Om Susanne

Storstadstjej på landet. I svår och långvarig 40-års kris. Funderingar, pyssel, bilder och småprat i en salig röra. Allt inbäddat i ofärgad gelé. Som en aladåb ungefär. Jag är lite av en nybörjare på bloggar. Har haft hemsida i 150 år. Den finns kvar. I fall att.

Måste bara säga

Jag måste säga en sak.

För jag känner mig lite kränkt, ledsen, arg och irriterad.

Jag vill inte höra en enda gång till att det är lyxigt för mig att jag jobbar hemifrån. Att det är lyxigt att kunna kliva direkt ur sängen och sätta sig vid datorn och jobba. Och att man är hemma på en sekund när man slutar för dagen.

Eller säg det då. Säg det till mig. Men då ska jag säga att det är de enda två fördelarna som finns. Resten är faktiskt jävla skit. Om du frågar mig.

Jag har inte pandemijobbat hemifrån lika länge som många andra. Jag flyttade hem i januari i år. Jag är snart uppe i 9 månader. Jag har jobbat hemifrån 100%. Alla dagar. Jag har varit på kontoret två gånger under den här perioden. Eller om det faktiskt bara är en. När jag varit där har jag varit där i 20 minuter åt gången. Ungefär.

Jag håller min näsa ovanför vattenytan för att jag trampar så kraftigt med benen att jag inte sjunker så himla djupt. Men slappnar jag av en enda sekund så sjunker jag som en sten.

Det finns fördelar med hemmajobb. Om man räknar att man kan sätta på en maskin tvätt och hänga upp den. På arbetstid. Om man räknar att man inte behöver göra sig i ordning om man inte vill. Om man räknar att man sparar pengar för bensin eller busskort.

Men inget av det där spelar någon roll för mig.

Jag är så trött på att äta lunch ensam. Jag är trött på att fika vid diskbänken och sen gå ett varv i lägenheten. Jag är trött på tystnaden här hemma och jag är trött på att enbart ha podar och talböcker som sällskap.

Jag kan ringa mina kollegor när jag vill. Vi kan skratta och flamsa precis när vi vill. Är en kollega i möte ringer jag en annan. Jag har ett helt bibliotek av roliga kollegor att ringa och prata med. Och de finns där hela tiden. Varje dag.

Men jag vill att någon ska hämta en hushållsrulle åt mig när jag häller ut mitt kaffe över skrivbordet. Jag vill höra mina två flamsiga kollegor löjla sig i rummet bredvid mig. Jag vill se någons nya tröja eller kommentera någons nya frisyr. Jag vill köa vid kaffeautomaten och säga att det var ju väldigt vad helgen gick fort. Den här gången också.

Jag vill inte prata med mina kollegor genom en skärm och med lurar på mig. Jag vill höra deras babbel i bakgrunden och reta mig på att vissa aldrig kan ställa in koppen i diskmaskinen.

Jag säger inte att det är synd om mig. Det här är en vardag som så många människor går igenom. Jag delar detta med så många och med nästan alla på mitt jobb. Men jag säger bara att det inte är lyxigt. Inte på en enda fläck.

Och det finns inte på kartan att jag skulle jobba utan att först göra mig i ordning. Så den lyxiga grejen kan strykas direkt.

Om det nu skulle kunna vara lyxigt att jobba utan att vara ”ordninggjord”.

När blev mysbralla och smutsigt hår lyxigt?

Att umgås är lyxigt. Att ha sällskap är lyxigt.

Om du frågar mig.

Bubblig grytlapp

Den våffliga grytlappen jag virkade igår trodde jag att jag hade virkat förut. Det hade jag visst inte. Jag hade visst virkat en bubblig tidigare.

Jag letade rätt på bilder på den tidigare och insåg varför jag inte visat den här tidigare och det berodde ju på att den bildkvaliteten lämnade en aning mer kvar att önska.

Men jag bryr mig inte så mycket om sånt nu för tiden. Så här är den jag virkade i slutet av 2018.

Och där har det fipplats en del med bilden för att över huvudtaget kunna visa den. Därav de blekfisa färgerna.

Blekfisa bilder får ni däremot inte se från dagens bubbliga grytlapp. Färgerna på dem slår en som en käftsmäll. På ett bra sätt.

Den grå grytlappen minns jag inte hur jag gjorde eller vilket garn den är gjord av. Men dagens är gjord med hjälp av ett fint mönster som jag hittade hos Rito. Garnet är Paris från Drops i färgen Senap. Virknål 4,5.

Nu har jag grytlappar så att jag klarar mig ett tag.

Ord jag måste spara

Ibland hör man saker som man måste spara.

Som på Ring så spelar vi lördags.

En äldre inringande dam berättade för programledaren att hon sett Jussi Björling uppträda på Skansen två gånger och att han är hennes stora idol. Och att det hade varit så otroligt mycket folk på konserterna.

Programledaren sa att vi får väl se när vi kan ha sådär stora konserter igen.

Damen som inte alls tänkte som programledaren sa med eftertryck; ”Vem skulle det vara, som skulle kunna dra så mycket folk?”.

Det gulligaste jag hört på länge.

Ja, vem skulle kunna dra mer folk än Jussi.

Det finns nog ingen.

Ingen i hela världen.

Gulliga, gulliga damen.

En hemlighet

Det är lika bra jag säger det rakt ut.

Att jag inte har skrivit ett enda ord.

Inte ett enda ord eller en enda bokstav har jag fått ur mig i det som jag har tänkt ska bli en julkalender i år.

Jag har drömt om det i åratal.

Jag har planerat det i ett liv.

Och snart är det ju jul och allt.

Och på julafton ska det sista avsnittet presenteras. Ges ut.

Och det ska ha kommit ut 23 avsnitt dess för innan också.

Vad snopen du ska bli.

När alla luckor är ordlösa.

Vad besviken jag ska bli.

På mig själv.

Finns det nån julkalender som har skrivit sig själv? Har det någonsin hänt? Kan det hända? Är det möjligt?

Jag måste ta ut lite komp och lite semester och åka på skrivarläger tror jag.

Så gör proffsen har jag sett.

För jag är väl också ett proffs va?

Ett jädrigt segt proffs.

Slött proffs.

Suck

Senapsfilten är färdig

Jag skaffade mig ett lite större projekt för en tid sen. En filt. Jag tänkte att nu har jag att göra här hela hösten. 18 nystan minsann och jädrar vad mycket tid jag kommer att få lägga ner.

Jag har lagt ner tid på den. Den tog en evighet att virka.

Om man tänker på den tiden det borde ha tagit.

Jag har väl lagt ner dubbelt så mycket tid som jag egentligen skulle ha behövt på den här.

Jag virkade nämligen fel precis hela tiden.

Jag satte mig ibland och virkade fem varv och fick sen syn på ett fel och fick repa upp åtta.

Så har jag hållt på.

Så den här är dubbelvirkad. Utan att det skulle behövts.

Mönstret heter Catch the rainbow, garnet heter Drops Paris (41 senap) och jag har köpt det från Garnius. Virknålen jag använde var 4,5 och jag använde mig av 18 nystan.

Av garnet som blev över kan det tänkas att jag tog och virkade mig en grytlapp. Detta för att jag ville prova våffeltekniken. Så jag hittade ett våffelmönster hos Hobbii och härmade det lite på en höft. Och blev det inte lite fint så säg?

Till grytlappen använde jag alltså samma garn som till filten och samma virknål. Och till grytlappen skulle jag säga att det gick åt ca ett nystan. Lite osäkert där eftersom jag använde en bit på ett använt nystan och en bit på ett nytt nystan.

Irriterande är det nu att jag plötsligt kom på att jag tror att jag virkat något liknande förut. Och nu hittar jag inte det i bloggen. Vilket betyder att jag slarvat med min rapportering och att jag måste åtgärda det. Ikväll måste jag alltså leta bland gamla bilder och se vad jag har gjort egentligen. För av allt jag har virkat har jag väldigt lite kvar själv. Men jag har däremot foton på typ allt.

Nu ska jag sätta mig och vänta på nytt garn som är på väg. Nu ska jag snart virka en ny grej. Det ska bli sablar så roligt.

Och jag tänker inte virka fel en enda gång.

Vilket borde halvera tiden det tar att bli färdig.

Vad ska du göra nu?

Man måste ju ta mig fasen ingenting nästan.

Jag har svårt för att skriva inlägg här utan att ha en bild att stoppa in.

Man måste inte ha en bild.

Man måste ju ta mig fasen ingenting nästan.

Det som är måste är väl det som känns starkast känner jag. Känner man ett starkt behov av en glass är det väl just en glass man måste ha.

Jag har haft några viktiga måsten den här veckan.
Ett har varit att få virka mycket på min filt. Det har jag gjort.
Ett annat måste har varit att städa bland pysselgrejerna. Det har jag också gjort. Inte så grundligt, men ändå. Jag var inte tvungen att städa grundligt. Det kändes inte alls som ett måste.

Bland alla pysselgrejer hittade jag mina terapisvampar. Som jag virkade i starten av en viss pandemi när vi var permitterade. Det blev inte så många svampar och permitteringen blev högst kortvarig, men jag kände just då tydligen ett måste av att få virka svampar.

Hur har du det med podar och böcker nu för tiden? Jag slukar fortfarande varenda avsnitt av poden ”Fem i topp” med Johan och Björn och jag lyssnar på oerhört många böcker för tillfället. Just nu går jag fram som en ångvält bland Jonas Karlssons böcker. Nu senast ”Den perfekte vännen”. Älskar historien om killarna som skulle till badhuset. Väntar på Jonas nya bok ”Nya människor i fel ordning”. Och även förstås på Gardells ”Ett lyckligare år”. För att inte tala om Rudbergs ”Elva änkors man”. Jag ska nog kunna hitta något att fylla öronen med även i höst om man säger så.

Höst ja. Nu är den verkligen här. Igår tog jag fram ljusstakar och sånt som plockades bort i våras. Nu är det mörkt och jag har dragit fram fönsterlampor och satt på tajmer och allting. Nu återstår bara att börja med strumpor och strumbyxor men det tror jag att jag drar på ett tag till. Jag tänker att jag tål att frysa lite om fötterna ett tag. För jag gillar inte strumpor. Och gillar man inte strumpor så måste man inte ha strumpor. Så är det ju. Det har vi ju kommit fram till lite längre upp i detta oerhört innehållsrika inlägg.

Sådär ja. Nu var lunchen slut.
En av de absolut skittråkigaste sakerna med att jobba hemifrån är att inte ha något lunchsällskap. Men nu har jag haft dig som sällskap. Och svamparna. Så nu kan jag inte klaga. Inte på det i alla fall.

Ha en fin fredag. Det förtjänar du.

Och vill du se svamparna så visar jag dem på Insta idag. @plateofcupcakes

Välkommen

Jag tror att mer än hälten av mina besökare skulle vilja kasta något hårt i huvudet på mig nu när jag skriver att jag välkomnar hösten med varm hand.

Av alla årstider vi har i Sverige så tror jag ändå att jag gillar hösten bäst.

För när sommaren har blomstrat en tid är jag så trött på att vara varm och att leta efter skugga att jag njuter som aldrig förr när den svalare luften och de mörkare kvällarna kommer.

Men det är inte okej att tycka så i Sverige har jag märkt.

Vilket inte påverkar mig nämnvärt. Jag tycker ju så ändå. Det går inte att ändra på det inte. Och det försöker jag inte ens.

En av nackdelarna med att sommaren är slut är att Sommar med Ernst också är det. Och det är tungt. Men då får jag längta efter julversionen istället så särskilt synd är det inte om mig.

Jag är lite redo att gå in nu och stänga dörren om mig. Nu har jag varit ute och flaxat och kan tänka mig att vara inne mer. Jag vill äta mat inne och jag vill laga rätter som tar lång tid i köket eftersom jag har ett så snyggt förkläde. Och för att rätter som kroppkakor, köttgrytor och kåldolmar är bland det godaste som finns.

September och oktober är roliga månader i år, med många roliga saker som händer och jag är så redo. Jag har klänningen och nagellacket beredda. Jag är beredd. Jag är redo för kräftätandet och snapsarna och jag är så pepp på att äta middagar med tända stearinljus och tunga dukar.

Jag är en varm person. Och då menar jag temperaturmässigt. Hur jag är som människa, i själ och lynne, får andra avgöra. Men inte iskall där heller, tänker jag ödmjukt. Men att vara en varm människa med hög innetemperatur är ganska slitsamt. Så nu när det blåser lite kyligare vindar kan jag slappna av och låta luften svalka av mig.

Så! Den filten som jag nu håller på att virka, kommer inte att bli så flitigt använd av just mig. Men den kan få hänga lite snyggt på soffans armstöd i vinter och kanske kommer det en gäst med kalla fötter eller kyliga knän. Då finns den där. Beredd. Och snygg.

Om jag inte hade envisats med att virka så många fel så hade den nog varit färdig vid det här laget. Men eftersom jag är petig och inte accepterar den mista avvikelsen från mönstret, så får det ta sin tid. Men att virka 4 dm och repa upp 3 och sen göra om samma sak igen, är inte jättekul.

Filten heter Catch the rainbow och mönstret kommer från Garnstudio. Garnet är Drops Paris och jag har köpt mitt från Garnius. En bra garnaffär på nätet som jag kan rekommendera. Har bara handlat en gång, men det var både trevligt, snabbt och billigt.

Min färg på garnet heter ”41 Senap” och jag använder virknål 4,5.

Hur har du det med hösten då? Är ni kompisar eller önskar du att ni aldrig någonsin mötts?

Zeinas vårrullar

Nu ska jag säga dig något som jag vill att du ska komma ihåg. I all evighet.

Att om du ska imponera på någon, kan vara dig själv, så ska du göra Zeinas vårrullar i ugn.

Jag skulle kunna sluta här. För jag har varit tydlig och du har med all säkerhet förstått vad det är jag säger. Men jag fortsätter. Jag tänker älta.

Jag gjorde en sats vårrullar för att liksom testa.

Två dagar senare gjorde jag en sats till.

För att vara på den säkra sidan.

För att vara säker på att jag alltid har hennes vårrullar hemma när jag behöver.

Man har Ipren hemma, man har rena underkläder i skåpet, man har låst ytterdörr när man går och lägger sig och man har Zeinas vårrullar i frysen.

Inte nödvändigtvis just i den ordningen. Kanske omvänt. Har man vårrullarna kommer man inte behöva Ipren.

Så kan vi säga.

Jag följde inte hennes recepet till punkt och pricka, för jag jobbar inte så. Men i det stora hela så gjorde jag exakt som hon säger. Exakt fast lite olika.

Så kan det vara.

Det kan hända att vi bjöd gäster på dessa förra helgen.

Och till detta hade vi en jordnötssås som inte går av för hackor.

  • 0,5 dl jordnötssmör
  • 0,5 dl vatten, hett
  • 0,5 dl sweet chilisås
  • 2 msk japansk soja
  • 1 msk sesamolja

Ovh så hade vi sweet chili-sås från flaska.

Jag hittade även på en liten vitkålssallad som jag kryddade med lime, salt&peppar, soya och lite olja. Den behöver du inte härma om du inte vill för den blev lite smaklös.

Så! Nu vet du vad du ska bjuda på när du får gäster. Eller när du vill ha nått gott att äta. Men hitta ett bra recept på vitkålssallad. Härma inte mig där.

Milkshake

Fick just reklam och tips på Insta om att mixa smält Marabou-mjölkchoklad med banan, mjölk och glass. Och sen ska jag tydligen, enligt reklamen, hälla upp detta i glas och toppa med grädde och choklad.

Jo. Jag. Tackar. Jag.

Jag som trodde att det jag behöver mest just nu är en fälla för blomflugor.

Vad fel jag hade.

Jag är just nu inne på min andra arbetsvecka efter semestern och nu är allt som vanligt igen. Nu är det TV-serier på kvällarna och hemmakontor. Kanske får vi flytta tillbaka till kontoret i början av oktober, men har man inte varit skeptisk förut så är det väl ändå ett drag man skaffat sig under pandemin.

Det har varit en fantastisk semester. Jag har levt rövare och badat. Så kan man säga. Och jag har fått vara med om väldigt roliga och fina saker och jag har blivit ett år äldre. Så pass ett år äldre att jag nu har fyllt något väldigt jämnt. Och det var roligt. Det var 50 gånger roligare än jag trodde.

Om jag var bättre på att uppdatera den här bloggen så hade ni fått ett inlägg från varje ställe jag varit på. Men så funkar jag tydligen inte längre. Men jag vill i alla fall visa er rum 133 på Ystad Saltsjöbad. För det rummet och den vistelsen, det slår nog ta mig tusen alla andra vistelser jag genomfört.

Det finns nu för mig ett liv före och ett liv efter YSB. Nu för tiden räknar jag inte pengar i kronor och ören utan i hur många nätter jag kan bo på YSB. Och nu när chefen ber om övertid tänker jag inte tiden i timmar utan delar av en vistelse i Ystad.

Det finns saker som är omvälvande. En vistelse i YSB var det för mig.

Var även en sväng hos Karl Fredrik på Eklaholm och fick bevittna när han gick omkring bland alla besökare och bjöd så generöst på sig själv och sina otroliga kunskaper.
Jag köpte en pelargon som heter Estelle och kände mig otroligt nöjd med att få se allt detta fina som Eklaholm erbjuder.

Den här sommaren har varit otroligt snäll mot mig och jag mot den. Jag har badat som aldrig förr och det är inte likt mig. Men jag tänker att jag ska bli lite mer olik mig själv på vissa plan. Man kan behöva en uppryckning och en uppdatering ibland. Särskilt om man fyllt jämna år och tänker att livet går fort och hur hamnade jag här så himla snabbt.

Vi hade konferens för ett tag sen jag och min man. Vi planerade hösten, oss själva, vår tid, vår ekonomi och vårt allt. Det ledde till små saker men även stora. Stora för oss men kanske knappt synliga för andra. Men det som gills för oss är det som räknas i vår värld.

I min värld är mina blommor viktiga nu för tiden. Det förvånar mig lite men roar mig desto mer. Jag tror dessutom inte att man ska fundera så mycket på varför saker roar en. Jag tror snarare att man är skyldig sig själv att gå dit lusten finns. Så det gör jag.

Men förra veckan skakades min annars ganska stabila blomvärld om rejält. Jag fick för mig att mina enorma monsteror fått löss. Jag upptäckte nämligen bruna fläckar på bladen och googlade. Vilket man ju som bekant aldrig ska göra när det kommer till sjukdomar. Varken bland blad eller fä. Läste mig till att bruna fläckar betyder trips och att det snabbt leder till lång och plågsam död. För ungefär alla som kommit en i närheten av blomman de senaste tio åren.

Jag skyndade mig iväg på en turné bland stadens blomsteraffärer och nästan grät och skrek att nu måste de hjälpa mig. Över allt sa de att det inte finns någon hjälp att få. Jag måste kasta blommorna, dess krukor, sanera lägenheten och kanske till och med tapetsera om. Annars blir jag aldrig av med det.

Jag fick smått panik men tog mig sen samman och messade en vän som jag vet en gång haft löss på sina enorma citronträd. Hon blev då tipsad om att spraya dem med en blandning innehållande bland annat vodka.

Jag släpade in mina två stora krukor med monsteror i duschen. Det var lika enkelt som att få ner en tvåhundrakilos bläckfisk i ett par jeans avsedda för en treåring.

Jag sprayade sen ner blommorna fullständigt med en blanding av vatten, såpa och… ja… inte någon vodka utan whisky. För vodka finns inte i mitt blomsterapotek. Eller inte i mitt hem över huvud taget. Just då.

Tre-fyra timmar senare duschade jag av dem med vatten i säkert en kvart. Och lät dem droppa av sig över natten. Och sen ställde jag tillbaka dem igen.

Eller förlåt, släpade tillbaka dem igen.

Jag har inte sett några djur, de har fått nya fina blad, de ser gladare ut än på länge och de doftar citronsåpa.

Nu när jag lugnat ner mig så tänker jag att fläckarna kanske snarare beror på torka. Som uppstått för att jag inte längre kan duscha dem. Ty de blev bortskämda med en rejäl dusch en gång i veckan tills de blev såhär stora. Och sen upphörde duschningen på grund av platsbrist.

Jag vill säga att jag inte sett något djur på monsterorna över huvud taget. Bara dessa fläckar. Men fläckarna skulle enligt min googling vara ett 100% säkert tecken på trips.

Och trips i sin tur betyder då som sagt att man måste bränna allt man har på bål och börja om på ny kula på annan ort.

Så nu vet du det. Att trips, det ska du inte skaffa. För det är dåligt.

Tripsfri vattentunna hos fina Karl Fredrik på Eklaholm.

Jag tror det får vara bra för idag.

Men jag kommer tillbaka för att berätta om en ny paradrätt. Och en filt.

Tack för att du läst.

(Men milkshaken då? Jo, den gör man tydligen såhär.)

Jag får dementera igen

Eftersom jag börjat bli så gammal, som jag skrev igår, så måste jag ju passa på att göra saker innan det är för sent. Precis som vi sa igår. Det vet vi nu. Det har vi under kontroll.

Vad jag däremot inte har under kontroll är mina åsikter. Ena timmen tycker jag en sak så starkt att jag vräker ut det över nätet. Andra timmen har jag helt ändrat åsikt och skriker rakt ut att jag haft så fel.

Men i min ålder kan man dementera och skylla på förvirring. Eller att jag helt enkelt bara inte visste vad jag pratade om.

Det där med att Ernst sommarprogram har blivit dåligt sen han började ta in gäster.

Det stämde fram till igår.

För jädrar så bra det var igår när Mauri var där.

Sååå bra. Mauri var för programmet vad topz är för ett kliande öra.

Mauri. Min nya favorit.

Jag hade fel och jag kan ändra mig.

Jag är så glad för min skull.