En helt ny grej

Fick höra talas om en smart grej för ett tag sen. En butik som säljer begagnade grejer. Och de som lämnat in grejerna får ta del av vinsten. Butiken tar 60% av vinsten och givaren får 40%.

Det är ju helt strålande.

De tar emot kläder, skor, väskor, smycken, inredning och allt möjligt.

Dubbeltumme på det.

Så nu har jag packat ihop en kasse med kläder, skor, väskor och lite accessoarer.

Kassen åker jag dit med på onsdag. Och så ska de försöka sälja mina grejer. Det som inte är sålt om 60 dagar skänker de till bättre behövande. Det som de sålt får jag 40% av vinsten av.

Det ska bli otroligt spännande att se om jag kan få några kronor för den här proppfulla kassen.

Det känns som att alla har något att vinna med detta. Jag kan få några kronor för kläderna jag inte använder. Någon kan få köpa mina kläder, några plagg till och med oanvända, för en billig penning. Och några som verkligen behöver dem kan få dem till sig.

Vinst i alla led.

Får jag 20 kr blir jag nöjd. Allt där över blir fantastiskt.

Annonser

Adjö

Jag fick en present en gång. I en så fantastiskt fin presentpåse. Jag sparade förstås påsen. Och sparade den igen. Och igen. Och lite till. 

I det nya, hos mig, där inget ska samlas på hög och allting ska användas, rimmar det ganska illa. 

Att spara en presentpåse i en låda för att den är så fin. 

Jag har ju slutat med sånt. 

Men så skulle vi ge bort en present. Och min man fick i uppdrag att göra ordning presenten. Typ slå in den. 

”Jag tar en presentpåse, jag slår inte in i papper…” sa han och kom ut i köket med PÅSEN i högsta hugg. 

Det skar i hjärtat på mig. 

Men nu är den borta. 

Den gavs bort idag i samband med ett kalas. 

Mottagaren sa att påsen var fin. 

Ja. Ljuvlig. 

En gång fick jag en fin presentpåse. Den gav jag bort en present i lite senare. Ytterligare senare, kanske två år, dök den påsen upp på ett släktkalas. Den hade gått varvet runt. 

Har jag tur kommer påsen tillbaka till mig. Hoppas att den kommer att gå ett varv runt släkten den också. 

Det förtjänar den. 

Den förtjänar att få bära runt många presenter. Den ska inte behöva ligga i en låda. 

Alla fel. Och alla rätt.

Du vet ju. Att jag har köpstopp. Och en lista på grejer jag ska uträtta under en viss tid. För att få köpa en onödig men väldigt önskad grej. Det vet du ju. Intet nytt under solen.

Igår hände dock nått konstigt. Jag var trött. Trött, förvirrad och tom i skallen.

Helt plötsligt stod jag nämligen i kassan på Lindex och köpte en klänning och en flaska sminkremover. 25% på hela köpet skröt de om. Jag hade provat klänningen i en storlek som visade sig vara för stor. Tog en mindre storlek utan att prova.

Så många fel på en gång.

I kassan sa kassörskan ”Du behöver inga bomullsrondeller?”. Jag svarade att det behövde jag inte. ”Men strumpbyxor då? Det är 3 för 2 och dessutom 25%. Billigare blir det inte!”. Även här svarade jag nekande. Hon frågade om jag inte behövde nått annat. Jag sa att hur mycket jag än tänker så kan jag inte komma på en enda sak mer som jag behöver. Hon svarade lite surt ”Förlåt, jag bara frågade!”. Jag hade inte ens svarat otrevligt. När hon frågade om jag behövde en plastpåse svarade jag nej igen eftersom jag har en så bra rygga. ”Inte ens det nä!” fick jag då kastat i ansiktet.

När jag kom hem ångrade jag mitt köp OCH klänningen visade sig vara för liten.

I morse hängde jag på låset för att få lämna tillbaka den.

”Vill du inte byta mot något annat?” frågade en tjej i kassan.

Hela jag ville skrika ”NEEEEEJ HAR JAG JU SAGT!”.

Men på grund av uppfostran svarade jag så vänligt jag kunde att jag ville ha pengarna tillbaka.

Det var fel att köpa klänningen. Men SÅ befriande att lämna tillbaka den.

Jag har klappat mig själv på axeln hela morgonen och jag är så nöjd med mitt beslut.

Likt vilken sorts missbrukare som helst tog jag mig ett återfall* men rättade till allt idag. Och förfasas över hur vi överöses av reklam och lockrop om att köpa mer och mer och mer.

Om klänningen hade passat och känts 100% rätt hade jag nog behållt den. Men det var inte så det kändes.

Ordningen återställd. Och ingen klänning i garderoben som blir hängandes med lappen kvar.

* Nej. Jag är inte och har aldrig varit en shopoholic. Jag vill bara handla mindre.

Rastlös

Jag vet inte vad som hände nu efter semestern men jag måste ha vilat mig så ordentligt eller nått. Jag känner att jag har väldigt mycket energi.

Det finns så himla mycket jag vill sätta tänderna i och jag är verkligen inne i ett flow.

Det är nog bäst att rida på den här vågen så länge jag kan för såhär vet jag inte när jag kände senast. Eller hur länge det håller i sig.

Jag har förändrat min livsstil en aning. Kan det ha gett såhär stora resultat? Eller har jag bara fått i mig lite för mycket vitaminer en period?

Jag lyckades med bedriften att sy en klänning/tunika i söndags. Det gav mig ett enormt energipåslag. Det var väl klänning/tunika nummer 400 ungefär. Den fyrahundrade som kom efter trehundranittionio katastrofer som hamnat i soporna. Men jag har vägrat att ge mig. Den här gången tänkte jag att om jag inte skulle lyckas den här gången heller så skulle det bli en sån knäpp för självföroendet att jag kanske aldrig med skulle vilja titta på en trådspole.

Men jag lyckades. Och växte en meter. Och fick rusånga. Nu vill jag sy hundra till. Och ändra lite på varje så att varje blir lite unik.

Det är nog så. Att man behöver göra lite svåra saker ibland. För att växa. Inte bara göra det man redan kan. Utan testa nya saker. Lite svårare.

Över huvud taget behöver man testa nya vägar ibland. Se nått nytt. Prata med någon man inte känner. Se ett TV-program som överraskar. Ta en annan väg till mataffären.

Det kan vara upplyftande.

Och ge energi.

Men nu vill jag sy en kimono av den där fina sjalen som jag köpte för 10 år sen. Och inte har använt. För att den är så stor. Och konstig i formen. Och så vill jag plantera om min monstera (som jag snott skott på) och sätta i den fina ERNST-krukan jag köpte för halva priset. Och åka till den fina affären och köpa överkastet vi såg. Och slänga ut massa saker. Och sy en klänning som är lite längre, av det gröna tyget jag köpte för 150 år sen.

Och så vill jag blogga om saker som jag varit med om. Och gjort. Och tänker göra.

Ikväll. Då jäklar ska jag göra grejer!

Hurra!

Men köpstoppet då, hur går det med det?

Ja, köpstopp sa jag. Men jag skrev inte direkt några tydliga regler.

Och jag vet inte heller om jag vill ha så tydliga regler. Jag är inte så sugen på att ge mig själv en fotboja. Men jag borde skärpa mig. Och det tycker jag att jag har gjort.

Jag avslutade året med att köpa en ryggsäck. Som jag älskar. Den köpte jag på nyårsafton. Och använde julklappspengar som delbetalning. Så det gills inte. För det var ju förra året. Men ändå. Såhär blev det.

Och jag älskar min nya ryggsäck. Jag har använt den hela tiden sen jag köpte den och den är bra till allt. Fantastiskt. Vi är BFFs om man säger så. Det blev vi direkt.

Sen råkade jag köpa en poncho när vi var i Gävle. De bara hängde där och min vän Anna köpte en och jag ville inte vara sämre. Och jag tycker hemskt mycket om ponchon. Tyvärr hittade jag den inte på nätet så jag har ritat den. Vilket gör att du förstår exakt hur den ser ut. Den har bara fransar på ena sidan fram och andra sidan bak. Men det ser du ju på bilden. Baksidan sticker fram lite till höger på bilden. Men det ser du ju själv.

Köpstoppet jag har, har inget med kläder att göra. Jag har verkligen inget problem med shopping av kläder. Snarare tvärt om. Jag skulle behöva lite mer. Så ponchon var ett bra köp. Och jag tycker jättemycket om den. Användbar och härlig.

Sen kommer vi till ett känsligt ämne. En jobbig punkt. Och det hände på grund av att jag helt utan att ta ett djupt andetag råkade gå in på Designtorget på Stockholms Central. På väg till Gävle. Och så kikade jag in i deras glasskåp med smycken. Och blev svag. Och så låg den där. Ringen. Och skrek sig hes om att den ville bli köpt av mig. Och snart skulle vårt tåg mot Gävle gå och jag hann inte tänka så mycket.

Så jag föll som en fura och betalade den utan att blinka.

Sen skänkte jag pengar till Stadsmissionen. För att skapa jämnvikt.

Ringen kommer från Sägen. Det finns väl typ inget smycke de har gjort som jag inte vill ha.

Men nu är det bra. Nu ska jag ta tag i mig själv igen. Skärpa mig.

Nästa steg i processen är att göra ordning i skåp och lådor. Lägga alla saker ihop. Alla halvfulla handkrämer på ett ställe, alla nagellack på ett ställe, alla smycken på ett ställe. Nu är det lite oordning i förvaringen. Det är sen flytten. Saker som lades in utan någon plan. Och sen kom ingen plan sen heller.

Kanske ett projekt för helgen.

Nu är det snart slut.

Ja, nu börjar det lida mot sitt slut. Inte bara hela året utan även mitt uppdrag att blogga varje dag i december.

Det har varit superkul att blogga varendaste dag. Jag mår bra av att tvingas göra saker, för annars blir det sällan gjort. Men nu blev det gjort. Och det var kul. I alla fall för mig.

Men året ja. Det nya. Det som står i farstun och trampar. Hur tänker du om det? Är det välkommet in eller vill du att det står och torkar av skorna på mattan en stund till innan det kliver på?

För mig är det välkommet. Det är det nästan alltid. För jag har alltid höga tankar om det nya. Tänker att nu jäklar, nu blir det drag och fest och konfetti. Och räkmacka. Nu får världen passa sig jädrigt noga för nu kommer jag här med ny luft under vingarna.

Sen lagom tills det har gått 2-3 dagar av nya året så överraskas jag på ett väldigt dåligt sätt av hur likt förra året det ändå är. Och så kommer jag på att jag ju släpar runt på mig själv fortfarande. Att det händer inte nya grejer automatiskt bara för att det blir nytt år. Passar man sig inte blir det nya året i stort sett identiskt med det gamla. Och det vill inte jag. Jag vill att det händer nytt. Jag vill att det doftar fräscht. Inte en unken stank av gamla sopor.

Det är jag själv som måste stå för det nya. Det vet jag. Och det suger. Men så är det.

Jag har lite planer på ett köpstopp light 2017. Det är 8 år sen jag hade det sist och det var så otroligt intressant. Dock skulle inte samma regler funka nu som då, men med lite finjusteringar tror jag minsann att det skulle gå fint.

Reglerna jag hade 2009 passar inte helt in nu. Där ingick att jag skulle säga upp mitt kundnummer hos Yves Rocher, att jag inte skulle köpa fler DVD- eller videofilmer, att jag inte skulle köpa fler möbler och att jag skulle säga upp alla prenumerationer på tidningar som jag hade då. Och att jag skulle kolla upp om det skulle löna sig att ha kontantkort på mobilen.

Men jag tänkte även ut saker som passar ännu. Som att böcker går att låna på bibblan, att det blir billigare om man gör matsedel och så vidare.

Syftet är nog annorlunda då och nu. Nu känns det mer som ett litet test för att se hur det går, om vi kommer uppleva att vi sparar mycket, om jag kommer att sakna något väldigt mycket och för att sluta ta hem nya grejer hela tiden. För att slippa köpa nya tandborstar för att sen komma hem och se att det redan ligger sju oanvända i ett skåp i badrummet.

Och jag behöver inga nya böcker. Jag har redan massor som jag inte har läst.

Jag behöver inget nytt smink. Jag kan sminka hela stan med det sminket jag har. Varje dag i en månad.

Och spar jag in på småtjaffset kan jag ju istället köpa de saker som jag verkligen vill ha. Så som väskan från Littlephant och skorna från Dr. Martens.

Det jag minns bäst från förra gången jag hade köptstopp är hur viktiga sakerna som jag redan hade blev. Jag tyckte mycket mer om mina saker helt plötsligt. Och jag hittade saker i skåp och lådor som jag hade glömt. Plus att det kändes befriande att använda allting som var ”sparat på hög”. Jag är dålig på att använda saker jag får för jag vill gärna spara till ett bättre tillfälle. De finaste strumporna blir liksom inte använda. Det är ett otroligt sorgligt drag jag har. Och det skulle det bli ändring på om jag hade köpstopp. Får jag inte köpa nya strumpor så måste jag använda de jag har. Även de som är lite för fina för en vanlig sketen tisdag.

Vad kan jag göra av garnet jag har hemma? Kan raggsockorna som tydligen inte blir klara kanske repas upp och bli något annat istället? Kan gardintyget som aldrig blev gardiner kanske bli en väska? En shoppingkasse? En necessär att ge bort istället för en blomma? Kan mjölslattarna i skafferiet bli ett gott bröd som jag kan bjuda en kompis på? Och kan det blir betydligt fler portioner köttfärssås av ett kilo färs än vad jag tror?

Jag känner mig sugen på att testa. Och jag kanske kommer att fråga här i bloggen om det är någon som har en sån eller en sån om jag behöver det. Så kan jag köpa begagnat istället för nytt.

Och när hösten kommer så köper jag drömskorna. Och när jag fyller år önskar jag mig pengar så att jag kan köpa väskan.

Och de nagellack jag har som jag inte använder kan jag ju ge bort. Så kanske någon kan ge mig en redan läst Femina som tack.

Ja, jag tror att jag ska göra detta. Jag känner att det kan bli min grej 2017.

Dels för att jag skulle kunna andas lättare, men också för att spara pengar till viktigare grejer än småskit och pryttlar.

Saker som jag bör akta mig för är:

  • strumpbyxor
  • nagellack
  • ögonskuggor
  • pennor
  • träskor med kurbitsmålning från Dalarna
  • garn
  • servetter
  • ljus
  • strössel och andra fina bakgrejer
  • tyger
  • tidningar
  • böcker om mat, bak och pyssel
  • hårprodukter

Ja, det var väl allt om det för en stund.

Blev du inspirerad? Vilka grejer bör du akta dig för? Bör du över huvud taget akta dig alls?

Och du råkar inte ha ett par Dr Martens-kängor i storlek 38 som ligger hemma och dräller? Som du vill sälja?

Juldagen

Jaha.

Så var julafton över för i år.

Det är ingen hemlighet att jag gillar adventshelgerna bättre än själva julafton. Jag vet inte varför det är så, men det har nog något med förväntningarna att göra. Jag tycker ofta att dagen före är bättre än själv dagen.

Dagen före är allting möjligt.

Det var en fin julafton igår med lite gäster och med god mat och julklappslek. Glögg med tilltugg på inglasade balkongen och ljus och babbel. Trevligt.

Men när gästerna åkt hem var orken slut och det tycker jag var tråkigt. Man tänker sitta uppe länge men det blir snarare somna i en fåtölj.

Idag är det en ny dag. Juldagen. Den är långsam, lite solig och härlig. Mysbralla på och ett spontant litet besök (litet i antal, stort i betydelse) ikväll. Det blir toppen att få bjuda på all den julmat som vi fick över igår. Gästen är ombedd att komma vrålhungrig.

Jag hade ätit tre julbord i år innan julen ens kommit. Ett när vi firade bröllopsdag, ett på IKEA och ett på herrgård. Kanske gjorde detta att jag inte var så sugen på sill, korvar, Jansson och sillsallad som jag brukar vara på julen. För när maten väl var klar igår så var jag inte så hungrig. Men inuti mig så har jag också en stark känsla av att julen börjar bli lite omodern.

Inte så att jag tycker att vi ska sluta fira jul, för det vill jag verkligen inte. Men det här med all mat och alla paket och sånt… det känns omodernt. Idag när många av oss kan köpa i stort sett vilken mat vi vill och hur mycket vi vill, alla dagar på året, så känns det ju inte så lyxigt längre med detta berg av mat som ett julbord innebär. Och jag hör många som säger, barn och vuxna, att det nu för tiden är så svårt att komma på vad man önskar sig. För vi har ju redan allt.

Ja, just precis så. Därför tycker jag att julen känns omodern. Inte julen i sig förstås, men mer hur vi firar den.

Nästa år blir det inget julbord hemma hos oss. I så fall tre rätters. Eller nått liknande.

När gästerna anlände igår lagade vi något som vi var sugna på att testa. Det hade inte med julen att göra alls. Vi var bara sugna på att prova.

Jag berättar mer om detta i ett annat inlägg.

Nu ska jag hasa runt och dra benen efter mig en stund.

God fortsättning på julen.