När luften har gått ur…

Jag har nog skrivit om detta förut. Kanske fler än tolv gånger. Men det är värt att tas upp igen tycker jag. Så att säga.

Jag tycker att vi inte riktigt har kommit igång igen efter pandemin. Jag tycker att det går lite trögt med att starta om allting på nytt. Som om vi går och väntar på att stänga ner igen. Som att vi inte vågar hoppas att det verkligen är över.

Men ”verkligen över” är det väl i och för sig aldrig, för vi har ju alltid olika faror som väntar runt hörnet. Men du förstår säkert hur jag menar.

När jag pratar med folk om den här känslan jag har så är det många som säger att de håller med. Man pratar om att det är svårt att ta tag i saker och att det mest blir att man är hemma och kollar på TV och att man skulle vilja hitta på något men man vet inte riktigt vad.

Jag har själv upplevt att det är svårare för mig att ta tag i saker nu än förr, att jag kan dra mig för att göra saker som jag sen tycker är så roliga att jag inte vill att de ska ta slut. Jag har nu träffat människor jag inte träffat på länge och blivit helt hög av den nya energin som det gett mig. Så jag vet ju att det är värt att anstränga sig. Det har jag koll på.

Jag har ju varit en av de som jobbat hemifrån till 100% i ett och ett halvt år. Med en liten paus på en månad eller två. Och jag tänker ofta på vad det gjorde med mig. Att jag blev bekväm och lite folkskygg är inget jag ens försöker hymla med.

En sak som många säger är att det var mycket man gjorde innan pandemin kom och som man slutade med under pandemin och som man nu efteråt har kommit på att man inte vill starta med igen. Som att det fanns en del som man gjorde utan att man ville det och nu passar på att skita i. Men att det nu är svårt att komma på nått nytt att göra.

För att förtydliga min tanke bakom det här inlägget så vill jag understryka att jag inte är bättre än någon annan här. Jag har verkligen blivit en folkskygg soffpotatis som nästan hellre tittar om på alla serierna för tredje gången än att ta tag i något som känns lite jobbigt och omständligt. Jag har även en väldigt stark och tydlig känsla av att ha tappat lusten och inspirationen. Jag surfar gladligen runt på nätet och letar inspiration och fascineras av människor som gör fina och coola grejer, men jag gör inte nämnvärt mycket grejer själv. Om man säger så.

Vi har en liten utmaning på jobbet där vi utmanar varandra att göra saker. Förra veckans uppgift var att göra något lustfyllt. Jag tog med min man och drog på picknick. Den här veckan ska vi göra något avkopplande. Jag har haft fot-spa i badrummet hemma med fotbad och Edvin Törnbloms bok om att Bögen är lös.
Båda uppgifterna har passat mig som handen i handsken. Och här sitter jag nu med perfekta fötter och ett stort sug efter fler utflykter med medhavd matsäck.

Nya plastglas från Rusta till sommarens utflykter.

Det känns lite som en omstart efter att allt startat upp igen och vi har stora chanser att verkligen kunna kasta ut det gamla och välkomna det nya. Men vi kanske behöver fundera lite på vad det där nya ska vara. Var hittar vi energi och lust att komma på nya grejer och dessutom utföra dem?

En helt ny grej för mig är att jag börjat ta med yoghurt och müsli till jobbet som frukost. Och det kan ju låta som en enkel grej att ordna, men det ska man inte tro. Efter en tids isolering kan det vara så att även de enklaste grejerna blir svåra.

Se så svårt detta var i morse!

Hur är det med din lust och passion? Har du full kontroll eller har du också förvirrat dig lite och har lite svårt att hitta din riktning igen?

Vårvindar

Det blåser ändå rätt friska vindar nu tänker jag. Det kommer att förändras saker här framöver och det tycker jag ska bli bra. Även om nya vindar sprider andra dofter än man är van vid och rör till det lite på det perfekt dukade bordet. De vikta servetterna ramlar omkull lite ibland och det mår vi nog bra av. Man kan ju alltid välja att ställa upp dem igen. Eller kasta dem och vika nya.

Jag gillar att vädra ur ibland. Jag kan verkligen hamna i stunder då jag vill byta ut allt. Slänga allting och börja om från början. Kanske blir det lite extra så på våren. När vårsolen skiner in genom fönstret och lyser på damm och annat som legat gömt under vintern. När man tar av sig vinterjackan för att ta på den lite tunnare vårjackan kan man ju t ex passa på att rensa ur ryggsäcken en aning också. När man ändå har ställt ner den på marken.

Jag känner starkt att jag inte har ett så stort behov av att titta på TV nu när solen skiner på mig lite längre in på kvällen. Jag vill åka iväg och se nya saker och hälsa på hos människor jag inte sett på länge. Jag vill prata om nya saker och jag vill damma av.

Jag tänker även mycket på att jag vill lära mig att laga ny sorts mat. Inte ny som att den är uppfunnen precis, utan ny som att den inte har lagats i mitt hem på länge eller över huvud taget. Jag vill ha lätt mat med mycket grönsaker. Jag vill ha riven wokad vitkål och stark sås. Jag vill steka upp grönsaker med vitlök och skitstark chili. Jag vill pressa över 18 stycken lime över min mat som jag ska äta till lunch. Jag vill att maten ska smaka lite som en trevlig käftsmäll.

Det verkar som att jag behöver väckas till liv igen. Som att jag behöver en shot av ingefära, citron och chili och liksom starta om allting igen. En omstart. En nystart. Efter en lång tids dvala.

Eller så är det bara måndag och så fick jag kanske lite för mycket sömn i helgen.

I helgen lagade vi egen calzone. Nått jag velat göra länge. Köpte färdig pizzadeg i påse, färdig pizzasås på burk och strimlad skinka i ask. Gjorde en rund deggrej på bänken, hällde på lite tomatsås på ena halvan, strödde över riven ost och strimlad skinka och vek sen ihop allt och knipsade ihop kanterna. Under tiden drack vi upp en suröl som blivit bortglömd sen gissa när.

Det blev en skitful men helt ljuvlig calzone. Vill man se en bild, varför man nu skulle vilja det, så finns det en på mitt Insta. @plateofcupcakes

Jag börjar längta efter papper och penna känner jag och skulle kanske vilja skaffa mig en brevvän. Eller i alla fall en vän som jag kan skicka ett brev till då och då. Och när jag tänker efter nu så är det nog få av mina vänner som inte kan tänka sig att få ett brev från mig ibland. Så det är väl bara att sätta igång. Dock har min handstil blivit så otroligt otränad de senaste åren så frågan är väl om det är någon som kan läsa vad jag skriver.
Så skulle du få ett papper av mig med posten med en massa kladd på, då kan du tänka att det kanske faktiskt står något där. Även om det inte ser ut så.

Såg idag ett inlägg på Insta hos en tjej jag följer. Hon hade gjort en lista för dagen i ett litet block. Hon hade skrivit fina bokstäver med svart penna och sen strök hon över det hon gjort med en grön överstrykningspenna. Få saker gör mig så lycklig som pennor och papper och fina bokstäver. Eller varför inte pennor, porslin och fina bokstäver. Kanske har jag bytt ut virknålen mot en penna nu för en tid. För jag vet inte ens om jag kan virka längre. Men vad gör det? Jag får väl lära mig igen om inte annat. Det finns väl kurser i sånt tänker jag. Ifall min hjärna skulle svika mig.

Vad var ens det senast jag virkade? Det kan man fråga sig. Men jag borde virka mig en ny sjal. Det är ett som är säkert. Slutade virka ett tag när jag fick ont i axeln. Trodde att jag fått virkarm. Men även fast jag inte virkat så har jag lika ont ändå. Eller ondare. Och när jag googlat (hmmm) så har jag kommit fram till att jag har fått kontorsarm. Så jag tänker att det inte skulle kunna skada med lite virkning.

Och brevskrivning.

Särskrivning däremot ska jag försöka hålla mig ifrån.

Det och den där salta, salta lakritsen som jag åt så mycket av i lördags att jag fick ont i huvudet. Det hade kanske kunnat gå över om det inte hade varit så att jag försökt bota den med ännu mer lakrits. Till slut kändes det som om det ilade i skallen på mig. Det kändes lite sådär. Men slutade äta gjorde jag inte.

Världens saltaste lakrits.

Jag är så oerhört begåvad på så många sätt.

Jag vet att det är krig och att det är nära och alldeles förskräckligt. Men jag väljer att fokusera på annat i min blogg. Jag vill ha det så. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag inte tänker på det.

Tjugoåtta

Så har jag klarat av uppdraget. Att blogga varje dag i februari. Det har varit kul men även en utmaning.

Det svåraste har inte varit att hitta på något att skriva. Jag kan nog alltid hitta på något. Det svåra har istället varit att tänka att jag faktiskt kan skriva vad jag vill. Jag behöver inte fråga om lov eller bevisa något. Jag kan skriva en dålig text. Eller en bra. En kort eller en lång. Men det är som att jag tänker att det måste vara något speciellt. Och det som är speciellt för mig är ju kanske in det för dig och tvärt om. Därför är det ju meningslöst att tänka så.

Vi har varit iväg i helgen och jag hade verkligen tänkt skriva om detta. Men jag känner att jag inte gör det. Inte på det sättet som jag täntke i alla fall. Vi har varit iväg och träffat vänner och vi har plockat in ytterligare en vän från vårt håll in i gemenskapen och haft en fantastisk helg. Jag har skrattat mig hes. Jag har pratat mig själv ur led och jag har haft det toppen. Det märks att jag är lite undernärd på umgänge. Det är ganska tydligt och det är verkligen inte nått kul att komma på. Jag har många fina vänner, det har jag verkligen. Men jag tycker verkligen att man ses för sällan.

När man är iväg och bor på hotell blir allt så enkelt och bra. Man går i strumplästen mellan rummen och man äter chips direkt ur påsen och man bjuder på det man har och det man inte har klarar man sig utan. Det enkla och sociala livet. Det där livet där ingen behöver anstränga sig och ingen behöver varken städa eller laga mat.

Det får mig osökt att fundera över det vanliga livet utanför den bubblan där vi var i helgen. Hur ofta behöver jag verkligen städa och ha skor på mig? Kan jag inte bjuda på chips direkt ur påsen lite oftare? Måste jag laga mat?

När man åker iväg såhär tycker jag att huvudsysslan är att ses. Det är det man har fokus på. När man ses hemma kan det viktigaste lätt hamna ur fokus.

Jag vill ha fler såna träffar som man har på ett hotellrum. Men flytta över den känslan till vardagsrummet. ”Kom i strumplästen så äter vi chips direkt ur påsen”. Lite så. Jag vill ha mer sånt.

Jag läste en bra grej på Insta i morse. Man läser ju mycket bra där men den här grejen fastnade verkligen. Jag minns inte ordagrant med det gick ut på att man skulle fråga sig själv hur man mår och sen ge råd till sig själv som om man gav dem till en kompis.

Den grejen träffade mig som en rak höger rakt över näsan.

Oj då. Det är faktiskt en otroligt skillnad på vad jag skulle råda en vän till jämfört vad jag skulle säga till mig själv. Det är liksom inte riktigt samma regler.

Fast det är det ju.

En gullig ask med mintabletter som passar den här bloggen bra.

En sak jag tänkte mycket på i helgen var hur lite jag saknade Instagram och alla TV-program. Visst tänkte jag på att jag missade finalen i På spåret och att det var Mello, men jag brydde mig verkligen noll. Men det förvånade mig lite också att jag blev lite stressad över att jag inte hann svara på alla inlägg och kommentarer på Insta och andra ställen. Det har ju blivit mer sånt på Insta nu än för några år sen tycker jag. Men det är jag ju en del av också så det kan jag ju inte klaga på. Det är ju mina kommentarer också.

Men livet kan ju inte bara bestå av hotellrum och vänner utan skor, det måste ju innehålla annat också. Förstås. Men nog kan man plocka bort sånt som skaver lite i alla fall. Räta upp skeppet så att det går lite mer rakt fram. Eller åtminstone bestämma sig för vart man ska och sen styra kosan ditåt.

Jag ska fråga mig själv vart jag ska och sen fundera på vad jag behöver för att komma dit. Sen ska jag råda mig själv så som jag skulle ge råd åt en vän. Och så får vi se vart skutan ska styras.

Men först ska här styras in lite godis. Sablar vad salta de är men sjutton också så goda.

Världens saltaste lakrits.

Tack för 28 dagar i februari. Tack till dig som läst och tack till dig som peppat och kommenterat. Det är fantastiskt.

Roligt är kort, saknad är forever

Då var den här roliga helgen slut och nu sitter jag i ett baksäte igen. Inte lika glad som när jag åkte åt andra hållet. Men man är väl inte lika rolig åt båda hållen. Och det kan ju tydligen inte vara roligt jämt. Fast ingen förstår varför.

Igår skrattade jag så mycket mitt på ett torg att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Jag skrekskrattade så högt och kraftigt att jag fick luta mig framåt för att magmusklerna höll på att sprängas. Tårarna sprutade och på grund av min lutning hamnade de på glasögonens insida. När jag rätade ut kroppen rann tårarna på insidan av glasen och ner på kinderna. Hade jag haft cyklop hade jag fyllt dem ända upp.

Att jag inte kissade ner mig är ett under.

Fast jag hade inte märkt det förrän efteråt ändå.

Det är en ynnest att få träffa sina vänner. Och att presentera vänner för vänner och att sen dela ett skrikskratt på torget ihop.

Jag är helt slut. Men så glad. Men också sådär deppig som man blir när något riktigt roligt är slut. Och när något man längtat efter länge är över.

Var på en offentlig toalett för några timmar sen. Det var en dörr och när man gick in genom den fanns två toaletter. Båda var lediga när jag kom. Jag valde den ena och där hängde handtaget löst. Jag bytte till den andra. Där var lyset paj.

Jag valde trasiga handtaget igen och lyckades låsa, gjorde det jag var där för och hade sen svårt att komma ut. Låset var så trögt.

Jag mötte en ung tjej på väg ut. Jag sa att låset på ena är svårt att öppna om man ändå klarar att låsa och på andra är lyset paj. Jag sa att det är lite som att välja mellan pest och kolera. Den gulliga ungdomstjejen log och sa ”Jag väljer pest” och gick in på toan utan lyse.

Då förstår jag att jag valde kolera. Utan att veta det.

Men att vara på en offentlig toa utan lyse är för mig det äckligaste jag kan tänka mig. Att inte se var man tar och i vad. Men för tjejen med pesten så kan ett lås i baklås vara det allra värstaste.

Med träningsvärk i skrattmusklerna och många fina otroligt fina nya minnen i bagaget är vi snart hemma och ska packa upp.

Det enda som blir bra med att komma hem är min egen säng. I övrigt känns det bara sorgligt.

Tack alla som var med.

Så fint allt varit.

Vi ses snart igen.

Gamla grejer

Jag bad en kompis om råd idag. För att kunna komma på något att skriva om. Vill inte lämna ett tomt blad i februaris blogg-lopp. Har jag sagt varje dag så har jag. Och därmed basta.

Hon tyckte att jag kunde skriva något om Antikrundan. Kanske visa upp något gammalt som jag har.

Jag har inte så mycket gammalt. Jag har inte så mycket saker över huvud taget. Och det är väl typ det enda nu för tiden som vi inte kan beskyllda den där jädra pandemin för, utan det beror på en brand.

Men nog har jag några gamla grejer. Joråsatte.

Eftersom jag känner mig jädrigt trött och lite luggsliten just idag skulle jag kunna skämta till det lite och säga att det äldsta i det här hushållet är jag själv. Men så är det ju inte. Det finns ju grejer som är äldre. Kanske inte många saker, men de finns.

Det finns ju en del grejer här som jag vet är väldigt gamla. Och då tänker jag på stenar som jag har hittat och plockat upp. De kan ju vara från jordens skapelse teoretiskt sett… Eller kan de det? Skulle det kunna vara så?

Men om man räknar bort sånt…

På rak arm så tror jag att det äldsta jag har i mina ägor är en förlovningsring som var min farfars. Han förlovade sig med min farmor 1932. Eller om de gifte sig då. Det är hur som helst årtalet som står i ringen. Och detta får mig att tänka på att vi kan ha något foto som är äldre än så, men det är rätt så oklart då vi inte har så många foton kvar över huvud taget…

Det blir lite enklare att tänka när jag tänker att ringen är 90 år gammal… då kan blir det enklare att tänka vad som är äldre eller yngre…

Detta är en väldigt intressant fråga.

Om man till exempel inte skulle vara så intresserad av just saker eller dess värde, så tänker jag att frågan om vad man har som är äldst är rätt kul.

Jag måste prata med min man ikväll. Han kanske har något ännu äldre…

Och då menar jag alltså inte hans fru.

Även om det kan se ut så.

Just idag.

Smala Sussie

Genom Jaana Fomins konto på Instragram (@jaanafomin) fick jag nys om att det i år är 20 år sen filmen Smala Sussie spelades in. Det är minsann Jaana som jobbat med kostymerna till filmen och detta fick jag nys om när jag lyssnade på poden Fem i Topp.

Johan och Björn hade ju två av huvudrollerna i Smala Sussie, så har man tur när man lyssnar på poden så pratar de lite om filmen och hur det var att spela in den. Det gillar man.

Hur som helst så älskar jag och min man filmen. Vi har sett den 700 gånger och citrerar den minst varje vecka. Det är otroligt sjuk humor men om man inte är känslig för sånt så är den en fröjd. Och karaktärerna liknar liksom inget annat man skådat.

Hur som helst så har vi vänner som har lika sjuk humor som vi och som gillar filmen precis lika mycket. Och när vi hörde om jubileumet bestämde vi oss för att ha lite Smala Sussie-tema på en middag som vi bjöd hit dem på.

Tänkte visa en del av grejerna vi pysslade ihop. För vi gillar pyssel! Kan man göra saker själv är det mycket roligare än att köpa färdigt!

En dörrskylt. En sån har Pölsa på sin ytterdörr. Han har flera skyltar med olika namn och det visas flera i filmen. Men här är en.

En annan grej är ju förstås Smala Sussies tiara eller krona, som hon vann i Miss Motor-tävlingen. Här skulle jag kunna gjort ett mer avancerat diadem med riktiga leksaksbilar, men en smart person i min närhet kom på att man kan använda godisbilar. Det gör på nått sätt diademen ännu roligare.

Långt ifrån perfekta. Men vem behöver perfekt?
Diadem för 10 kr per styck (Dollarstore), lim, några godisbilar och silverfärg från Biltema.

Vi serverade knäckemackor med piller till förrätt, precis som Pölsa gjorde när Erik kom på besök…

Vi serverade Vino Skito (Right from hell) till maten. Men här var det inte många som ville smaka. Vilket var trist när vi blandat ihop så mycket gott.

Till efterrätt bjöd vi på varsin påse med Gott&Blandat. För det får ju polisen Billy Davidsson av Gerd i videobutiken när han gör henne små tjänster.

Ja, lite sådär höll vi på. Vi hade även små påsar med pulver vid matbordet. Men dem vill jag inte visa för de är lite för naturtrogna och jag vill inte att den som kikar in här ska tro att jag sysslar med sånt skit på riktigt. Så att säga.

Vi skrattade oss hesa under kvällen och av värdparet fick vi en kanna i porslin. Liknande den som Smala Sussie behövde använda när hon var hos Sandra på pizzerian.

Nästa år är det 20 år sen filmen hade premiär och då blir det fest igen. Då tror jag nog att varsin Miss Motor-tröja kan få vara på sin plats. Plus att det då är på tiden att folk vågar smaka på min Vino Skito (Right from hell).

Och så vill jag bjuda på ett av mina favoritcitat från filmen. Som ett slags livstips. Från mig till dig. Det är Pölsa som ger Sussie tipset, men det kan få gälla oss alla.

Varsågod.

”Låtsas att du är dum i huvudet, då lämnar folk dig ifred!”

Ett köp

Jag pratade länge om att köpa en luftfuktare. Vi är torrisar. Särskilt på vintern.

Jag googlade lite och funderade lite och slog sen till när jag hittade den jag tyckte verkade vara bäst.

Och bäst i det här fallet betyder finast.

Jag hade lite oroliga känslor inför köpet för jag tänkte att det kanske blir så fuktigt att tapeterna ramlar ner? Att man får ha paraply? Att håret hänger efter en stund?

Den kom hem efter många om och men. Vad jag menar med det behöver vi inte prata om för nu är den ju här. Men det tog tid. Så kan vi säga.

Jag tänkte att paketet var lite litet.

Och är det litet på utsidan är det ju sällan större på insidan.

Jag vet att jag läste om måtten. Men det var så många centimeter hit och dit så det blev så rörigt i huvudet.

Och den var ju så fin.

Jaa.

Minsann.

Fin är den.

Stor är den inte.

Nog kommer det fukt ur den men någon tapet kommer inte att ramla ner. Det är ett som är säkert.

Och det är ju bra! Man vill ju inte att tapeterna rullar ihop sig och ner sig om man inte önskar just det.

Så. Ja.

Den är otroligt fin.

Pyser ut en deciliter vatten på en arbetsdag.

Den går inte att ladda upp som jag tänkte och fick för mig.

Den måste sitta i ett uttag.

Men den är fin.

Och nog kommer det fukt ur den.

Om än väldigt lite.

Jag har köpt den från The Carebox. Den var på REA.

Och är söt.

Det känns viktigt att poängtera det.

Och det är fredag på den artonde dagen

Jag trodde det skulle vara jobbigt att blogga varje dag i en hel månad. Men ack så fel jag hade. Det är inte ju alls jobbigt. Det är ju bara kul. Det är faktiskt en baggis. Det har helt klart lyft mitt februari 2022. Mitt februari har fått guldkant och jag hoppas att mina inlägg har gjort en liten, liten skillnad även i ditt februari.

Jag sitter inte här i favoritfåtöljen och tror att mina inlägg gör stor skillnad för någon. Men gör de en positiv skillnad ens stort som ett riskorn, så är det tillräckligt bra för mig. Då är jag nöjd.

Det är en solig fredag vi har i våra händer. I alla fall vi som bor på min gata i stan. Jag önskar dig så mycket sol som du själv önskar och det fredagsmys som du själv vill ha och behöver. För min del behöver jag På spåret, nya Beck-filmen, en inplanerad FaceTime-träff i morgon kväll och Mello. Och så behöver jag sovmorgon som grädde på moset. Löken på laxen blir en efterrätt som jag ska göra i morgon. Räkna med att den kommer att dyka upp i en blogg nära dig snart. Om den blir bra. Höll jag på att säga. Den får dyka upp här hur eller hur. Dålig som bra. Lyckad som misslyckad. Här är man inte portad bara för att man blev ful eller smakar illa. I min blogg är bara dumhuvuden portade. Men några såna har jag inga här. Det är det som är så bra med min blogg.

En gång för massa år sen fick jag ett surt mail från en besökare. Hon sa att jag var så ytlig och att jag bara skrev om läppstift och sånt. Av den anledningen måste jag upprätthålla mitt rykte och min heder och prata lite om läppstift ibland. Som idag t ex. Idag vill jag vara ytlig och visa dig mina bästa läppstift för stunden. Men alla goda ting är ju tre (Är det verkligen så?) och mitt tredje favorit-stift har fått fötter och är försvunnet. Men det kan jag återkomma till en annan dag när jag vill upprätthålla min ytlighet.

Dagens favoriter är följande:

Bourjois Rouge Fabuleux Lipstick.
Ett läppstift som en tjej som jobbade på Åhléns i Karlskrona gav mig när jag frågade henne om ett läppstift som borde passa mig. Hon hade så rätt och jag har köpt flera likadana sen dess. Detta är verkligen en favorit. Ett krämigt läppstift som sitter länge. Kanske inte hela dagen men det finns det ju fasen inget som gör. Det kan man ju bara sluta drömma om.
Jag har köpt färg nummer 04. Supernöjd.

Clinique Pop Lipcolor + Primer
Här gjorde jag en chansning en gång och köpte detta för att det var REA. Det har jag inte ångrat en sekund. Ett väldigt krämigt läppstift som funkar lite som ett cerat. Sitter verkligen inte hela dagen men man kan inte få allt. Man får mjuka läppar och en fin färg, det räcker gott ibland. Kommer absolut att köpa ett nytt när det här tar slut.
Jag har färg nummer 23 – Blush Pop.

Ja och i övrigt har jag fått stora problem att handskas med. För förra helgen bestämde jag mig för att heja på Tone Sekelius och hennes låt My Way genom hela Mellot. Oavsett vilka andra låtar som skulle dyka upp. För ingen låt skulle kunna slå den. Så tänkte jag förra lördagen. Ja eller tills igår faktiskt. Det vill säga nästan en hel vecka. För igår hände det nämligen sig så att jag råkade höra en minut av Bagges låt Bigger than the universe. Som han ska presentera oss i morgon. Och då rasade allt samman. För är inte det en toppenlåt så säg.

Så nu vet jag inte vilket ben jag ska stå på längre. Och jag som alltid måste veta vem eller vilka jag hejar på. Jag är inte den som kan se På spåret och tänka att det inte spelar mig någon roll vilka som vinner. Och de reglerna gäller vad jag än ser. Så som i Mello så ock på jorden. Om man säger så.

Men förutom det så blir det en bra helg. Även om jag tack vare Bagge kommer att leva i en enorm ovisshet och förvirring.

Ha det fint. Så hörs vi imorgon igen.

Tack för idag.

Ljugpotta

Det har kommit till min kännedom att jag har sysslat med ljug. Jag har tydligen dragit en så kallad rövare.

Igår skrev jag att det är snyggt när man mortlar kryddpeppar. Och så visade jag den här bilden i samband med att jag skröt över min egen förträfflighet när det kommer till kroppkakor.

Bilden hittade jag på vår löstagbara (jo så heter det) externa hårddisk. Bilden låg ihop med ett gäng bilder på kroppkakor.

Jag tänkte lite att det där är ju väldigt likt min systers hand.

Sen skrattade jag lite inombord och tänkte på när vi lekte med den där appen som kan byta ansikten på två personer som man fotar. För när jag och syrran gjorde det en gång så trodde vi att det var fel på appen. Tills vi kom på att vi är så lika i ansiktet att appen visst hade bytt men det gick knappt att se. Vi såg det på läppstiftet typ.

Hur som helst så kom det ett sms igår kväll där jag fick frågan om just handstöld. Och där sanningshalten i gårdagens inlägg ifrågasattes. Ja, min trovärdighet togs upp och diskuterades också. Så pass allvarligt blev det.

Och mycket riktigt. Det fanns tydliga bevis på att jag är en ljugpotta.

Bilden togs för elva år sen och föreställer min systers hand som mortlar lakritsgodis.

Joråsatte.

Här sitter jag nu med en lång, lång näsa.

Men skäms gör jag inte.

Och det är ju lite skrämmande.

Paradrätt

Har du någon paradrätt? Har du ett sånt där ess i tröjärmen* som du kan dra när allt annat känns omöjligt?

Jag känner många som har paradrätter, eller ess. En nära vän har till exempel sin tomatsoppa och sin gubbröra. Även om det kanske inte är de rätterna hon själv skulle nämna om jag frågade henne. Kanske är min egen paradrätt inte samma paradrätt som mina gäster skulle säga att jag har.

Men nu är det min blogg och härmed bestämmer jag att jag får avgöra både vilken som är min egen paradrätt och vilken som är andras.

Min egen paradrätt är kroppkakor. Av kokt potatis.

Nu är ju inte kroppkakor av kokt potatis en snygg rätt. Men allt behöver inte vara så snyggt hela tiden. Det kan vara gott istället. Eller det kan vara gott bara. Eller det kan ju vara båda. Förstås.

En snygg variant av kroppkakor är den vegetariska varianten med svamp och äpple.

Och att mortla hel kryddpeppar är rätt snyggt.

Mitt recept på kroppkakor av kokt potatis är väldigt enkelt.

1 kilo skalad, kokt, mjölig potatis
1 ägg
2,5-3 dl vetemjöl
salt

Det som är i:
Lagom mycket tärnat rimmat fläsk (200 g?)
1 stor gul lök, hackad
1 liten påse kryddpeppar
salt

Ja, och så kokar jag potatisen, mosar den med en sån potatismosare (potatispress kan man kalla en sån tror jag) och blandar ihop med ägg, mjöl och salt.
Sen steker jag det tärnade fläsket ihop med kryddpeppar och hackad lök.

När degen är tillräckligt sval för att kunna delas upp så delar jag den i 12 delar och fyller varje del med fläsk och lök.

Jag stoppar dem sen i sjudande vatten, låter dem flyta upp och när de flyter sådär fint och trevligt så låter jag dem sjudas i fem minuter.

Sen jäklar, då äter jag.

Vill man göra vegetariska kroppkakor med brynt hasselnötssmör så hittar man det receptet här.

Ja, det var väl det om det tänker jag.

Nu vill jag veta vilken rätt som är din paradrätt. Är det för jobbigt att svara här kan du gärna svara på Insta istället. Här är det så många fält som ska fyllas i och sånt. Man blir ju lite trött.

*Många har tröja, få har rock tänkte jag.