Känner du?

Har du känt att solen har börjat värma rejält? Att det luktar lite som vår och har du hört fåglarna kvittra lite försiktigt?

Jag gillar vintern. Och den vintern vi har nu gillar jag så mycket så det liknar nästan den bästa vintern jag upplevt. I alla fall just nu. Just nu är detta mitt livs bästa vinter. Och då pratar vi bara om själva vintern. Inte läget i stort och situationen vi har.

Jag snackar om vintern.

Den är ljuvlig.

Ljuvligt var det också igår när jag satt på vår inglasade balkong och tittade på all snö och allt fint och fick solen på benen och blev varm.

Jag har börjat tänka på påsken. Den är inte inställd i år och jag tänker att något litet kan man ju ändå hitta på. Trots du vet vad. Det gäller bara att planera något som är så litet att det omöjligt kan bli inställt. Eller nytt recept på lax, en hemlagad glass, en utflykt i naturen eller en date utomhus.

Fast det sista där vet vi ju kan bli inställt ändå.

Men då får jag ha en plan B.

Mina blommor i mina fönster har sakta börjat vakna till liv och det vete fasen om inte jag också börjar kvickna till.

Och då var jag ju faktiskt lite vaken redan från början.

På grund av min bästa vinter.

Tack Vädret för att du inte ställt in.

Tack Snön för att du kom.

Tack Fredag för att du dök upp just idag. När jag behövde dig som mest.

Inte en grej till, det säger jag dig

Jag klarar inte av att allt blir inställt hela tiden. Jag blir så ledsen. Ingen av oss har väl någonsin tidigare varit med om maken till inställda saker. Nu slår det ju alla rekord.

Men nu slog det faktiskt rekord i tråkighet.

Nu ställdes en rolig träff in för tredje gången.

Det skulle åter igen bli en safe träff med alla restriktioner i bakfickan. Maten var inhandlad, mössan var stickad, vädret skulle bli toppen och vinet kylt.

Men ingen kedja är ju starkare än den svagaste länken som bekant så likt förbannat blev det en smaskig praktvurpa rakt på det slaka målsnöret.

Men vi tar inga risker och ett test på person i rakt nedstigande led, som inte fått svar, är ju ett positivt test till motsatsen bevisats. Och en för alla, alla för en gäller ju, som vi vet. Så karantän av allihop på andra sidan och så fick jag sitta här och vara besviken och ledsen. Det kan inte hjälpas.

Maten och vinet kan gå åt ändå. Men deppigheten är ju svår att göra en god och näringsrik gryta av.

Det är naturligtvis och som vanligt, inte mest synd om mig. Fast just nu är det exakt det det är.

Vi hade längtat efter detta sen i oktober. Och planerat och styrt upp och skrivit på alla regler.

Men en rak höger på det då. Så blev det med det. Tack för vänligheten.

Men jag får hitta på nått annat.

Och vara glad över att jag ändå är lite smart och begåvad. Till skillnad från den personen jag pratade med i telefon igår.

”Nej, men du vet jag var iväg på en tjejhelg i helgen. En kompis fyllde år och vi orkade bara inte med de här jäkla reglerna längre. Vi tog en corona-paus och åkte iväg på spa. Vi var åtta stycken. Vi behövde verkligen det!”

Ja. Nu blev jag bitter också.

Det var ju just snyggt.

Jag ska sura nu till klockan 18.30. Sen ska jag sluta med det.

Hönan eller ägget?

Jag har märkt en ny grej hos mig själv.

Eller är det egentligen en gammal grej?

Jag är en känslosam person. Jag är inte känd för att vara sval. Jag har som man säger, känslorna på utsidan. För det mesta.

Ta med dig det in i den här funderingen.

Jag har märkt en ny grej hos mig själv som händer när jag möter människor jag tycker om. Det hände senast i morse 06.54.

Jag var på Coop och handlade två röda äpplen och mötte en bekant. En bekant som jag gillar men som jag inte träffat på länge and you all know why.

Jag blev jätteglad.

Hon blev jätteglad.

Och vi sa i kör ”Och så får vi inte ens kramas!”.

Då hände det där som jag märkt händer nu för tiden när jag möter någon som jag gillar. Jag blir knallröd i hela ansiktet.

K-N-A-L-L-R-Ö-D!

Jag sa till kompisen i morse att jag tror att det är energin av en kram som sätter sig i ansiktet nu istället när nu kramar plötsligt är så tråkigt förbjudet.

Jag har märkt det flera gånger. Att jag blir knallröd av att möta någon som jag skulle vilja krama.

Det är både jobbigt och lite skit samma. Jag är snart 50 år och kan väl klara av att bli lite blossig en stund. Men det är ju intressant.

Blev jag såhär blossig även innan kramar blev förbjudna, eller uppkom det när energin av kramandet måste stanna kvar i min egen kropp?

Har du märkit något sånt här också?

Eller är du lite svalare och lite mer sansad än jag?

Fyra prickar

Jag tycker sällan att det är intressant när människor vill berätta vad de har drömt om på natten.

Det blir alltid så svårt att förstå och är sällan roligt att lyssna på.

Men trots det kommer jag nu att berätta för dig vad jag drömde i natt.

För det var så sjukt roligt.

Jag drömde om min kompis Signe. Hon är hund. Och definierar sig själv som det också. Signe och jag är bästisar även i vaket tillstånd. Hon finns på riktigt.

Såhär långt känns allt okej. Men nu ballar det ur.

I natt drömde jag att Signe kunde skriva.

Gav man henne ett papper och en penna så tog hon pennan i munnen och skrev massa bokstäver på rad.

Små, raka, versaler. I fina rader.

Jag tänkte att det var synd att hon inte kan stava ännu. Bara skriva bokstäverna.

Inte stava ännu.

ÄNNU!

Jag tänkte också att det bara var vokaler hon kunde.

Det var ju förvånande.

E I U O I I A A Ö Ö Å O Ä Ö

Lite sådär. Så skrev hon.

Men hon gjorde ett stort misstag som bekymrade mig lite. Som jag på allvar funderade på hur jag skulle kunna få henne att sluta med.

Hon satte fyra prickar över bokstaven Ö.

Fyra prickar på rad istället för två.

Det var det enda i denna helt sjuka dröm som jag tyckte var märkligt.

Det och att hon inte verkade kunna lära sig stava.

Jag vill faan ringa upp henne och be om ursäkt.

Vem är jag att döma en hundbästis liksom.

Hon hade snyggare handstil än jag har.

Jag behöver faan vila.

Hej, jag heter Marianne, är 57 år och bor i Skogås

När jag växte upp hade jag hundra brevvänner. Inte samtidigt, men sammanlagt. Kanske är hundra en underdrift, men i det här fallet är det en symbol. En symbol för många brevvänner.

Det heter inte symbol va? Jag anväder order fel va?

Fast jag använder ju orden som jag vill. Kom jag på nu.

Jag hade jävligt många brevvänner i alla fall. Många som i säkert hundra.

Jag ägnade min uppväxt åt att städa mitt rum, sortera mina saker, skriva brev och lyssna på Carola. Innan Carola öppnade dörren och klev in i mitt liv lyssnade jag på annat. Men jag lyssnade mycket. Och jag skrev desto mer.

Jag var modigare förr och träffade de flesta av mina brevisar efter en tid. Minns ett besök i Göteborg, många besök i Finland, andra besök i förorter på andra sidan stan och så vidare. Men mest minns jag känslan av att få brev.

En av de lyxigaste känslorna.

Jag hade en brevvän i Mexico. Jag var väldigt ung när vi skrev till varandra och när han plötsligt skickade en peng från sitt land i present till mig avbröt jag brevväxlingen direkt. Vad ville han när han skickade en peng? Gifta sig med mig? Att jag skulle köpa en enkelt biljett till honom och sen aldrig mer få återse mitt hemland?

Nä, det fattar man ju. Man kan inte ta emot en peng av vem som helst sådär.

Och vad var det för en peng? Var den värd en halv miljon? Eller 50 öre? Hur skulle jag kunna veta det?

En annan brevvän minns jag som väldigt spännande. Hon hade ett så spännande liv att jag till slut hittade på saker om mitt eget för att få mitt liv att verka ens i närheten så spännande som hennes.
Den brevväxlingen avbröts också. Jag orkade väl inte ljuga hur mycket som helst antar jag.

En brevvän bodde i Göteborg och hade en pappa som jobbade på Televerket. Eller om det då hette Telia. Hon berätta för mig att de fått testa en nyhet som skulle komma till alla lite längre fram. En funktion i telefonen som skulle göra att man skulle kunna höra att någon ringde medan man pratade. Att man då skulle kunna svara på ”den andra linjen” och sen koppla fram och tillbaka. Istället för att ge upptagetton.

Jag sa att det lät spännande. Men inuti mig tänkte jag att det var det värsta jag hört. Vilken BULLSHIT!!! Nog för att jag ljugit för en annan brevvän en lång period, men detta var ju bara den sämsta lögn jag hört. Som att jag skulle gå på en sån grej. Såg jag ut som om jag var dum i huvudet eller?

Den dagen jag fick just den funktionen i min telefon ville jag ringa och skämmas. Men då hade jag glömt hennes efternamn.

Jag tänker ofta att jag skulle vilja ha en brevvän igen. Gärna en i New York. Gärna någon som bor i Norrland. Gärna någon som inte gillar att pyssla och virka. Gärna någon som har en hund. Eller tycker om att skriva böcker.

Men jag letar aldrig efter någon. Jag tror att jag är rädd för att jag skulle känna att jag måste skriva ofta. Och mycket. Och fint.

I går tänkte jag att det skulle vara kul att ha en påhittad brevkompis. En brevvän som man hittar på en histora för. Och som hittar på lika mycket tillbaka. Som alter egos.

Jag kunde säga att jag hette Marianne, var 57 år och bodde i en fyrarummare med balkong i Skogås. Att jag jobbade på ett apotek och var gift med en kille som hette Kent.

Det hade varit roligt.

Jag hade sagt att jag gillade Ella Fitzgerald och att jag var allergisk mot nötter.

Erkänn att det skulle vara roligt.

Nu vill jag nästan brevväxla med Marianne själv känner jag.

Har du någon brevvän?

Allt är som vanligt

I morse när jag kom in på kontoret upptäckte jag att jag hade en shoppingkasse från ICA MAXI med mig in från bilen. Jag hade min ryggsäck och lunchväska i bakluckan av någon anledning. När jag tog ur ryggan och maten på parkeringen så tog jag tydligen även med shoppingkassen från ICA.

Jag vet inte varför.

Men när jag kom in på kontoret märkte jag detta och stannade då till för att stoppa ner ICA-kassen i ryggan. När jag gör det tappar jag matväskan i golvet så att det säger ”pang”.

Då kommer en kollega gåendes mot mig och säger god morgon och frågar med lugn och lite tyst stämma ”Men du, hur är det idag egentligen…” och ser otroligt orolig ut.

Hur det är?

Kan en sån här start på dagen för andra verka så kaosartad att man tror att en människa som beter sig såhär typ måste läggas in?

För mig var det en vanlig morgon.

En måndag i november.

Inte värre än så.

De där 20 åren

Åh vad jag fick mycket respons på det förra inlägget. Tack för det. Ja, det är fint att fylla 20 år på nätet. Det är fint att fylla 20 över huvud taget.

Finast är kanske att fylla 20 burkar med godis.

Eller att få gå på Systembolaget.

Eller vad vet jag.

Fint är det i alla fall.

Att ha något att fira.

Ni önskade så mycket fint. Julkalendrar i repris, gnuffishus, något ritat… Pixlad grafik. Ni har önskat så mycket roligt. Jag ska se vad jag kan hitta i mina gömmor.

Gnuffishuset kan jag tyvärr inte erbjuda er. Då krävs det att jag har något form av hotell där jag kan ladda upp det. Och det har jag inte. Tills för något halvår sen har jag bara bloggen. Jag har inte kvar mitt under solen-ställe. Kände att jag bara betalade för nått som jag inte använde. Vilket ju var snålt och dumt.

Kanske skulle jag kunna göra Gnuffis-huset som en fil och skicka via mail? Så kan man använda det i sin egen dator. Jag ska ta och kolla lite på det och fixa lite och se vad jag kan hitta på.

Pixlad grafik och pixlade julgrejer har jag massor. Det ska jag ta och visa upp.

Och julkalendrarna ja. De är så många så jag minns dem inte. Men en av dem, från 2009, ligger här i bloggen. Länk här.

Pinsamt med den kalendern är att i bildloggan under varje avsnitt har jag skrivit fel. ”Skriver av…” har jag skrivit. Vem är jag ens?

Men det kan ni leva med va? Jag har tänkt att ändra på det där, men det blir liksom inte av. Det har kommit så mycket annat mellan. Påsk och semester i Norrland och REA på godis på Willys och sånt. Sånt där som gör att annat får komma i kläm.

Men kalaset ska inte komma i kläm inte. Det ska jag se till.

Tack för alla fina meddelanden och all respons.

Mullinutt.

Skriver av mig. Idag. Nu och här.

Tjugo

Om några veckor fyller jag 20 år på nätet.

Det är då 20 år sen jag ritade en banner med en gräsmatta och en blomma och skrev Under solen på den. Och lät min syrra knacka kod och ladda upp små texter jag skrivit på ett gratis hotell med så mycket reklam att man kräktes av yrsel efter att ha varit inne på sidan i mindre än tre minuter och fjorton sekunder.

I 20 år har jag känt en del av er som besöker mig. I 20 år har vi mailat och messat och skrivit kommentarer. Och en del av oss har träffats. Och umgåtts så vida pass att vi glömt bort hur allt började.

Syrran kände jag innan hon blev min administratör. Några av er har jag känt sen första kodknacket och några andra av er har jag plockat upp på vägen.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan blogg eller nät så jag fortsätter. Förstås. Man överger inte en kompis som man gillar. Även om det är en blogg.

Har du nått du önskar dig på jubileet? Du kan få önska dig nått. Det kan vara ett sånt kalas där jubilaren ger. För den här jubilaren har redan fått så mycket av de som kommer på kalaset att hon behöver inte nått mer.

Tack.

Nu kör vi 20 till.

Jag låter dig veta när kalaset är.

Ett slags belöningssystem

Det har varit lite mycket ett tag. Rörigt. Lite jobbigt. Lite mycket. Lite trist och svettigt.

Dålig kombo.

Trist och svettigt.

Som ett besök på gym.

Har jag förresten berättat att jag lovat mig själv att aldrig mer behöva sätta min fot på ett gym?

Fast det är en annan historia. Om ett fantastiskt bra och smart beslut jag tagit.

Men det här ska handla om nått annat.

Det ska handla om att ge sig själv en present när man som mest behöver det.

Min tanke idag var att jag skulle besöka vårt lokala Lindex för att köpa mig ett röd-orange-rosa Essie-nagellack. För att jag är värd det. För att finger som jag skar av en bit på äntligen har läkt och för att jag nu vågar måla nageln på det fingret igen och nu även vågar ta bort lacket på det fingret med remover. Och för att jag älskar nagellack från Essie. Som är just röd-orange-rosa.

Sen tog jag mig i kragen och tog fram min låda med lack för att se vilka färger jag redan har. För att inte råka köpa samma. Det vore ju ändå onödigt.

Onödigt.

Rimligt ord i sammanhanget ändå.

Nej, detta är inte Lindex sortiment av lack. Detta är mitt eget.

Det kanske inte känns som att jag behöver köpa ett nytt röd-orange-rosa från Essie. På ett bra tag.

Men att hitta saker i sitt eget hem som man inte visste fanns. Eller inte kommer ihåg. Det är ju den bästa sortens shopping.

Jag la upp fötterna på bordet och målade med peach daiquiri och cute as a button.

Sen lutade jag mig tillbaka och kollade på gamla avsnitt av Ernst.

Är inte det det bästa plåstret på såret så säg.

Hur belönar du dig? Vad ger du dig själv efter ett jobbigt tandläkarbesök, en allt för dyr faktura efter servicen på bilen, efter den jobbiga dagen på jobbet, efter att ha råkat ge dig själv ett blödande skoskav?

Säg inte att du unnar dig att gå till gymmet bara.

Du har ju fattat vad jag tycker om gym.

Även om jag inte ens skrivit det inlägget ännu.

 

Gjorde just nått lite läskigt – men väldigt bra

För många år sen hade jag miljarders med brevvänner. Jag ägnade stora delar av mitt liv åt att skriva och läsa brev. En lång period i livet. En fin period. En fantastisk period.

Särskilt en brevkompis minns jag väl. Hon bodde i ett av våra grannländer och vi träffades ibland. Firade midsommar ihop. Firade livet ihop. Gjorde mycket ihop.

På den tiden var jag modig och vågade packa en väska och flyga till vårt grannlands huvudstad helt ensam. Hem till en människa jag aldrig träffat. Och stanna där i flera dagar.

Men vad kunde gå fel?

Vi hade en enormt fin vänskap och den varade i många år.

Men tyvärr rann den ut i sanden. Och det kan vara mycket på grund av mig. Jag minns det i alla fall så. Kanske 100% mitt fel.

Bedrövligt.

Jag har försökt att hitta henne på nätet. Nu när nätet finns. Det gjorde det inte då. När det begav sig. Men jag minns inte hennes nya efternamn, som gift.

När vi drabbades av branden i vårt förråd brann alla hennes brev upp. De måste ha varit tusentals. Och de där breven sörjer jag något enormt.

Men! Nu tog jag mod till mig och kontaktade en kille på Instagram. En kille som kanske är hennes bror. Jag gissar det i alla fall.

Nu håller jag alla tummar jag har för att det är hennes bror. Och att han svarar. Och att min fina, fina brevvän kan tänka sig att kontakta mig.

Håll en tumme du också är du snäll.

(Kommer du ihåg att jag skickade ett brev för ett tag sen förresten. Tror du att jag har fått svar eller? ICKE!)