Kränkt punkt nu

Igår handlade vi på Willys i vår stad. Vi ”blippade” som vi alltid gör på Willys. En del säger att de scannar. Vi säger att vi blippar. På grund av att det låter så.

Vi handlade tre stora kassar med varor. När vi kom till kassan hittade jag en billig DVD i ett ställ. Jag blev sugen på att se filmen och tänkte att den var ju lätt värd 59 stålar.

När jag blippade filmen sa blipparen att kassapersonal måste tillkallas. Jag suckade och tänkte att detta skulle bli min död eftersom jag redan vid mjölkdisken börjat att svälta ihjäl.

Vi gick sen till betalstationen och satte i vår blippare. Och maskinen lyste rött och sa att personal var på väg.

Och jag tänkte att allt stod rätt till eftersom blipparen sagt att personal måste tillkallas. Och nu var ju personal just tillkallad. Precis som det skulle vara.

En arg man som jobbar på Willys (som är väldigt bekant eftersom vi handlar där typ jämt!) rusade fram till oss och skrek att nu blir det delavstämning. (För dig som inte är en blippare kan jag berätta att det betyder att de kollar X antal varor för att se om man betalt dem eller inte). Jag tänkte lite att det hade varit trevligt om han typ sa ”hej” innan han började gapa och riva bland våra saker.

När han kollat typ 10 saker skrek han med hög och otrevlig röst att vi missat att scanna en sak. Jag svarade med lugn och lite frågande röst ”Ja… det är ju filmen…”.

Han skakade på huvudet och sa att jag måste scanna allting. Jag sa att jag hade scannat den och han sa att jag omöjligt kan ha gjort det.

Jag visade honom hur allt gått till, visade hur jag scannat och han skrek ”Men det är fel! Du ska scanna på framsidan! ALLT SKA SCANNAS PÅ FRAMSIDAN!!!”

Va?

Det visade sig att filmen hade två streckkoder och jag hade använt den som var fel.

Jag förklarade det.

Han skrek igen att man alltid scannar varor på FRAMSIDAAAAN. Och menade att jag inte tänkt betala för filmen.

Jag förklarade igen. Och sa att jag hört vad han sagt och att jag minsann aldrig kommer att göra om detta förskräckliga misstag igen.

(Kan hända att jag att sa det sista lite syrligt och ironiskt.)

Då suckade han så att hela butikskedjan hörde det. Från Kalix till Trelleborg. Sen skrek han att ”NU FÅR JAG GÖRA EN HELAVSTÄMNING PÅ ER!!! KOM MED HÄR!!”

Så fick vi gå till en kassan och lägga upp allt på bandet och betala på vanligt sätt.

Jag bad en bön om att vi inte skulle ha råkat missa någon vara och jag är helt hundra på att han bad en bön för motsatsen.

Vi hade inte missat nått mer och han fräste vad vi skulle betala. Vi sa inte tack över huvud taget och han ännu mindre.

Jag har aldrig blivit så kränkt i en mataffär.

Och man har väl inte stulit nått förrän man kommit ut ur butiken? Och det hade vi ju inte.

Jag ångrar nu att jag inte skällde ut honom. Och berättade för honom att jag aldrig blivit så otrevligt behandlad i en butik förut.

När jag berättade detta för en kollega sa hon att det aldrig är för sent att tala om att man är upprörd över att ha blivit illa behandlad.

Så. Jag måste nog tala om det för honom nästa gång vi handlar där.

Hade det varit en liten butik och han varit ägaren hade jag aldrig mer gått in där.

Nu känns det lite som att jag inte har så mycket val. Bor man på landet har man inte så många valmöjligheter.

Om jag inte väljer att flytta.

Men riktigt kränkt blev jag inte.

Annonser

Fäjjan

Ja. I veckan fick jag så många besök här i bloggen att jag nästan fick sjukskriva mig på grund av förvåning.

Plötsligt fick ett inlägg från juni 2012 över 500 besök. Det är i och för sig mitt mest besökta inlägg i världshistorien, men 500 personer på en dag är jag inte van vid.

Om man säger så.

Jag har forskat lite angående besökarna och det verkar som de kommer via en länk från Facebook. Och där är jag inte med, så jag kan inte forska vidare.

Men hej i alla fall. Välkommen. Hej du som kom hit via Fäjjan. Och hej alla du som kommer hit på andra sätt. Engångsbesökare eller troget fan.

(Jo, det heter fan. Det gör det! Mina besökare är fans, det vet jag väl bäst själv?)

Det populära inlägget handlar om att virka armband med pärlor. Och här hittar man det.

Trevlig fredag nykomling eller troget fan.

Vem är du?

Jösses. Idag har hundratals människor kommit hit för att se hur man virkar ett armband med pärlor på.

Hur har ni hittat hit?

Jösses så spännande och väldigt välkomna alla ni.

Nu är det gjort

Förra sommaren fick jag en present. Bestående av pasta. Urfina små pastisar formade som tårtor och paket. Direkt när jag fick pastan tänkte jag att de här kan jag aldrig äta upp. De är så fina.

Men nu strider ju sånt mot mina principer. Och idag lagade vi köttfärssås utan att kolla om vi hade pasta hemma. Och det enda vi hade var finpåsen.

Så nu är den borta.

Jag fotade allt. Så att jag inte glömmer.

I egen skola

Jag tänkte att jag skulle börja smaka på min egen medicin. Gå i min egen skola. Lära mig av mina egna misstag. Gräva en grop åt mig själv.

Eller bli det som kallas ”smart”.

Eller få arslet ur vagnen.

Ungefär så.

Jag köpte till exempel för cirka 100 år sen, ett lite för dyrt tyg som jag skulle sy en gardin av.

Men sen bestämde vi oss för att inte ha några gardiner. Så då blev tyget över. Och jag kom på att kuddfodral, det är ju enkelt att sy. Det tar ju inte så lång tid. Det gör jag på ett kick.

Och ja. Det gjorde jag.

Jag hade rätt.

Två kuddfodral.

Att sy: tidsåtgång cirka 45 minuter inklusive ta fram symaskin, städa bort symaskin. Samt plocka upp tappade trådar från golvet.

Mental förberedelse: cirka ett och ett halvt år. Nästan två.

Så nu vet jag det. Det som tar nästan två år att förbereda mentalt, kan ta 45 minuter att åtgärda.

Jag har nu även tagit bort två batteriljus från bordet på balkongen. Handling: 5 minuter inklusive borttagning av batteri och sopsortering i förrådet. Mental förberedelse: cirka tre månader.

Nu är jag på g.

(Tyget heter Florette Classic och är designat av Louise Videlyck).

Att pärla

Ja. Det var inte igår jag pärlade precis. Men blev så sugen när jag hängde en stund på Pinterest.

Hittade den här tårtan. Och inte passar det så bra i mitt liv just nu med en tårta med ett enda ljus på. Tänkte jag. Men nu kom jag på att jag är sju gånger smartare än jag själv har fattat.

”Idag om ett år.”

Mitt projekt.

Det är ju det tårtan symboliserar.

Och var så snäll nu och ös inte beröm över mig och ”mönstret”. För det har jag snott rakt av. Från Internet. Och jag har tyvärr ingen länk att bjuda på för det var liksom bara en bild.

Måste göra mer sånt här. Sjukt kul ju.

Idag om ett år. Med konmari.

Jag bestämde mig ju för en tid sen, att göra skillnad. Att om idag om ett år så ska jag ha klarat av tre saker. En resa, en annan sak och så en slutgiltig rensning. Av hemmet. Idag om ett år är den 19 mars 2019. Då ska jag alltså ha rest en resa, städat ur och rensat ur varenda vrå och gjort en grej till.

Jag kommer att klara det.

Ingen av grejerna är omöjlig.

Jag gjorde först en planering av rensningen. Tänkte att det säkert är smart att ta ett rum i taget. Att rensa ur sovrummet först, med allt vad det innebär och sen gå vidare till kök eller badrum eller vad det nu skulle bli.

Jag var supernöjd med min plan och köpte anteckningsbok och började planera.

Precis innan jag hann börja fick jag ett mess från en snäll vän som frågade om jag läst boken The Life-Changing Magic of Tidying av Marie Kondo.

Nix pix. Inte läst ett ord.

Men jag förstod efter en liten stunds fundering att det handlade om detta med konmari som jag hört lite om. Och sett på Instagram, men inte förstått vad det inneburit.

Jag har BookBeat så jag kollade om boken fanns där och det gjorde den, så jag började lyssna. Och blev helt uppslukad efter bara några minuter.

Det här handlar om en helt ny grej för mig. Jag som rensat i snart 47 år men aldrig blir klar. Jag blir ju aldrig nöjd. Aldrig färdig. Och trots att jag rensat hur många gånger som helst (till och med rätt rejält vid en flytt för 1,5 år sen) så känns det inte som att jag blir färdig någon gång. Jag har nästan lika mycket kvar. Ändå.

Och jag är så himla tacksam för att jag fick det här tipset i slutet av mars 2018 och inte i början av mars 2019 när jag nästan ska vara färdig.

Det finns massor av sidor på nätet och inspiration på Instagram (Marie Kondo heter @mariekondo på Insta, kolla in henne där!) så jag ska inte tjata ut dig för mycket här i bloggen om hur man gör och vad det handlar om, men lite måste jag ändå få berätta. Jag är ju som nykär. Måste få dela med mig. Och jag har inte lyssnat klart på boken ännu, så jag är verkligen inte fullärd, men detta är så bra, så bra!

Några ”regler” som jag skrivit upp som förändrat mycket för mig…

  • Rensa en kategori i taget, inte ett rum.
  • Kategori: Kläder, smink, kaffemuggar, tallrikar, böcker, tidningar, papper…
  • Var effektiv, gör det till en happening. Låt inte en kategori ta för lång tid. Gör klart med en gång.
  • Känns en kategori för stor – dela upp den! (T ex Kläder – byxor, tröjor, klänningar, jackor…)
  • Släng inte en sak om dagen. Gör klart en kategori på en gång.
  • Rensa först, innan du ens funderar på hur sakerna ska förvaras efteråt. Fundera inte ut en ny förvaringslösning medan du rensar.
  • Lägg upp sakerna framför dig så att du får en bra översyn.
  • Fokusera på det som ska sparas, inte på vad som ska slänga.
  • Ta en sak i taget i dina händer och känn efter. Varje sak ger olika känsla. ”If it sparks joy, keep it.”.
  • Börja med sånt som är enkelt. T ex kläder. Ta fotografier på slutet. (Det är enklare att rensa bland kläder än foton, mindre känslosamt).
  • Berätta inte för dina föräldrar/anhöriga om/att du tänker slänga saker från din barndom. Risken finns att de försöker övertala dig att spara eller känner sig ledsna över att du vill göra dig av med sakerna.
  • Om det bor flera personer i ditt hem, tjata inte på att de också ska rensa. När du rensar kommer det till slut att ”smitta av sig” av sig själv.

Jag har även lärt mig att det är mycket bättre och smartare att vika ihop sina kläder än att hänga upp dem eller att ha dem i högar i lådorna. Det är bättre att vika ihop strumpor och trosor än att ha dem slängda i en låda. (Ja, jag vet. Man kan knappt tro det. Men så är det tydligen.)

Igår gick jag igenom alla trosor, strumpor, strumpbyxor, tights och underkläder som jag har. Det som förut tog upp två lådor och en hylla får nu plats på en halv hylla och en låda. Och det beror inte på att jag gjorde mig av med så mycket utan på att jag nu vikt ihop allting snyggt. Och inte längre gjort bollar av strumporna.

Jag fick typ begär av allt vikande och tog min mans strumplåda också. När han kom hem frågade han var jag gjort av alla hans strumpor. Han tyckte att det såg ut som att jag slängt hälften. Jag skulle aldrig slänga hans grejer utan att fråga, men genom att vika ihop dem (istället för att förvara dem som trassliga bollar) blev halva lådan tom. Helt otroligt.

Marie Kondo tycker att man ska vika så många av sina plagg som det bara är möjligt. Istället för att hänga på galge. Jag förstår grejen med detta, men har inte den möjligheten då lådorna är för få i vår garderobslösning. Men jag ska försöka hitta på nått tänkte jag… Fundera ut nått smart.

Jag har även gett mig på skor, smink, krämer, nagellack, rengöringsmedel, tvål och sånt… och en del annat. Och det går så lätt och blir så bra när jag fokuserar på vad jag vill behålla istället för vad jag vill göra mig av med. Tänk att det kan göra så stor skillnad att tänka tvärt om.

Och att samla ihop exakt allting man har inom en kategori gör också rensningen mer effektiv och bestående. I går när jag rensade bland läppstiften fick jag hämta dem från hundra ställen. Badrummet, handväskan, resenecessären och så vidare. Det var många fler läppstift än jag trodde som fanns i mina ägor. Jag trodde att jag hade högst fem. Sanningen var att jag hade mer än dubbelt så många.

Nu äger jag så många som jag trodde jag hade från början. Och som jag var helt nöjd med. De andra är borta. Och det är toppen.

Ja, jösses. Jag har bara börjat, men jag känner att det är på riktigt den här gången. Med den här metoden kommer jag att gå i mål. Bli klar och bli färdig.

Den här gången är det på riktigt.