Vårvindar

Det blåser ändå rätt friska vindar nu tänker jag. Det kommer att förändras saker här framöver och det tycker jag ska bli bra. Även om nya vindar sprider andra dofter än man är van vid och rör till det lite på det perfekt dukade bordet. De vikta servetterna ramlar omkull lite ibland och det mår vi nog bra av. Man kan ju alltid välja att ställa upp dem igen. Eller kasta dem och vika nya.

Jag gillar att vädra ur ibland. Jag kan verkligen hamna i stunder då jag vill byta ut allt. Slänga allting och börja om från början. Kanske blir det lite extra så på våren. När vårsolen skiner in genom fönstret och lyser på damm och annat som legat gömt under vintern. När man tar av sig vinterjackan för att ta på den lite tunnare vårjackan kan man ju t ex passa på att rensa ur ryggsäcken en aning också. När man ändå har ställt ner den på marken.

Jag känner starkt att jag inte har ett så stort behov av att titta på TV nu när solen skiner på mig lite längre in på kvällen. Jag vill åka iväg och se nya saker och hälsa på hos människor jag inte sett på länge. Jag vill prata om nya saker och jag vill damma av.

Jag tänker även mycket på att jag vill lära mig att laga ny sorts mat. Inte ny som att den är uppfunnen precis, utan ny som att den inte har lagats i mitt hem på länge eller över huvud taget. Jag vill ha lätt mat med mycket grönsaker. Jag vill ha riven wokad vitkål och stark sås. Jag vill steka upp grönsaker med vitlök och skitstark chili. Jag vill pressa över 18 stycken lime över min mat som jag ska äta till lunch. Jag vill att maten ska smaka lite som en trevlig käftsmäll.

Det verkar som att jag behöver väckas till liv igen. Som att jag behöver en shot av ingefära, citron och chili och liksom starta om allting igen. En omstart. En nystart. Efter en lång tids dvala.

Eller så är det bara måndag och så fick jag kanske lite för mycket sömn i helgen.

I helgen lagade vi egen calzone. Nått jag velat göra länge. Köpte färdig pizzadeg i påse, färdig pizzasås på burk och strimlad skinka i ask. Gjorde en rund deggrej på bänken, hällde på lite tomatsås på ena halvan, strödde över riven ost och strimlad skinka och vek sen ihop allt och knipsade ihop kanterna. Under tiden drack vi upp en suröl som blivit bortglömd sen gissa när.

Det blev en skitful men helt ljuvlig calzone. Vill man se en bild, varför man nu skulle vilja det, så finns det en på mitt Insta. @plateofcupcakes

Jag börjar längta efter papper och penna känner jag och skulle kanske vilja skaffa mig en brevvän. Eller i alla fall en vän som jag kan skicka ett brev till då och då. Och när jag tänker efter nu så är det nog få av mina vänner som inte kan tänka sig att få ett brev från mig ibland. Så det är väl bara att sätta igång. Dock har min handstil blivit så otroligt otränad de senaste åren så frågan är väl om det är någon som kan läsa vad jag skriver.
Så skulle du få ett papper av mig med posten med en massa kladd på, då kan du tänka att det kanske faktiskt står något där. Även om det inte ser ut så.

Såg idag ett inlägg på Insta hos en tjej jag följer. Hon hade gjort en lista för dagen i ett litet block. Hon hade skrivit fina bokstäver med svart penna och sen strök hon över det hon gjort med en grön överstrykningspenna. Få saker gör mig så lycklig som pennor och papper och fina bokstäver. Eller varför inte pennor, porslin och fina bokstäver. Kanske har jag bytt ut virknålen mot en penna nu för en tid. För jag vet inte ens om jag kan virka längre. Men vad gör det? Jag får väl lära mig igen om inte annat. Det finns väl kurser i sånt tänker jag. Ifall min hjärna skulle svika mig.

Vad var ens det senast jag virkade? Det kan man fråga sig. Men jag borde virka mig en ny sjal. Det är ett som är säkert. Slutade virka ett tag när jag fick ont i axeln. Trodde att jag fått virkarm. Men även fast jag inte virkat så har jag lika ont ändå. Eller ondare. Och när jag googlat (hmmm) så har jag kommit fram till att jag har fått kontorsarm. Så jag tänker att det inte skulle kunna skada med lite virkning.

Och brevskrivning.

Särskrivning däremot ska jag försöka hålla mig ifrån.

Det och den där salta, salta lakritsen som jag åt så mycket av i lördags att jag fick ont i huvudet. Det hade kanske kunnat gå över om det inte hade varit så att jag försökt bota den med ännu mer lakrits. Till slut kändes det som om det ilade i skallen på mig. Det kändes lite sådär. Men slutade äta gjorde jag inte.

Världens saltaste lakrits.

Jag är så oerhört begåvad på så många sätt.

Jag vet att det är krig och att det är nära och alldeles förskräckligt. Men jag väljer att fokusera på annat i min blogg. Jag vill ha det så. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag inte tänker på det.

Smarta våfflor

Nu ska jag lära dig att göra asgoda, hälsosamma våfflor. Som går att ha både till sött och salt. Jag har ätit dem både med bär och med stenbitsrom. Fast inte blandat.

Bär och stenbitsrom verkar skitäckligt ihop. Varför skrev jag så?

Den här smeten blir 4 våfflor i mitt järn. Jag gillar att göra smeten tio minuter innan jag börjar grädda. Så sväller smeten lite.

Håll i dig.

Här kommer lösningen på många av dina problem.

Havrevåfflor

4-5 stycken

1,5 dl havregryn

1,5 dl (vanilj)kvarg

2 ägg

1 tsk vaniljpulver

1 tsk bakpulver

1 nya salt

Vispa ihop och grädda. Ät direkt.

Vad sa du nu då? Inte trodde du väl att du skulle få ett såhär bra tips en tråkig måndag i september.

För att vara en sån. Som.

En god och smart vän sa en gång, att för att vara en person som gillar att vara spontan, så är jag väldigt uppbokad.

Ja, det är som att jag är en person som gillar att blogga, men aldrig går in där man kan göra det. Utan istället gör sånt som inte alls rockar. För att säga, sånt som är skittråkigt. Och suger musten ur en.

Jag måste fylla på med mer must. Och lust. Och energi.

Jag har gjort så mycket kul så du anar inte. Men inget av det skriver jag om för jag orkar inte ta tag i det. Och jag gör allt så stort.

Och nu när jag bestämde mig för att blogga om grejer som varit så himla roliga, då funkar inte uppladdningen av bilderna. Jag började klocka sju och nu är klockan halv tio. Och jag måste snart lägga mig och dåna. För i morgon ska vi jobba minst 12 timmar. Fast vi får en räkmacka som plåster på såren. Ett bra plåster om du frågar mig.

Vad skulle du vilja att jag skrev om?

När vi var i Gävle, firade bröllisdag och invigde Bocken?

… eller om när jag bjöd hem min svägis på vinlunch och universums lätt godaste kroppkakor som någon någonsin gjort? Som var så goda att jag ville gå ut på balkongen och kasta dem på folk som gick förbi. För att få höra hur häpna de skulle bli när de tog en tugga och fattade att det godaste de ätit i sitt liv var som sänt från ovan?

… eller om när jag tog död på kaktusen som var så snygg och ståtlig. Fast nu för tiden ser ut som att den kräks över Ernst-loggan.

… eller om när jag och några kollegor tvingade en annan kollega att lära oss att göra tvål från grunden? Och öppnade en tillfällig fabrik hemma hos henne en kväll?

… eller varför inte om när jag rensade bland allt smink. Och la alla i tre  högar. En spara, en kanske-spara och en slänga. Och när jag var klar låg det fem saker i spara högen. Och kanske-spara-högen åkte rakt ner i soporna. Utan att passera gå. Ihop med det som definitivt inte ens borde kommit in genom dörren ens från början.

… eller om den nya superfina klänningen som ska få fira jul ihop med mig?

… eller vill du se vad jag fått i min kalender? Som jag kämpade mig till att få köpa. Av och till mig själv.

Eller så är du som jag. Som mest längtar efter inre frid och en liten mugg med kokhet glögg. Som jag dricker medan jag hoppas att julkalendern på TV är minst dubbelt så bra nästa år, än den är i år. Vilket inte borde vara så svårt. De kan visa vad som helst, allt är bättre. Än detta.

Jag fattar ju. Att du inte är så intresserad. Att du har mest knäck och julfrid i huvudet. Och det är fint. Så ska det vara. Men rätt som det är kommer jag in här igen och skriver en rad om Bocken. Och om hotellrummet. Och om när jag skänkte en massa saker till ett slags välgörenhet som är mer som vinst varje gång. Åt båda hållen.

Hängig rapport

Jag som typ aldrig är sjuk känner mig lite hängig. Och det vill jag gärna att du antecknar för det måste vara oerhört intressant för dig att veta. Värdefull information som förändrar mycket i din tillvaro. Så tänker jag att det måste vara.

Men jag tänker att det är min skyldighet, mitt i min sjukdom, att jag ändå berättar vad jag har för mig. Så här kommer en rapport. Om än lite hängig.

För en tid sedan var vi bortbjudna. Jag erbjöd mig att göra efterrätt. Slängde ihop en bananoffie pie (Jamie Olivers) och blev sjukt populär och självbelåten. Ett smidigt bakverk som inte ens kräver ugn. Sånt gillar jag.

Från mjukt och sött till taggigt. Jag planterade nämligen om några kaktusar för en tid sen. Jag har massor av kaktusar på vår inglasade balkong och där lever de och frodas när det är soligt och varmt. Dock är ju inte balkongen varm på vintrarna så jag måste ju ta in dem. Och då behövde några planteras om. För att hamna i inne-vänliga krukor.

Och kolla i den här aloe veran. Eller vad det nu är. Det fanns säkert 30 nya knoppar nere i krukan.

Otroligt ändå att något kan frodas och växa så under mina vingar.

Du som följt mig en tid vet jag att jag lipade tarmarna ur led för en tid sedan när min bästa kimono fastnade i en rottingmöbel på en uteservering. Och jag efterlyste ju en sån i bloggen. Men ingen hörde av sig. Men nu har jag hittat en ny som jag gillar och som jag beställde inom loppet av tre sekunder från att jag såg den. Även den här kommer från Lindex.

Ja, vi får hoppas att den är lika fin i verkligheten som på bilden.

Jag har virkat en grön sjal åt en jättegullig tjej som skrev och frågade om jag kunde gör det. Det kunde jag. Så jag virkade en och hon blev glad. Hon köpte även den grå.

Här kan man läsa mer om sjalarna.

I helgen var vi på Borås Djurpark. En höjdardag med strålande väder och förträffligt sällskap. Det var så himla smart att åka dit i lågsäsong och det var nästan på gränsen till överbegåvat att åka dit just i lördags eftersom vädret då visade sig från sin allra bästa sida. Tack alla.

Det vänstra lilla livet på bilden var ännu mindre när vi var där förra gången. Och den här gången hade hon med sig en lillasyster som inte fanns förra gången. Vi såg många fina djur. Höjdpunkten var nog en struts med diarré om du frågar mig och den vänstra. Sötaste djuret var nog de röda pandorna som satt hööögt uppe i träden och klämde…

Snyggast var nog alla flamingos…

En så himla fin dag. På alla vis.

Jag har virkat en gammal favorit också. En japansk docka.

Mönstret till dockan finns i en bok som tyvärr verkar vara lite svår att få tag på nu för tiden. Slutsåld överallt. Men såhär heter den och ser ut:

Sist men verkligen inte minst vill jag visa ett fat med godis som jag fick av några härliga gäster som var här för några helger sen. Snacka om a plate of cupcakes.

Om man får äta av godiset? Jo, det kan man ju göra. Om man inte är rädd för att få en arm avhuggen.

Nu ska jag se på Fråga Lund. Skitbra program.

Och skitbra jobbat av dig som orkat läsa ända hit.

Städtips

Ja, inte trodde man väl att det första inlägget 2017 skulle handla om städning. Men det gör det sörru. Och inte vilken städning som helst utan en av de svåraste. I alla fall tills nu.

Vi har glasdörrar i vår dusch. Eller som stänger till vår dusch. Helt klara, ingen frostning eller nått sånt. Jag tycker att de är jättefina. Men när vi bott här ett tag så såg jag plötsligt att de var helt vitfläckiga. Som att jag sprayat med vitt vatten och låtit det torka. Vita vattendroppar på hela dörrarna.

Jag överdriver lite nu, men det blir ju så mycket roligare då. Så jag fortsätter.

Jag har testat alla tänkbara medel jag hittat för att få bort fläckarna. Jag har till och med stått och gnidit dörrarna med en trasa dränkt i ättika. Där stod jag i stanken och det sved som eld på händerna efter en stund. För inte orkade jag gå ut ur badrummet, gå fram till städskåpet och hämta ett par handskar. Nej, nej.

Men så skrev jag en liten text på Instagram om mitt svåra kalkproblem. Och vad händer? Jo, som en skänk från ovan kommer det en förpackning till mig, med något för mig helt okänt. Det damp ner i brevlådan från snälla vännen Malin. TACK!

Jag gjorde som hon skrev. Dränkte en bit svamp i vatten och började sudda dörrarna.

Och det gick bort DIREKT! Jag behövde inte ens ta i.

Nu är de skinande rena hela tiden utan vita droppar från golv till tak.

Otroligt.

Jag åker inte precis förbi Gekås varje dag precis, men jag googlade lite och hittade några andra varianter. Och då såg jag att några av de här grejerna har jag sett när jag varit och handlat på ICA och sånt, men inte har jag trott att det var så otroligt bra grejer. För jag tänker att de från ICA och andra ställen är lika bra som de från Gekås?

Eller? Vet du? Har du provat?

 

Segmåndag

Måndagar är en transportsträcka i vårt hem. I mitt liv. Vi gör liksom ingenting. Vi jobbar. Gör det vi måste. Inget mer. Sen åker vi hem. Och låtsas att vi är sjuka.

Men idag drog vi till tippen. Och till en möbelaffär för att kolla efter lampor. Och sen åkte vi och köpte lättsaltade chips, tvål och nagellacksremover. Och så hem och stekte korv som vi åt framför ett avsnitt av Orange is the new black.

Det står lådor med grejer intill mig nu när jag sitter här. Det är pennor, papper, kuvert, hålslag och sånt i lådorna. Ni vet kontorsgrejer. Såna där saker man behöver i ett hem där man ibland gör pappriga saker. Som skriver brev och sånt. Jag hade tänkt att jag skulle ha gjort ordning det ikväll. Men jag struntade i det. Och nu känner jag mig lite dålig.

Inte för att jag är dålig. Men för att det blir dåligt när jag skjuter upp saker. Men det kommer en ny dag i morgon. Och då ska jag direkt hem. Inte åka omkring och göra saker och komma hem svimfärdig av hunger klockan 19.30. Det är superdåligt.

Superbra var det igår när jag kom på en bra idé. Jag vill inte ha gardiner i vårt vardagsrum. Jag vill kunna njuta av våra stora fönster och av utsikten. Men de som byggde och gjorde iordning här satte upp hållare för gardinstänger på väggarna innan vi flyttade in. Dumt. Så när jag tog bort dem blev det fula hål.

Men de som tänkte lite dåligt tänkte också lite bra. Så de lämnade rullar av tapeter till oss när de tapetserat klart. Så jag tog en bit tapet och stansade små pluttar med ett hålslag…

… topsade på lite lim på baksidan av pluttarna och satte dem för skruvhålen. Och nu får man typ ha lupp för att se hålen. Bland det smartaste jag kommit på. Det hade varit bra om pluttarna blivit typ en millimeter större, men nu blev de inte det. Så nu blev det såhär. Och det blev toppen.

Ett hett tips om ni behöver dölja hål i tapeter. Prova om det funkar. (Om det runt hålet är lite ojämnt kan man försöka trycka till det lite innan man sätter dit plutten.)

Om jag skickar in det här tipset till Allers kanske jag kan få 25 kronor.

Som att detta fantastiska inte skulle räcka så kan jag berätta att min svindyra, okända blomma har fått en knopp. Det händer inte ofta under mina vingar kan jag säga.

Nu ska jag gå och smörja in fötterna. Jag har för första gången i mitt liv fått sprickor i mina hälar. Inga djupa och inget allvarligt. Men det gör ont ibland. Så jag köpte mig en flaska Footmender. Och nu går jag under behandling. Minsann. Jag kan säga att det hjälpte direkt. Det känns och syns stor skillnad. Och framför allt gör det inte ont.

Ikväll är det tredje kvällen jag smörjer in. Det står att man ska smörja varje dag i en vecka. Eller nått sånt. Det är lite jobbigt att sova med strumpor, på grund av varmt, men det får man leva med.

Efter två dagar märker jag enorm skillnad. Verkligen otroligt. Så ja, den här produkten funkar.

Om jag får betalt för att säga detta? Inte så troligt va?

Trevlig måndagkväll.

Hugg i huvudet, idolpost och kakor på plåten

Det hände nått med mitt huvud för ett tag sen. Jag tänkte inte så mycket på det först, men sen har det fortsatt. Kommit och gått. Det är som att det är något som slår mig i huvudet ibland. Som att någon tar hundra nålar och trycker mot vänster sida av huvudet, någon stans mitt mellan mittbenan (som jag inte har) och örat. Det kommer helt utan varning. Ibland inte på flera dagar. Ibland 10 gånger samma dag. Slår till som en chock och försvinner lika fort. Mycket obehagligt. Och lite skrämmande. Ibland gör det inte så ont alls, ibland är det så jag tappar andan.

Jag har förstås, korkat och mycket dumt, googlat om detta och kommit fram till att jag med all säkerhet inte kommer att dö av detta, men att det beror på stress och spänningar. Magdalena Graaf beskriver t ex detta väldigt bra och väl. Och har fått många kommentarer värda att läsa.

Ja, vad annat än stress och spänningar kan detta bero på liksom?

Jag tänker att stressen beror mycket på flytten. Jag tycker att det ska bli fantastiskt kul på alla sätt, men det är rörigare än jag tänkte mig och hur mycket vi än rensar och tar bort så är det tonvis med grejer som ska med. Och flyttkort ska skickas och nya adressen ska anmälas och elen och bredbandet och parkeringen och nycklarna och den bokade hisstiden. Det är mycket nu.

Men det blir bra.

Det finns många saker som jag vill dra igång men skjuter framför mig på grund av att mycket är nerpackat och att det känns konstigt att dra igång saker som måste sättas på paus om bara några dagar.

Men en liten grej har jag gjort i kväll i alla fall. Bakat drömmar. Vi ska ha hemligt fikakalas för min kollega som ska sluta. Hon ska få present och fika. Hon läser inte min blogg, vad jag vet, men vad hon får i present tänker jag inte skriva här ändå. Internet är ibland mindre än man tror. Men det är typ världens bästa present. Det ska ni få veta sen.

Jag har också fått en present ikväll. Min idol Lotta Kühlhorn visade upp små väskor hon sytt på sitt Insta. Och frågade om någon var intresserad av att köpa. Jag fick spatt och skickade meddelande direkt. För det första, att få en möjlighet till kontakt. För det andra, att få köpa en grej hon designat OCH sytt själv. För det tredje, herre jäklar. För det fjärde, jag måste nästan lägga mig på golvet och djupandas.

Hon skickade ett mail och berättade vad jag blev skyldig, skickade sitt mobilnummer och jag swishade. Jag överöste henne med fina ord och beröm och hon skrev att hennes kväll blivit en lyckokväll på grund av det jag skrivit.

Mitt liv blev ett lyckoliv när jag insåg att jag kommer att få post i min brevlåda från Lotta Kühlhorn.

Jag borde köpa hennes bok. Men det får bli efter flytten.

Som allt annat.

I övrigt undrar jag när jag ska använda min nya klänning…

… om jag någonsin kommer att unna mig drömväskan…

… vad det är som hindrar mig ifrån att ta steget och om det blir något Sommar med Ernst i år. Eller kanske snarare om det blir någon sommar över huvud taget utan Ernst. Är det någon som vet? Har ni hört om han sagt något?

Såhär skriver TV4 på deras sida om Ernstan.

Sen har jag kommit på att mitt nya drömjobb är att jobba som bokuppläsare. Så har du skrivit en bok som ska bli talbok så kan du kontakta mig. Jag kan läsa högt, tydligt och fint och bjuda på drömmar.

För rätt så länge sen var det en tjej som mailade mig och sa att jag var roligare förr. Att jag legat av mig. Att jag skrev mycket roligare saker förut. Att jag liksom var mer levande tidigare.

Jag håller med.

Jag måste öva upp mig igen. Skriva kul. Berätta nått roligt. Skriva en julkalender. Rita en bild. Bjuda på ett foto. Rycka upp mig.

Det är dags för det nu.

I fredags var jag på after work. Jag drack lite för mycket rosévin och visade var skåpet skulle stå när det var quiz med frågor om schlager. Men jag skäms över att jag inte kommer ihåg att det var Mark Levengood som var programledare ihop med Jill Johnson 2005. Och jag skäms över att jag glodde lite för mycket på den där tjejen som hade så satans snygg klänning. Att jag drack lite för mycket rosévin skäms jag inte för över huvud taget. Jag hade superkul och kvällen gick ut på att fira av kollegan. Hon som slutar. Och det gjorde vi med bravur. Och vinet var gott. Och jag betalade det själv.

Och det var jag som kom på världens bästa present. Som kollegan ska få.

Så vad är lite för mycket rosévin. Herre gud. Jag tog mig hem själv. Skrek inte åt busschauffören. Drog inte till någon med handväskan. Dansade inte på borden. Klädde inte av mig.

Det finns inget att be om ursäkt för.

Det var så otroligt kul.

Onsdagstugg

Alltså vardagen. Den där. Den som jag tänker att jag inte tycker så mycket om. Som kommer på fjärde plats efter lördag, söndag och fredag. Men som vid närmare eftertanke är rätt okej. 

Idag har jag t ex skrattat så mycket på jobbet att jag nästan kissade på mig. (Nästan!!!). Jag har testat kvarg som smakade nötchoklad och som det var lika mycket fett i som i ett kopieringspapper. Och köpt en hel burk full med Brago-kex i miniformat. Och fått en tidning med Gudruns sommarnyheter. 

Och allt detta en rätt så grå och regnig onsdag. 

Jag har även känt mig tvingad att krama någon som jag inte alls hade lust att krama. Men han kom fram till mig och sa ”Åh heeeeej Susanne!” och liksom tvångstryckte sig mot mig. Och då la jag min arm runt honom (väldigt löst och nonchalant) och tänkte helt vuxet och moget ”Blä!” i mitt huvud. 

Jag fattar INTE vad det är med (en del)  män som får dem att tro att jag vill kramas bara för att jag är kvinna. Inte fasen tryckte han upp sig mot männen. Nä, där var det en artig utsträckt näve. Men är man kvinna, då ska man bli tryckt mot. 

Hade detta varit en man som jag tyckt illa om på allvar (typ en mördare eller någon som lagt krokben för mig och skrattat rått när jag ramlat och slagit ut alla framtänderna) då hade jag skrikit ”BACKA!!!” när han närmade sig, men nu valde jag att ta emot kramen och kramas lamt och tamt tillbaka. Men jag undrar verkligen. Varför måste kvinnor kramas? 

Fast jag kramas gärna med människor jag gillar. Det vill jag säga. 

Och jag har en hel låda mini-Brago i skåpet. 

Livet är ändå rätt stekigt. 

Måndagslivet

Ja, det där måndagslivet ni vet. Som börjar med besiktning av bilen och en hemsk huvudvärk och allmän koma-känsla. Men som ändå har något slags tjusning över sig. Det är något visst med alla veckodagar och att de kommer i sin ordning och att alla dagar finns. Om man som jag gillar rutiner är måndagar något som måste ingå och som kan vara ganska härligt att tjura över. Har man inte större problem än att man kan vara småsur över att det är måndag så har man det ganska bra.

Skrev hon och lyssnade på sin nya favoritlåt Lift me up med Jeff Lynne.

I helgen har vi varit iväg på festligheter. En kär kusin ställde till med stor fest på grund av bemärkelsedag och vi var inte sena att åka dit och gratulera och tjoa och tjimma och kalasa. Träffade gamla kära bekanta jag inte sett på länge men träffade även på för mig nya människor som jag blev väldigt förtjust i. Hade supertrevliga samtal om allt möjligt som gav mig otroligt mycket. Heja nya trevliga människor. Mer sånt. Tack på förhand.

Jag var otroligt dålig på att fota under kvällen, vilket jag ångrar djupt. Men det var väl för att jag var så upptagen med att prata. Och det var väl bra att jag gjorde det.

Men lite i alla fall..

Före…

… och efter… (ni vet, när alla vännerna gått hem)

En fantastisk fest som jag är jätteglad över att få varit på. Tack liksom.

Vi inkvarterade oss på ett otroligt charmigt ställe i närheten av festen. Stället heter Rönninge Kungsgård och visade sig vara en riktig tiopoängare. Charmig inredning med spetsgardiner, trasmattor och blommor från trädgården i små vaser. En urgod fin frukost som serverades på fina små fat och skålar. Otroligt charmigt. Så långt ifrån de stora hotellkedjorna man kan komma och så otroligt sött och fint och trevligt. Jag kan verkligen rekommendera stället för alla som behöver någonstans att bo där i krokarna. Superfint.

På vägen hem från Stockholm stannade vi på Linköpings Universitetssjukhus och hälsade på vår lille favorit-darling-kille som tyvärr, tyvärr, tyvärr har drabbats av diverse elände men nu ändå är så pass frisk och kry att han får ta emot besök. Vår lille favorit som i vanliga fall är stark som en björn och ska brottas och sen han föddes har varit mycket starkare än vad som är normalt (fult ord det där normalt, jag menar snarare än vad som är vanligt) men som nu mest bara orkade ligga stilla och titta på oss med sina stora blå ögon.
Hjärtskärande verkligen att så små barn kan bli sjuka och att de kan bli så illa medtagna av baciller, virus, infektioner, inflammationer, bakterier och annat (jävla) skit. Det var ett otroligt jobbigt besök på många sätt men det var väldigt fint och läkande att få träffa både honom och hans föräldrar. Vi åt hamburgare ihop och vi fick höra att han absolut är piggare nu än för någon vecka sen. Det tröstar och hjälper naturligtvis, men helst skulle jag ju vilja att alla sjukdomar och allt elände drog dit pepparn växer. Små barn ska inte behöva ligga utslagna i en sjukhussäng och ha slangar i näsan, i halsen och diverse andra hemskheter.

Känslor som är svåra att hantera känner jag. Men tanken på att han bli bättre och bättre tröstar förstås.

Måste skriva om något upplyftande nu känner jag.

Min bytarsida visar sig hela tiden vara det bästa jag någonsin kommit på. Får ofta mail som frågar om byten och jag har till och med fått saker utan att behöva ge något tillbaka. Det finns ett stort behov av rensning märker jag, både här och där och det märks på många sätt att många människor insett att de har för många saker.

Nu senast ville Ylva ha min flaska med macaroner och mina ärtskidor. Och för detta ville hon ge mig en bok. Otroligt kul. Heja byten. Tack snälla Ylva.

Nu ska jag fuldansa till Billy Joels Seen the light go out of Broadway och tänka att jag är lyckligt lottad som får vara med om en så fin helg. Är tagen av möten med släkt jag inte träffat på alldeles, alldeles för länge, nya bekantskaper och en liten, liten fantastisk kille i en stor sjukhussäng.

Ja, såhär blödig blir man när man är 40+ kan jag säga till er som inte vet något om detta ännu. Nu vet ni vad ni har att se fram emot. Köp upp er på näsdukar. Ni lär behöva dem.

Lycka till.

 

Söndagsrapport

Här kommer en rapport från en helt vanlig söndag i början av augusti.

Den här veckan har man börjat arbeta igen. Det har gått väldigt bra och väldigt dåligt på samma gång. Men det känns helt okej att vara igång med rutinerna och matlådorna igen och det känns helt okej att längta efter fredagen och att ha lite lätt söndagsångest. Det känns hemvant och trevligt. Ekorrhjul behöver inte alltid vara av ondo. Även om jag röstar på att man ska kliva ur dem lite nu och då och känna hur det känns.

Den här veckan har i stort sett, fram till helgen, bara bestått av två saker. Arbete och nackspärren från helvetet. Alltså, jag har haft nackspärr förut, men jag har definitivt aldrig förut haft N-A-C-K-S-P-Ä-R-R!!!. Det var första gången. Vi snackar sån smärta att det inte ens gått att öppna munnen mer än på glänt. Man kan inte tro att det kan göra så ont i nacken av att gapa för att kunna få in lite fil.

Men nu är det bättre. Otroligt mycket bättre. Jag kan till och med gäspa utan att nästan svimma.

Jag har, för att muntra upp mig själv och spärren, roat mig med att se två söta filmer. Den gula filmen blev en otroligt favorit. Jag kommer absolut att se den igen någon gång när jag känner att jag behöver muntras upp. Dock vill jag nu även skola om mig, säga upp mig och öppna en skitmysig restaurang.

I fredags kväll var jag ensam hemma och lekte ungkarl. Jag hade tyvärr ingen nätbrynja och heller ingen burköl, men jag åt köpt mat, var iklädd hemska mysbrallor och hade fötterna på bordet medan jag kollade på en film. (Just det! Jag såg en film till, men den var inte bra så den skriver jag inte om.). Jättesmarrig hämtsallad från Willy’s.

Mozzarellabollarna var jag tvungen att dela i två delar för att få in dem i munnen. Ja, ni hajar. Gapa stort var det inte tal om.

I fredags fick jag en extralåda från Glossybox och vad den innehöll ska jag berätta om någon annan gång.

Igår hade vår matklubb träff igen och vi fick god mat och hade väldigt, väldigt kul. Det var en smidig träff för mig och min man för vi bor näst intill grannar med dem som hade träffen igår. På med träskorna bara och gå några kliv och så är man framme.
Kvällens tema var överlevnad. Så välkomstdrinken serverades i kåsor. Ohyggligt kul. Och gott.

 

Nästa gång är det vår tur att ha träffen hos oss. Det blir lattjo. Efterrätten har vi spikat, men det andra… ooohhh… vi undrar vad det andra ska bli.

Flera matklubbsträffar: Juli 2012, Oktober 2012, Februari 2013 (hos oss), April 2013, Juni 2013.

Ja, det är väl det man kan säga om den här veckan. En bra vecka. En kom igång igen-vecka men ändå inte. Rutinerna ger jag high five och nackspärren ger jag en pungspark.

Hur har eran vecka varit?