Krukan

Jag tänkte att jag måste dra mitt strå till stacken. Bidra med stålar till samhället.

Jag har bestämt mig för att köpa så lite som möjligt i år och det tänker jag stå fast vid. Men jag tänker ändå att om det är någon gång vi ska köpa det där vi önskat oss och sparat till, så är det nu.

Så jag gick och köpte den där krukan som jag visade på Instagram (@plateofcupcakes) för ett tag sen. Du vet, the Kruka. Krukornas kruka. Lord of the Kruk. Kruka vid första ögonkastet. Lilla Krukan på prärien. Här kommer finaste krukan, tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsan-sa.

Den krukan.

Nappula.

Jag hade lite svårt att välja färg men valde till slut den jag tror heter beige. Men det finns en sand också. Och den är det inte. Nej, beige heter den. Så är det. Den är lite åt det ljusrosa hållet ibland. Det gillar jag.

När jag såg Iittalas reklam på Insta, som jag föll pladask för, planterade de en bonsaiodlad citronfiskus i den och jag ville ha det exakt så. Och som den som söker ska finna, så… eller nähä… jag sökte inte ens, jag fick allt serverat. För min svägerska skickade ett meddelande om att såna gick att köpa på ÖoB. Så jag drog dit och blev blotta 79 kronor fattigare men ofantligt mycket lyckligare. Me and my fikus.

Så nu har jag både en fikus och en kruka. Och jag älskar det.

Vi har blivit de bästa av vänner och ska så förbli.

Ibland går det att köpa lycka för pengar.

Tack till @lussekattgavle för att du berättade för mig vad växten heter. Du har en del i den här nya vänskapen. 🙂

Mitt skitliv

Jag har så fina kollegor. Så många olika varianter. Människor av alla dess slag. Det gillar jag. Jag gillar att de är unga, äldre, korta, långa, bruna, vita, infödda och nyanlända. Jag gillar att en del gillar fiske och att en del gillar blommor. Att en del gillar tjejer. Eller killar. Eller hundar.

En ny kollega som är ung gillar jag alldeles särskilt. Hon har ett sätt som är så härligt. Och som jag gärna önskar mig.

Idag berättade jag om hur mitt liv ser ut just nu. Hon fick stora ögon och sa ”Men, herre gud! Du har ju ett riktigt skitliv just nu!”.

Ja, så kan det vara.

I morse när jag körde till jobbet fick jag ett stenskott mot framrutan. Det tjongade till så högt att jag duckade och blundade till av ren reflex. Sen skrek jag för mig själv ”JA, MEN KASTA STEN PÅ MIG OCKSÅ! GÖR DET BARA!!!”.

Det är inte synd om mig på riktigt. Jag har ännu inte fått mer än jag klarar av. Men nog har man väl rätt att vara less ibland? Nog kan man väl få säga och känna att det liksom räcker nu?

Hade vindrutan gått sönder hade jag haft en trasig ruta, en trasig mobil och en trasig tand.

Mobilen tappade jag i det hårda badrumsgolvet i helgen. Klonk och knack och spräck. Jag blev så förbannad på mig själv att jag stirrade upp mig fullständigt och tappade den en gång till. Inom loppet av två minuter.

En kollega var väldigt snäll mot mig idag. Så att jag nästan fick tårar i ögonen. När jag berättade om det för en annan kollega så sa hon ”Ja, det var ju snällt. Men inte SÅ snällt. Jag tror att du är väldigt skör just nu!”.

Ja, det var huvudet på spiken det.

Skör.

Som tanden och som glaset på mobilen.

Men bilrutan är hel.

Än så länge.

Jag fick just ett meddelande nyss med en fråga om hur det går med tanden. Avsändaren har en förtjusande åttaåring. Jag fick veta att åttaåringen också ska till tandläkaren i veckan och att det ska bli jättekul. Och att hon hoppas att hon får tandställning.

Tidigare önskade hon sig en gipsad arm.

Underbart. Någon önskar sig att överleva sitt tandläkarbesök och någon annan ser fram emot sitt och håller tummarna för tandställning.

Det påminner mig om när jag gick på högstadiet. Och alla tjejer som var populära hoppade på kryckor. Och att alla vi som inte var mest poppis drömde om att få kryckor vi också.

Det finns en pod som handlar om det där. Om alla som hade kryckor på 80-talet. Det visade sig att det var inget fel på några knän. Det var bara inbillning. Ungefär så. Buasjukan kan det ha varit, om jag inte minns fel.

Jag vet inte vad det är jag vill berätta egentligen. Men jag kan ju lägga till att jag inte fått svar från idolen ännu. Han sitter nog fortfarande och beundrar min fula handstil och undrar vad han ska svara.

Och så är jag så glad över att min växt frodas…

… och så tänker jag att i morgon klockan 13.30 är besöket hos tandläkaren över. Jag vet inte ännu hur det kommer att vara då, men jag vet att besöket kommer att vara över. Och det räcker så.

Sen tar vi allt det andra.

Och så fyller ett av favoritdjuren 5 år idag.

Bara en sån sak.

Nu ska jag se Sveriges Mästerkock. Jag hejar på så många i år. Det finns så många favoriter.

Och som grädde på moset så är det sen Strömstedt som besöker Anja och Filippa.

Det ska nog lösa sig med allt till slut.

Tandläkarväder

Det var en så bra kväll ikväll och vi hade just kollat på veckans avsnitt av Gift vid första ögonkastet. Och så skulle jag bara borsta tänderna. Och då tänkte jag att tandtråd är ju bra. Och det är det ju. Men helt plötsligt ramlade en bit av en tand bort.

Sen svimmade jag nästan lite och nu är hela kvällen förstörd.

Kvällen och kvällen förresten.

Världen rasade samman lite faktiskt.

Få saker gör mig så stel och förlamad som tanken på att gå till tandläkaren. Och i morgon måste jag ringa dit och självmant be om att få komma dit. Som att be om en liten avrättning.

Men för att få mig själv på andra tankar ska jag visa min nya favoritblomma. Min bonsaiodlade citronfikus.

Minsann.

Följer du mig på Insta kanske du minns en kruka från Iittala som jag fick nys om. Krukan Nappula. I en reklam från Iittala planterade de en sån blomma.

Och min svägerska var inte sen att berätta för mig att man kunde köpa såna växter på ÖoB för ynkliga 79 kr. Så jag köpte en.

Nu är det bara en Nappula som saknas. Och en sån kostar inte precis 79 kr.

Kanske borde jag skynda mig att köpa en sån kruka innan jag varit hos tandläkaren. För sen vet man ju inte vad man har råd med och inte.

Mest inte tror jag.

Snart är det våffeldagen och jag vill därför passa på att göra reklam för världens smarrigaste havrevåfflor. Jag har slutat att göra dem av vaniljkvarg för jag tycker att naturell kvarg blir godast. Men man får ju göra som man vill.

Här med naturell kvarg och hallonsylt.

Annars så har jag inte så mycket att berätta. Det är ju svårt att tänka klart när man ska ringa och be om sin egen avrättning dagen efter.

Men jag har ju i alla fall skickat iväg det där brevet till den stora artisten vars autograf förstördes i förrådsbranden. Om han inte svarar kommer jag att bli lite sur. Men än har jag inte gett upp. Jag tror bara att han sitter och tänker lite på vad han ska svara.

Så måste det ju vara.

Men nu ska vi se en film. För att tänka på något annat. Fast innan dess ska jag göra en god gärning. Jag ska bli mensfadder. Så smart, så genomtänkt och helt jävla sanslöst att det ens ska behöva finnas. Men eftersom det nu behövs så ska jag dra mitt strå till stacken. Heja Göteborgs stadsmission. Vilken bra grej.

(Lite senare. det var lite otydligt hur man gör och jobbigt med bankkontonummer och det står inte hur man avslutar om man skulle vilja det, så jag väntar med detta. Men ändå, bra grej! Jag anmäler mig senare! Verkligen!)

Tänk på mig imorgon är du snäll. När jag ska ringa tandläkaren vid 8-tiden. För det kommer jag att göra. Jag är inte den som struntar i att ringa. Även fast det är som att skjuta mig själv lite i huvudet.

Ungefär.

Soppa med topp

Jag åt en soppa idag som hade så mycket grönsaker i sig att det blev en grönsakstopp i tallriken när jag skulle äta.

Det passade mig utmärkt.

Jag älskar nämligen grönsaker.

Jag älskar även fredagar. Och att jag fått tre komplimanger idag. Och att vi ska på kalas imorgon och att jag då ska ha på mig läppstift och min nya klänning. Den som några sa var fin förra helgen.

Joråsatte. Det går bra nu.

Det är ljust ute än fast klockan är kvart över fyra. Locket som skiljt jorden från solen det senaste halvåret verkar ha fått pyspunka. Man kan för fasen se blått. Blå himmel. Är det så det ser ut? Ursäkta, men jag hade glömt. Jag ber om ursäkt.

Jag älskar serien om Billgrens på SVT och jag vill plocka granskott som Mandelmanns. Och jag vet att man måste fråga markägaren. För granskott gills inte som allemansrätt. Minsann.

Tänk vad jag kan mycket om djur och natur och sånt. Nu kan jag både detta om granskotten och att… ja, vad var det där andra jag kunde nu då? Jag har visst glömt.

Jag längtar tills klockan åtta för då börjar På spåret. Och jag längtar tills kalaset imorgon. Och tills på söndag för då ska jag baka. Och tills nästa fredag. Och lördag.

Och så är jag så glad över att blombladet jag snodde i receptionen på hotellet när jag och min kompis Anna träffades, har blivit en liten levande blomma. Till slut. Och ska så få vara.

Ja fredag ja. Och vad längtar du efter då? Och vad älskar du?

Habegär

Jag har försökt hålla nere alla typer av inköp en lång period. Av alla möjliga skäl. Inte minst för miljön. Eller för att vårt hem redan är fullt.

Men ibland blir habegäret stort. Och det handlar ofta om väskor, skor, smink och ERNST-grejer. Men nu för tiden även om klänningar, kaktusar och andra blommor.

Jag har aldrig haft ett så grönt hem som nu. Blommorna växer så det knakar och det kan bero på vårt ljusa hem med många fönster men på den oändliga mängd kärlek som jag tydligen nu för tiden känner för grejer som växer i jord och kruka.

Jag vill verkligen inte skriva här i bloggen att jag har gröna fingrar. För det vore ett hån mot dem som verkligen har det. Men jäklar vad mallig jag är. Och vad fint det är.

Jag googlar piedestaler, krukor, blomskott och grejer från morgon till kväll och jag snor små skott så fort jag kommer åt. (Kom ihåg att jag varnat dig ifall du bjuder hem mig någon gång!) (Du bjuder på fika och jag har med mig resväska att fylla!)

Men jag bjuder gärna också. En kollega som flyttar den här helgen frågade om jag har några kaktusskott som hon kan få. För hon vill bo i ett kaktushem på nästa ställe.

ATT JAG HAR!!!

Det ska bli ett sant nöje att få dela med mig av allt stöldgods.

Jag har fler snodda blommor än köpta.

Det är jag stolt över.

Men väskan (Frö Natur) från Designtorget som jag vill ha, den får jag nog fasen betala för.

Dåligt!!!

Hängig rapport

Jag som typ aldrig är sjuk känner mig lite hängig. Och det vill jag gärna att du antecknar för det måste vara oerhört intressant för dig att veta. Värdefull information som förändrar mycket i din tillvaro. Så tänker jag att det måste vara.

Men jag tänker att det är min skyldighet, mitt i min sjukdom, att jag ändå berättar vad jag har för mig. Så här kommer en rapport. Om än lite hängig.

För en tid sedan var vi bortbjudna. Jag erbjöd mig att göra efterrätt. Slängde ihop en bananoffie pie (Jamie Olivers) och blev sjukt populär och självbelåten. Ett smidigt bakverk som inte ens kräver ugn. Sånt gillar jag.

Från mjukt och sött till taggigt. Jag planterade nämligen om några kaktusar för en tid sen. Jag har massor av kaktusar på vår inglasade balkong och där lever de och frodas när det är soligt och varmt. Dock är ju inte balkongen varm på vintrarna så jag måste ju ta in dem. Och då behövde några planteras om. För att hamna i inne-vänliga krukor.

Och kolla i den här aloe veran. Eller vad det nu är. Det fanns säkert 30 nya knoppar nere i krukan.

Otroligt ändå att något kan frodas och växa så under mina vingar.

Du som följt mig en tid vet jag att jag lipade tarmarna ur led för en tid sedan när min bästa kimono fastnade i en rottingmöbel på en uteservering. Och jag efterlyste ju en sån i bloggen. Men ingen hörde av sig. Men nu har jag hittat en ny som jag gillar och som jag beställde inom loppet av tre sekunder från att jag såg den. Även den här kommer från Lindex.

Lindex Shop Online - Mönstrad kimono

Ja, vi får hoppas att den är lika fin i verkligheten som på bilden.

Jag har virkat en grön sjal åt en jättegullig tjej som skrev och frågade om jag kunde gör det. Det kunde jag. Så jag virkade en och hon blev glad. Hon köpte även den grå.

Här kan man läsa mer om sjalarna.

I helgen var vi på Borås Djurpark. En höjdardag med strålande väder och förträffligt sällskap. Det var så himla smart att åka dit i lågsäsong och det var nästan på gränsen till överbegåvat att åka dit just i lördags eftersom vädret då visade sig från sin allra bästa sida. Tack alla.

Det vänstra lilla livet på bilden var ännu mindre när vi var där förra gången. Och den här gången hade hon med sig en lillasyster som inte fanns förra gången. Vi såg många fina djur. Höjdpunkten var nog en struts med diarré om du frågar mig och den vänstra. Sötaste djuret var nog de röda pandorna som satt hööögt uppe i träden och klämde…

Snyggast var nog alla flamingos…

En så himla fin dag. På alla vis.

Jag har virkat en gammal favorit också. En japansk docka.

Mönstret till dockan finns i en bok som tyvärr verkar vara lite svår att få tag på nu för tiden. Slutsåld överallt. Men såhär heter den och ser ut:

Sist men verkligen inte minst vill jag visa ett fat med godis som jag fick av några härliga gäster som var här för några helger sen. Snacka om a plate of cupcakes.

Om man får äta av godiset? Jo, det kan man ju göra. Om man inte är rädd för att få en arm avhuggen.

Nu ska jag se på Fråga Lund. Skitbra program.

Och skitbra jobbat av dig som orkat läsa ända hit.

En plus en snodd monstera

Ja men du vet ju. Att jag snor skott ibland. Det ska man göra om man vill lyckas med sina blommor. Sa någon en gång. Och det väljer jag att tro på. Frukt är godis sa någon annan och på det tror jag inte ett enda dugg.

Jag väljer och vrakar som jag vill i vad folk säger. Citerar den jag vill citera och hånskrattar elakt i smyg åt folk som säger saker som inte alls passar mig.

Man ska sno blomskott. Om man vill få blommor att frodas.

Och det vet du ju. Att det stämmer för mig.

Jag har ju en monster-monstera i min närhet lite då och då. Eller två stycken faktiskt. Och de har ju blivit för stora för sitt eget bästa. Jo, för en sån expert är jag på blommor så att jag kan uttala mig om det. Man måste gallra ibland. Det vet ju varenda människa.

Så jag snodde ju ett skott. Och planterade i kruka. Och grät i en månad eller två för att jag trodde att det var dött. För att inte bryta ihop fullständigt var jag ju tvungen att sno ett skott till. Och det satte jag ner i vatten istället. För att driva fram rötter på det viset.

Sen väntade jag så länge att jag höll på att ge upp hoppet. Och det var länge kan jag säga. Men plötsligt en dag såg jag att bladen i krukan hade blivit glada igen. Så jag fick hybris och stoppade ner de där två från vattnet också. Ett blad hade en liten rot och det andra bladet såg livlöst ut.

Såhär ser gänget ut nu. Några nya blad och allting. Fortfarande inte helt lyckliga, men de lever. Och det var 3 + 2 blad från början, nu är de SJU!!!

Och så gjorde jag ju en ny insats då. Och snodde några blad till en vacker dag när solen sken och jag kände mig lite kriminell.

Detta blev såhär. Och dessa satte jag rakt ner i jord. Utan att gro rötter i vatten först. För jag tycker att det blir bäst om man stoppar ner dem direkt. Det märkte jag.

Och här har jag stora förhoppningar. Det tycker jag att jag kan kosta på mig. Så gröna fingrar som jag har. Tydligen.

Grönt skryt

Det går inte att låta bli. Jag måste skryta om detta nu.

För två år sen snodde jag hem små skott i en kaffemugg. Nu håller de på att ta över hemmet.

Aldrig någonsin har något jag vårdat mått så bra.

Kakburken beror på att de krukor jag tittade på i en affär var svindyra och asfula. Så jag tog en kakburk.

Den glasiga vasen var full av kaktus så jag fick hälla ut den och dela upp den. Nu tänker jag att glasvasen snart är full igen. Men det kanske är att ha hybris.

Skryt lagom

Du vet ju. Att jag gärna pratar om mina ogröna fingrar. Men att jag ändå ibland lyckas. Och det som lyckats på sista tiden har fått mig att bli lite mallig. Och har gett mig hybris.

Glatt och avslappnat snodde jag ju ett skott på en monstera för ett tag sen. Och var så cool och övertygad om att detta skulle lyckas.

När jag råkade gräva upp den häromdagen (för att se om den över huvud taget lever, man undrar ju eftersom den ser helt förkrossad ut) visade det sig att den inte fått en enda millimeter rötter ännu.

Den är så deprimerad att man börjar gråta när man tittar på den. Men ändå hyser jag en viss förhoppning om att den ska repa sig. Och slå rot.

Men i väntan på detta under snodde jag ett skott till. Och satte i vatten istället. För att se om det kommer några rötter på det.

Skottet delade sig och blev två. Av sig självt.

Vi får se hur det här går.

Det verkar svårt.

Om du frågar mig.

Snodda blommor

Som du redan vet jag ju en stjärna på att stjäla. Blomskott. Det har jag bevisat förut. Jag stal ju en bit av en kaktus en gång. Och nu har jag stulit igen. En bit av en monstera.

Monstera är typ den snyggaste blomman i världen, det vet ju alla. Men just nu är den så omåttligt populär att den är svindyr. Och just när jag skulle köpa en så kostade de jag hittade nästan 300 kronor. Så då satte jag ner foten.

Eller snarare, jag satte ner fingrarna. I en blomkruka. Där det fanns en monstera som var så stor att den nästan tog upp hela rummet. Eller i alla fall höll på att explodera en kruka. För att den var så full av blomma och nya skott.

Så jag stal en bit.

Och satte i en kruka.

Eftersom jag har hört att det ska vara mycket svårt att lyckas med såna här små skott av monsteror så har jag inga som helst förhoppningar om att den här ska överleva. Men ännu så länge står den fin och ser likadan ut som när jag satte ner den. Så ännu är den inte död i alla fall. Så kan man säga. Den är inte död.

Det är fint nog det.

Min kaktus däremot. Den snodda. Den trodde ju jag hade hälsat hem för ett tag sen. Jag fick ju panik och skrek rakt ut av ren och skär kaktus-panik i bloggen och på Insta (@plateofcupcakes). Och alla snälla besökare hjälpte mig. Eller i alla fall några. Ge den vatten sa du. Eller några andra.

Först såg den ut såhär.

Då tog jag ur innerkrukan ur ytterkrukan och vattnade igenom den rejält. Så att det rann ut vatten ur hålen på krukan. Sen fick den stå och rinna av (så att den inte skulle skrumpna om fötterna) och så ställde jag tillbaka den i fönstret.

Efter några få dagar var den snustorr igen. Då gjorde jag om samma procedur.

Och efter ytterliga några dagar såg den ut som sig själv igen.

Fantastiskt.

Tack och lov.

När vi var hemma hos mina föräldrar senast fick jag en stor svärmors tunga av min mans svärmor. Den var för stor och välte bara och hon hade delat den i två. Så jag fick halva. Den satte jag dagen efter och den bor nu på vår inglasade balkong. Den har fått flytta in någon natt på grund av åtta minusgrader, men från och med idag tänker jag att den ska få stå där ute. Jag tror att det kommer att bli bra för den.

Olivträdet som står bredvid har jag köpt. För riktiga pengar. Som var mina.

Tro det eller ej.