Icke!

Besiktigade bilen idag. När jag satt och väntade kom två män in och väntade de också. En man var mörk. Som i att han kom från ett land där man ofta föds mörkhyad. En man var ljus. Han visade sig vara norsk. De kände varandra. Kanske kollegor. 

Den mörka mannen behövde hjälp och bad personalen om hjälp. Han hade svårt att förstå besiktningsspråket men personalen var snäll och hjälpte till och förklarade och visade. 

Den mörka mannen och personalen gick sen iväg. Den ljusa mannen satte sig bredvid mig. 

På norska sa han sen med irriterad ton att det är ju ändå lustigt, att hans bekant är typ världsmästare på att programmera robotar, men att lära sig svenska är tydligen totalt jädra omöjligt. 

Jag tänkte först resa mig upp och ge honom en rak höger. Men jag sansade mig. Sen sa jag ”Ja, det är ju lite olika det där. Vad man är bra på. Jag kan ganska bra på svenska, men det där med programmering är jag totalt värdelös på!”.

Norrmannen berättade då att han håller på att lära sig svenska. Och så visade han något häfte som han hade i knät. 

Jag tänkte att hans modersmål ligger lite närmare svenska än den andra mannens. Att man som norrman knappt behöver lära sig svenska. Man kan ju nästan bara prata på. Bara byta ut morsomt och drittsekk. Sen är man ju hemma. Så han borde bara knipa igen. 

Att däremot lära sig arabiska för oss nordbor skulle nog vara lite knivigare. Eller att besiktiga sin bil i ett främmande land. 

Det kan vara nog så knepigt med besiktning i sitt eget land. 

Det är så skrämmande. Att människor som har åsikter som är helt störda, ofta tycker att de kan kräkas ut dem rakt över sina grannar eller medresenärer. Som att ju dummare en åsikt är, desto mer rätt har de att kasta den rakt i ansiktet på någon. 

Ha egen puckad åsikt, om du vill. Det har du rätt till. Men behåll den för dig själv. Förstör inte min soliga härliga morgon med en kommentar som är så ful att den borde tvättas bort med tvål. Innan den ens kommit ut. 

Jag ångrar så att jag inte svarade norrmannen med att säga ”Va? Jag förstår inte vad du säger! Du måste prata svenska om jag ska kunna förstå!”

Men då hade jag varit ganska lortig jag också. Och det vill jag inte. 

Vi måste säga ifrån när folk är för dumma för sitt eget bästa. Och när någon kräks skit i knät på en, en solig morgon i mars. 

Jag tänker inte ta emot sån där smörja. 

Icke!

Tillbakakaka

Det är så himla mycket prat om att man ska vara generös mot andra människor. Det är helt rätt. Det ska man vara. Det är nog lag på det tror jag till och med. Om så oskriven. Men det är lag på det i min värld. Man är generös och man delar med sig. Punkt.

Men ibland blir det lite för stora uttag. Oj, nu gav jag bort all jag hade i kylen, nu fick jag svälta själv. Oj, nu gav jag bort mina sista pengar, nu blir jag kanske vräkt innan sommaren kommer. Eller oj, nu spenderade jag så mycket tid på att hjälpa andra att jag själv inte ens hann tvätta håret.

Idag är det tillbakakans dag hos mig. Jag har gett mig själv en dags semester. Jag hade inga planer, inga tankar, inga måste och inga förväntningar när jag vaknade i morse. Att bara få vara ledig en helt vanlig måndag i mars är gott nog. För mig.

Så jag gick upp. Duschade. Satte på en tvätt. Åt frukost vid TVn. Onyttig frukost. Ingen fil och müsli här inte. Istället tog jag det som såg gott ut. Vilket var två knäcke med skinka och rödbetssallad.

Sen öppnade jag en låda med tyg. Och knäppte på symaskinen. Och klippte lite och sydde ihop.

När det var dags för lunch hånskrattade jag åt köket och spisen och tog på mig skorna och jackan och gick ner till vårt närmaste fik. Jag kollade inte ens menyn. Jag gick fram till tjejen i kassan och sa ”Jag skulle gärna vilja ha en pastasallad med kyckling, har ni det?”.

Det hade de.

Jag gick de några hundra metrarna hem igen, tog hissen upp, sparkade av mig skorna och satte mig i en fåtölj vid TVn och åt min pastasallad med tallriken i knät.

Jag hånskrattade lite åt livet och inombords skrek jag: ”Kolla på mig då, hur jag har det en vanlig sketen måndag!”.

Jag har lyssnat på Ernst när han har läst sin bok ”Lyckan i det lilla” och jag sitter nu och undrar vilket kapitel jag ska tatuera in på ryggen.

Jösses så begåvad han är. Och smart.

By the way så har jag Bookbeat gratis nu en månad. Med hjälp av en kod från Pernilla Wahlgrens och Sofia Wistams pod. Testa du också om du inte gjort det. Koden är ”wow”.

När jag inte har varit mallig och haft fötterna på bordet har jag sytt. Tre olika fodral. Inte för att jag behöver några fodral, utan för att jag kan. Och för att jag vill.

Sminkväskan har jag sytt med hjälp av ett mönster från boken Tildas Julehus av Tone Finnanger. Nyckelfodralet och telefonfodralet har jag hittat på mönstret till själv, med inspiration från Pinterest.

Ja, och så kan det vara en dag under solen. Om man bjudit sig själv på semme.

Och kolla här då. Halva kaktusodlingen från det som från början fick plats i en kaffemugg.

 

Visby? Någon?

Sökes: Bra och trevligt boende centralt i Visby. En vecka i juli månad. Gärna kylskåp. Gärna tak över huvudet. Gärna mysigt. Gärna billigare än 11.000 kr för en vecka. Gärna fräscht. 

Finnes: Par i medelåldern. Hela och rena. Sociala och glada. Skötsamma. En av dem skrattar lite för högt ibland. I övrigt inga större fel eller störigheter. 

Om svar finnes: susanne.undersolen @ gmail.com eller kommentar här i blögga. 

Tack. 

Intet nytt under solen

Min första hemsida. Den hette ju Under solen. Jag äger fortfarande en domän. undersolen.se. Det händer inte mycket där. Men jag kan ändå inte säga upp den. Den måste liksom finnas. På nått sätt. Ifall jag blir sugen på att börja knacka kod igen.

Som om jag skulle kunna komma ihåg hur man gjorde.

Men ändå.

Intet nytt under solen.

Skrev hon med TVn på i bakgrunden. Med just filmen på. Den där härliga. Och nu såg jag att filmen fyller 20 år nästa år. Då tänker jag att jag har funnits på nätet i 20 år också. Det är ju fantastiskt.

Intet nytt under solen.

Därför vill jag visa er två nya sjalar. Nya färger men gammalt mönster. Beprövat.

Jag gillar beprövat.

De här två sjalarna var en beställning från två kollegor.

Och som vanligt. Mönstret hittar man här, garnet hittar man här. Och jag har använt virknål 3½.

Och här är de andra färgerna som jag har gjort sjalar i.

Man skulle kunna tro…

… att jag lagt ner. Eller flyttat till Pakistan. Eller är otrogen mot bloggen genom att istället berätta om mitt spännande liv på Fäjsbuck. 

Men inget kunde vara mer fel. 

Jag håller nämligen på att göra andra glada. Genom att massproducera virkade sjalar. 

Så håll ut. Jag kommer snart hit igen och berätta om en massa grejer som kommer att få er att trilla av stolen. Eller bralla på er. 

Eller kanske bara tänka ”jaha”. 

Eller inte tänka nått alls. På grund av dåligt med häftiga grejer. 

Men ändå. 

Jag kommer snart tillbaka. 

Söndag

I hela mitt liv har jag haft svårt för söndagar. Dumt. För söndagar är i min värld en ledig dag. Utan måsten och åtaganden. 

Jag har alltid varit lite låg på söndagar. Tyckt att festen är över och nu är det slut på vilan och friheten. 

Till detta hör att jag tycker om mitt jobb. Det har inte alltid varit så. Jag har jobbat på en del ställen som inte har rockat så fett. Om man säger så. Men nu trivs jag. Jag gillar mina kollegor. Jag trivs. 

Men lördag är bättre. Och söndag är snart måndag. 

Så istället för att njuta av söndagar tänker och känner jag att festen är slut. Och nu är det måndag. Trots att söndagen är en egen dag. Som är ledig. 

Hur känner du för söndagar? Om du känner som jag, hur försöker du göra det bättre? 

Jag försöker inte ens göra det bättre. Men jag borde börja. 

För offerkofta varje söndag är lite sunkigt. Och stickigt. 

För andra året i rad

Du som har följt mig en längre tid vet nog att jag gillar traditioner. Jag tycker om att göra samma sak flera år i rad. Att känna att man har en grej. Som man gör. Ihop med andra. Eller sig själv. Nått kul. Som man gillar.

En sån grej är den årliga resan till Gävle. Som startade förra året och som i år därför blev en tradition. En fantastisk sån. Må den aldrig sluta.

Även i år tog min man och jag tåget nerifrån och upp. Och våra vänner från Sundsvall tog bilen ner. Precis som vanligt. Och vi checkade in på fabbo-hotellet Clarion Hotell Winn.

Den här gången fick vi rum 338 och konstverket på väggen hette Little girl having her hair combed by her Nanny (Edgar Degas). Fast jag tänkte mest på när Madicken hoppat från vedbodtaket.

(Och till dig som är hotellnörd, tidigare har vi bott på rum 362, 308, okänt rum, okänt rum. Ett tag i livet brydde jag mig inte så mycket om hotellrum. Jag fattar inte vad det var med mig då.)

Så fort vi hade tvättat händerna efter resan och hängt upp våra kläder frågade vi om vi fick komma äver till våra vänner. Det fick vi. Och eftersom det var så nära kunde vi gå över i strumporna. De bodde i rum 332 förresten. För dokumentationens skull.

Ja och sen gjorde vi allt det där som vi brukar. Åt middag på Chruch Street Saloon

… tog ett glas i baren på hotellet, sov, gick upp, gick på stan, handlade på Åhléns, stack till O’Learys och åt en lunch utan någon som helst fast föda…

…tog en korv på torget och stack till Gavlerinken med bussen från den fina platsen där  bocken brukar stå…

… och kollade på när Brynäs fick stryk av Djurgården i hockey. Ja, det sista var det bara jag som blev glad över i gänget. Men ingen hängde läpp för det. Sånt gör vi inte.

Efter hockeyn hade vi lite fri lek och sen gick vi lite otippat till Pinchos och åt middag. Min man och jag har varit på Pinchos en gång förut, i en annan stad, men för våra vänner var detta premiär. Och jag tror minsann att de blev förtjusta. Det är lite annorlunda att själv få beställa sin mat i en app och så. Men maten är väldigt god och det är väldigt prisvärt tycker jag. Personalen har varit trevlig på båda ställena vi varit på och inredningen är väldigt härlig. Bra ställe. Vi kommer att gå dit igen. Någon annan stad nästa gång kanske?

Vi satt under en stor sammetslampa med snygga fransar…

… och för dig som är Pinchos-nörd (jag vet att du finns!) så kan jag visa vad jag åt…

Fish and chips, kycklingburrito, plankstek och kycklingspett. Lägg ägg vad gott.

Min kära kamrat tog en drink efter maten. Såg inte den himla härlig ut? (Syftningsfel med flit. Både drinken och vännen är härliga!).

På söndagen var den glada helgen slut och vi fick snällt skiljas från våra vänner och gå till tåget. Jag var tvungen att få en ledsenattack på tåget för jag hatar avsked. Jag klarar verkligen inte av det. Och jag hatar att vi bort miljarders mil ifrån varandra. Att vår stad och deras stad är så långt ifrån. Dumma smala tarm-land!!!

Samtidigt är jag så otroligt tacksam över hur livet blir ibland om man öppnar en liten dörr då och då. För tio år sen skrev Anna ett mail till mig. Hon hade hittat min hemsida och undrade om jag hade lust att rita en bild av henne och hennes blivande make som de kunde ha på framsidan av sitt festhäfte. Jag ritade och vi fortsatte att maila. Sen dess har vi träffat så ofta vi bara kunnat. Både på annan ort men också hemma hos dem och hemma hos oss. Och i somras ville oss livet väl för då kunde vi ses inte mindre än tre gånger.

Det är fantastiskt med vänner. Man blir ödmjuk och tacksam.

Tack Anna och Jens. Vilken fantastisk helg. Som alltid.