Sånt där som rör sig i huvudet

Jag lyssnade på Fredrik Backmans Sommarprat idag. Insåg att jag aldrig hört honom prata. Hans dialekt överraskade mig. Även fast han ofta skrivit om sin skånska i sin blogg och så. Men jag har väl inte fattat riktigt. Eller inte lyssnat.

Sommarpratet var bra. Rent av fantastiskt och rörande. Jag tror att det var extra bra för såna som är som jag. Som gillar att skriva. Och en spark i baken till oss som inte får tummen ur och tips till oss som behöver råd. Goda råd. Från en som vet. Och delar med sig.

Jag har börjat jobba idag igen. Efter fyra veckors ledighet. Det suger. På flera sätt. Mest energi, men även på andra sätt. Men på många andra sätt är det bra för mig att jobba. Att liksom få igång mig själv. För jag kan bli väldigt lat om jag inte har något att passa. Ja annat än kaffebryggaren eller Ernst på torsdagar. För då orkar jag. Och så gillar jag mina kollegor. Vi skrattar ofta så att tårarna rinner. Det behöver jag.

Och Ernst. Han slår rekord i år. Jag vet inte om jag är extra mottaglig, men jäklar vad han gör fint i år. Hans sparsmakade och rena passar mig just nu. Jag som annars skriker om att vi måste få in mer färg.

Det kanske inte är inredningen som behöver mer färg. Det kanske är jag.

En klocka behövde jag. Och såg en på REA hos Edblads i Linköping förra veckan. Jikan Watch Black. Köpte den inte. Tyckte tydligen inte att halva priset av 999 kr var ett tillräckligt bra pris. Så jag struntade i det. Och ångrade mig. Och gick ut på nätet. Och hittade den för 299 kr. Sen var saken biff. Nu visar den mig hur vi ligger till med tiden och det är bra. Så slipper jag kolla i mobilen. För ju färre gånger jag kollar i min mobil per dag, ju bättre är det.

Vi är inte bästisar jag och min mobil. Vi borde inte umgås så mycket. Dessutom gick det en flisa ur glaset när vi var på Gotland. Av princip tänker jag inte laga det. Är det verkligen så viktigt att få en ny front att jag kan tänka mig att betala en massa pengar för en ny? Stör mig flisan så mycket? I så fall är det något annat som stör mig. Att jag bryr mig alltså. Det stör mig.

Men Linköping då. Jo, det var ju lika fantastiskt som alltid. Vi bytte hotell den här gången eftersom de inte hade städat på varken vårt eller vännernas rum på det förra. Och när vi sa till dem så gäspade de som svar. Ungefär.

Vi hade ett alldeles märkligt och fascinerande rum. Som vi inte riktigt förstod. Men vi trivdes. Och hade väldigt kul och trevligt. Men det ska jag skriva om mer en annan gång. Så att du som är nyfiken får veta vilket rumsnummer jag bodde på. För det vill du ju veta.

Så är det ju.

Vad jag skulle vilja veta är hur den här klänningen skulle bete sig och se ut på mig. Det får jag inte veta om jag inte provar. Och det orkar jag inte. Så därför får jag leva i ovisshet. Men vet du? Har du provat den?

Min monstera har skärpt sig förresten. Både i kruka och vas. Och är nu frodig. Ja, frodig. Just precis. Det kan man få se bild på här i blögga en vacker dag. Om man vill och inte tror mig. Men du ska få se.

Vet du att mitt inlägg om hur man virkar ett pärlarmband är så poppis så att det vallfärdar folk till det fortfarande. Om jag vetat hur poppis det skulle bli hade jag aldrig lagt ut det. För det är så långt ifrån perfekt. Jag får till och med mail ibland om hur jag skulle kunna förbättra det. ”Det skulle bli finare om du gjorde såhär istället…” och sånt.

Joråsatte.

Det är mycket som skulle bli finare om man gjorde på ett annat sätt.

Så kan det vara.

Men nu ska jag se Arvingarna. På SVT. Och Gisslantagningen. På Kanal 5. Danskt och bra.

Vad ska du göra? Och vad funderar du på såhär på måndagskvällen?

Att ge bort en peng

Vi skulle på kalas. Och festföremålet hade önskat sig en peng. För hon vill köpa en ny resväska.

Klart att tjejen skulle få en peng då!

Det kan vara, tycker jag, lite tråkigt att få en peng i ett kuvert bara. Särskilt om man fyller 50 år och förtjänar att bli extra firad.

Så jag googlade över sätt att ge bort pengar. Och hittade passande nog en bild på en resväska gjord av en tändsticksask.

Av en ask som jag köpte i affären för typ några kronor, och sånt jag hade hemma (brunt papper, en papperskasse från en butik, limstift, ritpapper och pennor) gjorde jag den här väskan. Och hade hur kul som helst under tiden.

I asken ligger pengen. Och på lappen som hänger från handtaget har jag på ena sidan skrivit grattis och på den andra sidan skrivit vilka presenten var ifrån.

Jag tycker i vanliga fall att det är tråkigt att ge bort pengar, men på det här viset blev det hur kul som helst!

(Men önskar man sig pengar ska man förstås få det, men det är inte så kul att ge bort. Tycker jag.)

Om jag hade haft tillgång till en skrivare hade mina klistermärken på väskan blivit mer perfekta. Men detta blev roligare. Perfekt för att det var kul, men verkligen inte perfekt konstnärsmässigt. Men ändå. Kul. Och kul är väl perfekt va?

Sjal-bloppisen uppdateras härmed

Den petrolfärgade sjalen blev poppis. Den ville många ha. Men tyvärr hade jag bara en. Men jag har hittat en grå nu också som låg på en hylla och såg ledsen ut. Den är fin och oanvänd och skulle gärna hänga sig runt halsen på någon.

De kostar 250 kr per styck och då ingår porto. Man kan betala via mitt konto eller via swish om man vill. Det kan man välja själv.

Maila till susanne.undersolen @ gmail.com om du är intresserad. Men ta bort mellanslagen i mailadressen först.

De är cirka 2 meter på den långa bredden…

… och virkade i Tilda-garn.

Såhär såg det ut när den petrol-sjalen flög iväg till ny ägare.

 

Den hundrade. Ungefär.

Du undrar väl om jag helt har slutat att virka sjalar. Det har jag inte. Jag fick en liten virka sjal-chock ett tag när jag hade tre på gång samtidigt ett tag. Sen pausade jag lite. Och sen kastade jag ihop en gammelrosa. För det var någon som önskade sig en sån av mig. Och jag är svag för människor som önskar sig virkade sjalar av mig. För jag tycker så mycket om att virka. Och om människor som finns i närheten. Om än miljarders mil bort.

Långt bort kan också vara nära. Det beror på hur man räknar.

En gammelrosa sjal blev det. Och som alltid så levererar Tilda-garnet. Så fina färger och så härlig kvalitet.

Garnet är här, mönstret är här. Jag använder virknål 3½. Det går åt 6 nystan till en normalstor sjal.

En konstig tavla

Idag har jag ledig dag. Jag har gett mig själv det i present. Jag gör så ibland. Frågar om jag får vara ledig. Och det får jag nästan alltid. Så idag är jag ledig. Och gör vad jag vill.

När jag gör vad jag vill brukar jag sy lite. Idag har jag försökt mig på att kopiera en favorittunika. Jag klippte sönder den och ritade av den och sydde en ny.

Jag vill inte prata om hur det gick.

Man kan väl säga såhär: Jag har den inte på mig nu i alla fall.

Så nu skiter vi i den.

Och pratar om något roligare.

En tavla som vi pysslat med till exempel.

För en tid sen, när vi var i Göteborg, såg jag en cool tavla i affären Bolia i Arkaden. Den bara hängde där i luften. Det var inget de sålde, det var något de pyntat med.

Jag ville ju inte vara sämre så jag bestämde mig direkt för att göra en likadan.

Så vi gav oss av till Erikshjälpen för en tid sen. Köpte en tavla (som föreställer Montmartre står det på baksidan) och en burk sprayfärg och åkte sen hem och täckte tavlan.

Vi täckte över tavlan med plastpåse, gladpack, folie och packtejp (med logga därav det övermålade fula).

Det var ju inte precis det smidigaste, men det funkade. Och blev knöligt.

Den blå tejpen är sån där maskeringstejp som man använder när man målar. Den sitter inte så hårt och det var ju bra för jag ville ju inte att målningen skulle förstöras när vi tog bort tejpen.

Ja, sen sprayade vi.

Eller vi och vi, min man sprayade. Jag fotade.

Det var ju läskigt att ta bort tejp, plast och folie sen förstås, men det blev näst intill perfekt alltihop. Så vi är nöjda.

Ett mycket knäppt projekt som var väldigt roligt att göra. Väldigt. VÄLDIGT. Jag är jätteglad över att vi tog tag i det och att det var så enkelt. Och blev så bra.

Kanske gör vi en till en vacker dag.

Och vi ser fram emot att någon gäst ska säga ”Ursäkta, vad är det här?”. Det har inte hänt ännu. Men det kommer det nog att göra. Ha ha.

Nyfiken i en påskgodistrut

En stund innan påsk hittade jag en kul grej på nätet som jag ville testa. Jag hittade det hos Jennys hus. Eller på hennes Instagramkonto @jennyshusochhem rättare sagt.

Direktlänk till pysslet i Jennys blogg hittar du här.

Jag tänkte att detta var en trevlig grej att lägga på tallriken de gånger vi fick gäster under påsken. Och jag kan säga att gästerna blev väldigt glada och pratade mycket om strutarna. En del åt upp sina på en gång och andra tog hem dem för att spara och ha som prydnad.

Jag önskar att jag hade fyllt dem med mer påskigt godis, men just när jag skulle köpa godiset så gick jag till en affär som bara hade helt vanligt godis. Så jag försökte få det lite påskigt ändå. Jag lät bli Ferrari-bilar och sånt.

Stutarna gjorde jag av vanligt papper. Som jag klippte ut till stora rundlar (använde en tallrik i lagom storlek som mall) och delade i fyra delar. Fyra ”kvartar”. Sen limmade jag ihop dem med papperslim och lät torka i en klämma.

Cellofanpappret klippte jag i större cirklar och delade på mitten. Det var enklare att göra strutar i cellofan av halvcirklar märkte jag efter lite kämpande. Så papper av kvartar och cellofan av halvcirklar.

Och sen snorde jag ihop det med ett fint band.

Ett kul pyssel som jag absolut kommer att göra igen. Jag tänker att det här passar till alla sorters kalas. Inte bara påskkalas.

Tack Jenny för inspirationen

Tillbakakaka

Det är så himla mycket prat om att man ska vara generös mot andra människor. Det är helt rätt. Det ska man vara. Det är nog lag på det tror jag till och med. Om så oskriven. Men det är lag på det i min värld. Man är generös och man delar med sig. Punkt.

Men ibland blir det lite för stora uttag. Oj, nu gav jag bort all jag hade i kylen, nu fick jag svälta själv. Oj, nu gav jag bort mina sista pengar, nu blir jag kanske vräkt innan sommaren kommer. Eller oj, nu spenderade jag så mycket tid på att hjälpa andra att jag själv inte ens hann tvätta håret.

Idag är det tillbakakans dag hos mig. Jag har gett mig själv en dags semester. Jag hade inga planer, inga tankar, inga måste och inga förväntningar när jag vaknade i morse. Att bara få vara ledig en helt vanlig måndag i mars är gott nog. För mig.

Så jag gick upp. Duschade. Satte på en tvätt. Åt frukost vid TVn. Onyttig frukost. Ingen fil och müsli här inte. Istället tog jag det som såg gott ut. Vilket var två knäcke med skinka och rödbetssallad.

Sen öppnade jag en låda med tyg. Och knäppte på symaskinen. Och klippte lite och sydde ihop.

När det var dags för lunch hånskrattade jag åt köket och spisen och tog på mig skorna och jackan och gick ner till vårt närmaste fik. Jag kollade inte ens menyn. Jag gick fram till tjejen i kassan och sa ”Jag skulle gärna vilja ha en pastasallad med kyckling, har ni det?”.

Det hade de.

Jag gick de några hundra metrarna hem igen, tog hissen upp, sparkade av mig skorna och satte mig i en fåtölj vid TVn och åt min pastasallad med tallriken i knät.

Jag hånskrattade lite åt livet och inombords skrek jag: ”Kolla på mig då, hur jag har det en vanlig sketen måndag!”.

Jag har lyssnat på Ernst när han har läst sin bok ”Lyckan i det lilla” och jag sitter nu och undrar vilket kapitel jag ska tatuera in på ryggen.

Jösses så begåvad han är. Och smart.

By the way så har jag Bookbeat gratis nu en månad. Med hjälp av en kod från Pernilla Wahlgrens och Sofia Wistams pod. Testa du också om du inte gjort det. Koden är ”wow”.

När jag inte har varit mallig och haft fötterna på bordet har jag sytt. Tre olika fodral. Inte för att jag behöver några fodral, utan för att jag kan. Och för att jag vill.

Sminkväskan har jag sytt med hjälp av ett mönster från boken Tildas Julehus av Tone Finnanger. Nyckelfodralet och telefonfodralet har jag hittat på mönstret till själv, med inspiration från Pinterest.

Ja, och så kan det vara en dag under solen. Om man bjudit sig själv på semme.

Och kolla här då. Halva kaktusodlingen från det som från början fick plats i en kaffemugg.