Måste bara säga

Jag måste säga en sak.

För jag känner mig lite kränkt, ledsen, arg och irriterad.

Jag vill inte höra en enda gång till att det är lyxigt för mig att jag jobbar hemifrån. Att det är lyxigt att kunna kliva direkt ur sängen och sätta sig vid datorn och jobba. Och att man är hemma på en sekund när man slutar för dagen.

Eller säg det då. Säg det till mig. Men då ska jag säga att det är de enda två fördelarna som finns. Resten är faktiskt jävla skit. Om du frågar mig.

Jag har inte pandemijobbat hemifrån lika länge som många andra. Jag flyttade hem i januari i år. Jag är snart uppe i 9 månader. Jag har jobbat hemifrån 100%. Alla dagar. Jag har varit på kontoret två gånger under den här perioden. Eller om det faktiskt bara är en. När jag varit där har jag varit där i 20 minuter åt gången. Ungefär.

Jag håller min näsa ovanför vattenytan för att jag trampar så kraftigt med benen att jag inte sjunker så himla djupt. Men slappnar jag av en enda sekund så sjunker jag som en sten.

Det finns fördelar med hemmajobb. Om man räknar att man kan sätta på en maskin tvätt och hänga upp den. På arbetstid. Om man räknar att man inte behöver göra sig i ordning om man inte vill. Om man räknar att man sparar pengar för bensin eller busskort.

Men inget av det där spelar någon roll för mig.

Jag är så trött på att äta lunch ensam. Jag är trött på att fika vid diskbänken och sen gå ett varv i lägenheten. Jag är trött på tystnaden här hemma och jag är trött på att enbart ha podar och talböcker som sällskap.

Jag kan ringa mina kollegor när jag vill. Vi kan skratta och flamsa precis när vi vill. Är en kollega i möte ringer jag en annan. Jag har ett helt bibliotek av roliga kollegor att ringa och prata med. Och de finns där hela tiden. Varje dag.

Men jag vill att någon ska hämta en hushållsrulle åt mig när jag häller ut mitt kaffe över skrivbordet. Jag vill höra mina två flamsiga kollegor löjla sig i rummet bredvid mig. Jag vill se någons nya tröja eller kommentera någons nya frisyr. Jag vill köa vid kaffeautomaten och säga att det var ju väldigt vad helgen gick fort. Den här gången också.

Jag vill inte prata med mina kollegor genom en skärm och med lurar på mig. Jag vill höra deras babbel i bakgrunden och reta mig på att vissa aldrig kan ställa in koppen i diskmaskinen.

Jag säger inte att det är synd om mig. Det här är en vardag som så många människor går igenom. Jag delar detta med så många och med nästan alla på mitt jobb. Men jag säger bara att det inte är lyxigt. Inte på en enda fläck.

Och det finns inte på kartan att jag skulle jobba utan att först göra mig i ordning. Så den lyxiga grejen kan strykas direkt.

Om det nu skulle kunna vara lyxigt att jobba utan att vara ”ordninggjord”.

När blev mysbralla och smutsigt hår lyxigt?

Att umgås är lyxigt. Att ha sällskap är lyxigt.

Om du frågar mig.

En hemlighet

Det är lika bra jag säger det rakt ut.

Att jag inte har skrivit ett enda ord.

Inte ett enda ord eller en enda bokstav har jag fått ur mig i det som jag har tänkt ska bli en julkalender i år.

Jag har drömt om det i åratal.

Jag har planerat det i ett liv.

Och snart är det ju jul och allt.

Och på julafton ska det sista avsnittet presenteras. Ges ut.

Och det ska ha kommit ut 23 avsnitt dess för innan också.

Vad snopen du ska bli.

När alla luckor är ordlösa.

Vad besviken jag ska bli.

På mig själv.

Finns det nån julkalender som har skrivit sig själv? Har det någonsin hänt? Kan det hända? Är det möjligt?

Jag måste ta ut lite komp och lite semester och åka på skrivarläger tror jag.

Så gör proffsen har jag sett.

För jag är väl också ett proffs va?

Ett jädrigt segt proffs.

Slött proffs.

Suck

Man måste ju ta mig fasen ingenting nästan.

Jag har svårt för att skriva inlägg här utan att ha en bild att stoppa in.

Man måste inte ha en bild.

Man måste ju ta mig fasen ingenting nästan.

Det som är måste är väl det som känns starkast känner jag. Känner man ett starkt behov av en glass är det väl just en glass man måste ha.

Jag har haft några viktiga måsten den här veckan.
Ett har varit att få virka mycket på min filt. Det har jag gjort.
Ett annat måste har varit att städa bland pysselgrejerna. Det har jag också gjort. Inte så grundligt, men ändå. Jag var inte tvungen att städa grundligt. Det kändes inte alls som ett måste.

Bland alla pysselgrejer hittade jag mina terapisvampar. Som jag virkade i starten av en viss pandemi när vi var permitterade. Det blev inte så många svampar och permitteringen blev högst kortvarig, men jag kände just då tydligen ett måste av att få virka svampar.

Hur har du det med podar och böcker nu för tiden? Jag slukar fortfarande varenda avsnitt av poden ”Fem i topp” med Johan och Björn och jag lyssnar på oerhört många böcker för tillfället. Just nu går jag fram som en ångvält bland Jonas Karlssons böcker. Nu senast ”Den perfekte vännen”. Älskar historien om killarna som skulle till badhuset. Väntar på Jonas nya bok ”Nya människor i fel ordning”. Och även förstås på Gardells ”Ett lyckligare år”. För att inte tala om Rudbergs ”Elva änkors man”. Jag ska nog kunna hitta något att fylla öronen med även i höst om man säger så.

Höst ja. Nu är den verkligen här. Igår tog jag fram ljusstakar och sånt som plockades bort i våras. Nu är det mörkt och jag har dragit fram fönsterlampor och satt på tajmer och allting. Nu återstår bara att börja med strumpor och strumbyxor men det tror jag att jag drar på ett tag till. Jag tänker att jag tål att frysa lite om fötterna ett tag. För jag gillar inte strumpor. Och gillar man inte strumpor så måste man inte ha strumpor. Så är det ju. Det har vi ju kommit fram till lite längre upp i detta oerhört innehållsrika inlägg.

Sådär ja. Nu var lunchen slut.
En av de absolut skittråkigaste sakerna med att jobba hemifrån är att inte ha något lunchsällskap. Men nu har jag haft dig som sällskap. Och svamparna. Så nu kan jag inte klaga. Inte på det i alla fall.

Ha en fin fredag. Det förtjänar du.

Och vill du se svamparna så visar jag dem på Insta idag. @plateofcupcakes

Välkommen

Jag tror att mer än hälten av mina besökare skulle vilja kasta något hårt i huvudet på mig nu när jag skriver att jag välkomnar hösten med varm hand.

Av alla årstider vi har i Sverige så tror jag ändå att jag gillar hösten bäst.

För när sommaren har blomstrat en tid är jag så trött på att vara varm och att leta efter skugga att jag njuter som aldrig förr när den svalare luften och de mörkare kvällarna kommer.

Men det är inte okej att tycka så i Sverige har jag märkt.

Vilket inte påverkar mig nämnvärt. Jag tycker ju så ändå. Det går inte att ändra på det inte. Och det försöker jag inte ens.

En av nackdelarna med att sommaren är slut är att Sommar med Ernst också är det. Och det är tungt. Men då får jag längta efter julversionen istället så särskilt synd är det inte om mig.

Jag är lite redo att gå in nu och stänga dörren om mig. Nu har jag varit ute och flaxat och kan tänka mig att vara inne mer. Jag vill äta mat inne och jag vill laga rätter som tar lång tid i köket eftersom jag har ett så snyggt förkläde. Och för att rätter som kroppkakor, köttgrytor och kåldolmar är bland det godaste som finns.

September och oktober är roliga månader i år, med många roliga saker som händer och jag är så redo. Jag har klänningen och nagellacket beredda. Jag är beredd. Jag är redo för kräftätandet och snapsarna och jag är så pepp på att äta middagar med tända stearinljus och tunga dukar.

Jag är en varm person. Och då menar jag temperaturmässigt. Hur jag är som människa, i själ och lynne, får andra avgöra. Men inte iskall där heller, tänker jag ödmjukt. Men att vara en varm människa med hög innetemperatur är ganska slitsamt. Så nu när det blåser lite kyligare vindar kan jag slappna av och låta luften svalka av mig.

Så! Den filten som jag nu håller på att virka, kommer inte att bli så flitigt använd av just mig. Men den kan få hänga lite snyggt på soffans armstöd i vinter och kanske kommer det en gäst med kalla fötter eller kyliga knän. Då finns den där. Beredd. Och snygg.

Om jag inte hade envisats med att virka så många fel så hade den nog varit färdig vid det här laget. Men eftersom jag är petig och inte accepterar den mista avvikelsen från mönstret, så får det ta sin tid. Men att virka 4 dm och repa upp 3 och sen göra om samma sak igen, är inte jättekul.

Filten heter Catch the rainbow och mönstret kommer från Garnstudio. Garnet är Drops Paris och jag har köpt mitt från Garnius. En bra garnaffär på nätet som jag kan rekommendera. Har bara handlat en gång, men det var både trevligt, snabbt och billigt.

Min färg på garnet heter ”41 Senap” och jag använder virknål 4,5.

Hur har du det med hösten då? Är ni kompisar eller önskar du att ni aldrig någonsin mötts?

Skymd sikt

Det är ta mig fasen chockerande att det snart är midsommar. Så snart som i över-över-morgon. Fjärde midsommaradvent har redan varit. Det är dags att plocka fram det tunga artilleriet nu. Det är dags att vakna.

Hallå! Köp sill nu! Kom igen!

Stressnivån är all time high och nu har vi öppnat dörren till nivån vilken årstid är det just nu nu igen….

Det är nu jag borde dra i nödbromsen och lägga mig på en gräsmatta och leta efter fyrklöver.

Fast jag känner en som hittade ett fyrklöver härom dagen och den dagen blev ändå en skitdag för henne. Så det där kanske inte funkar längre. Fyrklöverna verkar ha slut på sina batteriet. De också.

Men nu är det ju som sagt snart midsommar och den ska bli bra i år. Den ska innehålla trevligt sällskap, vila och sill. De enda tre elementen jag behöver just nu.

Ett annat element som kanske inte är i så stort behov för mig (eller JO! Vad sa jag nu?), men som verkligen piggar upp är ju mina blommor. Och jag fick lite hopp när jag för en stund sen lyfte på de stora och otroligt färgglada bladen som finns överst…

.. och såg att under så finns en massa små nya… och ger inte det nytt hopp så säg?

Jag inser att vi snart passerar halva 2021 och att december närmar sig. Och det betyder att jag får allt mindre och mindre tid till att skriva min julkalender. Den som jag skjuter på hela tiden för att jag inte vet hur jag ska börja. Trots att jag vet att svaret är att det bara är att sätta sig vid datorn och just börja.

Precis som det här inlägget. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva. Men jag har ändå fått ihop en såhär lång och oerhört intressant text om massa livsnödvändiga saker.

Jag vill mena det.

Annars kan jag berätta att jag medvetet valde att plantera luktärter som hade många olika färger. För att jag gillar många olika färger. Men att alla färger som kommer är lila. Jag tycker inte att bara lila är så många olika färger. Jag känner mig blåst och lurad. Samt lite kränkt.

Jag måste börja skriva listor. Jag älskar listor. Jag är en riktig listperson. Jag är listan i ett nötskal. Ändå har jag ett litet horn i sidan på listorna. Det är som att det skulle vara lite dåligt att behöva en lista. Och därför gör jag inte listor så ofta som jag skulle behöva. Den enda gången jag känner att jag kan frossa i listor är när jag jobbar. Det är som att man får göra listor på jobbet men hemma är det lite överdrivet och lite… som att man tror att man är nått.

Vilket jag ju också är. Jag är ju verkligen nått.

Alltså behöver jag listor.

Så då kan jag lista på bara. Fram med papper och penna och gör listor. För de bästa listorna görs på papper. Såna i mobilen gör sig icke besvär.

Jag har ju till och med en bok som hyllar fina listor och allt som heter planering.

Den ska jag lära mig utantill så fort jag får en ledig stund. Jag ska även lära mig att skriva så fint som Lise kan. Det vore väl skuld och skam om jag inte kunde klara av att lära mig det. När jag ändå har hennes båda böcker. (Den andra heter Lises Lettering).

På tal om fint. Har du sett ”Min pappa Marianne”? Om du inte har det borde du skämmas.

Nä, det borde du förstås inte.

Men du borde se den. Den ligger på SVT Play. Skynda dig dit och se den.

I övrigt så längtar jag efter semester. Vilket jag också kommer att få inom en snar framtid. Både en och två gånger i år faktiskt. En uppvärmning och en riktig. Det är som att jag får öva mig lite först innan den riktiga kommer. Det kan jag behöva.

Jag behöver även göra kycklingsalladen som var med i Mersmak nr 4 2021

… jag behöver även frid i själ och kropp, jag behöver färga ögonbrynen, jag behöver en andra spruta och jag behöver äta mycket glass.

Vad behöver du?

Den lite kriminella banan

Hur har du det? Mår du bra?

Jag mår bra men är lite småarg hela tiden. Vet inte varför.

Att gå omkring och vara lite småförbannad är ju både charmigt och ödmjukt. En sån vill man ju vara. Fräsa lite åt höger och vänster och vara allmänt vrång. Då blir man snabbt populär och bjuden på många kalas. Det är ju toppen.

Kanske är det för att jag ska klippa mig i morgon och ser ut som att jag bär hatt just nu. Klippningen ser jag fram emot men den hatt av hår jag bär på nu är tung för både nacke och själ. Det kan jag tala om.

Annars då? Jo, jag har åter igen konstaterat att de bästa och mest hållbara och frodiga blommorna man kan få i sitt hem är de man stjäl. I veckan har jag kastat ut två ohyrade växter och en ful har jag klippt ner och tagit skott av. Skotten är ljuvliga och solen skiner.

Om solen skiner i morgon eftermiddag får jag dock se. Då ska jag hämta ut två likadana klänningar på Lindex. Jag visste inte vilken storlek jag skulle beställa (HUR ska man veta det?) och beställde två olika. Den ena kommer jag ju att vilja lämna tillbaka. En annan gång när jag gjorde det blev jag behandlad som om jag stulit den ena. För man får faktiskt inte gardera sig på det viset. Tydligen.

Men klagar de så säger jag bara att det är inte konstigt om man vill lämna tillbaka den ena när de kallar en orange klänning för pink. Och sen ska jag fråga dem hur intresserade de är av att sälja.

Nej, det kommer jag verkligen inte att göra. Jag kommer att lägga mig platt och be om ursäkt. Förstås. Ty jag är av just det virket. Och det är inte alls säkert att det är det rätta.

Om jag hade kunnat skriva med väldigt små och viskande bokstäver så hade jag gjort det nu när jag vill fråga dig om du fått fin första spruta ännu? Eller kanske till och med den andra? Jag ska få min första om en vecka och för mig har det aldrig varit någon fråga om jag ska ta den eller inte. Det har jag vetat att jag skulle redan från första sekund. Men jag kan inte säga annat än att jag nu börjar bli lite nervös. Kanske är det bara det stora i den här historiska händelsen som gör mig nervös, för särskilt spruträdd är jag inte. Inte så orolig för biverkningar heller. Kanske är jag mest rädd för hur jag ska hitta till stället eller hur jag ska veta hur jag ska beté mig när jag är där. Sånt oroar jag mig för än feber och ont i armen.

Jag kan vara lite avig i tankarna ibland. Tänka på fel saker.

Jag har även stressat upp mig så till den milda grad över ordningen på vaccinationen. När är det min tur, när är det din tur? Varför är det inte min tur och varför är det redan din tur och inte min. Jag har på ett sätt suttit fint och lugnt i båten för jag har tänkt att min tid kommer. Men jag har å andra sidan varit så nervös över att missa tåget när det kom. Men som många gånger annars i livet så har jag en hejarklack som hejar på mitt lag och gör vågen och sjunger hejarramsor om att nu är det minsann min tur, nu ska jag vara beredd. Så när vågen gjordes och ramsorna sjöngs så gick jag in i appen och hittade mig en tid. Och sen var den stressgrejen som bortblåst.

Att jag aldrig lär mig. Att jag stressar över fel grejer.

Vilka grejer är då rätt att stressa över? Det kan man undra.

Den dagen jag jagas av ett lejon är det bra om jag får lite puls och sätter fart. Men fram tills dess kan jag nog slappna av tror jag.

Säg det till min hjärna.

Tack på förhand.

Det var den påsken det

Är det bara jag eller känns det lite som att det vänder nu? Är det inte lite fräschare vindar som blåser nu eller?
Ja, i alla fall om man bortser från de snöstormsvindar som blåste i morse när jag var och bytte till sommardäck. De vindarna gjorde ju inte direkt mig fräschare i alla fall. Fast jag hade läppstift. För nu när jag jobbar hemifrån och rör mig inom en radie av två kilometer så är en utflykt till däckfirman ett äventyr.

Äventyr kräver läppstift. Det vill jag påstå.

Lyssnar på poden ”Recept tack!” med Erik Jerka Johansson. Han pratar om Maria Wern-filmerna som ju spelas in på Gotland. Det fick mig att tänka på när jag var på Gotland. Närmare bestämt i Visby. Min man och jag gick omkring och kollade och plötsligt kom en polisbil och parkerade strax intill. Jag ville göra mig lite rolig och sa, lite för högt, till min man att ”Kolla! Här kommer Maria Wern!”. Och lite för högt var i det här fallet så pass skithögt att många andra runt omkring också hörde detta. Som dessutom trodde att jag menade allvar. Så folk stannade upp och höjde sina mobiler för att filma och fota. Och ut kliver två helt vanliga okända, privata poliser.

Det ögonblicket krävde också sitt läppstift tycker jag.

Påsken har hur som helst avlöpt väl. Vi fick hjälpa några som behövde hjälp, vi fick godis så det räckte och blev över, vi åt snittar och sill och vi åt gubbröra och Jansson.

Och till det läppstift.

En påsklunch av det finare slaget.

Känner du?

Har du känt att solen har börjat värma rejält? Att det luktar lite som vår och har du hört fåglarna kvittra lite försiktigt?

Jag gillar vintern. Och den vintern vi har nu gillar jag så mycket så det liknar nästan den bästa vintern jag upplevt. I alla fall just nu. Just nu är detta mitt livs bästa vinter. Och då pratar vi bara om själva vintern. Inte läget i stort och situationen vi har.

Jag snackar om vintern.

Den är ljuvlig.

Ljuvligt var det också igår när jag satt på vår inglasade balkong och tittade på all snö och allt fint och fick solen på benen och blev varm.

Jag har börjat tänka på påsken. Den är inte inställd i år och jag tänker att något litet kan man ju ändå hitta på. Trots du vet vad. Det gäller bara att planera något som är så litet att det omöjligt kan bli inställt. Eller nytt recept på lax, en hemlagad glass, en utflykt i naturen eller en date utomhus.

Fast det sista där vet vi ju kan bli inställt ändå.

Men då får jag ha en plan B.

Mina blommor i mina fönster har sakta börjat vakna till liv och det vete fasen om inte jag också börjar kvickna till.

Och då var jag ju faktiskt lite vaken redan från början.

På grund av min bästa vinter.

Tack Vädret för att du inte ställt in.

Tack Snön för att du kom.

Tack Fredag för att du dök upp just idag. När jag behövde dig som mest.

Inte en grej till, det säger jag dig

Jag klarar inte av att allt blir inställt hela tiden. Jag blir så ledsen. Ingen av oss har väl någonsin tidigare varit med om maken till inställda saker. Nu slår det ju alla rekord.

Men nu slog det faktiskt rekord i tråkighet.

Nu ställdes en rolig träff in för tredje gången.

Det skulle åter igen bli en safe träff med alla restriktioner i bakfickan. Maten var inhandlad, mössan var stickad, vädret skulle bli toppen och vinet kylt.

Men ingen kedja är ju starkare än den svagaste länken som bekant så likt förbannat blev det en smaskig praktvurpa rakt på det slaka målsnöret.

Men vi tar inga risker och ett test på person i rakt nedstigande led, som inte fått svar, är ju ett positivt test till motsatsen bevisats. Och en för alla, alla för en gäller ju, som vi vet. Så karantän av allihop på andra sidan och så fick jag sitta här och vara besviken och ledsen. Det kan inte hjälpas.

Maten och vinet kan gå åt ändå. Men deppigheten är ju svår att göra en god och näringsrik gryta av.

Det är naturligtvis och som vanligt, inte mest synd om mig. Fast just nu är det exakt det det är.

Vi hade längtat efter detta sen i oktober. Och planerat och styrt upp och skrivit på alla regler.

Men en rak höger på det då. Så blev det med det. Tack för vänligheten.

Men jag får hitta på nått annat.

Och vara glad över att jag ändå är lite smart och begåvad. Till skillnad från den personen jag pratade med i telefon igår.

”Nej, men du vet jag var iväg på en tjejhelg i helgen. En kompis fyllde år och vi orkade bara inte med de här jäkla reglerna längre. Vi tog en corona-paus och åkte iväg på spa. Vi var åtta stycken. Vi behövde verkligen det!”

Ja. Nu blev jag bitter också.

Det var ju just snyggt.

Jag ska sura nu till klockan 18.30. Sen ska jag sluta med det.

Hönan eller ägget?

Jag har märkt en ny grej hos mig själv.

Eller är det egentligen en gammal grej?

Jag är en känslosam person. Jag är inte känd för att vara sval. Jag har som man säger, känslorna på utsidan. För det mesta.

Ta med dig det in i den här funderingen.

Jag har märkt en ny grej hos mig själv som händer när jag möter människor jag tycker om. Det hände senast i morse 06.54.

Jag var på Coop och handlade två röda äpplen och mötte en bekant. En bekant som jag gillar men som jag inte träffat på länge and you all know why.

Jag blev jätteglad.

Hon blev jätteglad.

Och vi sa i kör ”Och så får vi inte ens kramas!”.

Då hände det där som jag märkt händer nu för tiden när jag möter någon som jag gillar. Jag blir knallröd i hela ansiktet.

K-N-A-L-L-R-Ö-D!

Jag sa till kompisen i morse att jag tror att det är energin av en kram som sätter sig i ansiktet nu istället när nu kramar plötsligt är så tråkigt förbjudet.

Jag har märkt det flera gånger. Att jag blir knallröd av att möta någon som jag skulle vilja krama.

Det är både jobbigt och lite skit samma. Jag är snart 50 år och kan väl klara av att bli lite blossig en stund. Men det är ju intressant.

Blev jag såhär blossig även innan kramar blev förbjudna, eller uppkom det när energin av kramandet måste stanna kvar i min egen kropp?

Har du märkit något sånt här också?

Eller är du lite svalare och lite mer sansad än jag?