Gjorde just nått lite läskigt – men väldigt bra

För många år sen hade jag miljarders med brevvänner. Jag ägnade stora delar av mitt liv åt att skriva och läsa brev. En lång period i livet. En fin period. En fantastisk period.

Särskilt en brevkompis minns jag väl. Hon bodde i ett av våra grannländer och vi träffades ibland. Firade midsommar ihop. Firade livet ihop. Gjorde mycket ihop.

På den tiden var jag modig och vågade packa en väska och flyga till vårt grannlands huvudstad helt ensam. Hem till en människa jag aldrig träffat. Och stanna där i flera dagar.

Men vad kunde gå fel?

Vi hade en enormt fin vänskap och den varade i många år.

Men tyvärr rann den ut i sanden. Och det kan vara mycket på grund av mig. Jag minns det i alla fall så. Kanske 100% mitt fel.

Bedrövligt.

Jag har försökt att hitta henne på nätet. Nu när nätet finns. Det gjorde det inte då. När det begav sig. Men jag minns inte hennes nya efternamn, som gift.

När vi drabbades av branden i vårt förråd brann alla hennes brev upp. De måste ha varit tusentals. Och de där breven sörjer jag något enormt.

Men! Nu tog jag mod till mig och kontaktade en kille på Instagram. En kille som kanske är hennes bror. Jag gissar det i alla fall.

Nu håller jag alla tummar jag har för att det är hennes bror. Och att han svarar. Och att min fina, fina brevvän kan tänka sig att kontakta mig.

Håll en tumme du också är du snäll.

(Kommer du ihåg att jag skickade ett brev för ett tag sen förresten. Tror du att jag har fått svar eller? ICKE!)

Dagen idag och lite andra dagar

I morse när jag körde till jobbet visade termometern att det 12 grader ute. Det är ju lite udda i slutet av juli. Men det gör mig inte så mycket. Däremot är det ju lite märkligt att jag sitter där och kör och lyssnar på Knutby och är klädd som om det vore varmt.

12 grader är inte så varmt.

Men det är juli.

Hade det varit 12 grader i januari hade jag haft strumpbyxor, lite grova skor och varm jacka.

Istället satt jag där och njöt av morgonen och boken och vägen till jobbet och den magra trafiken och var klädd i klänning, bara ben och små skor.

Ja, man är klädd i bara ben. Det är en klädsel. Det är ett plagg.

I morgon är jag permitterat ledig och vi ska åka iväg på en liten utflykt. Jag ska njuta av den utflykten och jag ska låtsas att jag är på andra sidan jordklotet och att det är en omöjlighet att jag kan råka möta någon jag känner eller någon jag vet vem det är. Jag ska koppla bort mig från det ena och koppla på mig på det andra.

Det var ju tydligt och bra beskrivet. Nu förstår du precis.

Men det ska bli så i alla fall. Att vissa saker ska bort och annat ska fram.

Mest ska det skalas av. Skalas bort. Jag menar, vem är sugen på att äta det där bruna och ruttna på det kantstötta äpplet?

Vad menar jag egentligen? Det vet man inte.

Kanske behöver jag bara en paus. Och det får jag ju på utflykten. Lite annan miljö och lite själslig vila.

Tack.

Då kom vi fram till det.

Annars kan jag berätta att jag i sommar kollat på Anno 1790 på SVT Play och det var väldigt spännande. Jag har även sett Blodsbröder på C More och den serien var fantastiskt bra och läskig. Jag har lyssnat på Nours Poddelipood. Och Henrik. Och jag har blivit väldigt förtjust i Kristoffer Appelquist och den nya poden Kompaniet. Och bland sommarpratarna är Klara Zimmergren och David Sundin mina fabbos. Böcker jag avverkat är Söta röda sommardrömmar, Solsken och parmesan och just nu lyssnar jag på Knutby. Spännande.

Och så har jag planterat mina skott jag fick från Rebecca… och de ser lite hängiga ut men jag håller alla tummar jag har för att de ska klara sig.

Jag drömmer om att kunna ha vänner och familj hemma hos oss på middag utan att behöva bry mig om smitta, att få många veckors fler semester och åka långt norrut, att öppna korsdrag i kropp, själ och garderob och nu mera även, en helt ny grej, om att få sova en hel natt utan att vakna tusen gånger.

Och så längtar jag lite efter mörker och frid.

Det är väl det jag har att berätta idag.

Tack för att du läste.

Kvart över draghålet

En viss tid på dygnet har jag så otroligt mycket energi. Känner mig pepp och inspirerad och gör mentala kom ihåg-listor i huvudet på allt jag ska göra när det blir kväll. När jag kommer hem från jobbet. För mest påtaglig är denna tidpunkt när jag jobbar. Och jag jobbar ju måndag till fredag med ganska så vanliga kontorstider. Det vill säga från ganska tidig morgon tills det är dags att åka hem och laga middagsmat.

Och en viss tid känner jag mig så full av energi och så jäkla sugen på att ta tag i stora projekt. Eller många små. Kanske tänker jag att jag ska gjuta en betongkruka när jag kommer hem. Eller köpa 38 garnnystan och virka ett överkast. Eller göra en ljuskrona av rundstavar. Eller plocka blåbär. Eller… äsch du fattar. Du är ju smart.

Den här tidpunkten infinner sig cirka 10.30-11.00. Då är jag på topp.

Och egentligen är jag på topp även lediga dagar vid just den tiden. Jag har fått sovmorgon, jag har duschat och gjort mig ordning och jag har fått både kaffe och god smörgås.

Då är det som att gränserna helt suddats ut.

I detta rus kan jag inte tänka mig att energin kommer att försvinna. Den kommer absolut att hålla i sig och jag vet att den inte gjort det de andra gångerna, men den här gången är det allvar. Den här gången är energin oändlig.

Är jag ledig kan jag ju använda energin till vad jag vill. Men är jag på jobbet får den ju användas till sånt som mitt arbete består av. Inte så mycket betonggjutning och det är absolut inte något överkast som ska virkas. I all fall inte av mig.

Idag kände jag ruset igen. Det gör jag 99% av alla dagar har jag kommit på. Jag minns inte vad jag tänkte då att jag skulle göra, men jag minns att jag tänkte att idag kommer energin att hålla i sig. I kväll jävlar ska jag göra kul saker.

Jag tror inte att all denna pepp kommer att finnas när jag kommer hem. För efter en dag på jobbet har det läckt ut både energi och inspiration genom porer och andningsvägar. Men jag tror att en del ska finnas kvar.

Vilken tidpunkt är din bästa? När är du som bäst och som mest på topp? Och vad tänker du då att du vill och ska göra?

Och kvart över draghålet, det är kvart över tre det. Visste du det?

God morgon kära du

Det hände något idag.

Jag vet inte vad klockan var. Det spelar ingen roll. Det hände. Det är det viktiga. Att det hände. Inte när det hände. Utan att.

Jag liksom vaknade. Det var en kul grej jag tänkte på och så kände jag att jag blev glad. Som om någon gett mig en vitamininjektion.

Det var inte solen som tittade fram om du tror det.

Den lyste med sin frånvaro mitt i snöblasket som östes ner från himlen och smälte till smet så snart det nuddade marken.

Så det var inte solen.

Det var nått annat.

Det var en idé som föddes.

En idé om hur jag kan göra det bästa av det tråkiga som hände med alla våra viktiga, fina och betydelsefulla saker i vårt förråd. Du vet brand, elände och tråkigt. Det var ju det som hände. Du vet.

Så jag tänkte att jag ska göra en del saker för att muntra upp. För att vända det dåliga till nått mindre dåligt och kanske rent av något bra.

Jag ska ta kontakt med tre personer från det förflutna. Tala om att jag lever fortfarande och att jag inte har glömt.

Jag tror ju inte så mycket på att resa bakåt. För det är inte dit vi ska. Vi ska åt det hållet som vi kallar fram.

Hörde någon säga att en bra sak med det förflutna är att det är över. Ja. En del saker saknar man inte. Så är det ju.

En av dessa tre personer får snart ett brev från mig. Ett handskrivet och ganska fult brev med varmt innehåll.

En gång i tiden var jag begåvad med en fin handstil. Jag fick beröm. Och var mallig. Det var min grej att skriva fint.

Nu är det tydligen min grej att skriva fult, slarvigt och skakigt. Och dessutom har jag så dåliga pennor.

Annat var det förr.

Då kunde jag lägga de sista hundralapparna i månaden på en fin penna på Åhléns. Sen fick jag äta pasta med krossade tomater i åtta dagar.

Inget jag sörjde medan jag skrev fint och snirkligt med mina svindyra pennor.

Vem bryr sig?

Om några dagar får en person ett brev från mig. En stor idol som jag mötte för kanske 34 år sen. Och vars autograf brann upp.

Och nej. Det är inte Carola och det är inte Shakin Fredrik.

Sen har jag två andra brev att skriva.

Varav ett är till en person som jag tappade bort för kanske 25 år sen. Som betydde mycket och som jag slarvade bort. En hel låda med säkert tusen brev från henne försvann i branden.

Jag ska försöka hitta henne. Och jag tänkte att mina besökare i blogg och på Insta kanske kan hjälpa till.

Jag återkommer när jag vet hur jag ska kunna efterlysa henne.

Men nu ska jag se en Johan Falk-film och dricka Fun Light Pink Lemonade. Säkert inte alls hälsosamt att dricka det hela tiden. Men tyvärr, jag kan inte sluta. Det är det godaste jag druckit. Ungefär.

Jag drömde förresten mardrömmar om Seth Rydell i natt. Men min man drömde om en före detta kollega till oss. Om jag får välja vem av dem jag vill drömma om så väljer jag Seth alla dagar om året. Honom går det i alla fall att resonera med.

Skål.

Regler

Jag är en rätt jobbig person när det kommer till regler. Jag har lätt för att sätta upp såna för mig själv. Och sen blir det väldigt jobbigt att följa dem. Ifall jag satt upp för strikta regler. Vilket jag gör ibland. Eller ofta.

Ibland hittar jag på regler som jag sen glömmer varför jag satt upp. Jag lever efter dem men förstår plötsligt inte varför.

En kollega sa en gång att det bara är den som bestämt regeln som kan ändra den.

Det borde jag tatuera in på hornhinnan.

En vägbula som jag var tvungen att ta mig över var t ex att jag först måste blogga om allt gammalt som hänt under min bloggtystnad innan jag börjar skriva om något nytt.

Så förstår du varför det var rätt tyst här ett tag va?

Jag skulle ju även laga mig igenom alla rätterna i boken Portionen under tian. Och blogga om det. Jag lagade tre rätter och bloggade inte en mening kring det. Och då tog det stopp.

Så sen blir det ingenting.

Ibland har jag påbörjade pyssel som aldrig blivit klara, som ligger och dräller. Och då tänker jag att jag inte får börja med något nytt förrän allt det andra är klart.
Men saken är ju den att det som aldrig blev klart är ju sällan det som var väldigt roligt att göra. Så då har jag tagit fram soppåsen och slängt. Månget påbörjat projekt har åkt sopbil hemifrån från mig. Så kan man säga.

Men nu börjar det blir dags att ta fram soppåsen och skyffeln och låta sopbilen köra iväg med en massa andra saker också. Inte bara en virkad cupcake vars frosting jag aldrig orkade sno ihop.

Istället för att sitta här med mina brutna regler och mitt dåliga samvete över dem, borde jag skriva en ny julkalender, blogga om kåldolmarna vi gjorde i helgen och virka den där väskan som jag drömt så länge om.

För många ofärdiga saker och dåliga samveten blir snart en så stor vägbula att man omöjligt kan ta sig över den.

Eller in i den. Som i vårt förråd.

Jag låter kanske handlingsförlamad. Det tror jag egentligen inte att jag är. Jag tror bara att det blir lite för mycket. För många regler och för många ofärdiga saker.

Ut med det gamla och in med det nya.

Vad har du för vägbulor som ligger i vägen för dina drömmar och nya projekt?

Intet nytt under solen.

Jaha.

2019 minsann.

Fint som kattskit i vällingen.

Jag är mig ganska lik och det hoppas jag på flera sätt att du är också. Men jag hoppas även att vi blir oss lite olika i år. Att allt inte blir en repris av 2018. Jag har nämligen märkt att det lätt kan bli så. Om man inte passar sig jäkligt noga.

Jag vet inte vad jag ska göra för revolutionerande saker i år, som jag inte gjort förut. Men jag vet i alla fall vad jag inte ska göra. Jag ska inte säga ”ja” när hela det som är jag skriker ”neeeej”. Och jag ska inte försöka vara till lags. Mot någon annan än mig själv.

Att försöka vara till lags är ju typ skitdåligt. Att vara vänlig, omtänksam och generös är en sak. Men att vara till lags är något helt annat.

För mig att vara till lags att göra det som jag tror att andra människor förväntar sig. Det vill säga lika enkelt som att få 13 rätt på tipset. Jag gissar. Sätter fingret i luften och försöker känna vart vinden blåser.

Ibland gissar jag rätt. Men allra oftast står jag där med ett enda fjuttigt rätt. Som jag fick in på grund av gissning.

Gör inte alltid det som passar sig och det som kanske förväntas. Gör som du vill. Lita på din egen kompass och blanda randigt med prickigt och rosa med orange. Dels för att det lättar upp men också för att det är snyggt. Det är snyggt att vara lite avig.

Vi behöver bryta av.

Reagera.

Vakna till.

Jag gjorde nått stort på nyårsafton. Jag skaffade mig ett riktigt monster till granatäpple och gjorde i ordning en stor skål med dess röda pärlor.

Jag har aldrig gjort det förut. För det kan minsann skvätta ner i hela köket. Har jag hört.

Jo då.

Det skvätte ner hela köket och mitt fina Leila-förkläde.

Precis som jag befarade.

Men vet du vad? Det gick att torka och tvätta bort.

Kärnorna fyllde en hel skål och jag kan fortfarande frossa i dem. De tycks aldrig ta slut. Jag tror att det är livets sätt att överraska mig. Jag gjorde nått oväntat och livet ger mig en aldrig sinande skål med granatäpplepärlor.

En skittöntig sak för många, men för mig som inte gillar att skvätta ner var det stort.

Och nu vet jag. Att jag inte dör om världen blir lite rödprickig.

Det går bort.

Och det kan till och med vara snyggt.

 

Något slags nåd

I Petra Medes Sommarprat (4 augusti 2018) pratade hon om många intressanta saker. Inspirerande grejer. Som fick min hjärna att gå igång. Jag gillar ju sånt. Jag gillar när någon får mig att tänka en tanke jag aldrig tänkt förut.

Annars blir det så mycket samma hela tiden.

Vad ska jag ha på mig i morgon? Har vi yoghurt hemma så att det räcker till frukost i morgon? Gjorde jag rätt med den där grejen på jobbet? Vad ska vi ha i matlådan på tisdag?

Petra berättade att hon….

… ja nu kanske jag sabbar lite för dig som tänkt lyssna, men jag berättar bara lite… okej?

… jo… hon berättade att hon varje dag stannar till vid ett särskilt fik, går in och köper en kopp kaffe och en mazarin, som hon sen njuter av i bilen på väg hem. Hon påstår att det är ett slags nåd.

Jag blev lite inspirerad. Och tänkte att jag måste hitta något liknande. Men jag vill inte ha en mazarin. Jag vill inte stanna på vägen hem och göra ett ärende.

Jag vill komma på en sak som ger mig en stunds nåd.

Det skulle kunna vara att måla naglarna. Eller att virka en bit på en kul grej i en kvart. I tystnad. Det skulle kunna vara att sätta mig på den inglasade balkongen och glo rakt ut i en kvart.

Eller nått annat.

Som jag inte kan komma på.

Men tanken är bra.

Som en ritual. Varje dag.

Ett slags nåd.

I egen skola

Jag tänkte att jag skulle börja smaka på min egen medicin. Gå i min egen skola. Lära mig av mina egna misstag. Gräva en grop åt mig själv.

Eller bli det som kallas ”smart”.

Eller få arslet ur vagnen.

Ungefär så.

Jag köpte till exempel för cirka 100 år sen, ett lite för dyrt tyg som jag skulle sy en gardin av.

Men sen bestämde vi oss för att inte ha några gardiner. Så då blev tyget över. Och jag kom på att kuddfodral, det är ju enkelt att sy. Det tar ju inte så lång tid. Det gör jag på ett kick.

Och ja. Det gjorde jag.

Jag hade rätt.

Två kuddfodral.

Att sy: tidsåtgång cirka 45 minuter inklusive ta fram symaskin, städa bort symaskin. Samt plocka upp tappade trådar från golvet.

Mental förberedelse: cirka ett och ett halvt år. Nästan två.

Så nu vet jag det. Det som tar nästan två år att förbereda mentalt, kan ta 45 minuter att åtgärda.

Jag har nu även tagit bort två batteriljus från bordet på balkongen. Handling: 5 minuter inklusive borttagning av batteri och sopsortering i förrådet. Mental förberedelse: cirka tre månader.

Nu är jag på g.

(Tyget heter Florette Classic och är designat av Louise Videlyck).

Idag om ett år. Med konmari.

Jag bestämde mig ju för en tid sen, att göra skillnad. Att om idag om ett år så ska jag ha klarat av tre saker. En resa, en annan sak och så en slutgiltig rensning. Av hemmet. Idag om ett år är den 19 mars 2019. Då ska jag alltså ha rest en resa, städat ur och rensat ur varenda vrå och gjort en grej till.

Jag kommer att klara det.

Ingen av grejerna är omöjlig.

Jag gjorde först en planering av rensningen. Tänkte att det säkert är smart att ta ett rum i taget. Att rensa ur sovrummet först, med allt vad det innebär och sen gå vidare till kök eller badrum eller vad det nu skulle bli.

Jag var supernöjd med min plan och köpte anteckningsbok och började planera.

Precis innan jag hann börja fick jag ett mess från en snäll vän som frågade om jag läst boken The Life-Changing Magic of Tidying av Marie Kondo.

Nix pix. Inte läst ett ord.

Men jag förstod efter en liten stunds fundering att det handlade om detta med konmari som jag hört lite om. Och sett på Instagram, men inte förstått vad det inneburit.

Jag har BookBeat så jag kollade om boken fanns där och det gjorde den, så jag började lyssna. Och blev helt uppslukad efter bara några minuter.

Det här handlar om en helt ny grej för mig. Jag som rensat i snart 47 år men aldrig blir klar. Jag blir ju aldrig nöjd. Aldrig färdig. Och trots att jag rensat hur många gånger som helst (till och med rätt rejält vid en flytt för 1,5 år sen) så känns det inte som att jag blir färdig någon gång. Jag har nästan lika mycket kvar. Ändå.

Och jag är så himla tacksam för att jag fick det här tipset i slutet av mars 2018 och inte i början av mars 2019 när jag nästan ska vara färdig.

Det finns massor av sidor på nätet och inspiration på Instagram (Marie Kondo heter @mariekondo på Insta, kolla in henne där!) så jag ska inte tjata ut dig för mycket här i bloggen om hur man gör och vad det handlar om, men lite måste jag ändå få berätta. Jag är ju som nykär. Måste få dela med mig. Och jag har inte lyssnat klart på boken ännu, så jag är verkligen inte fullärd, men detta är så bra, så bra!

Några ”regler” som jag skrivit upp som förändrat mycket för mig…

  • Rensa en kategori i taget, inte ett rum.
  • Kategori: Kläder, smink, kaffemuggar, tallrikar, böcker, tidningar, papper…
  • Var effektiv, gör det till en happening. Låt inte en kategori ta för lång tid. Gör klart med en gång.
  • Känns en kategori för stor – dela upp den! (T ex Kläder – byxor, tröjor, klänningar, jackor…)
  • Släng inte en sak om dagen. Gör klart en kategori på en gång.
  • Rensa först, innan du ens funderar på hur sakerna ska förvaras efteråt. Fundera inte ut en ny förvaringslösning medan du rensar.
  • Lägg upp sakerna framför dig så att du får en bra översyn.
  • Fokusera på det som ska sparas, inte på vad som ska slänga.
  • Ta en sak i taget i dina händer och känn efter. Varje sak ger olika känsla. ”If it sparks joy, keep it.”.
  • Börja med sånt som är enkelt. T ex kläder. Ta fotografier på slutet. (Det är enklare att rensa bland kläder än foton, mindre känslosamt).
  • Berätta inte för dina föräldrar/anhöriga om/att du tänker slänga saker från din barndom. Risken finns att de försöker övertala dig att spara eller känner sig ledsna över att du vill göra dig av med sakerna.
  • Om det bor flera personer i ditt hem, tjata inte på att de också ska rensa. När du rensar kommer det till slut att ”smitta av sig” av sig själv.

Jag har även lärt mig att det är mycket bättre och smartare att vika ihop sina kläder än att hänga upp dem eller att ha dem i högar i lådorna. Det är bättre att vika ihop strumpor och trosor än att ha dem slängda i en låda. (Ja, jag vet. Man kan knappt tro det. Men så är det tydligen.)

Igår gick jag igenom alla trosor, strumpor, strumpbyxor, tights och underkläder som jag har. Det som förut tog upp två lådor och en hylla får nu plats på en halv hylla och en låda. Och det beror inte på att jag gjorde mig av med så mycket utan på att jag nu vikt ihop allting snyggt. Och inte längre gjort bollar av strumporna.

Jag fick typ begär av allt vikande och tog min mans strumplåda också. När han kom hem frågade han var jag gjort av alla hans strumpor. Han tyckte att det såg ut som att jag slängt hälften. Jag skulle aldrig slänga hans grejer utan att fråga, men genom att vika ihop dem (istället för att förvara dem som trassliga bollar) blev halva lådan tom. Helt otroligt.

Marie Kondo tycker att man ska vika så många av sina plagg som det bara är möjligt. Istället för att hänga på galge. Jag förstår grejen med detta, men har inte den möjligheten då lådorna är för få i vår garderobslösning. Men jag ska försöka hitta på nått tänkte jag… Fundera ut nått smart.

Jag har även gett mig på skor, smink, krämer, nagellack, rengöringsmedel, tvål och sånt… och en del annat. Och det går så lätt och blir så bra när jag fokuserar på vad jag vill behålla istället för vad jag vill göra mig av med. Tänk att det kan göra så stor skillnad att tänka tvärt om.

Och att samla ihop exakt allting man har inom en kategori gör också rensningen mer effektiv och bestående. I går när jag rensade bland läppstiften fick jag hämta dem från hundra ställen. Badrummet, handväskan, resenecessären och så vidare. Det var många fler läppstift än jag trodde som fanns i mina ägor. Jag trodde att jag hade högst fem. Sanningen var att jag hade mer än dubbelt så många.

Nu äger jag så många som jag trodde jag hade från början. Och som jag var helt nöjd med. De andra är borta. Och det är toppen.

Ja, jösses. Jag har bara börjat, men jag känner att det är på riktigt den här gången. Med den här metoden kommer jag att gå i mål. Bli klar och bli färdig.

Den här gången är det på riktigt.

För att vara en sån. Som.

En god och smart vän sa en gång, att för att vara en person som gillar att vara spontan, så är jag väldigt uppbokad.

Ja, det är som att jag är en person som gillar att blogga, men aldrig går in där man kan göra det. Utan istället gör sånt som inte alls rockar. För att säga, sånt som är skittråkigt. Och suger musten ur en.

Jag måste fylla på med mer must. Och lust. Och energi.

Jag har gjort så mycket kul så du anar inte. Men inget av det skriver jag om för jag orkar inte ta tag i det. Och jag gör allt så stort.

Och nu när jag bestämde mig för att blogga om grejer som varit så himla roliga, då funkar inte uppladdningen av bilderna. Jag började klocka sju och nu är klockan halv tio. Och jag måste snart lägga mig och dåna. För i morgon ska vi jobba minst 12 timmar. Fast vi får en räkmacka som plåster på såren. Ett bra plåster om du frågar mig.

Vad skulle du vilja att jag skrev om?

När vi var i Gävle, firade bröllisdag och invigde Bocken?

… eller om när jag bjöd hem min svägis på vinlunch och universums lätt godaste kroppkakor som någon någonsin gjort? Som var så goda att jag ville gå ut på balkongen och kasta dem på folk som gick förbi. För att få höra hur häpna de skulle bli när de tog en tugga och fattade att det godaste de ätit i sitt liv var som sänt från ovan?

… eller om när jag tog död på kaktusen som var så snygg och ståtlig. Fast nu för tiden ser ut som att den kräks över Ernst-loggan.

… eller om när jag och några kollegor tvingade en annan kollega att lära oss att göra tvål från grunden? Och öppnade en tillfällig fabrik hemma hos henne en kväll?

… eller varför inte om när jag rensade bland allt smink. Och la alla i tre  högar. En spara, en kanske-spara och en slänga. Och när jag var klar låg det fem saker i spara högen. Och kanske-spara-högen åkte rakt ner i soporna. Utan att passera gå. Ihop med det som definitivt inte ens borde kommit in genom dörren ens från början.

… eller om den nya superfina klänningen som ska få fira jul ihop med mig?

… eller vill du se vad jag fått i min kalender? Som jag kämpade mig till att få köpa. Av och till mig själv.

Eller så är du som jag. Som mest längtar efter inre frid och en liten mugg med kokhet glögg. Som jag dricker medan jag hoppas att julkalendern på TV är minst dubbelt så bra nästa år, än den är i år. Vilket inte borde vara så svårt. De kan visa vad som helst, allt är bättre. Än detta.

Jag fattar ju. Att du inte är så intresserad. Att du har mest knäck och julfrid i huvudet. Och det är fint. Så ska det vara. Men rätt som det är kommer jag in här igen och skriver en rad om Bocken. Och om hotellrummet. Och om när jag skänkte en massa saker till ett slags välgörenhet som är mer som vinst varje gång. Åt båda hållen.