Semesterstart

Det börjar kännas som att det var länge sen det var semester. Jag jobbar nu min tredje vecka. Det går bra att jobba och det är inte så farligt i sig, men det är fasen inte lika härligt som semester. Det är det faktiskt inte. Det tänker jag inte påstå.

För att hålla kvar semestern lite längre tänkte jag att jag ska berätta vad vi hade för oss. När det väl var semme.

Till skillnad från många andra hade jag en ganska vanlig semester. Vi gillar att vara i Sverige på sommaren och i år kunde vi ju, trots allt, resa precis som vanligt. Därför kan jag inte säga att min semester var så påverkad av Coronan. Även om min man och jag, som ringar på vattnet av Coronan, fick väldigt lite semester ihop. Men den tid vi hade kunde vi nästan semestra som vanligt. Förutom att vi fick hålla oss på avstånd. Och det gjorde vi.

Hur som hafver så valde vi att starta i Kosta. Så som nästan varje semester i många år nu. Ett säkert kort och ett bra sätt att få en bra start.

Vi bodde ju som vanligt på Kosta Boda Art Hotell. Som sig bör. Fick förresten frågan härom dagen om vi aldrig tröttnar på Kosta. Svaret är 100% ”nej”. Den dagen jag tröttnar på att åka dit har jag nog tröttnat på större saker än på Kosta tror jag.

Den här gången fick vi bo i rum 213. Där har vi inte bott förut. Men vi har bott hos Ulrika flera gånger. En gång när jag fyllde år t ex.

Vi shoppade inget särskilt, gjorde inget särskilt. Vi njöt av vårt fina rum, den fina omgivningen, konsten överallt och av väldigt god mat. Vi gillar att äta i baren så det gjorde vi den här gången också.

Allting kändes safe och fint ur smittosynpunkt. Det enda som kändes aningen osäkert var frukosten. Men min bild av mänskligheten vid frukostbufféer är inte alltid helt positiv. Det är som att hotellfrukostar tar fram människors sämsta sidor.
Men hotellet hade gjort allt de kunde för att det skulle vara safe, med handsprit överallt och man kunde placera sig med stort avstånd från grannborden. Sen att människor inte kan stå i kö ordentligt utan måste sträcka sig över andra som står med gott om avstånd, för att komma åt en bit skinka eller ett glas juice, det kan ju inte hotellet rå för.

Kunde dock inte låta bli att le lite åt deras skyltar. Ordvalet ”dålig” tycker jag är lite komiskt. Om man känner sig ”dålig”? Som en dålig människa? Eller dålig på vad? Golf? Eller bara i allmänhet?

En ny öl snöade jag in på också kan jag ju berätta om. En suröl som smakar svartvinbär från Emmabodabryggeriet.

Och så vill jag gärna köpa mig ett litet konstverk för 45 000 kr.

I övrigt kan jag berätta att vi kommer att åka tillbaka. Så snart vi bara kan.

Såna är vi.

Dagen idag och lite andra dagar

I morse när jag körde till jobbet visade termometern att det 12 grader ute. Det är ju lite udda i slutet av juli. Men det gör mig inte så mycket. Däremot är det ju lite märkligt att jag sitter där och kör och lyssnar på Knutby och är klädd som om det vore varmt.

12 grader är inte så varmt.

Men det är juli.

Hade det varit 12 grader i januari hade jag haft strumpbyxor, lite grova skor och varm jacka.

Istället satt jag där och njöt av morgonen och boken och vägen till jobbet och den magra trafiken och var klädd i klänning, bara ben och små skor.

Ja, man är klädd i bara ben. Det är en klädsel. Det är ett plagg.

I morgon är jag permitterat ledig och vi ska åka iväg på en liten utflykt. Jag ska njuta av den utflykten och jag ska låtsas att jag är på andra sidan jordklotet och att det är en omöjlighet att jag kan råka möta någon jag känner eller någon jag vet vem det är. Jag ska koppla bort mig från det ena och koppla på mig på det andra.

Det var ju tydligt och bra beskrivet. Nu förstår du precis.

Men det ska bli så i alla fall. Att vissa saker ska bort och annat ska fram.

Mest ska det skalas av. Skalas bort. Jag menar, vem är sugen på att äta det där bruna och ruttna på det kantstötta äpplet?

Vad menar jag egentligen? Det vet man inte.

Kanske behöver jag bara en paus. Och det får jag ju på utflykten. Lite annan miljö och lite själslig vila.

Tack.

Då kom vi fram till det.

Annars kan jag berätta att jag i sommar kollat på Anno 1790 på SVT Play och det var väldigt spännande. Jag har även sett Blodsbröder på C More och den serien var fantastiskt bra och läskig. Jag har lyssnat på Nours Poddelipood. Och Henrik. Och jag har blivit väldigt förtjust i Kristoffer Appelquist och den nya poden Kompaniet. Och bland sommarpratarna är Klara Zimmergren och David Sundin mina fabbos. Böcker jag avverkat är Söta röda sommardrömmar, Solsken och parmesan och just nu lyssnar jag på Knutby. Spännande.

Och så har jag planterat mina skott jag fick från Rebecca… och de ser lite hängiga ut men jag håller alla tummar jag har för att de ska klara sig.

Jag drömmer om att kunna ha vänner och familj hemma hos oss på middag utan att behöva bry mig om smitta, att få många veckors fler semester och åka långt norrut, att öppna korsdrag i kropp, själ och garderob och nu mera även, en helt ny grej, om att få sova en hel natt utan att vakna tusen gånger.

Och så längtar jag lite efter mörker och frid.

Det är väl det jag har att berätta idag.

Tack för att du läste.

Sminkväska för den som inte orkar sy

För länge sen såg jag en sminkväska som fick mig att tappa hakan. En rund sak med dragsko och lock och så smart, så smart. Den går nämligen att fälla ut så att den blir platt. Väldigt smart när man reser. Att kunna ”fälla ut” sin sminkväska och se exakt var man har allt. Och vad man har.

En sån har jag velat sy i vad som nu säkert har blivit uppåt en hundra år.

Jag har tänkt på det nästan varje dag i en evighet.

Men inte har jag fått tummen ur inte.

Men igår fick jag se att Lidl sålde såna för 29,90. Så billigt att det inte ens räknas. Man kan säga gratis. Nästan noll kronor och så gott som noll arbetsinsats.

Jag tog min make under armen och åkte till Lidl. Det tog 5 minuter. Sen köpte jag en. Det tog 5 minuter. Sen åkte jag hem. Det tog förmodligen 5 minuter det också.

15 minuter och 30 kr kostade detta kalaset mig.

(Bilderna är Lidls)

Men kostar det inte så mycket så kanske det inte smakar så mycket heller.

För jag ville ju faktiskt sy en själv. Jag ville ju välja tyg. Jag ville ju känna mig lite märkvärdig. Lite kreativ och kul.

Min köpta sminkväska är det verkligen inget fel på, men i jämförelse med hur den jag tänkte sy såg ut i mitt huvud så är den skittråkig.

Jag måste sy en egen. Ska bara använda den här tråkiga en stund först och se om den jag ska sy behöver vara större eller mindre eller nått.

Vill du sy en egen så finns det en film här på hur man gör. Vill du söka efter såna väskor i allmänhet kan jag tipsa om att söka efter drawstring makeup bag.

Eller gör som jag. Få aldrig tummen ur utan sätt dig och vänta ett par år så kanske den kommer till dig automatiskt. Inte så som du drömde om att den skulle se ut, men du får en till slut i alla fall.

(Finns på Lidl vecka 31 tydligen)

Ringarna på vattnet

När jag skapade en hemsida för första gången genom att ”knacka kod” (det hette så, det är inte som att jag bara försöker spela cool), kunde jag absolut inte drömma om att nätet skulle få en så stor betydelse för mig i livet.

Ja, alltså. Nu menar jag ju inte bara att nätet har en stor betydelse för mig eftersom jag mailar på jobbet, jobbar på jobbet, betalar mina räkningar på nätet, handlar på nätet och sånt. Jag menar betydelse på riktigt.

Betydelse som i kompisar.

Jag har verkligen fått kompisar genom nätet och det är jag så himla glad för. Tack vare nätet och mina hemsidor vet jag exakt vem jag ska kontakta om jag ska åka till Kalmar och behöver tips på en bra restaurang. Jag vet precis vem jag kan fråga om råd om jag behöver veta var man kan köpa billig och extra lång rundstav. Jag vet precis vem jag kan höra av mig till om jag undrar hur man virkar en väska som ser ut som en palsternacka. Och så vidare.

Och jag får ofta så fina mail och meddelanden från fina människor som kanske köpt en virkad krokodil av mig för tio år sen, som tänkte på mig en dag när hen var på utflykt i Ulricehamn eller som undrar om jag vet var man hittar ett bra mönster på en stickad sjal.

Det är fantastiskt.

Och vissa av mina nätkompisar har jag känt i över 20 år nu. Det är så coolt.

Den senaste grejen som hänt som en ring på vattnet är att jag fått en ny kompis i Gävle. Fina Rebecca. Vi har haft kontakt länge men nu har vår kontakt, för att uttrycka mig lite vitsigt, blommat upp.

Det började med att jag erbjöd henne ett skott på ett palettblad som jag har. Och sen var hon så generös och ville leka leken tillbakakaka så att hon skickade två skott till mig. Och vilka skott sen då. Detta är skottens Rolls Royce om man säger så.

Vi snackar liksom inte vitsippa eller luktärt här, vi snackar palmbegonia och Kroton codiaeum variegatum.

Just det. Man blir lite stum.

Jag skickade mitt skott till henne i en kryddburk. En gnutta vatten i bara och på med locket. Och även fast PostNord var sega och inte levererade på en vecka, så verkar det som att skottet överlevde.

Jag fick mina skott från Rebecca i en lingonsyltburk med lite vatten och skumgummi i. Detta kom fram på ett dygn så de behövde inte leva i burken så länge.

Nu groddar jag mina skott så varsamt och fint som jag bara kan. Och snart ska jag plantera dem och behandla dem så fint som jag aldrig någonsin behandlat något förut.

Att det dessutom ingick ett handskrivet brev i presenten var ju verkligen den bästa sortens grädde på det fina moset.

Tack Rebecca.

Och tack alla andra nätkompisar som också förgyller min tillvaro.

Kvart över draghålet

En viss tid på dygnet har jag så otroligt mycket energi. Känner mig pepp och inspirerad och gör mentala kom ihåg-listor i huvudet på allt jag ska göra när det blir kväll. När jag kommer hem från jobbet. För mest påtaglig är denna tidpunkt när jag jobbar. Och jag jobbar ju måndag till fredag med ganska så vanliga kontorstider. Det vill säga från ganska tidig morgon tills det är dags att åka hem och laga middagsmat.

Och en viss tid känner jag mig så full av energi och så jäkla sugen på att ta tag i stora projekt. Eller många små. Kanske tänker jag att jag ska gjuta en betongkruka när jag kommer hem. Eller köpa 38 garnnystan och virka ett överkast. Eller göra en ljuskrona av rundstavar. Eller plocka blåbär. Eller… äsch du fattar. Du är ju smart.

Den här tidpunkten infinner sig cirka 10.30-11.00. Då är jag på topp.

Och egentligen är jag på topp även lediga dagar vid just den tiden. Jag har fått sovmorgon, jag har duschat och gjort mig ordning och jag har fått både kaffe och god smörgås.

Då är det som att gränserna helt suddats ut.

I detta rus kan jag inte tänka mig att energin kommer att försvinna. Den kommer absolut att hålla i sig och jag vet att den inte gjort det de andra gångerna, men den här gången är det allvar. Den här gången är energin oändlig.

Är jag ledig kan jag ju använda energin till vad jag vill. Men är jag på jobbet får den ju användas till sånt som mitt arbete består av. Inte så mycket betonggjutning och det är absolut inte något överkast som ska virkas. I all fall inte av mig.

Idag kände jag ruset igen. Det gör jag 99% av alla dagar har jag kommit på. Jag minns inte vad jag tänkte då att jag skulle göra, men jag minns att jag tänkte att idag kommer energin att hålla i sig. I kväll jävlar ska jag göra kul saker.

Jag tror inte att all denna pepp kommer att finnas när jag kommer hem. För efter en dag på jobbet har det läckt ut både energi och inspiration genom porer och andningsvägar. Men jag tror att en del ska finnas kvar.

Vilken tidpunkt är din bästa? När är du som bäst och som mest på topp? Och vad tänker du då att du vill och ska göra?

Och kvart över draghålet, det är kvart över tre det. Visste du det?

En hundkompis

När jag var liten hette en av mina bästisar Kennet. Vi lekte nästan jämt. Vi ägde världen kan man säga. Och det var vi två som grävde oss ner i sandlådan tills vi kom till Kina. Ifall du kanske läst om det i tidningen eller sett det på nyheterna.

Eller vi grävde oss fram, men tyvärr så kunde vi inte krypa ner i hålet och kliva in i självaste Kina. För vi råkade stöta emot något hårt. Cement eller nått. Så vi måste ha grävt oss ner mitt under ett hus. Så att vi stötte emot grunden på huset.
Så tråkigt. Hade vi grävt någon meter till höger kanske vi hade kommit ut genom en gräsmatta eller nått istället.

Det var även vi som kastade lera på deras husgavel. Så att våra mammor sen straffade oss med att få spola av hela gaveln med trädgårdsslangen.
Det är det bästa straffet jag fått. Straffet var roligare än själva brottet.

Vi vs Morsorna – 2-0.

Det fanns bara en sak med Kennet som var dålig. Det var hans hund. En liten brun tax. Jag var så rädd för taxen att jag knappt vågade vara hemma hos Kennet.
Men Kennets mamma stängde alltid in hunden när jag var där. För att jag skulle våga vara hemma hos dem.

När jag blev äldre ökade min hundrädsla i jämn takt med åldern. Jag var övertygad om att varje hund jag mötte eller kom i närheten av, skulle anfalla mig och bita mig i benet. Eller troligast; i strupen.

Rimligt.

Men det är ju så med fobier. De är inte alltid så rimliga.

En vän till mig när jag uppnått vuxen ålder, köpte en hund. Jag slutade nästan att umgås.

Sen kom den där dagen. Då så många plötsligt hade hundar. När ens bästisar köpte både en och två. Och jag lärde känna nya finingar, där det ingick fyrbenta i familjerna. Och jag var tvungen att vänja mig. Lära mig. Bekanta mig. När de nya hundkompisarna nästan blev lika många som människokompisarna.

Det var en läskig period.

Men jag är så glad att jag utsattes. Och att hundägarna var förstående. Och att hundarna var snälla. På riktigt. Och inte snälla på det sättet att de skäller allt vad de orkar och ägarna säger ”Han är så snäll, han har aldrig bitit nååågon….”.

Någon köpte en valp. Någon hade redan hund när vi blev kompisar. Någon passade en hund ibland. Någon tog med mig till en kennel där jag fick bada i ett hav av hundvalpar som bet lite på mina skosnören.

Utan att jag dog.

Och det vände till slut. Och jag är så glad för det. Det är nog en av de sakerna jag är gladast över att jag har presterat och gått igenom. Och jag är så tacksam för alla vännerna som visade respekt. Som lät mig bekanta mig med hundarna innan hundarna ville bekanta sig med mig.

Och jag minns första gången jag kände att en hund blivit min kompis. Att vi kunde titta på varandra och liksom småsnacka lite. Garva åt samma sak. Den gången jag kände att hunden kände igen mig och att den kom ihåg att jag inte gillar att bli slickad i ansiktet. Även om hon tyckte att jag var knäpp. Så respekterade hon det. Och kom ihåg. Att jag är en sån person.

Nu känner jag många hundar. Och jag vet att de känner mig. Och jag vågar göra saker med en hund som jag aldrig trodde jag skulle våga. Jag vågar viska saker i örat på en hund. Jag vågar brottas. Jag vågar ta en pinne ur munnen på en hund. Jag vågar klappa den på nosen. Jag vågar ligga platt på golvet och låta den klättra på mig. Jag vågar lyfta upp den. Och jag vågar låta den jaga mig.

Det är helt fantastiskt.

Lika fantastiskt som det är när de lever, lika hemskt är det när de inte finns längre. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga att man kan sörja en hund lika mycket som man sörjer en människa. Men nu för tiden kan jag säga att jag är övertygad om att man kan sörja en hund ännu mer. Det känns så rimligt och det känns som det mest naturliga.

Därför vill jag för dig berätta om fina, fina Doris. Som bott hemma hos några av våra bästisar i många år. Som kunde dansa, som tyckte om att reta sin syrra med sina hundben, som alltid tyckte att jag var lite knäpp som la min handväska i ”hennes fåtölj” men inte klagade utan istället samsades så fint med väskan om utrymmet. Som inte alltid kom när jag ropade men en stund senare kom och bad om att få sitta bredvid. Som spelade lite hard to get ibland när jag tjatade för mycket.

Sov gott Doris. Och tack för att jag fått arbeta bort min hundrädsla med hjälp av dig. Och tack för alla samtal vi haft och för att du aldrig har skvallrat till någon om vad jag berättat. Eller berättat att jag tagit en bit godis utan att fråga om lov, hemma hos din familj. Och tack för att du aldrig slickade mig i ansiktet. Eftersom du visste att jag inte gillade det.

Tack för allt myset.

Vi ses sen igen.

 

Världens bästa nätshop

Igår skrattade jag nästan ihjäl mig.

Vill gärna att du också ska få skratta. Så jag tänker bjussa dig på det roliga nu. Så kan du bjussa mig på nått när du får möjlighet. Gärna smörgåstårta eller en hundvalp.

Eller båda.

Jo. Den lilla syrran och jag mailade om att Indiska hade REA på REAn. Och att jag inte köpt ett enda plagg sen Coronan kom och förstörde allt.

Ja, Coronan sabbade ju inte direkt min ekonomi helt totalt eller så, men eftersom jag i stort sett bara jobbat och umgåtts med min man så har jag liksom inte känt att jag behövt så mycket nytt.

Fast det är ju inte ens intressant så varför berättar jag det?

Jag blev sugen på att shoppa på Indiskas REA och skulle kolla in vad de hade att erbjuda.

Då kom jag inte in på deras sida.

Då skrev lillaste systern att hon inte heller kom in.

Sen kom hon in.

Men fortfarande inte jag.

Då sa hon att hon kunde skriva ut deras hemsida och skicka till mig med posten.

Jävligt kul om du frågar mig.

Sen kom jag in men kunde ändå inte beställa för sidan trodde att jag bodde i Norge och försökte leverera till ett svenskt postnummer.

Det fanns liksom ingen hejd.

Då kom det ett mail från plutt-syrran.

”Här kommer Indiskas hemsida”.

Då skrattade jag nästan ihjäl mig.

Jag frågade om jag fick visa detta i min blogg. Då svarade syskonet att det fick jag gärna. Eftersom ”Det kan ju vara fler som haft problem att handla från Indiska den senaste tiden.”

Om du ser bilden på deras hemsida lite suddig eller i märklig färg, då kan det vara så att du behöver starta om din dator eller byta webbläsare.

Jag köpte en klänning förresten. Just den finns inte med på sidan. Den var väl slut eller nått när syrran ordnade upp allt. En del plagg tar ju snabbt slut när det är REA.

Tittatillbakatisdag #7

Nej, men alltså. Det här med att rota i det förflutna är inte min grej. Nu slutar jag upp med det här. Jag ska inte titta tillbaka något mer bara för att det är tisdag. Jag ska titta framåt.

Olof Röhlander säger ju att man ska låta framrutan vara större än bakrutan och jag är gärna den första att tatuera in det i svanken. Vi ska framåt, inte bakåt. Nu tittar vi åt det hållet vi ska.

Idag har jag semester och jag har ägnat mig åt att städa och rensa i linneskåpet. Då är jag har svart bälte i rensning var det inte så mycket att rensa, mer sortera och plocka ordning. Jag är bra på att rensa men dålig på att lägga in ordentligt i skåpet. Jag är mer än ”jag trycker in det där det finns ett litet utrymme”. Nu ligger allt så fint och ordningsamt att jag nästan skäms.

Är jag pedant eller vad f–n är det med mig?

Just nu är en väldigt bra tid för mig att sätta punkt och vända blad. Så jag tror att jag gör det nu. Och ser vad som händer.

Jag har en liten låda strax intill mig. På botten av den ligger några få saker som jag kunde rädda från branden. Det är några brev, några foton och lite sånt. Minns inte så noga. Lådan har stått där någon vecka nu och jag ids inte ens öppna den. Dels är jag inte så sugen på en prommis på Memory Lane just nu och dels är jag rädd att bli besviken över vad det var jag kunde rädda och inte.

Man ska nog faktiskt inte riva i gamla vidbrända lådor.

(Sakerna i lådan har blivit sanerade. Eller vad det heter. De luktar inte rök och är inte skadade av branden.)

Så nu sätter jag punkt för den här grejen i bloggen. Nu tittar jag inte tillbaka något mer. Nu tittar jag framåt.

Men i min iver att komma på något att skriva om idag letade jag bland gamla foton och hittade en del grejer som gjorde mig glad. Från den tiden jag tyckte att det var kul att laga mat. Den lusten har försvunnit men det kommer väl tillbaka antar jag. Men här är i alla fall några gamla matbilder. En del har jag bloggat om, andra inte.

Tack för de här tisdagarna. Nu går vi vidare. Och tänker på nya saker.

Semestern 2020 till exempel.

På bilderna är det svampfyllda kroppkakor med hasselnötter och brynt smör, sallad med jordgubbar och stekt halloumi, minipavlovas med lemon curd, hackad Daim och grädde, obestämbara muffins, flatbread med lax och club sandwich-smörgåstårta.

Så, nu går vi vidare tycker jag.

Tittatillbakatisdag #6

Det är visst redan dags för att titta tillbaka en tisdag för sjätte gången. Hur fort går tiden? Jag bara frågar.

Idag ska jag ta med dig till 2003. Alltså nästan 20 år tillbaka. Hur det nu är möjligt. Att 2003 är snart 20 år sen.

Ur led är tiden.

Hur som helst så var vi bättre på dagsutflykter på den tiden. Jag och min man. Hur andra har det med detta nu för tiden vet jag inte. Men vi åkte ofta på dagsutflykter förr. Vi kunde åka nästan hur långt som helst över en dag. Och så hem igen. Och utan AC i bilen och utan allt möjligt. Men kanske mest av allt utan grubblerier, planering och bekymmer. Vi bara gick upp på morgonen och drog iväg. Utan att tänka på hur sent vi skulle komma hem, vad vi skulle äta under dagen, att det skulle kunna vara farligt att åka bil långt eller att bensinen var dyr. Kanske brydde vi oss inte ens om miljön. Jag tänkte inte på det så mycket då. Vad jag kan minnas.

Omständlig är kanske en egenskap som beskrev mig alls 2003 men som nu har blivit mitt signum.

Inte så charmigt.

I alla fall så hade vi förr en favoritutflykt som vi ofta åkte på. Vi kallade den för Änglagårds-turnén. Just för att det handlade om att åka och titta på ställena är filmerna spelades in.

Nu är detta bilder från 2003 och då var digitalkameran visserligen uppfunnen, men särskilt bra var den inte. Men det bryr vi oss inte om. Det kan ha varit nått med fotografen också, men det bryr vi oss ännu mindre om tycker jag.

Änglagård spelades in i trakterna kring Ulricehamn. Och första gången vi blev sugna på att åka dit kontaktade jag Ulricehamns Turistbyrå och de skickade en papperskarta över själva området till mig. Den kartan brann tyvärr upp när det brann i vårt förråd, men här är en suddig bild som saknar det mesta. Men ändå.

Kartan visar var de olika scenerna är inspelade men jag var inte så smart 2003, så jag fotade inte hela kartan.

Den fina kyrkan där allting börjar i första filmen heter Kärråkra Kyrka. Den syns jättedåligt på bilden. Men nu tänker jag inte kommentera de dåliga bilderna mer. De är från 2003. Då fick man vara glad om man ens hade en kamera. Ungefär.

Denna kyrkan är bara med exteriört i filmerna. Inomhusscenerna är filmade i Öra kyrka. Det var även där, har jag för mig, som Zack låg lutad mot gravstenen i första filmen.

(I denna kyrkan önskade vi oss ett tag att få gifta oss. Vi tänkte att jag skulle ha åkt motorcykel upp för backen med en kompis som chaufför… men så blev det inte. I stället gifte vi oss på vintern och hade adventsljusstakar som chaufförer. Eller hur man nu säger.)

Är man nyfiken på Gottfrid och Ivars hus så såg det för 17 år sen ut såhär. Gården heter Väby.

Och alldeles intill, i samma grusrondell (jo, så heter det ska du veta) ligger det huset där den lilla lanthandeln fanns.

Vid den här tiden i mitt liv var jag lite mer försynt och småstilad. På en del sätt, på andra inte. Men hur som helst så vågade jag inte komma närmare Axel Flogfälts gård än såhär då. Nu hade jag nog kunna låtsas att jag förvirrat mig, sånt händer ju på riktigt hela tiden nu, och bett om ursäkt för att jag råkat köra förbi.

Men här inne, i Brostorp, bodde i alla fall Axel Flogfält. Kanske Fannys pappa. Man vet ju inte.

Förr åkte vi den här turen varje sommar. Hade med oss matsäck ibland och levde wild and crazy utan matsäck ibland. Men de gångerna vi hade matsäck med oss åt vi den alltid utanför parken i Timmele. Där var de på dans i någon av filmerna. Del 2 om jag inte minns fel.

Enligt tradition kollade vi alltid på en av filmerna när vi kom hem på kvällen. Oavsett vad klockan var. För inte brydde jag mig om klockan för 17 år sen.

Om du mot förmodan tycker att turistinformationen här i min blogg är sisådär och att bilderna är ännu sämre, då kan du besöka den här sidan, hos Ulricehamns Turistbyrå. Där finns massor av information och en bättre karta.

Som om min turistinformation inte skulle duga. Ha! Vilket skämt.

Åker man på den här utflykten och vill utflykta sig ännu mer kan jag tipsa om Hofsnäs Herrgård. De har en väldigt trevlig saluhall där man kan handla goda grejer. Vi var där för några år sen och åt julbord. Det var en sån höjdare.

Det var allt för idag. Tack för att du har läst.

Tittatillbakatisdag #5

Den här tisdagen ska jag ta med dig på en resa. Igen. Men inte till en stad eller till en skog eller till en märklig bro. Inte ens till ett fängelse.

Nä, idag ska vi resa i tiden.

Till 1982.

Ungefär.

Jag var ungefär elva år och hade en enda önskan. Att få vara med i Upp till tretton. Jag vet inte varför detta var min största dröm, jag minns inte hur jag resonerade. Men jag har alltid älskat radio. Och då vill man väl vara med där själv?

Jag funderade mycket på hur jag skulle kunna komma med. Det var ju så många som ville. På den tiden skrev man brev till programmet och berättade om sig själv och hade man tur blev man utvald.

Jag skickade kanske 10 brev. Eller om det var 5.000. Jag minns inte. Jag minns det som många. Men många när jag var 11 år kan ha varit 7. Eller 16. Jag minns i alla fall att jag tröttnade efter ett tag och försökte tänka ut ett smart drag. Jag kom på att jag kunde skicka mitt brev i ett skitstort kuvert. Det skulle väl väcka uppmärksamhet tänkte jag. Kuvertet kändes lika stort som en matsalsmöbel och det var brunt.

(C4. Men kom igen, jag var 11 år!!!)

Och det gav resultat.

En helt vanlig vardagskväll i radhuset i förorten ropade min mamma till mig att Ulf Elfving var i telefonen och ville prata med mig.

Då hörde jag på henne att hon var lite förvånad. Det kan eventuellt ha varit så att jag hade glömt bort att säga att jag sökt till programmet.

Jag hade blivit antagen och jag fick efter några dagar bli uppringd en tisdagskväll (tror jag det var) och vara med i programmet.

Min magister i skolan hade skickat med en uppslagsbok. Ifall tävlingsfrågan var för svår. Och min familj satt instängda i ett rum och hade blivit strängt tillsagda att inte ge ett enda ljud ifrån sig.

Jag minns inte samtalet. Men jag hade det inspelat på band så jag har hört det någon gång sen dess. Jag tror att bandet brann upp när det brann i vårt förråd så jag tror inte att det finns kvar. Men jag minns att jag pratade om klassens timme i skolan, min tokiga undulat och att min låt inte hann spelas för att programtiden tog slut. Så låten spelades först i nästa veckas program.

Vilket ju var lite märkvärdigt. Att få bli uppmärksammad i två program.

Jag önskade You can’t hurry love med Phil Collins. Och jag var rädd för att min låt skulle brytas av ett trafikmeddelande. Spelades en låt på radio på den tiden fick man passa på att lyssna. Man visste ju inte när man skulle få höra den nästa gång.

Att jag önskade Phil Collins beror bara på en sak. Att Carola inte var uppfunnen när jag var 11 år. Hon stormade in i mitt liv aningens senare och sen var det hon och bara hon en lång period. Och kanske fortfarande.

I alla fall så fick jag ju en fråga i programmet. Ulf beskrev ett ok och undrade om jag visste vad det var för en grej. Det kunde jag lätt. Men jag visste inte när jag skulle svara så jag sa inget och han frågade om jag hade ett svar och jag sa att det hade jag. Han sa att jag höll honom på sträckbänken och jag visste inte vad sträckbänk var. Men det var ju inte det som var frågan.

Han sa att jag fått en extra svår fråga och att jag därför vunnit inte mindre än TRE skivor. Jag skrek ”ÅH HERRE GUD” högre än en person som vunnit miljarder stålars på hästar.

Men tre LP-skivor kostade nästan miljarder på den tiden.

I alla fall om man hade 75 kr i månadspeng. Då kostade tre skivor nästan vad man tjänade på ett halvår.

Ja, alltså miljarder. Som jag sa.

Jag fick mitt presentkort efter en tid och pappa och jag åkte till Skärholmen Centrum för att köpa skivorna i den där lilla skivaffären som låg i ett hörn inne i centrumet. Ganska nära Tempo och KappAhl. Kommer du ihåg? Var du där någon gång?

Jag minns vad jag valde för skivor men jag vet inte varför.

Eller jo, för att Carola ännu inte var uppfunnen.

Dagen efter i skolan var jag lite kändis. Det var väl inte som att jag fick skriva autografer eller så, men jag var i alla fall kändis. För en dag. Och jag fick berätta om allting i klassrummet och klasskompisarna fick ställa frågor.

Jag minns att jag tänkte att nu kommer de snart att ringa från TV och vilja att jag är med i Hylands Hörna eller nått.

Det hände inte.

Men det här var i alla fall en stor grej. Som jag tänker på ibland.  Och som jag är glad över att fått vara med om.

Och mamma är märkvärdig över att ha fått svara i telefonen när Ulf Elfving ringde.

Och det var en bra övning. För jag ska nämligen jobba på radio när jag blir stor. Har jag tänkt.

För det är väl bara en tidsfråga innan jag får erbjudande om att vara med i Sommar i P1 tänker jag.

Kanske är det en dröm jag har nu.

Men då får jag prata om nått annat än om min undulat.

Kanske spelar jag You can’t harry love då också.

Det brukar jag ju göra när jag är med i radio.

Och en till sak. Det där med ”Bappelsin, gubbjävel” och det där med ”Var är det som är brunt och klättrar i träden” (det sista med ett avskyvärt svar!) är inte det minsta sant. Jag har hört Ulf berätta att de så kallade skämten kommer från en sketch som några elever på Chalmers gjorde för länge sen. Det är inget som sagts i programmet. Någonsin.

Och så har jag blivit intervjuad av Radio Stockholm också. Av Ulo Maasing. Eller om det var Staffan Dopping. Men det kan jag kanske berätta om en annan tisdag.