Fegmört

Jag skulle vilja göra en bloppis. Men tänk om ingen vill köpa nått. Måste jag skämmas ihjäl då? Gå under cover? Aldrig mer visa mig på Internet? 

Flytta till Paraguay?

Eller hur funkar det?

Hur är reglerna för sånt? 

Sjalar till salu

Mina sjalar börjar ta över hemmet. De är så roliga att göra och jag börjar få för många. 

250kr per styck. Inkl porto. 

En är petrol och en är korall. Virkade i Tilda-garn. Går att tvätta, 40 grader. 

Hör av dig om du är intresserad. 

susanne.undersolen @ gmail.com

Fast utan mellanslag före och efter @.

Fler bilder finns här i bloggen om du söker på ”sjalar”. Och fler bilder finns på Instagram också. @plateofcupcakes

Livet, roligaste ever

De roligaste sakerna, enligt min humor, är de där grejerna som händer i riktiga livet. Inte de påhittade historierna utan det där som verkligen händer i vardagen. Helt plötsligt. Livet är komiskt som det är, vi behöver inte försöka hitta på roliga historier. De händer av sig själva. 

Jag gick in i garnaffären efter jobbet. När jag skulle betala garnet frågade kvinnan i affären om jag behövde en påse. Det behövde jag inte, sa jag. Jag hade ju min ryggsäck. Jag sa att jag tycker att det är bra det här nya, att man inte får en påse automatiskt utan att man får frågan. För jag  kan ofta säga nej tack. Får jag en påse direkt tar jag den liksom. Jag säger inte ”Du kan ta ur garnet och ta tillbaka påsen”. Sånt orkar jag oftast inte. 

I alla fall så höll hon med mig. Sa att man oftast har något annat att stoppa i. Utom när hon idag på förmiddagen hade varit och köpt nya underkläder på Lindex. Och hon i kassan frågade om hon ville ha en påse. ”Du förstår…” sa garnkvinnan till mig, ”jag skulle ju till andra ställen i stan också sen. Jag ville ju inte gå omkring med trosor och bh i handen! Jag hade ju inget att stoppa det i”.

Nä. Det kan ju verka lite märkligt. 

Som tur var fick hon en påse. 

Vad jag köpte för garn? Jo, till en ny sjal. Och när jag inte kunde bestämma färg frågade jag i affären. Och de valde en färg jag aldrig skulle ha valt själv. Men de sa att den passar mig. 

Det är nya tider nu. 

Stina Wollter for president

Stina Wollter hade fått kritik på Insta. För att hon var ”för mycket”. Och att hon ”borde ge sig”. 

Hon ställde en fråga tillbaka. 

”Vem har byggt ditt fängelse? Någon annan? Eller har du gjort det själv? Har du kollat om dörren är låst? Den kan gå att öppna!”  

Det var det bästa jag hört på länge. 

I ❤ Stina. 

Som ett rosa moln

Jag såg det på Instagram. Hos @eandernell. 

Bubbel med sockervadd på. 

Så otroligt fint. Man vill ju skrika rakt ut och låtsas att man kommit på det själv. 

Jag tänker lite att nästa gång kommer jag att strö lite silverströssel på också. 
Bara för att jag kan. 

Man behöver bara vänta lite

Jag vet vet att jag sagt det förut. Men det tål att upprepas. För min egen skull. 

Du vet när allt känns lite hopplöst och man inte vet vilket håll man ska åt. När man känner att man aldrig någonsin kommer att se eller känna en riktning igen. Och man tänker att man lika väl kan lägga sig platt och stirra rakt upp resten av livet. 

Inget allvarligt, men lite hopplöst. Och lite kört. Och som att jaha ja, jag kommer ingen vart. Det är här jag förblir nu. Okej då. Inte bra alls. Men okej då. 

Då ska man bara ligga kvar. Stirra rakt upp. Eller blunda. Och det kommer att bara tråkigt. Tjatigt. Och kännas lite meningslöst. 

Men rätt som det är slår blixten ner. När man minst anar det.  

Och man fattar precis vart man ska. 

Sen är det bara att sätta igång. 

Och undra hur man kunde vara så korkad och inte fatta detta smarta redan från början. 

Igår var det min man som kom på det smarta. Som jag borde tänkt ut för länge sen. 

Men ibland behöver man hjälp på traven. Om hjärnan går för trögt. 

Eller om man bara inte är tillräckligt mogen ännu. 

Så kan det också vara.

Man måste mogna. 

Och vänta. 

Så kommer det till en. 

Trevlig lördag. Till dig. Och dig och dig och dig. Och dig. 

Man får ändra sig va?

I augusti förra året.

Jag: – Du A, vi kan Köpenhamn nu va? Nästa år åker vi någon annan stans va?

I maj i år. Typ idag. 

Jag: – Du A, Köpenhamn… Vore inte det himla mysigt? Jag längtar verkligen. 

(*googlar hotell utav bara h-vete*)