Har jag sagt det?

Har jag sagt det? Att det är fredag idag? Att den här veckan lider mot sitt slut och att det kan vara så att vi bara har det bästa kvar.

Om nu jag kan sitta här med sminket lite för långt under ögonen och säga vilken del av veckan som är bäst för dig.

Jag har som regel att sluta med strumpbyxor 1 maj och gå över till lite mer bara och fria ben. Men i år har den regeln fått ruckats på. Och det beror på att temperaturen är helt ruckad. Jag är ju varmt lagd av naturen och tycker om svala temperaturer, men kalla tår har jag svårt för. Särskilt när de är mina egna. Men i helgen får nog byxstrumporna ryka för ihop med det går vi även in i sommargarderoben. Vilket betyder att jag byter ut 20% av kläderna, behåller 80% och håller fötterna välfilade. Och detta ser jag fram emot. Mjuka fötter är den bästa huvudkudden.

Eller vad skrev jag nu?

I veckan har jag storhandlat med hjälp av två fina presentkort som jag sugit på länge likt en lång och lyxig karamell. Jag har svårt för att handla med presentkort. Jag vill gärna gå och vänta på det absolut mest fantastiska att köpa för dem. Vill att det ska vara något allra särskildast som köps. Så att det ska bli värt så mycket som möjligt. Och jag har väntat länge. På gränsen till för. Länge alltså.

Men i veckan hände det. Jag gick fram till en expedit på Åhléns och sa ”Jag tänkte köpa en parfym. Kan du tipsa om nån?” Hon visade mig sin favorit och jag doftade på den och sa ”Den här tar jag!”

Sen var saken biff så att säga.

Och en annan grej jag sysslat med i veckan är ett sova bättre-projekt. Efter att ha blivit inspirerad av SVTs serie Sov gott. Jag testar nu att ägna färre timmar åt sömn för att kolla om det ger mina sovtimmar högre kvalitet.

Och ja. Det verkar funka. Sover nu för få timmar men de få har mycket högre kvalitet än de som jag sov när de var många. Och jag upplever inte mig själv som tröttare på dagtid.

Så det verkar funka.

Nått som funkar bra är fredagar.

Vad tycker du funkar?

När luften har gått ur…

Jag har nog skrivit om detta förut. Kanske fler än tolv gånger. Men det är värt att tas upp igen tycker jag. Så att säga.

Jag tycker att vi inte riktigt har kommit igång igen efter pandemin. Jag tycker att det går lite trögt med att starta om allting på nytt. Som om vi går och väntar på att stänga ner igen. Som att vi inte vågar hoppas att det verkligen är över.

Men ”verkligen över” är det väl i och för sig aldrig, för vi har ju alltid olika faror som väntar runt hörnet. Men du förstår säkert hur jag menar.

När jag pratar med folk om den här känslan jag har så är det många som säger att de håller med. Man pratar om att det är svårt att ta tag i saker och att det mest blir att man är hemma och kollar på TV och att man skulle vilja hitta på något men man vet inte riktigt vad.

Jag har själv upplevt att det är svårare för mig att ta tag i saker nu än förr, att jag kan dra mig för att göra saker som jag sen tycker är så roliga att jag inte vill att de ska ta slut. Jag har nu träffat människor jag inte träffat på länge och blivit helt hög av den nya energin som det gett mig. Så jag vet ju att det är värt att anstränga sig. Det har jag koll på.

Jag har ju varit en av de som jobbat hemifrån till 100% i ett och ett halvt år. Med en liten paus på en månad eller två. Och jag tänker ofta på vad det gjorde med mig. Att jag blev bekväm och lite folkskygg är inget jag ens försöker hymla med.

En sak som många säger är att det var mycket man gjorde innan pandemin kom och som man slutade med under pandemin och som man nu efteråt har kommit på att man inte vill starta med igen. Som att det fanns en del som man gjorde utan att man ville det och nu passar på att skita i. Men att det nu är svårt att komma på nått nytt att göra.

För att förtydliga min tanke bakom det här inlägget så vill jag understryka att jag inte är bättre än någon annan här. Jag har verkligen blivit en folkskygg soffpotatis som nästan hellre tittar om på alla serierna för tredje gången än att ta tag i något som känns lite jobbigt och omständligt. Jag har även en väldigt stark och tydlig känsla av att ha tappat lusten och inspirationen. Jag surfar gladligen runt på nätet och letar inspiration och fascineras av människor som gör fina och coola grejer, men jag gör inte nämnvärt mycket grejer själv. Om man säger så.

Vi har en liten utmaning på jobbet där vi utmanar varandra att göra saker. Förra veckans uppgift var att göra något lustfyllt. Jag tog med min man och drog på picknick. Den här veckan ska vi göra något avkopplande. Jag har haft fot-spa i badrummet hemma med fotbad och Edvin Törnbloms bok om att Bögen är lös.
Båda uppgifterna har passat mig som handen i handsken. Och här sitter jag nu med perfekta fötter och ett stort sug efter fler utflykter med medhavd matsäck.

Nya plastglas från Rusta till sommarens utflykter.

Det känns lite som en omstart efter att allt startat upp igen och vi har stora chanser att verkligen kunna kasta ut det gamla och välkomna det nya. Men vi kanske behöver fundera lite på vad det där nya ska vara. Var hittar vi energi och lust att komma på nya grejer och dessutom utföra dem?

En helt ny grej för mig är att jag börjat ta med yoghurt och müsli till jobbet som frukost. Och det kan ju låta som en enkel grej att ordna, men det ska man inte tro. Efter en tids isolering kan det vara så att även de enklaste grejerna blir svåra.

Se så svårt detta var i morse!

Hur är det med din lust och passion? Har du full kontroll eller har du också förvirrat dig lite och har lite svårt att hitta din riktning igen?

Tjugoåtta

Så har jag klarat av uppdraget. Att blogga varje dag i februari. Det har varit kul men även en utmaning.

Det svåraste har inte varit att hitta på något att skriva. Jag kan nog alltid hitta på något. Det svåra har istället varit att tänka att jag faktiskt kan skriva vad jag vill. Jag behöver inte fråga om lov eller bevisa något. Jag kan skriva en dålig text. Eller en bra. En kort eller en lång. Men det är som att jag tänker att det måste vara något speciellt. Och det som är speciellt för mig är ju kanske in det för dig och tvärt om. Därför är det ju meningslöst att tänka så.

Vi har varit iväg i helgen och jag hade verkligen tänkt skriva om detta. Men jag känner att jag inte gör det. Inte på det sättet som jag täntke i alla fall. Vi har varit iväg och träffat vänner och vi har plockat in ytterligare en vän från vårt håll in i gemenskapen och haft en fantastisk helg. Jag har skrattat mig hes. Jag har pratat mig själv ur led och jag har haft det toppen. Det märks att jag är lite undernärd på umgänge. Det är ganska tydligt och det är verkligen inte nått kul att komma på. Jag har många fina vänner, det har jag verkligen. Men jag tycker verkligen att man ses för sällan.

När man är iväg och bor på hotell blir allt så enkelt och bra. Man går i strumplästen mellan rummen och man äter chips direkt ur påsen och man bjuder på det man har och det man inte har klarar man sig utan. Det enkla och sociala livet. Det där livet där ingen behöver anstränga sig och ingen behöver varken städa eller laga mat.

Det får mig osökt att fundera över det vanliga livet utanför den bubblan där vi var i helgen. Hur ofta behöver jag verkligen städa och ha skor på mig? Kan jag inte bjuda på chips direkt ur påsen lite oftare? Måste jag laga mat?

När man åker iväg såhär tycker jag att huvudsysslan är att ses. Det är det man har fokus på. När man ses hemma kan det viktigaste lätt hamna ur fokus.

Jag vill ha fler såna träffar som man har på ett hotellrum. Men flytta över den känslan till vardagsrummet. ”Kom i strumplästen så äter vi chips direkt ur påsen”. Lite så. Jag vill ha mer sånt.

Jag läste en bra grej på Insta i morse. Man läser ju mycket bra där men den här grejen fastnade verkligen. Jag minns inte ordagrant med det gick ut på att man skulle fråga sig själv hur man mår och sen ge råd till sig själv som om man gav dem till en kompis.

Den grejen träffade mig som en rak höger rakt över näsan.

Oj då. Det är faktiskt en otroligt skillnad på vad jag skulle råda en vän till jämfört vad jag skulle säga till mig själv. Det är liksom inte riktigt samma regler.

Fast det är det ju.

En gullig ask med mintabletter som passar den här bloggen bra.

En sak jag tänkte mycket på i helgen var hur lite jag saknade Instagram och alla TV-program. Visst tänkte jag på att jag missade finalen i På spåret och att det var Mello, men jag brydde mig verkligen noll. Men det förvånade mig lite också att jag blev lite stressad över att jag inte hann svara på alla inlägg och kommentarer på Insta och andra ställen. Det har ju blivit mer sånt på Insta nu än för några år sen tycker jag. Men det är jag ju en del av också så det kan jag ju inte klaga på. Det är ju mina kommentarer också.

Men livet kan ju inte bara bestå av hotellrum och vänner utan skor, det måste ju innehålla annat också. Förstås. Men nog kan man plocka bort sånt som skaver lite i alla fall. Räta upp skeppet så att det går lite mer rakt fram. Eller åtminstone bestämma sig för vart man ska och sen styra kosan ditåt.

Jag ska fråga mig själv vart jag ska och sen fundera på vad jag behöver för att komma dit. Sen ska jag råda mig själv så som jag skulle ge råd åt en vän. Och så får vi se vart skutan ska styras.

Men först ska här styras in lite godis. Sablar vad salta de är men sjutton också så goda.

Världens saltaste lakrits.

Tack för 28 dagar i februari. Tack till dig som läst och tack till dig som peppat och kommenterat. Det är fantastiskt.

Gamla grejer

Jag bad en kompis om råd idag. För att kunna komma på något att skriva om. Vill inte lämna ett tomt blad i februaris blogg-lopp. Har jag sagt varje dag så har jag. Och därmed basta.

Hon tyckte att jag kunde skriva något om Antikrundan. Kanske visa upp något gammalt som jag har.

Jag har inte så mycket gammalt. Jag har inte så mycket saker över huvud taget. Och det är väl typ det enda nu för tiden som vi inte kan beskyllda den där jädra pandemin för, utan det beror på en brand.

Men nog har jag några gamla grejer. Joråsatte.

Eftersom jag känner mig jädrigt trött och lite luggsliten just idag skulle jag kunna skämta till det lite och säga att det äldsta i det här hushållet är jag själv. Men så är det ju inte. Det finns ju grejer som är äldre. Kanske inte många saker, men de finns.

Det finns ju en del grejer här som jag vet är väldigt gamla. Och då tänker jag på stenar som jag har hittat och plockat upp. De kan ju vara från jordens skapelse teoretiskt sett… Eller kan de det? Skulle det kunna vara så?

Men om man räknar bort sånt…

På rak arm så tror jag att det äldsta jag har i mina ägor är en förlovningsring som var min farfars. Han förlovade sig med min farmor 1932. Eller om de gifte sig då. Det är hur som helst årtalet som står i ringen. Och detta får mig att tänka på att vi kan ha något foto som är äldre än så, men det är rätt så oklart då vi inte har så många foton kvar över huvud taget…

Det blir lite enklare att tänka när jag tänker att ringen är 90 år gammal… då kan blir det enklare att tänka vad som är äldre eller yngre…

Detta är en väldigt intressant fråga.

Om man till exempel inte skulle vara så intresserad av just saker eller dess värde, så tänker jag att frågan om vad man har som är äldst är rätt kul.

Jag måste prata med min man ikväll. Han kanske har något ännu äldre…

Och då menar jag alltså inte hans fru.

Även om det kan se ut så.

Just idag.

Bananer

Vi var iväg igår. Till det stora köpcentrumet. Jag köpte saker jag skrivit upp på en lista. Behövliga saker. Roliga saker. Jag köpte en väska, ett läppstift och lite annat på Åhléns. På Åhléns betalade jag noll kronor. Jag bara drog det presentkort jag fått i present från jobbet där jag jobbar. Det susade till i kortautomaten och tjejen i kassan sa att det var ju lyxigt att få så många fina saker. Helt gratis. ”Jaa, ja verkligen” sa jag lite stolt och malligt och önskade henne en fin helg.

När jag köpt hela säcken full för noll kronor gick vi och åt en god middag inne i köpcentrumet innan vi proppmätta satte oss i bilen och åkte till mataffären. Där skulle vi ju köpa snacks till morgondagens middag med våra vänner plus lite annat mysigt som man ju behöver. Det är ju ändå helg. Man måste ju få unna sig. Man har ju jobbat hela veckan. Nån gång måste man ju få lön för mödan. Så att säga. Det är man ju värd.

Vi parkerade vår bil och gick mot den enorma mataffärens entré. Mataffären är egentligen ”lite för stor” tycker vi. Behöver man verkligen ha så stora mataffärer och hur många sorters filmjölk behöver vi verkligen ha att välja på. Om man säger så.

Jag kände plötsligt att min fuskpäls luktade lite matos och jag sa till min man att sådär mycket skulle jag inte ätit för usch så mätt jag var nu.

Precis när jag sagt det skulle vi gå in genom de stora dörrarna vid entrén och där stod en man i blå täckjacka och med en bag ståendes framför sig. Han sa till oss att han var så hungrig och frågade om vi skulle kunna köpa något att äta till honom. Ja, det är vad min man sa att han sa. Jag hörde nämligen inte. Jag var ju fullt upptagen av min mättnad. Men jag såg mannen i ögonen samtidigt som min kappa luktade mat och jag själv mådde lite illa. Jag hade ju fått en så stor portion mat. Som jag inte ens orkade äta upp.

Min man berättade vad mannen sagt precis när vi passerade de där små löjliga grindarna in till butiken. Och i samma sekund förstördes min fredagskänsla. Proppmät, osandes och med siktet inne på att handla allt vi skulle ha för att sen skynda oss hem till På spåret. Där klarade inte mitt psyke att höra att det finns människor som inte har nått att äta. Ens när det är fredag. Är inte fredagsmys en mänsklig rättighet.

Jag bestämde mig för att köpa nått till mannen. Och jag bestämde mig för en klase bananer. Jag vet inte om det är rätt ett fel att köpa bananer men det var det jag bestämde mig för. Nyttigt och mättande och man kan spara dem i flera dagar och jag har aldrig hört att någon varit allergisk mot banan. Lite så resonerade jag.

När jag stod där och valde ut den bästa klasen mitt i det berg av bananer som butiken presenterade för mig fick jag syn på ett lite mindre berg av bananer precis intill. Vid det lilla berget stod en skylt och där kunde jag läsa att det bananberget är till för barn som är hungriga och uttråkade i mataffären. Där får föräldrar ta gratis bananer och ge till sina barn. Gratisbananerna var minimalt sämre än de bananerna för 26,95kr per kilo som jag valde ifrån. En prick här och en liten klämskada där.

Här någonstans borde jag ju ha känt mig nöjd med mig själv. Tänkt att jag har ju ändå gjort en god gärning. Dragit ett litet strå till stacken. Gjort en liten skillnad för i all fall en man med blå jacka.

Istället stack matoset från fuskpälsen ännu värre i näsan.

Hur kan det vara möjligt att människor i Sverige inte har nått att äta en fredagkväll? Säkert inte heller någon stans att bo. Hur kan en lång, smal och lite proper man som såg ut att kunna gått i min klass i skolan, stå utanför mataffären och be om mat. I Sverige, i februari 2022? Är vi verkligen inte bättre än så?

Och hur kan det finnas ett stort berg av gratis bananer 20 meter från honom? På andra sidan de löjliga små automatiska spärrdörrarna in till butiken. Gratis bananer som ingen vill betala för eftersom de har en liten brun fläck eller en liten klämskada.

Ett berg med gratis bananer och en man som under lugg tittar på oss och ber oss köpa nått att äta. Separerade av automatiska dörrar som öppnas om man bara rör sig intill dem.

Han hade ju långa armar, han hade nästan kunnat sträcka sig in till gratisberget.

Jag betalade såklart för mina bananer. Tog inte av barnens. Och jag drabbas inte av detta alls. Jag vill inte ha medalj och jag borde snarare gett honom något mer.

Men syftet med det här inlägget, själva anledningen till att jag skriver om det, är ändå den där jädra krocken. Den stora krocken som uppstår i mitt huvud när jag köper hans bananer en halv meter ifrån ett berg av likadana som är gratis.

Och igen, såklart kan jag betala. Jag menar inte att jag ska slippa, jag menar att det ligger mat och ruttnar tjugo meter ifrån en man som endast äger en blå jacka och en smutsig bag.

Har vi inte haft lite otur när vi har tänkt?

Om mannen hade haft sina föräldrar med sig och suttit i en barnvagn hade han fått ta hur många bananer han ville och ätit inne i värmen i affären.

Jag vet inte hur man löser sånt här och jag är fullt medveten om att det finns regler och lagar och att någon tänkt på saker som jag inte alls har tänkt på. Men ändå.

Skulle vi inte bara kunna bestämma att alla har rätt till en gratis banan? Oavsett om du sitter i sittvagn eller är 50 år och har en bag?

Kan vi inte bara sluta slänga mat som är helt okej att äta och kan vi inte bara ordna så att de som inte har nått att äta får det som vi som haft lite mer tur i livet, inte vill betala ens femtio öre för?

Jösses. Min hjärna och själ mår inte bra av att tänka såhär mycket innan klockan ens är kvart över åtta en lördagmorgon.

Nu skulle jag kunna korrläsa den här texten och ifrågasätta den i en timme eller två. Vända och vrida på orden. Ta bort och lägga till. Men istället ska jag lyssna lite på Skäringer & Nessvolds nya pod och sen gå upp och dricka kaffe.

Och du ska ha det så bra som du bara kan.

Fin lördag till dig.

Tisdag, februaris åttonde dag

Vad tycker du om tisdagar?

Jag tycker att tisdagar är veckans sämsta dag.

Jag tänker att jag borde ändra på det på något vis.

Jag kan ju liksom inte gå omkring och vara lite småsur varenda tisdag. Bara för att det är tisdag.

Jag säger inte att veckodagen i sig är sämre än någon annan dag. Jag menar, det är ju bara så att vi har hittat på att var sjunde dag ska heta tisdag. Och sett från ett större perspektiv är den dagen inte så himla annorlunda mot de andra dagarna.

Men i det lilla perspektivet. I min värld. I min almanacka och tillvaro och enligt det schema som jag lever efter och i, så är tisdagar en riktig bajsdag.

Kanske kan man inte påverka hela sin bajsdag, men nog borde man kunna göra något för att liva upp stämningen för sig själv. I alla fall en liten stund varje bajsdag. Om nu tisdagarna bjuder mig på en påse skit varenda vecka, så borde jag ju kunna kompensera och väga upp det med nått annat.

Veckans sämsta dag borde alltid avslutas med veckans bästa kväll.

Nu har ju tisdagen inte riktigt samma förutsättningar som fredagen och lördagen, men den skiljer sig ju inte allt för mycket mot onsdagen. Inte när det är kväll i alla fall. Och onsdagskvällar är ju rätt najs.

Så jag ska höja tisdagsstatusen en aning. Ordna något majsigt på kvällen. När jag klarat av att gräva mig ur den där gödselhögen som blev kastad över mig på morgonen. Då ska jag få en belöning. För väl utförd skitdag.

Nu ska jag göra varje tisdagkväll till en fest.

Fast inte idag.

Det går ju inte att bestämma festliga grejer när man vet att man om en timme för en gödselstack i pannan. Och nu är det ju morgon och klockan är sju.

Men till nästa tisdag, då ska du få se. Då ska jag ha en färdig plan.

Den (o)vanliga tillvaron och vardagsmuffins

Världen börjar sakta återgå till det normala efter att ha legat i virusträda i över ett och halvt år. Jag är inte en person som jobbat hemifrån sen dag ett, men jag har suttit hemma och jobbat i nästan ett år. Kan man säga.

Suttit hemma och jobbat som i att jag egentligen har ett kontor att åka till men varit lite utstängd där ifrån. Eller helt utstängd för att vara exakt.

Men nu blåser det lite virusfriare vindar, får vi tro och hoppas, och det betyder att vi kan börja flytta tillbaka. Och nu går snart mitt flyttlass.

En sak som slår mig i denna tillbakaflytt, både genom att lyssna på mina egna tankar och på andras åsikter, är att om flytten hem till hemmakontoret var jobbig för många, så är nog flytten tillbaka jobbig på ett annat sätt för samma människor eller för andra. Kanske är omställningen tillbaka till kontoret större än den det innebar att flytta hem.

Vi får se. Jag tycker att jag läser om detta lite här och där. Att den här flytten kanske inte heller blir helt problemfri. Även om vi nu går tillbaka till det som var högst normalt före pandemin.

Jag tänker att det är lite som att röja ut allt man har i gareroben. När man sen ska hänga in allting igen kanske man inte är sugen på att hänga tillbaka 100% av det man hade från början. Kanske hittar man ett gammalt sommarlinne som tappat färg och form och som man ifrågasätter å det grövsta. Det har hängt där i fem år men ingen vet varför.

Det jag vill säga är att vi nu kanske har en anledning och chans att starta om? Att rensa ur och plocka in nytt. Ifrågasätta och inventera.

Som skolstarten var på den tiden man började skolan igen efter sommarlovet. Ny skolväska, nyvässade pennor, snyggt bänkpapper och några nya klasskompisar.

Själv funderade jag igår på vad jag själv kan göra annorlunda nu när livet går tillbaka till det som en gång var normalt. Är det något jag vill ändra på eller inte alls ha tillbaka.

En liten grej jag kom på var att jag är nu är sugen på att baka matiga och nyttiga muffins igen. Att ha med mig i en fin liten låda som mellanmål. Det blev jag sugen på.

Så jag satte fart.

Jag blev lycklig av att hitta min skattgömma med muffinsformar och plåtburkar. Jag valde och vrakade en stund och hittade sen några som passade till den första laddningen.

Det här hade jag gjort innan klockan ens slagit 07.10 i morse. Så jag såg min chans att hinna baka en plåt till. Och det gjorde jag. För att jag kunde.

Jag är ju inte så petig med recept och jag chansar rätt vilt ibland. Men det här är ett grundrecept som jag hittade och som jag använde till båda laddningarna

Muffins med bra innehåll

12 stycken

3 ägg
2 dl vetemjöl
1 dl havregryn
2 dl yoghurt
0,5 dl olja
2 msk honung
2 tsk bakpulver
en gnutta salt

Rör ihop alla ingredienser och dela upp i 12 stycken formar.

Grädda ca 20 minuter i 175 grader.

I båda dagens varianter blandade jag ner pressad citron och linfrön. I en variant la jag dessutom till lite blåbär.

Nu har jag 24 mellanmålsmuffinsar som väntar på den nya ovanliga vanliga vardagssitiationen.

Här har du fler recept på nyttiga muffins. Och även här.

Nästa gång jag bakar muffins ska jag ha i fint riven morot och pepparkakskryddor.

Hold din kæft vad smart jag är.

Själva grejen är belöningen

Jag lyssnar på en bok av Olof Röhlander och Magnus Lindwall. ”Motivationsrevolutionen: Från temporär tändning till livslång låga”.

Boken handlar om att hitta motivation på ett nytt sätt. Det går i stort ut på att hitta motivationen i själva grejen. Istället för att göra en sak för att sen få en belöning ska man hitta belöningen i själva grejen.

Jag har funderat på vad mina såna grejer kan vara. Och om jag kan hitta några nya. Nya bra saker som gynnar mig på flera sätt men även belönar mig i själva grejen.

Det känns lätt att säga att virkning är en sån grej. Jag behöver inte motivera mig själv att virka en sjal eftersom själva virkningen är en belöning i sig. Jag behöver inte muta mig själv med att få en fin present när jag virkat färdigt eftersom virkandet är presenten.

Sen jag började jobba hemifrån har jag börjat gå ut och gå en promenad på morgonen innan jag börjar jobba. Från början tänkte jag att om jag bara gör det så får jag en god kopp kaffe och en leverpastejsmacka när jag kommer hem. Men nu har jag kommit på att den där promenaden är så ljuvlig att belöningen är promenaden i sig. Jag behöver ingen macka.

Jag försöker verkligen motivera mig själv med den här metoden hela tiden. För att få ett lite mildare tryck med kniven mot strupen. Det är så mycket som är tvunget och tråkigt, så kan det som är lite trist bli roligare så är jag den som ställer mig först i kön för att ta hjälp av den metoden.

Jag har kommit på att om jag lyssnar på en bok medan jag städar så blir städningen mer belönande än det rena hemmet. Jag har kommit på att om jag äter hälsosam mat som är skitgod så är inte den hälsosamma maten längre ett måste eller ett straff, den blir istället en fröjd.

Har du några såna grejer? Höga trösklar som du tar dig över hur smidigt som helst därför att grejen är belöningen?

Det är en intressant tanke i alla fall. Eller hur?

Jaha, men då så.

Japp. Då har jag plötsligt vant mig då. Då har jag vant mig och lärt mig att leva med en grej som jag trodde var omöjlig för mig.

Jag har fått flytta hem mitt kontor.

Jag är inte ensam. Jag vet det. Jag är typ sist på bollen. Igen.

Men det har hänt nu i alla fall. Att jag jobbar hemifrån. Och inte hemifrån som i ”Jag är för det mesta hemma men då och då åker jag in till kontoret” utan som i ”Jag jobbar hemifrån 100%. Man kan se mig som portad.”.

Ja, som det enda rätta sättet kanske.

För jag har möjlighet att jobba hemifrån och då är det ju det rätta sättet just nu precis det här. Om vi ska få stopp på den där moderna pesten.

Men det rätta sättet behöver inte alltid kännas bra. Och det gjorde det inte från början heller. Det vill jag verkligen säga. Att det kändes som i en amerikansk film. Jag hämtade en enorm kartong och packade ner allt jag behöver, körde fram bilen till entrén, packade in och drog hem.

Fick jag sparken eller?

Var det det som hände?

Så kändes det i alla fall.

Nu känns det inte som sparken längre. Nu känns det som det nya normala.

Och normalt behöver ju inte heller alltid vara det bästa tänkbara.

Men nu är det såhär.

Och jag håller på att bli van vid detta nu.

Nu är det jag och min ensamhet som fikar och äter lunch ihop.

Jag har all utrustning jag behöver och jag sitter lika bra här som på jobbet. Men det är fult och det är inte mysigt. Och det är framför allt ensamt.

Vi har ett gästrum som jag nu har inrett till kontor. Ja, man kan nu säga att rummet är mitt enorma och fula skrivbord. Vi bor i en lägenhet med två rum och kök och skrivbord. Så kan man säga. För jag har det inte så att jag bara kan ta hem en liten smidig laptop och sätta mig vid köksbordet eller lägga mig i soffan. Nä, jag har två enorma skärmar och en laptop.

Det ser ut som om jag är en sån som bevakar Stockholms tunnelbanesystem du vet.

Så ser vårt gästrum ut nu.

Så mysigt så.

Okej. Just in case: Det är inte synd om mig och det finns massor av människor världen över som gladeligen skulle vilja byta med mig. Jag vet det. Men det får bli ett annat inlägg. Det här är mitt inlägg och mitt skrivbord och mina bevakningsskärmar. Okej? Ska vi säga så den här gången?

Jag pratar med mina kollegor och med andra människor mest hela tiden. Men det är en sak att stirra in i en skärm och det är en annan att ses i verkligheten. Att möta någon i korridoren och le och bli glad över att se någon.

Det finns fördelar med detta förstås. Men inga fördelar som förändrat mitt liv oerhört positivt. Jag tjänar tid på att slippa resa, jag tjänar pengar på att inte behöva tanka, jag kan ta sovmorgon till en kvart innan jag börjar jobba och så vidare. Men allt detta skulle jag kunna klara mig utan. Det var bra som det var innan.

Jag biter ihop här vid mitt skrivbord och längtar till den dagen då vi alla sitter på kontoret igen. Men tills dess samlar jag på fördelar för att trösta mig själv.

För shit vad jag saknar att träffas.

Shit vad vi alla längtar tills allt blir som vanligt.

This too shall pass.

Så enkelt ändå

Härom dagen bestämde jag mig för en sak som jag borde bestämt mig för redan för nästan 50 år sen. En sak som du och alla andra redan kan och vet, men kanske inte alltid lever efter ändå. Trots alls. Ni heller.

Jag bestämde mig för att alltid göra det som känns rätt för mig. I hjärtat. I magen. Att jag ska lyssna på magkänslan och gå efter den.

Jag vet. Jag sa ju det. Det skulle jag börjat med vid födseln och nog har jag ju testat idén någon gång och märkt att det varit framgångsrikt. Men jag har långt ifrån varit konsekvent med regeln.

Men jag startade härom kvällen. Bestämde efter magkänslan. Och det gick toppen. Fick till och med beröm från andra sidan. Från den som drabbades.

Nu testade jag just regeln igen.

Tog ett djup andetag. Lyssnade på magkänslan och handlade efter den.

Det gick toppen.

Igen.

Fick rörande mottagande från gänget som fick ta emot mitt beslut.

Men plötsligt kom ganska så vass kritik in från vänster. Som en hockeytackling. Med frågan om hur jag kunde välja att göra så. Så som jag gjort.

Jag svarade att jag gjorde så som kändes rätt. Så som jag själv hade velat att andra gjorde mot mig, om jag varit en av de som skulle komma att drabbas.

Jag fick höra att jag gjorde fel. Och att jag förstört.

I tre minuter var jag lite ledsen.

Sen kom jag på att jag omöjligt kunnat gjort på annat sätt.

Och nu är jag så nöjd.

Nöjd att jag valde rätt.

Och att det blev väldigt rätt.

Även om alla runt omkring inte blev så nöjda.

Men med snart 50 år i bagaget vet jag också att man inte kan göra alla nöjda. Det är inte ens min uppgift att se till att försöka få alla att bli det.

Så jag fortsätter att vara nöjd.

Och tänker att de som drabbades blev nöjda.

Om resten av världen är missnöjda spelar det ingen roll.

Det angår ju inte ens dem.

Gör man det som känns rätt kan och behöver man aldrig ångra sig efteråt.

Lätt som en plätt.

Bra gjort.