Höstvåren är här nu

Ute regnsnöar det och jag fick just stänga ett fönster för att det blev för kallt. Palettbladen växer så det knakar och jag längtar efter påsk och ledighet.

Är det bara jag, eller är det fler som tycker att livet och världen inte kommit igång igen efter pandemin? Har jag frågat det förut? Har jag fastnat i mig själv och i mina egna funderingar?

Fint palettblad ”Henna” i kruka från Eklaholm.

Jag längtar väldigt mycket efter att vara kreativ och att få sätta tänderna i olika projekt. Men jag kommer ingen vart. Jag sitter bara och planerar. Jag längtar t ex efter en planka till hallen. En lång planka som jag ska måla svart, ställa på golvet och liksom luta mot en vägg. Och på plankan ska jag sätta upp knoppar. Där ska små handväskor, nån nyckel och en sjal hänga. Och nått annat som behöver hängas upp lite nonchalant. Till detta behöver jag en planka och svart färg. Men det är tydligen för mycket begärt att jag ska sätta mig i bilen och köra några hundra meter till en affär som säljer sånt. Knoppar har jag redan och de är så snygga att jag inte ens kan visa dem här för det skulle skapa en olidlig avundsjuka.

Jag har ju även köpt mig ett väggur som jag tänkte spraymåla i en knallgrön blank färg. Och jag vill även se om jag kommer ihåg hur man gör när man virkar. Det var ju ett tag sen. Så att säga.

Så du märker ju att om det är någon som behöver hjälp med att komma igång så är det jag.

Den som sa det, hon var det.

Det var någon som önskade sig en tallrik med ”Nej med ojsan på”.
Och jag är ju inte sämre än att jag kan ta fram en penna och måla lite.

Jag kommer att vara ledig lite extra kring påsk och även lite till om några veckor. Jag behöver komma på något viktigt att göra med min ledighet. Jag tänker mig att det ska vara fint väder och jag tänker att jag kan gå ut och gå mycket och sluka talböcker och härliga podar. Jag tänker även att jag skulle vilja äta lunch på stan med någon.

Jag kom att tänka på mina påskstrutar som jag gjorde en påsk för länge sen… (Inspiration från instaprofilen @jennyshusochhem).

Vet du att jag just fick dåndimpen. När en kompis sa att det är sista dagen att byta till sommardäck på långfredagen. (om man har dubbat och så vidare…). Det är alltså lite mer än en vecka kvar bara. Tur att man är bra på att jobba med kniven mot strupen och har tumme med däckbytarna. Så att säga. Nu ska de bytas i alla fall. I början på nästa vecka.

Sa hon medan snön vräkte ner utanför fönstret.

Jag har gjort en till tallrik ja. Det var ju det också. Till några som gissade väldigt bra hur det skulle gå i några fotbollsmatcher. Det där med 13-tröja är ute förstår du. Nu är det 13-tallrik som gäller.

Man kan tro att det är taggtråd runt 13 i mitten. Men det är det inte. Det är en liten slinga förstå du.

På tal om nått helt annat. Är det okej om jag gör lite gratisreklam här? För ett linnevatten som jag fick i present och sen blev helt besatt av. Kan tänkas att jag har två stora flaskor och en liten nu. Och att min man har fått en av mig också.

WASHOLOGI by Victoria. Alla sorterna jag har hemma doftar helt ljuvligt och linnevattnet hjälper även mot statisk elektricitet. Jag har ju haft en annan sort förut och den var väldigt bra, men lite väl dyr och odryg. Så heja den från WASHOLOGI. Den kan man även använda för att sprida lite god doft i badrummet när man vill att det ska dofta lite lyxigt.

I övrigt så har jag nog inget mer att komma med. Förutom att jag hoppas att Adam vinner Sveriges Mästerkock ikväll.

Så var det med det.

Milkshake

Fick just reklam och tips på Insta om att mixa smält Marabou-mjölkchoklad med banan, mjölk och glass. Och sen ska jag tydligen, enligt reklamen, hälla upp detta i glas och toppa med grädde och choklad.

Jo. Jag. Tackar. Jag.

Jag som trodde att det jag behöver mest just nu är en fälla för blomflugor.

Vad fel jag hade.

Jag är just nu inne på min andra arbetsvecka efter semestern och nu är allt som vanligt igen. Nu är det TV-serier på kvällarna och hemmakontor. Kanske får vi flytta tillbaka till kontoret i början av oktober, men har man inte varit skeptisk förut så är det väl ändå ett drag man skaffat sig under pandemin.

Det har varit en fantastisk semester. Jag har levt rövare och badat. Så kan man säga. Och jag har fått vara med om väldigt roliga och fina saker och jag har blivit ett år äldre. Så pass ett år äldre att jag nu har fyllt något väldigt jämnt. Och det var roligt. Det var 50 gånger roligare än jag trodde.

Om jag var bättre på att uppdatera den här bloggen så hade ni fått ett inlägg från varje ställe jag varit på. Men så funkar jag tydligen inte längre. Men jag vill i alla fall visa er rum 133 på Ystad Saltsjöbad. För det rummet och den vistelsen, det slår nog ta mig tusen alla andra vistelser jag genomfört.

Det finns nu för mig ett liv före och ett liv efter YSB. Nu för tiden räknar jag inte pengar i kronor och ören utan i hur många nätter jag kan bo på YSB. Och nu när chefen ber om övertid tänker jag inte tiden i timmar utan delar av en vistelse i Ystad.

Det finns saker som är omvälvande. En vistelse i YSB var det för mig.

Var även en sväng hos Karl Fredrik på Eklaholm och fick bevittna när han gick omkring bland alla besökare och bjöd så generöst på sig själv och sina otroliga kunskaper.
Jag köpte en pelargon som heter Estelle och kände mig otroligt nöjd med att få se allt detta fina som Eklaholm erbjuder.

Den här sommaren har varit otroligt snäll mot mig och jag mot den. Jag har badat som aldrig förr och det är inte likt mig. Men jag tänker att jag ska bli lite mer olik mig själv på vissa plan. Man kan behöva en uppryckning och en uppdatering ibland. Särskilt om man fyllt jämna år och tänker att livet går fort och hur hamnade jag här så himla snabbt.

Vi hade konferens för ett tag sen jag och min man. Vi planerade hösten, oss själva, vår tid, vår ekonomi och vårt allt. Det ledde till små saker men även stora. Stora för oss men kanske knappt synliga för andra. Men det som gills för oss är det som räknas i vår värld.

I min värld är mina blommor viktiga nu för tiden. Det förvånar mig lite men roar mig desto mer. Jag tror dessutom inte att man ska fundera så mycket på varför saker roar en. Jag tror snarare att man är skyldig sig själv att gå dit lusten finns. Så det gör jag.

Men förra veckan skakades min annars ganska stabila blomvärld om rejält. Jag fick för mig att mina enorma monsteror fått löss. Jag upptäckte nämligen bruna fläckar på bladen och googlade. Vilket man ju som bekant aldrig ska göra när det kommer till sjukdomar. Varken bland blad eller fä. Läste mig till att bruna fläckar betyder trips och att det snabbt leder till lång och plågsam död. För ungefär alla som kommit en i närheten av blomman de senaste tio åren.

Jag skyndade mig iväg på en turné bland stadens blomsteraffärer och nästan grät och skrek att nu måste de hjälpa mig. Över allt sa de att det inte finns någon hjälp att få. Jag måste kasta blommorna, dess krukor, sanera lägenheten och kanske till och med tapetsera om. Annars blir jag aldrig av med det.

Jag fick smått panik men tog mig sen samman och messade en vän som jag vet en gång haft löss på sina enorma citronträd. Hon blev då tipsad om att spraya dem med en blandning innehållande bland annat vodka.

Jag släpade in mina två stora krukor med monsteror i duschen. Det var lika enkelt som att få ner en tvåhundrakilos bläckfisk i ett par jeans avsedda för en treåring.

Jag sprayade sen ner blommorna fullständigt med en blanding av vatten, såpa och… ja… inte någon vodka utan whisky. För vodka finns inte i mitt blomsterapotek. Eller inte i mitt hem över huvud taget. Just då.

Tre-fyra timmar senare duschade jag av dem med vatten i säkert en kvart. Och lät dem droppa av sig över natten. Och sen ställde jag tillbaka dem igen.

Eller förlåt, släpade tillbaka dem igen.

Jag har inte sett några djur, de har fått nya fina blad, de ser gladare ut än på länge och de doftar citronsåpa.

Nu när jag lugnat ner mig så tänker jag att fläckarna kanske snarare beror på torka. Som uppstått för att jag inte längre kan duscha dem. Ty de blev bortskämda med en rejäl dusch en gång i veckan tills de blev såhär stora. Och sen upphörde duschningen på grund av platsbrist.

Jag vill säga att jag inte sett något djur på monsterorna över huvud taget. Bara dessa fläckar. Men fläckarna skulle enligt min googling vara ett 100% säkert tecken på trips.

Och trips i sin tur betyder då som sagt att man måste bränna allt man har på bål och börja om på ny kula på annan ort.

Så nu vet du det. Att trips, det ska du inte skaffa. För det är dåligt.

Tripsfri vattentunna hos fina Karl Fredrik på Eklaholm.

Jag tror det får vara bra för idag.

Men jag kommer tillbaka för att berätta om en ny paradrätt. Och en filt.

Tack för att du läst.

(Men milkshaken då? Jo, den gör man tydligen såhär.)

Skymd sikt

Det är ta mig fasen chockerande att det snart är midsommar. Så snart som i över-över-morgon. Fjärde midsommaradvent har redan varit. Det är dags att plocka fram det tunga artilleriet nu. Det är dags att vakna.

Hallå! Köp sill nu! Kom igen!

Stressnivån är all time high och nu har vi öppnat dörren till nivån vilken årstid är det just nu nu igen….

Det är nu jag borde dra i nödbromsen och lägga mig på en gräsmatta och leta efter fyrklöver.

Fast jag känner en som hittade ett fyrklöver härom dagen och den dagen blev ändå en skitdag för henne. Så det där kanske inte funkar längre. Fyrklöverna verkar ha slut på sina batteriet. De också.

Men nu är det ju som sagt snart midsommar och den ska bli bra i år. Den ska innehålla trevligt sällskap, vila och sill. De enda tre elementen jag behöver just nu.

Ett annat element som kanske inte är i så stort behov för mig (eller JO! Vad sa jag nu?), men som verkligen piggar upp är ju mina blommor. Och jag fick lite hopp när jag för en stund sen lyfte på de stora och otroligt färgglada bladen som finns överst…

.. och såg att under så finns en massa små nya… och ger inte det nytt hopp så säg?

Jag inser att vi snart passerar halva 2021 och att december närmar sig. Och det betyder att jag får allt mindre och mindre tid till att skriva min julkalender. Den som jag skjuter på hela tiden för att jag inte vet hur jag ska börja. Trots att jag vet att svaret är att det bara är att sätta sig vid datorn och just börja.

Precis som det här inlägget. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva. Men jag har ändå fått ihop en såhär lång och oerhört intressant text om massa livsnödvändiga saker.

Jag vill mena det.

Annars kan jag berätta att jag medvetet valde att plantera luktärter som hade många olika färger. För att jag gillar många olika färger. Men att alla färger som kommer är lila. Jag tycker inte att bara lila är så många olika färger. Jag känner mig blåst och lurad. Samt lite kränkt.

Jag måste börja skriva listor. Jag älskar listor. Jag är en riktig listperson. Jag är listan i ett nötskal. Ändå har jag ett litet horn i sidan på listorna. Det är som att det skulle vara lite dåligt att behöva en lista. Och därför gör jag inte listor så ofta som jag skulle behöva. Den enda gången jag känner att jag kan frossa i listor är när jag jobbar. Det är som att man får göra listor på jobbet men hemma är det lite överdrivet och lite… som att man tror att man är nått.

Vilket jag ju också är. Jag är ju verkligen nått.

Alltså behöver jag listor.

Så då kan jag lista på bara. Fram med papper och penna och gör listor. För de bästa listorna görs på papper. Såna i mobilen gör sig icke besvär.

Jag har ju till och med en bok som hyllar fina listor och allt som heter planering.

Den ska jag lära mig utantill så fort jag får en ledig stund. Jag ska även lära mig att skriva så fint som Lise kan. Det vore väl skuld och skam om jag inte kunde klara av att lära mig det. När jag ändå har hennes båda böcker. (Den andra heter Lises Lettering).

På tal om fint. Har du sett ”Min pappa Marianne”? Om du inte har det borde du skämmas.

Nä, det borde du förstås inte.

Men du borde se den. Den ligger på SVT Play. Skynda dig dit och se den.

I övrigt så längtar jag efter semester. Vilket jag också kommer att få inom en snar framtid. Både en och två gånger i år faktiskt. En uppvärmning och en riktig. Det är som att jag får öva mig lite först innan den riktiga kommer. Det kan jag behöva.

Jag behöver även göra kycklingsalladen som var med i Mersmak nr 4 2021…

… jag behöver även frid i själ och kropp, jag behöver färga ögonbrynen, jag behöver en andra spruta och jag behöver äta mycket glass.

Vad behöver du?

Ge mig.

Jag måste ge mig snart.

Jag resonerar så konstigt.

Du som följer mig och kikar förbi lite då och då vet ju att jag har fått dille på att sno skott av blommor. Jag har gjort det rätt länge och med lite varierande resultat. Bäst resultat har jag fått av att sno monstera-skott. Det har jag nu två stycken som håller på att ta över både mitt liv och min lägenhet. Men har man tagit Faan i båten och vidare.

Men några av de skott jag snott är inte snygga längre. Några nu mera uppdelade kaktusar från en bröllopsdag till exempel.
Det är ju tur att det är kaktusarna som är risiga istället för äktenskapet. Men ändå. Man vill inte ha risiga kaktusar i sitt hem. Man behöver inte det för att må bra. Tvärt om.

Dessutom tycker jag att det är svårt att sno skott från kaktusar. Det är sällan de blir bra. Om de inte är en typ av aloe vera. Då går det ibland lite bättre. Vanliga kaktusar får ful form med tiden tycker jag. De blir aldrig lika fina som den som man snodde den ifrån. Förutom aloe vera-kaktusar då alltså. De kan bli bra. Som sagt.

Men det här skulle inte handla om det som går bra. Det här ska handla om det som går dåligt. Och att våga göra sig av med det som går dåligt även om det kommer från en bröllopsdag.

De här kan ju inte ens stå upp utan stöd.

Så risig är ju inte ens jag.

I lördags gick jag förbi en växt som jag visst råkade knippsa en bit av. Det var knappt meningen. Det bara råkade hända. Knipps.

Jag visste inte vad det var för nått men jag lärde mig i lördags att Googles app har en kamerafunktion med vilken man kan scanna grejer och få fram information. Helt otroligt. Hade ingen aning. Men med hjälp av min nya kunskap om denna funktion så vet jag nu att jag knippsat en bit av en Plyscias Scutellaria. En aralia.

Minsann.

Om jag misslyckas med den vet jag var jag kan sno en bit till.

En annan, som jag verkligen inte vill misslyckas med, är den här. Det här lilla sneda och krokiga livet.

Men lyckas jag inte med det vet jag var jag kan hitta ett nytt. Och det är ju bra.

Jag har inte så mycket saker nu för tiden. Dels på grund av rensning, men även på grund av brand. Kanske är det det som gör att jag har svårt att göra mig av med blommorna som jag snott och vårdat.

Jag vet ju att det finns nya att köpa och nya att sno. Men man gör sig inte av med en bästis som är lite risig bara för att den är just lite risig och för att det finns nya bästisar att finna.

Men blommor och människor kanske inte är samma sak.

Om jag tänker efter.

Vad handlar det här inlägget om ens?

Är det kanske bara ett sätt att fördriva tiden och få behålla de där risiga kaktusarna ett tag till?

Vem är jag ens?

Är jag en person som har fula blommor i fönstret bara för att jag inte kan slänga dem?

Nä, nu är det jag som tar mig ur krisen och börjar om.

Här ska hittas nya skott.

Här ska skalas av och göras ordning.

Nu jäklar.

Hej då kaktusen. Du är på tok för ful för att få vara kvar. Du duger inte.

Men ett litet skott av den spar jag förstås.

För jag är väl ingen mördare heller.

Jag får ta tillbaka en sak

Jag skröt lite här i dagarna om att mina blommor i mina fönster har börjat vakna till liv.

Ja, det är delvis sant. Men även delvis en stor lögn.

En del har döden dött. Och en del andra är på god väg att dra åt samma håll.

Hur kan blommorna ha levt och haft det bra hela vintern och så nu när vårsolen gör entré så dör de dödsdöden?

I morse fick jag syn på en sån där blomma som växer på längden och har grön-silvriga blad och är rödbetsröda på baksidan. Ja, en sån ja. Som heter nått. Som har ett namn. Just en sån blomma.

Den står på ett skåp som är högt och den har varit en riktig hold din kæft-blomma. Den har växt och växt och den har varit så lång, frodig och tjusig att den påmint om Rapunzel. Jag har haft den i åratal och den har minst sagt varit enorm.

Med betoning på varit.

Jag vet vad som kan ha hänt. Att jag fixade lite med den inför att julgranen skulle in. Ty då skulle blomman hamna lite i skymundan. Och det var väl det den inte klarade. För jäklar vad den tjurade ihop tydligen

Det blev att ta fram stora saxen och sen frisera allt vad det bara gick. Och kvar blev en lite kortklippt, snaggad vårfrisyr.

Och så tillbaka i ny och trevlig jord. Så får vi se.

Och Google har nu berättat för mig att den här blomman heter till exempel såhär:

Silver Sicilian
Zebrablad
Skvallerreva

Dagen idag och lite andra dagar

I morse när jag körde till jobbet visade termometern att det 12 grader ute. Det är ju lite udda i slutet av juli. Men det gör mig inte så mycket. Däremot är det ju lite märkligt att jag sitter där och kör och lyssnar på Knutby och är klädd som om det vore varmt.

12 grader är inte så varmt.

Men det är juli.

Hade det varit 12 grader i januari hade jag haft strumpbyxor, lite grova skor och varm jacka.

Istället satt jag där och njöt av morgonen och boken och vägen till jobbet och den magra trafiken och var klädd i klänning, bara ben och små skor.

Ja, man är klädd i bara ben. Det är en klädsel. Det är ett plagg.

I morgon är jag permitterat ledig och vi ska åka iväg på en liten utflykt. Jag ska njuta av den utflykten och jag ska låtsas att jag är på andra sidan jordklotet och att det är en omöjlighet att jag kan råka möta någon jag känner eller någon jag vet vem det är. Jag ska koppla bort mig från det ena och koppla på mig på det andra.

Det var ju tydligt och bra beskrivet. Nu förstår du precis.

Men det ska bli så i alla fall. Att vissa saker ska bort och annat ska fram.

Mest ska det skalas av. Skalas bort. Jag menar, vem är sugen på att äta det där bruna och ruttna på det kantstötta äpplet?

Vad menar jag egentligen? Det vet man inte.

Kanske behöver jag bara en paus. Och det får jag ju på utflykten. Lite annan miljö och lite själslig vila.

Tack.

Då kom vi fram till det.

Annars kan jag berätta att jag i sommar kollat på Anno 1790 på SVT Play och det var väldigt spännande. Jag har även sett Blodsbröder på C More och den serien var fantastiskt bra och läskig. Jag har lyssnat på Nours Poddelipood. Och Henrik. Och jag har blivit väldigt förtjust i Kristoffer Appelquist och den nya poden Kompaniet. Och bland sommarpratarna är Klara Zimmergren och David Sundin mina fabbos. Böcker jag avverkat är Söta röda sommardrömmar, Solsken och parmesan och just nu lyssnar jag på Knutby. Spännande.

Och så har jag planterat mina skott jag fick från Rebecca… och de ser lite hängiga ut men jag håller alla tummar jag har för att de ska klara sig.

Jag drömmer om att kunna ha vänner och familj hemma hos oss på middag utan att behöva bry mig om smitta, att få många veckors fler semester och åka långt norrut, att öppna korsdrag i kropp, själ och garderob och nu mera även, en helt ny grej, om att få sova en hel natt utan att vakna tusen gånger.

Och så längtar jag lite efter mörker och frid.

Det är väl det jag har att berätta idag.

Tack för att du läste.

Ringarna på vattnet

När jag skapade en hemsida för första gången genom att ”knacka kod” (det hette så, det är inte som att jag bara försöker spela cool), kunde jag absolut inte drömma om att nätet skulle få en så stor betydelse för mig i livet.

Ja, alltså. Nu menar jag ju inte bara att nätet har en stor betydelse för mig eftersom jag mailar på jobbet, jobbar på jobbet, betalar mina räkningar på nätet, handlar på nätet och sånt. Jag menar betydelse på riktigt.

Betydelse som i kompisar.

Jag har verkligen fått kompisar genom nätet och det är jag så himla glad för. Tack vare nätet och mina hemsidor vet jag exakt vem jag ska kontakta om jag ska åka till Kalmar och behöver tips på en bra restaurang. Jag vet precis vem jag kan fråga om råd om jag behöver veta var man kan köpa billig och extra lång rundstav. Jag vet precis vem jag kan höra av mig till om jag undrar hur man virkar en väska som ser ut som en palsternacka. Och så vidare.

Och jag får ofta så fina mail och meddelanden från fina människor som kanske köpt en virkad krokodil av mig för tio år sen, som tänkte på mig en dag när hen var på utflykt i Ulricehamn eller som undrar om jag vet var man hittar ett bra mönster på en stickad sjal.

Det är fantastiskt.

Och vissa av mina nätkompisar har jag känt i över 20 år nu. Det är så coolt.

Den senaste grejen som hänt som en ring på vattnet är att jag fått en ny kompis i Gävle. Fina Rebecca. Vi har haft kontakt länge men nu har vår kontakt, för att uttrycka mig lite vitsigt, blommat upp.

Det började med att jag erbjöd henne ett skott på ett palettblad som jag har. Och sen var hon så generös och ville leka leken tillbakakaka så att hon skickade två skott till mig. Och vilka skott sen då. Detta är skottens Rolls Royce om man säger så.

Vi snackar liksom inte vitsippa eller luktärt här, vi snackar palmbegonia och Kroton codiaeum variegatum.

Just det. Man blir lite stum.

Jag skickade mitt skott till henne i en kryddburk. En gnutta vatten i bara och på med locket. Och även fast PostNord var sega och inte levererade på en vecka, så verkar det som att skottet överlevde.

Jag fick mina skott från Rebecca i en lingonsyltburk med lite vatten och skumgummi i. Detta kom fram på ett dygn så de behövde inte leva i burken så länge.

Nu groddar jag mina skott så varsamt och fint som jag bara kan. Och snart ska jag plantera dem och behandla dem så fint som jag aldrig någonsin behandlat något förut.

Att det dessutom ingick ett handskrivet brev i presenten var ju verkligen den bästa sortens grädde på det fina moset.

Tack Rebecca.

Och tack alla andra nätkompisar som också förgyller min tillvaro.

Men vad har jag gjort?!!

Häromdagen pysslade jag om min fina växt som jag snott i en hotellreception.

Ja. Jag trodde i alla fall att jag pysslade om den.

Jag tog bort lite vissna blad och gav den lite näring och pratade med den. På ett väldigt trevligt och kärleksfullt sätt. Jag sa verkligen inget taskigt.

Idag messade jag med min kompis Anna som jag snodde skottet ihop med. (Hon är dock oskyldig. Det bar bara jag som stal. 100% min skuld!). Jag skröt om hur fin blomman är. Att den växer så det knakar.

Ett skryt är inget riktigt skryt om man inte visar en bild tänkte jag sen. Så jag skulle då fota blomman och fick en CHOCK när jag såg den.

Vad har hänt?!?

Har jag MÖRDAT den?!!

Det jag kan tänka är att jag kanske gjorde fel som plockade bort blad. Att blomman kanske ruttnat liksom. Att det kommit in vatten i maskineriet och att den inte mår bra av det.

För rutten är den.

Fy vad ledsen jag blev.

Jag hoppas att den repar sig.

Vad tror du? Är det kört?!

Att sticka kniven i en fin vän

(Jag får inte alla bilderna att funka i det här inlägget. Det är tydligen sån skit man får ta ibland i livet.)

I slutet av september 2015 åkte jag och min man på en trevlig weekendresa till en stor stad i Sverige. Det är inte hemligt vart vi åkte egentligen, med eftersom detta inlägget handlar om en stöld så säger jag inte så mycket om själva resan.

Men jag snodde några skott. I en kaffemugg av papper.

Skotten tog sig och växte…

… och förökade sig…

… och jag gav bort några, slängde några och tog död på några. Men sparade alltid någon eller några för jag vill så gärna att kaktusen från den där resan ska få vara kvar. Både i kruka och i hjärta.

Men idag skulle jag damma av de största och det slutade med att jag bar in den i duschen och spolade av hela alltet. När jag sen skulle fixa lite med detta så tänkte jag att detta är ju verkligen inte särskilt snyggt. Kanske borde jag ta skott av den istället och göra allt lite snyggare.

Plötsligt stod jag där med storkniven i handen likt en förbannad slaktare. Och skar och fixade och fick rusånga.

Några skär senare var detta det som blev kvar. X antal blad och två toppar. Nu ligger de på en gammal Året Runt som jag fått av mamma och torkar lite. För det tror jag att de ska. Så får vi se om de överlever. Det håller jag tummarna för.

Om detta högst impulsiva och kanske dumdristiga försök att ta skott från sig själv inte funkar, så har jag några små kvar. Som lever och frodas sen långt tillbaka.

En till

Du som följer mig på Insta [@plateofcupcakes] har ju säkert undrat väldigt länge hur det går för mitt palettblad som jag snodde.

Jag snodde ett skott stort som min lillfingernagel. Och planterade i en ljuslykta. Detta var i januari i år.

För en och en halv månad sen satte jag skottet i en vanlig kruka. För att den hade växt ur minikrukan. Och bla bla bla.

Nu hade en växt sig så hög att jag klippte av toppen. För att slippa göra hål i taket upp till grannen.

Tänk. Det är just toppen som detta är.

Att sno en lillfingernagel och få ett träd.

Nu är lillfingernageln ytterligare en växt. Som jag tror att jag får ge bort. Jag har ju för sjutton inte plats.

Större lägenhet sökes.

Och jo, jag vet. Man måste vända på den här så att inte alla blad hamnar åt samma håll. Men jag vänder en gång om dagen. Det får räcka.

Så det så.