Gjorde just nått lite läskigt – men väldigt bra

För många år sen hade jag miljarders med brevvänner. Jag ägnade stora delar av mitt liv åt att skriva och läsa brev. En lång period i livet. En fin period. En fantastisk period.

Särskilt en brevkompis minns jag väl. Hon bodde i ett av våra grannländer och vi träffades ibland. Firade midsommar ihop. Firade livet ihop. Gjorde mycket ihop.

På den tiden var jag modig och vågade packa en väska och flyga till vårt grannlands huvudstad helt ensam. Hem till en människa jag aldrig träffat. Och stanna där i flera dagar.

Men vad kunde gå fel?

Vi hade en enormt fin vänskap och den varade i många år.

Men tyvärr rann den ut i sanden. Och det kan vara mycket på grund av mig. Jag minns det i alla fall så. Kanske 100% mitt fel.

Bedrövligt.

Jag har försökt att hitta henne på nätet. Nu när nätet finns. Det gjorde det inte då. När det begav sig. Men jag minns inte hennes nya efternamn, som gift.

När vi drabbades av branden i vårt förråd brann alla hennes brev upp. De måste ha varit tusentals. Och de där breven sörjer jag något enormt.

Men! Nu tog jag mod till mig och kontaktade en kille på Instagram. En kille som kanske är hennes bror. Jag gissar det i alla fall.

Nu håller jag alla tummar jag har för att det är hennes bror. Och att han svarar. Och att min fina, fina brevvän kan tänka sig att kontakta mig.

Håll en tumme du också är du snäll.

(Kommer du ihåg att jag skickade ett brev för ett tag sen förresten. Tror du att jag har fått svar eller? ICKE!)