En timme och 29 minuter

Igår var det en så otroligt spännande dag.

Det började med att jag fick ringa IKEAs Kundservice. Vi köpte möbler i fredags som vi behöver få hemkörda. På grund av avsaknad av både krok och släp. Vi uppgav telefonnummer för avisering och när vi kom hem och läste bekräftelsen såg vi att det enda numret som stod där var det numret vi ville ta bort. Vårt fasta hemnummer som vi sa upp för snart tio år sen.

Jag testade först med deras chat. Det var 20 minuter kö till den. Jag väntade. Och väntade. Och när jag till slut kom fram fick jag veta att jag måste ringa istället.

Så jag ringde.

Jag fick höra att det var 98 personer före mig i kön.

98.

Det tog en timme och 29 minuter innan jag fick prata med en trött kille som sa att nått blivit fel. Vi hade absolut två mobilnummer inlagda för aviseringen.

På en timme och tjugonio minuter hann jag spela tre parti Yatzy, klämma i mig en halv flaska bubbel och få storstryk i luffarschack.

Jag hann också få min yatzy struken för att jag inte lyckades få just den. ”Vem får ens yatzy i treor?” sa jag efter ett tappert försök. Fem minuter senare fick jag det ändå. Fem stycken fina treor på två slag när jag skulle ha treor där uppe, du vet.

Jag blev uppringd av en telefonsvarare från IKEA sen. Där jag skulle betygsätta min upplevelse. Vad tyckte jag till exempel om väntetiden?

Jag var lite missnöjd i mina betyg. Lite sur sådär. Och lite trött på att kundservice-killen lät trött när jag hade väntat i en och en halv timme. Men han kanske blev putt för att han inte också fick prosecco. Vad vet jag.

En fråga löd ”Hur troligt är det att du kommer att handla på IKEA någon mer gång?”.

Vem är ens den svensk som säger att den aldrig mer kommer att handla på IKEA? Finns den ens? Är inte det lika troligt som att man skulle få typ yatzy i treor?

På kvällen gick vi till stadens italienare för att hämta med oss mat hem. Men kväll är tydligen lite olika tid på dygnet för olika människor. Vi var typ de första gästerna och vi hade restaurangen för oss själva. Så vi åt där. Och som vi åt sen då. En oxfilépasta som fick mig att vilja skrika rakt ut. Håll käften-gott.

Mätta som vrak promenerade vi hem i det fuktiga vädret och tog en extra sväng in på Konsum för att köpa champinjoner. När vi kom hem tittade jag mig i spegeln och såg att min frisyr blivit så ful av fuktvädret att jag ville spola ner mig själv i toan.

Jag deppade en del under dagen också. För att jag blivit blåst på mitt livs musikupplevelse. Skulle igår varit en av 50 personer som skulle tittat på Carolas julshow. Men vad gör det egentligen? Istället blev jag ju en av 99 personer som väntade i en telefonkö.

Vad har jag för krav på livet egentligen? Borde jag sänka dem lite kanske?

Blossas årgångsglögg fick jag i mig igår också. Årets version smakade som en tvål från Rituals. Happy Buddha närmare bestämt. Min favoritdoft ändå.

Konstigt ändå. Buddha kommer väl inte från Marrakesh?

När dagen var slut gick jag och la mig och sov och drömde att jag hade så långa bröst att jag trampade på dem när jag gick.

Vilken dag alltså.

Tio av tio.

En månad

Inte ett enda inlägag här spottade jag ur mig i november. Vad är det med mig?

Just när du trodde att jag stängt av skallen och tappat pengarna är jag nu här igen.

Jag tror att jag ibland drabbas av prestationsångest. Som att jag måste prestera nått. Jag måste inte prestera något över huvud taget. Jag kan ju gå in här och säga hålfotsinlägg och sen stänga och gå ut igen. Det är ett fritt land vi lever i, det här är min blogg och så vidare i alla evighet.

Stjärnstopp.

Jag har så stora planer för en julkalender nästa år så du kan inte ana. Jag tänker på den där kalendern nästan hela tiden.

Ja, hela tiden när jag inte tänker på något annat alltså.

Hela tiden när jag inte tänker på jobbet, livet, Coronan och julen. Där emellan finns det ändå lite glapp. Och i glappen tänker jag på de där människorna som ska figurera i kalendern. Jag gillar dem redan. Fast jag inte vet vad de heter. Jag vet ju inte ens var de bor. Eller hur många de är.

Jag har julpyntat å det grövsta redan och jag tänker unna mig så mycket i jul. Det är en märklig jul vi går till mötes men jag tänker försöka göra det bästa jag kan.

Bästa jag kan som i sillen Ernstan blandade ihop igår kväll på TV.

Janssonsoppa. Jag smäller av.

Ernst han kan han.

Jag har gjort pappersstjärnor och jag har virkat och jag har gjort så mycket som jag inte berättat om. Och jag vill ju berätta. För jag vill ju vara här i bloggen och härja. Mest hela tiden. Jag vill ge er så mycket av mig själv att det nästan står dig upp i halsen.

Nej, det vill jag verkligen inte.

Men jag vill inte vara lagom.

Lagom finns bara i vår fantasi.

Säg en enda sak som är lagom.

Nej, just det.

Nu tänker jag att vi alla ska ta och sänka våra krav och istället gå på magkänsla och lust. Det blir så mycket bättre.

Vik en stjärna, drick glögg, kolla på alla avsnitt av en serie, var uppe för länge ikväll, gäspa högt vid matbordet i morgon*, sjung falskt och ta på för mycket läppstift.

Nu unnar vi oss att sänka kraven och bredda ramarna lite.

Det är vi värda.

* Skrev fel först. Skrev ”gäspa högst vid matbordet”. Mycket roligare ju. Gäspa högst av alla. Gör det. Unna dig det. Bjud på det bara.

En hälsning utifrån

Jag har ju tidigare berättat att jag har fixat med superhemliga saker. Strukit mig längs väggarna och spelat osynlig på Eriksjhjälpen. Köpt lite glas och fat och dukar som jag sytt om till skynken. Ja, men du vet ju. Det är ju inte som att du har slarvat med din läsning här i den livsviktiga bloggen. Det skulle du ju aldrig göra.

Hur som helst.

Jag fick en hälsning härom kvällen. Från en gästtoalett mer än två timmar här ifrån. Där hänger nu mitt ena skynke. Med min egna [oransch]-lapp i nedre högra hörnet.

Det är så roligt. Att få se. Det man sytt och fixat och som hamnat där det hör hemma.

På samma ställe, på samma toa, bakom vattenbehållaren på bilden, hänger en grej som toalettägarna fick i present när de precis byggt toan. Ett foto av kungaparet.

Eller foto och foto.

Men kungaparet i alla fall.

Nu längtar jag efter att få låna den där toaletten.

Inget kalas utan kras

Jag har hängt en del på Erikshjälpen den senaste tiden. Det vet ju du redan för det har jag ju berättat. Och du har ju koll. Och huvudet på skaft. Du har ju allt man som bloggare kan önska sig.

Tack ska du ha för det.

Jag har i alla fall shoppat lite. Och kommit på en grej som alla fattade för trettio decennier sedan. Att ska man hitta de riktigt fina grejerna då måste man besöka stället ofta. Och köper man inte den grejer man vill ha direkt så finns den inte kvar nästa gång.

Det där sista. ”Så finns det inte kvar nästa gång.”. Det vet jag väldigt säkert efter att ha åkt på den smällen tolv gånger. Och det bara den senaste månaden.

I alla fall så gick jag någon annans ärenden ett tag. Det skulle till ett litet skynke till en gästtoalett och det skulle finnas några glas i gästhuset. Så hade det sagts. Och jag ordnade alltihop. Och la till ett litet fat. Och lite sådär. Och skynkena får du se när de är monterade på plats. För det är liksom bara gamla dukar ännu så länge. Tills de hängs upp.

Men glasen. Och fatet.

Idag tog jag mig en sväng igen efter jobbet. Har kommit på att jag i vårt gästrum vill ha terakottakrukor med glasfat i fönstret. Lite trevligt sådär. Och jag hade sett några glasfat som jag tänkte skulle kunna passa.

Faten är 14 cm i diameter och jag tyckte, om du ursäktar, att de var lite dyra för att vara på min Erikshjälp. De andra faten kostar typ sådär 5 kr styck och sånt, men de här kostade 15 kr per styck. Vet du vad det är för märke? Är det något särskilt eller?

I alla fall så köpte jag sex stycken fat. Det fanns fler men jag tänkte att sex stycken är ju ett bra antal. Då har jag till krukorna i gästrummet och kanske nått till balkongen och kanske något till att servera kex på. Eller små bitar av en skitgod, lagom tempererad italiensk ost.

Mmmm…. ost.

På vägen till kassan roffade jag åt mig en knallgul kruka. För knallgult är fint. Och krukor är bra när man fått gröna fingrar på äldre dar.

Och ta mig fasen om inte krukan ihop med ett fat blev finare än jag vågat drömt om. Fast jag inte ens har drömt om det eftersom de inte ens var menade att sitta ihop.

Men vill man vara ihop så ska man ju få det.

Och så långt är ju detta en solskenshistoria.

Och det är det väl ännu.

Förutom att faten nu mera bara är fem stycken till antalet.

Ibland vill jag slå mig själv med den aviga sidan av en yxa. I foten.

Så går det när man ska kasta in nått i diskmaskinen och glömmer att det där man säger, om att man kastar in nått, inte är något man gör. Bara nått man säger.

Men ändå. Fina grejer.

Yta går före allt annat

På grund av skithemlig anledning (jag borde anställas av SÄPO!) har jag hängt en del på Erikshjälpen den senaste tiden. Jag stryker runt där och aktar mig för alla hostiga 70plusare och letar efter särskilda saker.

Särskilda saker som jag kanske hittar. Och kanske inte.

Säkert är ju i alla fall att man alltid, på såna ställen, hittar saker man inte räknat med. Eller tänkt.

Det är ju lite det som är grejen.

Nämligen.

Jag köper inte mycket. Jag köper inte en grej per gång jag är där och stryker omkring. Långt ifrån. Och om man räknar grejer jag skänkt i förhållande till köpt så tror jag, på allvar, att det står 500-10. Fördel skänkt.

Som om jag behövde ursäkta mig.

Det behöver jag verkligen inte.

Men jag kan i alla fall inte visa något jag köpt sådär direkt. Eftersom det är så innuta hemligt. Jag har låst igen munnen och svalt nyckeln.

Hur nu det är möjligt.

Men! Jag sneglar alltid på hyllorna med blomkrukor när jag är på Erikshjälpen. Dels för att jag blivit en blomnarkoman (jag HÖRDE att du tänkte ”Nä men säger du DET!?!”) men också för att det är så onödigt att köpa nya när det finns så många som knappt är använda.

Dock är det mest tråkiga som finns på vår loppis. Vita, tråkiga. Vitt är fint och vitt är inte alls samma som tråkigt, men de som finns är till 99% tråkiga. Oavsett färg.

Men! Idag fick jag se en skymt av en kruka som jag föll pladask för. Jag fullkomligt sprang fram till den, trots att den delen av lokalen bara befolkades av mig just då, och slet åt mig den.

45 kronor är dyrt för en blomkruka på Erikshjälpen i min stad.

Men vem bry sig?

Dock blev jag lite ledsen när jag kom hem och hålet i krukan visade sig inte vara större än att man får ner en Majblomma i det. Det var ju lite osmart och konstigt.

Men jag har den i min ägo i alla fall. Och det räcker ju så.

Majblomman ja. Jag hörde att de i år fått in 7 miljoner jämfört med vanliga 67. Där får vi skärpa oss. I år kan man ju köpa dem digitalt.

Nu skärper vi oss. Och skänker en slant.

Det klarar vi.

Nu måste jag titta vidare på ”Normala människor” på SVT Play. Jävlar vad bra det är.

En liten resumé

Man vet att det är länge sen man laddade ur bilderna från sin kamera, när man lagom till påsk hittar en julbakelse när man väl tar tag i sig själv och kameran.

Men vi blandar och ger lite här och känner oss lite fria och härliga, så här kommer påskpyntet också som jag ställde på tallrikarna när vi hade gäster för en vecka sen.

Inte lika fina och roliga som påskstrutarna jag gjorde förra året, men ändå kul. Och uppskattat.

Och eftersom jag ändå har dig på tråden tänkte jag att jag kan visa lite annat som har hänt i mitt liv sen sist. Bildligt. Som ett slags fyrverkeri i bilder och happenings.

Eller nja. Inte så mycket fyrverkeri. Eller happenings. Mer bilder. Bilder jag tagit.

Så kan man säga.

Tagna bilder.

Varsågod.

Jag hittade ett sött porslin på Erikshjälpen. Jag behöver inget porslin så jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Men så kom jag på att jag kan stapla det på hög och göra en ljusstake av det. Så det gjorde jag. Det blev sött och kul.

För säkerhets skulle har jag även virkat några sjalar till. Ja, jag har begär. Men det vet du ju sen tidigare. Jag antar att detta är nummer 15 och 16 i ordningen. Och det var vinter, mörkt och kolsvart när jag fotade dem… men jag kan berätta att den första är syrénlila (nummer 561) och den andra är…

… rosabrun… (nummer 549 som inte verkar finnas längre).Så nu kan jag lägga till en ny färg bland de andra. 561 syrén.

Sjalarna är som vanligt virkade med Tilda-garn, med det här mönstret, det går som alltid åt 6 nystan och jag använder virknål 3,5.

Ibland händer det att det blir garnstumpar över av sånt jag virkar. Då är det kul att kunna använda det till nått. Till exempel en isbjörn.

Honom gjorde jag av restgarner och mönstret köpte jag av Bigbebez hos Etsy. Han fick förresten flytta i söndags. Han bor numera hos en nybliven fyraåring och trivs som sjutton där har jag hört.

Man fattar ju att han trivs bättre i nya hemmet. Det är ju i regel lite mer party och rock n’ roll hos en fyraåring än hos en som fyller 47 om inte allt för många månader.

Ja, och så har jag gravat några äggulor. Men jag har inte testat dem än så jag tror att vi tar och suger på den lite så återkommer jag i ärendet.

En konstig tavla

Idag har jag ledig dag. Jag har gett mig själv det i present. Jag gör så ibland. Frågar om jag får vara ledig. Och det får jag nästan alltid. Så idag är jag ledig. Och gör vad jag vill.

När jag gör vad jag vill brukar jag sy lite. Idag har jag försökt mig på att kopiera en favorittunika. Jag klippte sönder den och ritade av den och sydde en ny.

Jag vill inte prata om hur det gick.

Man kan väl säga såhär: Jag har den inte på mig nu i alla fall.

Så nu skiter vi i den.

Och pratar om något roligare.

En tavla som vi pysslat med till exempel.

För en tid sen, när vi var i Göteborg, såg jag en cool tavla i affären Bolia i Arkaden. Den bara hängde där i luften. Det var inget de sålde, det var något de pyntat med.

Jag ville ju inte vara sämre så jag bestämde mig direkt för att göra en likadan.

Så vi gav oss av till Erikshjälpen för en tid sen. Köpte en tavla (som föreställer Montmartre står det på baksidan) och en burk sprayfärg och åkte sen hem och täckte tavlan.

Vi täckte över tavlan med plastpåse, gladpack, folie och packtejp (med logga därav det övermålade fula).

Det var ju inte precis det smidigaste, men det funkade. Och blev knöligt.

Den blå tejpen är sån där maskeringstejp som man använder när man målar. Den sitter inte så hårt och det var ju bra för jag ville ju inte att målningen skulle förstöras när vi tog bort tejpen.

Ja, sen sprayade vi.

Eller vi och vi, min man sprayade. Jag fotade.

Det var ju läskigt att ta bort tejp, plast och folie sen förstås, men det blev näst intill perfekt alltihop. Så vi är nöjda.

Ett mycket knäppt projekt som var väldigt roligt att göra. Väldigt. VÄLDIGT. Jag är jätteglad över att vi tog tag i det och att det var så enkelt. Och blev så bra.

Kanske gör vi en till en vacker dag.

Och vi ser fram emot att någon gäst ska säga ”Ursäkta, vad är det här?”. Det har inte hänt ännu. Men det kommer det nog att göra. Ha ha.

En perfekt lördag

Igår var det en riktig superdag. Allt jag gillar fanns med. Och lite till.

Vi började dagen, eller morgonen, att styra kosan mot Borensberg. Där skulle vi hälsa på, gulla med, pyssla och äta. Det såg ut såhär:

Och såhär…

Detta höll vi på med hela dagen tills vi var tvungna att åka hem eftersom vi skulle bort på kvällen till nyflyttade vänner som köpt ett fantastiskt hus som inte liknar något annat jag varit inne i. Otroligt häftigt och väldigt inspirerande och upplyftande.

Hela dagen var en bra dag. Att pyssla och umgås och till detta äta god mat är nästan mer än jag kan önska mig. Jag fick igång min pyssellust igen och jag förstår inte varför jag har blivit så dålig på att ta tag i saker. Sånt som jag ju egentligen gillar.

Om man undrar vad jag pysslade ihop så var det detta. Kakfatet gav vi bort igår kväll till vännerna som vi var hos. Ljusstaken, som jag tycker är lite tveksam och to much, har jag behållit själv. Den ska jag ha tills jag tröttnar på den. Det kan bli i morgon eller om sjutton år. Det får man se.

140316-10 140316-11 Kakfatet är gjort av loppistallrikar och ställning som jag köpt hos Slöjd-Detaljer. Ljusstaken är loppisgrejer som jag satt ihop med en limpistol och lite Karlssons klister. Man behöver förstås inte använda båda varianterna, men så blev det för mig. I den översta koppen sitter en liten ljuskopp som är gjort för att sätta ett ljus i. En liten metallkopp jag köpt i en pysselaffär för länge sen. Panduro har liknande.

Ja, det var en upplyftande dag som gav mig energi och ny luft under vingarna. Härligt.

Tack alla för denna fina dag.

Det där med blogg

Jag minns knappt hur mitt liv var innan jag började blogga. Jag har väl hållt på med det här i alla fall hela 2000-talet. Inte enbart som blogg utan kanske mest som hemsida. Ibland gick det över styr och jag var besatt. Ibland la jag ner skiten totalt. För att nästa vecka starta upp igen. Jag hade hemsidan på gratisställen tills det öppnade hak som kunde hyra ut utrymme för nästan inga pengar alls.

Nu har jag ju undersolen.se och massor med utrymme där men bloggar mest på ett gratisställe ändå. Och knappt det.

Det känns lite som att bloggen har haft sitt. Som att de där orden som kom automatiskt förut och som jag bara skrev ner, numera får lockas fram med hjälp av choklad och hot om stryk.

Jag vill inte säga att jag vill lägga ner. Jag tror inte att jag fixar det. Men jag sörjer att intresset har avtagit.

Ibland lockas jag av tanken att ta ett nytt andetag, fylla lungorna med luft och komma igen tio gånger värre. Att ta i från tårna och starta världens mest aktiva blogg. Som handlar om något. Något som skulle kunna vara utvecklande både för mig och för världen. Men jag kommer inte på vad det skulle kunna vara. Jag kan inte hänga upp en blogg på virkning, stickning och Glossy Box. Eller kan jag? Måste jag inte vara lite mer aktiv då i alla fall?

Betongade grejer vi gav bort i helgen. Inspirerade av Crème de la crème.

Vi har varit borta i helgen. Hos vänsläktingar och lite sånt. Fått god lunch ena dagen och lika god lunch någon annan stans dagen efter. Och middag på libanesisk restaurang. Och blivit bortskämda. Och fått ny luft under vingarna. Och skrattat. Och fått idéer. Blivit omhändertagna och flamsat.

Och på lunchstället igår fick man med sig matlåda hem. Fantastiskt. Enda gången jag har haft stek i matlådan på jobbet. Lyxigt värre.

Nu ska vi skriva inbjudningskortbrev. Det vankas fest.

Betongresultat

Jag har inte visat så mycket av grejerna som jag betongat ännu. Det beror på att jag är en lat person som inte orkar arrangera fotografering. Och att det dessutom är så mörkt de timmar jag är hemma att det är svårt att få snygga bilder.

Men! Här kan ni få se ett fat jag har gjort. Idén har jag stulit från Crème de la crème och jag är fruktansvärt medveten om att mina fat inte på långa vägar är lite fina som Idas. Men detta är i alla fall mitt resultat. Även om bilden lämnar väldigt mycket kvar att önska.

Jag lovar att det kommer fler och mer bilder sen. Men just nu har jag bara den här.

Jag har frågat Ida om lov innan jag visar upp dessa. Och jag vill ge henne all respons och uppmärksamhet som jag kan.