Söndag

I hela mitt liv har jag haft svårt för söndagar. Dumt. För söndagar är i min värld en ledig dag. Utan måsten och åtaganden. 

Jag har alltid varit lite låg på söndagar. Tyckt att festen är över och nu är det slut på vilan och friheten. 

Till detta hör att jag tycker om mitt jobb. Det har inte alltid varit så. Jag har jobbat på en del ställen som inte har rockat så fett. Om man säger så. Men nu trivs jag. Jag gillar mina kollegor. Jag trivs. 

Men lördag är bättre. Och söndag är snart måndag. 

Så istället för att njuta av söndagar tänker och känner jag att festen är slut. Och nu är det måndag. Trots att söndagen är en egen dag. Som är ledig. 

Hur känner du för söndagar? Om du känner som jag, hur försöker du göra det bättre? 

Jag försöker inte ens göra det bättre. Men jag borde börja. 

För offerkofta varje söndag är lite sunkigt. Och stickigt. 

Det perfekta bakverket

Jag är, trots namn på blogg, inte någon fikabrödsfantast. Alltså det är ju gott att fika och en bakelse är ju smarrigt. Men jag väljer egentligen hellre en god macka. En räksmörgås slår ut en bakelse alla dagar på året. Om man frågar mig.

Men jag gillar ju att fika. Och framförallt så gillar jag kalas. Och jag gillar det kreativa i att baka. Jag gillar skapandeprocessen bättre än ätandet. Jag tycker ofta att det ser godare och finare ut än vad det är.

Men jag tycker ju att det är gott. Det tycker jag ju. Förstås.

(Men jag väljer chips framför smågodis 99 gånger av 100 om du förstår vad jag menar.)

I alla fall. Jag tycker att prinsesstårta är den godaste tårtan. Och jag tycker att semlor är rätt så… banala. Goda, men inte så himla himlastormande. Jag är inte så imponerad att jag brallar på mig direkt.

Tills nu.

För nu har man gjort en kombo. I alla fall i min del av världen där jag bor.

Här har man börjar sälja prinsessemla.

Och detta min vän, är det godaste bakverket jag någonsin ätit. En perfekt kombo av sånt som jag gillar. (Några flarn chips bredvid på tallriken och vi är hemma!)

Det är en helt vanlig semla inuti. Ja bulle, grädde och mandelmassa du vet. Men ovanpå bullen finns ett lager marsipan. Och i grädden finns en klick hallonsylt.

Lägg ägg.

Jag måste baka såna här. Jag bara måste.

En hemlig sjal

Det här inlägget är hemligt. Så visa det inte för någon. För den här ska jag ge bort i present. Lite senare längre fram i år. Men nu är den redan klar. För jag har ju begär, det vet du ju.

Den här gången blev det en mörkturkos. Även om bilderna visar ljusturkos.

Garnet heter som vanligt Tilda och kommer från Svarta Fåret. Jag har använt virknål 3½ och det gick åt 6 nystan. Och mönstret finns här.

Om du har gjort din Plate of cupcakes-läxa (varför du nu skulle göra det?) så vet du att jag har gjort en petrolfärgad sjal tidigare. Jag tänkte att det var lite samma färg som den här är. Men ack så fel. Det skiljer rätt mycket…

Den nya sjalen ska ges bort som sagt. Om ett ganska långt tag. Men i mitt nya liv 2017 så gör jag saker i tid. Istället för i sista sekunden. Och det känns bra.

Nu ska jag slå in den också. Så är det också klart.

Och du, du får ha en fin lördag så länge.

Och här kommer något riktigt nördigt. Ursäkta. Eller inte. Varsågod menar jag. Ju.

 

En vinröd en

Ja du vet ju. Jag kan inte sluta göra sjalar. Forget me knot-sjalen är så rolig att göra och Tilda-garnerna är så fina. Så jag kan inte sluta. Och jag kan inte få för många. Och det är så bra för själen.

Så jag gjorde mig en vinröd. Den blev fin som snus.

Jag håller redan på med en till och jag har ingen som helst plan på att sluta.

De här färgerna har jag gjort sjalar i tidigare.

En del färger har jag virkat i flera gånger på grund av presenter. Antracit och grön till exempel.

Några av de tidigare: Antracit, grå, grön, rosa, petrol, korall.

Att göra egen halloumi

Du vet Mandelmanns Trädgårdar. Deras program som går på TV nu. Fantastiskt Förra veckan gjorde de ju fjälloumi. Halloumi fast med mjölk från en fjällig ko. Vi har ju ätit den när vi varit hos dem och jag har alltid undrat hur man gör.

I torsdags fick vi ju se när de gjorde sin fjälloumi och jag kollade på klippet både en och sju gånger och sen googlade jag lite och jag blev väldigt förvånad över hur enkelt det är.

Så jag gick och köpte fem liter röd mjölk, en liter naturell yoghurt, en liter fil och en flaska löpe. Allt fanns i kyldisken på ICA i min lilla stad. (Ja mjölk finns där jämt, men löpen blev jag lite impad över att de hade.)

Sen satte vi igång!

Mandelmanns fjälloumi

(vi gjorde en halv sats)

  • 10 l mjölk
  • 1 dl filmjölk
  • 1 dl yoghurt
  • 3 ml löpe (jag tog ½ msk till en halv sats ost, förklarar varför längre ner i inlägget)
  • havssalt

Gör så här

  1. Värm mjölken till 36 grader i en stor gryta. Tillsätt filmjölken och yoghurten. Låt stå i ca 20-30 minuter. Rör i löpen och låt blandningen stå med lock på i 45-60 minuter. Nu har mjölken stelnat.
  2. Bryt massan med kniv eller en ballongvisp så att den delar sig i ca 1 cm stora bitar. Värm massan till 42 grader under omrörning och ta kastrullen från värmen. Rör om då och då under 30 minuter.
  3. Fånga upp massan med en trådsil och lägg den i ett durkslag (gärna i en ostduk). Obs! Låt vasslen vara kvar i grytan. Lägg en tyngd på ostmassan (eller häng upp ostduken) och låt stå i minst 30 minuter, men gärna 1–2 timmar. Vänd massan efter halva tiden.
  4. Värm vasslen i grytan till 85 grader. Skär osten i bitar och lägg ner dem i den varma vasslen. Låt grytan stå på värmen så att den håller runt 85 grader i ca 30 minuter, eller tills ostarna flyter upp. Ta upp dem och gnid in dem med salt.
  5. Lägg ostarna på sval plats och låt dem rinna av i 24 timmar. Förvara sedan i kylen (du kan också frysa dem).
  6. Stek ostarna i olja i en het stekpanna någon minut på varje sida. Den proteinrika fjälloumin är en bra ersättare till tallrikens kött.

Receptet kommer från Köket.

Inget man ska göra är svårt, men det tar ganska lång tid. Från mjölkpaket till kylskåp tar det cirka 5 timmar. Men vi skyndade oss inte nämnvärt och vi hann se både På spåret och äta fredagsmiddag under tiden. Så det tar tid men är varken svårt eller jobbigt. Och det enda du behöver är ingredienserna, en stor gryta, en termometer, ett durkslag och en kökshandduk. Fantastiskt. Minimalt med disk och inget kladd.

Varken jag eller min man har lagat något liknande förut, så vi tänkte lite att vi kanske inte kommer att lyckas så bra såhär första gången. Men allt gick som en dans. Det stelnade och det gick att skära det i bitar…

Vi hängde upp vår ost i en handduk över diskhon. Där hängde den och droppade i ungefär 2 timmar.

Om det var något som blev lite misslyckat så var det formen på vår ost. Den var rund när vi stoppade ner den i handduken, men när den hängde där och droppade formade den sig till stor droppformad klump med lite strån högst upp.

Så våra fyra bitar som vi sen valde att skära ut, blev inte så vackra. Nästa gång ska vi absolut göra osten i en form. Kanske en typ av matlådeburk som vi gör hål i botten på. Vi får se.

Vi skar fyra bitar som sagt, kokade enligt anvisningen, saltade in dem och la dem i ett durkslag med plast över. I kylen. Sen fick de ligga där i nästan 24 timmar. Eller nä, tills vi inte kunde vänta längre. Kanske 18 timmar.

Ja och så skar vi upp en av bitarna och stekte i rejält med smör. För så gör man.

Och jag ska säga en sak nu. Och det är att detta var ett av de mest lyckade projekten vi tagit oss för. Det var otroligt spännande och kul och det blev så löjligt gott att vi blev så malliga att vi ville ringa på hos alla grannar och skrika rakt ut att vi gjort den godaste osten i världshistorien.

Fast det gjorde vi inte. Vi bara åt och åt.

Vi kommer absolut att göra detta igen och vi kommer att testa andra sorters ost också. Om man låter bli att koka osten och sen bara lagrar den ett tag (3 månader eller 3 veckor… Minns inte, får kolla på klippet igen!) så har man en god gårdsost. Och jag ha även läst recept på mozzarella som jag måste testa.

Men detta. Fjälloumi-Halloumin. Den blev sådär gnisslig och salt och ljuvlig.

Vi gjorde en halv sats som sagt. På fem liter mjölk. Vi fick fram fyra ostar som väger ca 180 gram var. I affären väger en halloumi i vanlig storlek 200 gram.

Så otroligt kul!

(Att sen Mandelmanns själva skrev ”Heja” till mig på Insta under tiden vi gjorde osten gör ju inte saken sämre!)

Och då detta med varför jag tog en halv matsked löpe när det skulle vara 3 ml till hel sats. Ja, jag trodde det stod fel i receptet. 3 ml är otroligt lite och hälften av det går ju knappt att mäta. Så jag googlade lite och kom sen fram till att jag skulle testa med en halv matsked till halv sats. Och det blev ju bra. Jag kan inte förklara det bättre än så. Jag chansade och det blev bra. Haha. 

Men köpstoppet då, hur går det med det?

Ja, köpstopp sa jag. Men jag skrev inte direkt några tydliga regler.

Och jag vet inte heller om jag vill ha så tydliga regler. Jag är inte så sugen på att ge mig själv en fotboja. Men jag borde skärpa mig. Och det tycker jag att jag har gjort.

Jag avslutade året med att köpa en ryggsäck. Som jag älskar. Den köpte jag på nyårsafton. Och använde julklappspengar som delbetalning. Så det gills inte. För det var ju förra året. Men ändå. Såhär blev det.

Och jag älskar min nya ryggsäck. Jag har använt den hela tiden sen jag köpte den och den är bra till allt. Fantastiskt. Vi är BFFs om man säger så. Det blev vi direkt.

Sen råkade jag köpa en poncho när vi var i Gävle. De bara hängde där och min vän Anna köpte en och jag ville inte vara sämre. Och jag tycker hemskt mycket om ponchon. Tyvärr hittade jag den inte på nätet så jag har ritat den. Vilket gör att du förstår exakt hur den ser ut. Den har bara fransar på ena sidan fram och andra sidan bak. Men det ser du ju på bilden. Baksidan sticker fram lite till höger på bilden. Men det ser du ju själv.

Köpstoppet jag har, har inget med kläder att göra. Jag har verkligen inget problem med shopping av kläder. Snarare tvärt om. Jag skulle behöva lite mer. Så ponchon var ett bra köp. Och jag tycker jättemycket om den. Användbar och härlig.

Sen kommer vi till ett känsligt ämne. En jobbig punkt. Och det hände på grund av att jag helt utan att ta ett djupt andetag råkade gå in på Designtorget på Stockholms Central. På väg till Gävle. Och så kikade jag in i deras glasskåp med smycken. Och blev svag. Och så låg den där. Ringen. Och skrek sig hes om att den ville bli köpt av mig. Och snart skulle vårt tåg mot Gävle gå och jag hann inte tänka så mycket.

Så jag föll som en fura och betalade den utan att blinka.

Sen skänkte jag pengar till Stadsmissionen. För att skapa jämnvikt.

Ringen kommer från Sägen. Det finns väl typ inget smycke de har gjort som jag inte vill ha.

Men nu är det bra. Nu ska jag ta tag i mig själv igen. Skärpa mig.

Nästa steg i processen är att göra ordning i skåp och lådor. Lägga alla saker ihop. Alla halvfulla handkrämer på ett ställe, alla nagellack på ett ställe, alla smycken på ett ställe. Nu är det lite oordning i förvaringen. Det är sen flytten. Saker som lades in utan någon plan. Och sen kom ingen plan sen heller.

Kanske ett projekt för helgen.

För andra året i rad

Du som har följt mig en längre tid vet nog att jag gillar traditioner. Jag tycker om att göra samma sak flera år i rad. Att känna att man har en grej. Som man gör. Ihop med andra. Eller sig själv. Nått kul. Som man gillar.

En sån grej är den årliga resan till Gävle. Som startade förra året och som i år därför blev en tradition. En fantastisk sån. Må den aldrig sluta.

Även i år tog min man och jag tåget nerifrån och upp. Och våra vänner från Sundsvall tog bilen ner. Precis som vanligt. Och vi checkade in på fabbo-hotellet Clarion Hotell Winn.

Den här gången fick vi rum 338 och konstverket på väggen hette Little girl having her hair combed by her Nanny (Edgar Degas). Fast jag tänkte mest på när Madicken hoppat från vedbodtaket.

(Och till dig som är hotellnörd, tidigare har vi bott på rum 362, 308, okänt rum, okänt rum. Ett tag i livet brydde jag mig inte så mycket om hotellrum. Jag fattar inte vad det var med mig då.)

Så fort vi hade tvättat händerna efter resan och hängt upp våra kläder frågade vi om vi fick komma äver till våra vänner. Det fick vi. Och eftersom det var så nära kunde vi gå över i strumporna. De bodde i rum 332 förresten. För dokumentationens skull.

Ja och sen gjorde vi allt det där som vi brukar. Åt middag på Chruch Street Saloon

… tog ett glas i baren på hotellet, sov, gick upp, gick på stan, handlade på Åhléns, stack till O’Learys och åt en lunch utan någon som helst fast föda…

…tog en korv på torget och stack till Gavlerinken med bussen från den fina platsen där  bocken brukar stå…

… och kollade på när Brynäs fick stryk av Djurgården i hockey. Ja, det sista var det bara jag som blev glad över i gänget. Men ingen hängde läpp för det. Sånt gör vi inte.

Efter hockeyn hade vi lite fri lek och sen gick vi lite otippat till Pinchos och åt middag. Min man och jag har varit på Pinchos en gång förut, i en annan stad, men för våra vänner var detta premiär. Och jag tror minsann att de blev förtjusta. Det är lite annorlunda att själv få beställa sin mat i en app och så. Men maten är väldigt god och det är väldigt prisvärt tycker jag. Personalen har varit trevlig på båda ställena vi varit på och inredningen är väldigt härlig. Bra ställe. Vi kommer att gå dit igen. Någon annan stad nästa gång kanske?

Vi satt under en stor sammetslampa med snygga fransar…

… och för dig som är Pinchos-nörd (jag vet att du finns!) så kan jag visa vad jag åt…

Fish and chips, kycklingburrito, plankstek och kycklingspett. Lägg ägg vad gott.

Min kära kamrat tog en drink efter maten. Såg inte den himla härlig ut? (Syftningsfel med flit. Både drinken och vännen är härliga!).

På söndagen var den glada helgen slut och vi fick snällt skiljas från våra vänner och gå till tåget. Jag var tvungen att få en ledsenattack på tåget för jag hatar avsked. Jag klarar verkligen inte av det. Och jag hatar att vi bort miljarders mil ifrån varandra. Att vår stad och deras stad är så långt ifrån. Dumma smala tarm-land!!!

Samtidigt är jag så otroligt tacksam över hur livet blir ibland om man öppnar en liten dörr då och då. För tio år sen skrev Anna ett mail till mig. Hon hade hittat min hemsida och undrade om jag hade lust att rita en bild av henne och hennes blivande make som de kunde ha på framsidan av sitt festhäfte. Jag ritade och vi fortsatte att maila. Sen dess har vi träffat så ofta vi bara kunnat. Både på annan ort men också hemma hos dem och hemma hos oss. Och i somras ville oss livet väl för då kunde vi ses inte mindre än tre gånger.

Det är fantastiskt med vänner. Man blir ödmjuk och tacksam.

Tack Anna och Jens. Vilken fantastisk helg. Som alltid.