I egen skola

Jag tänkte att jag skulle börja smaka på min egen medicin. Gå i min egen skola. Lära mig av mina egna misstag. Gräva en grop åt mig själv.

Eller bli det som kallas ”smart”.

Eller få arslet ur vagnen.

Ungefär så.

Jag köpte till exempel för cirka 100 år sen, ett lite för dyrt tyg som jag skulle sy en gardin av.

Men sen bestämde vi oss för att inte ha några gardiner. Så då blev tyget över. Och jag kom på att kuddfodral, det är ju enkelt att sy. Det tar ju inte så lång tid. Det gör jag på ett kick.

Och ja. Det gjorde jag.

Jag hade rätt.

Två kuddfodral.

Att sy: tidsåtgång cirka 45 minuter inklusive ta fram symaskin, städa bort symaskin. Samt plocka upp tappade trådar från golvet.

Mental förberedelse: cirka ett och ett halvt år. Nästan två.

Så nu vet jag det. Det som tar nästan två år att förbereda mentalt, kan ta 45 minuter att åtgärda.

Jag har nu även tagit bort två batteriljus från bordet på balkongen. Handling: 5 minuter inklusive borttagning av batteri och sopsortering i förrådet. Mental förberedelse: cirka tre månader.

Nu är jag på g.

(Tyget heter Florette Classic och är designat av Louise Videlyck).

Annonser

Idag om ett år. Med konmari.

Jag bestämde mig ju för en tid sen, att göra skillnad. Att om idag om ett år så ska jag ha klarat av tre saker. En resa, en annan sak och så en slutgiltig rensning. Av hemmet. Idag om ett år är den 19 mars 2019. Då ska jag alltså ha rest en resa, städat ur och rensat ur varenda vrå och gjort en grej till.

Jag kommer att klara det.

Ingen av grejerna är omöjlig.

Jag gjorde först en planering av rensningen. Tänkte att det säkert är smart att ta ett rum i taget. Att rensa ur sovrummet först, med allt vad det innebär och sen gå vidare till kök eller badrum eller vad det nu skulle bli.

Jag var supernöjd med min plan och köpte anteckningsbok och började planera.

Precis innan jag hann börja fick jag ett mess från en snäll vän som frågade om jag läst boken The Life-Changing Magic of Tidying av Marie Kondo.

Nix pix. Inte läst ett ord.

Men jag förstod efter en liten stunds fundering att det handlade om detta med konmari som jag hört lite om. Och sett på Instagram, men inte förstått vad det inneburit.

Jag har BookBeat så jag kollade om boken fanns där och det gjorde den, så jag började lyssna. Och blev helt uppslukad efter bara några minuter.

Det här handlar om en helt ny grej för mig. Jag som rensat i snart 47 år men aldrig blir klar. Jag blir ju aldrig nöjd. Aldrig färdig. Och trots att jag rensat hur många gånger som helst (till och med rätt rejält vid en flytt för 1,5 år sen) så känns det inte som att jag blir färdig någon gång. Jag har nästan lika mycket kvar. Ändå.

Och jag är så himla tacksam för att jag fick det här tipset i slutet av mars 2018 och inte i början av mars 2019 när jag nästan ska vara färdig.

Det finns massor av sidor på nätet och inspiration på Instagram (Marie Kondo heter @mariekondo på Insta, kolla in henne där!) så jag ska inte tjata ut dig för mycket här i bloggen om hur man gör och vad det handlar om, men lite måste jag ändå få berätta. Jag är ju som nykär. Måste få dela med mig. Och jag har inte lyssnat klart på boken ännu, så jag är verkligen inte fullärd, men detta är så bra, så bra!

Några ”regler” som jag skrivit upp som förändrat mycket för mig…

  • Rensa en kategori i taget, inte ett rum.
  • Kategori: Kläder, smink, kaffemuggar, tallrikar, böcker, tidningar, papper…
  • Var effektiv, gör det till en happening. Låt inte en kategori ta för lång tid. Gör klart med en gång.
  • Känns en kategori för stor – dela upp den! (T ex Kläder – byxor, tröjor, klänningar, jackor…)
  • Släng inte en sak om dagen. Gör klart en kategori på en gång.
  • Rensa först, innan du ens funderar på hur sakerna ska förvaras efteråt. Fundera inte ut en ny förvaringslösning medan du rensar.
  • Lägg upp sakerna framför dig så att du får en bra översyn.
  • Fokusera på det som ska sparas, inte på vad som ska slänga.
  • Ta en sak i taget i dina händer och känn efter. Varje sak ger olika känsla. ”If it sparks joy, keep it.”.
  • Börja med sånt som är enkelt. T ex kläder. Ta fotografier på slutet. (Det är enklare att rensa bland kläder än foton, mindre känslosamt).
  • Berätta inte för dina föräldrar/anhöriga om/att du tänker slänga saker från din barndom. Risken finns att de försöker övertala dig att spara eller känner sig ledsna över att du vill göra dig av med sakerna.
  • Om det bor flera personer i ditt hem, tjata inte på att de också ska rensa. När du rensar kommer det till slut att ”smitta av sig” av sig själv.

Jag har även lärt mig att det är mycket bättre och smartare att vika ihop sina kläder än att hänga upp dem eller att ha dem i högar i lådorna. Det är bättre att vika ihop strumpor och trosor än att ha dem slängda i en låda. (Ja, jag vet. Man kan knappt tro det. Men så är det tydligen.)

Igår gick jag igenom alla trosor, strumpor, strumpbyxor, tights och underkläder som jag har. Det som förut tog upp två lådor och en hylla får nu plats på en halv hylla och en låda. Och det beror inte på att jag gjorde mig av med så mycket utan på att jag nu vikt ihop allting snyggt. Och inte längre gjort bollar av strumporna.

Jag fick typ begär av allt vikande och tog min mans strumplåda också. När han kom hem frågade han var jag gjort av alla hans strumpor. Han tyckte att det såg ut som att jag slängt hälften. Jag skulle aldrig slänga hans grejer utan att fråga, men genom att vika ihop dem (istället för att förvara dem som trassliga bollar) blev halva lådan tom. Helt otroligt.

Marie Kondo tycker att man ska vika så många av sina plagg som det bara är möjligt. Istället för att hänga på galge. Jag förstår grejen med detta, men har inte den möjligheten då lådorna är för få i vår garderobslösning. Men jag ska försöka hitta på nått tänkte jag… Fundera ut nått smart.

Jag har även gett mig på skor, smink, krämer, nagellack, rengöringsmedel, tvål och sånt… och en del annat. Och det går så lätt och blir så bra när jag fokuserar på vad jag vill behålla istället för vad jag vill göra mig av med. Tänk att det kan göra så stor skillnad att tänka tvärt om.

Och att samla ihop exakt allting man har inom en kategori gör också rensningen mer effektiv och bestående. I går när jag rensade bland läppstiften fick jag hämta dem från hundra ställen. Badrummet, handväskan, resenecessären och så vidare. Det var många fler läppstift än jag trodde som fanns i mina ägor. Jag trodde att jag hade högst fem. Sanningen var att jag hade mer än dubbelt så många.

Nu äger jag så många som jag trodde jag hade från början. Och som jag var helt nöjd med. De andra är borta. Och det är toppen.

Ja, jösses. Jag har bara börjat, men jag känner att det är på riktigt den här gången. Med den här metoden kommer jag att gå i mål. Bli klar och bli färdig.

Den här gången är det på riktigt.

För att vara en sån. Som.

En god och smart vän sa en gång, att för att vara en person som gillar att vara spontan, så är jag väldigt uppbokad.

Ja, det är som att jag är en person som gillar att blogga, men aldrig går in där man kan göra det. Utan istället gör sånt som inte alls rockar. För att säga, sånt som är skittråkigt. Och suger musten ur en.

Jag måste fylla på med mer must. Och lust. Och energi.

Jag har gjort så mycket kul så du anar inte. Men inget av det skriver jag om för jag orkar inte ta tag i det. Och jag gör allt så stort.

Och nu när jag bestämde mig för att blogga om grejer som varit så himla roliga, då funkar inte uppladdningen av bilderna. Jag började klocka sju och nu är klockan halv tio. Och jag måste snart lägga mig och dåna. För i morgon ska vi jobba minst 12 timmar. Fast vi får en räkmacka som plåster på såren. Ett bra plåster om du frågar mig.

Vad skulle du vilja att jag skrev om?

När vi var i Gävle, firade bröllisdag och invigde Bocken?

… eller om när jag bjöd hem min svägis på vinlunch och universums lätt godaste kroppkakor som någon någonsin gjort? Som var så goda att jag ville gå ut på balkongen och kasta dem på folk som gick förbi. För att få höra hur häpna de skulle bli när de tog en tugga och fattade att det godaste de ätit i sitt liv var som sänt från ovan?

… eller om när jag tog död på kaktusen som var så snygg och ståtlig. Fast nu för tiden ser ut som att den kräks över Ernst-loggan.

… eller om när jag och några kollegor tvingade en annan kollega att lära oss att göra tvål från grunden? Och öppnade en tillfällig fabrik hemma hos henne en kväll?

… eller varför inte om när jag rensade bland allt smink. Och la alla i tre  högar. En spara, en kanske-spara och en slänga. Och när jag var klar låg det fem saker i spara högen. Och kanske-spara-högen åkte rakt ner i soporna. Utan att passera gå. Ihop med det som definitivt inte ens borde kommit in genom dörren ens från början.

… eller om den nya superfina klänningen som ska få fira jul ihop med mig?

… eller vill du se vad jag fått i min kalender? Som jag kämpade mig till att få köpa. Av och till mig själv.

Eller så är du som jag. Som mest längtar efter inre frid och en liten mugg med kokhet glögg. Som jag dricker medan jag hoppas att julkalendern på TV är minst dubbelt så bra nästa år, än den är i år. Vilket inte borde vara så svårt. De kan visa vad som helst, allt är bättre. Än detta.

Jag fattar ju. Att du inte är så intresserad. Att du har mest knäck och julfrid i huvudet. Och det är fint. Så ska det vara. Men rätt som det är kommer jag in här igen och skriver en rad om Bocken. Och om hotellrummet. Och om när jag skänkte en massa saker till ett slags välgörenhet som är mer som vinst varje gång. Åt båda hållen.

En helt ny grej

Fick höra talas om en smart grej för ett tag sen. En butik som säljer begagnade grejer. Och de som lämnat in grejerna får ta del av vinsten. Butiken tar 60% av vinsten och givaren får 40%.

Det är ju helt strålande.

De tar emot kläder, skor, väskor, smycken, inredning och allt möjligt.

Dubbeltumme på det.

Så nu har jag packat ihop en kasse med kläder, skor, väskor och lite accessoarer.

Kassen åker jag dit med på onsdag. Och så ska de försöka sälja mina grejer. Det som inte är sålt om 60 dagar skänker de till bättre behövande. Det som de sålt får jag 40% av vinsten av.

Det ska bli otroligt spännande att se om jag kan få några kronor för den här proppfulla kassen.

Det känns som att alla har något att vinna med detta. Jag kan få några kronor för kläderna jag inte använder. Någon kan få köpa mina kläder, några plagg till och med oanvända, för en billig penning. Och några som verkligen behöver dem kan få dem till sig.

Vinst i alla led.

Får jag 20 kr blir jag nöjd. Allt där över blir fantastiskt.

Adjö

Jag fick en present en gång. I en så fantastiskt fin presentpåse. Jag sparade förstås påsen. Och sparade den igen. Och igen. Och lite till. 

I det nya, hos mig, där inget ska samlas på hög och allting ska användas, rimmar det ganska illa. 

Att spara en presentpåse i en låda för att den är så fin. 

Jag har ju slutat med sånt. 

Men så skulle vi ge bort en present. Och min man fick i uppdrag att göra ordning presenten. Typ slå in den. 

”Jag tar en presentpåse, jag slår inte in i papper…” sa han och kom ut i köket med PÅSEN i högsta hugg. 

Det skar i hjärtat på mig. 

Men nu är den borta. 

Den gavs bort idag i samband med ett kalas. 

Mottagaren sa att påsen var fin. 

Ja. Ljuvlig. 

En gång fick jag en fin presentpåse. Den gav jag bort en present i lite senare. Ytterligare senare, kanske två år, dök den påsen upp på ett släktkalas. Den hade gått varvet runt. 

Har jag tur kommer påsen tillbaka till mig. Hoppas att den kommer att gå ett varv runt släkten den också. 

Det förtjänar den. 

Den förtjänar att få bära runt många presenter. Den ska inte behöva ligga i en låda. 

Alla fel. Och alla rätt.

Du vet ju. Att jag har köpstopp. Och en lista på grejer jag ska uträtta under en viss tid. För att få köpa en onödig men väldigt önskad grej. Det vet du ju. Intet nytt under solen.

Igår hände dock nått konstigt. Jag var trött. Trött, förvirrad och tom i skallen.

Helt plötsligt stod jag nämligen i kassan på Lindex och köpte en klänning och en flaska sminkremover. 25% på hela köpet skröt de om. Jag hade provat klänningen i en storlek som visade sig vara för stor. Tog en mindre storlek utan att prova.

Så många fel på en gång.

I kassan sa kassörskan ”Du behöver inga bomullsrondeller?”. Jag svarade att det behövde jag inte. ”Men strumpbyxor då? Det är 3 för 2 och dessutom 25%. Billigare blir det inte!”. Även här svarade jag nekande. Hon frågade om jag inte behövde nått annat. Jag sa att hur mycket jag än tänker så kan jag inte komma på en enda sak mer som jag behöver. Hon svarade lite surt ”Förlåt, jag bara frågade!”. Jag hade inte ens svarat otrevligt. När hon frågade om jag behövde en plastpåse svarade jag nej igen eftersom jag har en så bra rygga. ”Inte ens det nä!” fick jag då kastat i ansiktet.

När jag kom hem ångrade jag mitt köp OCH klänningen visade sig vara för liten.

I morse hängde jag på låset för att få lämna tillbaka den.

”Vill du inte byta mot något annat?” frågade en tjej i kassan.

Hela jag ville skrika ”NEEEEEJ HAR JAG JU SAGT!”.

Men på grund av uppfostran svarade jag så vänligt jag kunde att jag ville ha pengarna tillbaka.

Det var fel att köpa klänningen. Men SÅ befriande att lämna tillbaka den.

Jag har klappat mig själv på axeln hela morgonen och jag är så nöjd med mitt beslut.

Likt vilken sorts missbrukare som helst tog jag mig ett återfall* men rättade till allt idag. Och förfasas över hur vi överöses av reklam och lockrop om att köpa mer och mer och mer.

Om klänningen hade passat och känts 100% rätt hade jag nog behållt den. Men det var inte så det kändes.

Ordningen återställd. Och ingen klänning i garderoben som blir hängandes med lappen kvar.

* Nej. Jag är inte och har aldrig varit en shopoholic. Jag vill bara handla mindre.

Rastlös

Jag vet inte vad som hände nu efter semestern men jag måste ha vilat mig så ordentligt eller nått. Jag känner att jag har väldigt mycket energi.

Det finns så himla mycket jag vill sätta tänderna i och jag är verkligen inne i ett flow.

Det är nog bäst att rida på den här vågen så länge jag kan för såhär vet jag inte när jag kände senast. Eller hur länge det håller i sig.

Jag har förändrat min livsstil en aning. Kan det ha gett såhär stora resultat? Eller har jag bara fått i mig lite för mycket vitaminer en period?

Jag lyckades med bedriften att sy en klänning/tunika i söndags. Det gav mig ett enormt energipåslag. Det var väl klänning/tunika nummer 400 ungefär. Den fyrahundrade som kom efter trehundranittionio katastrofer som hamnat i soporna. Men jag har vägrat att ge mig. Den här gången tänkte jag att om jag inte skulle lyckas den här gången heller så skulle det bli en sån knäpp för självföroendet att jag kanske aldrig med skulle vilja titta på en trådspole.

Men jag lyckades. Och växte en meter. Och fick rusånga. Nu vill jag sy hundra till. Och ändra lite på varje så att varje blir lite unik.

Det är nog så. Att man behöver göra lite svåra saker ibland. För att växa. Inte bara göra det man redan kan. Utan testa nya saker. Lite svårare.

Över huvud taget behöver man testa nya vägar ibland. Se nått nytt. Prata med någon man inte känner. Se ett TV-program som överraskar. Ta en annan väg till mataffären.

Det kan vara upplyftande.

Och ge energi.

Men nu vill jag sy en kimono av den där fina sjalen som jag köpte för 10 år sen. Och inte har använt. För att den är så stor. Och konstig i formen. Och så vill jag plantera om min monstera (som jag snott skott på) och sätta i den fina ERNST-krukan jag köpte för halva priset. Och åka till den fina affären och köpa överkastet vi såg. Och slänga ut massa saker. Och sy en klänning som är lite längre, av det gröna tyget jag köpte för 150 år sen.

Och så vill jag blogga om saker som jag varit med om. Och gjort. Och tänker göra.

Ikväll. Då jäklar ska jag göra grejer!

Hurra!