2017

Det är nytt år snart. 

Egentligen betyder det ju mest att vi byter almanacka. Och att vi kommer att fylla ett år äldre. Om vi har tur. 

Men jag tycker att avslut och nystart känns lite härligt i huvudet. Och det passar så bra när det är nyår. Lämpligt. 

Jag har inte så många tankar om 2017. Mer än att mycket ska fortsätta. Och att jag måste hitta lugnet. 

Men jag tror inte att lugnet finns i soffan eller i en fåtölj. Jag tror jag måste gräva lite djupare. 

Det hjälper inte alltid att bara blunda. I alla fall inte om det röriga sitter på insidan. 

En nyårsafton gjorde vi den där post it-lapps grejen. Skrev ner en sak i taget som vi önskade oss nästa år. Kanske 20 lappar var. Sen valde vi ut de fem viktigaste (var) och såg till att förverkliga dem. 

Det blev gjort och det blev bra. 

  • Åka till Gotland
  • Blogga mer
  • Bygga något Ernstigt
  • Lära mig texten till Eldkvarns Fulla för kärlekens skull

Borde inte vara omöjligt. 

Men jag ska också göra något svårt. Jag vet ännu inte vad. Men en utmaning. 

Hur tänker du vid nyår? Är natten mellan det nya och gamla året som vilken natt som helst i oktober eller en tråkig vecka i maj? Eller tänker du också att Nu så, nu händer det. Det är nu det blir andra bullar…”?

Annonser

Instagram Plate of cupcakes

Här sitter jag och funderar på smarta saker. Tycker i alla fall jag själv.

Och du säger väl inte emot va? Det är väl inte så vi jobbar?

Jo, jag tänker att bloggen Life is a plate of cupcakes kanske skulle kunna få ett eget Insta-konto. Vore inte det typ toppen?

Kan man ha flera konton? Ja, det är väl klart man kan.

Skulle det finnas intresse tror man?

Nu tänker jag lite såhär

Nu sitter jag här och tänker lite såhär. Att jag kanske skulle ge mig tusen på att lägga upp ett inlägg varje dag i december.

Det tror jag att jag skulle må bra av.

Och jag tror inte att det kan skada någon annan heller.

Så jag börjar nu. För det måste jag ju. Annars skulle jag sabba det den första dagen.

Det vore lite typiskt mig.

Typiskt mig är också att dra igång saker. Som jag sen får problem att hålla. Men lite småproblem då och då tror jag att man kan må bra av. Lite friktion.

Egentligen drömmer jag om att skriva en ny julkalender. Men det vore kanske lite magstarkt, även för mig, att dra igång det samma dag som det ska börja.

Men detta är i alla fall något.

Eller det kan bli något.

Välkommen till mitt december.

Pretto

Jag har blivit så pretto.

På ett dåligt vis.

Har svårt att ta saker med en klackspark. Har svårt att skratta åt mig själv när jag gjort saker som jag lätt bjöd på förr i världen.

Det ska vara så perfekt allting.

Jag får inte göra några fel på jobbet. Jag ska inte ha något damm i mitt hem. Handdukarna ska vara helt rena. Disken ska vara inplockad. Brödet hembakat. Mackorna lagom stora. Chipsskålen liten och lagom, även om jag vet att hela påsen kommer att ätas upp ändå.

Jag var roligare förr. Jag hade roligare förr.

När allt inte var så tillrättalagt.

Eller jag. När jag inte var så tillrättalagd.

Jag hörde mig själv skratta på en film för ett tag sen. Nån spelade upp en film i sin telefon. Där jag var med. Jag skrattade så högt. Flabbade. Överröstade alla.

Jag bestämde mig för att aldrig skratta mer. Sådär kan jag ju inte låta. Nån måtta får det ju vara. Man får ju lov att vara lite måttlig.

Lite sval.

Vi har några svala på jobbet. De sitter raka i ryggen och fnissar lite fint. Utan att få läppstift på tänderna eller bli blanka i ansiktet.

Och äter en liten minisallad de plockat ihop på Willys.

Några stolar längre bort sitter jag. Med min kladdiga spagetti och köttfärssås. Och berättar nått flamsigt med för hög röst och är blank i pannan.

Kanske har jag även en tunika som är lite skrynklig bak i rumpan.

För jag rättar inte till kläderna innan jag sätter mig.

Både det OCH skrattar för högt.

Jag kan även berätta nått från senaste avsnittet av Syrror. Jo, för jag har tydligen så mycket fritid att jag har tid att se detta.

Plus att jag virkar.

Hur mycket fritid har jag egentligen?

Inte konstig att jag blir blank.

Förr var det sånt här som jag var stolt över. Att jag liksom var lite fri. Att jag kunde prata om allt, skratta för högt och liksom vara lite pinsam. Utan att dö av det.

Nu tänker jag för det mesta att jag måste hålla ihop mig själv. Skärpa mig. Se till att göra rätt. Hålla ordning. Strukturera.

Men det måste få ett stopp.

Pretto är inte kul.

Jag vill vara kul.

Jag ska bli det igen.

Utan att bekymra mig för om att jag är skrynklig.

Eller har grus i hallen.

Dagarna och dess mat och fika

Jobbar min tredje vecka nu efter semestern. Det går bra tycker jag. Men en sak som jag saknar är att få och kunna göra saker så länge som jag själv vill. Utan att titta på klockan. Att äta frukost tills jag känner mig färdig. Inte bara tills den är uppäten.
Vi är inte långsovare (längre) men det är ändå skönt att få vakna utan väckarklocka och att få ligga och glo i taket tills jag tröttnat på det.

Kort och gott. Jag känner mig friare när jag är ledig.

Men det är ju ingen kioskvältare precis. Så tror jag att 99% av alla som arbetar känner. Eller hur känner du?

Det händer mycket kul i livet just nu. Tycker jag. Det är många kul grejer på gång och livet överraskar mig just nu. Det känns som att det händer många överraskande saker. Sånt jag inte kunnat planera. Sånt som bara händer. På grund av att livet pågår.

Den fina familjen som vi träffade i Kalmar ville t ex komma hit och hälsa på på vägen hem. Och det är såklart att de fick det. Vi åt hämtpizza, spelade Nintendo, drack rosé på balkongen, kollade på Ernst och åt muffins. Som jag fick hjälp med att spritsa grädde på och dekorera. Finare muffinsar har jag sällan skådat.

Under strösslet och grädden (de som hade grädde, alla hade inte det för alla tycker inte att det är gott) var det hembakade kladdmuffinsar. Väldigt goda. Bra recept. Testa det!

Familjen åkte hem i fredags morse och då trodde jag att det skulle dröja en evighet tills vi sågs igen. Men livet överraskade mig och det visade sig att vi ses igen (delar av oss, inte alla tyvärr) innan vi knappt hinner blinka. Fantastiskt. Välkomna tillbaka.

En annan sak som överraskade mig var att jag för ett tag sen fick något jag önskar mig. Och detta mycket snabbare än jag trodde. På semestern satt jag nämligen och sa att jag önskar mig en orange vespa. Kanske är den jag fick inte exakt en sån jag önskade mig. Men jag kan inte klaga, jag sa aldrig hur stor den skulle vara.

Den här är köpt hos Två röda hus och jag har ingen aning om vilket märke det är eller var den kommer ifrån. Det står inget på den…

Och här kommer några påminnelser till mig själv. Om att göra samma braiga sak igen.

Nummer ett. Gör rödbetspastan från boken Ännu mera vego väldigt ofta…

… som Nummer två kommer följande: Baka eget bröd. Köp inte skiten i affären. Baka mer och gärna Susanne Jonssons oknådade bröd. När det är så otroligt enkelt att baka finns det ingen rimlig anledning att låta bli.

Otroligt gott bröd. Så nära surdegsbröd man kan komma utan att baka just surdegsbröd. Testa vettja. Jag slängde ner det i en gryta från Rusta. Funkade perfekt. (Det är för övrigt en otroligt bra gryta för en liten peng!)

Brödet åt vi till kräftorna. Som vi marinerade enligt Ernstans bästa recept.

Ja. Det är lite så jag har det just nu. Och så väntar jag på en bok. Som dök upp från ingenstans från en kollega vid fikabordet på jobbet förra veckan, och slog mig så hårt i ansiktet att jag tappade andan. Och skrek ”Jag ska beställa den här boken, är det någon mer som vill ha”. Den kommer snart. Den är på väg. Mitt ex och kollegornas 4 ex. Det ska bli ett sant nöje att läsa boken och jag är övertygad om att den är skriven till mig.

Det måste vara mig den handlar om. För jag går och väntar hela tiden. På att det ska börja. På riktigt.

Jösses.

Söndag

Jag tyckte ju inte att det var så jobbigt att börja jobba efter semestern. Det gick bra. Jag hade ingen direkt ångest. Knappt någon alls. Men jag satt och sa till någon i telefonen i veckan att jag är rädd att ångesten kommer över mig ändå. När jag inte är beredd.

Och den kom nog lite i dag.

Men jag vet inte riktigt vad ångesten beror på. Om det är att jag har haft en så bra helg och att den nu är slut, eller om det är för att vi sa både hej och hej då till långvägt resta vänner idag. Eller om det är semestern som är slut.

Jag tror mer på de två första alternativen. Och allra mest på det i mitten.

Igår hade vi besök av vänsläktingar. De bjöds på lunch (pasta med köttbullar i tomatsås) och focaccia.

Efter maten åkte vi på utflykt till vårt nya fabbo-ställe Två röda hus. Som jag skrivit om förut. Ännu trevligare den här gången än den förra eftersom vi den här gången stannade och fikade. Och hade sällskap med oss.

En jättetrevlig dag med många gapskratt. Tack L, T och F! Kom snart tillbaka!

Idag hade vi varit på en annan utflykt. Träffat våra kära vänner från Sundsvall. De är på Öland på semester just nu och till Öland har vi inte så långt. Ännu närmare till Kalmar. Så vi stämde träff på Kullzénska Caféet klockan 12.00. Värsta lyxen.

Vi var tidiga så vi satte oss och väntade på en bänk. Och skylten ovanför våra huvuden förklarade precis känslan av att sitta och vänta på några som man har längtat ihjäl sig efter.

Väl inne så smaskade vi i oss en massa gott och gav varandra presenter. Man får ju en lyckochock av blotta tanken på detta.

Vi tog sen en promenad på stan och shopade lite livsviktiga saker på TGR (eller heter det Flying Tiger?) och Åhléns. Jag hade ett presentkort från Åhléns som brände i fickan. Köpte mig en bok jag länge velat ha.

Det var sen en i vår trevliga grupp som ville till en affär i Giraffen. Så vi drog dit. Men där var vi tvungna att fika lite innan vi handlade. Inget konstigt med det.

Min man och jag säger alltid att vi typ aldrig går på café. Men den här helgen har vi gjort det tre gånger på två dagar. Så säg inte att vi är dåliga på att fika.

Ja, och eftersom vi inte har semester så var vi sen tvungna att åka hem. Medan fina familjen fortsatte sitt semesterfirande.

Och det var sen i bilen på väg hem som den där ångesten kom över mig.

Separationsångesten.

För det är vad de handlar om. Jag klarar inte separationer. Det är min sämsta gren. Bryter liksom ihop inuti. Höll låda i bilen hela vägen hem. Två timmar och tjugo minuter. Om hur jag vill leva mitt liv och vad jag inte tänker ägna mig mer åt.

Det var en intressant utläggning. Jag sa en del grejer som jag reagerade på. Som överraskade.

När jag kom hem satte jag in en av presenterna jag fick i en ram som jag köpte i Kalmar.

Blänket i glaset bjuder jag på.

Fokuset hamnade på elefanten istället för tavlan.

Men hellre fel fokus i kameran än i livet.

Med några få dagar kvar

Det är nu inte länge kvar tills vi lämnar det här stället. Som vi kallat vårt. Som vi levt i. En rätt lång tid. 16 år ungefär. Tror jag att jag räknade ut.

Vi skulle bo här så länge. Tills vi hittade något annat. Det beräknade vi skulle ta ungefär ett år. Men det blev femton till. Och det blev rätt så bra. Men det har ändå funnits en längtan efter något annat. Nått annat att bo i.

Nu står det ett hem redo för oss. Några hundra meter bort. Och jag längtar. Jag längtar efter att få lämnar och att få börja om. Plocka upp. Ställa ordning.

Jag har tänkt mycket på flytten. Skrivit mycket. Ältat. Tjatat. Det är stort för mig att flytta. Jag har gjort det så få gånger. Jag har tänkt att det här kommer att bli jobbigt. Jobbigt som i svettigt och fysiskt ansträngande. Liksom läge att börja träna innan det är dags.

Vi har packat det mesta nu. Varit på tippen en gång i halvtimmen och skänkt trehundra långtradare fulla med grejer till loppis, grannar, vänner och löst folk. Inte en enda gång har jag tänkt att detta varit fysiskt ansträngande. Inte en enda gång har jag tänkt att detta är svettigt och flåsigt. Och det beror inte på att jag har bra kondition. För det kan ingen anklaga mig för att ha.

Det jobbiga med att flytta visade sig vara något helt annat än att bära.

Det jobbigaste med allt har varit att hitta. Att ta fram och att återuppleva.

Och en annan jobbig sak har varit att tänka på vad allt som vi nu ratar en gång har kostat. Inte bara oss själva utan även folk som gett oss saker i present.

Jag har flyttat väldigt få gånger. Inte ens en handfull. Och jag har så mycket kvar. Vi har haft en stor källare och där har vi ställt ner allt. Och där ställde jag ner kartongerna från mitt förra hem. Såna där kartonger med tveksamma grejer i som man tänker att man ska sortera sen. Och sen blev 16 år senare. Och sen blev en jobbig period.

Dagböckerna är ju slängda på tippen. De kan flyga och fara. Andra minnessaker har antingen eldats upp eller lämnats att förruttna. I evighet.

Och då har jag ändå inte ett särskilt jobbigt liv bakom mig.

Men det är så tydligt för mig. Att jag inte ska spara på sakerna. Att jag ska tillåta mig själv att glömma och gå vidare. Att minnas det braiga och härliga. Och låta det andra försvinna av sig självt.

Det är värdelöst att bädda in dåliga erfarenheter och minnen i ljusblått silkespapper och förvara i ett skåp.

Nej tacka vet jag korsdrag. In med ny luft och bort med det där dammiga och kväljande kvalmiga.

Jag tror att det inom kort blir fasligt omodernt med överkonsumtion och köphysteri. Jag fattar att jag kommer att hamna i detta då och då, men jag känner mig lättad över allt som vi lämnat ifrån oss. Över det där som ställdes in i ett skåp för 16 år sen och aldrig någonsin mer togs fram. Förrän nu. Adjö med det. Vi ses aldrig mer.

Det ska bli så spännande. Och luftigt. Och lätt. Vi får inte mer boyta, men vi får mer luft. Och jag behöver luft. Jag andas med den. Det är en bra grej att kunna göra.