Dags att byta?

Jag kollar min blogg i mobilen. Och jag tror att du också läser min blogg i din mobil.

Det är ju så man gör nu för tiden.

Men jag ser ju att min blogg ser gräslig ut i mobben. Fullt med reklam och skit som stör. Man vet knappt vad som är vad. Vilka är mina bilder och vilka är reklam? Det är som att slänga upp en kortlek i luften och spela Finns i sjön.

Jag kanske borde flytta bloggen?

Känner du till nått bra ställe?

Kan tänka mig att betala en slant. Men inte för mycket.

Nouw. Det ser jag lite här och där. Har också reklam men verkar sköta det snyggare.

Det kanske är daga för nått nytt?

Potatisgnocchi

Hur läste du rubriken? Gnåcki? Njåki?

Jag erkänner att jag säger gnåcki. Men det är för att jag är lat. Det är så mycket enklare att säga gnåcki än njåki.

Men det är fasen inte alls svårt att göra dem. Och det blir så gott. Så pass gott att jag under en period i början på hösten höll på att föräta mig på dem. Jo, så var det.

Så jag vill verkligen tipsa om att göra egna. Köp inte pastagnåcki i affären. Gör egna av potatis. Det är inte ens svårt.

Mitt recept.

4 portioner

500 gram skalad, mjölig potatis.
1½ dl vetemjöl
1 ägg
3 msk riven parmesan

Koka potatisen, pressa den och blanda ihop med resten av ingredienserna.
Rulla degen till en rulle, skär i bitar och forma små gnåckis. Man kan även rulla gnåckisar utan att göra en rulle först. Det bestämmer man själv.

Koka upp saltat vatten, koka gnåckisarna försiktigt tills de flyter upp.

Stek dem i smarrigt smör och servera dem som du vill.

Tycker du att mitt recept är rörigt och oseriöst, finns ett lite bättre här.

Majssoppa med kikärter

Ska jag lära dig att laga världens bästa soppa? Med ett recept som jag har snott?

Jag har snott väldigt mycket idéer från Portionen under tian den senaste tiden. Och allt har blivit vansinnigt gott och väldigt billigt.

Den kombon är det ju inget större fel på.

Majssoppan är en klar favorit. Den lagar vi ofta.

Men eftersom jag är en ovän av recept, så gör jag den ju numera på en höft. Du hittar originalreceptet här. Om du vill veta hur jag gör så gör jag såhär:

Jag fräser lagom med majs (2 burkar? En påse frysta?) ihop med lagom med lök (2 stycken?). Häller i lagom mängd med vatten (2-7 dl?) och en buljongtärning. Koka, koka, koka i några minuter. Krydda med chiliflakes. Mixa. I med en burk kokosmjölk eller valfri grädde.

Rosta kikärterna i en torr stekpanna. Salta och krydda med valfri krydda. Jag tycker att paprikapulver är smarrigt.

Klart.

 

Stopp i… maskineriet

Jag hade velat skriva att det är stopp i avloppet. Men det känns som att det är nått annat än det jag vill skriva om. Så det kanske är grus i maskineriet det heter. Eller så är det stopp där bara.

Eller så säger jag bara som det är. Att jag har stannat upp. För att jag inte vet hur jag ska bete mig.

Jag har inte bloggat sen Jesus uppstod känns det som. Och jag har massa saker jag skulle vilja visa. Men jag vet inte hur jag ska börja.

Jag har ju inte ens visat förra julen.

Om jag nu måste det.

Men det måste jag väl? För jag vill det. Vill och måste är väl kusiner va? Och jag gillar ju kusiner. I alla fall mina. Om jag gillar dina kusiner vet jag inte. Men det gör jag nog. Jag gillar de flesta.

Så. För att komma vidare. För att komma igång. För att trycka på play igen, så kommer här förra julen. Julen 2017. Och sen tar vi det andra. Kanske blir det i kortare versioner än jag brukar bjuda på. Men det blir. Och nu börjar jag.

Låt oss ta oss tillbaka till julen 2017.

Minns du?

Såhär var min:

Vi drog till Kosta.

Vi börjar att kalla Kosta för vårt torp. Vi har inget torp men ett torp brukar ju vara ett ställe man gillar och som man återkommer till.

Vi har ett bra torp. Vi har till och med personal och folk som bäddar åt oss.

Vi trivs där.

Rum 135, hemma hos Göran Wärff. Vad jag vill minnas har vi inte bott i något av hans rum tidigare.

Jag tänker inte bli långrandig. Visar några bilder och så stänger vi julen 2017.

Det kommer ju för bövelen snart en ny.

Detta kan vara det konstigaste inlägget jag någonsin postat. Men nu blev det så den här gången.

Jag var tvungen att rafsa ihop något. För att kunna komma iväg.

Fem minuter

Jag gjorde det igår.

Det där som jag alltid säger att man faktiskt kan göra.

Men som jag sen aldrig gör.

För att jag inte riktigt tror att det går.

Jag ringde upp henne.

Den där tjejen som jag känt så länge.

Nästan längst.

Vi brukar säga det. Att vi kan ringa varandra och bara prata i fem minuter. Att vi inte ska tänka att vi hinner inte ringa nu för gör vi det så kommer vi att prata i timmar.

Jag ringde henne igår. Efter att vi inte ringt varandra på femhundra år.

Jag sa att jag har 50-års kris. Hon sa att hennes mamma är sjuk.

Det var de bäst investerade minuterna den här veckan.

Efter fem minuter, som blev arton, mådde jag så bra.

Jag vet inte vilken dag jag inte har fem, eller arton, minuter över.

Jag måste göra mig själv fler och bättre tjänster.

Investera tiden bättre.

Det rimmar dåligt att ha 50-årskris och att slösa så mycket tid på skit.

Jag säger ofta, lite på skoj, att jag inte har tid att jobba så mycket som jag gör.

Nä, så kan det ju vara.

Men allvarligt talat. Att jobba är ju inte det sämsta jag gör med min tid.

Om man säger så.

Jag hörde att människan i snitt använder sin telefon var femte minut.

Rimligt.

Ändå är det ju inte ”prata med dem jag tycker mest om” jag använder de flesta arton minuterna med luren i handen till precis.

Instagram punkt nu.

Aftonbladet punkt se.

Tiny Tower punkt app.

Skitbloggar punkt stopp.

Sponsrade inlägg punkt ointressant.

Jag lägger mer tid på Niklas Wahlgrens Instagram än på vissa som jag verkligen bryr mig om.

Rimligt punkt sjukt.

Ska vi säga så då? Att vi tänker till lite idag? Kanske lever inte du mitt i en ålderskris, men hur eller hur så lever inte du för evigt heller.

Avfölj tre personer på Instagram. Redan idag.

Välj mig om du vill.

Nu gör vi vettiga saker med den dyrbara tiden.

Äter glass till exempel.

Ett ögonblick att minnas. Eller glömma.

Min man har en avlägsen bekant här i stan. Där vi bor. Vi möter honom ibland. Titt som tätt. Och så har det varit i snart 20 år.

Förr var de mer bekanta än idag. Förr kunde de råka hamna på samma fest en lördag. Eller en sommar.

Idag möts de av en oturlig slump på Willys. När min man kommer dragandes på mig.

I 20 år har jag sagt ”hej” till bekantingen. I samma 20 år har bekantingen sagt ”hej”. Till min man.

Aldrig till mig.

I 20 år har jag sagt ”hej” till en människa som inte har sagt ”hej” tillbaka.

Härom dagen möttes vi igen. Han sa ”hej” till min man.

Jag tänkte att nu var måttet rågat.

Så jag gick och hämtade leverpastej och låtsades att jag var blind.

Sen hämtade jag rödbetssallad och 500 gram nötfärs och såg fortfarande lika dåligt.

Helt plötsligt tittar personen på mig och säger livshistoriens tröttaste ”hej”. Och ser mig i ögonen.

Att jag då säger ”hej” tillbaka ångrar jag bittert.

Som jag önskar att jag sagt ”Va? Har vi mötts förut!?”.

Men en sån person vill jag inte vara.

Nu kör vi

Det är ju få saker jag tycker är så kul som att skriva. Ändå är det just det jag gör minst av allt nu för tiden.

Jag är för lat för att dra igång stora datorn som sitter fast i väggen och telefonen känns så pillig att skriva i.

Kanske borde jag köpa mig en bärbar?

Eller så rycker jag upp mig bara.

Det vore ju både mer miljövänligt och plånbokssmart.

Var befinner jag mig just nu då? Jo, fortfarande lite jetlaggad och hemkommen efter nästan två veckor i San Fransisco. Och med två nya läppstift i badrumsskåpet. Väntandes på årets Body Shop-julkalender. Längtandes efter mer ledighet. Med glöggen på gång i klädkammaren som mer är ett skafferi. Två par nya Skechers. Med en stor längtan efter nått kul.

Var befinner du dig?

”Timjan, Tupp och Tårta” på SVT är mitt bästa matlagningsprogram ever och ”Vår bästa tid” är en fullständig njutning. Varje minut. Och bästa poden heter just nu ”The Saltet podcast”.

Det blir spagetti med köttfärssås och ett glas rödvin till middag imorgon fredag och jag har gått i sömnen tre gånger den här veckan. Tack för det jetlaget. (Jag kan inte tacka jetet för maten, men förvirringen nattetid – oh my God!!!)

Jag önskar att jag kunde stoppa tiden lite. Jag fyller 50 innan jag hinner gå och kissa för natten annars. Den svåra 40-års krisen tog aldrig slut innan nästa kom. Det gäller att njuta när man kan.

Det gäller att trycka på paus ibland. Vi kan inte ha on-knappen intryckt hela tiden.

Jag måste ta fram mina höstfigurer innan vintern kommer.

Jag hinner inte med.

Framför allt inte mig själv.