Dagen idag och lite andra dagar

I morse när jag körde till jobbet visade termometern att det 12 grader ute. Det är ju lite udda i slutet av juli. Men det gör mig inte så mycket. Däremot är det ju lite märkligt att jag sitter där och kör och lyssnar på Knutby och är klädd som om det vore varmt.

12 grader är inte så varmt.

Men det är juli.

Hade det varit 12 grader i januari hade jag haft strumpbyxor, lite grova skor och varm jacka.

Istället satt jag där och njöt av morgonen och boken och vägen till jobbet och den magra trafiken och var klädd i klänning, bara ben och små skor.

Ja, man är klädd i bara ben. Det är en klädsel. Det är ett plagg.

I morgon är jag permitterat ledig och vi ska åka iväg på en liten utflykt. Jag ska njuta av den utflykten och jag ska låtsas att jag är på andra sidan jordklotet och att det är en omöjlighet att jag kan råka möta någon jag känner eller någon jag vet vem det är. Jag ska koppla bort mig från det ena och koppla på mig på det andra.

Det var ju tydligt och bra beskrivet. Nu förstår du precis.

Men det ska bli så i alla fall. Att vissa saker ska bort och annat ska fram.

Mest ska det skalas av. Skalas bort. Jag menar, vem är sugen på att äta det där bruna och ruttna på det kantstötta äpplet?

Vad menar jag egentligen? Det vet man inte.

Kanske behöver jag bara en paus. Och det får jag ju på utflykten. Lite annan miljö och lite själslig vila.

Tack.

Då kom vi fram till det.

Annars kan jag berätta att jag i sommar kollat på Anno 1790 på SVT Play och det var väldigt spännande. Jag har även sett Blodsbröder på C More och den serien var fantastiskt bra och läskig. Jag har lyssnat på Nours Poddelipood. Och Henrik. Och jag har blivit väldigt förtjust i Kristoffer Appelquist och den nya poden Kompaniet. Och bland sommarpratarna är Klara Zimmergren och David Sundin mina fabbos. Böcker jag avverkat är Söta röda sommardrömmar, Solsken och parmesan och just nu lyssnar jag på Knutby. Spännande.

Och så har jag planterat mina skott jag fick från Rebecca… och de ser lite hängiga ut men jag håller alla tummar jag har för att de ska klara sig.

Jag drömmer om att kunna ha vänner och familj hemma hos oss på middag utan att behöva bry mig om smitta, att få många veckors fler semester och åka långt norrut, att öppna korsdrag i kropp, själ och garderob och nu mera även, en helt ny grej, om att få sova en hel natt utan att vakna tusen gånger.

Och så längtar jag lite efter mörker och frid.

Det är väl det jag har att berätta idag.

Tack för att du läste.

Ringarna på vattnet

När jag skapade en hemsida för första gången genom att ”knacka kod” (det hette så, det är inte som att jag bara försöker spela cool), kunde jag absolut inte drömma om att nätet skulle få en så stor betydelse för mig i livet.

Ja, alltså. Nu menar jag ju inte bara att nätet har en stor betydelse för mig eftersom jag mailar på jobbet, jobbar på jobbet, betalar mina räkningar på nätet, handlar på nätet och sånt. Jag menar betydelse på riktigt.

Betydelse som i kompisar.

Jag har verkligen fått kompisar genom nätet och det är jag så himla glad för. Tack vare nätet och mina hemsidor vet jag exakt vem jag ska kontakta om jag ska åka till Kalmar och behöver tips på en bra restaurang. Jag vet precis vem jag kan fråga om råd om jag behöver veta var man kan köpa billig och extra lång rundstav. Jag vet precis vem jag kan höra av mig till om jag undrar hur man virkar en väska som ser ut som en palsternacka. Och så vidare.

Och jag får ofta så fina mail och meddelanden från fina människor som kanske köpt en virkad krokodil av mig för tio år sen, som tänkte på mig en dag när hen var på utflykt i Ulricehamn eller som undrar om jag vet var man hittar ett bra mönster på en stickad sjal.

Det är fantastiskt.

Och vissa av mina nätkompisar har jag känt i över 20 år nu. Det är så coolt.

Den senaste grejen som hänt som en ring på vattnet är att jag fått en ny kompis i Gävle. Fina Rebecca. Vi har haft kontakt länge men nu har vår kontakt, för att uttrycka mig lite vitsigt, blommat upp.

Det började med att jag erbjöd henne ett skott på ett palettblad som jag har. Och sen var hon så generös och ville leka leken tillbakakaka så att hon skickade två skott till mig. Och vilka skott sen då. Detta är skottens Rolls Royce om man säger så.

Vi snackar liksom inte vitsippa eller luktärt här, vi snackar palmbegonia och Kroton codiaeum variegatum.

Just det. Man blir lite stum.

Jag skickade mitt skott till henne i en kryddburk. En gnutta vatten i bara och på med locket. Och även fast PostNord var sega och inte levererade på en vecka, så verkar det som att skottet överlevde.

Jag fick mina skott från Rebecca i en lingonsyltburk med lite vatten och skumgummi i. Detta kom fram på ett dygn så de behövde inte leva i burken så länge.

Nu groddar jag mina skott så varsamt och fint som jag bara kan. Och snart ska jag plantera dem och behandla dem så fint som jag aldrig någonsin behandlat något förut.

Att det dessutom ingick ett handskrivet brev i presenten var ju verkligen den bästa sortens grädde på det fina moset.

Tack Rebecca.

Och tack alla andra nätkompisar som också förgyller min tillvaro.

Men vad har jag gjort?!!

Häromdagen pysslade jag om min fina växt som jag snott i en hotellreception.

Ja. Jag trodde i alla fall att jag pysslade om den.

Jag tog bort lite vissna blad och gav den lite näring och pratade med den. På ett väldigt trevligt och kärleksfullt sätt. Jag sa verkligen inget taskigt.

Idag messade jag med min kompis Anna som jag snodde skottet ihop med. (Hon är dock oskyldig. Det bar bara jag som stal. 100% min skuld!). Jag skröt om hur fin blomman är. Att den växer så det knakar.

Ett skryt är inget riktigt skryt om man inte visar en bild tänkte jag sen. Så jag skulle då fota blomman och fick en CHOCK när jag såg den.

Vad har hänt?!?

Har jag MÖRDAT den?!!

Det jag kan tänka är att jag kanske gjorde fel som plockade bort blad. Att blomman kanske ruttnat liksom. Att det kommit in vatten i maskineriet och att den inte mår bra av det.

För rutten är den.

Fy vad ledsen jag blev.

Jag hoppas att den repar sig.

Vad tror du? Är det kört?!

Att sticka kniven i en fin vän

(Jag får inte alla bilderna att funka i det här inlägget. Det är tydligen sån skit man får ta ibland i livet.)

I slutet av september 2015 åkte jag och min man på en trevlig weekendresa till en stor stad i Sverige. Det är inte hemligt vart vi åkte egentligen, med eftersom detta inlägget handlar om en stöld så säger jag inte så mycket om själva resan.

Men jag snodde några skott. I en kaffemugg av papper.

Skotten tog sig och växte…

… och förökade sig…

… och jag gav bort några, slängde några och tog död på några. Men sparade alltid någon eller några för jag vill så gärna att kaktusen från den där resan ska få vara kvar. Både i kruka och i hjärta.

Men idag skulle jag damma av de största och det slutade med att jag bar in den i duschen och spolade av hela alltet. När jag sen skulle fixa lite med detta så tänkte jag att detta är ju verkligen inte särskilt snyggt. Kanske borde jag ta skott av den istället och göra allt lite snyggare.

Plötsligt stod jag där med storkniven i handen likt en förbannad slaktare. Och skar och fixade och fick rusånga.

Några skär senare var detta det som blev kvar. X antal blad och två toppar. Nu ligger de på en gammal Året Runt som jag fått av mamma och torkar lite. För det tror jag att de ska. Så får vi se om de överlever. Det håller jag tummarna för.

Om detta högst impulsiva och kanske dumdristiga försök att ta skott från sig själv inte funkar, så har jag några små kvar. Som lever och frodas sen långt tillbaka.

En till

Du som följer mig på Insta [@plateofcupcakes] har ju säkert undrat väldigt länge hur det går för mitt palettblad som jag snodde.

Jag snodde ett skott stort som min lillfingernagel. Och planterade i en ljuslykta. Detta var i januari i år.

För en och en halv månad sen satte jag skottet i en vanlig kruka. För att den hade växt ur minikrukan. Och bla bla bla.

Nu hade en växt sig så hög att jag klippte av toppen. För att slippa göra hål i taket upp till grannen.

Tänk. Det är just toppen som detta är.

Att sno en lillfingernagel och få ett träd.

Nu är lillfingernageln ytterligare en växt. Som jag tror att jag får ge bort. Jag har ju för sjutton inte plats.

Större lägenhet sökes.

Och jo, jag vet. Man måste vända på den här så att inte alla blad hamnar åt samma håll. Men jag vänder en gång om dagen. Det får räcka.

Så det så.

Monopol

Jag hade tänkt att fråga hur intresserad du är av att läsa om mina snodda blomskott. För att se om du vill att jag ska skriva mer om dem eller inte.

Sen kom jag på att den här bloggen är bara min. Att jag äger den. Att jag är för den vad Ernst är för julen. Att jag är den här bloggen.

Så jag fortsätter skriva hur och om vad jag vill. Och jag skryter om mina strålande egenskaper som jag har. Och beklagar mig över det jag inte klarar eller det jag inte har.

Så får det bli.

Så kolla här. Det var ett blad i en handväska. Ett blad från en blomma i en reception på ett hotell i oktober. Och nu frodas den i mitt fönster.

Jag är fan helt makalös.

Krukan

Jag tänkte att jag måste dra mitt strå till stacken. Bidra med stålar till samhället.

Jag har bestämt mig för att köpa så lite som möjligt i år och det tänker jag stå fast vid. Men jag tänker ändå att om det är någon gång vi ska köpa det där vi önskat oss och sparat till, så är det nu.

Så jag gick och köpte den där krukan som jag visade på Instagram (@plateofcupcakes) för ett tag sen. Du vet, the Kruka. Krukornas kruka. Lord of the Kruk. Kruka vid första ögonkastet. Lilla Krukan på prärien. Här kommer finaste krukan, tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsan-sa.

Den krukan.

Nappula.

Jag hade lite svårt att välja färg men valde till slut den jag tror heter beige. Men det finns en sand också. Och den är det inte. Nej, beige heter den. Så är det. Den är lite åt det ljusrosa hållet ibland. Det gillar jag.

När jag såg Iittalas reklam på Insta, som jag föll pladask för, planterade de en bonsaiodlad citronfiskus i den och jag ville ha det exakt så. Och som den som söker ska finna, så… eller nähä… jag sökte inte ens, jag fick allt serverat. För min svägerska skickade ett meddelande om att såna gick att köpa på ÖoB. Så jag drog dit och blev blotta 79 kronor fattigare men ofantligt mycket lyckligare. Me and my fikus.

Så nu har jag både en fikus och en kruka. Och jag älskar det.

Vi har blivit de bästa av vänner och ska så förbli.

Ibland går det att köpa lycka för pengar.

Tack till @lussekattgavle för att du berättade för mig vad växten heter. Du har en del i den här nya vänskapen. 🙂

Mitt skitliv

Jag har så fina kollegor. Så många olika varianter. Människor av alla dess slag. Det gillar jag. Jag gillar att de är unga, äldre, korta, långa, bruna, vita, infödda och nyanlända. Jag gillar att en del gillar fiske och att en del gillar blommor. Att en del gillar tjejer. Eller killar. Eller hundar.

En ny kollega som är ung gillar jag alldeles särskilt. Hon har ett sätt som är så härligt. Och som jag gärna önskar mig.

Idag berättade jag om hur mitt liv ser ut just nu. Hon fick stora ögon och sa ”Men, herre gud! Du har ju ett riktigt skitliv just nu!”.

Ja, så kan det vara.

I morse när jag körde till jobbet fick jag ett stenskott mot framrutan. Det tjongade till så högt att jag duckade och blundade till av ren reflex. Sen skrek jag för mig själv ”JA, MEN KASTA STEN PÅ MIG OCKSÅ! GÖR DET BARA!!!”.

Det är inte synd om mig på riktigt. Jag har ännu inte fått mer än jag klarar av. Men nog har man väl rätt att vara less ibland? Nog kan man väl få säga och känna att det liksom räcker nu?

Hade vindrutan gått sönder hade jag haft en trasig ruta, en trasig mobil och en trasig tand.

Mobilen tappade jag i det hårda badrumsgolvet i helgen. Klonk och knack och spräck. Jag blev så förbannad på mig själv att jag stirrade upp mig fullständigt och tappade den en gång till. Inom loppet av två minuter.

En kollega var väldigt snäll mot mig idag. Så att jag nästan fick tårar i ögonen. När jag berättade om det för en annan kollega så sa hon ”Ja, det var ju snällt. Men inte SÅ snällt. Jag tror att du är väldigt skör just nu!”.

Ja, det var huvudet på spiken det.

Skör.

Som tanden och som glaset på mobilen.

Men bilrutan är hel.

Än så länge.

Jag fick just ett meddelande nyss med en fråga om hur det går med tanden. Avsändaren har en förtjusande åttaåring. Jag fick veta att åttaåringen också ska till tandläkaren i veckan och att det ska bli jättekul. Och att hon hoppas att hon får tandställning.

Tidigare önskade hon sig en gipsad arm.

Underbart. Någon önskar sig att överleva sitt tandläkarbesök och någon annan ser fram emot sitt och håller tummarna för tandställning.

Det påminner mig om när jag gick på högstadiet. Och alla tjejer som var populära hoppade på kryckor. Och att alla vi som inte var mest poppis drömde om att få kryckor vi också.

Det finns en pod som handlar om det där. Om alla som hade kryckor på 80-talet. Det visade sig att det var inget fel på några knän. Det var bara inbillning. Ungefär så. Buasjukan kan det ha varit, om jag inte minns fel.

Jag vet inte vad det är jag vill berätta egentligen. Men jag kan ju lägga till att jag inte fått svar från idolen ännu. Han sitter nog fortfarande och beundrar min fula handstil och undrar vad han ska svara.

Och så är jag så glad över att min växt frodas…

… och så tänker jag att i morgon klockan 13.30 är besöket hos tandläkaren över. Jag vet inte ännu hur det kommer att vara då, men jag vet att besöket kommer att vara över. Och det räcker så.

Sen tar vi allt det andra.

Och så fyller ett av favoritdjuren 5 år idag.

Bara en sån sak.

Nu ska jag se Sveriges Mästerkock. Jag hejar på så många i år. Det finns så många favoriter.

Och som grädde på moset så är det sen Strömstedt som besöker Anja och Filippa.

Det ska nog lösa sig med allt till slut.

Tandläkarväder

Det var en så bra kväll ikväll och vi hade just kollat på veckans avsnitt av Gift vid första ögonkastet. Och så skulle jag bara borsta tänderna. Och då tänkte jag att tandtråd är ju bra. Och det är det ju. Men helt plötsligt ramlade en bit av en tand bort.

Sen svimmade jag nästan lite och nu är hela kvällen förstörd.

Kvällen och kvällen förresten.

Världen rasade samman lite faktiskt.

Få saker gör mig så stel och förlamad som tanken på att gå till tandläkaren. Och i morgon måste jag ringa dit och självmant be om att få komma dit. Som att be om en liten avrättning.

Men för att få mig själv på andra tankar ska jag visa min nya favoritblomma. Min bonsaiodlade citronfikus.

Minsann.

Följer du mig på Insta kanske du minns en kruka från Iittala som jag fick nys om. Krukan Nappula. I en reklam från Iittala planterade de en sån blomma.

Och min svägerska var inte sen att berätta för mig att man kunde köpa såna växter på ÖoB för ynkliga 79 kr. Så jag köpte en.

Nu är det bara en Nappula som saknas. Och en sån kostar inte precis 79 kr.

Kanske borde jag skynda mig att köpa en sån kruka innan jag varit hos tandläkaren. För sen vet man ju inte vad man har råd med och inte.

Mest inte tror jag.

Snart är det våffeldagen och jag vill därför passa på att göra reklam för världens smarrigaste havrevåfflor. Jag har slutat att göra dem av vaniljkvarg för jag tycker att naturell kvarg blir godast. Men man får ju göra som man vill.

Här med naturell kvarg och hallonsylt.

Annars så har jag inte så mycket att berätta. Det är ju svårt att tänka klart när man ska ringa och be om sin egen avrättning dagen efter.

Men jag har ju i alla fall skickat iväg det där brevet till den stora artisten vars autograf förstördes i förrådsbranden. Om han inte svarar kommer jag att bli lite sur. Men än har jag inte gett upp. Jag tror bara att han sitter och tänker lite på vad han ska svara.

Så måste det ju vara.

Men nu ska vi se en film. För att tänka på något annat. Fast innan dess ska jag göra en god gärning. Jag ska bli mensfadder. Så smart, så genomtänkt och helt jävla sanslöst att det ens ska behöva finnas. Men eftersom det nu behövs så ska jag dra mitt strå till stacken. Heja Göteborgs stadsmission. Vilken bra grej.

(Lite senare. det var lite otydligt hur man gör och jobbigt med bankkontonummer och det står inte hur man avslutar om man skulle vilja det, så jag väntar med detta. Men ändå, bra grej! Jag anmäler mig senare! Verkligen!)

Tänk på mig imorgon är du snäll. När jag ska ringa tandläkaren vid 8-tiden. För det kommer jag att göra. Jag är inte den som struntar i att ringa. Även fast det är som att skjuta mig själv lite i huvudet.

Ungefär.

Soppa med topp

Jag åt en soppa idag som hade så mycket grönsaker i sig att det blev en grönsakstopp i tallriken när jag skulle äta.

Det passade mig utmärkt.

Jag älskar nämligen grönsaker.

Jag älskar även fredagar. Och att jag fått tre komplimanger idag. Och att vi ska på kalas imorgon och att jag då ska ha på mig läppstift och min nya klänning. Den som några sa var fin förra helgen.

Joråsatte. Det går bra nu.

Det är ljust ute än fast klockan är kvart över fyra. Locket som skiljt jorden från solen det senaste halvåret verkar ha fått pyspunka. Man kan för fasen se blått. Blå himmel. Är det så det ser ut? Ursäkta, men jag hade glömt. Jag ber om ursäkt.

Jag älskar serien om Billgrens på SVT och jag vill plocka granskott som Mandelmanns. Och jag vet att man måste fråga markägaren. För granskott gills inte som allemansrätt. Minsann.

Tänk vad jag kan mycket om djur och natur och sånt. Nu kan jag både detta om granskotten och att… ja, vad var det där andra jag kunde nu då? Jag har visst glömt.

Jag längtar tills klockan åtta för då börjar På spåret. Och jag längtar tills kalaset imorgon. Och tills på söndag för då ska jag baka. Och tills nästa fredag. Och lördag.

Och så är jag så glad över att blombladet jag snodde i receptionen på hotellet när jag och min kompis Anna träffades, har blivit en liten levande blomma. Till slut. Och ska så få vara.

Ja fredag ja. Och vad längtar du efter då? Och vad älskar du?