Om Susanne

Storstadstjej på landet. I svår och långvarig 40-års kris. Funderingar, pyssel, bilder och småprat i en salig röra. Allt inbäddat i ofärgad gelé. Som en aladåb ungefär. Jag är lite av en nybörjare på bloggar. Har haft hemsida i 150 år. Den finns kvar. I fall att.

Flygturerna

Så länge jag kan komma ihåg har jag med jämna mellanrum drömt att jag kan flyga. Inte sådär flaxigt och hysteriskt som fåglarna, mer som en segelflygare. Och jag kan alltid reglera höjden genom att huka mig eller spänna mig uppåt. Jag tänker lite att jag jobbar likadant som Stålmannen. Lite så.

När jag var liten kunde jag inte bestämma själv när jag skulle flyga. Då lyfte jag från marken när som helst. Som när Teskedsgumman blir liten som den där skeden.

Nu för tiden när jag drömmer att jag flyger kan jag flyga och landa precis som jag vill. Och jag flyger bra vill jag säga. Stålis framstår som en nybörjare.

I natt drömde jag en sån sär flygdröm igen. Jag flög omkring och spanade på folk som höll på med olika grejer. En filminspelning, ett rån av nått slag och lite andra spännande grejer.

Sen vaknade jag och gick på toa. Tänkte att det är lustigt att det flygandet har följt mig hela livet. Att drömmen är rätt härlig. Att jag även när jag är vaken vet hur det känns att flyga. För jag har rutin och erfarenhet av detta kan jag lova.

Sen gick jag och la mig igen och somnade om.

Då drömde jag att jag hade jättelånga omålade naglar och att alla hade gått av nästan helt men hängde kvar i kanterna och liksom rasslade och fastnade i varandra som ett jäkla trassel. Händerna satt fast i varandra på grund av dessa perversa naglar.

Må den drömmen verkligen inte förfölja mig genom livet.

Tack på förhand.

Med vänliga hälsningar

Superflygaren

Annonser

Kränkt punkt nu

Igår handlade vi på Willys i vår stad. Vi ”blippade” som vi alltid gör på Willys. En del säger att de scannar. Vi säger att vi blippar. På grund av att det låter så.

Vi handlade tre stora kassar med varor. När vi kom till kassan hittade jag en billig DVD i ett ställ. Jag blev sugen på att se filmen och tänkte att den var ju lätt värd 59 stålar.

När jag blippade filmen sa blipparen att kassapersonal måste tillkallas. Jag suckade och tänkte att detta skulle bli min död eftersom jag redan vid mjölkdisken börjat att svälta ihjäl.

Vi gick sen till betalstationen och satte i vår blippare. Och maskinen lyste rött och sa att personal var på väg.

Och jag tänkte att allt stod rätt till eftersom blipparen sagt att personal måste tillkallas. Och nu var ju personal just tillkallad. Precis som det skulle vara.

En arg man som jobbar på Willys (som är väldigt bekant eftersom vi handlar där typ jämt!) rusade fram till oss och skrek att nu blir det delavstämning. (För dig som inte är en blippare kan jag berätta att det betyder att de kollar X antal varor för att se om man betalt dem eller inte). Jag tänkte lite att det hade varit trevligt om han typ sa ”hej” innan han började gapa och riva bland våra saker.

När han kollat typ 10 saker skrek han med hög och otrevlig röst att vi missat att scanna en sak. Jag svarade med lugn och lite frågande röst ”Ja… det är ju filmen…”.

Han skakade på huvudet och sa att jag måste scanna allting. Jag sa att jag hade scannat den och han sa att jag omöjligt kan ha gjort det.

Jag visade honom hur allt gått till, visade hur jag scannat och han skrek ”Men det är fel! Du ska scanna på framsidan! ALLT SKA SCANNAS PÅ FRAMSIDAN!!!”

Va?

Det visade sig att filmen hade två streckkoder och jag hade använt den som var fel.

Jag förklarade det.

Han skrek igen att man alltid scannar varor på FRAMSIDAAAAN. Och menade att jag inte tänkt betala för filmen.

Jag förklarade igen. Och sa att jag hört vad han sagt och att jag minsann aldrig kommer att göra om detta förskräckliga misstag igen.

(Kan hända att jag att sa det sista lite syrligt och ironiskt.)

Då suckade han så att hela butikskedjan hörde det. Från Kalix till Trelleborg. Sen skrek han att ”NU FÅR JAG GÖRA EN HELAVSTÄMNING PÅ ER!!! KOM MED HÄR!!”

Så fick vi gå till en kassan och lägga upp allt på bandet och betala på vanligt sätt.

Jag bad en bön om att vi inte skulle ha råkat missa någon vara och jag är helt hundra på att han bad en bön för motsatsen.

Vi hade inte missat nått mer och han fräste vad vi skulle betala. Vi sa inte tack över huvud taget och han ännu mindre.

Jag har aldrig blivit så kränkt i en mataffär.

Och man har väl inte stulit nått förrän man kommit ut ur butiken? Och det hade vi ju inte.

Jag ångrar nu att jag inte skällde ut honom. Och berättade för honom att jag aldrig blivit så otrevligt behandlad i en butik förut.

När jag berättade detta för en kollega sa hon att det aldrig är för sent att tala om att man är upprörd över att ha blivit illa behandlad.

Så. Jag måste nog tala om det för honom nästa gång vi handlar där.

Hade det varit en liten butik och han varit ägaren hade jag aldrig mer gått in där.

Nu känns det lite som att jag inte har så mycket val. Bor man på landet har man inte så många valmöjligheter.

Om jag inte väljer att flytta.

Men riktigt kränkt blev jag inte.

Fäjjan

Ja. I veckan fick jag så många besök här i bloggen att jag nästan fick sjukskriva mig på grund av förvåning.

Plötsligt fick ett inlägg från juni 2012 över 500 besök. Det är i och för sig mitt mest besökta inlägg i världshistorien, men 500 personer på en dag är jag inte van vid.

Om man säger så.

Jag har forskat lite angående besökarna och det verkar som de kommer via en länk från Facebook. Och där är jag inte med, så jag kan inte forska vidare.

Men hej i alla fall. Välkommen. Hej du som kom hit via Fäjjan. Och hej alla du som kommer hit på andra sätt. Engångsbesökare eller troget fan.

(Jo, det heter fan. Det gör det! Mina besökare är fans, det vet jag väl bäst själv?)

Det populära inlägget handlar om att virka armband med pärlor. Och här hittar man det.

Trevlig fredag nykomling eller troget fan.

Vem är du?

Jösses. Idag har hundratals människor kommit hit för att se hur man virkar ett armband med pärlor på.

Hur har ni hittat hit?

Jösses så spännande och väldigt välkomna alla ni.

Nu är det gjort

Förra sommaren fick jag en present. Bestående av pasta. Urfina små pastisar formade som tårtor och paket. Direkt när jag fick pastan tänkte jag att de här kan jag aldrig äta upp. De är så fina.

Men nu strider ju sånt mot mina principer. Och idag lagade vi köttfärssås utan att kolla om vi hade pasta hemma. Och det enda vi hade var finpåsen.

Så nu är den borta.

Jag fotade allt. Så att jag inte glömmer.

I egen skola

Jag tänkte att jag skulle börja smaka på min egen medicin. Gå i min egen skola. Lära mig av mina egna misstag. Gräva en grop åt mig själv.

Eller bli det som kallas ”smart”.

Eller få arslet ur vagnen.

Ungefär så.

Jag köpte till exempel för cirka 100 år sen, ett lite för dyrt tyg som jag skulle sy en gardin av.

Men sen bestämde vi oss för att inte ha några gardiner. Så då blev tyget över. Och jag kom på att kuddfodral, det är ju enkelt att sy. Det tar ju inte så lång tid. Det gör jag på ett kick.

Och ja. Det gjorde jag.

Jag hade rätt.

Två kuddfodral.

Att sy: tidsåtgång cirka 45 minuter inklusive ta fram symaskin, städa bort symaskin. Samt plocka upp tappade trådar från golvet.

Mental förberedelse: cirka ett och ett halvt år. Nästan två.

Så nu vet jag det. Det som tar nästan två år att förbereda mentalt, kan ta 45 minuter att åtgärda.

Jag har nu även tagit bort två batteriljus från bordet på balkongen. Handling: 5 minuter inklusive borttagning av batteri och sopsortering i förrådet. Mental förberedelse: cirka tre månader.

Nu är jag på g.

(Tyget heter Florette Classic och är designat av Louise Videlyck).

Att pärla

Ja. Det var inte igår jag pärlade precis. Men blev så sugen när jag hängde en stund på Pinterest.

Hittade den här tårtan. Och inte passar det så bra i mitt liv just nu med en tårta med ett enda ljus på. Tänkte jag. Men nu kom jag på att jag är sju gånger smartare än jag själv har fattat.

”Idag om ett år.”

Mitt projekt.

Det är ju det tårtan symboliserar.

Och var så snäll nu och ös inte beröm över mig och ”mönstret”. För det har jag snott rakt av. Från Internet. Och jag har tyvärr ingen länk att bjuda på för det var liksom bara en bild.

Måste göra mer sånt här. Sjukt kul ju.