Själva grejen är belöningen

Jag lyssnar på en bok av Olof Röhlander och Magnus Lindwall. ”Motivationsrevolutionen: Från temporär tändning till livslång låga”.

Boken handlar om att hitta motivation på ett nytt sätt. Det går i stort ut på att hitta motivationen i själva grejen. Istället för att göra en sak för att sen få en belöning ska man hitta belöningen i själva grejen.

Jag har funderat på vad mina såna grejer kan vara. Och om jag kan hitta några nya. Nya bra saker som gynnar mig på flera sätt men även belönar mig i själva grejen.

Det känns lätt att säga att virkning är en sån grej. Jag behöver inte motivera mig själv att virka en sjal eftersom själva virkningen är en belöning i sig. Jag behöver inte muta mig själv med att få en fin present när jag virkat färdigt eftersom virkandet är presenten.

Sen jag började jobba hemifrån har jag börjat gå ut och gå en promenad på morgonen innan jag börjar jobba. Från början tänkte jag att om jag bara gör det så får jag en god kopp kaffe och en leverpastejsmacka när jag kommer hem. Men nu har jag kommit på att den där promenaden är så ljuvlig att belöningen är promenaden i sig. Jag behöver ingen macka.

Jag försöker verkligen motivera mig själv med den här metoden hela tiden. För att få ett lite mildare tryck med kniven mot strupen. Det är så mycket som är tvunget och tråkigt, så kan det som är lite trist bli roligare så är jag den som ställer mig först i kön för att ta hjälp av den metoden.

Jag har kommit på att om jag lyssnar på en bok medan jag städar så blir städningen mer belönande än det rena hemmet. Jag har kommit på att om jag äter hälsosam mat som är skitgod så är inte den hälsosamma maten längre ett måste eller ett straff, den blir istället en fröjd.

Har du några såna grejer? Höga trösklar som du tar dig över hur smidigt som helst därför att grejen är belöningen?

Det är en intressant tanke i alla fall. Eller hur?

Jaha, men då så.

Japp. Då har jag plötsligt vant mig då. Då har jag vant mig och lärt mig att leva med en grej som jag trodde var omöjlig för mig.

Jag har fått flytta hem mitt kontor.

Jag är inte ensam. Jag vet det. Jag är typ sist på bollen. Igen.

Men det har hänt nu i alla fall. Att jag jobbar hemifrån. Och inte hemifrån som i ”Jag är för det mesta hemma men då och då åker jag in till kontoret” utan som i ”Jag jobbar hemifrån 100%. Man kan se mig som portad.”.

Ja, som det enda rätta sättet kanske.

För jag har möjlighet att jobba hemifrån och då är det ju det rätta sättet just nu precis det här. Om vi ska få stopp på den där moderna pesten.

Men det rätta sättet behöver inte alltid kännas bra. Och det gjorde det inte från början heller. Det vill jag verkligen säga. Att det kändes som i en amerikansk film. Jag hämtade en enorm kartong och packade ner allt jag behöver, körde fram bilen till entrén, packade in och drog hem.

Fick jag sparken eller?

Var det det som hände?

Så kändes det i alla fall.

Nu känns det inte som sparken längre. Nu känns det som det nya normala.

Och normalt behöver ju inte heller alltid vara det bästa tänkbara.

Men nu är det såhär.

Och jag håller på att bli van vid detta nu.

Nu är det jag och min ensamhet som fikar och äter lunch ihop.

Jag har all utrustning jag behöver och jag sitter lika bra här som på jobbet. Men det är fult och det är inte mysigt. Och det är framför allt ensamt.

Vi har ett gästrum som jag nu har inrett till kontor. Ja, man kan nu säga att rummet är mitt enorma och fula skrivbord. Vi bor i en lägenhet med två rum och kök och skrivbord. Så kan man säga. För jag har det inte så att jag bara kan ta hem en liten smidig laptop och sätta mig vid köksbordet eller lägga mig i soffan. Nä, jag har två enorma skärmar och en laptop.

Det ser ut som om jag är en sån som bevakar Stockholms tunnelbanesystem du vet.

Så ser vårt gästrum ut nu.

Så mysigt så.

Okej. Just in case: Det är inte synd om mig och det finns massor av människor världen över som gladeligen skulle vilja byta med mig. Jag vet det. Men det får bli ett annat inlägg. Det här är mitt inlägg och mitt skrivbord och mina bevakningsskärmar. Okej? Ska vi säga så den här gången?

Jag pratar med mina kollegor och med andra människor mest hela tiden. Men det är en sak att stirra in i en skärm och det är en annan att ses i verkligheten. Att möta någon i korridoren och le och bli glad över att se någon.

Det finns fördelar med detta förstås. Men inga fördelar som förändrat mitt liv oerhört positivt. Jag tjänar tid på att slippa resa, jag tjänar pengar på att inte behöva tanka, jag kan ta sovmorgon till en kvart innan jag börjar jobba och så vidare. Men allt detta skulle jag kunna klara mig utan. Det var bra som det var innan.

Jag biter ihop här vid mitt skrivbord och längtar till den dagen då vi alla sitter på kontoret igen. Men tills dess samlar jag på fördelar för att trösta mig själv.

För shit vad jag saknar att träffas.

Shit vad vi alla längtar tills allt blir som vanligt.

This too shall pass.

Så enkelt ändå

Härom dagen bestämde jag mig för en sak som jag borde bestämt mig för redan för nästan 50 år sen. En sak som du och alla andra redan kan och vet, men kanske inte alltid lever efter ändå. Trots alls. Ni heller.

Jag bestämde mig för att alltid göra det som känns rätt för mig. I hjärtat. I magen. Att jag ska lyssna på magkänslan och gå efter den.

Jag vet. Jag sa ju det. Det skulle jag börjat med vid födseln och nog har jag ju testat idén någon gång och märkt att det varit framgångsrikt. Men jag har långt ifrån varit konsekvent med regeln.

Men jag startade härom kvällen. Bestämde efter magkänslan. Och det gick toppen. Fick till och med beröm från andra sidan. Från den som drabbades.

Nu testade jag just regeln igen.

Tog ett djup andetag. Lyssnade på magkänslan och handlade efter den.

Det gick toppen.

Igen.

Fick rörande mottagande från gänget som fick ta emot mitt beslut.

Men plötsligt kom ganska så vass kritik in från vänster. Som en hockeytackling. Med frågan om hur jag kunde välja att göra så. Så som jag gjort.

Jag svarade att jag gjorde så som kändes rätt. Så som jag själv hade velat att andra gjorde mot mig, om jag varit en av de som skulle komma att drabbas.

Jag fick höra att jag gjorde fel. Och att jag förstört.

I tre minuter var jag lite ledsen.

Sen kom jag på att jag omöjligt kunnat gjort på annat sätt.

Och nu är jag så nöjd.

Nöjd att jag valde rätt.

Och att det blev väldigt rätt.

Även om alla runt omkring inte blev så nöjda.

Men med snart 50 år i bagaget vet jag också att man inte kan göra alla nöjda. Det är inte ens min uppgift att se till att försöka få alla att bli det.

Så jag fortsätter att vara nöjd.

Och tänker att de som drabbades blev nöjda.

Om resten av världen är missnöjda spelar det ingen roll.

Det angår ju inte ens dem.

Gör man det som känns rätt kan och behöver man aldrig ångra sig efteråt.

Lätt som en plätt.

Bra gjort.

Tjugo

Om några veckor fyller jag 20 år på nätet.

Det är då 20 år sen jag ritade en banner med en gräsmatta och en blomma och skrev Under solen på den. Och lät min syrra knacka kod och ladda upp små texter jag skrivit på ett gratis hotell med så mycket reklam att man kräktes av yrsel efter att ha varit inne på sidan i mindre än tre minuter och fjorton sekunder.

I 20 år har jag känt en del av er som besöker mig. I 20 år har vi mailat och messat och skrivit kommentarer. Och en del av oss har träffats. Och umgåtts så vida pass att vi glömt bort hur allt började.

Syrran kände jag innan hon blev min administratör. Några av er har jag känt sen första kodknacket och några andra av er har jag plockat upp på vägen.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan blogg eller nät så jag fortsätter. Förstås. Man överger inte en kompis som man gillar. Även om det är en blogg.

Har du nått du önskar dig på jubileet? Du kan få önska dig nått. Det kan vara ett sånt kalas där jubilaren ger. För den här jubilaren har redan fått så mycket av de som kommer på kalaset att hon behöver inte nått mer.

Tack.

Nu kör vi 20 till.

Jag låter dig veta när kalaset är.

Gjorde just nått lite läskigt – men väldigt bra

För många år sen hade jag miljarders med brevvänner. Jag ägnade stora delar av mitt liv åt att skriva och läsa brev. En lång period i livet. En fin period. En fantastisk period.

Särskilt en brevkompis minns jag väl. Hon bodde i ett av våra grannländer och vi träffades ibland. Firade midsommar ihop. Firade livet ihop. Gjorde mycket ihop.

På den tiden var jag modig och vågade packa en väska och flyga till vårt grannlands huvudstad helt ensam. Hem till en människa jag aldrig träffat. Och stanna där i flera dagar.

Men vad kunde gå fel?

Vi hade en enormt fin vänskap och den varade i många år.

Men tyvärr rann den ut i sanden. Och det kan vara mycket på grund av mig. Jag minns det i alla fall så. Kanske 100% mitt fel.

Bedrövligt.

Jag har försökt att hitta henne på nätet. Nu när nätet finns. Det gjorde det inte då. När det begav sig. Men jag minns inte hennes nya efternamn, som gift.

När vi drabbades av branden i vårt förråd brann alla hennes brev upp. De måste ha varit tusentals. Och de där breven sörjer jag något enormt.

Men! Nu tog jag mod till mig och kontaktade en kille på Instagram. En kille som kanske är hennes bror. Jag gissar det i alla fall.

Nu håller jag alla tummar jag har för att det är hennes bror. Och att han svarar. Och att min fina, fina brevvän kan tänka sig att kontakta mig.

Håll en tumme du också är du snäll.

(Kommer du ihåg att jag skickade ett brev för ett tag sen förresten. Tror du att jag har fått svar eller? ICKE!)

Dagen idag och lite andra dagar

I morse när jag körde till jobbet visade termometern att det 12 grader ute. Det är ju lite udda i slutet av juli. Men det gör mig inte så mycket. Däremot är det ju lite märkligt att jag sitter där och kör och lyssnar på Knutby och är klädd som om det vore varmt.

12 grader är inte så varmt.

Men det är juli.

Hade det varit 12 grader i januari hade jag haft strumpbyxor, lite grova skor och varm jacka.

Istället satt jag där och njöt av morgonen och boken och vägen till jobbet och den magra trafiken och var klädd i klänning, bara ben och små skor.

Ja, man är klädd i bara ben. Det är en klädsel. Det är ett plagg.

I morgon är jag permitterat ledig och vi ska åka iväg på en liten utflykt. Jag ska njuta av den utflykten och jag ska låtsas att jag är på andra sidan jordklotet och att det är en omöjlighet att jag kan råka möta någon jag känner eller någon jag vet vem det är. Jag ska koppla bort mig från det ena och koppla på mig på det andra.

Det var ju tydligt och bra beskrivet. Nu förstår du precis.

Men det ska bli så i alla fall. Att vissa saker ska bort och annat ska fram.

Mest ska det skalas av. Skalas bort. Jag menar, vem är sugen på att äta det där bruna och ruttna på det kantstötta äpplet?

Vad menar jag egentligen? Det vet man inte.

Kanske behöver jag bara en paus. Och det får jag ju på utflykten. Lite annan miljö och lite själslig vila.

Tack.

Då kom vi fram till det.

Annars kan jag berätta att jag i sommar kollat på Anno 1790 på SVT Play och det var väldigt spännande. Jag har även sett Blodsbröder på C More och den serien var fantastiskt bra och läskig. Jag har lyssnat på Nours Poddelipood. Och Henrik. Och jag har blivit väldigt förtjust i Kristoffer Appelquist och den nya poden Kompaniet. Och bland sommarpratarna är Klara Zimmergren och David Sundin mina fabbos. Böcker jag avverkat är Söta röda sommardrömmar, Solsken och parmesan och just nu lyssnar jag på Knutby. Spännande.

Och så har jag planterat mina skott jag fick från Rebecca… och de ser lite hängiga ut men jag håller alla tummar jag har för att de ska klara sig.

Jag drömmer om att kunna ha vänner och familj hemma hos oss på middag utan att behöva bry mig om smitta, att få många veckors fler semester och åka långt norrut, att öppna korsdrag i kropp, själ och garderob och nu mera även, en helt ny grej, om att få sova en hel natt utan att vakna tusen gånger.

Och så längtar jag lite efter mörker och frid.

Det är väl det jag har att berätta idag.

Tack för att du läste.

Kvart över draghålet

En viss tid på dygnet har jag så otroligt mycket energi. Känner mig pepp och inspirerad och gör mentala kom ihåg-listor i huvudet på allt jag ska göra när det blir kväll. När jag kommer hem från jobbet. För mest påtaglig är denna tidpunkt när jag jobbar. Och jag jobbar ju måndag till fredag med ganska så vanliga kontorstider. Det vill säga från ganska tidig morgon tills det är dags att åka hem och laga middagsmat.

Och en viss tid känner jag mig så full av energi och så jäkla sugen på att ta tag i stora projekt. Eller många små. Kanske tänker jag att jag ska gjuta en betongkruka när jag kommer hem. Eller köpa 38 garnnystan och virka ett överkast. Eller göra en ljuskrona av rundstavar. Eller plocka blåbär. Eller… äsch du fattar. Du är ju smart.

Den här tidpunkten infinner sig cirka 10.30-11.00. Då är jag på topp.

Och egentligen är jag på topp även lediga dagar vid just den tiden. Jag har fått sovmorgon, jag har duschat och gjort mig ordning och jag har fått både kaffe och god smörgås.

Då är det som att gränserna helt suddats ut.

I detta rus kan jag inte tänka mig att energin kommer att försvinna. Den kommer absolut att hålla i sig och jag vet att den inte gjort det de andra gångerna, men den här gången är det allvar. Den här gången är energin oändlig.

Är jag ledig kan jag ju använda energin till vad jag vill. Men är jag på jobbet får den ju användas till sånt som mitt arbete består av. Inte så mycket betonggjutning och det är absolut inte något överkast som ska virkas. I all fall inte av mig.

Idag kände jag ruset igen. Det gör jag 99% av alla dagar har jag kommit på. Jag minns inte vad jag tänkte då att jag skulle göra, men jag minns att jag tänkte att idag kommer energin att hålla i sig. I kväll jävlar ska jag göra kul saker.

Jag tror inte att all denna pepp kommer att finnas när jag kommer hem. För efter en dag på jobbet har det läckt ut både energi och inspiration genom porer och andningsvägar. Men jag tror att en del ska finnas kvar.

Vilken tidpunkt är din bästa? När är du som bäst och som mest på topp? Och vad tänker du då att du vill och ska göra?

Och kvart över draghålet, det är kvart över tre det. Visste du det?

God morgon kära du

Det hände något idag.

Jag vet inte vad klockan var. Det spelar ingen roll. Det hände. Det är det viktiga. Att det hände. Inte när det hände. Utan att.

Jag liksom vaknade. Det var en kul grej jag tänkte på och så kände jag att jag blev glad. Som om någon gett mig en vitamininjektion.

Det var inte solen som tittade fram om du tror det.

Den lyste med sin frånvaro mitt i snöblasket som östes ner från himlen och smälte till smet så snart det nuddade marken.

Så det var inte solen.

Det var nått annat.

Det var en idé som föddes.

En idé om hur jag kan göra det bästa av det tråkiga som hände med alla våra viktiga, fina och betydelsefulla saker i vårt förråd. Du vet brand, elände och tråkigt. Det var ju det som hände. Du vet.

Så jag tänkte att jag ska göra en del saker för att muntra upp. För att vända det dåliga till nått mindre dåligt och kanske rent av något bra.

Jag ska ta kontakt med tre personer från det förflutna. Tala om att jag lever fortfarande och att jag inte har glömt.

Jag tror ju inte så mycket på att resa bakåt. För det är inte dit vi ska. Vi ska åt det hållet som vi kallar fram.

Hörde någon säga att en bra sak med det förflutna är att det är över. Ja. En del saker saknar man inte. Så är det ju.

En av dessa tre personer får snart ett brev från mig. Ett handskrivet och ganska fult brev med varmt innehåll.

En gång i tiden var jag begåvad med en fin handstil. Jag fick beröm. Och var mallig. Det var min grej att skriva fint.

Nu är det tydligen min grej att skriva fult, slarvigt och skakigt. Och dessutom har jag så dåliga pennor.

Annat var det förr.

Då kunde jag lägga de sista hundralapparna i månaden på en fin penna på Åhléns. Sen fick jag äta pasta med krossade tomater i åtta dagar.

Inget jag sörjde medan jag skrev fint och snirkligt med mina svindyra pennor.

Vem bryr sig?

Om några dagar får en person ett brev från mig. En stor idol som jag mötte för kanske 34 år sen. Och vars autograf brann upp.

Och nej. Det är inte Carola och det är inte Shakin Fredrik.

Sen har jag två andra brev att skriva.

Varav ett är till en person som jag tappade bort för kanske 25 år sen. Som betydde mycket och som jag slarvade bort. En hel låda med säkert tusen brev från henne försvann i branden.

Jag ska försöka hitta henne. Och jag tänkte att mina besökare i blogg och på Insta kanske kan hjälpa till.

Jag återkommer när jag vet hur jag ska kunna efterlysa henne.

Men nu ska jag se en Johan Falk-film och dricka Fun Light Pink Lemonade. Säkert inte alls hälsosamt att dricka det hela tiden. Men tyvärr, jag kan inte sluta. Det är det godaste jag druckit. Ungefär.

Jag drömde förresten mardrömmar om Seth Rydell i natt. Men min man drömde om en före detta kollega till oss. Om jag får välja vem av dem jag vill drömma om så väljer jag Seth alla dagar om året. Honom går det i alla fall att resonera med.

Skål.

Regler

Jag är en rätt jobbig person när det kommer till regler. Jag har lätt för att sätta upp såna för mig själv. Och sen blir det väldigt jobbigt att följa dem. Ifall jag satt upp för strikta regler. Vilket jag gör ibland. Eller ofta.

Ibland hittar jag på regler som jag sen glömmer varför jag satt upp. Jag lever efter dem men förstår plötsligt inte varför.

En kollega sa en gång att det bara är den som bestämt regeln som kan ändra den.

Det borde jag tatuera in på hornhinnan.

En vägbula som jag var tvungen att ta mig över var t ex att jag först måste blogga om allt gammalt som hänt under min bloggtystnad innan jag börjar skriva om något nytt.

Så förstår du varför det var rätt tyst här ett tag va?

Jag skulle ju även laga mig igenom alla rätterna i boken Portionen under tian. Och blogga om det. Jag lagade tre rätter och bloggade inte en mening kring det. Och då tog det stopp.

Så sen blir det ingenting.

Ibland har jag påbörjade pyssel som aldrig blivit klara, som ligger och dräller. Och då tänker jag att jag inte får börja med något nytt förrän allt det andra är klart.
Men saken är ju den att det som aldrig blev klart är ju sällan det som var väldigt roligt att göra. Så då har jag tagit fram soppåsen och slängt. Månget påbörjat projekt har åkt sopbil hemifrån från mig. Så kan man säga.

Men nu börjar det blir dags att ta fram soppåsen och skyffeln och låta sopbilen köra iväg med en massa andra saker också. Inte bara en virkad cupcake vars frosting jag aldrig orkade sno ihop.

Istället för att sitta här med mina brutna regler och mitt dåliga samvete över dem, borde jag skriva en ny julkalender, blogga om kåldolmarna vi gjorde i helgen och virka den där väskan som jag drömt så länge om.

För många ofärdiga saker och dåliga samveten blir snart en så stor vägbula att man omöjligt kan ta sig över den.

Eller in i den. Som i vårt förråd.

Jag låter kanske handlingsförlamad. Det tror jag egentligen inte att jag är. Jag tror bara att det blir lite för mycket. För många regler och för många ofärdiga saker.

Ut med det gamla och in med det nya.

Vad har du för vägbulor som ligger i vägen för dina drömmar och nya projekt?

Intet nytt under solen.

Jaha.

2019 minsann.

Fint som kattskit i vällingen.

Jag är mig ganska lik och det hoppas jag på flera sätt att du är också. Men jag hoppas även att vi blir oss lite olika i år. Att allt inte blir en repris av 2018. Jag har nämligen märkt att det lätt kan bli så. Om man inte passar sig jäkligt noga.

Jag vet inte vad jag ska göra för revolutionerande saker i år, som jag inte gjort förut. Men jag vet i alla fall vad jag inte ska göra. Jag ska inte säga ”ja” när hela det som är jag skriker ”neeeej”. Och jag ska inte försöka vara till lags. Mot någon annan än mig själv.

Att försöka vara till lags är ju typ skitdåligt. Att vara vänlig, omtänksam och generös är en sak. Men att vara till lags är något helt annat.

För mig att vara till lags att göra det som jag tror att andra människor förväntar sig. Det vill säga lika enkelt som att få 13 rätt på tipset. Jag gissar. Sätter fingret i luften och försöker känna vart vinden blåser.

Ibland gissar jag rätt. Men allra oftast står jag där med ett enda fjuttigt rätt. Som jag fick in på grund av gissning.

Gör inte alltid det som passar sig och det som kanske förväntas. Gör som du vill. Lita på din egen kompass och blanda randigt med prickigt och rosa med orange. Dels för att det lättar upp men också för att det är snyggt. Det är snyggt att vara lite avig.

Vi behöver bryta av.

Reagera.

Vakna till.

Jag gjorde nått stort på nyårsafton. Jag skaffade mig ett riktigt monster till granatäpple och gjorde i ordning en stor skål med dess röda pärlor.

Jag har aldrig gjort det förut. För det kan minsann skvätta ner i hela köket. Har jag hört.

Jo då.

Det skvätte ner hela köket och mitt fina Leila-förkläde.

Precis som jag befarade.

Men vet du vad? Det gick att torka och tvätta bort.

Kärnorna fyllde en hel skål och jag kan fortfarande frossa i dem. De tycks aldrig ta slut. Jag tror att det är livets sätt att överraska mig. Jag gjorde nått oväntat och livet ger mig en aldrig sinande skål med granatäpplepärlor.

En skittöntig sak för många, men för mig som inte gillar att skvätta ner var det stort.

Och nu vet jag. Att jag inte dör om världen blir lite rödprickig.

Det går bort.

Och det kan till och med vara snyggt.