Dags att boka tid

1 maj är det tradition att jag slutar med strumpor. Jag börjar igen 1 september. 

Eftersom temperaturen skiter högaktningsfullt i mina regler kommer jag att innan nästa vecka är slut, att ha förfrusit tårna. 

Lika bra att redan i förväg ringa vårdis. Och boka en tid. 

Osponsrat inlägg

Jag visste att det skulle gå såhär. Att det skulle spåra ur. 

Jag är så förbenat trött på all reklam. Och eftersom vi inte tittar på TV-reklam längre måste man ju hitta på nya grepp. 

Nu för tiden ser jag den mesta reklamen när jag surfar i mobilen. Den finns bland favoriterna på Insta och i favoritbloggarna. Och det gör mig så trött. För det är så genomskinligt. Ena dagen är detta schampot det bästa och mest magiska och nästa veckan är gör ett helt annat schampo håret magiskt. 

Börjar ett inlägg med orden ”sponsrat inlägg” läser jag det inte alls. Jag stänger ner. 

Jag är så less på mirakelkrämer och hårborttagningsmedel. Jag vill läsa om livet. Om funderingar. Om känslor. 

Vill jag läsa om en mascara söker jag upp info om den. Jag vill inte tvingas på ett tips om ögonskugga mitt i ett inlägg om inlagd sill. Om det stinker sponsring lång väg.

Det känns inte trovärdigt. 

Jag förstår att man vill tjäna pengar på sin blogg. Och på sitt Insta-konto. För det är ett jobb som vilket som helst. Men jag vill inte vara där. Jag är mätt. Och jag tror inte på det. Allt är så bra. Allt är så perfekt. De testade produkterna är helt felfria. 

Nja. Jag tror inte det. Och jag vill inte ha det längre. 

Jag föredrar små annonser i sidan eller mellan. Men inte de invävda. Som man knappt ska märka. 

Hallå, vi märker dem. 

Och nu är jag trött på dem. 

Nu är det jag som rensar bland de jag följer på Insta. 

Vad ska vi bjuda på?

På TV 4 just nu. Nyhetsmorgon. Där pratar man om måltidens magi. Vikten av en stressfri måltid. Om att det är viktigt att vi äter tillsammans. 

Låt oss bara konstatera att det ÄR viktigt. 

För de pratar också om vad vi bjuder på när vi bjuder andra på middag. Vänner. Släkt. Ja, de man bjuder på mat. 

De säger att det är svårt att bjuda på mat. Nu är det finns så många olika dieter och kosthållningar. 

Här vill jag verkligen räcka upp handen och be att få säga en sak. 

Jag tycker att det är superjobbigt att bjuda på mat. 

För det finns så mycket av ”Jag vill inte äta det och det…” och ”Jag tycker inte om…”. Och i det samhället vi lever just nu, när vi verkligen inte lider brist på mat, kan vi kosta på oss att rata både svamp för att det är äckligt, fisk för det tycker vi inte om, bröd för vi vill inte äta gluten och så vidare. Jag tycker i allmänhet att folk får göra och äta som de vill. Absolut. Men alla dessa kostidéer har gjort det svårt att bjuda på middag. Tycker jag. 

Och egentligen, på riktigt, inuti mig själv, tycker jag att man inte kan ta hänsyn till allt. ”Tycker inte om…” kan man inte alltid veta. Eller ens tänka på. Tycker jag. 

Har jag 8 personer på middag kan jag inte laga allas favoriträtter. 

Jag äter allt. Jag är inte väldigt förtjust i fläsklägg och fläskkorv, men blir jag bjuden på det äter jag det. Utan att säga ett knyst. 

Och frågar någon ”Äter ni allt?” svarar jag alltid ”ja”. 

Ett tag åt vi LCHF. Det var aldrig något vi sa till andra eller tvingade någon annan att bjuda på. Skulle aldrig ha fallit oss in. 

För att vara tydlig vill jag säga att det här inlägget absolut inte handlar om allergier. För allergier är något helt annat!

Steffo säger att den som bjuder på middag bjuder på exakt det den vill bjuda på. 

Jag hållet med. 

Men jag är svag för människor som ber om en särskild rätt. ”Kan inte vi få komma till er och äta pannkaka?” får mig knäsvag. Och ibland frågar jag ”Vill ni önska er vad vi ska äta?”.

Men frågan ”Är det nått ni inte äter?” ska nog bytas ut mot ”Är ni allergiska mot något?”. Och sen tänker jag ta för givet att man själv lägger till ”Vi är vegetarianer” om det är aktuellt. 

De säger också i Nyhetsmorgon att det är dåligt att sitta med sin mobil vid matbordet. Eller att ha TVn på. Här rodnar jag lite, men fattar. Det är skitdåligt. Det fattar man. 

Mats-Eric Nilsson. Så heter han som blir intervjuad. Och som har skrivit en bok om detta. 

Kan vi komma överens om en sak?

Kan vi inte bara bestämma att vi slutar med två saker? Två uttryck? Som inte är roliga längre. Och kanske egentligen aldrig någonsin varit det heller. 

Jag har sagt det. Både en och två gånger. Båda sägningarna. Ursäkta. 

Men nu slutar vi va?

Det första är:

”Det finns inte på kartan”

Ja, du vet ju vad det betyder. Att det aldrig kommer att hända. Aldrig har hänt. Är omöjligt. 

Men nu säger vi inte så mer va? På grund av töntigt och gammalt. 

Det andra är:

”Har du inte tagit din medicin idag?”

Ja, som i att man är lite för glad, lite för tokig, lite för arg, lite för mycket. 

Den sägningen är inte okej. Har aldrig varit och kommer aldrig att vara. På grund av idiotisk. 

Är du med mig? Slutar vi nu?

Har du något du vill att vi slutar med? 

Kaktus-panik

Du som har så gröna fingrar, nu måste du hjälpa mig!!!

Vad har hänt med min bästa och finaste kaktus? Den som jag snodde små, små skott av från en kaktus på ett hotellrum på en fin resa. 

Den, eller de, har växt så det knakat och frodats hemma hos mig. Men nu helt plötsligt har de förändrats. Det är som att bladen (?) rullar ihop sig. Den ser frisk ut, verkar varken torr eller rutten, men den rullar ihop bladen till typ rör. 

Varför?!!? Vet du det?

Blir superledsen om den dör. Just för stt jag snodde den från en kaktus på ett hotellrum. På en resa som var så fin. 

Här serveras du en dålig bild på den viktiga kaktusen. 

Icke!

Besiktigade bilen idag. När jag satt och väntade kom två män in och väntade de också. En man var mörk. Som i att han kom från ett land där man ofta föds mörkhyad. En man var ljus. Han visade sig vara norsk. De kände varandra. Kanske kollegor. 

Den mörka mannen behövde hjälp och bad personalen om hjälp. Han hade svårt att förstå besiktningsspråket men personalen var snäll och hjälpte till och förklarade och visade. 

Den mörka mannen och personalen gick sen iväg. Den ljusa mannen satte sig bredvid mig. 

På norska sa han sen med irriterad ton att det är ju ändå lustigt, att hans bekant är typ världsmästare på att programmera robotar, men att lära sig svenska är tydligen totalt jädra omöjligt. 

Jag tänkte först resa mig upp och ge honom en rak höger. Men jag sansade mig. Sen sa jag ”Ja, det är ju lite olika det där. Vad man är bra på. Jag kan ganska bra på svenska, men det där med programmering är jag totalt värdelös på!”.

Norrmannen berättade då att han håller på att lära sig svenska. Och så visade han något häfte som han hade i knät. 

Jag tänkte att hans modersmål ligger lite närmare svenska än den andra mannens. Att man som norrman knappt behöver lära sig svenska. Man kan ju nästan bara prata på. Bara byta ut morsomt och drittsekk. Sen är man ju hemma. Så han borde bara knipa igen. 

Att däremot lära sig arabiska för oss nordbor skulle nog vara lite knivigare. Eller att besiktiga sin bil i ett främmande land. 

Det kan vara nog så knepigt med besiktning i sitt eget land. 

Det är så skrämmande. Att människor som har åsikter som är helt störda, ofta tycker att de kan kräkas ut dem rakt över sina grannar eller medresenärer. Som att ju dummare en åsikt är, desto mer rätt har de att kasta den rakt i ansiktet på någon. 

Ha egen puckad åsikt, om du vill. Det har du rätt till. Men behåll den för dig själv. Förstör inte min soliga härliga morgon med en kommentar som är så ful att den borde tvättas bort med tvål. Innan den ens kommit ut. 

Jag ångrar så att jag inte svarade norrmannen med att säga ”Va? Jag förstår inte vad du säger! Du måste prata svenska om jag ska kunna förstå!”

Men då hade jag varit ganska lortig jag också. Och det vill jag inte. 

Vi måste säga ifrån när folk är för dumma för sitt eget bästa. Och när någon kräks skit i knät på en, en solig morgon i mars. 

Jag tänker inte ta emot sån där smörja. 

Icke!