Milkshake

Fick just reklam och tips på Insta om att mixa smält Marabou-mjölkchoklad med banan, mjölk och glass. Och sen ska jag tydligen, enligt reklamen, hälla upp detta i glas och toppa med grädde och choklad.

Jo. Jag. Tackar. Jag.

Jag som trodde att det jag behöver mest just nu är en fälla för blomflugor.

Vad fel jag hade.

Jag är just nu inne på min andra arbetsvecka efter semestern och nu är allt som vanligt igen. Nu är det TV-serier på kvällarna och hemmakontor. Kanske får vi flytta tillbaka till kontoret i början av oktober, men har man inte varit skeptisk förut så är det väl ändå ett drag man skaffat sig under pandemin.

Det har varit en fantastisk semester. Jag har levt rövare och badat. Så kan man säga. Och jag har fått vara med om väldigt roliga och fina saker och jag har blivit ett år äldre. Så pass ett år äldre att jag nu har fyllt något väldigt jämnt. Och det var roligt. Det var 50 gånger roligare än jag trodde.

Om jag var bättre på att uppdatera den här bloggen så hade ni fått ett inlägg från varje ställe jag varit på. Men så funkar jag tydligen inte längre. Men jag vill i alla fall visa er rum 133 på Ystad Saltsjöbad. För det rummet och den vistelsen, det slår nog ta mig tusen alla andra vistelser jag genomfört.

Det finns nu för mig ett liv före och ett liv efter YSB. Nu för tiden räknar jag inte pengar i kronor och ören utan i hur många nätter jag kan bo på YSB. Och nu när chefen ber om övertid tänker jag inte tiden i timmar utan delar av en vistelse i Ystad.

Det finns saker som är omvälvande. En vistelse i YSB var det för mig.

Var även en sväng hos Karl Fredrik på Eklaholm och fick bevittna när han gick omkring bland alla besökare och bjöd så generöst på sig själv och sina otroliga kunskaper.
Jag köpte en pelargon som heter Estelle och kände mig otroligt nöjd med att få se allt detta fina som Eklaholm erbjuder.

Den här sommaren har varit otroligt snäll mot mig och jag mot den. Jag har badat som aldrig förr och det är inte likt mig. Men jag tänker att jag ska bli lite mer olik mig själv på vissa plan. Man kan behöva en uppryckning och en uppdatering ibland. Särskilt om man fyllt jämna år och tänker att livet går fort och hur hamnade jag här så himla snabbt.

Vi hade konferens för ett tag sen jag och min man. Vi planerade hösten, oss själva, vår tid, vår ekonomi och vårt allt. Det ledde till små saker men även stora. Stora för oss men kanske knappt synliga för andra. Men det som gills för oss är det som räknas i vår värld.

I min värld är mina blommor viktiga nu för tiden. Det förvånar mig lite men roar mig desto mer. Jag tror dessutom inte att man ska fundera så mycket på varför saker roar en. Jag tror snarare att man är skyldig sig själv att gå dit lusten finns. Så det gör jag.

Men förra veckan skakades min annars ganska stabila blomvärld om rejält. Jag fick för mig att mina enorma monsteror fått löss. Jag upptäckte nämligen bruna fläckar på bladen och googlade. Vilket man ju som bekant aldrig ska göra när det kommer till sjukdomar. Varken bland blad eller fä. Läste mig till att bruna fläckar betyder trips och att det snabbt leder till lång och plågsam död. För ungefär alla som kommit en i närheten av blomman de senaste tio åren.

Jag skyndade mig iväg på en turné bland stadens blomsteraffärer och nästan grät och skrek att nu måste de hjälpa mig. Över allt sa de att det inte finns någon hjälp att få. Jag måste kasta blommorna, dess krukor, sanera lägenheten och kanske till och med tapetsera om. Annars blir jag aldrig av med det.

Jag fick smått panik men tog mig sen samman och messade en vän som jag vet en gång haft löss på sina enorma citronträd. Hon blev då tipsad om att spraya dem med en blandning innehållande bland annat vodka.

Jag släpade in mina två stora krukor med monsteror i duschen. Det var lika enkelt som att få ner en tvåhundrakilos bläckfisk i ett par jeans avsedda för en treåring.

Jag sprayade sen ner blommorna fullständigt med en blanding av vatten, såpa och… ja… inte någon vodka utan whisky. För vodka finns inte i mitt blomsterapotek. Eller inte i mitt hem över huvud taget. Just då.

Tre-fyra timmar senare duschade jag av dem med vatten i säkert en kvart. Och lät dem droppa av sig över natten. Och sen ställde jag tillbaka dem igen.

Eller förlåt, släpade tillbaka dem igen.

Jag har inte sett några djur, de har fått nya fina blad, de ser gladare ut än på länge och de doftar citronsåpa.

Nu när jag lugnat ner mig så tänker jag att fläckarna kanske snarare beror på torka. Som uppstått för att jag inte längre kan duscha dem. Ty de blev bortskämda med en rejäl dusch en gång i veckan tills de blev såhär stora. Och sen upphörde duschningen på grund av platsbrist.

Jag vill säga att jag inte sett något djur på monsterorna över huvud taget. Bara dessa fläckar. Men fläckarna skulle enligt min googling vara ett 100% säkert tecken på trips.

Och trips i sin tur betyder då som sagt att man måste bränna allt man har på bål och börja om på ny kula på annan ort.

Så nu vet du det. Att trips, det ska du inte skaffa. För det är dåligt.

Tripsfri vattentunna hos fina Karl Fredrik på Eklaholm.

Jag tror det får vara bra för idag.

Men jag kommer tillbaka för att berätta om en ny paradrätt. Och en filt.

Tack för att du läst.

(Men milkshaken då? Jo, den gör man tydligen såhär.)

Jag får dementera igen

Eftersom jag börjat bli så gammal, som jag skrev igår, så måste jag ju passa på att göra saker innan det är för sent. Precis som vi sa igår. Det vet vi nu. Det har vi under kontroll.

Vad jag däremot inte har under kontroll är mina åsikter. Ena timmen tycker jag en sak så starkt att jag vräker ut det över nätet. Andra timmen har jag helt ändrat åsikt och skriker rakt ut att jag haft så fel.

Men i min ålder kan man dementera och skylla på förvirring. Eller att jag helt enkelt bara inte visste vad jag pratade om.

Det där med att Ernst sommarprogram har blivit dåligt sen han började ta in gäster.

Det stämde fram till igår.

För jädrar så bra det var igår när Mauri var där.

Sååå bra. Mauri var för programmet vad topz är för ett kliande öra.

Mauri. Min nya favorit.

Jag hade fel och jag kan ändra mig.

Jag är så glad för min skull.

F-E-M-T-I-O

Den här bloggen har ju följt mig så länge. Legat i handväskan i över 20 år och skramlat och blandat sig med trasiga bläckpennor och febernedsättande.
Som en bästis.
Som en säkerhetsåtgård.

Ja, för att skriva för mig är vad ett besök hos psykologen är för andra.

Nu blev det djupt.

En störtdykning rakt ner i plurret.

Utan cyklop.

Precis så som jag gjorde förra helgen. Rakt ner i plurret. Jag som inte badat sen Obama blev president. Vi behöver inte prata om varför det blivit så, men vi kanske kan enas om att det är synd att inte Obama är president fortfarande. Så kan vi säga. För att inte säga för mycket.

Men! Jag badade i alla fall förra helgen. Jag tänkte och kände att det är dags nu. Att övervinna badskräck och att sluta tro att alla som simmar i min närhet ska lägga sig på mig tills jag drunknar så att jag dör. Varför nu någon skulle vilja göra det. Men man vet faktiskt aldrig.

”Nu går vi och badar bara” sa min man på gränsen till strängt och gick så nära mig att man kunde missta oss för att vara ihopsydda. Och jag som undrade om jag fortfarande kunde simma efter alla år, blev så lycklig så fort magen passerade vattenytan att jag tror att jag skrek rakt ut. Och där kanske det var någon annan som tänkte att jag skulle kunna vara en sån som lägger mig på folk, tills de dör drunkningsdöden.

Men alla överlevde och det kan hända att jag skrek ”Jag ska aldrig mer vara på land!” tre gånger innan klockan slog 17.35.

Jag har blivit så gammal nu att jag måste skynda mig att göra saker innan det är för sent. I dag sa jag till exempel sanningen på ett möte. Jag satt bakåtlutad och försökte se avslappnad ut, men längs benen rann det svett. Så jag lurade inte min kropp, men jag lurade i alla fall den motsatta personen om att jag var cool. Och det var huvudsaken.

En annan sak som måste tas upp innan det är för sent är att jag skrivit fel här i bloggen. Angående en oehört viktig och betydelsefull grej. Fick ett mail om det härom dagen. Och jag vill verkligen inte fara med osanning så jag måste dementera detta å det grövsta och snabbaste.

Mamma Karin rökte inte alls under fläkten när barnen bakade pepparkakor. Hon låg i badet när de bakade. Men där de spelade kort stod hon minsann där hukad och blossade.

Så var det med det.

Då har vi klarat av den punkten också. En sten lossnade från mina axlar nu.

Nu har jag både dementerat och badat på mindre än en vecka. Det går bra nu.

Så bra går det dock inte för min palmbegonia. Den har fått spunk eller nått annat. Bladen torkar utifrån och in. Och jag fattar ingenting. Den står mitt i ett rum och den får så mycket kärlek och omvårdnad så det liknar ingenting.

Kanske kväver jag den med min kärlek?

Nu väntar väldigt snart en lång semester. Jag vet att jag varje år säger att jag aldrig varit i så stort behov av ledighet förut, men i år förstår jag att jag alla de andra åren inte haft en aning om vad jag pratat om. Och jag hade heller ingen aning om vad frågan ”hur hanterar du stress” innebar när jag för tolvochetthalvt år sen på en intervju satt och svarade att jag minsann inte stressar upp mig så lätt. Men det var tolvochetthalvt år sen och vad visste jag då om hur allting skulle bli nu?

Men om ytterliga tolvochetthalvtår hoppas jag att jag sagt fler sanningar till folk som behöver höra den och jag hoppas att jag har badat så mycket att jag fått simhud. Att jag liksom snabbat på evolutionen för min egen kropp. Önskar även att jag då, om inte förr, tål stress så bra som jag en gång sa att jag gjorde. Och så hoppas jag att jag då slipper säga ”Nej, vi kramas ju inte… du vet… smittan…” åt någon som jag tycker mycket om.

Det fick jag säga idag och det var faan inte roligt.

När man fyllt år och ens hem är som en blomsteraffär.

Men grisar ska ju inte ha roligt och så vidare och Ernst nya sommarprogram kan sluta att ha gäster tycker jag. För det finns redan ett program som liknar det som Ernst program nu verkar ha blivit. Och det heter Renées brygga. Det är inget fel på det programmet (eller jo, ibland är det ändå det!) men jag vill att Ernst ska vara Ernst. För tänk om BingoLotto och Antikrundan skulle bli samma program. Eller Gift vid första ögonkastet och Vem bor här besläktas, det vill man väl inte.

I övrigt har jag inget problem med att man blandar sig med vem man vill. Men Ernst ska inte härma Renée. Det tycker i alla fall inte jag.

Fast ingen har väl kanske frågat mig vad jag tycker.

Men min blogg är min blogg och så vidare.

Jaja, men ska vi säga så för den här gången då. Så knyter vi ihop säcken och sammanfattar det hela med att Karin rökte när barnen spelade kort, jag har blivit äldre, Ernst har förvirrat sig OCH för mycket kärlek kan ge en lite frasiga kanter.

Okej?

Jasså siminingen ja. Fastnade du lite där? Du undrar hur det blev med simningen och om jag fortfarande behärskade den grenen efter alla år?

Ja, för sjutton. Like a fu-ing abborre!

Skymd sikt

Det är ta mig fasen chockerande att det snart är midsommar. Så snart som i över-över-morgon. Fjärde midsommaradvent har redan varit. Det är dags att plocka fram det tunga artilleriet nu. Det är dags att vakna.

Hallå! Köp sill nu! Kom igen!

Stressnivån är all time high och nu har vi öppnat dörren till nivån vilken årstid är det just nu nu igen….

Det är nu jag borde dra i nödbromsen och lägga mig på en gräsmatta och leta efter fyrklöver.

Fast jag känner en som hittade ett fyrklöver härom dagen och den dagen blev ändå en skitdag för henne. Så det där kanske inte funkar längre. Fyrklöverna verkar ha slut på sina batteriet. De också.

Men nu är det ju som sagt snart midsommar och den ska bli bra i år. Den ska innehålla trevligt sällskap, vila och sill. De enda tre elementen jag behöver just nu.

Ett annat element som kanske inte är i så stort behov för mig (eller JO! Vad sa jag nu?), men som verkligen piggar upp är ju mina blommor. Och jag fick lite hopp när jag för en stund sen lyfte på de stora och otroligt färgglada bladen som finns överst…

.. och såg att under så finns en massa små nya… och ger inte det nytt hopp så säg?

Jag inser att vi snart passerar halva 2021 och att december närmar sig. Och det betyder att jag får allt mindre och mindre tid till att skriva min julkalender. Den som jag skjuter på hela tiden för att jag inte vet hur jag ska börja. Trots att jag vet att svaret är att det bara är att sätta sig vid datorn och just börja.

Precis som det här inlägget. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva. Men jag har ändå fått ihop en såhär lång och oerhört intressant text om massa livsnödvändiga saker.

Jag vill mena det.

Annars kan jag berätta att jag medvetet valde att plantera luktärter som hade många olika färger. För att jag gillar många olika färger. Men att alla färger som kommer är lila. Jag tycker inte att bara lila är så många olika färger. Jag känner mig blåst och lurad. Samt lite kränkt.

Jag måste börja skriva listor. Jag älskar listor. Jag är en riktig listperson. Jag är listan i ett nötskal. Ändå har jag ett litet horn i sidan på listorna. Det är som att det skulle vara lite dåligt att behöva en lista. Och därför gör jag inte listor så ofta som jag skulle behöva. Den enda gången jag känner att jag kan frossa i listor är när jag jobbar. Det är som att man får göra listor på jobbet men hemma är det lite överdrivet och lite… som att man tror att man är nått.

Vilket jag ju också är. Jag är ju verkligen nått.

Alltså behöver jag listor.

Så då kan jag lista på bara. Fram med papper och penna och gör listor. För de bästa listorna görs på papper. Såna i mobilen gör sig icke besvär.

Jag har ju till och med en bok som hyllar fina listor och allt som heter planering.

Den ska jag lära mig utantill så fort jag får en ledig stund. Jag ska även lära mig att skriva så fint som Lise kan. Det vore väl skuld och skam om jag inte kunde klara av att lära mig det. När jag ändå har hennes båda böcker. (Den andra heter Lises Lettering).

På tal om fint. Har du sett ”Min pappa Marianne”? Om du inte har det borde du skämmas.

Nä, det borde du förstås inte.

Men du borde se den. Den ligger på SVT Play. Skynda dig dit och se den.

I övrigt så längtar jag efter semester. Vilket jag också kommer att få inom en snar framtid. Både en och två gånger i år faktiskt. En uppvärmning och en riktig. Det är som att jag får öva mig lite först innan den riktiga kommer. Det kan jag behöva.

Jag behöver även göra kycklingsalladen som var med i Mersmak nr 4 2021

… jag behöver även frid i själ och kropp, jag behöver färga ögonbrynen, jag behöver en andra spruta och jag behöver äta mycket glass.

Vad behöver du?

Den lite kriminella banan

Hur har du det? Mår du bra?

Jag mår bra men är lite småarg hela tiden. Vet inte varför.

Att gå omkring och vara lite småförbannad är ju både charmigt och ödmjukt. En sån vill man ju vara. Fräsa lite åt höger och vänster och vara allmänt vrång. Då blir man snabbt populär och bjuden på många kalas. Det är ju toppen.

Kanske är det för att jag ska klippa mig i morgon och ser ut som att jag bär hatt just nu. Klippningen ser jag fram emot men den hatt av hår jag bär på nu är tung för både nacke och själ. Det kan jag tala om.

Annars då? Jo, jag har åter igen konstaterat att de bästa och mest hållbara och frodiga blommorna man kan få i sitt hem är de man stjäl. I veckan har jag kastat ut två ohyrade växter och en ful har jag klippt ner och tagit skott av. Skotten är ljuvliga och solen skiner.

Om solen skiner i morgon eftermiddag får jag dock se. Då ska jag hämta ut två likadana klänningar på Lindex. Jag visste inte vilken storlek jag skulle beställa (HUR ska man veta det?) och beställde två olika. Den ena kommer jag ju att vilja lämna tillbaka. En annan gång när jag gjorde det blev jag behandlad som om jag stulit den ena. För man får faktiskt inte gardera sig på det viset. Tydligen.

Men klagar de så säger jag bara att det är inte konstigt om man vill lämna tillbaka den ena när de kallar en orange klänning för pink. Och sen ska jag fråga dem hur intresserade de är av att sälja.

Nej, det kommer jag verkligen inte att göra. Jag kommer att lägga mig platt och be om ursäkt. Förstås. Ty jag är av just det virket. Och det är inte alls säkert att det är det rätta.

Om jag hade kunnat skriva med väldigt små och viskande bokstäver så hade jag gjort det nu när jag vill fråga dig om du fått fin första spruta ännu? Eller kanske till och med den andra? Jag ska få min första om en vecka och för mig har det aldrig varit någon fråga om jag ska ta den eller inte. Det har jag vetat att jag skulle redan från första sekund. Men jag kan inte säga annat än att jag nu börjar bli lite nervös. Kanske är det bara det stora i den här historiska händelsen som gör mig nervös, för särskilt spruträdd är jag inte. Inte så orolig för biverkningar heller. Kanske är jag mest rädd för hur jag ska hitta till stället eller hur jag ska veta hur jag ska beté mig när jag är där. Sånt oroar jag mig för än feber och ont i armen.

Jag kan vara lite avig i tankarna ibland. Tänka på fel saker.

Jag har även stressat upp mig så till den milda grad över ordningen på vaccinationen. När är det min tur, när är det din tur? Varför är det inte min tur och varför är det redan din tur och inte min. Jag har på ett sätt suttit fint och lugnt i båten för jag har tänkt att min tid kommer. Men jag har å andra sidan varit så nervös över att missa tåget när det kom. Men som många gånger annars i livet så har jag en hejarklack som hejar på mitt lag och gör vågen och sjunger hejarramsor om att nu är det minsann min tur, nu ska jag vara beredd. Så när vågen gjordes och ramsorna sjöngs så gick jag in i appen och hittade mig en tid. Och sen var den stressgrejen som bortblåst.

Att jag aldrig lär mig. Att jag stressar över fel grejer.

Vilka grejer är då rätt att stressa över? Det kan man undra.

Den dagen jag jagas av ett lejon är det bra om jag får lite puls och sätter fart. Men fram tills dess kan jag nog slappna av tror jag.

Säg det till min hjärna.

Tack på förhand.

Är det för mycket begärt?

Kan man få ett litet andrum någon gång då och då eller är det för mycket begärt?

Ibland kan man undra.

Idag är det ljuvlig fredag och jag tar en jobbpaus och lyssnar lite på min spellista på Spottan. (Jo, det kallas så. Kom ihåg var du läste det först!).

”Åh Saaarah, kom uuuut ikväll….”

Jag har inga nya låtar i min lista. Nej, det kan ingen anklaga mig för. Det är julmusik och 80-talet blandat hej vilt. Men man firade ju jul på 80-talet också så jag förstår inte varför folk undrar.

Ifall du däremot undrar hur jag har det nu för tiden så ska jag berätta det. Jag har fått en ny kollega som jag är fadder för. Och på grund av hemmakontor så får vi lära ut allt via Teams. Detta har resulterat i eksem i öronen på grund av lurar 8-9 timmar om dagen.

Det är bara en av alla spännande saker som har hänt i mitt liv sen sist.

Jag har även rasat å det grövsta åt att jag såg Disneys film om den lilla sjöjungfrun för någon vecka sen och att Ariel i den blir kallad ”slyna”. Hon får även lära sig att hon måste pluta med läpparna och se snygg ut om någon ska kunna bli kär i henne.

Nä, lite mer får hon nog pluta om någon ska kunna bli kär i henne. Disney har rätt. Sådär kan man ju inte se ut. Då får man vara singel.
Lite skärpning tack.

En del grejer i en del filmer borde raderas och sänkas i floden.

Vilken flod kan diskuteras. Inte så viktigt.

Men mest av allt handlar mitt liv om att vänta på den skitfina klänningen som ska komma in på Lindex vecka 17. Och då får jag ju be lite om ursäkt och säga att jag tror att vecka 17 var förra veckan. Men vem är jag att påpeka det, jag är väl inte någon jäkla almanacka heller.

Now I, I wish it would rain down, down on me
Ooh yes I wish it would rain, rain down on me now
…”

Phil Collins ändå va. Vilken bra musik och vilken talang. Undrar om han också får eksem i öronen ibland. Hoppas inte. Det önskar man ingen.

Annars så är mina lurar från Urbanista det bästa jag köpt på länge. De ihop med min nya klocka. Vill du muntra upp dig själv kan du köpa något av det. Eller båda. Eller inget. Eller så köper du smågodis för hela slanten istället. Så kan man också göra.

Annars så får jag lite inre stress av alla som redan fått sin första och till och med andra spruta nu. Det är inte ens dag för mig att boka tid för min första. Jag blir väl sist i världen tänker jag. Så känns det i alla fall. Här sitter jag ner i båten och väntar så fint.

Och offerkoftan sitter rätt bra. Tackar som frågar. Den kliar lite, men det gör offerkoftor har jag hört. Det är visst det som är grejen.

Kyrie Eleison down the road that I must travel
Kyrie Eleison through the darkness of the night
Kyrie Eleison where I’m going, will you follow?
Kyrie Eleison on a highway in the night
…”

Var inte musiken bättre förr eller är det JAG som var bättre förr?

Vi hittade ju förresten en plåtbricka (liten och rund) i en burk med Felix saltgurka i veckan. Skickade in en bild på den till Felix. Fick just 300 kr i presentkort att köpa Felix-grejer för från dem. Som plåster på såren. Såren som vi inte fick.
Värt besväret. Skicka några plåtbrickor till ni, inte mig emot.

Nu tar vi fredag. Med eller utan sprutad arm eller plåtbrickor.

Hoppas att du mår bra.

Jag menar det verkligen.

Det var den påsken det

Är det bara jag eller känns det lite som att det vänder nu? Är det inte lite fräschare vindar som blåser nu eller?
Ja, i alla fall om man bortser från de snöstormsvindar som blåste i morse när jag var och bytte till sommardäck. De vindarna gjorde ju inte direkt mig fräschare i alla fall. Fast jag hade läppstift. För nu när jag jobbar hemifrån och rör mig inom en radie av två kilometer så är en utflykt till däckfirman ett äventyr.

Äventyr kräver läppstift. Det vill jag påstå.

Lyssnar på poden ”Recept tack!” med Erik Jerka Johansson. Han pratar om Maria Wern-filmerna som ju spelas in på Gotland. Det fick mig att tänka på när jag var på Gotland. Närmare bestämt i Visby. Min man och jag gick omkring och kollade och plötsligt kom en polisbil och parkerade strax intill. Jag ville göra mig lite rolig och sa, lite för högt, till min man att ”Kolla! Här kommer Maria Wern!”. Och lite för högt var i det här fallet så pass skithögt att många andra runt omkring också hörde detta. Som dessutom trodde att jag menade allvar. Så folk stannade upp och höjde sina mobiler för att filma och fota. Och ut kliver två helt vanliga okända, privata poliser.

Det ögonblicket krävde också sitt läppstift tycker jag.

Påsken har hur som helst avlöpt väl. Vi fick hjälpa några som behövde hjälp, vi fick godis så det räckte och blev över, vi åt snittar och sill och vi åt gubbröra och Jansson.

Och till det läppstift.

En påsklunch av det finare slaget.

Hej

Hej!

Hur mår du? Mår du bra? Vad gör du? Jobbar du eller pluggar du eller kokar du ägg? Pyntar du till påsk? Äter du strömming?

Jag jobbar tre dagar den här veckan. Ger mig själv en ledig torsdag i påskägg. Mycket bättre än smågodis.

Fast jag är ju vuxen och tjänar egna pengar så jag kan ju både vara ledig och äta smågodis. Om jag vill. Och det kan du skriva upp att jag vill. Skriv upp att jag vill äta såna där små chokladägg som det är krispiga ägg inuti. Som jag tror fanns i Bridge-blandningen förr.

Eller vad vet jag. Jag vill äta dem. Inte veta var de kommer ifrån. De behöver inte vara närodlade. Men det är trevligt om de är det.

Närodlat blev det i köket i lördags. Jag gjorde mig till. La ner mig. Fixade. Hade energi. Fick feeling. Var inne i ett flow.

Jag vill gärna visa vad det blev av den energin som plötsligt dök upp.

Det blev harar av servetter. Och vill du lära dig att vika såna kan du börja med att klicka här så får du fina instruktioner. Ägget har Anthon Berg värpt.

Det blev smördegsrullar med Västerbottensost i. Inget recept. Bara en rulle smördeg och så riven Västerbottensost och så rulla, rulla, skära, skära. Skjuts in i ugnen. 225 grader en stund.

Det blev även… ja vad blev detta egentligen? Små lortar?

Vansinnigt goda grejer. Som små glasspraliner fast inte glass.

Jag är ju aningens elak mot mig själv, eller visar min humor lite väl generöst (välj själv), för några blev lite bättre än de andra. Men ibland är det roligare att visa fult än fint. Och jag tänker att det inte är så noga. Hur som helst så är det ”No bake cheesecakebollar”. Jag gör dem nog igen, men kanske halv sats den gången. Det blev så många.

Jag tänker en annan sak också. Och att det är att du nog undrar hur det går för min chiliplantering. Och det ska jag säga dig, att det går strålande. Kolla så buskig den har blivit redan. Tänker att jag skördar redan till helgen.

Du som följer mig på Insta förstår lite mer vad jag pratar om än du som inte gör det. Men de här planterade jag onsdag 17 mars. Och på Insta heter jag @plateofcupcakes.

Vi har kryddat vår inglasade balkong med lite nya grejer. Och till detta behövdes en ny kudde eller två. Som grädde på moset. Så i lördags begav vi oss till Jysk, som firade något och sålde kuddar som aldrig förr. Jag kan ju visa kuddarna någon gång men det jag vill berätta om är något helt annat. En löjlig liten sak som jag velat ha länge, men varit för snål eller för lat för. Eller bara helt enkelt tyckt varit onödig att köpa. Men i lördags slog jag till. Jag lackade ur och tänkte att jösses, av alla onödiga grejer jag köpt i mitt liv så är ju inte detta på långa vägar det onödigaste.

Så nu äger jag en sån här. En manet i glas. Eller vad det nu är. Och jag älskar den.

Det känns som att maneten heter Marie. Men jag vet inte varför.

Jag tror att den kostade 59 kronor. Så man kan ju inte säga att jag var tvungen att skuldsätta mig heller för att köpa den. Den köpte jag alltså på Jysk. Ifall du nu fick grava habegär. Sånt kan hända.

Åh! Nu kom jag att tänka på ett påskpyssel jag gjorde en gång… Påskstrutarna! Så roliga att göra och så fina att duka med på påskmiddagen. Eller lunchen. Eller fikat. Eller bara ha. Man kan ha dem bara också. För att man vill.

Jag känner ett enormt behov av att få klippa och klistra och fixa och dona. Det är som restless legs fast i fingrarna. Mina blommor blir så ompysslade att de nästan blir förbannade och ber om att få vara ifred. Och mina fönster får sig en omgång lite då och då. Det kan ha med att göra att jag är så mycket hemma (jobbar ju hemifrån 100%) och får idéer och ser damm och sånt som behöver göras. Men det skulle också kunna vara något slags livslust som kryper fram. Jag hoppas på det sista. Livslust är fint. Kanske rent av det finaste.

I min hjärna har jag ett bibliotek med grejer som jag vill göra. Som jag kanske kommer att göra men kanske även inte. Men rätt som det är får jag eld i baken och råg i ryggen och tar tag i mig själv och mitt bibliotek.

Det gjorde jag t ex i lördags. Då lagade jag några såser till en tacomiddag.

Ursäkta den fula bilden men jag kan ju inte rå för att det var mörkt och att vi har en grön kökslampa som färgar världen grön. Vilket kan vara snyggt i och för sig men kanske inte för en sås.

De två vita såserna är inte så mycket att prata om. den ena är gräddfil och den andra är creme fraiche med vitlök, salt och peppar. Det var rätt enkla grejer att ordna om man säger så. Men de andra två vill jag gärna berätta om.

Sås 1. Den som är längst ner på bilden. Det är cheddarostdip. Löjligt god. Jag säger det igen: LÖJLIGT GOD!!!

Jag hittar inte receptet på nätet nu men det är 200 gram cheddarost. Du vet sån man köper i skivor. Och så är det 1 dl creme fraiche (34%) och 2 msk inlagd hackad jalapeño. Plus lite kajennpeppar.

Smält osten försiktigt i en kastrull och blanda sen ihop allt.

Och som jag sa. Löjligt!

Sås 2 är en ingen sås utan en majskräm. Och den får tala för sig själv här hos Portionen under tian. Jag hade Västerbottensost i min och det kanske var en aningens för smakrik ost för krämen. Men vad gör det. Den gick åt och den är slut för länge sen. Så, så var det med det.

Annars händer det inte så mycket. Jag har ett nytt läppstift från Maria Åkerberg (tack Mallan!!!). Färgen finns inte kvar på hemsidan men finns hos Lyko. Det är väl det jag kan säga. Just nu.

Annars då? Allt bra eller?

Ge mig.

Jag måste ge mig snart.

Jag resonerar så konstigt.

Du som följer mig och kikar förbi lite då och då vet ju att jag har fått dille på att sno skott av blommor. Jag har gjort det rätt länge och med lite varierande resultat. Bäst resultat har jag fått av att sno monstera-skott. Det har jag nu två stycken som håller på att ta över både mitt liv och min lägenhet. Men har man tagit Faan i båten och vidare.

Men några av de skott jag snott är inte snygga längre. Några nu mera uppdelade kaktusar från en bröllopsdag till exempel.
Det är ju tur att det är kaktusarna som är risiga istället för äktenskapet. Men ändå. Man vill inte ha risiga kaktusar i sitt hem. Man behöver inte det för att må bra. Tvärt om.

Dessutom tycker jag att det är svårt att sno skott från kaktusar. Det är sällan de blir bra. Om de inte är en typ av aloe vera. Då går det ibland lite bättre. Vanliga kaktusar får ful form med tiden tycker jag. De blir aldrig lika fina som den som man snodde den ifrån. Förutom aloe vera-kaktusar då alltså. De kan bli bra. Som sagt.

Men det här skulle inte handla om det som går bra. Det här ska handla om det som går dåligt. Och att våga göra sig av med det som går dåligt även om det kommer från en bröllopsdag.

De här kan ju inte ens stå upp utan stöd.

Så risig är ju inte ens jag.

I lördags gick jag förbi en växt som jag visst råkade knippsa en bit av. Det var knappt meningen. Det bara råkade hända. Knipps.

Jag visste inte vad det var för nått men jag lärde mig i lördags att Googles app har en kamerafunktion med vilken man kan scanna grejer och få fram information. Helt otroligt. Hade ingen aning. Men med hjälp av min nya kunskap om denna funktion så vet jag nu att jag knippsat en bit av en Plyscias Scutellaria. En aralia.

Minsann.

Om jag misslyckas med den vet jag var jag kan sno en bit till.

En annan, som jag verkligen inte vill misslyckas med, är den här. Det här lilla sneda och krokiga livet.

Men lyckas jag inte med det vet jag var jag kan hitta ett nytt. Och det är ju bra.

Jag har inte så mycket saker nu för tiden. Dels på grund av rensning, men även på grund av brand. Kanske är det det som gör att jag har svårt att göra mig av med blommorna som jag snott och vårdat.

Jag vet ju att det finns nya att köpa och nya att sno. Men man gör sig inte av med en bästis som är lite risig bara för att den är just lite risig och för att det finns nya bästisar att finna.

Men blommor och människor kanske inte är samma sak.

Om jag tänker efter.

Vad handlar det här inlägget om ens?

Är det kanske bara ett sätt att fördriva tiden och få behålla de där risiga kaktusarna ett tag till?

Vem är jag ens?

Är jag en person som har fula blommor i fönstret bara för att jag inte kan slänga dem?

Nä, nu är det jag som tar mig ur krisen och börjar om.

Här ska hittas nya skott.

Här ska skalas av och göras ordning.

Nu jäklar.

Hej då kaktusen. Du är på tok för ful för att få vara kvar. Du duger inte.

Men ett litet skott av den spar jag förstås.

För jag är väl ingen mördare heller.

Att dra i trådarna

Då har vi passerat året för detta som vi lever i och som jag inte orkar ens nämna vid namn. Du vet ju själv. Vad du lever i. Samma som vi andra.

Året har gått och nu börjar vi göra saker för andra året. I detta.

Nu kommer snart påsken och jag vet hur den förra var. Den trodde vi var annorlunda. Låt oss hoppas att detta är annorlunda fortfarande. Att detta är undantaget. Att detta är nu och inte så mycket mer.

Jag som är en spara, jag har svårt att göra saker i förskott. Jag har svårt att starta för tidigt och att inte hålla mig till reglerna. Men eftersom det inte finns så många regler som man behöver hålla sig till egentligen, så tänker jag nu göra lite som jag vill.

Jag har ju börjat påskpynta redan nu. Det gjorde jag igår. Två veckor innan påsken startar. Men min egen påsk startade igår. När din startar bestämmer du.

Det finns ingen risk i detta. Att jag t ex skulle kunna tröttna på påsken redan innan den börjat.

Det är som att jag skulle tröttna på There must be an angel-låten innan Stevie ens plockat fram sitt munspel.

Det kommer inte att hända.

Sånt sker inte.

Igår hängde jag upp gula ägg i trädet på balkongen. Idag köpte jag små påskiga blommor och ett ljus med kycklingar på. För mig som nästan aldrig ägt en enda påsksak är detta maxat som faan.

Jag vill odla nu och jag vill fylla mitt hem med små gulliga blommor som blommar i rosa och gult. Jag vill äta lax och sill och jag vill vara ledig.

Det är motvind i livet och i tillvaron och jag försöker dra i alla trådar jag hittar för att muntra upp mig själv. Det går förhållandevis bra. Kycklingljus och påskiga blommor fyller sina funktioner väl.

En fin och glittrig tråd som jag drar i lite då och då är den som leder till julkalendern 2021. Det är dags att jag börjar skriva på den nu. Jag ser så mycket fram emot att få börja. Måste bara fundera lite till. Hitta de där huvudpersonerna och ta reda på var de bor och hur.

Vilka trådar drar du i? Vad leder de fram till och vad är det i dem?