Skymd sikt

Det är ta mig fasen chockerande att det snart är midsommar. Så snart som i över-över-morgon. Fjärde midsommaradvent har redan varit. Det är dags att plocka fram det tunga artilleriet nu. Det är dags att vakna.

Hallå! Köp sill nu! Kom igen!

Stressnivån är all time high och nu har vi öppnat dörren till nivån vilken årstid är det just nu nu igen….

Det är nu jag borde dra i nödbromsen och lägga mig på en gräsmatta och leta efter fyrklöver.

Fast jag känner en som hittade ett fyrklöver härom dagen och den dagen blev ändå en skitdag för henne. Så det där kanske inte funkar längre. Fyrklöverna verkar ha slut på sina batteriet. De också.

Men nu är det ju som sagt snart midsommar och den ska bli bra i år. Den ska innehålla trevligt sällskap, vila och sill. De enda tre elementen jag behöver just nu.

Ett annat element som kanske inte är i så stort behov för mig (eller JO! Vad sa jag nu?), men som verkligen piggar upp är ju mina blommor. Och jag fick lite hopp när jag för en stund sen lyfte på de stora och otroligt färgglada bladen som finns överst…

.. och såg att under så finns en massa små nya… och ger inte det nytt hopp så säg?

Jag inser att vi snart passerar halva 2021 och att december närmar sig. Och det betyder att jag får allt mindre och mindre tid till att skriva min julkalender. Den som jag skjuter på hela tiden för att jag inte vet hur jag ska börja. Trots att jag vet att svaret är att det bara är att sätta sig vid datorn och just börja.

Precis som det här inlägget. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva. Men jag har ändå fått ihop en såhär lång och oerhört intressant text om massa livsnödvändiga saker.

Jag vill mena det.

Annars kan jag berätta att jag medvetet valde att plantera luktärter som hade många olika färger. För att jag gillar många olika färger. Men att alla färger som kommer är lila. Jag tycker inte att bara lila är så många olika färger. Jag känner mig blåst och lurad. Samt lite kränkt.

Jag måste börja skriva listor. Jag älskar listor. Jag är en riktig listperson. Jag är listan i ett nötskal. Ändå har jag ett litet horn i sidan på listorna. Det är som att det skulle vara lite dåligt att behöva en lista. Och därför gör jag inte listor så ofta som jag skulle behöva. Den enda gången jag känner att jag kan frossa i listor är när jag jobbar. Det är som att man får göra listor på jobbet men hemma är det lite överdrivet och lite… som att man tror att man är nått.

Vilket jag ju också är. Jag är ju verkligen nått.

Alltså behöver jag listor.

Så då kan jag lista på bara. Fram med papper och penna och gör listor. För de bästa listorna görs på papper. Såna i mobilen gör sig icke besvär.

Jag har ju till och med en bok som hyllar fina listor och allt som heter planering.

Den ska jag lära mig utantill så fort jag får en ledig stund. Jag ska även lära mig att skriva så fint som Lise kan. Det vore väl skuld och skam om jag inte kunde klara av att lära mig det. När jag ändå har hennes båda böcker. (Den andra heter Lises Lettering).

På tal om fint. Har du sett ”Min pappa Marianne”? Om du inte har det borde du skämmas.

Nä, det borde du förstås inte.

Men du borde se den. Den ligger på SVT Play. Skynda dig dit och se den.

I övrigt så längtar jag efter semester. Vilket jag också kommer att få inom en snar framtid. Både en och två gånger i år faktiskt. En uppvärmning och en riktig. Det är som att jag får öva mig lite först innan den riktiga kommer. Det kan jag behöva.

Jag behöver även göra kycklingsalladen som var med i Mersmak nr 4 2021

… jag behöver även frid i själ och kropp, jag behöver färga ögonbrynen, jag behöver en andra spruta och jag behöver äta mycket glass.

Vad behöver du?

Den lite kriminella banan

Hur har du det? Mår du bra?

Jag mår bra men är lite småarg hela tiden. Vet inte varför.

Att gå omkring och vara lite småförbannad är ju både charmigt och ödmjukt. En sån vill man ju vara. Fräsa lite åt höger och vänster och vara allmänt vrång. Då blir man snabbt populär och bjuden på många kalas. Det är ju toppen.

Kanske är det för att jag ska klippa mig i morgon och ser ut som att jag bär hatt just nu. Klippningen ser jag fram emot men den hatt av hår jag bär på nu är tung för både nacke och själ. Det kan jag tala om.

Annars då? Jo, jag har åter igen konstaterat att de bästa och mest hållbara och frodiga blommorna man kan få i sitt hem är de man stjäl. I veckan har jag kastat ut två ohyrade växter och en ful har jag klippt ner och tagit skott av. Skotten är ljuvliga och solen skiner.

Om solen skiner i morgon eftermiddag får jag dock se. Då ska jag hämta ut två likadana klänningar på Lindex. Jag visste inte vilken storlek jag skulle beställa (HUR ska man veta det?) och beställde två olika. Den ena kommer jag ju att vilja lämna tillbaka. En annan gång när jag gjorde det blev jag behandlad som om jag stulit den ena. För man får faktiskt inte gardera sig på det viset. Tydligen.

Men klagar de så säger jag bara att det är inte konstigt om man vill lämna tillbaka den ena när de kallar en orange klänning för pink. Och sen ska jag fråga dem hur intresserade de är av att sälja.

Nej, det kommer jag verkligen inte att göra. Jag kommer att lägga mig platt och be om ursäkt. Förstås. Ty jag är av just det virket. Och det är inte alls säkert att det är det rätta.

Om jag hade kunnat skriva med väldigt små och viskande bokstäver så hade jag gjort det nu när jag vill fråga dig om du fått fin första spruta ännu? Eller kanske till och med den andra? Jag ska få min första om en vecka och för mig har det aldrig varit någon fråga om jag ska ta den eller inte. Det har jag vetat att jag skulle redan från första sekund. Men jag kan inte säga annat än att jag nu börjar bli lite nervös. Kanske är det bara det stora i den här historiska händelsen som gör mig nervös, för särskilt spruträdd är jag inte. Inte så orolig för biverkningar heller. Kanske är jag mest rädd för hur jag ska hitta till stället eller hur jag ska veta hur jag ska beté mig när jag är där. Sånt oroar jag mig för än feber och ont i armen.

Jag kan vara lite avig i tankarna ibland. Tänka på fel saker.

Jag har även stressat upp mig så till den milda grad över ordningen på vaccinationen. När är det min tur, när är det din tur? Varför är det inte min tur och varför är det redan din tur och inte min. Jag har på ett sätt suttit fint och lugnt i båten för jag har tänkt att min tid kommer. Men jag har å andra sidan varit så nervös över att missa tåget när det kom. Men som många gånger annars i livet så har jag en hejarklack som hejar på mitt lag och gör vågen och sjunger hejarramsor om att nu är det minsann min tur, nu ska jag vara beredd. Så när vågen gjordes och ramsorna sjöngs så gick jag in i appen och hittade mig en tid. Och sen var den stressgrejen som bortblåst.

Att jag aldrig lär mig. Att jag stressar över fel grejer.

Vilka grejer är då rätt att stressa över? Det kan man undra.

Den dagen jag jagas av ett lejon är det bra om jag får lite puls och sätter fart. Men fram tills dess kan jag nog slappna av tror jag.

Säg det till min hjärna.

Tack på förhand.

Det var den påsken det

Är det bara jag eller känns det lite som att det vänder nu? Är det inte lite fräschare vindar som blåser nu eller?
Ja, i alla fall om man bortser från de snöstormsvindar som blåste i morse när jag var och bytte till sommardäck. De vindarna gjorde ju inte direkt mig fräschare i alla fall. Fast jag hade läppstift. För nu när jag jobbar hemifrån och rör mig inom en radie av två kilometer så är en utflykt till däckfirman ett äventyr.

Äventyr kräver läppstift. Det vill jag påstå.

Lyssnar på poden ”Recept tack!” med Erik Jerka Johansson. Han pratar om Maria Wern-filmerna som ju spelas in på Gotland. Det fick mig att tänka på när jag var på Gotland. Närmare bestämt i Visby. Min man och jag gick omkring och kollade och plötsligt kom en polisbil och parkerade strax intill. Jag ville göra mig lite rolig och sa, lite för högt, till min man att ”Kolla! Här kommer Maria Wern!”. Och lite för högt var i det här fallet så pass skithögt att många andra runt omkring också hörde detta. Som dessutom trodde att jag menade allvar. Så folk stannade upp och höjde sina mobiler för att filma och fota. Och ut kliver två helt vanliga okända, privata poliser.

Det ögonblicket krävde också sitt läppstift tycker jag.

Påsken har hur som helst avlöpt väl. Vi fick hjälpa några som behövde hjälp, vi fick godis så det räckte och blev över, vi åt snittar och sill och vi åt gubbröra och Jansson.

Och till det läppstift.

En påsklunch av det finare slaget.

Känner du?

Har du känt att solen har börjat värma rejält? Att det luktar lite som vår och har du hört fåglarna kvittra lite försiktigt?

Jag gillar vintern. Och den vintern vi har nu gillar jag så mycket så det liknar nästan den bästa vintern jag upplevt. I alla fall just nu. Just nu är detta mitt livs bästa vinter. Och då pratar vi bara om själva vintern. Inte läget i stort och situationen vi har.

Jag snackar om vintern.

Den är ljuvlig.

Ljuvligt var det också igår när jag satt på vår inglasade balkong och tittade på all snö och allt fint och fick solen på benen och blev varm.

Jag har börjat tänka på påsken. Den är inte inställd i år och jag tänker att något litet kan man ju ändå hitta på. Trots du vet vad. Det gäller bara att planera något som är så litet att det omöjligt kan bli inställt. Eller nytt recept på lax, en hemlagad glass, en utflykt i naturen eller en date utomhus.

Fast det sista där vet vi ju kan bli inställt ändå.

Men då får jag ha en plan B.

Mina blommor i mina fönster har sakta börjat vakna till liv och det vete fasen om inte jag också börjar kvickna till.

Och då var jag ju faktiskt lite vaken redan från början.

På grund av min bästa vinter.

Tack Vädret för att du inte ställt in.

Tack Snön för att du kom.

Tack Fredag för att du dök upp just idag. När jag behövde dig som mest.

Inte en grej till, det säger jag dig

Jag klarar inte av att allt blir inställt hela tiden. Jag blir så ledsen. Ingen av oss har väl någonsin tidigare varit med om maken till inställda saker. Nu slår det ju alla rekord.

Men nu slog det faktiskt rekord i tråkighet.

Nu ställdes en rolig träff in för tredje gången.

Det skulle åter igen bli en safe träff med alla restriktioner i bakfickan. Maten var inhandlad, mössan var stickad, vädret skulle bli toppen och vinet kylt.

Men ingen kedja är ju starkare än den svagaste länken som bekant så likt förbannat blev det en smaskig praktvurpa rakt på det slaka målsnöret.

Men vi tar inga risker och ett test på person i rakt nedstigande led, som inte fått svar, är ju ett positivt test till motsatsen bevisats. Och en för alla, alla för en gäller ju, som vi vet. Så karantän av allihop på andra sidan och så fick jag sitta här och vara besviken och ledsen. Det kan inte hjälpas.

Maten och vinet kan gå åt ändå. Men deppigheten är ju svår att göra en god och näringsrik gryta av.

Det är naturligtvis och som vanligt, inte mest synd om mig. Fast just nu är det exakt det det är.

Vi hade längtat efter detta sen i oktober. Och planerat och styrt upp och skrivit på alla regler.

Men en rak höger på det då. Så blev det med det. Tack för vänligheten.

Men jag får hitta på nått annat.

Och vara glad över att jag ändå är lite smart och begåvad. Till skillnad från den personen jag pratade med i telefon igår.

”Nej, men du vet jag var iväg på en tjejhelg i helgen. En kompis fyllde år och vi orkade bara inte med de här jäkla reglerna längre. Vi tog en corona-paus och åkte iväg på spa. Vi var åtta stycken. Vi behövde verkligen det!”

Ja. Nu blev jag bitter också.

Det var ju just snyggt.

Jag ska sura nu till klockan 18.30. Sen ska jag sluta med det.

Hönan eller ägget?

Jag har märkt en ny grej hos mig själv.

Eller är det egentligen en gammal grej?

Jag är en känslosam person. Jag är inte känd för att vara sval. Jag har som man säger, känslorna på utsidan. För det mesta.

Ta med dig det in i den här funderingen.

Jag har märkt en ny grej hos mig själv som händer när jag möter människor jag tycker om. Det hände senast i morse 06.54.

Jag var på Coop och handlade två röda äpplen och mötte en bekant. En bekant som jag gillar men som jag inte träffat på länge and you all know why.

Jag blev jätteglad.

Hon blev jätteglad.

Och vi sa i kör ”Och så får vi inte ens kramas!”.

Då hände det där som jag märkt händer nu för tiden när jag möter någon som jag gillar. Jag blir knallröd i hela ansiktet.

K-N-A-L-L-R-Ö-D!

Jag sa till kompisen i morse att jag tror att det är energin av en kram som sätter sig i ansiktet nu istället när nu kramar plötsligt är så tråkigt förbjudet.

Jag har märkt det flera gånger. Att jag blir knallröd av att möta någon som jag skulle vilja krama.

Det är både jobbigt och lite skit samma. Jag är snart 50 år och kan väl klara av att bli lite blossig en stund. Men det är ju intressant.

Blev jag såhär blossig även innan kramar blev förbjudna, eller uppkom det när energin av kramandet måste stanna kvar i min egen kropp?

Har du märkit något sånt här också?

Eller är du lite svalare och lite mer sansad än jag?

Fyra prickar

Jag tycker sällan att det är intressant när människor vill berätta vad de har drömt om på natten.

Det blir alltid så svårt att förstå och är sällan roligt att lyssna på.

Men trots det kommer jag nu att berätta för dig vad jag drömde i natt.

För det var så sjukt roligt.

Jag drömde om min kompis Signe. Hon är hund. Och definierar sig själv som det också. Signe och jag är bästisar även i vaket tillstånd. Hon finns på riktigt.

Såhär långt känns allt okej. Men nu ballar det ur.

I natt drömde jag att Signe kunde skriva.

Gav man henne ett papper och en penna så tog hon pennan i munnen och skrev massa bokstäver på rad.

Små, raka, versaler. I fina rader.

Jag tänkte att det var synd att hon inte kan stava ännu. Bara skriva bokstäverna.

Inte stava ännu.

ÄNNU!

Jag tänkte också att det bara var vokaler hon kunde.

Det var ju förvånande.

E I U O I I A A Ö Ö Å O Ä Ö

Lite sådär. Så skrev hon.

Men hon gjorde ett stort misstag som bekymrade mig lite. Som jag på allvar funderade på hur jag skulle kunna få henne att sluta med.

Hon satte fyra prickar över bokstaven Ö.

Fyra prickar på rad istället för två.

Det var det enda i denna helt sjuka dröm som jag tyckte var märkligt.

Det och att hon inte verkade kunna lära sig stava.

Jag vill faan ringa upp henne och be om ursäkt.

Vem är jag att döma en hundbästis liksom.

Hon hade snyggare handstil än jag har.

Jag behöver faan vila.

Hej, jag heter Marianne, är 57 år och bor i Skogås

När jag växte upp hade jag hundra brevvänner. Inte samtidigt, men sammanlagt. Kanske är hundra en underdrift, men i det här fallet är det en symbol. En symbol för många brevvänner.

Det heter inte symbol va? Jag anväder order fel va?

Fast jag använder ju orden som jag vill. Kom jag på nu.

Jag hade jävligt många brevvänner i alla fall. Många som i säkert hundra.

Jag ägnade min uppväxt åt att städa mitt rum, sortera mina saker, skriva brev och lyssna på Carola. Innan Carola öppnade dörren och klev in i mitt liv lyssnade jag på annat. Men jag lyssnade mycket. Och jag skrev desto mer.

Jag var modigare förr och träffade de flesta av mina brevisar efter en tid. Minns ett besök i Göteborg, många besök i Finland, andra besök i förorter på andra sidan stan och så vidare. Men mest minns jag känslan av att få brev.

En av de lyxigaste känslorna.

Jag hade en brevvän i Mexico. Jag var väldigt ung när vi skrev till varandra och när han plötsligt skickade en peng från sitt land i present till mig avbröt jag brevväxlingen direkt. Vad ville han när han skickade en peng? Gifta sig med mig? Att jag skulle köpa en enkelt biljett till honom och sen aldrig mer få återse mitt hemland?

Nä, det fattar man ju. Man kan inte ta emot en peng av vem som helst sådär.

Och vad var det för en peng? Var den värd en halv miljon? Eller 50 öre? Hur skulle jag kunna veta det?

En annan brevvän minns jag som väldigt spännande. Hon hade ett så spännande liv att jag till slut hittade på saker om mitt eget för att få mitt liv att verka ens i närheten så spännande som hennes.
Den brevväxlingen avbröts också. Jag orkade väl inte ljuga hur mycket som helst antar jag.

En brevvän bodde i Göteborg och hade en pappa som jobbade på Televerket. Eller om det då hette Telia. Hon berätta för mig att de fått testa en nyhet som skulle komma till alla lite längre fram. En funktion i telefonen som skulle göra att man skulle kunna höra att någon ringde medan man pratade. Att man då skulle kunna svara på ”den andra linjen” och sen koppla fram och tillbaka. Istället för att ge upptagetton.

Jag sa att det lät spännande. Men inuti mig tänkte jag att det var det värsta jag hört. Vilken BULLSHIT!!! Nog för att jag ljugit för en annan brevvän en lång period, men detta var ju bara den sämsta lögn jag hört. Som att jag skulle gå på en sån grej. Såg jag ut som om jag var dum i huvudet eller?

Den dagen jag fick just den funktionen i min telefon ville jag ringa och skämmas. Men då hade jag glömt hennes efternamn.

Jag tänker ofta att jag skulle vilja ha en brevvän igen. Gärna en i New York. Gärna någon som bor i Norrland. Gärna någon som inte gillar att pyssla och virka. Gärna någon som har en hund. Eller tycker om att skriva böcker.

Men jag letar aldrig efter någon. Jag tror att jag är rädd för att jag skulle känna att jag måste skriva ofta. Och mycket. Och fint.

I går tänkte jag att det skulle vara kul att ha en påhittad brevkompis. En brevvän som man hittar på en histora för. Och som hittar på lika mycket tillbaka. Som alter egos.

Jag kunde säga att jag hette Marianne, var 57 år och bodde i en fyrarummare med balkong i Skogås. Att jag jobbade på ett apotek och var gift med en kille som hette Kent.

Det hade varit roligt.

Jag hade sagt att jag gillade Ella Fitzgerald och att jag var allergisk mot nötter.

Erkänn att det skulle vara roligt.

Nu vill jag nästan brevväxla med Marianne själv känner jag.

Har du någon brevvän?

Allt är som vanligt

I morse när jag kom in på kontoret upptäckte jag att jag hade en shoppingkasse från ICA MAXI med mig in från bilen. Jag hade min ryggsäck och lunchväska i bakluckan av någon anledning. När jag tog ur ryggan och maten på parkeringen så tog jag tydligen även med shoppingkassen från ICA.

Jag vet inte varför.

Men när jag kom in på kontoret märkte jag detta och stannade då till för att stoppa ner ICA-kassen i ryggan. När jag gör det tappar jag matväskan i golvet så att det säger ”pang”.

Då kommer en kollega gåendes mot mig och säger god morgon och frågar med lugn och lite tyst stämma ”Men du, hur är det idag egentligen…” och ser otroligt orolig ut.

Hur det är?

Kan en sån här start på dagen för andra verka så kaosartad att man tror att en människa som beter sig såhär typ måste läggas in?

För mig var det en vanlig morgon.

En måndag i november.

Inte värre än så.

De där 20 åren

Åh vad jag fick mycket respons på det förra inlägget. Tack för det. Ja, det är fint att fylla 20 år på nätet. Det är fint att fylla 20 över huvud taget.

Finast är kanske att fylla 20 burkar med godis.

Eller att få gå på Systembolaget.

Eller vad vet jag.

Fint är det i alla fall.

Att ha något att fira.

Ni önskade så mycket fint. Julkalendrar i repris, gnuffishus, något ritat… Pixlad grafik. Ni har önskat så mycket roligt. Jag ska se vad jag kan hitta i mina gömmor.

Gnuffishuset kan jag tyvärr inte erbjuda er. Då krävs det att jag har något form av hotell där jag kan ladda upp det. Och det har jag inte. Tills för något halvår sen har jag bara bloggen. Jag har inte kvar mitt under solen-ställe. Kände att jag bara betalade för nått som jag inte använde. Vilket ju var snålt och dumt.

Kanske skulle jag kunna göra Gnuffis-huset som en fil och skicka via mail? Så kan man använda det i sin egen dator. Jag ska ta och kolla lite på det och fixa lite och se vad jag kan hitta på.

Pixlad grafik och pixlade julgrejer har jag massor. Det ska jag ta och visa upp.

Och julkalendrarna ja. De är så många så jag minns dem inte. Men en av dem, från 2009, ligger här i bloggen. Länk här.

Pinsamt med den kalendern är att i bildloggan under varje avsnitt har jag skrivit fel. ”Skriver av…” har jag skrivit. Vem är jag ens?

Men det kan ni leva med va? Jag har tänkt att ändra på det där, men det blir liksom inte av. Det har kommit så mycket annat mellan. Påsk och semester i Norrland och REA på godis på Willys och sånt. Sånt där som gör att annat får komma i kläm.

Men kalaset ska inte komma i kläm inte. Det ska jag se till.

Tack för alla fina meddelanden och all respons.

Mullinutt.

Skriver av mig. Idag. Nu och här.