Den lite kriminella banan

Hur har du det? Mår du bra?

Jag mår bra men är lite småarg hela tiden. Vet inte varför.

Att gå omkring och vara lite småförbannad är ju både charmigt och ödmjukt. En sån vill man ju vara. Fräsa lite åt höger och vänster och vara allmänt vrång. Då blir man snabbt populär och bjuden på många kalas. Det är ju toppen.

Kanske är det för att jag ska klippa mig i morgon och ser ut som att jag bär hatt just nu. Klippningen ser jag fram emot men den hatt av hår jag bär på nu är tung för både nacke och själ. Det kan jag tala om.

Annars då? Jo, jag har åter igen konstaterat att de bästa och mest hållbara och frodiga blommorna man kan få i sitt hem är de man stjäl. I veckan har jag kastat ut två ohyrade växter och en ful har jag klippt ner och tagit skott av. Skotten är ljuvliga och solen skiner.

Om solen skiner i morgon eftermiddag får jag dock se. Då ska jag hämta ut två likadana klänningar på Lindex. Jag visste inte vilken storlek jag skulle beställa (HUR ska man veta det?) och beställde två olika. Den ena kommer jag ju att vilja lämna tillbaka. En annan gång när jag gjorde det blev jag behandlad som om jag stulit den ena. För man får faktiskt inte gardera sig på det viset. Tydligen.

Men klagar de så säger jag bara att det är inte konstigt om man vill lämna tillbaka den ena när de kallar en orange klänning för pink. Och sen ska jag fråga dem hur intresserade de är av att sälja.

Nej, det kommer jag verkligen inte att göra. Jag kommer att lägga mig platt och be om ursäkt. Förstås. Ty jag är av just det virket. Och det är inte alls säkert att det är det rätta.

Om jag hade kunnat skriva med väldigt små och viskande bokstäver så hade jag gjort det nu när jag vill fråga dig om du fått fin första spruta ännu? Eller kanske till och med den andra? Jag ska få min första om en vecka och för mig har det aldrig varit någon fråga om jag ska ta den eller inte. Det har jag vetat att jag skulle redan från första sekund. Men jag kan inte säga annat än att jag nu börjar bli lite nervös. Kanske är det bara det stora i den här historiska händelsen som gör mig nervös, för särskilt spruträdd är jag inte. Inte så orolig för biverkningar heller. Kanske är jag mest rädd för hur jag ska hitta till stället eller hur jag ska veta hur jag ska beté mig när jag är där. Sånt oroar jag mig för än feber och ont i armen.

Jag kan vara lite avig i tankarna ibland. Tänka på fel saker.

Jag har även stressat upp mig så till den milda grad över ordningen på vaccinationen. När är det min tur, när är det din tur? Varför är det inte min tur och varför är det redan din tur och inte min. Jag har på ett sätt suttit fint och lugnt i båten för jag har tänkt att min tid kommer. Men jag har å andra sidan varit så nervös över att missa tåget när det kom. Men som många gånger annars i livet så har jag en hejarklack som hejar på mitt lag och gör vågen och sjunger hejarramsor om att nu är det minsann min tur, nu ska jag vara beredd. Så när vågen gjordes och ramsorna sjöngs så gick jag in i appen och hittade mig en tid. Och sen var den stressgrejen som bortblåst.

Att jag aldrig lär mig. Att jag stressar över fel grejer.

Vilka grejer är då rätt att stressa över? Det kan man undra.

Den dagen jag jagas av ett lejon är det bra om jag får lite puls och sätter fart. Men fram tills dess kan jag nog slappna av tror jag.

Säg det till min hjärna.

Tack på förhand.

Är det för mycket begärt?

Kan man få ett litet andrum någon gång då och då eller är det för mycket begärt?

Ibland kan man undra.

Idag är det ljuvlig fredag och jag tar en jobbpaus och lyssnar lite på min spellista på Spottan. (Jo, det kallas så. Kom ihåg var du läste det först!).

”Åh Saaarah, kom uuuut ikväll….”

Jag har inga nya låtar i min lista. Nej, det kan ingen anklaga mig för. Det är julmusik och 80-talet blandat hej vilt. Men man firade ju jul på 80-talet också så jag förstår inte varför folk undrar.

Ifall du däremot undrar hur jag har det nu för tiden så ska jag berätta det. Jag har fått en ny kollega som jag är fadder för. Och på grund av hemmakontor så får vi lära ut allt via Teams. Detta har resulterat i eksem i öronen på grund av lurar 8-9 timmar om dagen.

Det är bara en av alla spännande saker som har hänt i mitt liv sen sist.

Jag har även rasat å det grövsta åt att jag såg Disneys film om den lilla sjöjungfrun för någon vecka sen och att Ariel i den blir kallad ”slyna”. Hon får även lära sig att hon måste pluta med läpparna och se snygg ut om någon ska kunna bli kär i henne.

Nä, lite mer får hon nog pluta om någon ska kunna bli kär i henne. Disney har rätt. Sådär kan man ju inte se ut. Då får man vara singel.
Lite skärpning tack.

En del grejer i en del filmer borde raderas och sänkas i floden.

Vilken flod kan diskuteras. Inte så viktigt.

Men mest av allt handlar mitt liv om att vänta på den skitfina klänningen som ska komma in på Lindex vecka 17. Och då får jag ju be lite om ursäkt och säga att jag tror att vecka 17 var förra veckan. Men vem är jag att påpeka det, jag är väl inte någon jäkla almanacka heller.

Now I, I wish it would rain down, down on me
Ooh yes I wish it would rain, rain down on me now
…”

Phil Collins ändå va. Vilken bra musik och vilken talang. Undrar om han också får eksem i öronen ibland. Hoppas inte. Det önskar man ingen.

Annars så är mina lurar från Urbanista det bästa jag köpt på länge. De ihop med min nya klocka. Vill du muntra upp dig själv kan du köpa något av det. Eller båda. Eller inget. Eller så köper du smågodis för hela slanten istället. Så kan man också göra.

Annars så får jag lite inre stress av alla som redan fått sin första och till och med andra spruta nu. Det är inte ens dag för mig att boka tid för min första. Jag blir väl sist i världen tänker jag. Så känns det i alla fall. Här sitter jag ner i båten och väntar så fint.

Och offerkoftan sitter rätt bra. Tackar som frågar. Den kliar lite, men det gör offerkoftor har jag hört. Det är visst det som är grejen.

Kyrie Eleison down the road that I must travel
Kyrie Eleison through the darkness of the night
Kyrie Eleison where I’m going, will you follow?
Kyrie Eleison on a highway in the night
…”

Var inte musiken bättre förr eller är det JAG som var bättre förr?

Vi hittade ju förresten en plåtbricka (liten och rund) i en burk med Felix saltgurka i veckan. Skickade in en bild på den till Felix. Fick just 300 kr i presentkort att köpa Felix-grejer för från dem. Som plåster på såren. Såren som vi inte fick.
Värt besväret. Skicka några plåtbrickor till ni, inte mig emot.

Nu tar vi fredag. Med eller utan sprutad arm eller plåtbrickor.

Hoppas att du mår bra.

Jag menar det verkligen.

Ett slags belöningssystem

Det har varit lite mycket ett tag. Rörigt. Lite jobbigt. Lite mycket. Lite trist och svettigt.

Dålig kombo.

Trist och svettigt.

Som ett besök på gym.

Har jag förresten berättat att jag lovat mig själv att aldrig mer behöva sätta min fot på ett gym?

Fast det är en annan historia. Om ett fantastiskt bra och smart beslut jag tagit.

Men det här ska handla om nått annat.

Det ska handla om att ge sig själv en present när man som mest behöver det.

Min tanke idag var att jag skulle besöka vårt lokala Lindex för att köpa mig ett röd-orange-rosa Essie-nagellack. För att jag är värd det. För att finger som jag skar av en bit på äntligen har läkt och för att jag nu vågar måla nageln på det fingret igen och nu även vågar ta bort lacket på det fingret med remover. Och för att jag älskar nagellack från Essie. Som är just röd-orange-rosa.

Sen tog jag mig i kragen och tog fram min låda med lack för att se vilka färger jag redan har. För att inte råka köpa samma. Det vore ju ändå onödigt.

Onödigt.

Rimligt ord i sammanhanget ändå.

Nej, detta är inte Lindex sortiment av lack. Detta är mitt eget.

Det kanske inte känns som att jag behöver köpa ett nytt röd-orange-rosa från Essie. På ett bra tag.

Men att hitta saker i sitt eget hem som man inte visste fanns. Eller inte kommer ihåg. Det är ju den bästa sortens shopping.

Jag la upp fötterna på bordet och målade med peach daiquiri och cute as a button.

Sen lutade jag mig tillbaka och kollade på gamla avsnitt av Ernst.

Är inte det det bästa plåstret på såret så säg.

Hur belönar du dig? Vad ger du dig själv efter ett jobbigt tandläkarbesök, en allt för dyr faktura efter servicen på bilen, efter den jobbiga dagen på jobbet, efter att ha råkat ge dig själv ett blödande skoskav?

Säg inte att du unnar dig att gå till gymmet bara.

Du har ju fattat vad jag tycker om gym.

Även om jag inte ens skrivit det inlägget ännu.

 

Läppstiftstips

Nu tänker jag prata om ett läppstift.

Varför jag nu varnar för det.

Eller det var kanske inte en varning? Det kanske var skryt. Eller ren information? Upplysning?

Hur som helst ska jag prata om det nu. Läppstift… et. Läppstiftet.

Jag tycker att det är ett kärt men ganska svårt ämne nämligen. Hur hittar man rätt färg och hur hittar man rätt sort och rätt över huvud taget?

Jag testade en grej när vi var i Gävle för länge sen. Jag gick in på Åhléns där och bad en trevlig tjej att ta fram ett bra läppstift till mig. Valfritt märke och valfri färg. Det gjorde hon. Eller hon tog fram ett och jag blev så förtjust att jag en timme senare köpte ett till av samma märke. Men en lite annan nyans.

Nu blev jag plötsligt sugen på samma grej. När vi var i Karlskrona. Jag gick in på Åhléns och hittade en gullig expedit. Jag sa att jag önskade att hon skulle ta fram ett läppsift i passande färg och som håller ett tag. Hon sken upp och frågade om hon fick välja vilket hon ville. Det fick hon. Då gick hon direkt och tog fram ett av de som jag fick rekommenderade och köpte i Gävle.

Huvudet på spiken.

Jag berättade att jag köpt det av en kollega i Gävle och hon trillade nästan baklänges.

Sen gick hon och tog fram ett sånt här.

Jag tackade så mycket, betalade och gick ut ur affären.

När vi kom till hotellet provade jag läppstiftet och sa först ”Åh, nej.. det här var ju ett läppglans… nu blev det lite tokigt…” och sen gick jag vidare i livet.

Flera timmar senare tittade jag mig i spegeln och läppstiftet satt kvar.

Med andra ord, känns som ett läppglans men sitter fast som en tuschpenna.

Vad kan man mer önska sig?

Priset? 129 kr? Färgen? Perfekt.

Länk till läppstiftet hos Åhléns.

Länk till självaste Bourjois.

Är jag nöjd då? Ja, verkligen. 8 av 10.

Sminkväska för den som inte orkar sy

För länge sen såg jag en sminkväska som fick mig att tappa hakan. En rund sak med dragsko och lock och så smart, så smart. Den går nämligen att fälla ut så att den blir platt. Väldigt smart när man reser. Att kunna ”fälla ut” sin sminkväska och se exakt var man har allt. Och vad man har.

En sån har jag velat sy i vad som nu säkert har blivit uppåt en hundra år.

Jag har tänkt på det nästan varje dag i en evighet.

Men inte har jag fått tummen ur inte.

Men igår fick jag se att Lidl sålde såna för 29,90. Så billigt att det inte ens räknas. Man kan säga gratis. Nästan noll kronor och så gott som noll arbetsinsats.

Jag tog min make under armen och åkte till Lidl. Det tog 5 minuter. Sen köpte jag en. Det tog 5 minuter. Sen åkte jag hem. Det tog förmodligen 5 minuter det också.

15 minuter och 30 kr kostade detta kalaset mig.

(Bilderna är Lidls)

Men kostar det inte så mycket så kanske det inte smakar så mycket heller.

För jag ville ju faktiskt sy en själv. Jag ville ju välja tyg. Jag ville ju känna mig lite märkvärdig. Lite kreativ och kul.

Min köpta sminkväska är det verkligen inget fel på, men i jämförelse med hur den jag tänkte sy såg ut i mitt huvud så är den skittråkig.

Jag måste sy en egen. Ska bara använda den här tråkiga en stund först och se om den jag ska sy behöver vara större eller mindre eller nått.

Vill du sy en egen så finns det en film här på hur man gör. Vill du söka efter såna väskor i allmänhet kan jag tipsa om att söka efter drawstring makeup bag.

Eller gör som jag. Få aldrig tummen ur utan sätt dig och vänta ett par år så kanske den kommer till dig automatiskt. Inte så som du drömde om att den skulle se ut, men du får en till slut i alla fall.

(Finns på Lidl vecka 31 tydligen)

Världens bästa nätshop

Igår skrattade jag nästan ihjäl mig.

Vill gärna att du också ska få skratta. Så jag tänker bjussa dig på det roliga nu. Så kan du bjussa mig på nått när du får möjlighet. Gärna smörgåstårta eller en hundvalp.

Eller båda.

Jo. Den lilla syrran och jag mailade om att Indiska hade REA på REAn. Och att jag inte köpt ett enda plagg sen Coronan kom och förstörde allt.

Ja, Coronan sabbade ju inte direkt min ekonomi helt totalt eller så, men eftersom jag i stort sett bara jobbat och umgåtts med min man så har jag liksom inte känt att jag behövt så mycket nytt.

Fast det är ju inte ens intressant så varför berättar jag det?

Jag blev sugen på att shoppa på Indiskas REA och skulle kolla in vad de hade att erbjuda.

Då kom jag inte in på deras sida.

Då skrev lillaste systern att hon inte heller kom in.

Sen kom hon in.

Men fortfarande inte jag.

Då sa hon att hon kunde skriva ut deras hemsida och skicka till mig med posten.

Jävligt kul om du frågar mig.

Sen kom jag in men kunde ändå inte beställa för sidan trodde att jag bodde i Norge och försökte leverera till ett svenskt postnummer.

Det fanns liksom ingen hejd.

Då kom det ett mail från plutt-syrran.

”Här kommer Indiskas hemsida”.

Då skrattade jag nästan ihjäl mig.

Jag frågade om jag fick visa detta i min blogg. Då svarade syskonet att det fick jag gärna. Eftersom ”Det kan ju vara fler som haft problem att handla från Indiska den senaste tiden.”

Om du ser bilden på deras hemsida lite suddig eller i märklig färg, då kan det vara så att du behöver starta om din dator eller byta webbläsare.

Jag köpte en klänning förresten. Just den finns inte med på sidan. Den var väl slut eller nått när syrran ordnade upp allt. En del plagg tar ju snabbt slut när det är REA.

Tittatillbakatisdag #4

Det är tisdag min vän. Och du vet ju precis vad det betyder. Vi tittar tillbaka.

Den här gången till hösten 2018.

I början av 2018 hände en grej som fick oss att bestämma oss för att bli bättre. Bland annat på att få saker gjorda.

Alltså roliga saker.

Sånt man drömmer om.

En sån sak har för mig varit att få besöka Alcatraz. Och för att kunna besöka Alcatraz behöver man åka till San Fransisco.

Vi hade inte hört talas om San Fransisco så mycket innan. Vi kände ju till spårvagnarna förstås, Golden Gate, Alcatraz såklart och att det ligger vid havet. Vi visste att det låg på helt andra sidan än New York och vi hade sett på ett program på TV att de gillar surdegsbröd där.

Det var väl ungefär det vi visste.

Och med detta i bagaget så åkte vi dit.

Vi flög Köpenhamn – London – San Fransisco på vägen dit och San Fransisco – Frankfurt – Köpenhamn på väg hem. Den långa flygturen som tog oss till och från målet tog 10-11 timmar. Och så plus mellanlandningar och resten av resandet. Det var långt men gick så bra så.

Vi bodde på ett hotell som heter The Mosser. Ett hotell vi fått rekommenderat men inte alls kände till. Vi visste inte ens var det låg på kartan. Men det visade sig ligga väldigt bra till på själva kartan och det var ett rent och fräscht och trevligt hotell. Ganska basic, men väldigt rent och fint. Vi kan rekommendera det för dig som inte kräver så mycket lyx. Men ändå önskar ett tryggt och trevligt hotell. Det var som sagt basic. Men bra. Vi är supernöjda.

Vi fick rum 719. Det var ett rum. Rent och fint och trevligt. Fläkt i taket och bra badrum. Amerikanska fönster. Som i Vänner. Det vill man ju ha. Och skön säng.

Vi stannade i åtta nätter. Det var länge men lagom. Vi hann göra allt vi ville göra och vi hann njuta och ta det lugnt. Vi hann med både sena kvällar och sovmorgnar och att sitta och glo i en park. Vi hade gott om tid till allt vi ville göra och vi hade lugna stunder då vi bara vilade oss. (Eller vilade, jag knarkade matlagnings-TV så fort jag kom åt!).

Vad gjorde vi då? Jo, vi gick och gick och gick. Backe upp och backe ner. För backigt är det! Imponerande backigt! Mitt backigaste ever.

Jag minns inte i vilken ordning vi gjorde saker och det har ju såhär i efterhand noll betydelse.

Men vi tog ju båten i Alcatraz. Vilket vi åkte dit för att göra. Det var ju det som var grejen.

Man fick absolut inte röra något på själva ön eller ta med sig något där ifrån. Men när preskriptionstiden har gått ut så ska jag berätta om ifall jag tog en liten sten från innergården eller inte. Den där internerna fick ta sina löjligt små promenader.

Jag tycker att det är en märklig känsla att besöka så berömda och välkända ställen som t ex Alcatraz. Det är svårt att känna att man är där på riktigt. Man har sett så mycket på TV, läst så mycket om det och så vidare, så när man väl är där så känns det så otroligt bekant. Som att man varit där förut. Samtidigt som att det är svårt att förstå att det är det riktiga stället man är på. Svårt att förklara, men det var som att jag var på ett låtsas-Alcatraz. Märkligt.

För att inte tråka ut dig fullständigt ska jag nu dra upp tempot lite och fatta mig kort.

Vi åkte spårvagn…

Vi var på en diner…

Vi drack öl och åt mac and cheese på Mikkeller Bar

Vi såg sjuuukt höga träd i Muir Woods

… ja faktiskt så sjukt höga att man var tvungen att hålla i sig när man böjde huvudet bak för att se trädtopparna. Annars ramlade man!

Där finns träd som är 260 feet höga. Alltså typ 79 meter. Sveriges allra högsta träd är visst 49 meter. Svenska tallar brukar tydligen bli cirkus 40 meter.

På väg hem från höga-träd-skogen stannade vi till i Sausalito. Där valde vi att röra oss så lite som möjligt. Vi ville nämligen inte missa en enda sekund av solnedgången över San Fransisco. Kanske den vackraste och häftigaste synen jag sett.

Plutten till vänster på bilden är Alcatraz.

Ja… och vad gjorde vi mer? Jo, vi hängde i pir-området

Åt på Bubba Gump där Forrest Gump hängde en gång i tiden…

Vi hängde vid Union Square och handlade julsaker (som de verkar erbjuda året runt) på Macy’s

Ja, det var en fantastisk resa. På så många sätt. Men som nästa alltid så är det de oväntade saker som imponerar mest på en. Som en amerikansk man som frågade var vi kom ifrån och som visade sig ha bott i vår grannstad. Eller som tjejen i en bar som sa ”Jag har bott i Sverige i ett år” och pratade fin svenska med skånsk brytning. För att hon hade bott i Helsingborg. Eller som familjen från Tyskland som vi träffade på spårvagnen. Som åker till Sverige nästan varje år och går på Astrid Lindgrens värld. Ett stenkast från där jag bor. Och alla TV-program  jag såg på nätterna när jag inte kunde sova. Matlagningsprogram i alla tänkbara versioner. Och konserten på TV med Joe Bonamassa. Och den gamla mannen från Asien som stolt visade sig Fjällräven-rygga. Och alla skor och kläder och möbler som låg lite här och där som folk skänkt och lämnat att ta för sig av, till alla de som inga skor, kläder och möbler har.

Jag minns också att jag tänkte att det var ju väldigt vad olikt New York detta var. (New York är det enda stället jag varit på i USA förutom San Fransisco) tills jag kom på att Ystad och Jokkmokk inte heller påminner så mycket om varandra.

Jag är så glad och tacksam över att vi kom iväg. Att vi såg till att uppfylla den här drömmen. Så värt all väntan och allt pengasparande.

Och tack. För att du läst och tittat på detta.

Inget kalas utan kras

Jag har hängt en del på Erikshjälpen den senaste tiden. Det vet ju du redan för det har jag ju berättat. Och du har ju koll. Och huvudet på skaft. Du har ju allt man som bloggare kan önska sig.

Tack ska du ha för det.

Jag har i alla fall shoppat lite. Och kommit på en grej som alla fattade för trettio decennier sedan. Att ska man hitta de riktigt fina grejerna då måste man besöka stället ofta. Och köper man inte den grejer man vill ha direkt så finns den inte kvar nästa gång.

Det där sista. ”Så finns det inte kvar nästa gång.”. Det vet jag väldigt säkert efter att ha åkt på den smällen tolv gånger. Och det bara den senaste månaden.

I alla fall så gick jag någon annans ärenden ett tag. Det skulle till ett litet skynke till en gästtoalett och det skulle finnas några glas i gästhuset. Så hade det sagts. Och jag ordnade alltihop. Och la till ett litet fat. Och lite sådär. Och skynkena får du se när de är monterade på plats. För det är liksom bara gamla dukar ännu så länge. Tills de hängs upp.

Men glasen. Och fatet.

Idag tog jag mig en sväng igen efter jobbet. Har kommit på att jag i vårt gästrum vill ha terakottakrukor med glasfat i fönstret. Lite trevligt sådär. Och jag hade sett några glasfat som jag tänkte skulle kunna passa.

Faten är 14 cm i diameter och jag tyckte, om du ursäktar, att de var lite dyra för att vara på min Erikshjälp. De andra faten kostar typ sådär 5 kr styck och sånt, men de här kostade 15 kr per styck. Vet du vad det är för märke? Är det något särskilt eller?

I alla fall så köpte jag sex stycken fat. Det fanns fler men jag tänkte att sex stycken är ju ett bra antal. Då har jag till krukorna i gästrummet och kanske nått till balkongen och kanske något till att servera kex på. Eller små bitar av en skitgod, lagom tempererad italiensk ost.

Mmmm…. ost.

På vägen till kassan roffade jag åt mig en knallgul kruka. För knallgult är fint. Och krukor är bra när man fått gröna fingrar på äldre dar.

Och ta mig fasen om inte krukan ihop med ett fat blev finare än jag vågat drömt om. Fast jag inte ens har drömt om det eftersom de inte ens var menade att sitta ihop.

Men vill man vara ihop så ska man ju få det.

Och så långt är ju detta en solskenshistoria.

Och det är det väl ännu.

Förutom att faten nu mera bara är fem stycken till antalet.

Ibland vill jag slå mig själv med den aviga sidan av en yxa. I foten.

Så går det när man ska kasta in nått i diskmaskinen och glömmer att det där man säger, om att man kastar in nått, inte är något man gör. Bara nått man säger.

Men ändå. Fina grejer.

Klänningen blev en väska

Först vill jag säga till dig som är besviken över att detta blivit en shoppingblogg: Det har det inte. Det här händer nu. Knappast igen.

Och till dig som jublar över att detta väldigt tillfälligt blivit en shoppingblogg: Passa på att njuta. Det här blir inte långvarigt.

Jag fick syn på en väska när vi var i Piteå i somras. En stor väska som fick mig att häpna. En stor väska från Eduards. En sån väska behöver inte jag för jag har superfin grön Teacher från Jumperfabriken. Som jag fått i present.

Ja, jag fick en väska i present alltså. Inte hela Jumperfabriken.

Snålt ändå.

Men jag slängde ett getöga på Eduards sortiment i alla fall och hittade en liten söt juvel som jag inte kunde släppa riktigt. Men som jag heller inte kunde försvara när det kom till ett eventuellt inköp.

För är det något jag har så är det små handväskor. I olika färger och av olika slag. Men ingen som jag häpnar över. Ingen som är the shit. Jag har köpt dem när jag kommit över dem. När jag behövt dem. När jag tänkt att en liten belöning i form av en väska ju ändå varit på sin plats.

Ingen av dem har varit dyr. Alla har varit helt överkomliga. Men även lite tråkiga. Lite blaha blaha liksom.

När jag blev mer och mer minimalistisk tänkte jag att en enda liten fin handväska skulle kunna vara lösningen. Adjöken med alla de där jag samlat på mig och hej till en ny liten väska som skulle kunna följa mig vart som helst. Hur länge som helst.

Sen hände det där med branden. Hälften av det vi ägde, eller kanske mer än det, försvann. Gick upp i rök.

Poff borta.

Fast utan poff. Jag tror inte det smällde så mycket.

Hur som helst så har vi fått ersättning från försäkringsbyrån nu. Vi är väl lite nöjda men inte överösta och det som verkligen var värt något fick vi noll kronor för. Foton, minnen och annat superviktigt tyckte försäkringsbolaget var värt noll kronor.

Noll.

Eller noll komma noll för att var exakt.

En sak jag däremot fick en slant för var min ljuvliga brudklänning. Som min ännu ljuvligare kompis sydde åt mig en gång så att fingrarna blödde och svetten rann.

För den fick jag en slant.

Och vad kan vara bättre än att förvandla de sorgliga pengarna till något som jag verkligen vill ha och något som jag verkligen önskat mig.

Som absolut inte är lika fint som klänningen, men som ändå är något som kommer att följa med mig och som kommer att få stanna i all evighet.

För som om inte min ljuvliga brudklänningssyende kompis skulle räcka så har jag nu köpt mig en kompis till. Att ha vid min sida. I nöd och lust. I evighet. Amen.

Säg hej till Näver mini.

Vi är sååå lyckliga.

Krukan

Jag tänkte att jag måste dra mitt strå till stacken. Bidra med stålar till samhället.

Jag har bestämt mig för att köpa så lite som möjligt i år och det tänker jag stå fast vid. Men jag tänker ändå att om det är någon gång vi ska köpa det där vi önskat oss och sparat till, så är det nu.

Så jag gick och köpte den där krukan som jag visade på Instagram (@plateofcupcakes) för ett tag sen. Du vet, the Kruka. Krukornas kruka. Lord of the Kruk. Kruka vid första ögonkastet. Lilla Krukan på prärien. Här kommer finaste krukan, tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsan-sa.

Den krukan.

Nappula.

Jag hade lite svårt att välja färg men valde till slut den jag tror heter beige. Men det finns en sand också. Och den är det inte. Nej, beige heter den. Så är det. Den är lite åt det ljusrosa hållet ibland. Det gillar jag.

När jag såg Iittalas reklam på Insta, som jag föll pladask för, planterade de en bonsaiodlad citronfiskus i den och jag ville ha det exakt så. Och som den som söker ska finna, så… eller nähä… jag sökte inte ens, jag fick allt serverat. För min svägerska skickade ett meddelande om att såna gick att köpa på ÖoB. Så jag drog dit och blev blotta 79 kronor fattigare men ofantligt mycket lyckligare. Me and my fikus.

Så nu har jag både en fikus och en kruka. Och jag älskar det.

Vi har blivit de bästa av vänner och ska så förbli.

Ibland går det att köpa lycka för pengar.

Tack till @lussekattgavle för att du berättade för mig vad växten heter. Du har en del i den här nya vänskapen. 🙂