Helt ny sjalgrej

Du ska inte gå omkring och tro att jag inte är förändringsbenägen.

Nä, nä.

Här har du en tjej som tar allt med en klackspark och är helt wild and crazy.

Sist när jag skulle köpa garn till en ny sjal till exempel. Då fanns inte den färgen jag önskade i mitt vanliga garn (Tilda från Svarta Fåret. Du vet.). Så gissa vad jag gjorde då?

Jo, köpte ett helt annat garn. Som jag aldrig testat förut.

Catania. Från Schachenmayr.

Jag kan inte säga att jag tycker lika mycket om det garnet som om Tilda. Att virka med. Men det är liksom blankare och ser lite mer exklusivt ut.

Men samma mönster. Och samma virknål. 3,5.

Och färgen…

Och jag oerhört nöjd med sjalen. Och färgen. Och allting.

Svårt att få färgen korrekt på bild. Men du ser ju själv. Typiskt skitsnygg.

Ett sånt där osponsrat inlägg igen

Jag bara måste säga en sak. Att i Body Shops julkalender 2017 fick jag en grej man tar bort smink med. En superprodukt. För rolighetens skull kan vi kalla det för tvättsmör. För att det heter det.

Burken tog slut efter en tid och jag minns att jag tänkte att det var ju fasligt vad det räckte länge trots att jag använder det varje dag.

I somras var vi i Gävle. Då var tvättsmöret slut och jag köpte en ny burk. Det var i början av juli. Den kostade strax under 200kr men jag fick nån rabatt för att jag är så snygg och bra. Eller om det var för att de hade någon kampanj och rea eller nått sånt. Minns inte. Så jag betalade 200kr totalt för ett tvättsmör och en hel hög med andra grejer. Minns jag.

Billigt och sjusärdeles toppen.

Och!

I går morse såg burken ut såhär.

I mitten av januari.

Jag har alltså använt detta varje dag i över ett halvår och nu är det slut.

Jag älskar grejer som påstås vara dryga och som verkligen visar sig vara det.

Heja tvättsmöret. Drygt och jäkligt bra att ta bort vattenfast smink med. Och det säger hon som har löjligt känslig hy dessutom. Som får klåda av att vistas i samma kommun som en hyacint.

Det är verkligen tjejen i filmen som har skrivit brevet.

Snart är 2018 slut

2019 ska jag blogga så in i helskotta. Jag behöver det. Världen behöver fler blogginlägg från mig. Det tror jag. Allra ödmjukast.

Men jag vill avsluta det här året på ett bra sätt. Genom att citera en granne jag mötte igår.

Solen sken och vi skulle åka och handla. Grannen hade gått en promenad. Himlen var klarblå och det var lite kallt. När vi pratade om solen öppnade jag min dumma trut och sa nått som jag själv hatar.

– ”Ja, det är bara så typiskt att man ser hur skitiga fönster man har när solen skiner in…”.

Då tittade hon på mig. Rynkade pannan lite och sa trött:

– ”Men varför säger du det nu då? Det har ju inte med nått viktigt att göra över huvud taget!”.

Så sant.

2019 blir de viktiga sakernas år.

Bloggandet t ex.

Mer blogg. Mindre putsande.

Gott Nytt År.

Hoppas att du kikar in här även nästa år.

Hurra

Det är ingen hemlighet att jag den här veckan varit på sämre humör än någonsin.

Vet inte varför.

Men tröttma känns som en rimlig orsak. Ja orsak, inte ursäkt.

Jag är så trött att om jag är mitt i en mening och jag ser en fågel äta ett frö utanför fönstret så stör det mig tillräckligt för att jag ska glömma vad jag pratar om.

Jag behöver inte sova.

Jag behöver frid.

Så. För att råda bot och bättring stänger jag idag av hjärnan.

Och låtsas att jag fyller år.

Jag behöver tankas.

På ny energi.

Och på omtanke mot mig själv.

Idag ska jag fira och firas.

Allt annat får backa.

Hurra för mig.

Och förstås även för dig. Men idag får du klara dig lite utan mig.

För jag fyller på bränsle.

Det är soppatorsk här sörru.

Skål för mig.

Och självklart även för dig.

Men du fyller på glaset själv idag är du bussig?

Imorgon är jag omtänksam igen.

(Bild från det förflutna. Från en perfect day.)

Det typ finaste jag hört

Jag har en ny kollega. En ung kille. Med ett förflutet som får det att knyta sig i magen. Man vill kräkas. Och slåss.

Och tänka sig. Ändå.

Att någon kan ha en sån uppväxt och ett sånt förflutet. Och ändå fortfarande står upp.

Men han inte bara står upp. Han lever fullt ut och är en fantastisk människa. På alla sätt.

Och han får mig att undra varför jag över huvud taget kan ens komma mig för att klaga.

Han är av den där typen som kommit hit. För att han inte under några som helst omständigheter kunde stanna där han var.

Väldigt välkommen hit.

Idag hjälpte jag honom med en jobbsak. Lätt som en plätt för mig, svårare för honom. Han hade gjort ett misstag som jag hjälpte honom att reda ut.

En skitsak.

Vi jobbar inte inom vården.

Inte på SOS Alarm.

Hur farligt kan det vara?

Jag sa att han inte ska bry sig. Aldrig mer tänka på detta. Ingen katastrof är skedd. Allt går att ordna upp. Man ber om ursäkt om det behövs, sen gör man vad man kan för att ordna upp problemet. Det är så man gör. Ordnar upp.

Sen går man vidare.

Och tänker inte mer på det.

I relation till andra saker är det mesta helt banalt. Patetiskt. Noll viktigt. Löjligt. Fisigt. Oviktigt.

Han tittade på mig och sa att jag sprider så otroligt positiv energi. Att han har tänkt på det. Och vill säga det till mig. Att det är bra att vi är ett team. Och löser saker ihop.

Han är 20-25 år yngre än jag. Har en bakgrund som är värre än det värsta helvetet jag någonsin kunnat drömma om. Eller någonsin fasat för.

Och så har han mage att säga att jag sprider positiv energi.

Tillbakakaka.

Dubbel tillbakakaka.

Mer tillbakakaka än du någonsin kan säga.

Stjärnstopp.

Men framför allt: Välkommen hit.

Och tack för att jag fick min dag förgylld.

En period när jag känner att jag geggar ner hela tillvaron med mitt dåliga humör och trötta attityd.

Som om jag gick in med leriga och koskitiga stövlar på ett nybonat golv.

En fin komplimang när man behövde den som bäst.

Ha en fin helg och en ljuvlig andra advent.

Boktips

Ett av mina finaste och trognaste fan, Malin, frågade efter boktips. En mycket befogad fråga när jag här har vräkt ut över cyberrymden att jag slukar böcker. (Läs inlägget precis före detta om du är nyfiken på hur det lät.)

Såklart. Jag bjuder mer än gärna på detta.

Håll till godo!

Utan inbördes ordning. Mina fabboriter.

Kring denna kropp – Stina Wollter

Late bloomer – Emma Hamberg

Omgiven av idioter – Thomas Erikson

Serien om Marianne Jidhoff – Denise Rudberg (Serien börjar med boken Ett litet snedsprång. Sen kommer sju böcker till. Alla har numret i ordningen i sin titel. Så smart och så lätt att veta vilken man ska välja nästa gång. Andra boken heter t ex Två gånger är en vana. Detta smarta upptäckte jag först efter fjärde boken. Mycket begåvat!)

Strandcaféet – Lucy Diamond

Till minne av en villkorslös kärlek – Jonas Gardell

Så lärde jag mig att älska min kropp – Linda-Marie Nilsson

Hjälp jag är utmattad – Clara Lidström, Erica Dahlgren

Och på frågan om vilken bok du ska börja med av dessa så säger jag Gardells eller Wollters. Fantastiska. Man vill lyssna på dem dygnet runt. På repeat. Precis som jag lyssnade Carolas Hunger. När det begav sig.

Varsågod. Det där var mina tips.

Särskilt till dig Malin.

Fri tillgång

Du som är i min ålder. Alltså 27 i sinne och känsla, men kanske över 40 i passet. Du minns ju. Hur vi lyssnade på Tracks och spelade in våra bästa låtar. Så det blev ett helskottas bra blandband. Med helst inget prat av Kaj ”Babblaren” Kindvall.

Jag minns Lionel Richie. Wham. Carola. Whitney Houston. Phil Collins. Idag känns deras musik lite halv utan babbel från Kajan. Som att man tagit bort halva grejen.

Tänk om jag då vetat. Att jag i min vuxna skepnad skulle kunna frossa. Och lyssna på vilken låt jag vill, precis när som helst. I min telefon. Eller i en dator platt som Svensk Damtidning. Körandes i min egen bil. (Ja, det fanns en period omkring 1989 då jag trodde att jag skulle förbli körkortslös. I all evighet!)

(Och föga anade jag att jag om 30 år inte ens skulle äga en apparat som det går att spela ett blandband i.)

Det är så många grejer vi frossar i idag. Som förr var hårdvaluta.

Ja, men du vet ju det här med foto. Att framkalla en filmrulle kostade en miljard. Och du fick vänta två veckor på att ens få se bilderna. Ja, tills man kunde framkalla på en timme. Vilket man i verkligheten typ aldrig kunde för hade de mycket att göra så man fick komma tillbaka efter två timmar. Eller så var det tidsräkningen som var fel i Skärholmen.

En LP kostade nästan en hel månadspeng och när man gick från tunnelbanan med skivan i en påse kunde det blåsa till så att skivan fick vingar och flög lite. Blev det då ett veck på nått hörn på skivomslaget så var ju det halvåret förstört.

Idag kan vi frossa. I det mesta. Och inte är vi så mycket gladare för det.

Men en sak som jag frossar i och njuter något förbenat av, är böcker. Att med hjälp av en liten slant per månad kunna frossa i böcker är för mig ofattbart fantastiskt.

Jag har en sån tjänst. Och jag slukar böckerna. Frossar. Missbrukar. Röjer runt bland dem. Laddar ner hej vilt. Raderar om det inte är bra efter tio minuters lyssning.

Och inte fyller det på i mina hyllor heller. De tar inte mer plats än luft. Och det älskar jag.

Jag samlade på så mycket förr. Frossade i grejer. Porslinselefanter, klistermärken, nyckelringar och servetter. Luktsudd. Frimärken. Allt. Allt som fanns att tillgå. Och allt var lite svårt att få tillgång till.

Nu har jag tillgång till allt. Men vill knappt ha någonting. Jag har allt jag behöver. Köper nått nytt ibland för att det behövs.

Men som sagt. Att betala en liten summa för en app som ger mig fri tillgång till massa böcker. Så värt. Min bäst använda utgift. Min mest värda autogiro-draging.

60 böcker på ett år.

Var skulle jag ha ställt dem någonstans efter läsning?

Jag säger nej till frosseri av fysiska prylar.

Så länge det inte handlar om dillchips.

Alltså.