hade alltid funnits på gottebordet och så skulle det vara. Köerna till kassorna var långa och trots att alla kassorna var öppna tog det väldigt lång tid. Kicki kände att hon svettades mer och mer och blev alltmer irriterad och när person efter henne i kön körde på hennes hälsenor med kundvagnen för fjärde gången vände hon sig om och fräste vresigt ”Nu får du allt ge dig, det här är inte Ullared”. Den gamla tanten backade skräckslaget några steg tillbaka och höll sig därefter på behörigt avstånd. Efter att ha packat ner alla varorna i kassar och ställt dem i kundvagnen gick Kicki ut på den hala parkeringen bara för att upptäcka att någon parkerat sin bil väldigt nära Kickis så att hon knappt fick in sina kassar i baksätet. Väl inne i bilen började Kicki inse att hon frös lite men hon tänkte att det berodde nog på att hon svettas och de fuktiga kläderna nu kylde ner henne. ”Förkyld har jag minsann inte tid att bli. Och svininfluensan tror jag inte på, det är bara skapat av läkemedelsindustrin”. Besöket i affären hade tagit mer tid än Kicki planerat och för att spara lite tid beslöt hon sig för att hoppa över den lagade lunchen och hon stannade till vid korvkiosken på vägen hem och köpte sig en grillad med bröd och en Pucko. Maten gjorde att hon kände sig lite piggare men nu började hon svettas istället. ”Det är väl för märkligt, ena stunden kall och nästa varm. På med fläkten i bilen så blir det nog bra.”

Hissen i det gamla huset knarrade när den förde upp Kicki och alla hennes kassar upp till översta våningen. Som tur var mötte hon ingen av husets gamla tanter som skulle uppehålla henne med en massa prat om hur kallt det var och vem som skiljt sig från vem. I tamburen mötte henne en salig röra, tydligen hade hennes dotter kommit hem från skolan och tagit med sig några kompisar. Kicki hade absolut inget emot att hennes barn tog med sig kompisar hem men de kunde väl för guds skull hänga upp sina kläder och ställa sina skor i raka led. Anna satt i köket med två tjejkompisar och köksbordet var fyllt med bullpapper, kexpaket och mjölkglas.

-”Hej mamma, har du vaknat nu,” flinade Anna, ”tog du sovmorgon idag?”

-”Det gjorde jag inte alls! Det var din pappa som glömde väcka mig.”

-”Visst, säkert.”

-”Så var det visst. Och som ni stökar till! Skall ni vara här så får ni gå ut. Jag måste packa upp alla varorna.”

Flickorna tittade på varandra, himlade med ögonen och tog med sig bullpåsen och mjölken och gick in på Annas rum. Kicki torkade snabbt av bordet som snart fylldes med allt hon köpt. Allt ställdes sedan in i skåpen efter en förutbestämd ordning så att det såg snyggt och prydligt ut. Trots att hon kunde sitt schema helt utantill så tittade hon på det och konstaterade att under resten av eftermiddagen skulle hon baka pepparkakor och torka ur alla skåp med porslin och glas. Pepparkaksdegen hade stått i kylen sedan torsdags kväll. Hon hade gjort degen efter att ha kommit hem från körövningen inför helgens konsert. Hon var väldigt stressad eftersom övningen dragit ut på tiden så hennes make hade föreslagit att hon skulle använda köpedeg istället men på detta hade Kicki svarat med en fnysning och därefter börjat blanda smör, socker och sirap. Degen var helt perfekt och Kicki började känna lugnet komma när hon stod och kavlade ut degen till en tunn, tunn brun film som hon sedan tryckte ut hjärtan ur. Bara hjärtan förutom en gumma, en gubbe, en bock och en gris som familjen traditionsenligt åt efter risgrynsgröten på julaftonsmorgon.

Traditionsenligt var det ord som Kicki mest förknippade med julen. ”Man gör som man alltid gjort” var hennes måtto. Problemet var bara att Kicki fyllde på med jultraditioner hela tiden vilket gjorde att det blev mer och mer saker som skulle hinnas med på samma tid. Julafton var exempelvis planerad i stort sett ner på minutnivå och det var sannolikt årets mest stressade dag. Dagen började med att barnen väcktes med paket på sängen och sedan skulle hela familjen äta frukost tillsammans oavsett hur trötta barnen var. Efter avslutad frukost kläddes hela familjen och de gav sig ner på stan för att se stadens lilla blåsorkester spela julmusik på kyrktrappen. Därefter var det dags att sätta sig i bilen efter att ha burit ner en mängd kassar i bilen med paket och annat som skulle tas med till släkt och vänner. Första anhalten var kyrkogården där de tände ljus på nära och käras gravar och sedan var det en bilfärd som om vädret inte var alltför dåligt tog en och en halv timme. De var då hos Lasses syster där även Lasses föräldrar var. Där var det jullunch och julklappsutdelning som totalt inte fick ta mer än två timmar för sedan var det åter dags för en bilfärd på ungefär en timme för att se på Kalle Anka och julfika hos Kickis syster och svåger. Efter Kalle och fika var det åter dags att ge sig ut på vägarna, nu tillbaka till Staden där de först hämtade Kickis mamma på ålderdomshemmet och sedan åkte till kyrkan för att gå på julbön. Detta var egentligen det enda som Kickis mamma begärde på julafton och Kicki hade inte hjärta att ta bort denna aktivitet trots att det förstörde hennes schema lite. Efter julbönen åkte de hem till Kicki, Lasse och barnen och åt ytterligare ett julbord. Efter att ha ätit julmaten, tittat på Karl-Bertils Julafton på tv och ätit klenetter till kaffet var det dags att köra hem Kickis mamma. Detta var egentligen Lasses uppgift men eventuellt skulle uppgiften istället läggas på sonen Erik som i år tagit körkort. Nu var det endast en punkt kvar på Kickis julaftonsschema, nämligen öppnandet av julklappen som var köpt till hela familjen. Den öppnades alltid när allt annat var avklarat och Kicki äntligen kunde lugna ner sig. Samtidigt som klappen öppnades drack man kaffe, te, Samarin eller vad man nu var sugen på och man öppnade även Alladin asken de alltid fick av vaktmästaren i huset, Kurt Seldén. Just öppnandet av Alladin-asken innebar ytterligare en tradition som dock inte var med på Kickis planeringsschema. Lasse och barnen brukade nämligen slå vad om när Kicki skulle få sitt traditionsenliga ymniga näsblod som alltid kom när hon var som mest stressad. Den som gissade bäst fick den stora äran att välja första biten ur chokladasken. Skulle hon mot förmodan klara sig undan näsblodet hade de bestämt att Kicki fick vara den som valde först. Kicki var lyckligt ovetande om denna vadslagning men hon hade alltid misstänkt att det var något konstigt eftersom det alltid antecknades tidpunkt när hon fick sitt näsblod.

Men det var än många dagar kvar till julafton och Kicki hade som sagt var fullt upp med att baka pepparkakor som hon garnerade med kristyr. Efter bak, dekorerande och disk gav hon sig på att börja diska allt porslin och glas som stod i skåpen och det var just det som hon höll på med när Lasse kom hem från jobbet.

-”Nej men vad du ser trött ut” sa Lasse direkt när han fick se sin hustru uppflugen på en stol för att sätta in soppskålen längst upp i skåpet. ”Är du inte frisk, du är alldeles blank i ögonen”

-”Nej då, ingen fara, bara lite varm efter baket och allt diskande.”

-”Oj!” utbrast hon trött, ”jag har glömt att vi måste ha något att äta till kvällsmat.” Paniken spred sig i ögonen när hon upptäckt att hon började tappa greppet.

-”Kan vi inte hämta pizza då?”

Trots att pizza inte ingick i de Olssonska jultraditionerna så gav Kicki med sig och var tvungen att erkänna att det varit ganska skönt att slippa laga mat eftersom hon kände sig alltmer hängig. Lasse hade sett detta och erbjöd sig att diska efter maten om Kicki ville gå och lägga sig och vila lite. Så kunde de hjälpas åt med bestyren på Kickis schema när hon sovit en stund. Efter en stunds övervägande tackade Kicki jag till erbjudandet efter att även Anna lovat att hjälpa till. Efter att Lasse fått lova att han skulle väcka henne efter en halvtimme gick hon och lade sig och omgående föll hon i djup sömn och snart kom även feberdrömmarna där en rödklädd man med skägg rev sönder att-göra-listor i småbitar och spred i lägenheten med han skrek tipp tapp.

Skrivet av: Mats

Lucka 20

Kent Berg vaknade tidigt och tittade på klockan. 05.28. Jösses. Vad tidigt. Han försökte somna om men nervositeten höll honom vaken. Klarvaken. Han kände sig svettig och sparkade av sig täcket men började med ens frysa och drog åter på sig det stora bylsiga duntäcket. Om han bara hade kunnat sova. Han behövde sin sömn.

05.29

Inte ens halv sex. En söndag. En ledig dag.

05.30

Det var idag det skulle hända. Han skulle möta sin nätdejt för första gången. De hade mailat och chattat sen september men inte kommit till skott. Han hade blivit intresserad så fort han sett hennes bild på den där nätdejtingsiten. Hon såg ut som en dröm med sina klarblå ögon och ljusa långa hår. Som tagen ur en Timotej-reklam. När han fick syn på henne och hennes presentation skickade han snabbt iväg ett litet meddelande. En liten flirt. Han fick svar efter några dagar och hon förklarade att hon varit bortrest och inte hunnit svara tidigare. Han blev varm av hennes små mail och nu hade han en helt egen mapp för bara hennes mail. Han hade kvar vartenda ett. De hade lagt till varandra på Facebook och han hade full koll på hennes vänner och vad hon gjorde och när och hur. Han hade noga granskat alla bilder hon lagt in och visste till och med hur hennes kusiner och arbetskamrater såg ut. Han hade koll. Han visste.

De första mailen hade handlat om väder och vind och vad jobbar du med och vad jobbar jag med och sånt. Men ganska snabbt hade de kommit in på annat. Musik, teater, inredning och allt annat som han tyckte var roligt. Hon tyckte samma. Han tyckte att hon verkade så perfekt. Som klippt och skuren. För bra för att vara sann.

En gång hade han tjyvringt hem till henne när han var hos Benny och tog en öl. Det var någon månad sen. Han hade ringt hennes nummer och när hon svarade hade han sagt att han ringt fel och lagt på. Hon hade kvittrat att det gjorde verkligen inget och så var samtalet slut. Hon hade en ljuvlig stämma och hon lät så söt.

Det hade ganska snabbt visat sig att hon var ett riktigt Kent-fan. Hon hade fnittrat och tyckt att det var kul att han hette som gruppen i förnamn och som Jocke Berg i efternamn. Han hade aldrig tänkt tanken och var glad över att få nya perspektiv och nya tankar i sitt liv. Han tänkte att hon gav honom det som fattades. Nya perspektiv och nya infall.

En kväll hade de vinkväll vid datorn. Han vid sin och hon vid sin. De satt vid varsin dator i varsin stad och drack vin och chattade. Skickade små söta meddelanden till varandra och öste komplimanger och han skickade små hjärtan genom att skriva pil vänster och en trea. <3. Hon förstod inget först och han hade fått förklara och hon blev generad. Han tyckte att hon var vimsig och hon tyckte att han var ordentlig. Han gillade hennes stavfel och hon älskade hans korrekta och rättstavade svenska.

När hon fyllde år i november budade han över en bukett blommor och blev nervös över om hon skulle tycka att det var för mycket att han hade letat reda på hennes adress. De visste ju allt men hur tar man första steget ut i det verkliga livet. Hur tar man första steget ut i riktiga livet efter att bara haft kontakt genom nätet? Hon hade blivit överlycklig och svarade med ett sms direkt. Vilket fick honom att förstå att hon hade hans mobilnummer i beredskap. Det hade hon letat fram ifall att. Ifall hon skulle behöva det. Han blev varm av tanken. Varje litet steg framåt fick honom varm.

Det hade tagit lång tid innan de bestämt sig för att äntligen träffas. Som att de var rädda för att ses och för att det kanske skulle bli fel. Att de inte skulle vara det de hoppades för varandra. Att hon skulle bli besviken på honom eller tvärt om. Att de inte var de de trodde för varandra. Att förtrollningen och förhoppningarna skulle brytas i samma sekund som de såg varandra i ögonen första gången.

Skulle han gå upp nu? Om 6 timmar skulle de ses och ta en fika på det lilla caféet i hans stad. Hon skulle komma med tåget kvart i tolv och hon hade sagt att hon hittade. Att hon visste och kände till caféet. Hon hade varit där förut. Det hade hon sagt. Eller skrivit.

Hur skulle han bete sig när de möttes? Skulle han ge henne en kram? Ta henne i handen och bocka sig lite lagom? Eller bara säga hej? Han vred sig i sängen och sparkade av sig täcket igen och tittade på klockan.

06.00

Nervositeten värkte i kroppen. Magen kändes uppblåst och han mådde lite illa. Höll han på att bli sjuk?

Killarna på jobbet hade retat honom hela veckan. Sagt att det var dags att flytta ihop och att det snart skulle bli aktuellt att börja pendla mellan jobbet och staden där hon bor. Det skulle få bli tåg tyckte polarna och skrockade vidare.  Kent blev svettig under armarna och låtsades behöva gå på toa.

Han försökte somna om. Men att tänka jag måste sova jag måste sova var inget bra sätt att locka på John Blund. Kent såg inte röken av någon lite kille med sömnsand i fickorna. Han provade det gamla tricket att räkna sakta ner från 100 till 0. Aldrig någonsin hade han kommit ner till 0 innan han somnade. Idag räknade han från 100 till 0 två gånger utan att somna till det allra minsta. Han gick upp och tog ett glas mjölk, inte heller det hjälpte. Hur han än gjorde vägrade sömnen komma till honom. Han förblev sömnlös.

Han kikade bort mot garderoben och såg de nya kläderna hänga där. De snygga nya jeansen och den stickade tröjan. I något mail för flera månader sen hade hon nämnt att hennes favoritserie på TV en gång i tiden var Skärgårdsdoktorn. Kent hade letat i veckor för att hitta en likadan tröja som Samuel Fröler hade i serien. Till slut fick han fråga Marie på jobbet om hon kunde tänka sig att sticka en till honom. En vecka senare hade hon den med sig i en påse. Den var så perfekt. Marie i växeln. Kent log för sig själv när han tänkte på hur han för en vecka sen sjöng den låten för henne på jobbets julfest. Marie i växeln vill du ge mig en chans. Ha.

Svetten drabbade honom åter igen och nu reste han sig plötsligt upp i sängen, satte sig på kanten och tog på sig tofflorna som stod placerade vid sängkanten. Han kliade sig på magen och gick in i köket och satte på kaffe. Mailet i vilket de bokat tid och plats hängde på kylskåpet och magneten som höll fast lappen var ett rött hjärta av trolldeg som han fått av sin brors dotter när han fyllde år. Kent tyckte att om man kisade mot hjärtat så såg det ut som ett P var målat mitt på. Vattenfärgen som Edith hade målat med hade format sig så. Naturligtvis av en slump, men inbillade man sig riktigt bra kunde man se ett P som i Patricia. Patricia. Nätdejtstjejen.

Kaffet vände sig i magen. Illamåendet gjorde sig påmint och han hällde ut alltihop i vasken och gick in i vardagsrummet. Han tryckte på TVn och satte sig i soffan. Där låg den, laptopen. Liksom slängd i soffan lite nonchalant. Han hade suttit med den i knät igår och de hade mailat varandra och sagt att de längtade. Han satte på datorn och kollade mailboxen. 4 nya meddelanden. Inget från henne. Hon sov nog. Vackert på sin kudde med håret utspritt. Ljuvt och lugnt och gott.

Han fick panik. En attack av illamående och en nervositet från helvetet drabbade honom. Tänk om hon inte skulle komma? Tänk om hon inte skulle tycka om honom? Tänk om den här drömmen skulle gå upp i rök och alla drömmar och förväntningarna bara förintas i samma veva som de fick syn på varandra. Tänk om. Han skulle inte klara av det.  Han hade levt för hennes mail i flera månader. Han kollade mailen det första han gjorde när han vaknade och det sista han gjorde innan han gick och la sig. Varje dag. Så hade det varit i flera månader nu. Han skulle inte klara av ett misslyckande nu. Inte nu. Inte idag. Inte såhär nära jul. Inte nu. Och inte någon annan gång heller. Inte i det här livet.

Han öppnade ett nytt mail. Skrev in hennes mailadress. Flyttade markören ner till fältet där man skriver sitt mail och skrev.

Hej P.

Jag måste tyvärr ställa in vår träff idag. Jag måste åka till brorsan och hjälpa honom att passa deras dotter. Vi får träffas en annan dag. Jag hör av mig.

Kram K.

Skrivet av Susanne

Lucka 19

Mats Carlsson klev in genom ytterdörren och torkade noggrant av de lite leriga stövlarna på den lite för smutsiga hallmattan och tog av sig rocken. Han la upp hatten på hyllan och stoppade handskarna i den flätade korgen på väggen. Korgen som Iris satte upp i oktober innan hon for iväg till Kanarieöarna med Solbritt. Mats förstod aldrig varför korgen skulle spikas upp precis innan hon skulle iväg till flygplatsen, men den kvinnan är inte så lätt att förstå sig på. De första två åren blev han överraskad och lite förvånad när hon hittade på tokigheter och gjorde oförståeliga saker vid konstiga tillfällen. Men nu är han van. Han blev inte en förvånad i går kväll när hon slet ner julgardinerna och förklarade att hon var trött på julen nu. Trots att den inte ens börjat. Men han låter hennes hållas. Julgardiner eller inte har ingen betydelse för Mats. Ty om så banala saker bekymrar han sig inte.

Han hade just varit ute på sin morgonpromenad och hade fastnat lite i porten och pratat med den trevliga Monika Bergström på 6:an. Mycket fascinerande kvinna om man frågar Mats. Hon hade berättat att hon höll på att skriva en ny bok och att hon nu precis skulle iväg till sin kompis café för att skriva vidare. Det var tydligen lättare att finna inspiration där. Ja, vad vet Mats. Han har ju aldrig skrivit någon bok. Även om tanken har slagit honom.

Han klev in i köket och satte på radion i samma veva som han tryckte igång den redan laddade kaffebryggaren. Lisa Syréns röst fyllde köket och han kastade sig genast över radion för att byta kanal. Ring så spelar vi i alla ära, men den där Lisa Syrén kan han klara sig utan. Mats tycker att hon har ett oförskämt och otrevligt sätt att snoppa av sina tävlande. Han vred knappen motsols och fick in P1. Det verkade vara något trevligt småputtrigt naturprogram. Det passade bra till frukosten.

Mats tog fram smöret ur kylen såg han en liten lapp på kylskåpsdörren. ”Ät inte för mycket kaviar nu när jag är borta, tänk på halsbrännan. Puss Iris”. Ja, den kvinnan är helt klart av en ovanlig sort. Han kikade ner i diskhon där hennes frukosttallrik stod kvar. Hon hade fått brått till butiken idag. Det var visst något med någon workshop. Något Mats aldrig förstått vad det är.

Det var just i hennes lilla affär de hade träffats första gången för fem år sen. Han hade så vitt han kan minnas aldrig varit inne i en liknande affär i hela sitt liv men då plötsligt fått för sig att kika in i handarbetsaffären bredvid Åhléns för att köpa sig en knapp. Det fattades en i ytterrocken och eftersom rocken var en favorit tänkte han till och kom på att det kanske gick att ersätta knappen. Iris hade föreslagit storslagna saker när han bett om hjälp i butiken och hon tyckte att alla knapparna skulle bytas ut mot några lite fräckare och mer ”klatschiga” som hon uttryckte det. Mats hade frågat vad det var för fel på den gamla hederliga färgen beige. Hon erbjöd sig att byta knapparna till en beige variant för det gick visst inte för sig att bara byta en. Det var visst inte enhetligt fick han veta. En eller alla spelade ingen roll bara han fick hjälp att sätta dit dem. Och det kunde hon gladeligen hjälpa till med och han var välkommen tillbaka senare samma dag.

På den vägen är det. Mats blev plötsligt intresserad av det där med handarbete och köpte ett set med broderigarn och ett mönster till en tavla med ett motiv av en flygande örn. Det hade han snabbt sytt och enligt Iris hade han visst talang. Hur mycket det nu är värt. I Iris värld har alla talang för allt. Hon tycker till och med att Lisa Syrén är en härlig och inspirerande människa. Trots att hon snoppar av folk.

De sista dropparna trillade ner i kaffekannan och Mats tog sig en kopp i samma sekund som det var färdigt. Han satte sig vid köksbordet och tittade ut genom fönstret. Den fina adventsljusstaken stod på bordet och Mats förstod inte hur det redan kunde vara fjärde advent i morgon. Det hade ju just varit Midsommar. Tiden hade börjat gå så otroligt mycket fortare sen Iris kom in i bilden. Det är något med luften och vinden runt omkring henne som gör det tror han. Hon liksom sveper fram i tillvaron i ilfart och det händer alltid något där hon far fram. Ett yrväder. Det är vad hon är. Den mest perfekta kvinnan man kan tänka sig. Totalt fulländad och vacker och klok så det räcker och blir över.  Han älskar henne krulliga röda hår som spretar åt alla håll och verkar fullt omöjligt att samla ihop till någon som helst form av frisyr. De vackra färgglada kläderna, alltid från Gudrun Sjödén, svänger och dinglar kring hennes mjuka trinda kropp när hon far fram som ett jehu genom livet. Hon är som en mindre orkan hela hon. Fast vacker. Och för det mesta helt ofarlig.

Men idag ville han bara ta det lugnt och vara för sig själv och syssla med sitt. Hon må vara den största kärleken i hans 69-åriga liv, men en stund för sig själv då och då är vad en man som han behöver. Bara få sitta och stirra. Läsa en deckare, titta på en film. Eller bara dricka te. Tänka nya tankar eller inga tankar alls. Lyssna på tystnaden och tänka klart någon tanke som dök upp för flera dagar sen och inte blev färdig. Ta en promenad och röka en cigarr i fåtöljen i vardagsrummet. Gå ner till det lilla caféet och köpa hem en sallad och ta ett glas öl i sin ensamhet. Det är livskvalitet. Hur tråkigt som helst om man frågar Iris, men eftersom hon håller öppet i butiken varannan lördag så passar det utmärkt. Då kan Mats ha sin livsviktiga kvalitetstid ifred.

Han gick in i vardagsrummet och tog ner den nya kokboken från hyllan. All världens sill. En ny kokbok som han sprang på i veckan. Stor och härlig och full av blanka färgglada bilder på sillburkar och pynt. Sill med smak av den stora världen. Fast sill finns ju inte i hela världen, det vet man ju. Wasabisill, currysill, pestosill och en massa spännande sorter. Boken är skriven av hans favoritkock Sara Melander som han följt hela hösten i hennes program i kanal 10. Han har älskat böcker så länge han kan minnas. Stora tunga härliga blanka böcker som är som en skatt. Nya härligheter väntar när man vänder på bladet och även om han tittat i dem förut så ser han något nytt varje gång. En särskild kärlek för kokböcker har följt honom sen unga år. Att laga maten är inte lika kul, men det gör Iris så gärna. Hon gör vad som helst, bara det innehåller fart, fläkt och ett glas sherry.

När han bläddrat en stund kom han att tänka på mackan som blev kvar på köksbänken. Han övervägde att strunta i mackan eftersom hans nya kokbok fullkomligt förtrollat honom. Han la ett rött sidenband han hittade i bokhyllan som bokmärke i boken och gick ut i köket och hämtade mackan och fyllde upp muggen med nytt gott varmt härligt kaffe. Han stannade upp en stund mitt i ett steg och ryste till lite när han tänkte på hur lyckligt lottad han är och hur underbart det ändå kändes med en hel dag för sig själv och med sin nya bok.

Han sjönk ner djupt i den väl insuttna fåtöljen och la den stora tunga boken i knät.

I samma sekund som den första varma härliga klunken kaffe rann ner i strupen ringde telefonen. Mats svarade. Det var Iris. Hon undrade om han skulle kunna tänka sig att vara behjälplig under hennes julpyssel i butiken mellan 10 och 13. Det var visst något med kaffekokning och hjälp med hantlangning hon behövde hjälp med.

”Jag kommer med en gång” svarade Mats och gick för att klä på sig ytterkläderna.

Skrivet av: Susanne

 

Lucka 18

Ibrahim Tobal huttrade till och insåg att han höll på att somna och sträckte sig därefter mot baksätet för att ta fram termosen som låg i väskan. Tittade på klockan, såg att den närmade sig sex och tänkte lättad att det inte var långt tills han och kollegan Thorstensson skulle få avlösning. Ibrahim och kollegan satt denna tidiga fredagsmorgon utanför ett hyreshus och spanade efter en efterlyst person som mer än en gång blåst skattemyndigheten och som de så snart fick tag på skulle gripa och föra till polishuset. Detta var Ibrahims sista pass före den välförtjänta semestern. Trots att de sannolikt inte skulle gripa någon ekonomisk brottsling denna morgonen heller var han nöjd med veckan. Tidigare i veckan hade han gripit en annan ful fisk i ett annat hyreshus, nämligen Bengt Lindell som sannolikt var den person i Staden som hade störst inblick i den undre världens aktiviteter. Gripandet hade varit lugnt och han hade inte förväntat sig annat med tanke på vad han visste om Bengt Lindell. Ibrahim hade varit “under-cover-polis” och bott i samma hus som Bengt Lindell och kartlagt hans liv in i minsta detalj. Ibrahim hade låtsats vara taxichaufför och varje dag mellan åtta och nio på morgonen hade han kommit till hyreshuset i en lånad taxibil, parkerat och sedan gått upp till lägenheten som låg precis över Bengt Lindells. Till de som frågade sa han att han endast körde på nätterna och det var därför som han alltid var hemma på dagarna men i själva verket tillbringade han dagarna med att försöka komma in i Lindells dator och på nätterna sov han i sin egen säng på en helt annan adress.

Men nu var detta uppdraget slut och det var dags att avsluta detta pass och sedan gå på semester. Han skulle vara ledig ända till efter trettonhelgen och såg verkligen fram mot detta. Han skulle åka till sitt, eller rättare sagt hans föräldrars, hemland Algeriet med sin flickvän över hela jul- och nyårshelgen och detta hade han planerat länge och det var tur att de fått det genombrottet de fått i utredningen mot Lindell för annars hade han säkert fått jobba över jul och nyår också. Eller kanske inte eftersom de när de gick genom Lindells lägenhet hittade biljetter till Paris med avresedatum 20:e december och dessutom ett pass med Lindells foto utställt på en Jean-Claude Dernier så risken hade nog varit att de aldrig hittat Lindell igen om han försvunnit. Försjunken i dessa tankar men samtidigt fullt fokuserad på trappuppgången 50 meter framför dem märkte han inte att hans kollega Thorstensson började prata med honom.

– Tobbe, nu får du väl ta och vakna och inte sitta där och dagdrömma, nästan fräste kollegan mot honom.

– Ursäkta, svarade Ibrahim, jag var någon annanstans.

– Kan tro det, du var väl redan i Algeriet under en palm med en drink i ena handen och Linda i den andra?

– Något sådant var det nog, flinade Ibrahim. Linda var Ibrahims flickvän, även hon polis och klassad av kollegorna som poliskårens snyggaste spaningspolis. Förutom det snygga yttre var hon ruskigt bra på Trivial Pursuit, hade en underbar sopranstämma som förgyllt mången luciatåg samt att hon var en jäkel på att laga mat. Matlagning var även Ibrahims intresse så de brukade turas om att överraska varandra med diverse exotiska maträtter som med tiden blivit mer och mer avancerade.

– Skall du med och ta en frukost på taxifiket innan vi går av passet frågade kollegan?

– Nej jag hoppar nog över det. Jag tänkte du skulle droppa mig vid Lindells hus så jag får tömma det sista i min lägenhet, sa Ibrahim och gjorde kaninöron i luften när ha sa ordet min.

– Ok, jag får väl sitta ensam på taxifiket då och höra på alla taxichaufförer som skryter om hur mycket det kört in under natten, sa kollegan och försökte verka sur. Men Ibrahim visste att Thorstensson inte hade något mot att sitta på fiket ensam eftersom han var vansinnigt kär i tjejen som jobbade bakom disken. Det roliga var att hon sannolikt var lika kär i Thorstensson men båda var för blyga för att ta det första steget.

Strax innan klockan sju kom en vit VW Passat åkande på gatan, vände i nästa gathörn och när den närmade sig Ibrahim och kollegan startade de bilen, blinkade och lämnade parkeringsplatsen. Den nu tomma platsen togs över av den vita Passaten och därmed hade kollegorna Holm och Bengtsson tagit över bevakningen av trappuppgången på Mariagatan. Ibrahim och Thorstensson åkte under tystnad till Lindells hus och när de kom fram till huset och det var dags för Ibrahim att ta sin bag och gå ur bilen tog kollegan Ibrahims hand och sa högtidligt:

– En synnerligen god jul tillönskar jag dig, svarade Ibrahim, klev ur och stängde dörren. Precis som bilen skulle åka knackade han på rutan och Thorstensson körde ner el-hissen.

– Vad är det nu? Saknar du mig redan?

– Nej, svarade Ibrahim, men jag tänkte ge dig en tidig julklapp. Nu när du sitter på taxifiket och trånar efter tjejen bakom disken passa på att fråga om hon vill följa med på vernissagen du pratat om. Jag har kollat, hon är ledig och konstintresserad.

Kollegan rodnade men ett leende spred sig i ansiktet och han sa, – Tack. Därefter hissade han upp fönstret och gav sig iväg. Ibrahim tittade efter bilen och tänkte att detta var den bästa presenten Thorstensson kunde få.

Ibrahim gick in i trapphuset och började gå uppför trapporna och på femte våningen satt fortfarande den blåvita polistejpen kvar på Lindells dörr. Väl uppe på sjättevåningen tog han fram nyckeln ur jackfickan och låste upp dörren till lägenheten. Lägenheten var i stort sett tom förutom ett köksbord och två stolar i köket samt en soffa och ett skrivbord med tillhörande kontorsstol i det stora rummet. Detta var de enda möbler som funnits i lägenheten under de månader polisen haft spaning på Lindell. Möblerna hade portvakten Kurt Seldén lånat ut och Ibrahim skulle bara samla ihop lite elektronikutrustning som han skulle ta tillbaka till polishuset. Det tog en dryg timme att samla ihop sakerna och packa dem i en stor hockeytrunk och dessutom hunnit att svabba av golvet och efter att Ibrahim var klar tittade han genom rummen en sista gång, låste ytterdörren och började gå nerför trapporna. Portvakten Seldén bodde i grannhuset och Ibrahim kände doften av nybakade bullar ända ut i trappen när han ringde på dörren med texten K och S Seldén och insåg att det var ett tag sedan han ätit något.

– Nej, men är det inte den trevlige konstapeln som kommer och hälsar på, sa en rödrosig Siv Seldén när hon upptäckte Ibrahim utanför dörren. Kom in så skall han få nybakta bullar och ett glas mjölk.

Detta tackade Ibrahim givetvis inte nej till utan tillbringade de närmsta två timmarna med att äta bullar, titta i album och tala om sin förestående resa till Algeriet. Till slut var han ändå tvunget att bryta upp för att han skulle ta bussen som gick från hållplatsen utanför om fem minuter. Han lämnade nyckeln till Kurt Seldén som högtidligt tog i hand och tackade för det goda samarbetet.

Medan Ibrahim väntade på bussen stod han och betraktade huset och såg att huset inte var mycket för världen och verkligen behövde rustas upp. Men julgranen utanför lyste i alla fall upp lite. Bussresan in till city och till polishuset tog inte lång tid och direkt när Ibrahim kom dit gick han ner i källaren till det tekniska förrådet och lämnade tillbaka all utrustning han plockat med sig från lägenheten. Kvittensen han fick med sig gick han upp till sitt tjänsterum med och satte in den i pärmen med alla andra papper som hade med utredningen att göra. Därefter gick han ner i träningslokalen där han tillbringade nästan två timmar som han avslutade med en kall dusch och därefter gick han åter upp till avdelningen där just Linda kommit in från sitt sista pass före semestern. Både Ibrahim och Linda var trötta eftersom båda jobbat natt och ingen av dem hade någon lust att laga någon mat när de kom hem utan de bestämde sig för att äta en hamburgare på stan. Detta hände alltför ofta men eftersom det var sista dagen före semestern så fick det duga.

De tog bilen ner till centrum och gick in och beställde varsin hamburgare, för att inte helt förfalla valde de dock bort pommes frites mot morötter och colan mot vatten. Efter hamburgaren och en latte på stående fot gjorde de några sista minuteninköp och köpte bland annat nya badbyxor till Ibrahim och för säkerhets skulle köpte de även på sig sololjor och svenska huvudvärkstabletter. Mesta tiden gick dock åt i stadens bokaffär där de länge stod och valde vilka böcker de skulle köpa och ta med på resan. Till sin stora förvåning upptäckte de att en av deras grannar skrivit en bok och den var ett givet val att ta med och läsa i hängmattan. Väl hemma i lägenheten igen tillbringade de kvällen med att stryka kläder och att packa. När allt var packat och julklappsböckerna till Ibrahims föräldrar var inslagna satte de sig i soffan och drack en kopp te och åt några skorpor. Föregående natts brist på sömn började ge sig till känna och båda kände att det var dags att gå och lägga sig eftersom de skulle upp tidigt för att åka till Skåne och hälsa på Ibrahims föräldrar innan de åkte till Köpenhamn för att ta flyget till Paris och vidare till Algeriet. Tätt omslingrade somnade båda omgående och Ibrahim drömde snart att han och Linda satt under palmerna och sippade på kalla drinkar.

Skrivet av: Mats

 

Lucka 17

Jessika Andersson snavade över högar med högklackade skor och tittade snabbt på klockan. Fyra minuter kvar innan bussen skulle gå. Hon lyckades hitta nycklarna på den överfulla hyllan, ramlade ut genom dörren, låste den och snubblade ner för trapporna. Borta vid busshållsplatsen var det folktomt, ”Fan”, tänkte Jessika och började svettas. ”Jävla skit också, bussjäveln har redan gått”. Klockan på mobilen visar 09:24, bussen ska inte gå förrän 09:27. Hon står kvar ett tag på trottoaren och funderar på vad hon ska göra. Nästa buss ska gå om 15 minuter, men då passar den inte med den andra bussen. Hon står kvar ett tag och helt plötsligt ser hon något som ser ut som bussen en bit bort. Glasögonen, som hon aldrig använder, har hon såklart inte med sig, så hon får stå kvar ett tag innan hon verkligen ser att det är bussen. Den närmar sig fort och trots sina höga klackar lyckas hon springa de få meterna till busshållplatsen. Busschauffören visslar med i någon låt på radion när hon lägger fram pengarna och suckar högt när han inser att han måste räkna enkronor. Bussen kör iväg med ett ryck, men trots klackarna lyckas hon hålla balansen och sätter sig på första bästa lediga plats. Resan till busstorget tar bara några minuter, sminka sig får hon göra på den andra bussen.

Vid busstorget står bussen mot den mycket större grannstaden redan inne. Det är fortfarande några minuter kvar innan den ska gå, så Jessika passar på att ta några snabba bloss. Hon borde verkligen sluta röka, men vem har tid att hålla på med sånt? En mamma med två små barn i vagn närmar sig Jessika och ber om att få hjälp att få på vagnen på bussen. Med cigaretten i mungipan hjälper hon mamman att få på vagnen och nickar snabbt när mamman tackar för hjälpen. Det är dags att fimpa och kliva på bussen. Med de turkosa skorna trampar hon till fimpen och går på bussen.

Bussen lämnar torget och hon plockar upp sminkväskan. I vanliga fall skulle hon aldrig gå ut utan smink, men vid den här tiden en dag mitt i veckan är chansen minimal att hon ska springa på någon hon känner och som aldrig har sett henne utan smink. Först mascara, underlagskräm, mer mascara, kajalpenna, ögonskugga och till sist läppstift. Tur att hon han fixa håret i alla fall, annars hade det hängt stripigt ner på axlarna.

Utanför bussfönstret breder de stora slätterna ut sig och de lämnar staden bakom sig. I jackfickan ligger önskelistan från brorsbarnen. De önskar sig det gamla vanliga, barbiedockor, legoslott, tuschpennor, studsbollar och sån där äcklig gröngul gegga som fastnar på allt i hela världen. De fick sån förra julen, men den var fräsch i sådär tre minuter, sen var den full med pepparkakssmulor, hundhår och granbarr. Men de verkar inte ge upp, mer gröngul gegga vill de ha. Bussresan tar ungefär en timme, och Jessika letar upp sin rosa mp3-spelare. Hörlurarna har snurrat ihop sig och när hon drar upp lurarna från väskan följer läppglans, ett gammalt kvitto och några huvudvärkstabletter med. Sånt där som är bra att ha. Det är inte mycket batteri kvar i mp3-spelaren, men det borde räcka på tillbakavägen också. I med hörsnäckorna och sen sjunger Robyn. Resan går så mycket fortare med musik i öronen.

Väl framme i staden börjar Jessika som vanligt med att sätta sig på caféet på torget. De serverar extra stora bitar morotskaka och enorma baljor med café latte med extra mycket mjölk, precis som hon vill ha det. Hon sitter där ganska länge och tittar ute genom fönstret. I vanliga fall brukar hon kunna se gamla klasskompisar, men än så länge har ingen från gymnasiet setts till.

Första anhalten blir leksaksaffären. Damen bakom disken ler snällt här Jessika går in genom dörren, det är bara hon och damen där. Raderna med barbiedockor är milslånga och Jessika börjar fundera på vilken barbie hon köpte förra året. Discobarbie? Hästbarbie? Sjuksköterskebarbie? Hundtränarbarbie? Damen i affären hojtar till och säger att det bara är att be om hjälp om det är något hon undrar över. Jessika känner hur hon börjar svettas och klackarna känns helt plötsligt lite för höga. I glittriga askar står Barbie på sina smala ben och ler i volangklänningar och vita pudlar i koppel. Jessika går fram till damen och frågar om det finns någon ny Barbie för den här julen. Damen letar fram någon slags katalog och bläddrar fram till julens nyheter. Flygvärdinnebarbie är ny, precis som advokatbarbie och skridskoprinsessebarbie. Hon bestämmer sig för skridskoprinsessan. Hon ber om hjälp med legoslotten. Damen tror inte att det har kommit några nya legoslott, men polisstationer, brandstationer, sjörövaröar och Batman-lego har det kommit. Jessika har inte längre någon känsel i höger stortå och bestämmer sig för sjörövarön. Tuschpennor och sån där grön gegga finns vid disken. Damen packar ner allt i en stor papperspåse och Jessika sträcker fram VISA-kortet. Luggen smetar fast i pannan, men damen ler fortfarande snällt och ser inte alls ut att vara varm i sin ljusgula angorakofta. Hon önskar god jul när Jessika kliver ut genom dörren för att ta sig över torget och till kinarestaurangen.

Det är nästan folktomt på restaurangen, en glad man med lite för stora glasögon hälsar henne välkommen och frågar om hon ska äta buffé eller à la carte. Jessika bestämmer sig för buffén. Nu är hela höger fot bortdomnad och hon får nästan halta fram till buffédisken. Hon lägger upp friterade räkor, nudlar, bambuskott och räkchips och häller på lite för mycket sötsur sås. Hon sätter sig vid ett fönsterbord och tittar ut på torget. Det är lite mer folk ute nu, men fortfarande inga gamla klasskompisar. Några byggjobbare i skitiga blåbyxor kliver in på restaurangen, de pratar högt vid buffén. Egentligen skulle hon vilja ha mer mat, men fötterna värker och hon vägrar halta iväg när byggjobbarna sitter i närheten. Hon får helt enkelt vänta ut dem. Medan hon väntar tittar hon ut genom fönstret och där, utanför skoaffären går han… Patrik. Lika snygg som på högstadiet. De hånglade bakom gympasalen i några minuter och sen åkte han iväg på sin trimmade moppe och Jessika bestämde sig för att aldrig borsta tänderna igen.

Efter någon timme lämnar hon restaurangen för att köpa lite fler presenter. Det stora varuhuset har det mesta hon behöver. Slips till pappa, nagellack till mamma, hudkräm till mormor och pipleksak till syrrans hund. Påsarna blir tyngre och tyngre och armarna känns längre och längre. Bussen går tillbaka om 15 minuter och nu lyser ljusen i den stora julgranen. Det luktar kokt korv och det har börjat falla lite snö från himlen. Damen i leksaksaffären stänger för dagen och vinkar snabbt åt Jessika.

Bussen står inne vid stationen och Jessika kliver på. Det är varmt och fötterna ber om en stunds vila. Innan bussen hinner lämna stationen somnar Jessika och i hennes drömmar slåss flygvärdinnebarbie med legopoliserna. Och i skorna börjar tårna vakna till liv igen.

Skrivet av: Therese

 

Lucka 16

Det började som en helt vanlig dag. Klockan väckte Harald Edin med sin ilskna signal, exakt 04:45, en minut senare. Harald hade tappat räkningen på hur många år hans klocka har väckt honom vid den tiden, men många år har det blivit. Han drog upp rullgardinen, men inte blev det ljusare i sovrummet för det. Inte ens den stora gatlampan utanför fönstret lyckades vinna över det kompakta mörkret. Harald stoppade in fötterna i de slita tofflorna och gick ut mot köket. Där stod kaffebryggaren och puttrade på diskbänken. Medan de sista dropparna tog sig genom filtret tittade han ut genom fönstret, en bit bort kämpade tidningsbudet fram i snömodden, annars var gatorna tomma. Inte ens bussarna hade börjat gå än. Han hällde upp en stor kopp kaffe, gjorde ordning en knäckemacka med mycket kaviar och satte sig vid köksbordet. Stora blöta flingor singlar ner från himlen och trots att det inte är många dagar kvar till julafton tycker Harald att snön är onödig.

När klockan slår 05:05 reser sig Harald från köksstolen och går ut i badrummet. Han möter ett ganska trött ansikte med några dagars skäggstubb. Några snabba drag med tandborsten som borde ha bytts ut för ett tag sen, de gröna stråna spretar åt alla håll och gör nog inte så mycket nytta. Samtidigt som han kränger på sig jackan skriver han ”tandborste” på inköpslistan som hänger på kylskåpsdörren. Innan han springer ut genom dörren skyndar han in till sovrummet och ger Katrin en snabb puss på kinden, som vanligt vaknar hon inte.

Bilen är helt översnöad, men det finns inte riktigt tid att borsta bort snön. På med vindrutetorkarna bara! De kämpar sig genom den tjocka blöta snön och till sist lyckas de skapa en lucka i det tjocka snötäcket. Det är nästan tomt på gatorna, ingen trängsel direkt. Den knastriga bilradion levererar julsånger.

Väl framme vid jobbet parkerade han på den vanliga platsen, till höger om chefens plats. Men chefen hade såklart inte kommit till jobbet än, inte förrän vid 9-tiden brukar han ramla in. Harald var som vanligt först på jobbet. Han gick den vanliga rundan, tände alla lampor, startade datorer och satte igång kaffebryggaren. Det skulle snart bli dags för dagens andra stora kopp.

Efter Harald kommer alltid Benke. Han stampar av sig snön från de stora kängorna och muttrar något om ett jävla väder. Benke är alltid lite sur innan han har fått i sig morgonens första kaffe. ”Fan va bra, det finns kaffe” muttrar han och häller upp en kopp som han stående sveper på bara några sekunder, sen häller han upp ytterligare en kopp och sätter sig mitt emot Harald. ”Jaha, då är det inte långt kvar till jul då, frugan har alltid tjatat om att vi ska fira julen på Kanarieholmarna, men jag vet fan inte… Hoppa runt i nån pol och ha tomteluva, nä, det är inget för mig” säger Benke. Harald nickar instämmande och funderar på om han skulle vilja fira julen utomlands med sand mellan tårna. Trots att han och Katrin inte har några barn har de alltid tittat på Kalle Anka, det hör liksom till.

Klockan närmar sig 06:00 och det är dags att ta tag i dagens arbete. Det är många julkort som ska sorteras. De flesta har traditionella motiv, tomtar som pulsar fram i djup pudersnö, änglar som håller i brinnande ljus, barn som öppnar paket framför en sprakande brasa. Harald gillar de otraditionella bäst, de som tänker att hälsningen är viktigare än motivet och skickar ett överblivet semesterkort från Öland och skriver God jul, eller de som låter sina barn göra korten. Kort med glitter har han aldrig gillat, glittret sätter sig på fingrar, letar sig in under naglar och är helt omöjligt att få bort. Påsken är inte lika festlig när det gäller vykort, det skickas inte alls lika många påskhälsningar och det är inte lika stor variation på motiven under påsken. I början brukade Harald stanna upp några sekunder och läsa på vykorten, men sånt gör han inte längre. När han var ny läste han om semesterresor på Capri, skidturer i Kläppen, weekendresor i Milano och resor över dagen till Nora. Nu ser han inte vad det står, nu ser han bara motiven.

Förmiddagen går fort. Till lunch äter han och Benke kalops som serveras i personalmatsalen. Det står burkar med pepparkakor på borden, han äter några och stoppar sen ner tre stycken i byxfickorna, de kan vara bra att ha framåt eftermiddagen.

Det bara väller in julkort och vadderade kuvert. Flera vagnar med julhälsningar rullas in, Harald sorterar och vagnar rullas ut. Det är åtta dagar kvar till julafton. Benke hojtar till om att det är fikadags. Sista julkortet innan fikarasten är ett sånt där tråkigt, sladdrigt papper, tråkigt motiv med en tomte som äter gröt och förtryckt text. Det ska till Ljusdal och hamnar i lådan för postnummer som börjar på åtta. Efter en julmust och en lite torr lussebulle är det dags att jobba lite. Det är bara två timmar kvar att jobba och nu börjar Harald känna sig trött i ryggen, det frestar på att stå upp hela dagarna på det hårda cementgolvet. Dagens sista julkort ska till en ort han aldrig har hört talas om, men postnumret börjar på fyra.

Mer snö har fallit under dagen och det är bara att borsta fram bilen. Chefens parkeringsruta är översnöad, inte ett tecken på att hans tjusiga Volvo har stått parkerad här idag. Det är nyheter på radion och den mjuka rösten berättar att julhandeln beräknas slå rekord, i år igen. Radions meteorolog spår ännu mer snö och plusgrader.

Väl hemma gör Harald i ordning en limpmacka med hushållsost, går genom dagens post. Mest reklam. Några julkort och en räkning. Precis när han ska öppna kylskåpet för att ställa tillbaka osten ser han inköpslistan där han skrev tandborste i morse. Men någon tandborste köpte han aldrig på vägen hem…

Skrivet av: Therese

Lucka 15

“Nästa Konditormossen, Konditormossen nästa”.  Bengt Lindell ryckte till och vaknade ur sin slummer på bussen när chauffören ropade ut nästa hållplats och han förberedde sig för att gå av. Det hade inte alls varit tänkt att Bengt skulle åka buss hem idag utan tagit bilen som han faktiskt körde till jobbet med i morse. Men efter jobbet hade Bengt gjort några ärenden och när han kom ut från det första kunde han konstatera att bilen blivit stulen. Först hade han blivit ilsk över att man inte fick ha något ifred och sedan blivit helt kallsvettig när han insett att i den stulna bilen låg back-up-kopior från hela hans redovisningsprogram men när han lugnat ner sig insåg att ingen skulle ha nytta av den data som fanns på skivan om de inte hade originalprogrammet som kunde läsa filerna.

När han gick från busshållplatsen till hyreshuset flinade han och tänkte att det var lika bra att det blev som det blev med bilen, då slapp han göra sig av med den på annat sätt. Bengt Lindell var nämligen inte den beskedliga lilla man som man trodde han var när man såg honom. Bengt jobbade halvtid på en redovisningsbyrå och han såg verkligen ut som en man som jobbar på en sådan, mörkbruna byxor, beige skjorta och tröja eller manchesterkavaj med förstärkta armbågar. Skulle man fråga hans arbetskamrater eller de kunder som han ansvarade för skulle de inte kunna säga mycket mer än att han var en duktig arbetare som hade bra koll på siffror men ingen visste speciellt mycket om Bengt som person. Han kom alltid punktligt till jobbet strax innan klockan nio på morgonen och efter att ha gjort en kopp kamomillte gick han in på sitt rum och satt där med sina papper och sin dator fram till att det var dags att gå hem klockan ett. Men denna bilden av Bengt var inte helt sann, det fanns en annan sida hos honom också. Han samarbetade med den mörka delen av samhället. Han skötte bokföringen åt en del mindre seriösa näringsidkare vars bokföring helst inte skulle granska av myndigheterna och han gav tips om hur man kunde slippa att betala skatt och han såg även till att en del pengar blev tvättade och på detta tjänade han en del pengar. Pengar som han givetvis inte redovisade för skattemyndigheten. Så han hade det inte så knapert som folk trodde när han varje söndag gick till stormarknaden och köpte sju portioner färdigrätter, fyra burkar Pripps Blå folköl och två små chokladpuddingar (dessa var till luncherna på lördagar och söndagar) samt frukostmat. Han köpte alltid samma saker, det som kunde variera lite var vilket bröd han valde och vilket pålägg.

Bengt hade kommit på denna banan för många år sedan då en klient bett honom att försöka hjälpa honom att sänka sin skatt och Bengt kommit på ett sätt att ta sig in i datorprogrammet som kunden hade sin bokföring på och genom vissa modifieringar göra så att alla transaktioner inte syntes och på detta sättet kunde man minska sina intäkter eller öka sina kostnader genom att lägga till transaktioner som inte fanns. Marknaden för Bengts kunskap hade snart visat sig vara enorm och antalet kunder hade bara ökat och Bengt hade på detta sättet byggt upp en liten förmögenhet som han från början inte haft en aning om vad han skulle ha till. Men nu hade i alla fall Bengt bestämt sig för att göra en sista stöt och sedan ge sig av och lämna landet. Bengt hade lagt in en liten programslinga i en klients dataprogram och detta skulle en viss dag flytta alla pengarna från klientens bankkonto till Bengt bankkonto. Det bästa var att båda dessa konton fanns i Luxemburg och bankerna där hade för vana att inte lämna ut några uppgifter till någon. Och det bästa var att när dessa transaktioner skedde skulle Bengt inte längre vara kvar i Sverige utan vara någon annanstans. Bengt hade redan skaffat sig ett falsk franskt pass i namnet Jean-Claude Dernier och han hade tänkt ut att han skulle åka till Paris som vanlig turist och därefter i princip försvinna från jordens yta. När han kom till Paris skulle han ta tåget till Marseille och där utnyttja sitt pass och därifrån åka båt till Algeriet och därifrån skulle han flyga till Thailand och leva resten av livet där långt bort från snö och kyla.

Det var skälet till att Bengt inte blivit helt förtvivlad när bilen försvann och han insåg att det skulle bli ett bekymmer mindre. Det var mindre än en vecka tills planet till Paris skulle gå men Bengt hade full kontroll på läget. All data han behövde fanns på skivor som han skulle ta med sig och den gamla datorn skulle han slänga när han kom till Paris och där köpa en ny så att han eventuellt kunde fortsätta med sina moraliskt tvivelaktiga affärer.

När han närmade sig hyreshuset stod det en lastbil utanför och Bengt såg att det var en av grannarna, Håkan Lind, som satt i hytten.

– Han väntar väl på grabben sin antar jag, tänkte Bengt, och fick genast sina tankar bekräftade när han höll på att krocka med Joachim Lind som kom nerrusande nerför trappan med en väska i högsta hugg.

Efter att ha öppnat lägenhetsdörren fick han kliva över en stor hög med reklam som låg innanför dörren.

– Tänk vad mycket onödig reklam som skickades ut, tänkte han, jag handlar ju ändå bara på stormarknaden. Och snart inte där heller, tänkte han nöjt.

Han valde förstrött bland färdigrätterna i frysen och fastnade till slut för kåldolmar med kokt potatis och haricots verts och han ställde in portionen i mikrovågsugnen och satte sig sedan vid köksbordet och väntade på att ugnen skull plinga till. Efter att ha ätit upp kåldolmarna, diskat och ställt in den rena tallriken gjorde Bengt sig en kopp te och gick in på sitt kontor.

Kontoret var i själva verket en del av vardagsrummet där Bengt ställt ett skrivbord och en dator. Lägenheten var väl inte den mest moderna men Bengt höll den ren och proper även om inte det ganska kala möblemanget inte höll senaste snittet. I början av sin karriär hade han inte haft råd att köpa några dyra möbler men allteftersom fler och fler insåg hans talang hade han tjänat mer pengar men då hade han vant sig vid det spartanska och valde därför att spara pengarna. Och han skickade en del pengar till sin gamla mamma som satt ensam i huset där Bengt växte upp och som inte hade det så fett. Så istället för att själv slösa bort sina pengar så gav han dem till någon som behövde dem bättre. Just detta att han inte skulle kunna besöka sin mamma längre när han flydde från landet var något som bekymrade honom, men på något sätt skulle han nog kunna lösa detta. Han brukade alltid åka till sin mamma över julen men så skulle ju inte ske detta året, han hoppades att hans systrar skulle hålla mamma sällskap på julafton. I år hade Bengt inte brytt sig om att julpynta sin lägenhet. Och inte skulle han ta med sig något julpynt till Thailand förutom två saker, en julstjärna med som han alltid haft hängande i sitt fönster och en liten stege med tomtar av garn som han alltid haft hängande i dörren till sitt sovrum.

Bengt tankar vandrade iväg och hans te blev kallt och han gick därför ut i köket för att värma lite nytt vatten och medan han stod vid spisen och väntade på att vattnet skulle koka ringde det på dörren och som vanligt när det ringde på dörren stängde Bengt ner datorn innan han gick fram till dörren och kikade ut genom titthålet. Utanför stod tre män och Bengt kände igen en av dem, det var mannen som körde taxi på nätterna och bodde precis över Bengt. De andra två männen var iklädda polisuniform.

– Men herregud, tänkte Bengt, var han så känslig så att han tog hit polisen bara för att jag råkat ta hans parkeringsplats förra veckan? Med en suck tog Bengt av säkerhetskedjan, låste upp och öppnade dörren.

– Hej, vi är från polisen, sa Bengt granne Ibrahim Tobal, är det ni som är Bengt Lindell?

Först då såg Bengt att Ibrahim Tobal inte hade på sig den vanliga taxiuniformen utan hade på sig en polisuniform och med ens gick det upp för Bengt att han sannolikt inte skulle fira jul i Thailand på många, många år.

Skrivet av: Mats