Idag om ett år. Med konmari.

Jag bestämde mig ju för en tid sen, att göra skillnad. Att om idag om ett år så ska jag ha klarat av tre saker. En resa, en annan sak och så en slutgiltig rensning. Av hemmet. Idag om ett år är den 19 mars 2019. Då ska jag alltså ha rest en resa, städat ur och rensat ur varenda vrå och gjort en grej till.

Jag kommer att klara det.

Ingen av grejerna är omöjlig.

Jag gjorde först en planering av rensningen. Tänkte att det säkert är smart att ta ett rum i taget. Att rensa ur sovrummet först, med allt vad det innebär och sen gå vidare till kök eller badrum eller vad det nu skulle bli.

Jag var supernöjd med min plan och köpte anteckningsbok och började planera.

Precis innan jag hann börja fick jag ett mess från en snäll vän som frågade om jag läst boken The Life-Changing Magic of Tidying av Marie Kondo.

Nix pix. Inte läst ett ord.

Men jag förstod efter en liten stunds fundering att det handlade om detta med konmari som jag hört lite om. Och sett på Instagram, men inte förstått vad det inneburit.

Jag har BookBeat så jag kollade om boken fanns där och det gjorde den, så jag började lyssna. Och blev helt uppslukad efter bara några minuter.

Det här handlar om en helt ny grej för mig. Jag som rensat i snart 47 år men aldrig blir klar. Jag blir ju aldrig nöjd. Aldrig färdig. Och trots att jag rensat hur många gånger som helst (till och med rätt rejält vid en flytt för 1,5 år sen) så känns det inte som att jag blir färdig någon gång. Jag har nästan lika mycket kvar. Ändå.

Och jag är så himla tacksam för att jag fick det här tipset i slutet av mars 2018 och inte i början av mars 2019 när jag nästan ska vara färdig.

Det finns massor av sidor på nätet och inspiration på Instagram (Marie Kondo heter @mariekondo på Insta, kolla in henne där!) så jag ska inte tjata ut dig för mycket här i bloggen om hur man gör och vad det handlar om, men lite måste jag ändå få berätta. Jag är ju som nykär. Måste få dela med mig. Och jag har inte lyssnat klart på boken ännu, så jag är verkligen inte fullärd, men detta är så bra, så bra!

Några ”regler” som jag skrivit upp som förändrat mycket för mig…

  • Rensa en kategori i taget, inte ett rum.
  • Kategori: Kläder, smink, kaffemuggar, tallrikar, böcker, tidningar, papper…
  • Var effektiv, gör det till en happening. Låt inte en kategori ta för lång tid. Gör klart med en gång.
  • Känns en kategori för stor – dela upp den! (T ex Kläder – byxor, tröjor, klänningar, jackor…)
  • Släng inte en sak om dagen. Gör klart en kategori på en gång.
  • Rensa först, innan du ens funderar på hur sakerna ska förvaras efteråt. Fundera inte ut en ny förvaringslösning medan du rensar.
  • Lägg upp sakerna framför dig så att du får en bra översyn.
  • Fokusera på det som ska sparas, inte på vad som ska slänga.
  • Ta en sak i taget i dina händer och känn efter. Varje sak ger olika känsla. ”If it sparks joy, keep it.”.
  • Börja med sånt som är enkelt. T ex kläder. Ta fotografier på slutet. (Det är enklare att rensa bland kläder än foton, mindre känslosamt).
  • Berätta inte för dina föräldrar/anhöriga om/att du tänker slänga saker från din barndom. Risken finns att de försöker övertala dig att spara eller känner sig ledsna över att du vill göra dig av med sakerna.
  • Om det bor flera personer i ditt hem, tjata inte på att de också ska rensa. När du rensar kommer det till slut att ”smitta av sig” av sig själv.

Jag har även lärt mig att det är mycket bättre och smartare att vika ihop sina kläder än att hänga upp dem eller att ha dem i högar i lådorna. Det är bättre att vika ihop strumpor och trosor än att ha dem slängda i en låda. (Ja, jag vet. Man kan knappt tro det. Men så är det tydligen.)

Igår gick jag igenom alla trosor, strumpor, strumpbyxor, tights och underkläder som jag har. Det som förut tog upp två lådor och en hylla får nu plats på en halv hylla och en låda. Och det beror inte på att jag gjorde mig av med så mycket utan på att jag nu vikt ihop allting snyggt. Och inte längre gjort bollar av strumporna.

Jag fick typ begär av allt vikande och tog min mans strumplåda också. När han kom hem frågade han var jag gjort av alla hans strumpor. Han tyckte att det såg ut som att jag slängt hälften. Jag skulle aldrig slänga hans grejer utan att fråga, men genom att vika ihop dem (istället för att förvara dem som trassliga bollar) blev halva lådan tom. Helt otroligt.

Marie Kondo tycker att man ska vika så många av sina plagg som det bara är möjligt. Istället för att hänga på galge. Jag förstår grejen med detta, men har inte den möjligheten då lådorna är för få i vår garderobslösning. Men jag ska försöka hitta på nått tänkte jag… Fundera ut nått smart.

Jag har även gett mig på skor, smink, krämer, nagellack, rengöringsmedel, tvål och sånt… och en del annat. Och det går så lätt och blir så bra när jag fokuserar på vad jag vill behålla istället för vad jag vill göra mig av med. Tänk att det kan göra så stor skillnad att tänka tvärt om.

Och att samla ihop exakt allting man har inom en kategori gör också rensningen mer effektiv och bestående. I går när jag rensade bland läppstiften fick jag hämta dem från hundra ställen. Badrummet, handväskan, resenecessären och så vidare. Det var många fler läppstift än jag trodde som fanns i mina ägor. Jag trodde att jag hade högst fem. Sanningen var att jag hade mer än dubbelt så många.

Nu äger jag så många som jag trodde jag hade från början. Och som jag var helt nöjd med. De andra är borta. Och det är toppen.

Ja, jösses. Jag har bara börjat, men jag känner att det är på riktigt den här gången. Med den här metoden kommer jag att gå i mål. Bli klar och bli färdig.

Den här gången är det på riktigt.

Annonser

Sy en liten väska

Jag fick frågan om jag kunde ta och sy ett litet fodral att ha så kallade sanitetsprodukter i. Helst av gamla resttyger.

Och ja, det verkar som att jag kunde det. På ungefär en halvtimme. Det är rätt coolt ändå. Från tygbitar till fodral på mindre än en halvtimme.

Jag hade inget mönster, jag höftade.

Nä, jag ljög. Det var ingen som frågade. Det är ju ingen som frågar om sånt nu för tiden. Jag behövde det själv. För mitt förra gick sönder. Men jag har sytt det själv. Det har jag.

Jag ljuger inte om vad som helst.

En liten resumé

Man vet att det är länge sen man laddade ur bilderna från sin kamera, när man lagom till påsk hittar en julbakelse när man väl tar tag i sig själv och kameran.

Men vi blandar och ger lite här och känner oss lite fria och härliga, så här kommer påskpyntet också som jag ställde på tallrikarna när vi hade gäster för en vecka sen.

Inte lika fina och roliga som påskstrutarna jag gjorde förra året, men ändå kul. Och uppskattat.

Och eftersom jag ändå har dig på tråden tänkte jag att jag kan visa lite annat som har hänt i mitt liv sen sist. Bildligt. Som ett slags fyrverkeri i bilder och happenings.

Eller nja. Inte så mycket fyrverkeri. Eller happenings. Mer bilder. Bilder jag tagit.

Så kan man säga.

Tagna bilder.

Varsågod.

Jag hittade ett sött porslin på Erikshjälpen. Jag behöver inget porslin så jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Men så kom jag på att jag kan stapla det på hög och göra en ljusstake av det. Så det gjorde jag. Det blev sött och kul.

För säkerhets skulle har jag även virkat några sjalar till. Ja, jag har begär. Men det vet du ju sen tidigare. Jag antar att detta är nummer 15 och 16 i ordningen. Och det var vinter, mörkt och kolsvart när jag fotade dem… men jag kan berätta att den första är syrénlila (nummer 561) och den andra är…

… rosabrun… (nummer 549 som inte verkar finnas längre).Så nu kan jag lägga till en ny färg bland de andra. 561 syrén.

Sjalarna är som vanligt virkade med Tilda-garn, med det här mönstret, det går som alltid åt 6 nystan och jag använder virknål 3,5.

Ibland händer det att det blir garnstumpar över av sånt jag virkar. Då är det kul att kunna använda det till nått. Till exempel en isbjörn.

Honom gjorde jag av restgarner och mönstret köpte jag av Bigbebez hos Etsy. Han fick förresten flytta i söndags. Han bor numera hos en nybliven fyraåring och trivs som sjutton där har jag hört.

Man fattar ju att han trivs bättre i nya hemmet. Det är ju i regel lite mer party och rock n’ roll hos en fyraåring än hos en som fyller 47 om inte allt för många månader.

Ja, och så har jag gravat några äggulor. Men jag har inte testat dem än så jag tror att vi tar och suger på den lite så återkommer jag i ärendet.

Inte min smartaste dag

Blev kallas till ett möte för ett tag sen. Med kollegor från olika länder. Som var hemma i sina egna just länder. Och jag i mitt land.

Tio minuter innan mötet, som var idag, blev jag upprörd över att jag inte visste var mötet var. Det stod ju för sjutton inte i inbjudan. Jag ringde en snäll kollega som finns på samma ställe som jag. Och frågade honom. Han sa ”Susanne, det är ett telefonmöte…”. Och jag sa ”Ja, men vart ska jag gå då? Ut till dig eller?” Han blev tyst. Och sa så vänligt som det bara gick. ”Du behöver inte gå någonstans. Du kan ju ringa det numret som står i inbjudan, från din egen telefon…”.

Vi skojade lite om att ögonkontakt är omodernt och så. Sen la vi på.

Tre minuter senare stod han i min dörröppning. Och sa att han gärna var med i mötet från samma telefon som jag. Sen drog han min besöksstol intill min stol. Och sen hade vi mötet ihop. Med högtalaren på.

Nu gillar jag honom ännu mer.

Sen var dagen toppen ända tills jag var hos frissan. Och sa till min frisör-vikarie att jag från och med nästa besök vill gå tillbaka till min ordinarie. Eftersom hon är tillbaka igen.

Då blev det dålig stämning.

Jag gillar inte dålig stämning.

Men jag gillar när jag vågar säga som jag tycker. Eller ifrån.

Trots att deon jag tog på i morse försvann redan när jag inte visste vilket konferensrum jag skulle gå till. Vissa dagar behöver man dubbeldeo.

Partytrick

Kan du nått partytrick?

Om jag hade varit sju år fortfarande hade jag sagt att jag kan buktala. Det ansåg jag nämligen när jag var typ sju. När jag visade min talang och uppträdde för mina anhöriga så trodde jag att de skrattade för att de blev så glada över att jag var så duktig. Att min talang gjorde andra människor lyckliga.

Joråsatte.

Nu för tiden har jag inget partytrick alls. Ett tag var jag en jäkel på att jonglera. Med tre bollar eller äpplen eller nått annat. Det kan jag inte längre. På grund av slutat träna.

Jag skulle vilja kunna nått sånt där kul. Inte för att göra mig märkvärdig utan för att det är kul.

Och om jag lägger till detta i ”Idag om ett år” som jag skrev om igår, så borde jag ju kunna bli en liten expert på nått.

Ska bara tänka ut vad.

Gärna nått lite onödigt.

Idag om ett år

Har ni sett programmet på SVT? Idag om ett år. Ett trevligt program där man får träffa människor idag och om ett år.

Ja, eller idag och för ett år sen. Kanske snarare.

Människorna har haft olika mål. Gå ner i vikt, träffa sin biologiska mamma, ha sin första date, träffa en man, göra tjejklassikern, lära sig trixa med en boll. Såna grejer.

Jag tänker att ett år är länge. Många dagar. Man kan uträtta stordåd.

Man kan också låta året gå bara. Lalla runt och slappna av. Vänta på bättre tider eller helt enkelt bara relalalaxa.

Idag om ett år har det gått ytterligare ett år. Det fattar man ju. Det är ju enkel matematik. Samma datum ett år senare. 17 mars nästa år. Då har det gått ett år. Det kan gå jäkligt snabbt utan att något särskilt har hänt, eller jag skulle kunna ha uträttat ett underverk.

Jag är sugen på det där eller. Med underverket. Jag har två grejer jag skulle vilja vara klar med om ett år. Eller tre. Men den tredje grejen är en resa och den är det bara att boka. Och dra. Så där ser jag inget hinder. Behöver inte kämpa med den prylen. Jag gör det bara.

Men förutom den smidiga grejen har jag två saker till. En är att göra färdig rensningen av hemmet. Att om ett år ska allt ha gåtts igenom. Och allt som inte är av värde har fått gå vidare.

Värde som i känslomässigt värde eller praktiskt värde. Eller snyggvärde. Inget ska få stanna av den ensamma anledningen ekonomiskt värde.

Det funderar jag på.

17 mars 2019.

Idag om ett år.

Resan, rensningen och det andra.

Av varandra tre oberoende saker.

Jag klarar dem. Behöver ta i. Men inte så mycket att TV skulle komma och intervjua mig om jag klarar det. För så svåra saker är det inte. Det handlar bara om att börja. Att inte vänta till sen.

Där har vi min svåraste grej.

Att starta.

Men jag tror att jag gör det nu.

Startar.

Ska bara bestämma mig för hur resan ska se ut. Inte den redan jag ska packa till och fara iväg på. Den andra resan. Års-resan. Vad ska den innebära? Hur reser jag genom den?

Det ska jag bestämma. Och så sätter jag ett startdatum.

Kanske måndag 19 mars.

19 mars 2019 ska alla tre grejerna vara klara.

Ja. Rimligt.

Jag tror att jag kör.

Besiktning

Jag skrev ju det. För ett tag sen. Att det är många jobbiga saker den här månaden. Bland annat besiktningar. Av olika slag. Inte bara bilen. Utan även mig. Det är några av de otroligt bajsiga sakerna som händer i mitt liv just nu.

Nej. Här bedes inte om ursäkt för något ordval inte. Det är inte mitt fel att livet suger ibland och att det då krävs det starka ord.

Skyll inte på mig.

Som om det inte räckte med allt det där som jag redan var beredd på så tillkom en grej. Som lök på laxen. Grädde på moset. Som mousserande till På spåret.

Besiktning av öra.

Jo, men visst. Som lakritstopping på hallonglassen så har jag fått ont i ett öra. Premiäront. Har aldrig förut haft värk inuti ett endaste av mina öron.

Så. En besiktning av hammare och stigbygel tillkommer inom kort. Eller trumpet och hörselgång. Eller vad det heter. Bland allt det andra roliga.

Som dipp till chipsen.

Som räksallad på grillkorven.

”Livet är en strid Madicken, men det vet du inget om.” sa Linus-Ida när jag var liten. Och jag undrade vad fasen hon snackade om.

Men det blir bra allting. Jag ska vara tacksam. Såklart jag ska.

Men ändå.

Men på lördag får vi hem vänner på middag. Och det är en så himla fin belöning.

Allt blir bra. Jag ska bara genomgå lite bajsiga grejer först.

Nu kämpar vi på. Alla tillsammans.

Vi klarar det.

Du och jag.

Båda två.