Vi var iväg igår. Till det stora köpcentrumet. Jag köpte saker jag skrivit upp på en lista. Behövliga saker. Roliga saker. Jag köpte en väska, ett läppstift och lite annat på Åhléns. På Åhléns betalade jag noll kronor. Jag bara drog det presentkort jag fått i present från jobbet där jag jobbar. Det susade till i kortautomaten och tjejen i kassan sa att det var ju lyxigt att få så många fina saker. Helt gratis. ”Jaa, ja verkligen” sa jag lite stolt och malligt och önskade henne en fin helg.
När jag köpt hela säcken full för noll kronor gick vi och åt en god middag inne i köpcentrumet innan vi proppmätta satte oss i bilen och åkte till mataffären. Där skulle vi ju köpa snacks till morgondagens middag med våra vänner plus lite annat mysigt som man ju behöver. Det är ju ändå helg. Man måste ju få unna sig. Man har ju jobbat hela veckan. Nån gång måste man ju få lön för mödan. Så att säga. Det är man ju värd.
Vi parkerade vår bil och gick mot den enorma mataffärens entré. Mataffären är egentligen ”lite för stor” tycker vi. Behöver man verkligen ha så stora mataffärer och hur många sorters filmjölk behöver vi verkligen ha att välja på. Om man säger så.
Jag kände plötsligt att min fuskpäls luktade lite matos och jag sa till min man att sådär mycket skulle jag inte ätit för usch så mätt jag var nu.
Precis när jag sagt det skulle vi gå in genom de stora dörrarna vid entrén och där stod en man i blå täckjacka och med en bag ståendes framför sig. Han sa till oss att han var så hungrig och frågade om vi skulle kunna köpa något att äta till honom. Ja, det är vad min man sa att han sa. Jag hörde nämligen inte. Jag var ju fullt upptagen av min mättnad. Men jag såg mannen i ögonen samtidigt som min kappa luktade mat och jag själv mådde lite illa. Jag hade ju fått en så stor portion mat. Som jag inte ens orkade äta upp.
Min man berättade vad mannen sagt precis när vi passerade de där små löjliga grindarna in till butiken. Och i samma sekund förstördes min fredagskänsla. Proppmät, osandes och med siktet inne på att handla allt vi skulle ha för att sen skynda oss hem till På spåret. Där klarade inte mitt psyke att höra att det finns människor som inte har nått att äta. Ens när det är fredag. Är inte fredagsmys en mänsklig rättighet.
Jag bestämde mig för att köpa nått till mannen. Och jag bestämde mig för en klase bananer. Jag vet inte om det är rätt ett fel att köpa bananer men det var det jag bestämde mig för. Nyttigt och mättande och man kan spara dem i flera dagar och jag har aldrig hört att någon varit allergisk mot banan. Lite så resonerade jag.
När jag stod där och valde ut den bästa klasen mitt i det berg av bananer som butiken presenterade för mig fick jag syn på ett lite mindre berg av bananer precis intill. Vid det lilla berget stod en skylt och där kunde jag läsa att det bananberget är till för barn som är hungriga och uttråkade i mataffären. Där får föräldrar ta gratis bananer och ge till sina barn. Gratisbananerna var minimalt sämre än de bananerna för 26,95kr per kilo som jag valde ifrån. En prick här och en liten klämskada där.
Här någonstans borde jag ju ha känt mig nöjd med mig själv. Tänkt att jag har ju ändå gjort en god gärning. Dragit ett litet strå till stacken. Gjort en liten skillnad för i all fall en man med blå jacka.
Istället stack matoset från fuskpälsen ännu värre i näsan.
Hur kan det vara möjligt att människor i Sverige inte har nått att äta en fredagkväll? Säkert inte heller någon stans att bo. Hur kan en lång, smal och lite proper man som såg ut att kunna gått i min klass i skolan, stå utanför mataffären och be om mat. I Sverige, i februari 2022? Är vi verkligen inte bättre än så?
Och hur kan det finnas ett stort berg av gratis bananer 20 meter från honom? På andra sidan de löjliga små automatiska spärrdörrarna in till butiken. Gratis bananer som ingen vill betala för eftersom de har en liten brun fläck eller en liten klämskada.
Ett berg med gratis bananer och en man som under lugg tittar på oss och ber oss köpa nått att äta. Separerade av automatiska dörrar som öppnas om man bara rör sig intill dem.
Han hade ju långa armar, han hade nästan kunnat sträcka sig in till gratisberget.
Jag betalade såklart för mina bananer. Tog inte av barnens. Och jag drabbas inte av detta alls. Jag vill inte ha medalj och jag borde snarare gett honom något mer.
Men syftet med det här inlägget, själva anledningen till att jag skriver om det, är ändå den där jädra krocken. Den stora krocken som uppstår i mitt huvud när jag köper hans bananer en halv meter ifrån ett berg av likadana som är gratis.
Och igen, såklart kan jag betala. Jag menar inte att jag ska slippa, jag menar att det ligger mat och ruttnar tjugo meter ifrån en man som endast äger en blå jacka och en smutsig bag.
Har vi inte haft lite otur när vi har tänkt?
Om mannen hade haft sina föräldrar med sig och suttit i en barnvagn hade han fått ta hur många bananer han ville och ätit inne i värmen i affären.
Jag vet inte hur man löser sånt här och jag är fullt medveten om att det finns regler och lagar och att någon tänkt på saker som jag inte alls har tänkt på. Men ändå.
Skulle vi inte bara kunna bestämma att alla har rätt till en gratis banan? Oavsett om du sitter i sittvagn eller är 50 år och har en bag?
Kan vi inte bara sluta slänga mat som är helt okej att äta och kan vi inte bara ordna så att de som inte har nått att äta får det som vi som haft lite mer tur i livet, inte vill betala ens femtio öre för?
Jösses. Min hjärna och själ mår inte bra av att tänka såhär mycket innan klockan ens är kvart över åtta en lördagmorgon.
Nu skulle jag kunna korrläsa den här texten och ifrågasätta den i en timme eller två. Vända och vrida på orden. Ta bort och lägga till. Men istället ska jag lyssna lite på Skäringer & Nessvolds nya pod och sen gå upp och dricka kaffe.
Och du ska ha det så bra som du bara kan.
Fin lördag till dig.
Life is a plate of cupcakes 