Ett slags belöningssystem

Det har varit lite mycket ett tag. Rörigt. Lite jobbigt. Lite mycket. Lite trist och svettigt.

Dålig kombo.

Trist och svettigt.

Som ett besök på gym.

Har jag förresten berättat att jag lovat mig själv att aldrig mer behöva sätta min fot på ett gym?

Fast det är en annan historia. Om ett fantastiskt bra och smart beslut jag tagit.

Men det här ska handla om nått annat.

Det ska handla om att ge sig själv en present när man som mest behöver det.

Min tanke idag var att jag skulle besöka vårt lokala Lindex för att köpa mig ett röd-orange-rosa Essie-nagellack. För att jag är värd det. För att finger som jag skar av en bit på äntligen har läkt och för att jag nu vågar måla nageln på det fingret igen och nu även vågar ta bort lacket på det fingret med remover. Och för att jag älskar nagellack från Essie. Som är just röd-orange-rosa.

Sen tog jag mig i kragen och tog fram min låda med lack för att se vilka färger jag redan har. För att inte råka köpa samma. Det vore ju ändå onödigt.

Onödigt.

Rimligt ord i sammanhanget ändå.

Nej, detta är inte Lindex sortiment av lack. Detta är mitt eget.

Det kanske inte känns som att jag behöver köpa ett nytt röd-orange-rosa från Essie. På ett bra tag.

Men att hitta saker i sitt eget hem som man inte visste fanns. Eller inte kommer ihåg. Det är ju den bästa sortens shopping.

Jag la upp fötterna på bordet och målade med peach daiquiri och cute as a button.

Sen lutade jag mig tillbaka och kollade på gamla avsnitt av Ernst.

Är inte det det bästa plåstret på såret så säg.

Hur belönar du dig? Vad ger du dig själv efter ett jobbigt tandläkarbesök, en allt för dyr faktura efter servicen på bilen, efter den jobbiga dagen på jobbet, efter att ha råkat ge dig själv ett blödande skoskav?

Säg inte att du unnar dig att gå till gymmet bara.

Du har ju fattat vad jag tycker om gym.

Även om jag inte ens skrivit det inlägget ännu.

 

Läppstiftstips

Nu tänker jag prata om ett läppstift.

Varför jag nu varnar för det.

Eller det var kanske inte en varning? Det kanske var skryt. Eller ren information? Upplysning?

Hur som helst ska jag prata om det nu. Läppstift… et. Läppstiftet.

Jag tycker att det är ett kärt men ganska svårt ämne nämligen. Hur hittar man rätt färg och hur hittar man rätt sort och rätt över huvud taget?

Jag testade en grej när vi var i Gävle för länge sen. Jag gick in på Åhléns där och bad en trevlig tjej att ta fram ett bra läppstift till mig. Valfritt märke och valfri färg. Det gjorde hon. Eller hon tog fram ett och jag blev så förtjust att jag en timme senare köpte ett till av samma märke. Men en lite annan nyans.

Nu blev jag plötsligt sugen på samma grej. När vi var i Karlskrona. Jag gick in på Åhléns och hittade en gullig expedit. Jag sa att jag önskade att hon skulle ta fram ett läppsift i passande färg och som håller ett tag. Hon sken upp och frågade om hon fick välja vilket hon ville. Det fick hon. Då gick hon direkt och tog fram ett av de som jag fick rekommenderade och köpte i Gävle.

Huvudet på spiken.

Jag berättade att jag köpt det av en kollega i Gävle och hon trillade nästan baklänges.

Sen gick hon och tog fram ett sånt här.

Jag tackade så mycket, betalade och gick ut ur affären.

När vi kom till hotellet provade jag läppstiftet och sa först ”Åh, nej.. det här var ju ett läppglans… nu blev det lite tokigt…” och sen gick jag vidare i livet.

Flera timmar senare tittade jag mig i spegeln och läppstiftet satt kvar.

Med andra ord, känns som ett läppglans men sitter fast som en tuschpenna.

Vad kan man mer önska sig?

Priset? 129 kr? Färgen? Perfekt.

Länk till läppstiftet hos Åhléns.

Länk till självaste Bourjois.

Är jag nöjd då? Ja, verkligen. 8 av 10.

Sminkväska för den som inte orkar sy

För länge sen såg jag en sminkväska som fick mig att tappa hakan. En rund sak med dragsko och lock och så smart, så smart. Den går nämligen att fälla ut så att den blir platt. Väldigt smart när man reser. Att kunna ”fälla ut” sin sminkväska och se exakt var man har allt. Och vad man har.

En sån har jag velat sy i vad som nu säkert har blivit uppåt en hundra år.

Jag har tänkt på det nästan varje dag i en evighet.

Men inte har jag fått tummen ur inte.

Men igår fick jag se att Lidl sålde såna för 29,90. Så billigt att det inte ens räknas. Man kan säga gratis. Nästan noll kronor och så gott som noll arbetsinsats.

Jag tog min make under armen och åkte till Lidl. Det tog 5 minuter. Sen köpte jag en. Det tog 5 minuter. Sen åkte jag hem. Det tog förmodligen 5 minuter det också.

15 minuter och 30 kr kostade detta kalaset mig.

(Bilderna är Lidls)

Men kostar det inte så mycket så kanske det inte smakar så mycket heller.

För jag ville ju faktiskt sy en själv. Jag ville ju välja tyg. Jag ville ju känna mig lite märkvärdig. Lite kreativ och kul.

Min köpta sminkväska är det verkligen inget fel på, men i jämförelse med hur den jag tänkte sy såg ut i mitt huvud så är den skittråkig.

Jag måste sy en egen. Ska bara använda den här tråkiga en stund först och se om den jag ska sy behöver vara större eller mindre eller nått.

Vill du sy en egen så finns det en film här på hur man gör. Vill du söka efter såna väskor i allmänhet kan jag tipsa om att söka efter drawstring makeup bag.

Eller gör som jag. Få aldrig tummen ur utan sätt dig och vänta ett par år så kanske den kommer till dig automatiskt. Inte så som du drömde om att den skulle se ut, men du får en till slut i alla fall.

(Finns på Lidl vecka 31 tydligen)

Världens bästa nätshop

Igår skrattade jag nästan ihjäl mig.

Vill gärna att du också ska få skratta. Så jag tänker bjussa dig på det roliga nu. Så kan du bjussa mig på nått när du får möjlighet. Gärna smörgåstårta eller en hundvalp.

Eller båda.

Jo. Den lilla syrran och jag mailade om att Indiska hade REA på REAn. Och att jag inte köpt ett enda plagg sen Coronan kom och förstörde allt.

Ja, Coronan sabbade ju inte direkt min ekonomi helt totalt eller så, men eftersom jag i stort sett bara jobbat och umgåtts med min man så har jag liksom inte känt att jag behövt så mycket nytt.

Fast det är ju inte ens intressant så varför berättar jag det?

Jag blev sugen på att shoppa på Indiskas REA och skulle kolla in vad de hade att erbjuda.

Då kom jag inte in på deras sida.

Då skrev lillaste systern att hon inte heller kom in.

Sen kom hon in.

Men fortfarande inte jag.

Då sa hon att hon kunde skriva ut deras hemsida och skicka till mig med posten.

Jävligt kul om du frågar mig.

Sen kom jag in men kunde ändå inte beställa för sidan trodde att jag bodde i Norge och försökte leverera till ett svenskt postnummer.

Det fanns liksom ingen hejd.

Då kom det ett mail från plutt-syrran.

”Här kommer Indiskas hemsida”.

Då skrattade jag nästan ihjäl mig.

Jag frågade om jag fick visa detta i min blogg. Då svarade syskonet att det fick jag gärna. Eftersom ”Det kan ju vara fler som haft problem att handla från Indiska den senaste tiden.”

Om du ser bilden på deras hemsida lite suddig eller i märklig färg, då kan det vara så att du behöver starta om din dator eller byta webbläsare.

Jag köpte en klänning förresten. Just den finns inte med på sidan. Den var väl slut eller nått när syrran ordnade upp allt. En del plagg tar ju snabbt slut när det är REA.

Tittatillbakatisdag #4

Det är tisdag min vän. Och du vet ju precis vad det betyder. Vi tittar tillbaka.

Den här gången till hösten 2018.

I början av 2018 hände en grej som fick oss att bestämma oss för att bli bättre. Bland annat på att få saker gjorda.

Alltså roliga saker.

Sånt man drömmer om.

En sån sak har för mig varit att få besöka Alcatraz. Och för att kunna besöka Alcatraz behöver man åka till San Fransisco.

Vi hade inte hört talas om San Fransisco så mycket innan. Vi kände ju till spårvagnarna förstås, Golden Gate, Alcatraz såklart och att det ligger vid havet. Vi visste att det låg på helt andra sidan än New York och vi hade sett på ett program på TV att de gillar surdegsbröd där.

Det var väl ungefär det vi visste.

Och med detta i bagaget så åkte vi dit.

Vi flög Köpenhamn – London – San Fransisco på vägen dit och San Fransisco – Frankfurt – Köpenhamn på väg hem. Den långa flygturen som tog oss till och från målet tog 10-11 timmar. Och så plus mellanlandningar och resten av resandet. Det var långt men gick så bra så.

Vi bodde på ett hotell som heter The Mosser. Ett hotell vi fått rekommenderat men inte alls kände till. Vi visste inte ens var det låg på kartan. Men det visade sig ligga väldigt bra till på själva kartan och det var ett rent och fräscht och trevligt hotell. Ganska basic, men väldigt rent och fint. Vi kan rekommendera det för dig som inte kräver så mycket lyx. Men ändå önskar ett tryggt och trevligt hotell. Det var som sagt basic. Men bra. Vi är supernöjda.

Vi fick rum 719. Det var ett rum. Rent och fint och trevligt. Fläkt i taket och bra badrum. Amerikanska fönster. Som i Vänner. Det vill man ju ha. Och skön säng.

Vi stannade i åtta nätter. Det var länge men lagom. Vi hann göra allt vi ville göra och vi hann njuta och ta det lugnt. Vi hann med både sena kvällar och sovmorgnar och att sitta och glo i en park. Vi hade gott om tid till allt vi ville göra och vi hade lugna stunder då vi bara vilade oss. (Eller vilade, jag knarkade matlagnings-TV så fort jag kom åt!).

Vad gjorde vi då? Jo, vi gick och gick och gick. Backe upp och backe ner. För backigt är det! Imponerande backigt! Mitt backigaste ever.

Jag minns inte i vilken ordning vi gjorde saker och det har ju såhär i efterhand noll betydelse.

Men vi tog ju båten i Alcatraz. Vilket vi åkte dit för att göra. Det var ju det som var grejen.

Man fick absolut inte röra något på själva ön eller ta med sig något där ifrån. Men när preskriptionstiden har gått ut så ska jag berätta om ifall jag tog en liten sten från innergården eller inte. Den där internerna fick ta sina löjligt små promenader.

Jag tycker att det är en märklig känsla att besöka så berömda och välkända ställen som t ex Alcatraz. Det är svårt att känna att man är där på riktigt. Man har sett så mycket på TV, läst så mycket om det och så vidare, så när man väl är där så känns det så otroligt bekant. Som att man varit där förut. Samtidigt som att det är svårt att förstå att det är det riktiga stället man är på. Svårt att förklara, men det var som att jag var på ett låtsas-Alcatraz. Märkligt.

För att inte tråka ut dig fullständigt ska jag nu dra upp tempot lite och fatta mig kort.

Vi åkte spårvagn…

Vi var på en diner…

Vi drack öl och åt mac and cheese på Mikkeller Bar

Vi såg sjuuukt höga träd i Muir Woods

… ja faktiskt så sjukt höga att man var tvungen att hålla i sig när man böjde huvudet bak för att se trädtopparna. Annars ramlade man!

Där finns träd som är 260 feet höga. Alltså typ 79 meter. Sveriges allra högsta träd är visst 49 meter. Svenska tallar brukar tydligen bli cirkus 40 meter.

På väg hem från höga-träd-skogen stannade vi till i Sausalito. Där valde vi att röra oss så lite som möjligt. Vi ville nämligen inte missa en enda sekund av solnedgången över San Fransisco. Kanske den vackraste och häftigaste synen jag sett.

Plutten till vänster på bilden är Alcatraz.

Ja… och vad gjorde vi mer? Jo, vi hängde i pir-området

Åt på Bubba Gump där Forrest Gump hängde en gång i tiden…

Vi hängde vid Union Square och handlade julsaker (som de verkar erbjuda året runt) på Macy’s

Ja, det var en fantastisk resa. På så många sätt. Men som nästa alltid så är det de oväntade saker som imponerar mest på en. Som en amerikansk man som frågade var vi kom ifrån och som visade sig ha bott i vår grannstad. Eller som tjejen i en bar som sa ”Jag har bott i Sverige i ett år” och pratade fin svenska med skånsk brytning. För att hon hade bott i Helsingborg. Eller som familjen från Tyskland som vi träffade på spårvagnen. Som åker till Sverige nästan varje år och går på Astrid Lindgrens värld. Ett stenkast från där jag bor. Och alla TV-program  jag såg på nätterna när jag inte kunde sova. Matlagningsprogram i alla tänkbara versioner. Och konserten på TV med Joe Bonamassa. Och den gamla mannen från Asien som stolt visade sig Fjällräven-rygga. Och alla skor och kläder och möbler som låg lite här och där som folk skänkt och lämnat att ta för sig av, till alla de som inga skor, kläder och möbler har.

Jag minns också att jag tänkte att det var ju väldigt vad olikt New York detta var. (New York är det enda stället jag varit på i USA förutom San Fransisco) tills jag kom på att Ystad och Jokkmokk inte heller påminner så mycket om varandra.

Jag är så glad och tacksam över att vi kom iväg. Att vi såg till att uppfylla den här drömmen. Så värt all väntan och allt pengasparande.

Och tack. För att du läst och tittat på detta.

Inget kalas utan kras

Jag har hängt en del på Erikshjälpen den senaste tiden. Det vet ju du redan för det har jag ju berättat. Och du har ju koll. Och huvudet på skaft. Du har ju allt man som bloggare kan önska sig.

Tack ska du ha för det.

Jag har i alla fall shoppat lite. Och kommit på en grej som alla fattade för trettio decennier sedan. Att ska man hitta de riktigt fina grejerna då måste man besöka stället ofta. Och köper man inte den grejer man vill ha direkt så finns den inte kvar nästa gång.

Det där sista. ”Så finns det inte kvar nästa gång.”. Det vet jag väldigt säkert efter att ha åkt på den smällen tolv gånger. Och det bara den senaste månaden.

I alla fall så gick jag någon annans ärenden ett tag. Det skulle till ett litet skynke till en gästtoalett och det skulle finnas några glas i gästhuset. Så hade det sagts. Och jag ordnade alltihop. Och la till ett litet fat. Och lite sådär. Och skynkena får du se när de är monterade på plats. För det är liksom bara gamla dukar ännu så länge. Tills de hängs upp.

Men glasen. Och fatet.

Idag tog jag mig en sväng igen efter jobbet. Har kommit på att jag i vårt gästrum vill ha terakottakrukor med glasfat i fönstret. Lite trevligt sådär. Och jag hade sett några glasfat som jag tänkte skulle kunna passa.

Faten är 14 cm i diameter och jag tyckte, om du ursäktar, att de var lite dyra för att vara på min Erikshjälp. De andra faten kostar typ sådär 5 kr styck och sånt, men de här kostade 15 kr per styck. Vet du vad det är för märke? Är det något särskilt eller?

I alla fall så köpte jag sex stycken fat. Det fanns fler men jag tänkte att sex stycken är ju ett bra antal. Då har jag till krukorna i gästrummet och kanske nått till balkongen och kanske något till att servera kex på. Eller små bitar av en skitgod, lagom tempererad italiensk ost.

Mmmm…. ost.

På vägen till kassan roffade jag åt mig en knallgul kruka. För knallgult är fint. Och krukor är bra när man fått gröna fingrar på äldre dar.

Och ta mig fasen om inte krukan ihop med ett fat blev finare än jag vågat drömt om. Fast jag inte ens har drömt om det eftersom de inte ens var menade att sitta ihop.

Men vill man vara ihop så ska man ju få det.

Och så långt är ju detta en solskenshistoria.

Och det är det väl ännu.

Förutom att faten nu mera bara är fem stycken till antalet.

Ibland vill jag slå mig själv med den aviga sidan av en yxa. I foten.

Så går det när man ska kasta in nått i diskmaskinen och glömmer att det där man säger, om att man kastar in nått, inte är något man gör. Bara nått man säger.

Men ändå. Fina grejer.

Klänningen blev en väska

Först vill jag säga till dig som är besviken över att detta blivit en shoppingblogg: Det har det inte. Det här händer nu. Knappast igen.

Och till dig som jublar över att detta väldigt tillfälligt blivit en shoppingblogg: Passa på att njuta. Det här blir inte långvarigt.

Jag fick syn på en väska när vi var i Piteå i somras. En stor väska som fick mig att häpna. En stor väska från Eduards. En sån väska behöver inte jag för jag har superfin grön Teacher från Jumperfabriken. Som jag fått i present.

Ja, jag fick en väska i present alltså. Inte hela Jumperfabriken.

Snålt ändå.

Men jag slängde ett getöga på Eduards sortiment i alla fall och hittade en liten söt juvel som jag inte kunde släppa riktigt. Men som jag heller inte kunde försvara när det kom till ett eventuellt inköp.

För är det något jag har så är det små handväskor. I olika färger och av olika slag. Men ingen som jag häpnar över. Ingen som är the shit. Jag har köpt dem när jag kommit över dem. När jag behövt dem. När jag tänkt att en liten belöning i form av en väska ju ändå varit på sin plats.

Ingen av dem har varit dyr. Alla har varit helt överkomliga. Men även lite tråkiga. Lite blaha blaha liksom.

När jag blev mer och mer minimalistisk tänkte jag att en enda liten fin handväska skulle kunna vara lösningen. Adjöken med alla de där jag samlat på mig och hej till en ny liten väska som skulle kunna följa mig vart som helst. Hur länge som helst.

Sen hände det där med branden. Hälften av det vi ägde, eller kanske mer än det, försvann. Gick upp i rök.

Poff borta.

Fast utan poff. Jag tror inte det smällde så mycket.

Hur som helst så har vi fått ersättning från försäkringsbyrån nu. Vi är väl lite nöjda men inte överösta och det som verkligen var värt något fick vi noll kronor för. Foton, minnen och annat superviktigt tyckte försäkringsbolaget var värt noll kronor.

Noll.

Eller noll komma noll för att var exakt.

En sak jag däremot fick en slant för var min ljuvliga brudklänning. Som min ännu ljuvligare kompis sydde åt mig en gång så att fingrarna blödde och svetten rann.

För den fick jag en slant.

Och vad kan vara bättre än att förvandla de sorgliga pengarna till något som jag verkligen vill ha och något som jag verkligen önskat mig.

Som absolut inte är lika fint som klänningen, men som ändå är något som kommer att följa med mig och som kommer att få stanna i all evighet.

För som om inte min ljuvliga brudklänningssyende kompis skulle räcka så har jag nu köpt mig en kompis till. Att ha vid min sida. I nöd och lust. I evighet. Amen.

Säg hej till Näver mini.

Vi är sååå lyckliga.

Krukan

Jag tänkte att jag måste dra mitt strå till stacken. Bidra med stålar till samhället.

Jag har bestämt mig för att köpa så lite som möjligt i år och det tänker jag stå fast vid. Men jag tänker ändå att om det är någon gång vi ska köpa det där vi önskat oss och sparat till, så är det nu.

Så jag gick och köpte den där krukan som jag visade på Instagram (@plateofcupcakes) för ett tag sen. Du vet, the Kruka. Krukornas kruka. Lord of the Kruk. Kruka vid första ögonkastet. Lilla Krukan på prärien. Här kommer finaste krukan, tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsan-sa.

Den krukan.

Nappula.

Jag hade lite svårt att välja färg men valde till slut den jag tror heter beige. Men det finns en sand också. Och den är det inte. Nej, beige heter den. Så är det. Den är lite åt det ljusrosa hållet ibland. Det gillar jag.

När jag såg Iittalas reklam på Insta, som jag föll pladask för, planterade de en bonsaiodlad citronfiskus i den och jag ville ha det exakt så. Och som den som söker ska finna, så… eller nähä… jag sökte inte ens, jag fick allt serverat. För min svägerska skickade ett meddelande om att såna gick att köpa på ÖoB. Så jag drog dit och blev blotta 79 kronor fattigare men ofantligt mycket lyckligare. Me and my fikus.

Så nu har jag både en fikus och en kruka. Och jag älskar det.

Vi har blivit de bästa av vänner och ska så förbli.

Ibland går det att köpa lycka för pengar.

Tack till @lussekattgavle för att du berättade för mig vad växten heter. Du har en del i den här nya vänskapen. 🙂

Ett sånt där osponsrat inlägg igen

Jag bara måste säga en sak. Att i Body Shops julkalender 2017 fick jag en grej man tar bort smink med. En superprodukt. För rolighetens skull kan vi kalla det för tvättsmör. För att det heter det.

Burken tog slut efter en tid och jag minns att jag tänkte att det var ju fasligt vad det räckte länge trots att jag använder det varje dag.

I somras var vi i Gävle. Då var tvättsmöret slut och jag köpte en ny burk. Det var i början av juli. Den kostade strax under 200kr men jag fick nån rabatt för att jag är så snygg och bra. Eller om det var för att de hade någon kampanj och rea eller nått sånt. Minns inte. Så jag betalade 200kr totalt för ett tvättsmör och en hel hög med andra grejer. Minns jag.

Billigt och sjusärdeles toppen.

Och!

I går morse såg burken ut såhär.

I mitten av januari.

Jag har alltså använt detta varje dag i över ett halvår och nu är det slut.

Jag älskar grejer som påstås vara dryga och som verkligen visar sig vara det.

Heja tvättsmöret. Drygt och jäkligt bra att ta bort vattenfast smink med. Och det säger hon som har löjligt känslig hy dessutom. Som får klåda av att vistas i samma kommun som en hyacint.

Det är verkligen tjejen i filmen som har skrivit brevet.

16 timmar

Nu ska du få lära dig något nytt. Om läppstift.

Kanske har du ett Nobelpris i läppstift i bokhyllan, men om du istället är lite som jag* så ska du lyssna nu.

* Det vill säga att du har letat i 300 år efter ett läppstift som inte försvinner efter tre helt normala andetag.

När vi var i San Fransisco, som jag har lovat att berätta mer om sen, var vi inne i flera affärer i kedjan Walgreens. Världens bästa affär typ. Om du inte varit i en sån butik så tänk ett Apotek. Fast de har också snabbmat i form av skitgoda trekantsmackor, sallader i burk, godis, vin och så smink. Alltså SMINK. Och billigt sådant.

När vi var i New York köpte jag en massa nagellack av nått märke som kostade en och halv dollar. Det hittade jag här nu också. Jag hade kunnat köpa en massa nagellack men jag gjorde inte det. Inte ett enda faktiskt.

Däremot satsade jag stenhårt på läppstift. Närmare bestämt från Rimmel.

Rimmel Provocalips.

Jag köpte först ett, som jag blev vansinnigt nöjd med, sen gick jag in dagen efter och skulle köpa ett exakt likadant. Men kom hem med ett annat. Minne som en… jag vet inte vad. Men det kostade kanske 75 kronor och den felaktiga färgen är fin. Kanske finare.

Jag köpte nummer 220 Lazy Daze och 230 Kiss Fatal.

Och vad vill jag då säga med detta?

Jo, att jag tog på mig en gnutta Lazy Daze i morse klockan 06.45. Och när jag kom hem från jobbet, shoppingen och klippningen vid 16.50 så hade jag fortfarande kvar färg på läpparna.

Utan att jag en enda gång under dagen målat på mer.

Kanske inte 16 timmar, som de lovar, men en väldig massa timmar i alla fall.

I ena änden finns ett gloss. Som är som ett glans. Så att man ska hålla läpparna mjuka. Och blanka. Det tog jag på vid 06.50. Sen hann jag inte med det något mer. Och det gick bra ändå.

Alltså lägg ägg liksom.

Nu kanske du tänker att jag förmodligen satt på en stol och bara andades hela dagen. Och inte slickade mig om läpparna (för det ska man ju inte göra), drack med hjälp av sugrör och inte åt mer än ett salladsblad som jag försiktigt sög in i munnen utan att det vidrörde läpparna.

Ja, det kan man ju tro. Men vidare sval är jag inte.

Det är inte mitt kännetecken. Om man säger så.

Nä, sitter det fast på mig, då sitter det fast på alla. Det kan jag lova.

Jag har ett annat fabbo. Max Factor Lipfinity. Det gillar jag också. Och det sitter som berget. Men om man inte tar på glans hela tiden så tycker jag att jag blir torr som fnöske och flagig.

Det blir jag inte av det från Rimmel.

I helgen tänkte jag köpa mig ett Les Chocolat från L’Oréal.

Jag har hört att det ska vara så bra så att man dånar.

Och det vill man ju gärna göra.

Återkommer med rapport.

(Om det här inlägget är sponsrat. Joråsatte. Det tror du ju säkert att det är.)