Ett nytt sätt

Jag har en del saker jag behöver få gjorda. En del saker är viktiga, andra lite banala nästan. Men ändå sånt jag vill få gjort. Larv och allvar blandat.

Jag har haft svårt för att få vissa av sakerna gjorda. En del saker har jag försökt få gjorda i flera år. Patetiskt och förståeligt samtidigt. På en gång.

Men så kom jag på en sak. En grej jag vill ha. En helt onödig sak som jag verkligen inte behöver och knappt kan försvara att jag vill ha. Lite dyr men inte så dyr att jag blir hemlös på grund av obetald hyra. Inte ens så dyr så att jag behöver hoppa över ett endaste mål mat. Dyrare i samvetet än i plånboken om du förstår hur jag menar.

Och så kom jag på att om jag gör en lista på skitjobbiga saker som jag måste göra före ett visst datum, då får jag köpa den där grejen.

Så jag gjorde en lista.

Den är rätt mastig.

Ingen lek.

Det står inte ”Baka en sockerkaka och ät upp den” precis. Nä, jag får ta i. Både fysiskt och psykiskt.

Jag har börjat beta av. De tyngsta grejerna är långt ifrån avbockade. Jag har bara börjat.

Idag t ex. Städade av hela balkongen. Har rensat bland alla grejer i badrummet. Smink, krämer, nagellack, ögonskuggor. Det jag inte vill ha mer har jag slängt. Kvar är det jag använder. Inget mer.

Detta tog mig halva dagen. Och jag kände mig så nöjd. Känner. Känner mig nöjd.

Men när jag skulle pricka av allt på listan blev jag lite snopen. Badrummet och balkongen hade jag visste glömt att ta med på listan.

Onödigt arbete som ändå gjort mig så nöjd.

Även om dagens arbete inte lett till ett enda kryss.

Och jag står fast vid det jag sagt så många gånger förut. Att det ofta känns som att man har fler saker när man rensat och fått färre. Att veta exakt vad man har och bara äga det som används får en att känna sig rik. Favoriterna försvinner lätt i vimlet annars.

Nu är det köpstopp som gäller. En av punkterna innebär köpstopp. Och det känns skönt. Jag har sagt upp alla reklammail. Avslutat mailregnet från Lindex, H&M Åhléns och alla andra som mailar mig en gång om dagen och vill att jag ska köpa nått. Och vilken befrielse det är. Jag slipper säkert tio mail om dagen som skriker ”KÖÖÖÖP!”.

För jag ska inte ha nått. Jag har så jag klarar mig.

Och jag ska klara den här utmaningen som jag gett mig själv.

Jag ska minsann visa.

Mig själv.

Annonser

Det finns ingenting vi inte kan. För vi har varann.

Vi har varit iväg på en härlig helg. En helg vi sett fram emot i sju år. Eller om det var sju månader.

En helg i vårt tecken.

Det som drog var Bo Kaspers Orkester. De har dragit i oss mången gång förut. Men av någon anledning drog de hårdast just den här gången. Kanske för att jag behövde bli lite dragen i. Lite uppryckt. Lite upplyst. Och ny.

Vi tog tåget till Göteborg på fredagen. För att Bo Kaspers just nu spelar på Rondo. Så det var ju bra att tåget fick dit.

Vi checkade in på Clarion Post Hotell. Där jag bott en och två gånger förut. Den här gången fick vi rum 5127. Ett litet och trevligt rum. Exakt likadant som en annan gång och med lika fin utsikt. Rent och trevligt och fint.

Efter incheckning och sånt är grejs gav vi oss ut på stan och flanerade. Jag köpte några krämer på BodyShop och min man handlade lite andra grejer som är livsviktiga för honom. Eller i alla fall viktiga. Eller i alla fall kul.

På fredagskvällen var det show på Rondo och detta ska jag säga var nog det bästa jag sett. Jag förväntade mig 100% lycka. Och 100% eufori. Men de slog alla mina förväntningar med hästlängder. Jag hade trott att de skulle stå på scenen och spela och sjunga. Och det skulle bara det ta mig till himmelriket. Men detta var ju en show. Vilket jag ju kunnat läsa mig till men inte riktigt tänkt på.

Så de nockade mig totalt. Jag ville lägga mig platt på golvet med kinden tryckt mot heltäckningsmattan och ligga där tills stället ska renoveras. Men det gjorde jag inte. Men nästan.

Ja det var en konsert som inte gick av för hackor. Jag tyckte att de spelade alla sina bästa låtar och jag är så nöjd och mallig att jag nästan brallar på mig. Tack Bo Kaspers Orkester och tack för musiken. Ni kommer alltid att leva. Ni kommer aldrig att dö.

Resten av helgen gick vi omkring och hade det bra. Tog en fika här, ett glas vin där, en vilopaus när vi behövde och drog av skratt som förlängde livet så att vi borde leva tills vi blir 184 år.

Det var ju en hemsk helg i Göteborg på många sätt. Eftersom folk med väldigt märkliga och otäcka åsikter ville demonstrera. Men det var en väldigt fin och varm helg på andra sätt eftersom det var många som ville visa att de känner och tänker precis tvärt emot. Men nog märktes det att det var otäcka vibbar i stan. Även om vi inte såg någonting alls. Förutom snälla saker.

Och mitt i allt det tråkiga såg vi TV4 reporter rapportera. Från torget utanför vårt fönster.

På lördagskvällen åt vi middag på Brasa. Ett väldigt trevligt och bra ställe om man gillar kött. Efter det blev det ett glas i baren på hotellet. Sen blev det god natt jord. Jösses så trött man blir av att springa på stan och låtsas att man är ung.

En fantastisk helg som jag sent ska glömma. Kanske inte mänsklighetens finaste helg, men en fin helg för mig.

Hängig rapport

Jag som typ aldrig är sjuk känner mig lite hängig. Och det vill jag gärna att du antecknar för det måste vara oerhört intressant för dig att veta. Värdefull information som förändrar mycket i din tillvaro. Så tänker jag att det måste vara.

Men jag tänker att det är min skyldighet, mitt i min sjukdom, att jag ändå berättar vad jag har för mig. Så här kommer en rapport. Om än lite hängig.

För en tid sedan var vi bortbjudna. Jag erbjöd mig att göra efterrätt. Slängde ihop en bananoffie pie (Jamie Olivers) och blev sjukt populär och självbelåten. Ett smidigt bakverk som inte ens kräver ugn. Sånt gillar jag.

Från mjukt och sött till taggigt. Jag planterade nämligen om några kaktusar för en tid sen. Jag har massor av kaktusar på vår inglasade balkong och där lever de och frodas när det är soligt och varmt. Dock är ju inte balkongen varm på vintrarna så jag måste ju ta in dem. Och då behövde några planteras om. För att hamna i inne-vänliga krukor.

Och kolla i den här aloe veran. Eller vad det nu är. Det fanns säkert 30 nya knoppar nere i krukan.

Otroligt ändå att något kan frodas och växa så under mina vingar.

Du som följt mig en tid vet jag att jag lipade tarmarna ur led för en tid sedan när min bästa kimono fastnade i en rottingmöbel på en uteservering. Och jag efterlyste ju en sån i bloggen. Men ingen hörde av sig. Men nu har jag hittat en ny som jag gillar och som jag beställde inom loppet av tre sekunder från att jag såg den. Även den här kommer från Lindex.

Lindex Shop Online - Mönstrad kimono

Ja, vi får hoppas att den är lika fin i verkligheten som på bilden.

Jag har virkat en grön sjal åt en jättegullig tjej som skrev och frågade om jag kunde gör det. Det kunde jag. Så jag virkade en och hon blev glad. Hon köpte även den grå.

Här kan man läsa mer om sjalarna.

I helgen var vi på Borås Djurpark. En höjdardag med strålande väder och förträffligt sällskap. Det var så himla smart att åka dit i lågsäsong och det var nästan på gränsen till överbegåvat att åka dit just i lördags eftersom vädret då visade sig från sin allra bästa sida. Tack alla.

Det vänstra lilla livet på bilden var ännu mindre när vi var där förra gången. Och den här gången hade hon med sig en lillasyster som inte fanns förra gången. Vi såg många fina djur. Höjdpunkten var nog en struts med diarré om du frågar mig och den vänstra. Sötaste djuret var nog de röda pandorna som satt hööögt uppe i träden och klämde…

Snyggast var nog alla flamingos…

En så himla fin dag. På alla vis.

Jag har virkat en gammal favorit också. En japansk docka.

Mönstret till dockan finns i en bok som tyvärr verkar vara lite svår att få tag på nu för tiden. Slutsåld överallt. Men såhär heter den och ser ut:

Sist men verkligen inte minst vill jag visa ett fat med godis som jag fick av några härliga gäster som var här för några helger sen. Snacka om a plate of cupcakes.

Om man får äta av godiset? Jo, det kan man ju göra. Om man inte är rädd för att få en arm avhuggen.

Nu ska jag se på Fråga Lund. Skitbra program.

Och skitbra jobbat av dig som orkat läsa ända hit.

Korsdrag

Jag har känt dem länge. En 8 år sådär. Men vi har aldrig träffats privat. 

Men så fick jag ett ryck. ”Ska vi ta en fika efter jobbet någon dag?”.

Det ville de gärna. De tackade till och med för förslaget. De tackade till och med när vi väl satt där. Och sa att detta måste vi göra om. Gärna snart. Tack. Och tack igen. Det sa de hela tiden. Tack. 

Och jag är säker på att de menade det. 

Vi hade supertrevliga samtal. Nya. De frågade mig om saker om mig som de är nyfikna på. Utan att ta för långa kliv. Utan att slå på den största trumman och skrika i megafon. 

Jag fick veta saker om dem som jag inte hade någon aning om. För att de ville berätta om det för mig. 

Jag vågade vara lite privatare än jag i vanliga fall känner är bekvämt. Jag sa en sak som jag inte ens visste om mig själv. För att det kom ur mig när jag öppnade en dörr.  Jag tror att jag blev mer förvånad än vad de blev. 

Ibland finns det väldigt fina människor väldigt nära en. Som man aldrig sett. 

Eller man har sett dem. Men inte släppt in. 

De kan bry sig väldigt mycket om en. Ställa frågor och vara varma. Undra. Vara nyfikna. På ett vänligt vis. 

Man måste bara hålla dörren på glänt. Och smita ut och gå utanför tomtgränsen ibland. 

Så himla lyckat. 

Det är lite som att vädra. När luften inomhus känns lite för kvalmig. 

Jag åt en sallad. Och en rosa macron. 

Bara det är ovanligt för mig. 

Jag öppnade inte bara en dörr på glänt. 

Jag tror ta mig faan jag skapade ett litet korsdrag. 

Så friskt. 

Och välbehövligt. 

Att beställa en sjal

Ibland får jag frågar om ifall jag kan virka en Tilda-sjal på beställning. Ja, alltså en Forget Me Knot, i Tilda-garn. Till exempel en sån här. Eller en sån här. Eller varför inte en sån här.

Ja. Jo, det kan jag.

I så fall kostar den 500 kr. Inkl porto.

Men det enda undantaget är om jag måste beställa garn via nätet. Ifall färgen inte finns att hitta i ”min” lokala garnaffär. Då vill jag även ha betalt för den eventuella fraktkostnad som jag får betala för att få hem garnet till mig.

Vill man köpa garnet själv och skicka det hem till mig kostar sjalen 300 kr inkl porto att få virkad och hemskickad. (Det går åt 6 nystan.) Du hittar garnet bland annat hos Skapa mer, Garnaffären och i nästan alla garnaffärer (som jag varit inne i i alla fall!).

Hur lång tid det tar för mig att virka sjalen beror på. Men om jag säger 2-3 veckor så har jag tagit till så det räcker. Men det kan vi prata om ifall det blir aktuellt. 🙂

Maila susanne.undersolen@gmail.com om du är intresserad.

Kränkt

Lämnade in bilen på service för en timme sen. I två timmar innan inlämningen övade jag på vårt registreringsnummer. Jag vill påstå att jag kunde det när jag gick in genom entrén med min bilnyckel med nyckelringen med Forever Friends-björnen på. 

Jag vägrade förnedra mig själv på det sättet som jag gjort så många gånger förut. Genom att få gå ut och kolla vilket regnummer jag har. 

Men vad händer? Jo, killen som tar emot nyckeln frågar inte. Han bara tittar på sin skärm och säger att bilen är klar vid 12 och så skriver han mitt regnummer på en lapp. 

Åh vad jag önskade att han skulle skriva fel så att jag fick rätta honom. 

Hallå där, det ska vara ett L. Inte ett P som du skrivit. 

Men han skrev så rätt så. 

Och jag känner mig så kränkt. 

Vad trodde han liksom? Att jag inte kunde det eller?

Nu har jag glömt det igen. Men jag kunde det då. Jag lovar. På hedersord. 

Fast nu är det borta. Igen. Jag har nog ett ovanligt svårt regnummer. Omöjligt att komma ihåg. 

Märkligt

Jag drömde så märkligt i natt. Fast också väldigt bra. Märkligt och bra. Och inspirerande. 

Jag drömde att jag skulle bo en månad i Stockholm. Av okänd anledning. Som om det vore på grund av jobb. Men jobba skulle jag inte. Jag bodde inneboende hos en man med bäddsoffa. Som vi båda sov i. Att jag var så avslappnad och bekväm med det kan ju förvåna mig lite. Vi kände inte varandra. Han var trevlig. Men hade det väldigt stökigt. Vi var inte ihop eller så. Jag var gift precis som vanligt och jag var inneboende en period. Inget mer med det tydligen. 

Första dagen när jag vaknade i bäddsoffan hade han hunnit gå till jobbet. Jag ägnade mig åt att städa hans hem. Gå ut med soporna, städa av i köket och så vidare. Det kändes helt normalt. Jag bara gjorde det. 

Sjukt. Att nått sånt kan kännas normalt. 

Men i alla fall. 

När lägenheten var städad funderade jag på vad jag skulle göra resten av månaden. Jag kunde ju inte bara sitta där och glo. Och någon sysselsättning hade jag tydligen inte. 

Då kom jag på det. Att jag skulle fråga i bloggen. Om någon från Stockholm kunde tänka sig att träffa mig en dag eller kväll. Och hitta på nått kul. Ta med mig till nått favoritställe. Visa mig nått. 

När jag vaknade kändes det lite sorgligt. Att detta inte var på riktigt. Inte inneboendet och inte han jag bodde hos (fy vilken lortgris och stökig karl!), utan att jag skulle fråga om någon ville hitta på nått. 

Och att jag hade en helt tom månad framför mig. 

Bor du i Stockholm? Hade du velat träffas? Vad hade du velat göra då? (Bor du inte i Stockholm kan du låtsas att du gör det. Om du vill. Den här grejen är ju ändå inte så mycket på riktigt. Tyvärr!)