Att besöka

Förra helgen styrde vi kosan norrut. Vi satte oss i bilen 07.20 på lördagsmorgonen och kom fram ungefär 14.45. Till Sundsvall. Vi förberedde oss på en lång biltur och vi hade packat med oss både mackor, kaffe, godis, vatten, Melodikryss och talbok.

Vi hann inte med hälften.

Plopp så var vi framme.

Ja, om man gillar att åka bil så är det faktiskt inget problem. Tycker vi.

Vi kom fram till ett födelsedagskalas…

   … och vi fick bo kungligt och supermysigt i deras stora fina husvagn tre steg från trappan in till huset. Eller bron som man säger om man är lite norrifrån.

Vi fyllde dagarna med god mat, fint fika, korv med bröd, chips och confettiregn. Massor av skratt, svalkande drycker, kubb och fina dukningar. Vi hann med promenader både hit och dit, jag hann drömma om att flytta och vi hade så trevligt så vi nästan inte trodde det själva.

Och allt detta för att jag för tio år sen fick ett mail från en tjej som hittat min hemsida och undrade om jag kunde rita en grej till henne.

Det kunde jag.

Och det var början på en fantastisk vänskap. Inte bara mellan mig och henne utan även mellan hennes man och min, mellan oss alla och förstås med deras barn.

Otroligt.

Man fattar det knappt.

Vi har ju träffats många gånger och åker som tradition till Gävle och kollar på hockey varje år. Och så ses vi i övrigt så ofta vi kan. Vilket blir förvånansvärt ofta om man bara anstränger sig lite.

Ja vi gav bort presenter också. Och fick presenter även vi. Och vi firade allt vi kunde komma på. För att vi måste passa på. När vi ses. Även om vi ses snart igen. Men det är en viss känsla att bo långt ifrån varandra. Man vet att tiden då man ses är dyrbar.

Vi försökte lära oss lite om blommor också. Det gjorde vi genom att titta på den här blomman och ställa oss frågan vad det egentligen är. Sen hade vi forskat klart. ”Jag frågar mina bloggläsare” sa jag och sen gick vi vidare i livet.

Så, vad är detta för blomma? Som en väldigt stor vitsippa. Men så heter den inte va?

Anna, som fina frun i huset heter, är en sån som uppskattar att få saker som är handgjorda. Alla gillar inte sånt, men Anna gör det. Och jag gillar ju att handgöra saker. Så kombon är ju förträfflig. Även där. Men det gör mig inte mindre glad när jag kommer hem till dem och ser att saker jag gjort hänger framme. Om de hängde dit den här sekunden innan vi kom dit vet jag förstås inte. Men hon har i alla fall inte matat fåglarna med den.

Det var verkligen fantastiska dagar. Och vi hoppas att vi snart får möjlighet att åka tillbaka. Vi stannade två nätter hemma hos dem och en natt på hotell på väg hem, men det berättar jag om i ett annat inlägg. Som en slags hyllning till dig som gillar när jag berättar om hotellrum. Jag ska visa sen. Ska du få se.

Tack fina familjen. Vi ses snart igen.

Nyfiken i en påskgodistrut

En stund innan påsk hittade jag en kul grej på nätet som jag ville testa. Jag hittade det hos Jennys hus. Eller på hennes Instagramkonto @jennyshusochhem rättare sagt.

Direktlänk till pysslet i Jennys blogg hittar du här.

Jag tänkte att detta var en trevlig grej att lägga på tallriken de gånger vi fick gäster under påsken. Och jag kan säga att gästerna blev väldigt glada och pratade mycket om strutarna. En del åt upp sina på en gång och andra tog hem dem för att spara och ha som prydnad.

Jag önskar att jag hade fyllt dem med mer påskigt godis, men just när jag skulle köpa godiset så gick jag till en affär som bara hade helt vanligt godis. Så jag försökte få det lite påskigt ändå. Jag lät bli Ferrari-bilar och sånt.

Stutarna gjorde jag av vanligt papper. Som jag klippte ut till stora rundlar (använde en tallrik i lagom storlek som mall) och delade i fyra delar. Fyra ”kvartar”. Sen limmade jag ihop dem med papperslim och lät torka i en klämma.

Cellofanpappret klippte jag i större cirklar och delade på mitten. Det var enklare att göra strutar i cellofan av halvcirklar märkte jag efter lite kämpande. Så papper av kvartar och cellofan av halvcirklar.

Och sen snorde jag ihop det med ett fint band.

Ett kul pyssel som jag absolut kommer att göra igen. Jag tänker att det här passar till alla sorters kalas. Inte bara påskkalas.

Tack Jenny för inspirationen

Annorstädes

Vi har några vänsläktingar som vi gärna umgås med. De bor annorstädes. Eller så är det jag och min man som gör det. I alla fall så bor vi inte på samma ort. Och det är ju dumt.

Men bra är att man är mobil. Att man kan sammanstråla. Och det gjorde vi för några veckor sen. I en av mina favoritstäder. Linis säger jag, men de flesta andra säger Linköping har jag fått för mig.

Vi har ju varit i Linköping många gånger förut (här t ex). Och som vanligt bodde vi på Scandic Linköping City. Ett hotell som vi alltid tyckt mycket om, men den här gången blev lite osäkra på. Hm… Varken vårt eller våra vänners rum var ordentligt städade. Vi hittade grejer kvar i badrummet efter gästerna som bott innan. Tandborste och tandkräm. Våra vänner hittade sopor kvar från gästerna som bott innan dem.

Sånt kan ju hända. Och det är väl inte ett stort problem. Men det var det att de inget gjorde åt det fast vi påpekade det. Bara sa ”Oj, tack för att ni sa till”. Ungefär så.

Men hur som helst. Vi hade mycket trevligt. Och vårt rum var fint även om det inte var 100% städat.

Vi fick rum 226 den här gången. Men fantastisk utsikt över ån/kanalen. Ja, vad heter det? Är det en kanal kanske? Fint är det i alla fall. Hur eller hur.

Vi började med lite bubbel på våra vänsläktingars rum. Sen styrde vi kosan ner på stan och gick och åt lunch på Pinchos. Trevligt och gott.

Ett extra plus för att det var så himla fint vid deras toaletter. Sånt uppskattar jag verkligen. En äcklig och ful toalett kan verkligen förstöra ett restaurangbesök. Men här blev vi så till oss att vi var tvungna att fota.

Men de har ju väldigt fin inredning över huvud taget på Pinchos. Verkligen snyggt om du frågar mig.

Vi gick på stan lite och kollade runt och våra vänsläktingar tyckte att det var en mycket trevligt stad. Jag tror inte att de varit där förut. Jag brukar alltid säga att det är en stor stad i en lite mindre skepnad. Det finns allt men ändå får man en känsla av att staden inte är så stor. Himla mysigt. Jag gillar verkligen Linis.

På kvällen var vi och åt på Malt & Humle. Ett ställe min man och jag varit på förut men jag som jag tydligen glömde att blogga om då. Men nu var vi här igen och blev lika trevligt bemötta och åt lika god mat som förra gången.

Sist åt jag lamm, den här gången åt jag fantastiska vegetariska kroppkakor.

Ett väldigt trevligt ställe som jag verkligen vill komma tillbaka till. Ett nytt favoritställe. Om man gillar rustik mat med lite nya influenser och gillar att testa ovanlig och ny öl så ska man absolut gå dit.

Ja, det var den helgen det. Dagen efter åt vi frukost länge och väl, gick en promenad på stan och kollade läget lite. Och sen åkte vi hem. Och var nöjda. Och glada.

Just det. Jag är ju en dålig shopare nu för tiden för jag köper ju inte så mycket grejer. Men jag kostade på mig ett nytt läppstift på Åhléns. Jag blev lite SKAM-inspirerad och köpte ett mörkt rött. Jag har aldrig haft så mörkt läppstift förut så det kändes lite udda. Men det är snyggt.

Max Factor Lipfinity Lip Colour 108 Frivolous

Läppstiftet sitter som berget. Färgar inte av sig alls. Det enda man behöver är ett glans att måla ovanpå. Det finns med ett i förpackningen men det tar rätt snabbt slut. Men då kan man köpa vilket ofärgade glans som helst sen om man vill. Jag har ett ofärgat läppstift från Make Up Store som jag köpte förut. Funkar perfekt.

Så nu vet du det. Tips från en som gillar läppstift men som äter upp de vanliga på en minut.

Kärt återseende

För hundra år sen, när vi var i Gävle, bokade vi en hockeyhelg med samma vänner som vi var där med den där gången för hundra år sen. Vi inväntade en match mellan Brynäs och Djurgården och vi fick då snällt vänta till 20 februari. Vilket är en lång väntan om man börjar längta och vänta när det är sommar och semester och man sitter på en uteservering utan strumpor och jacka.

Men det blev februari. Och det blev dagen före matchen.

Då tog vi tåget till Gävle. Och mötte upp våra vänner som kom med bil från Sundsvall.

Först tog vi ett tåg och sen bytte vi till ett annat tåg i Stockholm. Det var väldigt ödsligt till att börja med, men snart var det fullt med folk. Och vi fick hjälpa några att leta efter en tappad grej genom att krypa på golvet och lysa med mobilerna.

Väl framme i Gävle tog vi en korv med mos på stan och gick till favorithotellet.

Vi fick det trevliga rummet 362. Mycket trevligt.

Vännerna kom snart till oss och vi hade väldigt trevligt förstås. Precis som förra gången.

Vi misslyckades ju med vårt försök att komma in på Chruch Street Saloon förra gången eftersom de då satt upp en skylt om att de hade Gone fishing. Men den här gången var de hemma. Och jäklar vilket ställe.

Jag har aldrig varit med om maken. Otroligt häftigt och kul. Och väääldigt god mat. Som såg ut ungefär såhär…

Den första bilden föreställer förrätten. Som vi delade. Sen åt vi lite olika.

Vi åt jordnötter med skal och vi hade cowboyhattar och vi döpte om varandra till Dolly, Heaven, Melody och såna fina namn. Och så tog vi en öl i baren bredvid en bonde som en gång sökte fru. Men som inte hade någon fru med sig.

När det blev lördag var vi taggade till 100 när vi vaknade. Jag minns att jag sa ”Åh vilken rolig dag det här ska bli” när jag vaknade och det blev det också. Tänk att jag visste det.

Det började med snickers-kaffe hos George

… lite lunch på O’Learys…

… långkorv till efterrätt…

Ja och så lite shopping och klädbyte och så rakt in på bussen som skulle ta oss till arenan.

Det var för många djurgårdare på bussen sa en gubbe till en annan. Jag såg bara mig själv och en till. Men två kan vara för många av nått ibland. Så kan det vara. Det ska jag inte säga något om.

Vi hade väldigt bra platser…

… arenan var fullsatt…

… och precis som jag varnade mina vänner Brynäsarna för, så vann ju Djurgården lätt över dem.

Sen blev det buss tillbaka till stan och en snabb sväng till hotellet och en drink i baren på vännernas hotell. Sen ut på stan igen för middag på vårt favoritställe Kalles. Ja och där var vi ju då i somras när vi kom på den smarta idén med den här helgen.

Den här gången satt vi dock inte på uteserveringen. Men v i kom på väldigt smarta idéer även den här gången.

Och maten var lika god som vanligt.

Ja, fast allt det där åt ju inte jag då. Men det kändes som det efteråt.

Ja, det var en fantastisk helg. Otroligt fint sällskap, mysigt att åka tåg, kul att se hockey igen (det var evigheter sen jag såg en hockeymatch live), kul att mitt lag vann, god mat, roliga samtal, många skratt, härlig stad och väldigt, väldigt bra.

Det enda som var dåligt var att vi var tvungna att säga hej då till våra vänner dagen efter. Jag är usel på att säga hej då. Jag har verkligen noll poäng i detta. Men jag klarade av det utan att svimma eller skrika rakt ut. Och det får vi väl se som ett plus.

Och så köpte jag inget Gävle-halsband. Hur jag nu INTE kunde göra det.

Så himla dumt.

Tack vännerna och Gävle. Vi ses snart igen.

(bilden nedan är lånad från visitgavle.se)

Kolasås

Vi hade finfrämmande i lördags. Jag gjorde mig till och kokade kolasås till detta kalas. Först bjöd vi på kyckling i jordnötssås (ny fabbo-rätt!) och sen blev det kladdkaka, blåbär, kolasås och vaniljglass. Och jag har inte en endaste bild på detta. Men kolasåsen mina vänner, den ska ni få se. Minsann.

Och här kommer även receptet.

Kolasås

2 dl vispgrädde
50 gram smör
1 dl ljust muscovadosocker
½ tsk salt

Koka allt i en kastrull i cirka 10 minuter. Rör om under tiden. Häll upp i lämplig skål och låt svalna.

Skyll in på mig om ni gör den här såsen och föräter er.

Gästerna blev så imponerade av kolasåsen att de sprang och köpte en jättefin vas med jättefina tulpaner i åt mig.

Eller så hade de med sig blommorna när de kom. Som en lördagspresent. Jag har så svårt att komma ihåg vilken ordning saker händer i.

Men kolla här då. Vad jag hittade.

Hooolaballooo.

Medan dagarna går

Det har varit jul och nyår och liten jul och trettondagen och allt möjligt. Det är knappt man tror att det är sant. Och granen står fortfarande grön och grann i stugan och jag kan inte ens se slutet på vår relation. Den får stå här tills den ber om att få bli utkastad. Och håller jag för öronen så hör jag inte om den skriker att den vill ut.

Jag älskar att den står där. Så grön och fin. Och ser mallig ut.

Julledigheten var rätt lång i år för oss. Det behövde vi. Men nu är den slut och vi har jobbat flera gånger den här veckan. Strax innan detta firade vi en extra jul. Som vi brukar. Och som vanligt (sen två år tillbaka tycker jag är ”som vanligt”) hade vi en hemlig tomte. Jag hade min svåger som jag skulle köpa till. Han fick godis, brännbara skivor och en film.

Själv fick jag detta…

… som innehöll detta:

Vilket ju var exakt vad jag önskade mig. Tack To… Secret Santa.

Sen hade vi gäster när det var trettondag. Det var fantastiskt. Vi bjöd på drinktilltugg…

… fredagstacosmys fast det var tisdag, och randig pannacotta i plastmugg.

Om ni undrar hur man gör randig pannacotta så gör man såhär:

Jo, man gör först ett chokladlager, sen ett vaniljlager och sen gör man ett chokladlager igen. Och så hoppas man på att det är minus 15 grader ute, för då kan man ställa ut glasen mellan gångerna så stelnar det snabbt.

Sen blir folk överlyckliga och tycker att man har gjort fint. Och det har man väl också. Antar jag. Men nästa gång vill jag göra detta. Oh my…

Gästerna som fick randig mat hade present med sig. Vilket de verkligen inte hade behövt. De är nämligen presenter i sig själva. Men ändå, trots detta, så hade de paket med sig. Som att det inte räckte med att de själva är allt man kan önska sig.

Men vi fick det här. Vilket var fantastiskt.

Men det finaste var ju som sagt de själva. Att de kom. Och att de var som de är.

Våra gäster bodde på stadens Stadshotell. Det var mysigt. För dagen efter gick vi och åt frukost med dem där. Och fick kolla på hur rummen på stadens Stadshotell såg ut. Och jag blev glatt överraskad. Och sen tog vi en promenad. Solen strålade och det var femton minus. Och jag kände mig mallig och lycklig över att tillhöra den här gruppen. För det är märkvärdigt. Jag skiter i vad ni säger om att jag säger så. För det ÄR märkvärdigt.

Ja och sen har jag kommit på en sak. Att jag ibland blir arg på människor (otydligt vilka) som tycker vissa saker. Fast ingen ens har sagt ett ljud.

Jag har haft en vas med tulpaner sen nyår. De är vad man skulle kunna kalla ”utblommade”. Och så har jag tänkt att jag blir irriterad eftersom folk tycker att man ska kasta ut dem när de är just ”utblommade”. Vidöppna, långa och vingliga.

Jag har funderat på varför man säger att man måste kasta ut dem när de ser ut såhär. Och blivit upprörd. Och tänkt att INGEN ska få bestämma när jag ska kasta ut mina blommor.

Men i nästa sekund har jag kommit på… att det är ju ingen som har sagt nått heller. Ingen har sagt, vad jag har hört, att man måste kasta ut dem när de ser ut såhär.

Så den som borde ha en rak höger är jag själv.

Ingen annan har sagt något.

Ändå tycker jag att det är synd att man säger att man ska slänga dem när de är långa och tappar blad.

Men ”man” är ju jag.

Någon annan kan jag inte beskylla.

Nu är det snart På spåret. Och jag är tacksam över att den här veckan hade två fredagar.

Jubileumsfirande

Ett av mina smartaste drag i hela världen är att jag tog och gifte mig. Jag menar inte bara det att jag valde den bästa mannen av dem alla, jag valde också den bästa tiden. Advent.

Det året vi gifte oss var… eller vad tänker jag säga nu? Att advent var på en söndag? Det lät ju begåvat. Men jag menar att vi gifte oss på lördagen före första advent.

Det betyder att vi har bröllopsdag alla möjliga veckodagar nu. Men vi firar alltid när det är advent. För vi säger så. Att vi har bröllopsdag första advent. Synd att vi inte graverade in det i ringarna istället för datumet. Det hade varit coolt. Första advent.

Hur som helst. Vi firade. I advent. För nu är det minsann tio år sen. Vilket inte är klokt. Men så är det. Och man får hänga mer i svängarna bara. Det är inget annat att göra.

I år firade vi i Kosta. För det är vårt nya favoritställe. För vårt gamla har blivit så dyrt så det är inte värt det. Så är det med det. Sen förra året har vi en ny tradition. Det är fint det.

Vi kom dit fredag vid lunch. Fick direkt komma in på vårt rum. I år bodde vi hos Ulrika. I rum 211. Där har vi inte bott förut.

En fin sak med att bo i Ulrikas rum är att de rummen har utsikt över poolområdet. Och trots det fula vädret var det fint att kunna kika ut på dem som badade. Och på kvällen såg det extra härligt ut.

Ja vi gjorde inte så mycket mer än vilade, åt julbord och njöt av allt det vackra och av lugnet. Och jag måste säga att det är ett fantastiskt trevligt hotell. God mat överallt och otroligt trevlig personal. Plus att allt är så vackert. Det finns så otroligt mycket fint att titta på överallt.

Lite från julbordet… (och här får vi tänka att fula bilder är också bilder)

Vid all maten har de dekorerat med mat av glas. Vilket jag kan stirra ihjäl mig på varje gång. Så otroligt fint.

Ja, och sen är ju hela hotellet och alla miljöer fantastiska i sig. Man blir helt lycklig av allt fint som man kan titta på.

Vi bodde på hotellet fredag till söndag och vi kommer med absolut att åka tillbaka så snart vi bara kan. Detta är ett otroligt fint och trevligt ställe.

Tack för den här gången. Nu ser vi fram emot ännu ett år som gifta.