Den hundrade. Ungefär.

Du undrar väl om jag helt har slutat att virka sjalar. Det har jag inte. Jag fick en liten virka sjal-chock ett tag när jag hade tre på gång samtidigt ett tag. Sen pausade jag lite. Och sen kastade jag ihop en gammelrosa. För det var någon som önskade sig en sån av mig. Och jag är svag för människor som önskar sig virkade sjalar av mig. För jag tycker så mycket om att virka. Och om människor som finns i närheten. Om än miljarders mil bort.

Långt bort kan också vara nära. Det beror på hur man räknar.

En gammelrosa sjal blev det. Och som alltid så levererar Tilda-garnet. Så fina färger och så härlig kvalitet.

Garnet är här, mönstret är här. Jag använder virknål 3½. Det går åt 6 nystan till en normalstor sjal.

Stina Wollter for president

Stina Wollter hade fått kritik på Insta. För att hon var ”för mycket”. Och att hon ”borde ge sig”. 

Hon ställde en fråga tillbaka. 

”Vem har byggt ditt fängelse? Någon annan? Eller har du gjort det själv? Har du kollat om dörren är låst? Den kan gå att öppna!”  

Det var det bästa jag hört på länge. 

I ❤ Stina. 

Som ett rosa moln

Jag såg det på Instagram. Hos @eandernell. 

Bubbel med sockervadd på. 

Så otroligt fint. Man vill ju skrika rakt ut och låtsas att man kommit på det själv. 

Jag tänker lite att nästa gång kommer jag att strö lite silverströssel på också. 
Bara för att jag kan. 

Man behöver bara vänta lite

Jag vet vet att jag sagt det förut. Men det tål att upprepas. För min egen skull. 

Du vet när allt känns lite hopplöst och man inte vet vilket håll man ska åt. När man känner att man aldrig någonsin kommer att se eller känna en riktning igen. Och man tänker att man lika väl kan lägga sig platt och stirra rakt upp resten av livet. 

Inget allvarligt, men lite hopplöst. Och lite kört. Och som att jaha ja, jag kommer ingen vart. Det är här jag förblir nu. Okej då. Inte bra alls. Men okej då. 

Då ska man bara ligga kvar. Stirra rakt upp. Eller blunda. Och det kommer att bara tråkigt. Tjatigt. Och kännas lite meningslöst. 

Men rätt som det är slår blixten ner. När man minst anar det.  

Och man fattar precis vart man ska. 

Sen är det bara att sätta igång. 

Och undra hur man kunde vara så korkad och inte fatta detta smarta redan från början. 

Igår var det min man som kom på det smarta. Som jag borde tänkt ut för länge sen. 

Men ibland behöver man hjälp på traven. Om hjärnan går för trögt. 

Eller om man bara inte är tillräckligt mogen ännu. 

Så kan det också vara.

Man måste mogna. 

Och vänta. 

Så kommer det till en. 

Trevlig lördag. Till dig. Och dig och dig och dig. Och dig. 

Man får ändra sig va?

I augusti förra året.

Jag: – Du A, vi kan Köpenhamn nu va? Nästa år åker vi någon annan stans va?

I maj i år. Typ idag. 

Jag: – Du A, Köpenhamn… Vore inte det himla mysigt? Jag längtar verkligen. 

(*googlar hotell utav bara h-vete*)

IQ fiskpinne liksom

Igår sydde jag en tunika. Eller klänning. Eller tunika. Eller klänning. 

Den blev ganska bra. Det vill jag ändå unna mig att säga. 

Men det hör inte hit. Det var inte det jag skulle berätta. 

Utan sen, när den var klar, då skulle jag srtyka den. Jag stod och undrade lite hur varmt jag skulle våga ha strykjärnet. 

Och det är här jag kommer på mig själv att göra detta oerhört smarta. Som fick mig att damma av det gamla uttrycket från 1986. ”IQ fiskpinne”. 

Jag kom nämligen på mig sjölv att stå och leta efter tvättlappen i min nyss hemsydda klänning. 

Oerhört begåvat.  

Men kanske en komplimang till mig själv. Att den här blev så bra att jag själv tror att den är köpt. 

Skryt lagom

Du vet ju. Att jag gärna pratar om mina ogröna fingrar. Men att jag ändå ibland lyckas. Och det som lyckats på sista tiden har fått mig att bli lite mallig. Och har gett mig hybris.

Glatt och avslappnat snodde jag ju ett skott på en monstera för ett tag sen. Och var så cool och övertygad om att detta skulle lyckas.

När jag råkade gräva upp den häromdagen (för att se om den över huvud taget lever, man undrar ju eftersom den ser helt förkrossad ut) visade det sig att den inte fått en enda millimeter rötter ännu.

Den är så deprimerad att man börjar gråta när man tittar på den. Men ändå hyser jag en viss förhoppning om att den ska repa sig. Och slå rot.

Men i väntan på detta under snodde jag ett skott till. Och satte i vatten istället. För att se om det kommer några rötter på det.

Skottet delade sig och blev två. Av sig självt.

Vi får se hur det här går.

Det verkar svårt.

Om du frågar mig.