Jag får dementera igen

Eftersom jag börjat bli så gammal, som jag skrev igår, så måste jag ju passa på att göra saker innan det är för sent. Precis som vi sa igår. Det vet vi nu. Det har vi under kontroll.

Vad jag däremot inte har under kontroll är mina åsikter. Ena timmen tycker jag en sak så starkt att jag vräker ut det över nätet. Andra timmen har jag helt ändrat åsikt och skriker rakt ut att jag haft så fel.

Men i min ålder kan man dementera och skylla på förvirring. Eller att jag helt enkelt bara inte visste vad jag pratade om.

Det där med att Ernst sommarprogram har blivit dåligt sen han började ta in gäster.

Det stämde fram till igår.

För jädrar så bra det var igår när Mauri var där.

Sååå bra. Mauri var för programmet vad topz är för ett kliande öra.

Mauri. Min nya favorit.

Jag hade fel och jag kan ändra mig.

Jag är så glad för min skull.

F-E-M-T-I-O

Den här bloggen har ju följt mig så länge. Legat i handväskan i över 20 år och skramlat och blandat sig med trasiga bläckpennor och febernedsättande.
Som en bästis.
Som en säkerhetsåtgård.

Ja, för att skriva för mig är vad ett besök hos psykologen är för andra.

Nu blev det djupt.

En störtdykning rakt ner i plurret.

Utan cyklop.

Precis så som jag gjorde förra helgen. Rakt ner i plurret. Jag som inte badat sen Obama blev president. Vi behöver inte prata om varför det blivit så, men vi kanske kan enas om att det är synd att inte Obama är president fortfarande. Så kan vi säga. För att inte säga för mycket.

Men! Jag badade i alla fall förra helgen. Jag tänkte och kände att det är dags nu. Att övervinna badskräck och att sluta tro att alla som simmar i min närhet ska lägga sig på mig tills jag drunknar så att jag dör. Varför nu någon skulle vilja göra det. Men man vet faktiskt aldrig.

”Nu går vi och badar bara” sa min man på gränsen till strängt och gick så nära mig att man kunde missta oss för att vara ihopsydda. Och jag som undrade om jag fortfarande kunde simma efter alla år, blev så lycklig så fort magen passerade vattenytan att jag tror att jag skrek rakt ut. Och där kanske det var någon annan som tänkte att jag skulle kunna vara en sån som lägger mig på folk, tills de dör drunkningsdöden.

Men alla överlevde och det kan hända att jag skrek ”Jag ska aldrig mer vara på land!” tre gånger innan klockan slog 17.35.

Jag har blivit så gammal nu att jag måste skynda mig att göra saker innan det är för sent. I dag sa jag till exempel sanningen på ett möte. Jag satt bakåtlutad och försökte se avslappnad ut, men längs benen rann det svett. Så jag lurade inte min kropp, men jag lurade i alla fall den motsatta personen om att jag var cool. Och det var huvudsaken.

En annan sak som måste tas upp innan det är för sent är att jag skrivit fel här i bloggen. Angående en oehört viktig och betydelsefull grej. Fick ett mail om det härom dagen. Och jag vill verkligen inte fara med osanning så jag måste dementera detta å det grövsta och snabbaste.

Mamma Karin rökte inte alls under fläkten när barnen bakade pepparkakor. Hon låg i badet när de bakade. Men där de spelade kort stod hon minsann där hukad och blossade.

Så var det med det.

Då har vi klarat av den punkten också. En sten lossnade från mina axlar nu.

Nu har jag både dementerat och badat på mindre än en vecka. Det går bra nu.

Så bra går det dock inte för min palmbegonia. Den har fått spunk eller nått annat. Bladen torkar utifrån och in. Och jag fattar ingenting. Den står mitt i ett rum och den får så mycket kärlek och omvårdnad så det liknar ingenting.

Kanske kväver jag den med min kärlek?

Nu väntar väldigt snart en lång semester. Jag vet att jag varje år säger att jag aldrig varit i så stort behov av ledighet förut, men i år förstår jag att jag alla de andra åren inte haft en aning om vad jag pratat om. Och jag hade heller ingen aning om vad frågan ”hur hanterar du stress” innebar när jag för tolvochetthalvt år sen på en intervju satt och svarade att jag minsann inte stressar upp mig så lätt. Men det var tolvochetthalvt år sen och vad visste jag då om hur allting skulle bli nu?

Men om ytterliga tolvochetthalvtår hoppas jag att jag sagt fler sanningar till folk som behöver höra den och jag hoppas att jag har badat så mycket att jag fått simhud. Att jag liksom snabbat på evolutionen för min egen kropp. Önskar även att jag då, om inte förr, tål stress så bra som jag en gång sa att jag gjorde. Och så hoppas jag att jag då slipper säga ”Nej, vi kramas ju inte… du vet… smittan…” åt någon som jag tycker mycket om.

Det fick jag säga idag och det var faan inte roligt.

När man fyllt år och ens hem är som en blomsteraffär.

Men grisar ska ju inte ha roligt och så vidare och Ernst nya sommarprogram kan sluta att ha gäster tycker jag. För det finns redan ett program som liknar det som Ernst program nu verkar ha blivit. Och det heter Renées brygga. Det är inget fel på det programmet (eller jo, ibland är det ändå det!) men jag vill att Ernst ska vara Ernst. För tänk om BingoLotto och Antikrundan skulle bli samma program. Eller Gift vid första ögonkastet och Vem bor här besläktas, det vill man väl inte.

I övrigt har jag inget problem med att man blandar sig med vem man vill. Men Ernst ska inte härma Renée. Det tycker i alla fall inte jag.

Fast ingen har väl kanske frågat mig vad jag tycker.

Men min blogg är min blogg och så vidare.

Jaja, men ska vi säga så för den här gången då. Så knyter vi ihop säcken och sammanfattar det hela med att Karin rökte när barnen spelade kort, jag har blivit äldre, Ernst har förvirrat sig OCH för mycket kärlek kan ge en lite frasiga kanter.

Okej?

Jasså siminingen ja. Fastnade du lite där? Du undrar hur det blev med simningen och om jag fortfarande behärskade den grenen efter alla år?

Ja, för sjutton. Like a fu-ing abborre!

Hej

Hej!

Hur mår du? Mår du bra? Vad gör du? Jobbar du eller pluggar du eller kokar du ägg? Pyntar du till påsk? Äter du strömming?

Jag jobbar tre dagar den här veckan. Ger mig själv en ledig torsdag i påskägg. Mycket bättre än smågodis.

Fast jag är ju vuxen och tjänar egna pengar så jag kan ju både vara ledig och äta smågodis. Om jag vill. Och det kan du skriva upp att jag vill. Skriv upp att jag vill äta såna där små chokladägg som det är krispiga ägg inuti. Som jag tror fanns i Bridge-blandningen förr.

Eller vad vet jag. Jag vill äta dem. Inte veta var de kommer ifrån. De behöver inte vara närodlade. Men det är trevligt om de är det.

Närodlat blev det i köket i lördags. Jag gjorde mig till. La ner mig. Fixade. Hade energi. Fick feeling. Var inne i ett flow.

Jag vill gärna visa vad det blev av den energin som plötsligt dök upp.

Det blev harar av servetter. Och vill du lära dig att vika såna kan du börja med att klicka här så får du fina instruktioner. Ägget har Anthon Berg värpt.

Det blev smördegsrullar med Västerbottensost i. Inget recept. Bara en rulle smördeg och så riven Västerbottensost och så rulla, rulla, skära, skära. Skjuts in i ugnen. 225 grader en stund.

Det blev även… ja vad blev detta egentligen? Små lortar?

Vansinnigt goda grejer. Som små glasspraliner fast inte glass.

Jag är ju aningens elak mot mig själv, eller visar min humor lite väl generöst (välj själv), för några blev lite bättre än de andra. Men ibland är det roligare att visa fult än fint. Och jag tänker att det inte är så noga. Hur som helst så är det ”No bake cheesecakebollar”. Jag gör dem nog igen, men kanske halv sats den gången. Det blev så många.

Jag tänker en annan sak också. Och att det är att du nog undrar hur det går för min chiliplantering. Och det ska jag säga dig, att det går strålande. Kolla så buskig den har blivit redan. Tänker att jag skördar redan till helgen.

Du som följer mig på Insta förstår lite mer vad jag pratar om än du som inte gör det. Men de här planterade jag onsdag 17 mars. Och på Insta heter jag @plateofcupcakes.

Vi har kryddat vår inglasade balkong med lite nya grejer. Och till detta behövdes en ny kudde eller två. Som grädde på moset. Så i lördags begav vi oss till Jysk, som firade något och sålde kuddar som aldrig förr. Jag kan ju visa kuddarna någon gång men det jag vill berätta om är något helt annat. En löjlig liten sak som jag velat ha länge, men varit för snål eller för lat för. Eller bara helt enkelt tyckt varit onödig att köpa. Men i lördags slog jag till. Jag lackade ur och tänkte att jösses, av alla onödiga grejer jag köpt i mitt liv så är ju inte detta på långa vägar det onödigaste.

Så nu äger jag en sån här. En manet i glas. Eller vad det nu är. Och jag älskar den.

Det känns som att maneten heter Marie. Men jag vet inte varför.

Jag tror att den kostade 59 kronor. Så man kan ju inte säga att jag var tvungen att skuldsätta mig heller för att köpa den. Den köpte jag alltså på Jysk. Ifall du nu fick grava habegär. Sånt kan hända.

Åh! Nu kom jag att tänka på ett påskpyssel jag gjorde en gång… Påskstrutarna! Så roliga att göra och så fina att duka med på påskmiddagen. Eller lunchen. Eller fikat. Eller bara ha. Man kan ha dem bara också. För att man vill.

Jag känner ett enormt behov av att få klippa och klistra och fixa och dona. Det är som restless legs fast i fingrarna. Mina blommor blir så ompysslade att de nästan blir förbannade och ber om att få vara ifred. Och mina fönster får sig en omgång lite då och då. Det kan ha med att göra att jag är så mycket hemma (jobbar ju hemifrån 100%) och får idéer och ser damm och sånt som behöver göras. Men det skulle också kunna vara något slags livslust som kryper fram. Jag hoppas på det sista. Livslust är fint. Kanske rent av det finaste.

I min hjärna har jag ett bibliotek med grejer som jag vill göra. Som jag kanske kommer att göra men kanske även inte. Men rätt som det är får jag eld i baken och råg i ryggen och tar tag i mig själv och mitt bibliotek.

Det gjorde jag t ex i lördags. Då lagade jag några såser till en tacomiddag.

Ursäkta den fula bilden men jag kan ju inte rå för att det var mörkt och att vi har en grön kökslampa som färgar världen grön. Vilket kan vara snyggt i och för sig men kanske inte för en sås.

De två vita såserna är inte så mycket att prata om. den ena är gräddfil och den andra är creme fraiche med vitlök, salt och peppar. Det var rätt enkla grejer att ordna om man säger så. Men de andra två vill jag gärna berätta om.

Sås 1. Den som är längst ner på bilden. Det är cheddarostdip. Löjligt god. Jag säger det igen: LÖJLIGT GOD!!!

Jag hittar inte receptet på nätet nu men det är 200 gram cheddarost. Du vet sån man köper i skivor. Och så är det 1 dl creme fraiche (34%) och 2 msk inlagd hackad jalapeño. Plus lite kajennpeppar.

Smält osten försiktigt i en kastrull och blanda sen ihop allt.

Och som jag sa. Löjligt!

Sås 2 är en ingen sås utan en majskräm. Och den får tala för sig själv här hos Portionen under tian. Jag hade Västerbottensost i min och det kanske var en aningens för smakrik ost för krämen. Men vad gör det. Den gick åt och den är slut för länge sen. Så, så var det med det.

Annars händer det inte så mycket. Jag har ett nytt läppstift från Maria Åkerberg (tack Mallan!!!). Färgen finns inte kvar på hemsidan men finns hos Lyko. Det är väl det jag kan säga. Just nu.

Annars då? Allt bra eller?

Att dra i trådarna

Då har vi passerat året för detta som vi lever i och som jag inte orkar ens nämna vid namn. Du vet ju själv. Vad du lever i. Samma som vi andra.

Året har gått och nu börjar vi göra saker för andra året. I detta.

Nu kommer snart påsken och jag vet hur den förra var. Den trodde vi var annorlunda. Låt oss hoppas att detta är annorlunda fortfarande. Att detta är undantaget. Att detta är nu och inte så mycket mer.

Jag som är en spara, jag har svårt att göra saker i förskott. Jag har svårt att starta för tidigt och att inte hålla mig till reglerna. Men eftersom det inte finns så många regler som man behöver hålla sig till egentligen, så tänker jag nu göra lite som jag vill.

Jag har ju börjat påskpynta redan nu. Det gjorde jag igår. Två veckor innan påsken startar. Men min egen påsk startade igår. När din startar bestämmer du.

Det finns ingen risk i detta. Att jag t ex skulle kunna tröttna på påsken redan innan den börjat.

Det är som att jag skulle tröttna på There must be an angel-låten innan Stevie ens plockat fram sitt munspel.

Det kommer inte att hända.

Sånt sker inte.

Igår hängde jag upp gula ägg i trädet på balkongen. Idag köpte jag små påskiga blommor och ett ljus med kycklingar på. För mig som nästan aldrig ägt en enda påsksak är detta maxat som faan.

Jag vill odla nu och jag vill fylla mitt hem med små gulliga blommor som blommar i rosa och gult. Jag vill äta lax och sill och jag vill vara ledig.

Det är motvind i livet och i tillvaron och jag försöker dra i alla trådar jag hittar för att muntra upp mig själv. Det går förhållandevis bra. Kycklingljus och påskiga blommor fyller sina funktioner väl.

En fin och glittrig tråd som jag drar i lite då och då är den som leder till julkalendern 2021. Det är dags att jag börjar skriva på den nu. Jag ser så mycket fram emot att få börja. Måste bara fundera lite till. Hitta de där huvudpersonerna och ta reda på var de bor och hur.

Vilka trådar drar du i? Vad leder de fram till och vad är det i dem?

En timme och 29 minuter

Igår var det en så otroligt spännande dag.

Det började med att jag fick ringa IKEAs Kundservice. Vi köpte möbler i fredags som vi behöver få hemkörda. På grund av avsaknad av både krok och släp. Vi uppgav telefonnummer för avisering och när vi kom hem och läste bekräftelsen såg vi att det enda numret som stod där var det numret vi ville ta bort. Vårt fasta hemnummer som vi sa upp för snart tio år sen.

Jag testade först med deras chat. Det var 20 minuter kö till den. Jag väntade. Och väntade. Och när jag till slut kom fram fick jag veta att jag måste ringa istället.

Så jag ringde.

Jag fick höra att det var 98 personer före mig i kön.

98.

Det tog en timme och 29 minuter innan jag fick prata med en trött kille som sa att nått blivit fel. Vi hade absolut två mobilnummer inlagda för aviseringen.

På en timme och tjugonio minuter hann jag spela tre parti Yatzy, klämma i mig en halv flaska bubbel och få storstryk i luffarschack.

Jag hann också få min yatzy struken för att jag inte lyckades få just den. ”Vem får ens yatzy i treor?” sa jag efter ett tappert försök. Fem minuter senare fick jag det ändå. Fem stycken fina treor på två slag när jag skulle ha treor där uppe, du vet.

Jag blev uppringd av en telefonsvarare från IKEA sen. Där jag skulle betygsätta min upplevelse. Vad tyckte jag till exempel om väntetiden?

Jag var lite missnöjd i mina betyg. Lite sur sådär. Och lite trött på att kundservice-killen lät trött när jag hade väntat i en och en halv timme. Men han kanske blev putt för att han inte också fick prosecco. Vad vet jag.

En fråga löd ”Hur troligt är det att du kommer att handla på IKEA någon mer gång?”.

Vem är ens den svensk som säger att den aldrig mer kommer att handla på IKEA? Finns den ens? Är inte det lika troligt som att man skulle få typ yatzy i treor?

På kvällen gick vi till stadens italienare för att hämta med oss mat hem. Men kväll är tydligen lite olika tid på dygnet för olika människor. Vi var typ de första gästerna och vi hade restaurangen för oss själva. Så vi åt där. Och som vi åt sen då. En oxfilépasta som fick mig att vilja skrika rakt ut. Håll käften-gott.

Mätta som vrak promenerade vi hem i det fuktiga vädret och tog en extra sväng in på Konsum för att köpa champinjoner. När vi kom hem tittade jag mig i spegeln och såg att min frisyr blivit så ful av fuktvädret att jag ville spola ner mig själv i toan.

Jag deppade en del under dagen också. För att jag blivit blåst på mitt livs musikupplevelse. Skulle igår varit en av 50 personer som skulle tittat på Carolas julshow. Men vad gör det egentligen? Istället blev jag ju en av 99 personer som väntade i en telefonkö.

Vad har jag för krav på livet egentligen? Borde jag sänka dem lite kanske?

Blossas årgångsglögg fick jag i mig igår också. Årets version smakade som en tvål från Rituals. Happy Buddha närmare bestämt. Min favoritdoft ändå.

Konstigt ändå. Buddha kommer väl inte från Marrakesh?

När dagen var slut gick jag och la mig och sov och drömde att jag hade så långa bröst att jag trampade på dem när jag gick.

Vilken dag alltså.

Tio av tio.

En månad

Inte ett enda inlägag här spottade jag ur mig i november. Vad är det med mig?

Just när du trodde att jag stängt av skallen och tappat pengarna är jag nu här igen.

Jag tror att jag ibland drabbas av prestationsångest. Som att jag måste prestera nått. Jag måste inte prestera något över huvud taget. Jag kan ju gå in här och säga hålfotsinlägg och sen stänga och gå ut igen. Det är ett fritt land vi lever i, det här är min blogg och så vidare i alla evighet.

Stjärnstopp.

Jag har så stora planer för en julkalender nästa år så du kan inte ana. Jag tänker på den där kalendern nästan hela tiden.

Ja, hela tiden när jag inte tänker på något annat alltså.

Hela tiden när jag inte tänker på jobbet, livet, Coronan och julen. Där emellan finns det ändå lite glapp. Och i glappen tänker jag på de där människorna som ska figurera i kalendern. Jag gillar dem redan. Fast jag inte vet vad de heter. Jag vet ju inte ens var de bor. Eller hur många de är.

Jag har julpyntat å det grövsta redan och jag tänker unna mig så mycket i jul. Det är en märklig jul vi går till mötes men jag tänker försöka göra det bästa jag kan.

Bästa jag kan som i sillen Ernstan blandade ihop igår kväll på TV.

Janssonsoppa. Jag smäller av.

Ernst han kan han.

Jag har gjort pappersstjärnor och jag har virkat och jag har gjort så mycket som jag inte berättat om. Och jag vill ju berätta. För jag vill ju vara här i bloggen och härja. Mest hela tiden. Jag vill ge er så mycket av mig själv att det nästan står dig upp i halsen.

Nej, det vill jag verkligen inte.

Men jag vill inte vara lagom.

Lagom finns bara i vår fantasi.

Säg en enda sak som är lagom.

Nej, just det.

Nu tänker jag att vi alla ska ta och sänka våra krav och istället gå på magkänsla och lust. Det blir så mycket bättre.

Vik en stjärna, drick glögg, kolla på alla avsnitt av en serie, var uppe för länge ikväll, gäspa högt vid matbordet i morgon*, sjung falskt och ta på för mycket läppstift.

Nu unnar vi oss att sänka kraven och bredda ramarna lite.

Det är vi värda.

* Skrev fel först. Skrev ”gäspa högst vid matbordet”. Mycket roligare ju. Gäspa högst av alla. Gör det. Unna dig det. Bjud på det bara.

En hälsning utifrån

Jag har ju tidigare berättat att jag har fixat med superhemliga saker. Strukit mig längs väggarna och spelat osynlig på Eriksjhjälpen. Köpt lite glas och fat och dukar som jag sytt om till skynken. Ja, men du vet ju. Det är ju inte som att du har slarvat med din läsning här i den livsviktiga bloggen. Det skulle du ju aldrig göra.

Hur som helst.

Jag fick en hälsning härom kvällen. Från en gästtoalett mer än två timmar här ifrån. Där hänger nu mitt ena skynke. Med min egna [oransch]-lapp i nedre högra hörnet.

Det är så roligt. Att få se. Det man sytt och fixat och som hamnat där det hör hemma.

På samma ställe, på samma toa, bakom vattenbehållaren på bilden, hänger en grej som toalettägarna fick i present när de precis byggt toan. Ett foto av kungaparet.

Eller foto och foto.

Men kungaparet i alla fall.

Nu längtar jag efter att få låna den där toaletten.

Inget kalas utan kras

Jag har hängt en del på Erikshjälpen den senaste tiden. Det vet ju du redan för det har jag ju berättat. Och du har ju koll. Och huvudet på skaft. Du har ju allt man som bloggare kan önska sig.

Tack ska du ha för det.

Jag har i alla fall shoppat lite. Och kommit på en grej som alla fattade för trettio decennier sedan. Att ska man hitta de riktigt fina grejerna då måste man besöka stället ofta. Och köper man inte den grejer man vill ha direkt så finns den inte kvar nästa gång.

Det där sista. ”Så finns det inte kvar nästa gång.”. Det vet jag väldigt säkert efter att ha åkt på den smällen tolv gånger. Och det bara den senaste månaden.

I alla fall så gick jag någon annans ärenden ett tag. Det skulle till ett litet skynke till en gästtoalett och det skulle finnas några glas i gästhuset. Så hade det sagts. Och jag ordnade alltihop. Och la till ett litet fat. Och lite sådär. Och skynkena får du se när de är monterade på plats. För det är liksom bara gamla dukar ännu så länge. Tills de hängs upp.

Men glasen. Och fatet.

Idag tog jag mig en sväng igen efter jobbet. Har kommit på att jag i vårt gästrum vill ha terakottakrukor med glasfat i fönstret. Lite trevligt sådär. Och jag hade sett några glasfat som jag tänkte skulle kunna passa.

Faten är 14 cm i diameter och jag tyckte, om du ursäktar, att de var lite dyra för att vara på min Erikshjälp. De andra faten kostar typ sådär 5 kr styck och sånt, men de här kostade 15 kr per styck. Vet du vad det är för märke? Är det något särskilt eller?

I alla fall så köpte jag sex stycken fat. Det fanns fler men jag tänkte att sex stycken är ju ett bra antal. Då har jag till krukorna i gästrummet och kanske nått till balkongen och kanske något till att servera kex på. Eller små bitar av en skitgod, lagom tempererad italiensk ost.

Mmmm…. ost.

På vägen till kassan roffade jag åt mig en knallgul kruka. För knallgult är fint. Och krukor är bra när man fått gröna fingrar på äldre dar.

Och ta mig fasen om inte krukan ihop med ett fat blev finare än jag vågat drömt om. Fast jag inte ens har drömt om det eftersom de inte ens var menade att sitta ihop.

Men vill man vara ihop så ska man ju få det.

Och så långt är ju detta en solskenshistoria.

Och det är det väl ännu.

Förutom att faten nu mera bara är fem stycken till antalet.

Ibland vill jag slå mig själv med den aviga sidan av en yxa. I foten.

Så går det när man ska kasta in nått i diskmaskinen och glömmer att det där man säger, om att man kastar in nått, inte är något man gör. Bara nått man säger.

Men ändå. Fina grejer.

Yta går före allt annat

På grund av skithemlig anledning (jag borde anställas av SÄPO!) har jag hängt en del på Erikshjälpen den senaste tiden. Jag stryker runt där och aktar mig för alla hostiga 70plusare och letar efter särskilda saker.

Särskilda saker som jag kanske hittar. Och kanske inte.

Säkert är ju i alla fall att man alltid, på såna ställen, hittar saker man inte räknat med. Eller tänkt.

Det är ju lite det som är grejen.

Nämligen.

Jag köper inte mycket. Jag köper inte en grej per gång jag är där och stryker omkring. Långt ifrån. Och om man räknar grejer jag skänkt i förhållande till köpt så tror jag, på allvar, att det står 500-10. Fördel skänkt.

Som om jag behövde ursäkta mig.

Det behöver jag verkligen inte.

Men jag kan i alla fall inte visa något jag köpt sådär direkt. Eftersom det är så innuta hemligt. Jag har låst igen munnen och svalt nyckeln.

Hur nu det är möjligt.

Men! Jag sneglar alltid på hyllorna med blomkrukor när jag är på Erikshjälpen. Dels för att jag blivit en blomnarkoman (jag HÖRDE att du tänkte ”Nä men säger du DET!?!”) men också för att det är så onödigt att köpa nya när det finns så många som knappt är använda.

Dock är det mest tråkiga som finns på vår loppis. Vita, tråkiga. Vitt är fint och vitt är inte alls samma som tråkigt, men de som finns är till 99% tråkiga. Oavsett färg.

Men! Idag fick jag se en skymt av en kruka som jag föll pladask för. Jag fullkomligt sprang fram till den, trots att den delen av lokalen bara befolkades av mig just då, och slet åt mig den.

45 kronor är dyrt för en blomkruka på Erikshjälpen i min stad.

Men vem bry sig?

Dock blev jag lite ledsen när jag kom hem och hålet i krukan visade sig inte vara större än att man får ner en Majblomma i det. Det var ju lite osmart och konstigt.

Men jag har den i min ägo i alla fall. Och det räcker ju så.

Majblomman ja. Jag hörde att de i år fått in 7 miljoner jämfört med vanliga 67. Där får vi skärpa oss. I år kan man ju köpa dem digitalt.

Nu skärper vi oss. Och skänker en slant.

Det klarar vi.

Nu måste jag titta vidare på ”Normala människor” på SVT Play. Jävlar vad bra det är.

En liten resumé

Man vet att det är länge sen man laddade ur bilderna från sin kamera, när man lagom till påsk hittar en julbakelse när man väl tar tag i sig själv och kameran.

Men vi blandar och ger lite här och känner oss lite fria och härliga, så här kommer påskpyntet också som jag ställde på tallrikarna när vi hade gäster för en vecka sen.

Inte lika fina och roliga som påskstrutarna jag gjorde förra året, men ändå kul. Och uppskattat.

Och eftersom jag ändå har dig på tråden tänkte jag att jag kan visa lite annat som har hänt i mitt liv sen sist. Bildligt. Som ett slags fyrverkeri i bilder och happenings.

Eller nja. Inte så mycket fyrverkeri. Eller happenings. Mer bilder. Bilder jag tagit.

Så kan man säga.

Tagna bilder.

Varsågod.

Jag hittade ett sött porslin på Erikshjälpen. Jag behöver inget porslin så jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Men så kom jag på att jag kan stapla det på hög och göra en ljusstake av det. Så det gjorde jag. Det blev sött och kul.

För säkerhets skulle har jag även virkat några sjalar till. Ja, jag har begär. Men det vet du ju sen tidigare. Jag antar att detta är nummer 15 och 16 i ordningen. Och det var vinter, mörkt och kolsvart när jag fotade dem… men jag kan berätta att den första är syrénlila (nummer 561) och den andra är…

… rosabrun… (nummer 549 som inte verkar finnas längre).Så nu kan jag lägga till en ny färg bland de andra. 561 syrén.

Sjalarna är som vanligt virkade med Tilda-garn, med det här mönstret, det går som alltid åt 6 nystan och jag använder virknål 3,5.

Ibland händer det att det blir garnstumpar över av sånt jag virkar. Då är det kul att kunna använda det till nått. Till exempel en isbjörn.

Honom gjorde jag av restgarner och mönstret köpte jag av Bigbebez hos Etsy. Han fick förresten flytta i söndags. Han bor numera hos en nybliven fyraåring och trivs som sjutton där har jag hört.

Man fattar ju att han trivs bättre i nya hemmet. Det är ju i regel lite mer party och rock n’ roll hos en fyraåring än hos en som fyller 47 om inte allt för många månader.

Ja, och så har jag gravat några äggulor. Men jag har inte testat dem än så jag tror att vi tar och suger på den lite så återkommer jag i ärendet.