Tillbakakaka

Det är så himla mycket prat om att man ska vara generös mot andra människor. Det är helt rätt. Det ska man vara. Det är nog lag på det tror jag till och med. Om så oskriven. Men det är lag på det i min värld. Man är generös och man delar med sig. Punkt.

Men ibland blir det lite för stora uttag. Oj, nu gav jag bort all jag hade i kylen, nu fick jag svälta själv. Oj, nu gav jag bort mina sista pengar, nu blir jag kanske vräkt innan sommaren kommer. Eller oj, nu spenderade jag så mycket tid på att hjälpa andra att jag själv inte ens hann tvätta håret.

Idag är det tillbakakans dag hos mig. Jag har gett mig själv en dags semester. Jag hade inga planer, inga tankar, inga måste och inga förväntningar när jag vaknade i morse. Att bara få vara ledig en helt vanlig måndag i mars är gott nog. För mig.

Så jag gick upp. Duschade. Satte på en tvätt. Åt frukost vid TVn. Onyttig frukost. Ingen fil och müsli här inte. Istället tog jag det som såg gott ut. Vilket var två knäcke med skinka och rödbetssallad.

Sen öppnade jag en låda med tyg. Och knäppte på symaskinen. Och klippte lite och sydde ihop.

När det var dags för lunch hånskrattade jag åt köket och spisen och tog på mig skorna och jackan och gick ner till vårt närmaste fik. Jag kollade inte ens menyn. Jag gick fram till tjejen i kassan och sa ”Jag skulle gärna vilja ha en pastasallad med kyckling, har ni det?”.

Det hade de.

Jag gick de några hundra metrarna hem igen, tog hissen upp, sparkade av mig skorna och satte mig i en fåtölj vid TVn och åt min pastasallad med tallriken i knät.

Jag hånskrattade lite åt livet och inombords skrek jag: ”Kolla på mig då, hur jag har det en vanlig sketen måndag!”.

Jag har lyssnat på Ernst när han har läst sin bok ”Lyckan i det lilla” och jag sitter nu och undrar vilket kapitel jag ska tatuera in på ryggen.

Jösses så begåvad han är. Och smart.

By the way så har jag Bookbeat gratis nu en månad. Med hjälp av en kod från Pernilla Wahlgrens och Sofia Wistams pod. Testa du också om du inte gjort det. Koden är ”wow”.

När jag inte har varit mallig och haft fötterna på bordet har jag sytt. Tre olika fodral. Inte för att jag behöver några fodral, utan för att jag kan. Och för att jag vill.

Sminkväskan har jag sytt med hjälp av ett mönster från boken Tildas Julehus av Tone Finnanger. Nyckelfodralet och telefonfodralet har jag hittat på mönstret till själv, med inspiration från Pinterest.

Ja, och så kan det vara en dag under solen. Om man bjudit sig själv på semme.

Och kolla här då. Halva kaktusodlingen från det som från början fick plats i en kaffemugg.

 

Härmapiga sladdhållare

Var inne på Designtorget härom dagen. Med några av mina kollegor. En kollega ropade på mig och sa att hon hittat något som hon trodde att jag ville ha. Och hon hade så rätt. Hon hade hittat en sladdhållare.

Men eftersom jag är en härmapa av rang så tänkte jag i nästa sekund att en sån kan jag nog göra själv.

Och det kunde jag. Till och med två kunde jag göra.

Lätt som en plätt och snabbt som sjutton. Det som tog tid vad att sy fast tryckknapparna. Och det tog väl cirka fem minuter per hållare.

Jag kommer att göra fler. Jag tänker att det är en bra present.

Kanske kan jag även göra en virkad variant?

Påsgömma

I vår trapp ner till vår källare har vi i 150 år haft en plastpåse hängandes på ledstången. den plastpåsen såg sina bästa dagar för 149 år sen. Den har gått sönder men ändå inte bytts ut. Jag har retat mig på den där påsen sen den hängdes upp. Den var en usel idé från början och blev verkligen inte bättre med åren.

Men sen tänkte jag igår att jag skulle ta och sy mig något praktiskt idag. Och så funderade jag på vad det skulle kunna vara.

Och så kom jag att tänka på en påsgömma. Att jag borde sy en sån.

En timme tog det. Högst. Och jag är supernöjd.

Ja, den fungerar som ett rör. Man stoppar i påsar uppe och tar ut dem nere. Det är resår i ”hålen” så att man enkelt kan få i och ur påsarna.

Jag är löjligt nöjd.

Och jag älskar tyget. Fizzle från Prestigious.

Inte så lyckad instruktion

Härom dagen skulle jag göra en fin och bra instruktion att visa på bloggen, över hur man syr ett mobilfodral med ficka för lurarna. Ja, såna som jag gjort några stycken. Jag laddade som tusan och var så jädra pepp. Ritade och klippte ut mönster, mätte, fotade, trixade, dokumenterade och slog mig själv på bröstet på grund av duktighet och smarthet.

Jag valde tygerna med omsorg för att man lätt skulle kunna se vad som var väska och vad som var foder. Ja, jag tänkte ta mig tusan på allt.

Men det var visst en liten bagatell som jag missade. Och det var att göra locket så pass stort att det täckte den lilla fickan.

Joråsatte. Flera timmars arbete ligger nu i soporna.

Men på’t igen bara. Jag tänker inte ge mig.

En annan vacker dag får jag hybris igen och gör ett nytt försök.

Jag önskar bara att jag hade gjort ett mönster från början. För nu har jag helt plötsligt ingen aning om vilka mått jag ska använda.

Äntligen är knapparna fastsydda

Det händer att jag gör saker nästan färdiga men stupar precis innan mål. Sen ligger jag där och kikar på mållinjen i tre och ett halvt år och tycker att livet är rätt bra men tänker att det skulle ju vara ännu bättre om jag skärpte mig.

Till slut skärper jag mig.

Och kommer på att det var ju en väldigt liten och fisig insats som behövdes för att komma ända i mål.

Så är jag.

Så gjorde jag ju med de små väskorna.

Jag gjorde allt klart utom att sy i knapparna. För det tyckte jag var omåttligt jobbigt och dubbelt så tråkigt.

Men härom kvällen åkte de dit. Det tog ungefär sju minuter.

Och blev väldigt bra.

Den här gråa saken har jag hittat på mönstret själv till. Någon gång när jag känner mig stark ska jag göra en liten beskrivning på hur man gör. Och visa upp för världen. Det ska bli kul. Både att bli stark och att göra beskrivningen.

Den lilla gula sminkväskan är en ny favorit. Tyget på utsidan är ett gammalt tyg från Panduro. På insidan är det min gamla köksgardin från Fruängen. Ett tyg jag köpte på IKEA på 90-talet. Det var tider det.

Mönstret på den lilla sminkväskan kommer från boken Tildas Julehus, av Tone Finnanger.

Att bära sin mat med värdighet

Som jag skrev igår. Min matväska har några år på nacken. Den föddes samma år som Allram och Höjdarna var julkalender. Man fattar det knappt. Hur kan en matväska ens bli så gammal?

Men nu har jag gjort en ny. I mitt nya favorittyg.

Jag kopierade den gamla. Som jag sydde utan mönster. Jag la till någon centimeter här och där och är nu vad man brukar kalla, äckligt nöjd.

Oj vad många matlådor den här ska få hjälpa mig att bära.

Jag är asnöjd. Jag älskar tyget och mina små [oransch]-lappar.

Och för er som är nyfiken på lapparna så har jag köpt dem här. Jag är otroligt nöjd med dem. Jag tycker att de är halva grejen med mina hemsydda saker.

Och på tal om hemsydda saker så har jag två nya grejer på gång. Men jag måste sy i knappar i dem innan jag visar dem på allvar.

Hjärtlig sömnad

Igår var det Alla hjärtans dag. Det firade vi inte så mycket på det sättet som jag tror att det är meningen att man ska fira den dagen. Vi köpte inga presenter, åt ingen lyxig middag och gav inte varandra några geléhjärtan. Alls.

Vi deppade inte för det inte. Så hade vi bestämt att vi skulle göra.

Eller inte göra.

Istället gjorde vi sånt som vi gillar.

Jag tog fram symaskinen.

Det började i veckan när jag köpte en ny handväska och skulle flytta över saker från den gamla till den nya. Och fick se en liten väska som sett sina bästa dagar.

När jag sydde den, 2008 (!!!) såg den ut såhär…

Nu har den varit med på ett och annat och släpats runt och förvarat viktiga saker och allt möjligt. Och blivit väl värd att få gå i pension.

Jag borde skämmas.

Men istället för att göra som jag borde (det vill säga skämmas) så sydde jag en ny. Det tyckte jag var ett bättre förslag.

Jag skulle kunna be om ursäkt för att bilderna är fula och att det är dåligt ljus och sånt. Men jag jobbar inte så. Så här ber man inte om ursäkt för nått inte.

Sen fick jag rusånga och sydde en väska till. Bara för att jag kan.

Och så slog det mig att en ny matlådeväska vore på sin plats. Jag får ofta beröm för den. För att den är ”så söt”. Jorsåsatte. Kanske borde folk istället påpeka att den är ofräsch. Jag har tvättat den, det har jag. Men hål i sidan och nötta handtag går inte bort i tvätten.

2004 (!!!) var den nysydd och fin och såg ut såhär:

Nu, såhär 12 år senare, ser den ut såhär:

Bra kvalitet ändå får man lov att säga.

Men, men… när jag skulle sy matväskan fick jag nått fel i huvudet och sydde åt helskotta. Så ni får vänta på resultatet.