Pretto

Jag har blivit så pretto.

På ett dåligt vis.

Har svårt att ta saker med en klackspark. Har svårt att skratta åt mig själv när jag gjort saker som jag lätt bjöd på förr i världen.

Det ska vara så perfekt allting.

Jag får inte göra några fel på jobbet. Jag ska inte ha något damm i mitt hem. Handdukarna ska vara helt rena. Disken ska vara inplockad. Brödet hembakat. Mackorna lagom stora. Chipsskålen liten och lagom, även om jag vet att hela påsen kommer att ätas upp ändå.

Jag var roligare förr. Jag hade roligare förr.

När allt inte var så tillrättalagt.

Eller jag. När jag inte var så tillrättalagd.

Jag hörde mig själv skratta på en film för ett tag sen. Nån spelade upp en film i sin telefon. Där jag var med. Jag skrattade så högt. Flabbade. Överröstade alla.

Jag bestämde mig för att aldrig skratta mer. Sådär kan jag ju inte låta. Nån måtta får det ju vara. Man får ju lov att vara lite måttlig.

Lite sval.

Vi har några svala på jobbet. De sitter raka i ryggen och fnissar lite fint. Utan att få läppstift på tänderna eller bli blanka i ansiktet.

Och äter en liten minisallad de plockat ihop på Willys.

Några stolar längre bort sitter jag. Med min kladdiga spagetti och köttfärssås. Och berättar nått flamsigt med för hög röst och är blank i pannan.

Kanske har jag även en tunika som är lite skrynklig bak i rumpan.

För jag rättar inte till kläderna innan jag sätter mig.

Både det OCH skrattar för högt.

Jag kan även berätta nått från senaste avsnittet av Syrror. Jo, för jag har tydligen så mycket fritid att jag har tid att se detta.

Plus att jag virkar.

Hur mycket fritid har jag egentligen?

Inte konstig att jag blir blank.

Förr var det sånt här som jag var stolt över. Att jag liksom var lite fri. Att jag kunde prata om allt, skratta för högt och liksom vara lite pinsam. Utan att dö av det.

Nu tänker jag för det mesta att jag måste hålla ihop mig själv. Skärpa mig. Se till att göra rätt. Hålla ordning. Strukturera.

Men det måste få ett stopp.

Pretto är inte kul.

Jag vill vara kul.

Jag ska bli det igen.

Utan att bekymra mig för om att jag är skrynklig.

Eller har grus i hallen.

Annonser

Dagarna och dess mat och fika

Jobbar min tredje vecka nu efter semestern. Det går bra tycker jag. Men en sak som jag saknar är att få och kunna göra saker så länge som jag själv vill. Utan att titta på klockan. Att äta frukost tills jag känner mig färdig. Inte bara tills den är uppäten.
Vi är inte långsovare (längre) men det är ändå skönt att få vakna utan väckarklocka och att få ligga och glo i taket tills jag tröttnat på det.

Kort och gott. Jag känner mig friare när jag är ledig.

Men det är ju ingen kioskvältare precis. Så tror jag att 99% av alla som arbetar känner. Eller hur känner du?

Det händer mycket kul i livet just nu. Tycker jag. Det är många kul grejer på gång och livet överraskar mig just nu. Det känns som att det händer många överraskande saker. Sånt jag inte kunnat planera. Sånt som bara händer. På grund av att livet pågår.

Den fina familjen som vi träffade i Kalmar ville t ex komma hit och hälsa på på vägen hem. Och det är såklart att de fick det. Vi åt hämtpizza, spelade Nintendo, drack rosé på balkongen, kollade på Ernst och åt muffins. Som jag fick hjälp med att spritsa grädde på och dekorera. Finare muffinsar har jag sällan skådat.

Under strösslet och grädden (de som hade grädde, alla hade inte det för alla tycker inte att det är gott) var det hembakade kladdmuffinsar. Väldigt goda. Bra recept. Testa det!

Familjen åkte hem i fredags morse och då trodde jag att det skulle dröja en evighet tills vi sågs igen. Men livet överraskade mig och det visade sig att vi ses igen (delar av oss, inte alla tyvärr) innan vi knappt hinner blinka. Fantastiskt. Välkomna tillbaka.

En annan sak som överraskade mig var att jag för ett tag sen fick något jag önskar mig. Och detta mycket snabbare än jag trodde. På semestern satt jag nämligen och sa att jag önskar mig en orange vespa. Kanske är den jag fick inte exakt en sån jag önskade mig. Men jag kan inte klaga, jag sa aldrig hur stor den skulle vara.

Den här är köpt hos Två röda hus och jag har ingen aning om vilket märke det är eller var den kommer ifrån. Det står inget på den…

Och här kommer några påminnelser till mig själv. Om att göra samma braiga sak igen.

Nummer ett. Gör rödbetspastan från boken Ännu mera vego väldigt ofta…

… som Nummer två kommer följande: Baka eget bröd. Köp inte skiten i affären. Baka mer och gärna Susanne Jonssons oknådade bröd. När det är så otroligt enkelt att baka finns det ingen rimlig anledning att låta bli.

Otroligt gott bröd. Så nära surdegsbröd man kan komma utan att baka just surdegsbröd. Testa vettja. Jag slängde ner det i en gryta från Rusta. Funkade perfekt. (Det är för övrigt en otroligt bra gryta för en liten peng!)

Brödet åt vi till kräftorna. Som vi marinerade enligt Ernstans bästa recept.

Ja. Det är lite så jag har det just nu. Och så väntar jag på en bok. Som dök upp från ingenstans från en kollega vid fikabordet på jobbet förra veckan, och slog mig så hårt i ansiktet att jag tappade andan. Och skrek ”Jag ska beställa den här boken, är det någon mer som vill ha”. Den kommer snart. Den är på väg. Mitt ex och kollegornas 4 ex. Det ska bli ett sant nöje att läsa boken och jag är övertygad om att den är skriven till mig.

Det måste vara mig den handlar om. För jag går och väntar hela tiden. På att det ska börja. På riktigt.

Jösses.

Söndag

Jag tyckte ju inte att det var så jobbigt att börja jobba efter semestern. Det gick bra. Jag hade ingen direkt ångest. Knappt någon alls. Men jag satt och sa till någon i telefonen i veckan att jag är rädd att ångesten kommer över mig ändå. När jag inte är beredd.

Och den kom nog lite i dag.

Men jag vet inte riktigt vad ångesten beror på. Om det är att jag har haft en så bra helg och att den nu är slut, eller om det är för att vi sa både hej och hej då till långvägt resta vänner idag. Eller om det är semestern som är slut.

Jag tror mer på de två första alternativen. Och allra mest på det i mitten.

Igår hade vi besök av vänsläktingar. De bjöds på lunch (pasta med köttbullar i tomatsås) och focaccia.

Efter maten åkte vi på utflykt till vårt nya fabbo-ställe Två röda hus. Som jag skrivit om förut. Ännu trevligare den här gången än den förra eftersom vi den här gången stannade och fikade. Och hade sällskap med oss.

En jättetrevlig dag med många gapskratt. Tack L, T och F! Kom snart tillbaka!

Idag hade vi varit på en annan utflykt. Träffat våra kära vänner från Sundsvall. De är på Öland på semester just nu och till Öland har vi inte så långt. Ännu närmare till Kalmar. Så vi stämde träff på Kullzénska Caféet klockan 12.00. Värsta lyxen.

Vi var tidiga så vi satte oss och väntade på en bänk. Och skylten ovanför våra huvuden förklarade precis känslan av att sitta och vänta på några som man har längtat ihjäl sig efter.

Väl inne så smaskade vi i oss en massa gott och gav varandra presenter. Man får ju en lyckochock av blotta tanken på detta.

Vi tog sen en promenad på stan och shopade lite livsviktiga saker på TGR (eller heter det Flying Tiger?) och Åhléns. Jag hade ett presentkort från Åhléns som brände i fickan. Köpte mig en bok jag länge velat ha.

Det var sen en i vår trevliga grupp som ville till en affär i Giraffen. Så vi drog dit. Men där var vi tvungna att fika lite innan vi handlade. Inget konstigt med det.

Min man och jag säger alltid att vi typ aldrig går på café. Men den här helgen har vi gjort det tre gånger på två dagar. Så säg inte att vi är dåliga på att fika.

Ja, och eftersom vi inte har semester så var vi sen tvungna att åka hem. Medan fina familjen fortsatte sitt semesterfirande.

Och det var sen i bilen på väg hem som den där ångesten kom över mig.

Separationsångesten.

För det är vad de handlar om. Jag klarar inte separationer. Det är min sämsta gren. Bryter liksom ihop inuti. Höll låda i bilen hela vägen hem. Två timmar och tjugo minuter. Om hur jag vill leva mitt liv och vad jag inte tänker ägna mig mer åt.

Det var en intressant utläggning. Jag sa en del grejer som jag reagerade på. Som överraskade.

När jag kom hem satte jag in en av presenterna jag fick i en ram som jag köpte i Kalmar.

Blänket i glaset bjuder jag på.

Fokuset hamnade på elefanten istället för tavlan.

Men hellre fel fokus i kameran än i livet.

Med några få dagar kvar

Det är nu inte länge kvar tills vi lämnar det här stället. Som vi kallat vårt. Som vi levt i. En rätt lång tid. 16 år ungefär. Tror jag att jag räknade ut.

Vi skulle bo här så länge. Tills vi hittade något annat. Det beräknade vi skulle ta ungefär ett år. Men det blev femton till. Och det blev rätt så bra. Men det har ändå funnits en längtan efter något annat. Nått annat att bo i.

Nu står det ett hem redo för oss. Några hundra meter bort. Och jag längtar. Jag längtar efter att få lämnar och att få börja om. Plocka upp. Ställa ordning.

Jag har tänkt mycket på flytten. Skrivit mycket. Ältat. Tjatat. Det är stort för mig att flytta. Jag har gjort det så få gånger. Jag har tänkt att det här kommer att bli jobbigt. Jobbigt som i svettigt och fysiskt ansträngande. Liksom läge att börja träna innan det är dags.

Vi har packat det mesta nu. Varit på tippen en gång i halvtimmen och skänkt trehundra långtradare fulla med grejer till loppis, grannar, vänner och löst folk. Inte en enda gång har jag tänkt att detta varit fysiskt ansträngande. Inte en enda gång har jag tänkt att detta är svettigt och flåsigt. Och det beror inte på att jag har bra kondition. För det kan ingen anklaga mig för att ha.

Det jobbiga med att flytta visade sig vara något helt annat än att bära.

Det jobbigaste med allt har varit att hitta. Att ta fram och att återuppleva.

Och en annan jobbig sak har varit att tänka på vad allt som vi nu ratar en gång har kostat. Inte bara oss själva utan även folk som gett oss saker i present.

Jag har flyttat väldigt få gånger. Inte ens en handfull. Och jag har så mycket kvar. Vi har haft en stor källare och där har vi ställt ner allt. Och där ställde jag ner kartongerna från mitt förra hem. Såna där kartonger med tveksamma grejer i som man tänker att man ska sortera sen. Och sen blev 16 år senare. Och sen blev en jobbig period.

Dagböckerna är ju slängda på tippen. De kan flyga och fara. Andra minnessaker har antingen eldats upp eller lämnats att förruttna. I evighet.

Och då har jag ändå inte ett särskilt jobbigt liv bakom mig.

Men det är så tydligt för mig. Att jag inte ska spara på sakerna. Att jag ska tillåta mig själv att glömma och gå vidare. Att minnas det braiga och härliga. Och låta det andra försvinna av sig självt.

Det är värdelöst att bädda in dåliga erfarenheter och minnen i ljusblått silkespapper och förvara i ett skåp.

Nej tacka vet jag korsdrag. In med ny luft och bort med det där dammiga och kväljande kvalmiga.

Jag tror att det inom kort blir fasligt omodernt med överkonsumtion och köphysteri. Jag fattar att jag kommer att hamna i detta då och då, men jag känner mig lättad över allt som vi lämnat ifrån oss. Över det där som ställdes in i ett skåp för 16 år sen och aldrig någonsin mer togs fram. Förrän nu. Adjö med det. Vi ses aldrig mer.

Det ska bli så spännande. Och luftigt. Och lätt. Vi får inte mer boyta, men vi får mer luft. Och jag behöver luft. Jag andas med den. Det är en bra grej att kunna göra.

Hugg i huvudet, idolpost och kakor på plåten

Det hände nått med mitt huvud för ett tag sen. Jag tänkte inte så mycket på det först, men sen har det fortsatt. Kommit och gått. Det är som att det är något som slår mig i huvudet ibland. Som att någon tar hundra nålar och trycker mot vänster sida av huvudet, någon stans mitt mellan mittbenan (som jag inte har) och örat. Det kommer helt utan varning. Ibland inte på flera dagar. Ibland 10 gånger samma dag. Slår till som en chock och försvinner lika fort. Mycket obehagligt. Och lite skrämmande. Ibland gör det inte så ont alls, ibland är det så jag tappar andan.

Jag har förstås, korkat och mycket dumt, googlat om detta och kommit fram till att jag med all säkerhet inte kommer att dö av detta, men att det beror på stress och spänningar. Magdalena Graaf beskriver t ex detta väldigt bra och väl. Och har fått många kommentarer värda att läsa.

Ja, vad annat än stress och spänningar kan detta bero på liksom?

Jag tänker att stressen beror mycket på flytten. Jag tycker att det ska bli fantastiskt kul på alla sätt, men det är rörigare än jag tänkte mig och hur mycket vi än rensar och tar bort så är det tonvis med grejer som ska med. Och flyttkort ska skickas och nya adressen ska anmälas och elen och bredbandet och parkeringen och nycklarna och den bokade hisstiden. Det är mycket nu.

Men det blir bra.

Det finns många saker som jag vill dra igång men skjuter framför mig på grund av att mycket är nerpackat och att det känns konstigt att dra igång saker som måste sättas på paus om bara några dagar.

Men en liten grej har jag gjort i kväll i alla fall. Bakat drömmar. Vi ska ha hemligt fikakalas för min kollega som ska sluta. Hon ska få present och fika. Hon läser inte min blogg, vad jag vet, men vad hon får i present tänker jag inte skriva här ändå. Internet är ibland mindre än man tror. Men det är typ världens bästa present. Det ska ni få veta sen.

Jag har också fått en present ikväll. Min idol Lotta Kühlhorn visade upp små väskor hon sytt på sitt Insta. Och frågade om någon var intresserad av att köpa. Jag fick spatt och skickade meddelande direkt. För det första, att få en möjlighet till kontakt. För det andra, att få köpa en grej hon designat OCH sytt själv. För det tredje, herre jäklar. För det fjärde, jag måste nästan lägga mig på golvet och djupandas.

Hon skickade ett mail och berättade vad jag blev skyldig, skickade sitt mobilnummer och jag swishade. Jag överöste henne med fina ord och beröm och hon skrev att hennes kväll blivit en lyckokväll på grund av det jag skrivit.

Mitt liv blev ett lyckoliv när jag insåg att jag kommer att få post i min brevlåda från Lotta Kühlhorn.

Jag borde köpa hennes bok. Men det får bli efter flytten.

Som allt annat.

I övrigt undrar jag när jag ska använda min nya klänning…

… om jag någonsin kommer att unna mig drömväskan…

… vad det är som hindrar mig ifrån att ta steget och om det blir något Sommar med Ernst i år. Eller kanske snarare om det blir någon sommar över huvud taget utan Ernst. Är det någon som vet? Har ni hört om han sagt något?

Såhär skriver TV4 på deras sida om Ernstan.

Sen har jag kommit på att mitt nya drömjobb är att jobba som bokuppläsare. Så har du skrivit en bok som ska bli talbok så kan du kontakta mig. Jag kan läsa högt, tydligt och fint och bjuda på drömmar.

För rätt så länge sen var det en tjej som mailade mig och sa att jag var roligare förr. Att jag legat av mig. Att jag skrev mycket roligare saker förut. Att jag liksom var mer levande tidigare.

Jag håller med.

Jag måste öva upp mig igen. Skriva kul. Berätta nått roligt. Skriva en julkalender. Rita en bild. Bjuda på ett foto. Rycka upp mig.

Det är dags för det nu.

I fredags var jag på after work. Jag drack lite för mycket rosévin och visade var skåpet skulle stå när det var quiz med frågor om schlager. Men jag skäms över att jag inte kommer ihåg att det var Mark Levengood som var programledare ihop med Jill Johnson 2005. Och jag skäms över att jag glodde lite för mycket på den där tjejen som hade så satans snygg klänning. Att jag drack lite för mycket rosévin skäms jag inte för över huvud taget. Jag hade superkul och kvällen gick ut på att fira av kollegan. Hon som slutar. Och det gjorde vi med bravur. Och vinet var gott. Och jag betalade det själv.

Och det var jag som kom på världens bästa present. Som kollegan ska få.

Så vad är lite för mycket rosévin. Herre gud. Jag tog mig hem själv. Skrek inte åt busschauffören. Drog inte till någon med handväskan. Dansade inte på borden. Klädde inte av mig.

Det finns inget att be om ursäkt för.

Det var så otroligt kul.

En solig och lite kall torsdag i maj

Solen skiner ute och jag sket i jackan i morse. (Ja, det där får ni tolka som ni vill.). Det straffade sig när jag kom till bilen och det stod att det var fyra grader ute. Det var nästan frost på rutan. Där satt jag i sandaler och korta sommarbyxor. Fast temperaturen lika väl kunde menat att det var december.

Det är rörigt nu i livet. I själen är det ganska lugnt och så, men i omgivningen är det stökigt. Det mesta ligger i kartonger och det är svårt att hitta på något att göra hemma. Jag har liksom inga grejer att fixa med. Men det kommer ju att gå över. I juni. För då tar vi grejerna under armen och flyttar. Ja, det ska bli så härligt. Men också lite läskigt.

Igår var vi på möte. De som bygger huset var där, de som drar elen, de som ordnar med kablar, de som… ja… de som fixar. Och så alla som ska bo där. Ja, nästan alla faktiskt. Alla våra nya grannar satt där och drack kaffe och åt prinsesstårta. En del såg gulliga ut. En del verkade roliga. En del såg skitsura ut. En del verkade nervösa. Själv retade jag mig mest på en som pratade och var lite dryg. Och undrade vem som var min kompis kompis. Som jag hört ska bo i samma hus. Och så tänkte jag på detta. Och på om jag kanske måste skriva en ny julkalender nu. När det dra ihop sig.

Tanken om att ta med så lite som möjligt till nya hemmet funkar ganska bra. Men så lite som möjligt kan vara ganska mycket. Men jag vågar inte tänka på hur mycket vi skänkt, sålt och slängt. Ett helt hem kanske. Kanske kunde någon ha använt detta och byggt ett helt hem. Om den bara köpt till en stekpanna. Och en vit bh.

Den 31 maj ska vi få komma in i vårt hem första gången. På en liten visning. Ingen har bott där förut. Vi blir först. Och jag tänker att det verkligen känns viktigt att vi får bra vibbar när vi kliver in. Det blir som en blinddate. Fast vi kan inte bara dra om vi dissar vår date. Inte direkt i alla fall. Fast det är förstås inte tills döden skiljer oss åt som gäller. Inte mellan oss och hemmet i alla fall. Tack och lov.

Jag tänker ta med ungefär fyra blommor till nya stället. Jag har inte så många fler. Men den här lever och frodas och mina elefantöron slår just nu rekord. Från att se ut såhär i mars, har den nu helt gått bananas och håller på att växa ur huset. Det största bladet känns som en LP-skiva.

De fick rusånga av gödning och ny jord. Och kanske även lite sol. Vem får inte det.

Annars kan jag berätta att jag har klippt mig idag. För sista gången hos min frissa som klippt mitt hår i 16 år. Nu tänker hon ägna sig åt pension. Och jag är frisörlös. Och vilsen.

Och i morgon ska vi på after work. Och fira att vi har fått ha en fantastisk tjej hos oss i tre år. Som inte fick vara kvar på grund av vikariat. Men nu har hon fått ett nytt jobb och världen ler mot henne. Men hos oss kommer det att vara dåligt väder en lång tid framöver. Som att solen går i moln. Människor borde inte få försvinna ur ens synfält. Jag säger blä till avsked. Avsked kan ta sig någonstans.

Fast jag kanske bakar frallor i helgen. Som jag gjorde förra helgen. För nybakade varma frallor en lördagsmorgon kan få en molnig himmel lite klarare.

Om man vill baka såna här frallor kan man lära sig det här.

Annars så ska jag nu sätta mig i en fåtölj. Nästan det enda som finns kvar att sitta i. Förutom toaletterna och köksstolarna. Där ska jag sitta och kolla på Ove en stund. Det ska bli spännande.

Spännande är det också att se vad folk söker efter när de hittar hit. Juliga strumpor liksom. Jag blir rörd.

Och ni som flyttat nyligen… kan ni påstå att det varit lite psykiskt påfrestande? Att det liksom rivit upp och vänt lite på saker? Jag vet inte om det beror på saker jag hittat i lådor och skåp som påmint mig om förr i världen, eller om det beror på uppbrottet. Men svårt att lämna kommer det inte att bli.

Tror jag inte i alla fall.

Men vad vet jag?

Projekt

Jag vet att jag skrivit om det förut. Även om det är chockerande för mig att det är så länge sen. Chockerande på grund av att jag ännu inte kommit på nått.

Jag vill ha ett projekt. Ett lustfyllt. Kravlöst. Kanske lite knäppt.

Som i filmen Julie & Julia.

Men jag kommer inte på det ultimata projektet.

Nästan så att det har blivit ett projekt i sig. Att komma på ett.

Vi har en sverigekarta som vi betar av. Städer. Platser. Det är ett väldigt kul projekt som vi har. Min man och jag. Men det är rätt så tidskrävande. Och svider i plånboken stundvis.

Baka småkakor känns ju lockande på ett sätt. Men vem ska äta upp alla kakor? (Ja, jag vet… ta med till jobbet och så vidare… men det känns lite onödigt att baka så mycket kakor hela tiden.)

Lära mig spela gitarr känns på många sätt som en bra grej. Men det är inte riktigt ett sånt projekt jag söker…

Nått som känns rimligt är att baka matbröd. Att köpa en bok med matbrödsrecept och baka från pärm till pärm. Eftersom jag vill sluta köpa färdigt bröd.

En gång pratade jag med en kollega om projekt. Då sa han att jag borde göra ett släktträd över personerna i filmerna om Änglagård.

Men det har jag ju redan gjort.

Även om man kan ifrågasätta hur snyggt det blev.

Nä, jag måste komma på nått.

Kom med förslag vettja.