Allt är som vanligt

I morse när jag kom in på kontoret upptäckte jag att jag hade en shoppingkasse från ICA MAXI med mig in från bilen. Jag hade min ryggsäck och lunchväska i bakluckan av någon anledning. När jag tog ur ryggan och maten på parkeringen så tog jag tydligen även med shoppingkassen från ICA.

Jag vet inte varför.

Men när jag kom in på kontoret märkte jag detta och stannade då till för att stoppa ner ICA-kassen i ryggan. När jag gör det tappar jag matväskan i golvet så att det säger ”pang”.

Då kommer en kollega gåendes mot mig och säger god morgon och frågar med lugn och lite tyst stämma ”Men du, hur är det idag egentligen…” och ser otroligt orolig ut.

Hur det är?

Kan en sån här start på dagen för andra verka så kaosartad att man tror att en människa som beter sig såhär typ måste läggas in?

För mig var det en vanlig morgon.

En måndag i november.

Inte värre än så.

De där 20 åren

Åh vad jag fick mycket respons på det förra inlägget. Tack för det. Ja, det är fint att fylla 20 år på nätet. Det är fint att fylla 20 över huvud taget.

Finast är kanske att fylla 20 burkar med godis.

Eller att få gå på Systembolaget.

Eller vad vet jag.

Fint är det i alla fall.

Att ha något att fira.

Ni önskade så mycket fint. Julkalendrar i repris, gnuffishus, något ritat… Pixlad grafik. Ni har önskat så mycket roligt. Jag ska se vad jag kan hitta i mina gömmor.

Gnuffishuset kan jag tyvärr inte erbjuda er. Då krävs det att jag har något form av hotell där jag kan ladda upp det. Och det har jag inte. Tills för något halvår sen har jag bara bloggen. Jag har inte kvar mitt under solen-ställe. Kände att jag bara betalade för nått som jag inte använde. Vilket ju var snålt och dumt.

Kanske skulle jag kunna göra Gnuffis-huset som en fil och skicka via mail? Så kan man använda det i sin egen dator. Jag ska ta och kolla lite på det och fixa lite och se vad jag kan hitta på.

Pixlad grafik och pixlade julgrejer har jag massor. Det ska jag ta och visa upp.

Och julkalendrarna ja. De är så många så jag minns dem inte. Men en av dem, från 2009, ligger här i bloggen. Länk här.

Pinsamt med den kalendern är att i bildloggan under varje avsnitt har jag skrivit fel. ”Skriver av…” har jag skrivit. Vem är jag ens?

Men det kan ni leva med va? Jag har tänkt att ändra på det där, men det blir liksom inte av. Det har kommit så mycket annat mellan. Påsk och semester i Norrland och REA på godis på Willys och sånt. Sånt där som gör att annat får komma i kläm.

Men kalaset ska inte komma i kläm inte. Det ska jag se till.

Tack för alla fina meddelanden och all respons.

Mullinutt.

Skriver av mig. Idag. Nu och här.

Tjugo

Om några veckor fyller jag 20 år på nätet.

Det är då 20 år sen jag ritade en banner med en gräsmatta och en blomma och skrev Under solen på den. Och lät min syrra knacka kod och ladda upp små texter jag skrivit på ett gratis hotell med så mycket reklam att man kräktes av yrsel efter att ha varit inne på sidan i mindre än tre minuter och fjorton sekunder.

I 20 år har jag känt en del av er som besöker mig. I 20 år har vi mailat och messat och skrivit kommentarer. Och en del av oss har träffats. Och umgåtts så vida pass att vi glömt bort hur allt började.

Syrran kände jag innan hon blev min administratör. Några av er har jag känt sen första kodknacket och några andra av er har jag plockat upp på vägen.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan blogg eller nät så jag fortsätter. Förstås. Man överger inte en kompis som man gillar. Även om det är en blogg.

Har du nått du önskar dig på jubileet? Du kan få önska dig nått. Det kan vara ett sånt kalas där jubilaren ger. För den här jubilaren har redan fått så mycket av de som kommer på kalaset att hon behöver inte nått mer.

Tack.

Nu kör vi 20 till.

Jag låter dig veta när kalaset är.

Ett slags belöningssystem

Det har varit lite mycket ett tag. Rörigt. Lite jobbigt. Lite mycket. Lite trist och svettigt.

Dålig kombo.

Trist och svettigt.

Som ett besök på gym.

Har jag förresten berättat att jag lovat mig själv att aldrig mer behöva sätta min fot på ett gym?

Fast det är en annan historia. Om ett fantastiskt bra och smart beslut jag tagit.

Men det här ska handla om nått annat.

Det ska handla om att ge sig själv en present när man som mest behöver det.

Min tanke idag var att jag skulle besöka vårt lokala Lindex för att köpa mig ett röd-orange-rosa Essie-nagellack. För att jag är värd det. För att finger som jag skar av en bit på äntligen har läkt och för att jag nu vågar måla nageln på det fingret igen och nu även vågar ta bort lacket på det fingret med remover. Och för att jag älskar nagellack från Essie. Som är just röd-orange-rosa.

Sen tog jag mig i kragen och tog fram min låda med lack för att se vilka färger jag redan har. För att inte råka köpa samma. Det vore ju ändå onödigt.

Onödigt.

Rimligt ord i sammanhanget ändå.

Nej, detta är inte Lindex sortiment av lack. Detta är mitt eget.

Det kanske inte känns som att jag behöver köpa ett nytt röd-orange-rosa från Essie. På ett bra tag.

Men att hitta saker i sitt eget hem som man inte visste fanns. Eller inte kommer ihåg. Det är ju den bästa sortens shopping.

Jag la upp fötterna på bordet och målade med peach daiquiri och cute as a button.

Sen lutade jag mig tillbaka och kollade på gamla avsnitt av Ernst.

Är inte det det bästa plåstret på såret så säg.

Hur belönar du dig? Vad ger du dig själv efter ett jobbigt tandläkarbesök, en allt för dyr faktura efter servicen på bilen, efter den jobbiga dagen på jobbet, efter att ha råkat ge dig själv ett blödande skoskav?

Säg inte att du unnar dig att gå till gymmet bara.

Du har ju fattat vad jag tycker om gym.

Även om jag inte ens skrivit det inlägget ännu.

 

Gjorde just nått lite läskigt – men väldigt bra

För många år sen hade jag miljarders med brevvänner. Jag ägnade stora delar av mitt liv åt att skriva och läsa brev. En lång period i livet. En fin period. En fantastisk period.

Särskilt en brevkompis minns jag väl. Hon bodde i ett av våra grannländer och vi träffades ibland. Firade midsommar ihop. Firade livet ihop. Gjorde mycket ihop.

På den tiden var jag modig och vågade packa en väska och flyga till vårt grannlands huvudstad helt ensam. Hem till en människa jag aldrig träffat. Och stanna där i flera dagar.

Men vad kunde gå fel?

Vi hade en enormt fin vänskap och den varade i många år.

Men tyvärr rann den ut i sanden. Och det kan vara mycket på grund av mig. Jag minns det i alla fall så. Kanske 100% mitt fel.

Bedrövligt.

Jag har försökt att hitta henne på nätet. Nu när nätet finns. Det gjorde det inte då. När det begav sig. Men jag minns inte hennes nya efternamn, som gift.

När vi drabbades av branden i vårt förråd brann alla hennes brev upp. De måste ha varit tusentals. Och de där breven sörjer jag något enormt.

Men! Nu tog jag mod till mig och kontaktade en kille på Instagram. En kille som kanske är hennes bror. Jag gissar det i alla fall.

Nu håller jag alla tummar jag har för att det är hennes bror. Och att han svarar. Och att min fina, fina brevvän kan tänka sig att kontakta mig.

Håll en tumme du också är du snäll.

(Kommer du ihåg att jag skickade ett brev för ett tag sen förresten. Tror du att jag har fått svar eller? ICKE!)

Dagen idag och lite andra dagar

I morse när jag körde till jobbet visade termometern att det 12 grader ute. Det är ju lite udda i slutet av juli. Men det gör mig inte så mycket. Däremot är det ju lite märkligt att jag sitter där och kör och lyssnar på Knutby och är klädd som om det vore varmt.

12 grader är inte så varmt.

Men det är juli.

Hade det varit 12 grader i januari hade jag haft strumpbyxor, lite grova skor och varm jacka.

Istället satt jag där och njöt av morgonen och boken och vägen till jobbet och den magra trafiken och var klädd i klänning, bara ben och små skor.

Ja, man är klädd i bara ben. Det är en klädsel. Det är ett plagg.

I morgon är jag permitterat ledig och vi ska åka iväg på en liten utflykt. Jag ska njuta av den utflykten och jag ska låtsas att jag är på andra sidan jordklotet och att det är en omöjlighet att jag kan råka möta någon jag känner eller någon jag vet vem det är. Jag ska koppla bort mig från det ena och koppla på mig på det andra.

Det var ju tydligt och bra beskrivet. Nu förstår du precis.

Men det ska bli så i alla fall. Att vissa saker ska bort och annat ska fram.

Mest ska det skalas av. Skalas bort. Jag menar, vem är sugen på att äta det där bruna och ruttna på det kantstötta äpplet?

Vad menar jag egentligen? Det vet man inte.

Kanske behöver jag bara en paus. Och det får jag ju på utflykten. Lite annan miljö och lite själslig vila.

Tack.

Då kom vi fram till det.

Annars kan jag berätta att jag i sommar kollat på Anno 1790 på SVT Play och det var väldigt spännande. Jag har även sett Blodsbröder på C More och den serien var fantastiskt bra och läskig. Jag har lyssnat på Nours Poddelipood. Och Henrik. Och jag har blivit väldigt förtjust i Kristoffer Appelquist och den nya poden Kompaniet. Och bland sommarpratarna är Klara Zimmergren och David Sundin mina fabbos. Böcker jag avverkat är Söta röda sommardrömmar, Solsken och parmesan och just nu lyssnar jag på Knutby. Spännande.

Och så har jag planterat mina skott jag fick från Rebecca… och de ser lite hängiga ut men jag håller alla tummar jag har för att de ska klara sig.

Jag drömmer om att kunna ha vänner och familj hemma hos oss på middag utan att behöva bry mig om smitta, att få många veckors fler semester och åka långt norrut, att öppna korsdrag i kropp, själ och garderob och nu mera även, en helt ny grej, om att få sova en hel natt utan att vakna tusen gånger.

Och så längtar jag lite efter mörker och frid.

Det är väl det jag har att berätta idag.

Tack för att du läste.

Kvart över draghålet

En viss tid på dygnet har jag så otroligt mycket energi. Känner mig pepp och inspirerad och gör mentala kom ihåg-listor i huvudet på allt jag ska göra när det blir kväll. När jag kommer hem från jobbet. För mest påtaglig är denna tidpunkt när jag jobbar. Och jag jobbar ju måndag till fredag med ganska så vanliga kontorstider. Det vill säga från ganska tidig morgon tills det är dags att åka hem och laga middagsmat.

Och en viss tid känner jag mig så full av energi och så jäkla sugen på att ta tag i stora projekt. Eller många små. Kanske tänker jag att jag ska gjuta en betongkruka när jag kommer hem. Eller köpa 38 garnnystan och virka ett överkast. Eller göra en ljuskrona av rundstavar. Eller plocka blåbär. Eller… äsch du fattar. Du är ju smart.

Den här tidpunkten infinner sig cirka 10.30-11.00. Då är jag på topp.

Och egentligen är jag på topp även lediga dagar vid just den tiden. Jag har fått sovmorgon, jag har duschat och gjort mig ordning och jag har fått både kaffe och god smörgås.

Då är det som att gränserna helt suddats ut.

I detta rus kan jag inte tänka mig att energin kommer att försvinna. Den kommer absolut att hålla i sig och jag vet att den inte gjort det de andra gångerna, men den här gången är det allvar. Den här gången är energin oändlig.

Är jag ledig kan jag ju använda energin till vad jag vill. Men är jag på jobbet får den ju användas till sånt som mitt arbete består av. Inte så mycket betonggjutning och det är absolut inte något överkast som ska virkas. I all fall inte av mig.

Idag kände jag ruset igen. Det gör jag 99% av alla dagar har jag kommit på. Jag minns inte vad jag tänkte då att jag skulle göra, men jag minns att jag tänkte att idag kommer energin att hålla i sig. I kväll jävlar ska jag göra kul saker.

Jag tror inte att all denna pepp kommer att finnas när jag kommer hem. För efter en dag på jobbet har det läckt ut både energi och inspiration genom porer och andningsvägar. Men jag tror att en del ska finnas kvar.

Vilken tidpunkt är din bästa? När är du som bäst och som mest på topp? Och vad tänker du då att du vill och ska göra?

Och kvart över draghålet, det är kvart över tre det. Visste du det?

En hundkompis

När jag var liten hette en av mina bästisar Kennet. Vi lekte nästan jämt. Vi ägde världen kan man säga. Och det var vi två som grävde oss ner i sandlådan tills vi kom till Kina. Ifall du kanske läst om det i tidningen eller sett det på nyheterna.

Eller vi grävde oss fram, men tyvärr så kunde vi inte krypa ner i hålet och kliva in i självaste Kina. För vi råkade stöta emot något hårt. Cement eller nått. Så vi måste ha grävt oss ner mitt under ett hus. Så att vi stötte emot grunden på huset.
Så tråkigt. Hade vi grävt någon meter till höger kanske vi hade kommit ut genom en gräsmatta eller nått istället.

Det var även vi som kastade lera på deras husgavel. Så att våra mammor sen straffade oss med att få spola av hela gaveln med trädgårdsslangen.
Det är det bästa straffet jag fått. Straffet var roligare än själva brottet.

Vi vs Morsorna – 2-0.

Det fanns bara en sak med Kennet som var dålig. Det var hans hund. En liten brun tax. Jag var så rädd för taxen att jag knappt vågade vara hemma hos Kennet.
Men Kennets mamma stängde alltid in hunden när jag var där. För att jag skulle våga vara hemma hos dem.

När jag blev äldre ökade min hundrädsla i jämn takt med åldern. Jag var övertygad om att varje hund jag mötte eller kom i närheten av, skulle anfalla mig och bita mig i benet. Eller troligast; i strupen.

Rimligt.

Men det är ju så med fobier. De är inte alltid så rimliga.

En vän till mig när jag uppnått vuxen ålder, köpte en hund. Jag slutade nästan att umgås.

Sen kom den där dagen. Då så många plötsligt hade hundar. När ens bästisar köpte både en och två. Och jag lärde känna nya finingar, där det ingick fyrbenta i familjerna. Och jag var tvungen att vänja mig. Lära mig. Bekanta mig. När de nya hundkompisarna nästan blev lika många som människokompisarna.

Det var en läskig period.

Men jag är så glad att jag utsattes. Och att hundägarna var förstående. Och att hundarna var snälla. På riktigt. Och inte snälla på det sättet att de skäller allt vad de orkar och ägarna säger ”Han är så snäll, han har aldrig bitit nååågon….”.

Någon köpte en valp. Någon hade redan hund när vi blev kompisar. Någon passade en hund ibland. Någon tog med mig till en kennel där jag fick bada i ett hav av hundvalpar som bet lite på mina skosnören.

Utan att jag dog.

Och det vände till slut. Och jag är så glad för det. Det är nog en av de sakerna jag är gladast över att jag har presterat och gått igenom. Och jag är så tacksam för alla vännerna som visade respekt. Som lät mig bekanta mig med hundarna innan hundarna ville bekanta sig med mig.

Och jag minns första gången jag kände att en hund blivit min kompis. Att vi kunde titta på varandra och liksom småsnacka lite. Garva åt samma sak. Den gången jag kände att hunden kände igen mig och att den kom ihåg att jag inte gillar att bli slickad i ansiktet. Även om hon tyckte att jag var knäpp. Så respekterade hon det. Och kom ihåg. Att jag är en sån person.

Nu känner jag många hundar. Och jag vet att de känner mig. Och jag vågar göra saker med en hund som jag aldrig trodde jag skulle våga. Jag vågar viska saker i örat på en hund. Jag vågar brottas. Jag vågar ta en pinne ur munnen på en hund. Jag vågar klappa den på nosen. Jag vågar ligga platt på golvet och låta den klättra på mig. Jag vågar lyfta upp den. Och jag vågar låta den jaga mig.

Det är helt fantastiskt.

Lika fantastiskt som det är när de lever, lika hemskt är det när de inte finns längre. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga att man kan sörja en hund lika mycket som man sörjer en människa. Men nu för tiden kan jag säga att jag är övertygad om att man kan sörja en hund ännu mer. Det känns så rimligt och det känns som det mest naturliga.

Därför vill jag för dig berätta om fina, fina Doris. Som bott hemma hos några av våra bästisar i många år. Som kunde dansa, som tyckte om att reta sin syrra med sina hundben, som alltid tyckte att jag var lite knäpp som la min handväska i ”hennes fåtölj” men inte klagade utan istället samsades så fint med väskan om utrymmet. Som inte alltid kom när jag ropade men en stund senare kom och bad om att få sitta bredvid. Som spelade lite hard to get ibland när jag tjatade för mycket.

Sov gott Doris. Och tack för att jag fått arbeta bort min hundrädsla med hjälp av dig. Och tack för alla samtal vi haft och för att du aldrig har skvallrat till någon om vad jag berättat. Eller berättat att jag tagit en bit godis utan att fråga om lov, hemma hos din familj. Och tack för att du aldrig slickade mig i ansiktet. Eftersom du visste att jag inte gillade det.

Tack för allt myset.

Vi ses sen igen.

 

Världens bästa nätshop

Igår skrattade jag nästan ihjäl mig.

Vill gärna att du också ska få skratta. Så jag tänker bjussa dig på det roliga nu. Så kan du bjussa mig på nått när du får möjlighet. Gärna smörgåstårta eller en hundvalp.

Eller båda.

Jo. Den lilla syrran och jag mailade om att Indiska hade REA på REAn. Och att jag inte köpt ett enda plagg sen Coronan kom och förstörde allt.

Ja, Coronan sabbade ju inte direkt min ekonomi helt totalt eller så, men eftersom jag i stort sett bara jobbat och umgåtts med min man så har jag liksom inte känt att jag behövt så mycket nytt.

Fast det är ju inte ens intressant så varför berättar jag det?

Jag blev sugen på att shoppa på Indiskas REA och skulle kolla in vad de hade att erbjuda.

Då kom jag inte in på deras sida.

Då skrev lillaste systern att hon inte heller kom in.

Sen kom hon in.

Men fortfarande inte jag.

Då sa hon att hon kunde skriva ut deras hemsida och skicka till mig med posten.

Jävligt kul om du frågar mig.

Sen kom jag in men kunde ändå inte beställa för sidan trodde att jag bodde i Norge och försökte leverera till ett svenskt postnummer.

Det fanns liksom ingen hejd.

Då kom det ett mail från plutt-syrran.

”Här kommer Indiskas hemsida”.

Då skrattade jag nästan ihjäl mig.

Jag frågade om jag fick visa detta i min blogg. Då svarade syskonet att det fick jag gärna. Eftersom ”Det kan ju vara fler som haft problem att handla från Indiska den senaste tiden.”

Om du ser bilden på deras hemsida lite suddig eller i märklig färg, då kan det vara så att du behöver starta om din dator eller byta webbläsare.

Jag köpte en klänning förresten. Just den finns inte med på sidan. Den var väl slut eller nått när syrran ordnade upp allt. En del plagg tar ju snabbt slut när det är REA.

En hälsning utifrån

Jag har ju tidigare berättat att jag har fixat med superhemliga saker. Strukit mig längs väggarna och spelat osynlig på Eriksjhjälpen. Köpt lite glas och fat och dukar som jag sytt om till skynken. Ja, men du vet ju. Det är ju inte som att du har slarvat med din läsning här i den livsviktiga bloggen. Det skulle du ju aldrig göra.

Hur som helst.

Jag fick en hälsning härom kvällen. Från en gästtoalett mer än två timmar här ifrån. Där hänger nu mitt ena skynke. Med min egna [oransch]-lapp i nedre högra hörnet.

Det är så roligt. Att få se. Det man sytt och fixat och som hamnat där det hör hemma.

På samma ställe, på samma toa, bakom vattenbehållaren på bilden, hänger en grej som toalettägarna fick i present när de precis byggt toan. Ett foto av kungaparet.

Eller foto och foto.

Men kungaparet i alla fall.

Nu längtar jag efter att få låna den där toaletten.