Den (o)vanliga tillvaron och vardagsmuffins

Världen börjar sakta återgå till det normala efter att ha legat i virusträda i över ett och halvt år. Jag är inte en person som jobbat hemifrån sen dag ett, men jag har suttit hemma och jobbat i nästan ett år. Kan man säga.

Suttit hemma och jobbat som i att jag egentligen har ett kontor att åka till men varit lite utstängd där ifrån. Eller helt utstängd för att vara exakt.

Men nu blåser det lite virusfriare vindar, får vi tro och hoppas, och det betyder att vi kan börja flytta tillbaka. Och nu går snart mitt flyttlass.

En sak som slår mig i denna tillbakaflytt, både genom att lyssna på mina egna tankar och på andras åsikter, är att om flytten hem till hemmakontoret var jobbig för många, så är nog flytten tillbaka jobbig på ett annat sätt för samma människor eller för andra. Kanske är omställningen tillbaka till kontoret större än den det innebar att flytta hem.

Vi får se. Jag tycker att jag läser om detta lite här och där. Att den här flytten kanske inte heller blir helt problemfri. Även om vi nu går tillbaka till det som var högst normalt före pandemin.

Jag tänker att det är lite som att röja ut allt man har i gareroben. När man sen ska hänga in allting igen kanske man inte är sugen på att hänga tillbaka 100% av det man hade från början. Kanske hittar man ett gammalt sommarlinne som tappat färg och form och som man ifrågasätter å det grövsta. Det har hängt där i fem år men ingen vet varför.

Det jag vill säga är att vi nu kanske har en anledning och chans att starta om? Att rensa ur och plocka in nytt. Ifrågasätta och inventera.

Som skolstarten var på den tiden man började skolan igen efter sommarlovet. Ny skolväska, nyvässade pennor, snyggt bänkpapper och några nya klasskompisar.

Själv funderade jag igår på vad jag själv kan göra annorlunda nu när livet går tillbaka till det som en gång var normalt. Är det något jag vill ändra på eller inte alls ha tillbaka.

En liten grej jag kom på var att jag är nu är sugen på att baka matiga och nyttiga muffins igen. Att ha med mig i en fin liten låda som mellanmål. Det blev jag sugen på.

Så jag satte fart.

Jag blev lycklig av att hitta min skattgömma med muffinsformar och plåtburkar. Jag valde och vrakade en stund och hittade sen några som passade till den första laddningen.

Det här hade jag gjort innan klockan ens slagit 07.10 i morse. Så jag såg min chans att hinna baka en plåt till. Och det gjorde jag. För att jag kunde.

Jag är ju inte så petig med recept och jag chansar rätt vilt ibland. Men det här är ett grundrecept som jag hittade och som jag använde till båda laddningarna

Muffins med bra innehåll

12 stycken

3 ägg
2 dl vetemjöl
1 dl havregryn
2 dl yoghurt
0,5 dl olja
2 msk honung
2 tsk bakpulver
en gnutta salt

Rör ihop alla ingredienser och dela upp i 12 stycken formar.

Grädda ca 20 minuter i 175 grader.

I båda dagens varianter blandade jag ner pressad citron och linfrön. I en variant la jag dessutom till lite blåbär.

Nu har jag 24 mellanmålsmuffinsar som väntar på den nya ovanliga vanliga vardagssitiationen.

Här har du fler recept på nyttiga muffins. Och även här.

Nästa gång jag bakar muffins ska jag ha i fint riven morot och pepparkakskryddor.

Hold din kæft vad smart jag är.

Måndag

Alltså har det någonsin varit så mycket måndag som det är idag? Det är så mycket måndag idag att jag inte förstår hur dagen ska orka vända och bli en annan dag. Det här måndagsskeppet blir inte enkelt att vända.

Det är tur att det inte är jag som vänder blad i världens almanacka. Den här dagen blir svår att kliva ur.

Det är kallt på mitt hemmakontor. I flera månaders tid har jag svettats och beklagat mig över hur varmt det är, men idag är det andra bullar. Idag sitter jag visst och fryser om tårna. Trots fula strumpor.

Man får väl inte temperatur efter strumporna va? Det är väl inte så att strumpor med slitna hälar och trasig resår automatiskt straffar en och ger en kalla tår bara för att de vet att man minsann har finare strumpor i skåpet?

För att använda ett slitet uttryck vill jag säga att jag inte hinner med. Jag kan inte för mitt liv förstå hur det redan kan vara slutet av september. Och jag kan inte förstå hur det blev kallt så snabbt och hur träden kunde skifta färg på sina löv så fort.

Det kan vara så att jag virkat så mycket den senaste tiden att jag glömt bort tid och rum. Färdats framåt i hundranittio kilometer i timmen med skygglappar på mig.

Det kan vara så. Det skulle kunna vara så. Men så är det inte.

Jag är oerhört livsmedveten just nu men saknar tid och energi att dra i den berömda bromsen.

Men i helgen styrde vi upp grejer och tog beslut som gör att det blir lugnare i höst. Och det blir ju toppen. Man vill ju ha lugn och fred. Det vill i alla fall jag. Men mitt i det vill jag också ha liv och lust och framför allt vill jag ha roligt. Vi bokade in några grejer som kommer att ge mig både lust och roligt. Och vi bestämde oss för att inte spåra ur utan låta allt vara på en lagom nivå. Sansa oss och låta det roliga gå före det pretantiösa.

Jag virkar så mycket nu för tiden att jag har ont i både arm och led. Men vad gör det? Det är som balsam för själen och själen går före arm och led i alla lägen. Så jag virkar på. Det här ska bli en sjal som heter Classic Attitude från Hobbii. Jag virkar den i garnet Twister i färg Lavender Fields (31) som jag köpt från Hobbii. Jag använder virknål 4mm.

Och jag undrar nu lite hur lila blev min färg? Jag som brukar säga att jag knappt vet att det finns en färg som heter lila.

Det skulle kunna vara så att jag råkade sladdade in på Hobbiis rea i helgen och att jag då halkade till och kom åt knappen och råkade köpa två nystan till. Man vet inte. Man får se.

Nästa vecka får vi veta vad årets Blossa smakar.

Jag brukar försöka gissa eller åtminstone ägna lite tid åt fundering, men det har jag inte gjort i år. Men om jag ska säga något i alla fall så hoppas jag att den inte smakar resväska eller fotboll.

Vår egen årgångsglögg står nu och mognar sig och sprider en doft av advent i lägenheten. Vi var lite sena i år med tillverkningen, men det ska nog lösa sig ändå. I år gjorde vi den den 18 september jämfört med 5 september förra året. Så du fattar ju att den här versionen måste skynda sig lite.

En annan som måste skynda sig lite nu är jag.

Så jag säger hej så länge för idag.

Tack för att du läste.

Zeinas vårrullar

Nu ska jag säga dig något som jag vill att du ska komma ihåg. I all evighet.

Att om du ska imponera på någon, kan vara dig själv, så ska du göra Zeinas vårrullar i ugn.

Jag skulle kunna sluta här. För jag har varit tydlig och du har med all säkerhet förstått vad det är jag säger. Men jag fortsätter. Jag tänker älta.

Jag gjorde en sats vårrullar för att liksom testa.

Två dagar senare gjorde jag en sats till.

För att vara på den säkra sidan.

För att vara säker på att jag alltid har hennes vårrullar hemma när jag behöver.

Man har Ipren hemma, man har rena underkläder i skåpet, man har låst ytterdörr när man går och lägger sig och man har Zeinas vårrullar i frysen.

Inte nödvändigtvis just i den ordningen. Kanske omvänt. Har man vårrullarna kommer man inte behöva Ipren.

Så kan vi säga.

Jag följde inte hennes recepet till punkt och pricka, för jag jobbar inte så. Men i det stora hela så gjorde jag exakt som hon säger. Exakt fast lite olika.

Så kan det vara.

Det kan hända att vi bjöd gäster på dessa förra helgen.

Och till detta hade vi en jordnötssås som inte går av för hackor.

  • 0,5 dl jordnötssmör
  • 0,5 dl vatten, hett
  • 0,5 dl sweet chilisås
  • 2 msk japansk soja
  • 1 msk sesamolja

Ovh så hade vi sweet chili-sås från flaska.

Jag hittade även på en liten vitkålssallad som jag kryddade med lime, salt&peppar, soya och lite olja. Den behöver du inte härma om du inte vill för den blev lite smaklös.

Så! Nu vet du vad du ska bjuda på när du får gäster. Eller när du vill ha nått gott att äta. Men hitta ett bra recept på vitkålssallad. Härma inte mig där.

Skymd sikt

Det är ta mig fasen chockerande att det snart är midsommar. Så snart som i över-över-morgon. Fjärde midsommaradvent har redan varit. Det är dags att plocka fram det tunga artilleriet nu. Det är dags att vakna.

Hallå! Köp sill nu! Kom igen!

Stressnivån är all time high och nu har vi öppnat dörren till nivån vilken årstid är det just nu nu igen….

Det är nu jag borde dra i nödbromsen och lägga mig på en gräsmatta och leta efter fyrklöver.

Fast jag känner en som hittade ett fyrklöver härom dagen och den dagen blev ändå en skitdag för henne. Så det där kanske inte funkar längre. Fyrklöverna verkar ha slut på sina batteriet. De också.

Men nu är det ju som sagt snart midsommar och den ska bli bra i år. Den ska innehålla trevligt sällskap, vila och sill. De enda tre elementen jag behöver just nu.

Ett annat element som kanske inte är i så stort behov för mig (eller JO! Vad sa jag nu?), men som verkligen piggar upp är ju mina blommor. Och jag fick lite hopp när jag för en stund sen lyfte på de stora och otroligt färgglada bladen som finns överst…

.. och såg att under så finns en massa små nya… och ger inte det nytt hopp så säg?

Jag inser att vi snart passerar halva 2021 och att december närmar sig. Och det betyder att jag får allt mindre och mindre tid till att skriva min julkalender. Den som jag skjuter på hela tiden för att jag inte vet hur jag ska börja. Trots att jag vet att svaret är att det bara är att sätta sig vid datorn och just börja.

Precis som det här inlägget. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva. Men jag har ändå fått ihop en såhär lång och oerhört intressant text om massa livsnödvändiga saker.

Jag vill mena det.

Annars kan jag berätta att jag medvetet valde att plantera luktärter som hade många olika färger. För att jag gillar många olika färger. Men att alla färger som kommer är lila. Jag tycker inte att bara lila är så många olika färger. Jag känner mig blåst och lurad. Samt lite kränkt.

Jag måste börja skriva listor. Jag älskar listor. Jag är en riktig listperson. Jag är listan i ett nötskal. Ändå har jag ett litet horn i sidan på listorna. Det är som att det skulle vara lite dåligt att behöva en lista. Och därför gör jag inte listor så ofta som jag skulle behöva. Den enda gången jag känner att jag kan frossa i listor är när jag jobbar. Det är som att man får göra listor på jobbet men hemma är det lite överdrivet och lite… som att man tror att man är nått.

Vilket jag ju också är. Jag är ju verkligen nått.

Alltså behöver jag listor.

Så då kan jag lista på bara. Fram med papper och penna och gör listor. För de bästa listorna görs på papper. Såna i mobilen gör sig icke besvär.

Jag har ju till och med en bok som hyllar fina listor och allt som heter planering.

Den ska jag lära mig utantill så fort jag får en ledig stund. Jag ska även lära mig att skriva så fint som Lise kan. Det vore väl skuld och skam om jag inte kunde klara av att lära mig det. När jag ändå har hennes båda böcker. (Den andra heter Lises Lettering).

På tal om fint. Har du sett ”Min pappa Marianne”? Om du inte har det borde du skämmas.

Nä, det borde du förstås inte.

Men du borde se den. Den ligger på SVT Play. Skynda dig dit och se den.

I övrigt så längtar jag efter semester. Vilket jag också kommer att få inom en snar framtid. Både en och två gånger i år faktiskt. En uppvärmning och en riktig. Det är som att jag får öva mig lite först innan den riktiga kommer. Det kan jag behöva.

Jag behöver även göra kycklingsalladen som var med i Mersmak nr 4 2021

… jag behöver även frid i själ och kropp, jag behöver färga ögonbrynen, jag behöver en andra spruta och jag behöver äta mycket glass.

Vad behöver du?

Potatisgnocchi, min bästa frukt

Jag skrev om den här rätten på Insta igår. men jag måste skriva om den här också.

Och det gör jag enbart för att försäkra mig om att jag aldrig ska tappa bort receptet.

Och lite för att du också ska få se det. Förstås.

Receptet kommer från Coops tidning Mersmak och här finns en länk om man vill.

Såhär såg det ut när jag lagat det. Jag köpte fryst hackad grönkål och det faktum att den var hackad var kanske inte tio av tio, men nu blev det så. Och det blev så toppen.

Jag la till röd lök. På grund av att mat utan lök nästan inte existerar i mitt hem.

Jag har gjort egna gnocchis många gånger. Men den här gången köpte vi färdiga i påse. Gick bra det också.

Det var väl det jag visste

Igår gjorde jag den. Ernstans Janssonsoppa.

Jag har lagat många av hans rätter. Inte de flesta, men nästan.

Hans matlagning passar mig så bra. Jag gillar det rejäla och enkla. Det smidiga och fria.

Och igår var det Janssonsoppans tur.

Nog trodde jag att det skulle vara gott. Men detta golvade mig fullständigt.

Det smakar förstås Janssons frestelse. Men det smakar också soppa. Ljuvlig soppa.

Det vita vinet skiljer gratängen från soppan och gör just soppan till en soppa.

Testa.

Lova mig det.

Det är inte enkelt att fota fint när det är så mörkt.

Tjugo år – hotellrummen

Min 20-års fest fortsätter i dundrande fart och idag har vi kommit till ett kapitel som handlar om hotellrummen. Jag har en liten skara besökare som älskar när jag visar upp hotellrum jag bott på. Jag vet inte hur det började och det har blivit lite tunt med inlägg den senaste tiden, men jag vet att det finns några som uppskattar detta väldigt. Och det finns några som kommer hit för att hitta tips och inspiration.

Så roligt.

Det hotellet jag får mest kommentarer om är nog Kosta Boda Art Hotell. Vi kallar hotellet för vårt torp och vi åker dit så ofta vi kan. Kan man säga. Flest gånger har vi bott i Ulricas rum, men även flera gånger hos Åsa, Kjell, Göran och de andra. En enda gång har vi fått bo hos Bertil. Det har jag inte bloggat om av någon anledning, men här är rum 253. I Bertils korridor.

Ett roligt rum vi bodde på en gång var på Elite Stora hotellet i Linköping. Det kan man läsa om här.

Ett favorithotell alla kategorier är Clarion Collection i Karlskrona. Där har vi varit flera gånger. Alltid lika trevligt och fint.

I Tällberg ligger mysiga Dalecarlia. Dit längtar jag varenda dag. Vi har bara varit där en enda gång, men det finns ju kvar. Bara att sticka dit. 🙂

Andra hotell jag gärna besöker igen är Granen i Åre… Och gärna Hooks herrgårdClarion Hotel Winn i Gävle… Packhuset i Kalmar… Hotell Kristina i Sigtuna… Clarion i Visby… IKEA-hotellet i Älmhult… (Länkarna går till mina inlägg om ställena, inte till ställena i sig.)

I en helt egen kategori och division finns även Onkel Enkel på Österlen. De har bytt ägare sen vi var där, men vi har hört från säker källa att det är trevligt där nu också. När vi var där hette ägarna Bosse och Lena och de blev fina bekanta som vi fortfarande hör av ibland. Väldigt roligt. Hos Onkel Enkel var vi många gånger. En, två, tre, fyra… Minst!

Onkel Enkels egen hemsida hittar du här.

Flera av mina hotellinlägg har lett till att mina bloggläsare åkt till de hotellen jag skrivit om och sen skickat hälsning därifrån. Det är alltid lika kul och jag blir så glad när jag kunnat tipsa om något som sen gjort någon annan glad. Bästa grejen.

Eftersom jag älskar att semestra i Sverige så håller jag mig till de svenska hotellrummen. Även om jag visat upp San Fransisco och New York här i bloggen också. NY kan man läsa om i flera inlägg i maj 2011. Och i maj 2012. San Fransisco kan man läsa om här.

Av någon anledning känns inlägg om hotellrum lite ytliga. Därför håller jag det här avsnittet av festen lite kort. Och återkommer istället i morgon med en lite rejälare festavslutning. Önskar lite att jag kunde ha festen på rum 403 på Clarion Collection Hotell Wellington. För då kunde vi fira på den fina balkongen. Med en utsikt som får mig att tänka på julkalendrar. Vilket även rummet på Hotell Hellsten fick mig att tänka på.

Utsikt från vår balkong på Clarion Collection Hotell Wellington.

Tack för att du besökt festen på dess 5:e dag. Imorgon blir det festdag nummer 6. Vilket blir avslutet för festen men början på nästa 20 år.

Rummet i San Fransisco…

Och en sak till. Kom jag på. Att efter 20 år på nätet har jag bara råkat ut för en enda dum kommentar. Ja, om man räknar bort de som tyckt att jag varit snål som inte skänkt saker, inte delat med mig av alla mönster och så vidare. Men såna räknar vi inte. Men jag har fått en enda trist kommentar kring min person. Och då var det liksom så att det var en person som hörde av sig och sa att hen tyckte att jag var ytlig.

Om detta brydde jag mig exakt noll. Eftersom jag är så långt ifrån ytlig man kan komma.

Men det kan man ju ändå tycka olika om förstås.

Men ändå.

Ytlig.

Ha!

För att visa min allra oytligaste sida (?) bjuder jag här på fika. Varsågod och ta för dig. För fikabjudningar är inte ytliga alls. Det vet man ju.

Och tack för idag.

Vetebullar med hallon och vaniljkräm… Och här ett recept.
Key lime pie
Påskiga cupcakes
En liten gräddtårta

Den perfekta pastarätten

Nu ska jag lära dig en sak som du sent kommer att glömma. Som du i all evighet kommer att känna dig tacksam över. Tacksamhet. Till mig. I evighet.

Det är en pastarätt. Som en kollega till mig berättade för mig om. Och som jag alltid kommer att vara tacksam mot henne för. Som har räddat mitt liv.

Ja, en pastarätt kan rädda ens liv. Eller en kollega. Det är inget konstigt med det.

Man köper hem följande:

Pasta
Fetaost
Olja (Oliv, solros, raps… vad du vill)
Vitlök
Röd chili
Körsbärstomater

Koka pastan som man ska. Valfri mängd.

Häll olja i botten på en ugnsfast form. Så det täcker botten. Eller mer om du vill.
Lägg i fetaosten. Jag tog 2 bitar, du tar så mycket du vill ha.
Riv över vitlök. Jag tog två klyftor. Du tar så mycket… ja… du fattar.
Hacka röd chili och strössla den över osten.
Lägg över massor av delade körsbärstomater. Jag tog 1½ ”låda”. Jag kommer ta mer nästa gång.
Salta och peppra efter behag.

Skjuts in i ugnen. 225 grader i 15-20 minunter. Eller tills pastan är färdig.

Häll av pastan. Häll tillbaka den i kastrullen och häll över osten och tomaterna.
Blanda.

Ät!

Detta är bland det godaste jag ätit på länge.

Det vill jag att du ska veta.

Du kan swisha mig som tack. Det kommer du verkligen tycka att jag är värd.

Minitårta extra allt

Jag lovade ju det igår. Att du skulle få se vad det blev av min perfekta tårtbotten.

Och det ska jag tala om för dig. Att det blev en gräddtårta med extra allt. Eller extra och extra, den innehöll väl rätt vanliga grejer. Men den blev… maffig. Om du frågar mig.

Jag hade ju en ganska platt och misslyckad botten över men den lyckades jag skära ut ett lager ifrån. Så den kastade jag inte.

Mellan alla lager hade jag hemlagad blåbärssylt och lemon curd. För det tycker jag typ är det godaste som finns. Ovanpå är det mängder av grädde.

Såhär blev det.

Det är så himla kul att spritsa.

Syns det att jag tycker det?

Jag gjorde en liten tårta (formen är nog 17 cm i diameter tror jag) för vi var inte så många som skulle äta, men den blev så hög och mäktig att den lugnt hade räckt till 6-8 personer.

Bra med små formar ändå.

Och kul med sprits.

Den perfekta gubbröran

Nu ska jag lära dig en sak som min fina vän Birgitta har lärt mig.

Nämligen hur man gör den perfekta gubbröran.

Jag tycker att gubbröra är ungefär det godaste man kan blanda ihop. Det innehåller så mycket goda grejer utan att man behöver köpa fyrahundra ingredienser. Man rör ihop det på en höft och det är lika enkelt att göra mycket som lite.

Varför man nu skulle vilja göra lite.

Jag vet inte exakt hur Birgittis gör sin, och jag får aldrig min så god som hon får sin, men jag har gjort en del försök och jag måste säga att jag hamnar i alla fall på en snygg andraplats. Om det nu hade varit en tävling. Vilket det inte är. För man tävlar inte i gubbröra. Eftersom Biggan ändå alltid skulle vinna.

Lite som Stenis. Att han ens behövde tävla.

Onödigt.

Lite så är det med Biggis. Det är ingen idé att tävla mot henne.

Men om man vill göra ett ordentligt och stabilt försök. Då ska man köpa hem detta.

De långa skuggorna och det märkliga ljuset beror på att morgonsolen sken in nått så vansinnigt när jag lagade detta. För det var tidig lördagsmorgon och vi skulle få lite frukostgäster. Så då är det rätt normalt att rada upp grejer på köksbänken och fota dem. Även om klockan bara är strax före sju.

Jag har handlat detta på Willys så det sätter ju sina spår på produkterna. Och jag råkade köpa laktosfri fraiche och det behöver det ju inte vara. Det går ju lika bra med laktosfullproppad fraiche och örter i kruka. Men har man i frysen så kan man ta det.

Ja, sen blandar man ihop. I vad man tycker är lagom dos av allt. Jag tog två förpackningar sill, en liten fraiche, två äpplen (hackade i lagom bitar), en klick (halv deciliter?) majonnäs och så snygg mängd dill och gräslök.

Inte så mycket av spadet från sillen, för då blir det lite för löst tycker jag.

Och så lite salt och peppar på detta förstås.

Eftersom jag äger den här bloggen och kan fuska så visar jag här en skål gubbröra från förr i tiden. För den här gången serverade jag röran i glas. Med små krispiga knäcken till.

Prova vettja. Du kommer att få begär.

Tack Birgitta. Du är så fin.