Tjugo år – hotellrummen

Min 20-års fest fortsätter i dundrande fart och idag har vi kommit till ett kapitel som handlar om hotellrummen. Jag har en liten skara besökare som älskar när jag visar upp hotellrum jag bott på. Jag vet inte hur det började och det har blivit lite tunt med inlägg den senaste tiden, men jag vet att det finns några som uppskattar detta väldigt. Och det finns några som kommer hit för att hitta tips och inspiration.

Så roligt.

Det hotellet jag får mest kommentarer om är nog Kosta Boda Art Hotell. Vi kallar hotellet för vårt torp och vi åker dit så ofta vi kan. Kan man säga. Flest gånger har vi bott i Ulricas rum, men även flera gånger hos Åsa, Kjell, Göran och de andra. En enda gång har vi fått bo hos Bertil. Det har jag inte bloggat om av någon anledning, men här är rum 253. I Bertils korridor.

Ett roligt rum vi bodde på en gång var på Elite Stora hotellet i Linköping. Det kan man läsa om här.

Ett favorithotell alla kategorier är Clarion Collection i Karlskrona. Där har vi varit flera gånger. Alltid lika trevligt och fint.

I Tällberg ligger mysiga Dalecarlia. Dit längtar jag varenda dag. Vi har bara varit där en enda gång, men det finns ju kvar. Bara att sticka dit. 🙂

Andra hotell jag gärna besöker igen är Granen i Åre… Och gärna Hooks herrgårdClarion Hotel Winn i Gävle… Packhuset i Kalmar… Hotell Kristina i Sigtuna… Clarion i Visby… IKEA-hotellet i Älmhult… (Länkarna går till mina inlägg om ställena, inte till ställena i sig.)

I en helt egen kategori och division finns även Onkel Enkel på Österlen. De har bytt ägare sen vi var där, men vi har hört från säker källa att det är trevligt där nu också. När vi var där hette ägarna Bosse och Lena och de blev fina bekanta som vi fortfarande hör av ibland. Väldigt roligt. Hos Onkel Enkel var vi många gånger. En, två, tre, fyra… Minst!

Onkel Enkels egen hemsida hittar du här.

Flera av mina hotellinlägg har lett till att mina bloggläsare åkt till de hotellen jag skrivit om och sen skickat hälsning därifrån. Det är alltid lika kul och jag blir så glad när jag kunnat tipsa om något som sen gjort någon annan glad. Bästa grejen.

Eftersom jag älskar att semestra i Sverige så håller jag mig till de svenska hotellrummen. Även om jag visat upp San Fransisco och New York här i bloggen också. NY kan man läsa om i flera inlägg i maj 2011. Och i maj 2012. San Fransisco kan man läsa om här.

Av någon anledning känns inlägg om hotellrum lite ytliga. Därför håller jag det här avsnittet av festen lite kort. Och återkommer istället i morgon med en lite rejälare festavslutning. Önskar lite att jag kunde ha festen på rum 403 på Clarion Collection Hotell Wellington. För då kunde vi fira på den fina balkongen. Med en utsikt som får mig att tänka på julkalendrar. Vilket även rummet på Hotell Hellsten fick mig att tänka på.

Utsikt från vår balkong på Clarion Collection Hotell Wellington.

Tack för att du besökt festen på dess 5:e dag. Imorgon blir det festdag nummer 6. Vilket blir avslutet för festen men början på nästa 20 år.

Rummet i San Fransisco…

Och en sak till. Kom jag på. Att efter 20 år på nätet har jag bara råkat ut för en enda dum kommentar. Ja, om man räknar bort de som tyckt att jag varit snål som inte skänkt saker, inte delat med mig av alla mönster och så vidare. Men såna räknar vi inte. Men jag har fått en enda trist kommentar kring min person. Och då var det liksom så att det var en person som hörde av sig och sa att hen tyckte att jag var ytlig.

Om detta brydde jag mig exakt noll. Eftersom jag är så långt ifrån ytlig man kan komma.

Men det kan man ju ändå tycka olika om förstås.

Men ändå.

Ytlig.

Ha!

För att visa min allra oytligaste sida (?) bjuder jag här på fika. Varsågod och ta för dig. För fikabjudningar är inte ytliga alls. Det vet man ju.

Och tack för idag.

Vetebullar med hallon och vaniljkräm… Och här ett recept.
Key lime pie
Påskiga cupcakes
En liten gräddtårta

Karlskrona – igen

Vi fick inte så mycket semester ihop i år, jag och min man. Därför valde vi att försöka göra det bästa av situationen och ökade ut semestern med hjälp av helger. Helger som vi ju alltid har lediga, men som vi nu maxade upp. Till verkligen max.

En sån helg var det just för några stycken helger sen. Vi drog till Karlskrona.

Där har vi varit en och två gånger förut.

Den här gången hade vi inga andra planer än att ha semester och att göra så lite som möjligt. Vi bodde som vanligt (jo, för tredje gången blir ”som vanligt”) på Clarion Collection Hotel Carlscrona. För det har varit väldigt bra de andra två gångerna och vi ändrar inte på ett vinnande koncept. Såna är vi.

Vi fick rum 204. Och de här bilderna kära du, är ett hån mot alla er som gillar att jag berättar om hotell jag bott på. För det här min vän, de är nog de sämsta rumsbilderna jag tagit. Någonsin.

Håll till godo.

Som sagt så gjorde vi inte särskilt mycket. Det var ohyggligt varmt och de varmaste timmarna orkade vi bara vara på rummet och slappa framför fläkten.

På detta förträffliga hotell ingår det middag. Och den bestod av pulled chicken ena dagen och fläskfilé med potatisgratäng andra dagen. Båda gångerna var maten jättegod.
Eftersom det ingick mat hade vi ingen större anledning att äta på stan. Förutom den dagen vi kom och höll på att hungra ihjäl vid lunchtid. Då åt vi en liten fish och en hög med chips till lunch. Det var smarrigt.

Och när vi inte hängde framför fläkten på rummet, hängde vi nere vid hamnen. Vi tog med små mysiga matsäckar dit ner och satt bara där och slappade. Och kollade på båtar. Och pratade om livet.

Det var fett najs.

Dagen vi åkte hem berättade en kille på hotellet om en massa mysiga båtutflykter man kan göra när man är i Karlskrona. Det hade vi inte riktigt tänkt på att kolla upp innan. Men det ger ju oss en väldigt stor anledning att så snart som möjligt åka dit igen.

Väldigt trevlig stad.

Mysigt och trevligt hotell.

Semesterstart

Det börjar kännas som att det var länge sen det var semester. Jag jobbar nu min tredje vecka. Det går bra att jobba och det är inte så farligt i sig, men det är fasen inte lika härligt som semester. Det är det faktiskt inte. Det tänker jag inte påstå.

För att hålla kvar semestern lite längre tänkte jag att jag ska berätta vad vi hade för oss. När det väl var semme.

Till skillnad från många andra hade jag en ganska vanlig semester. Vi gillar att vara i Sverige på sommaren och i år kunde vi ju, trots allt, resa precis som vanligt. Därför kan jag inte säga att min semester var så påverkad av Coronan. Även om min man och jag, som ringar på vattnet av Coronan, fick väldigt lite semester ihop. Men den tid vi hade kunde vi nästan semestra som vanligt. Förutom att vi fick hålla oss på avstånd. Och det gjorde vi.

Hur som hafver så valde vi att starta i Kosta. Så som nästan varje semester i många år nu. Ett säkert kort och ett bra sätt att få en bra start.

Vi bodde ju som vanligt på Kosta Boda Art Hotell. Som sig bör. Fick förresten frågan härom dagen om vi aldrig tröttnar på Kosta. Svaret är 100% ”nej”. Den dagen jag tröttnar på att åka dit har jag nog tröttnat på större saker än på Kosta tror jag.

Den här gången fick vi bo i rum 213. Där har vi inte bott förut. Men vi har bott hos Ulrika flera gånger. En gång när jag fyllde år t ex.

Vi shoppade inget särskilt, gjorde inget särskilt. Vi njöt av vårt fina rum, den fina omgivningen, konsten överallt och av väldigt god mat. Vi gillar att äta i baren så det gjorde vi den här gången också.

Allting kändes safe och fint ur smittosynpunkt. Det enda som kändes aningen osäkert var frukosten. Men min bild av mänskligheten vid frukostbufféer är inte alltid helt positiv. Det är som att hotellfrukostar tar fram människors sämsta sidor.
Men hotellet hade gjort allt de kunde för att det skulle vara safe, med handsprit överallt och man kunde placera sig med stort avstånd från grannborden. Sen att människor inte kan stå i kö ordentligt utan måste sträcka sig över andra som står med gott om avstånd, för att komma åt en bit skinka eller ett glas juice, det kan ju inte hotellet rå för.

Kunde dock inte låta bli att le lite åt deras skyltar. Ordvalet ”dålig” tycker jag är lite komiskt. Om man känner sig ”dålig”? Som en dålig människa? Eller dålig på vad? Golf? Eller bara i allmänhet?

En ny öl snöade jag in på också kan jag ju berätta om. En suröl som smakar svartvinbär från Emmabodabryggeriet.

Och så vill jag gärna köpa mig ett litet konstverk för 45 000 kr.

I övrigt kan jag berätta att vi kommer att åka tillbaka. Så snart vi bara kan.

Såna är vi.

Tittatillbakatisdag #6

Det är visst redan dags för att titta tillbaka en tisdag för sjätte gången. Hur fort går tiden? Jag bara frågar.

Idag ska jag ta med dig till 2003. Alltså nästan 20 år tillbaka. Hur det nu är möjligt. Att 2003 är snart 20 år sen.

Ur led är tiden.

Hur som helst så var vi bättre på dagsutflykter på den tiden. Jag och min man. Hur andra har det med detta nu för tiden vet jag inte. Men vi åkte ofta på dagsutflykter förr. Vi kunde åka nästan hur långt som helst över en dag. Och så hem igen. Och utan AC i bilen och utan allt möjligt. Men kanske mest av allt utan grubblerier, planering och bekymmer. Vi bara gick upp på morgonen och drog iväg. Utan att tänka på hur sent vi skulle komma hem, vad vi skulle äta under dagen, att det skulle kunna vara farligt att åka bil långt eller att bensinen var dyr. Kanske brydde vi oss inte ens om miljön. Jag tänkte inte på det så mycket då. Vad jag kan minnas.

Omständlig är kanske en egenskap som beskrev mig alls 2003 men som nu har blivit mitt signum.

Inte så charmigt.

I alla fall så hade vi förr en favoritutflykt som vi ofta åkte på. Vi kallade den för Änglagårds-turnén. Just för att det handlade om att åka och titta på ställena är filmerna spelades in.

Nu är detta bilder från 2003 och då var digitalkameran visserligen uppfunnen, men särskilt bra var den inte. Men det bryr vi oss inte om. Det kan ha varit nått med fotografen också, men det bryr vi oss ännu mindre om tycker jag.

Änglagård spelades in i trakterna kring Ulricehamn. Och första gången vi blev sugna på att åka dit kontaktade jag Ulricehamns Turistbyrå och de skickade en papperskarta över själva området till mig. Den kartan brann tyvärr upp när det brann i vårt förråd, men här är en suddig bild som saknar det mesta. Men ändå.

Kartan visar var de olika scenerna är inspelade men jag var inte så smart 2003, så jag fotade inte hela kartan.

Den fina kyrkan där allting börjar i första filmen heter Kärråkra Kyrka. Den syns jättedåligt på bilden. Men nu tänker jag inte kommentera de dåliga bilderna mer. De är från 2003. Då fick man vara glad om man ens hade en kamera. Ungefär.

Denna kyrkan är bara med exteriört i filmerna. Inomhusscenerna är filmade i Öra kyrka. Det var även där, har jag för mig, som Zack låg lutad mot gravstenen i första filmen.

(I denna kyrkan önskade vi oss ett tag att få gifta oss. Vi tänkte att jag skulle ha åkt motorcykel upp för backen med en kompis som chaufför… men så blev det inte. I stället gifte vi oss på vintern och hade adventsljusstakar som chaufförer. Eller hur man nu säger.)

Är man nyfiken på Gottfrid och Ivars hus så såg det för 17 år sen ut såhär. Gården heter Väby.

Och alldeles intill, i samma grusrondell (jo, så heter det ska du veta) ligger det huset där den lilla lanthandeln fanns.

Vid den här tiden i mitt liv var jag lite mer försynt och småstilad. På en del sätt, på andra inte. Men hur som helst så vågade jag inte komma närmare Axel Flogfälts gård än såhär då. Nu hade jag nog kunna låtsas att jag förvirrat mig, sånt händer ju på riktigt hela tiden nu, och bett om ursäkt för att jag råkat köra förbi.

Men här inne, i Brostorp, bodde i alla fall Axel Flogfält. Kanske Fannys pappa. Man vet ju inte.

Förr åkte vi den här turen varje sommar. Hade med oss matsäck ibland och levde wild and crazy utan matsäck ibland. Men de gångerna vi hade matsäck med oss åt vi den alltid utanför parken i Timmele. Där var de på dans i någon av filmerna. Del 2 om jag inte minns fel.

Enligt tradition kollade vi alltid på en av filmerna när vi kom hem på kvällen. Oavsett vad klockan var. För inte brydde jag mig om klockan för 17 år sen.

Om du mot förmodan tycker att turistinformationen här i min blogg är sisådär och att bilderna är ännu sämre, då kan du besöka den här sidan, hos Ulricehamns Turistbyrå. Där finns massor av information och en bättre karta.

Som om min turistinformation inte skulle duga. Ha! Vilket skämt.

Åker man på den här utflykten och vill utflykta sig ännu mer kan jag tipsa om Hofsnäs Herrgård. De har en väldigt trevlig saluhall där man kan handla goda grejer. Vi var där för några år sen och åt julbord. Det var en sån höjdare.

Det var allt för idag. Tack för att du har läst.

Tittatillbakatisdag #4

Det är tisdag min vän. Och du vet ju precis vad det betyder. Vi tittar tillbaka.

Den här gången till hösten 2018.

I början av 2018 hände en grej som fick oss att bestämma oss för att bli bättre. Bland annat på att få saker gjorda.

Alltså roliga saker.

Sånt man drömmer om.

En sån sak har för mig varit att få besöka Alcatraz. Och för att kunna besöka Alcatraz behöver man åka till San Fransisco.

Vi hade inte hört talas om San Fransisco så mycket innan. Vi kände ju till spårvagnarna förstås, Golden Gate, Alcatraz såklart och att det ligger vid havet. Vi visste att det låg på helt andra sidan än New York och vi hade sett på ett program på TV att de gillar surdegsbröd där.

Det var väl ungefär det vi visste.

Och med detta i bagaget så åkte vi dit.

Vi flög Köpenhamn – London – San Fransisco på vägen dit och San Fransisco – Frankfurt – Köpenhamn på väg hem. Den långa flygturen som tog oss till och från målet tog 10-11 timmar. Och så plus mellanlandningar och resten av resandet. Det var långt men gick så bra så.

Vi bodde på ett hotell som heter The Mosser. Ett hotell vi fått rekommenderat men inte alls kände till. Vi visste inte ens var det låg på kartan. Men det visade sig ligga väldigt bra till på själva kartan och det var ett rent och fräscht och trevligt hotell. Ganska basic, men väldigt rent och fint. Vi kan rekommendera det för dig som inte kräver så mycket lyx. Men ändå önskar ett tryggt och trevligt hotell. Det var som sagt basic. Men bra. Vi är supernöjda.

Vi fick rum 719. Det var ett rum. Rent och fint och trevligt. Fläkt i taket och bra badrum. Amerikanska fönster. Som i Vänner. Det vill man ju ha. Och skön säng.

Vi stannade i åtta nätter. Det var länge men lagom. Vi hann göra allt vi ville göra och vi hann njuta och ta det lugnt. Vi hann med både sena kvällar och sovmorgnar och att sitta och glo i en park. Vi hade gott om tid till allt vi ville göra och vi hade lugna stunder då vi bara vilade oss. (Eller vilade, jag knarkade matlagnings-TV så fort jag kom åt!).

Vad gjorde vi då? Jo, vi gick och gick och gick. Backe upp och backe ner. För backigt är det! Imponerande backigt! Mitt backigaste ever.

Jag minns inte i vilken ordning vi gjorde saker och det har ju såhär i efterhand noll betydelse.

Men vi tog ju båten i Alcatraz. Vilket vi åkte dit för att göra. Det var ju det som var grejen.

Man fick absolut inte röra något på själva ön eller ta med sig något där ifrån. Men när preskriptionstiden har gått ut så ska jag berätta om ifall jag tog en liten sten från innergården eller inte. Den där internerna fick ta sina löjligt små promenader.

Jag tycker att det är en märklig känsla att besöka så berömda och välkända ställen som t ex Alcatraz. Det är svårt att känna att man är där på riktigt. Man har sett så mycket på TV, läst så mycket om det och så vidare, så när man väl är där så känns det så otroligt bekant. Som att man varit där förut. Samtidigt som att det är svårt att förstå att det är det riktiga stället man är på. Svårt att förklara, men det var som att jag var på ett låtsas-Alcatraz. Märkligt.

För att inte tråka ut dig fullständigt ska jag nu dra upp tempot lite och fatta mig kort.

Vi åkte spårvagn…

Vi var på en diner…

Vi drack öl och åt mac and cheese på Mikkeller Bar

Vi såg sjuuukt höga träd i Muir Woods

… ja faktiskt så sjukt höga att man var tvungen att hålla i sig när man böjde huvudet bak för att se trädtopparna. Annars ramlade man!

Där finns träd som är 260 feet höga. Alltså typ 79 meter. Sveriges allra högsta träd är visst 49 meter. Svenska tallar brukar tydligen bli cirkus 40 meter.

På väg hem från höga-träd-skogen stannade vi till i Sausalito. Där valde vi att röra oss så lite som möjligt. Vi ville nämligen inte missa en enda sekund av solnedgången över San Fransisco. Kanske den vackraste och häftigaste synen jag sett.

Plutten till vänster på bilden är Alcatraz.

Ja… och vad gjorde vi mer? Jo, vi hängde i pir-området

Åt på Bubba Gump där Forrest Gump hängde en gång i tiden…

Vi hängde vid Union Square och handlade julsaker (som de verkar erbjuda året runt) på Macy’s

Ja, det var en fantastisk resa. På så många sätt. Men som nästa alltid så är det de oväntade saker som imponerar mest på en. Som en amerikansk man som frågade var vi kom ifrån och som visade sig ha bott i vår grannstad. Eller som tjejen i en bar som sa ”Jag har bott i Sverige i ett år” och pratade fin svenska med skånsk brytning. För att hon hade bott i Helsingborg. Eller som familjen från Tyskland som vi träffade på spårvagnen. Som åker till Sverige nästan varje år och går på Astrid Lindgrens värld. Ett stenkast från där jag bor. Och alla TV-program  jag såg på nätterna när jag inte kunde sova. Matlagningsprogram i alla tänkbara versioner. Och konserten på TV med Joe Bonamassa. Och den gamla mannen från Asien som stolt visade sig Fjällräven-rygga. Och alla skor och kläder och möbler som låg lite här och där som folk skänkt och lämnat att ta för sig av, till alla de som inga skor, kläder och möbler har.

Jag minns också att jag tänkte att det var ju väldigt vad olikt New York detta var. (New York är det enda stället jag varit på i USA förutom San Fransisco) tills jag kom på att Ystad och Jokkmokk inte heller påminner så mycket om varandra.

Jag är så glad och tacksam över att vi kom iväg. Att vi såg till att uppfylla den här drömmen. Så värt all väntan och allt pengasparande.

Och tack. För att du läst och tittat på detta.

Tittatillbakatisdag #2

Det är tisdag igen och du som var med förra veckan vet precis vad det är dags för nu.

Saker som hänt förut, när man fick göra vad man ville, men som jag aldrig bloggade om.

Turen har kommit till december 2019. Då besökte vi Sigtuna. Mest för att gå på Carolas julshow i ladan, men även för att besöka just Sigtuna. Båda sakerna överraskade. Trots förväntningar i jämnhöjd med månen.

Att få se Carolas show var själva huvudsyftet. Så efter att vi bestämt att vi skulle göra det började vi leta efter hotell. Vi visste inte en enda sak om Sigtuna förutom att det enligt ryktet är en gullig stad. Så vi bokade två nätters boende på måfå.

Det blev Hotell Kristina.

Det visade sig vara ett av 2019-års bästa beslut. Så himla fint och så himla trevligt och gästvänligt. Och otroligt god mat. Vi åt julbord ena kvällen och på stan den andra kvällen. Julbordet var sanslöst gott och maten på stan var super också. Allt med denna stan kändes väldigt fint och trevligt.

Vi fick rum R42. Ett mysigt, fräscht rum som vi älskade från första sekund.

Själva Sigtuna visade sig vara den sötaste lilla stad som man kan tänka sig. Och eftersom det var december och advent så kändes det som att gå omkring i en julkalender. Vilket för mig är den allra bästa känslan som tänkas kan.

Såhär efteråt kan jag inte påstå att jag minns exakt var vi åt på stan så jag kan inte tipsa om något särskilt ställe. Men jag kan säga att alla ställen som vi var på var väldigt bra ställen. Så ska du dit kan jag nog säga att du kan äta var du vill. Du kommer förmodligen inte att bli besviken.

Carolas show hade jag orimligt höga förväntningar på. Jag är ett obotligt Carola-fan sen Främling och jag tänker att allt hon gör är bra. Men detta kära du, detta var något extraordinärt. Det råder inga tvivel om att julshowen i ladan är hennes hemmaplan nummer ett och det som hon är ämnad för. Hon slog oss alla med häpnad. Det var inte ett öga torrt, det kan jag verkligen lova.

Hon golvade mig fullständigt.

Så kan man säga.

Efter konserten fick jag ställa mig ute i friska luften och bara andas. För att sansa mig.

Den nivån.

Du fattar.

Jag hoppas verkligen att jag får chans att hennes julshow fler gånger. För detta var verkligen något utöver det vanliga.

En annan sak jag gärna visar är hur fint Hotell Kristina pyntat sitt växthus. Dessa fina pappersstjärnor gjorda av papperspåsar. Åh vad jag vill fylla vår inglasade balkong med såna när det blir vinter igen.

För vintern är väl inte inställd i år va? För nån måtta får det väl ändå lov att vara?

Äsch. Vad fasen. Äras bör det som äras kan.

Nu vet jag var vi åt och vad. Vi åt sketasmarrig laxlunch hos Valvet

… men var vi sista kvällen åt hamburgare någonstans minns jag inte. Kanske var det på Valvet det också?

Åh. Nu är jag trött på den här våren när allt blir inställt. Nu tänker jag längta tills det blir jul.

Det unnar jag mig.

Tittatillbakatisdag #1

I natt när jag inte kunde sova (åldern?) låg jag och funderade på bloggen. Tänkte att jag inte har så mycket roligt att visa eller att berätta om här just nu. Det händer ju så lite i livet nu. Jag jobbar, just nu 40% och är permitterad resten, och gör inte så mycket mer. Är rätt isolerad ihop med min man. Allt enligt reglerna. Och bara på grund av reglerna. Hade det inte varit för Dumma Smittan hade vi gjort massor av kul den här våren. Men allt har fått bokas av.

Så! Jag kom på att jag kan visa gamla grejer jag gjort och upplevt. Sånt som jag inte visat här förut. Det finns ju en del.

Vi börjar idag. Och eftersom det är tisdag idag så kallar jag numera detta för Tittatillbakatisdag*. Och så tänker jag att det blir såhär på tisdagarna. Ett tag fram över.

Är du med på det? Vill du se?

Jag börjar med en resa till Kosta som vi gjorde precis innan allt med Dumma Smittan drog igång. Det var precis då man började prata om den och vi hade ingen aning om vad som väntade oss. Det har vi inte nu heller, men det är lätt att konstatera att vi de här dagarna i Kosta hade noll koll. Vi hade hört talas om att det var på väg, men trodde att det var nått som inte skulle drabba oss nämnvärt.

Så fel man kan ha.

Vi åkte dit en fredag och åkte hem en söndag. Nästan exakt som vi brukar. Ja, vi brukar vara i Kosta. Vi kallar det för vårt torp. Och man åker till sitt torp så ofta man kan. Det vet ju varenda människa. Men trots att vi varit där så många gånger har vi aldrig råkat hamna i samma rum som förut. Förutom den här gången. För nu fick vi bo hos Göran Wärff i rum 135. Och där har vi bott förut. På självaste julafton. Det var 2017 och om det har jag inte bloggat en endaste bokstav. Så kan det vara.

Vi hittade inte på något särskilt. Shoppade inte nämnvärt heller. Vi bara tog det lugnt och vilade oss. Vilket ju var smart eftersom smittostormen drog igång när vi kom hem. Och sen dess vet vi ju att vi både fått vila oss men också behövt hålla i oss.

Om jag skulle ha köpt något på den här trippen så tror jag att det hade blivit den här boken och det här porslinet.

Porslinet fanns i en outlet och det fanns bara dessa tallrikar. Men jösses så fint.
För dig som får dåndimpen över finheten kan jag säga att det heter Sunnuntai och kommer från Arabia.

Eftersom jag vet att du kommer att tjata i två dygn om att få veta vad vi åt, om jag inte visar det, så ska jag här visa att jag åt följande. Jag tror inte att jag behöver berätta vad det är, men jag berättar gärna att vi åt det i glasbaren på hotellet. Och att det var jätteskitgott. Särskilt köttbullarna.

Ja, sen har jag inte så mycket mer att berätta om just den trippen. Men jag återkommer nästa tisdag med ett nytt oförglömligt avsnitt av Tittatillbakatisdag.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att jag har ljugit två gånger i det här inlägget.

1. Vi har bott i rum 209 två gånger.
2. Jag har bloggat om julen 2017. Om än väldigt lite.

Och så det här då, för ordningens skull:

* Jo, jag vet att det finns något som heter Throwback Thursday och att det är vida känt och allmänt vedertaget och att det är sen gammalt. Men eftersom det är tisdag idag kan jag inte kalla det för torsdag. Det fattar man ju. Därför blev det Tittatillbakatisdag.

Att skratta sig ur led

Vi var iväg på en liten trip i helgen. Till en av mina favoritstäder i Sverige.

Linköping.

Mycket trevlig stad. Stor stad där det finns allt och ändå lagom storlek för att man ska orka gå ”överallt”.

Vi åkte ganska tidigt på morgonen (Nåja. 10.00) och kom fram vid 11.30. Vi hade bokat ett rum på Elite Stora Hotellet men vårt rum var inte klart så tidigt så vi tog en sväng på Åhléns (skulle köpa läppstiftet jag skrev om sist, men det fanns inte) och lite andra ställen. Men tyvärr blåste det ishavsvindar så vi stod inte ut.

För att överleva var vi tvungna att gå in och äta någonstans. Vi valde att hoppa in på Hörnan Bar & Kök. Där stoppade vi oss Fish and chips. Och den fishen var inte att leka med vill jag lova. Skitgott! Ett litet och trevligt ställe med prisvärd mat och snygg inredning. Vi har aldrig varit där förut men blev nöjda.

Efter maten var vårt rum klart. Och jag föll pladask så fort jag satte min fot innanför dörren. Det var så himla fiiint!

Rum 318. Varsågoda!

Efter vila och upp-peppning fick vi ut på stan och passerade en bar på vägen mot målet. Där var det tvunget att tas en Guinness. Obligatoriskt.

När klockan slog 20.00 var det dags för show. Pernilla Wahlgrens Kort, glad och tacksam.

Jag hade förväntat mig att få skratta. Men att jag skulle skrik-skratta rakt ut i 100 minuter och nästan behöva gå och lägga mig direkt efteråt trodde jag inte. Alltså, det var det roligaste jag sett i hela mitt liv. Visst, kul med gamla favoritlåtar och nostalgi, men mest av allt otroligt kul. Sån humor och alla bjöd verkligen på sig själva. Och proffs är de också.

Nä. Fem Piccadilly Circus av fem möjliga. Det hade inte kunnat bli bättre.

Efter showen halkade vi in på ett favoritställe. Malt & Humle. Vi tänkte att vi kunde stå i baren och ta en öl bara. Så vi ställde oss där och köpte varsin öl.

Det var många som stod där kring baren. Men vi kände att det var okej att trängas lite. Vi hade trevligt och ölen var god.

Efter en stund erbjöd en av killarna som jobbade i baren oss att gå och sätta oss vid ett bord intill. Vi sa att vi gärna står upp. Och ölen var snart slut så vi tänkte inte stanna så länge. Men då bad han oss att gå och sätta oss. För vi stod lite i vägen. Sa han.

Så vi satte oss.

Kände oss skitdumma.

För runt om hela baren stod massa med människor kvar. Och trängdes.

I vägen.

Vi var inte berusade, vi var inte högljudda, vi betedde oss inte illa. Vi klagade inte och vi var inte på nått sätt jobbiga. Vi pratade med varandra bara och hade trevligt.

Men vi fick inte stå kvar.

Vi passade nog bara inte in.

Så jäkla fult.

(Nej vi stod inte mitt i entrén till köket eller i vägen för folk som ville gå förbi eller komma fram. Vi bara stod i baren, så som man gör. Som alla andra gjorde.)

Ett favoritställe som gjorde bort sig.

Dit går vi inte mer.

Men rummet. Jäklar vad fint. Och frukosten serverades till 12 dagen efter. Sovmorgon punkt se.

Och helgen. Så himla kul och härlig.

Mer sånt tack.

Stopp i… maskineriet

Jag hade velat skriva att det är stopp i avloppet. Men det känns som att det är nått annat än det jag vill skriva om. Så det kanske är grus i maskineriet det heter. Eller så är det stopp där bara.

Eller så säger jag bara som det är. Att jag har stannat upp. För att jag inte vet hur jag ska bete mig.

Jag har inte bloggat sen Jesus uppstod känns det som. Och jag har massa saker jag skulle vilja visa. Men jag vet inte hur jag ska börja.

Jag har ju inte ens visat förra julen.

Om jag nu måste det.

Men det måste jag väl? För jag vill det. Vill och måste är väl kusiner va? Och jag gillar ju kusiner. I alla fall mina. Om jag gillar dina kusiner vet jag inte. Men det gör jag nog. Jag gillar de flesta.

Så. För att komma vidare. För att komma igång. För att trycka på play igen, så kommer här förra julen. Julen 2017. Och sen tar vi det andra. Kanske blir det i kortare versioner än jag brukar bjuda på. Men det blir. Och nu börjar jag.

Låt oss ta oss tillbaka till julen 2017.

Minns du?

Såhär var min:

Vi drog till Kosta.

Vi börjar att kalla Kosta för vårt torp. Vi har inget torp men ett torp brukar ju vara ett ställe man gillar och som man återkommer till.

Vi har ett bra torp. Vi har till och med personal och folk som bäddar åt oss.

Vi trivs där.

Rum 135, hemma hos Göran Wärff. Vad jag vill minnas har vi inte bott i något av hans rum tidigare.

Jag tänker inte bli långrandig. Visar några bilder och så stänger vi julen 2017.

Det kommer ju för bövelen snart en ny.

Detta kan vara det konstigaste inlägget jag någonsin postat. Men nu blev det så den här gången.

Jag var tvungen att rafsa ihop något. För att kunna komma iväg.

Bröllopsdagen 2017

Min man och jag har bröllopsdag kring första advent. Mången gång har vi åkt till Hooks Herrgård för att fira detta. Mången annan gång till Kosta. Men i år bestämde vi oss för Gävle. Vi gillar Gävle. Och vi har så länge velat se invigningen av bocken vid första advent.

Så vi åkte dit. Just helgen då det var första advent.

Vi flyttade in på rum 360 på Clarion Hotel Winn. Ett hotell vi bott på många gånger och alltid varit väldigt nöjda med. Dumt att byta då tycker vi.

Vad hittade vi på då? Jo, inte så mycket faktiskt. Vi tog det väldigt lugnt, träffade trevliga människor lite här och där som vi pratade lite med, tittade på bocken, åt god mat, gick till en barberare (inte jag, min man alltså) och hade det väldigt, väldigt bra. En väldigt trevlig stad. God mat och glada människor.

En otroligt maffig förrätt fick vi i oss på Kalles. Vi var otroligt hungriga och blev helt häpna när de kom fram med detta plockberg. Så otroligt gott. Och snyggt. (Förlåt dassig bild men jag var ju nära att svälta ihjäl och kunde inte koncentrera mig så mycket på förevigandet.)

En annan kväll åt vi smarrig mat på Church Street Saloon.

Men mest av allt umgicks vi med varandra. Satt och tjatade i en och annan bar, handlade en klänning (Johanna) på Indiska och några läppstift (Colour Elixir, 853 Chili o 837 Sunbronze) på Åhléns.

Att se bocken invigas var större och häftigare än jag trodde. Jag trodde förvisso att det skulle vara mycket folk som var där och tittade, men jag trodde inte att det skulle vara sån fest i hela staden för detta. Det var fullt med folk på caféer, barer och restauranger och det kändes lite som om det var nyårsafton. Fast det var söndag första advent. Häftigt.

Jag fotade inte så mycket vid själva invigningen, men jag tänker att om man vill se kan man nog kika i de lokala tidningarna. Ty någon mästerfotograf är jag ändå icke.

Ja, så var det med det. Otroligt roliga och fina dagar. Väldigt trevlig stad och det är verkligen slående vilka trevliga människor som bor där.

Vi kommer absolut att komma tillbaka. Som alltid. Kanske inte till första advent, men många andra gånger. För det är så trevligt.