Om Susanne

Storstadstjej på landet. I svår och långvarig 40-års kris. Funderingar, pyssel, bilder och småprat i en salig röra. Allt inbäddat i ofärgad gelé. Som en aladåb ungefär. Jag är lite av en nybörjare på bloggar. Har haft hemsida i 150 år. Den finns kvar. I fall att.

Det var den påsken det

Är det bara jag eller känns det lite som att det vänder nu? Är det inte lite fräschare vindar som blåser nu eller?
Ja, i alla fall om man bortser från de snöstormsvindar som blåste i morse när jag var och bytte till sommardäck. De vindarna gjorde ju inte direkt mig fräschare i alla fall. Fast jag hade läppstift. För nu när jag jobbar hemifrån och rör mig inom en radie av två kilometer så är en utflykt till däckfirman ett äventyr.

Äventyr kräver läppstift. Det vill jag påstå.

Lyssnar på poden ”Recept tack!” med Erik Jerka Johansson. Han pratar om Maria Wern-filmerna som ju spelas in på Gotland. Det fick mig att tänka på när jag var på Gotland. Närmare bestämt i Visby. Min man och jag gick omkring och kollade och plötsligt kom en polisbil och parkerade strax intill. Jag ville göra mig lite rolig och sa, lite för högt, till min man att ”Kolla! Här kommer Maria Wern!”. Och lite för högt var i det här fallet så pass skithögt att många andra runt omkring också hörde detta. Som dessutom trodde att jag menade allvar. Så folk stannade upp och höjde sina mobiler för att filma och fota. Och ut kliver två helt vanliga okända, privata poliser.

Det ögonblicket krävde också sitt läppstift tycker jag.

Påsken har hur som helst avlöpt väl. Vi fick hjälpa några som behövde hjälp, vi fick godis så det räckte och blev över, vi åt snittar och sill och vi åt gubbröra och Jansson.

Och till det läppstift.

En påsklunch av det finare slaget.

Hej

Hej!

Hur mår du? Mår du bra? Vad gör du? Jobbar du eller pluggar du eller kokar du ägg? Pyntar du till påsk? Äter du strömming?

Jag jobbar tre dagar den här veckan. Ger mig själv en ledig torsdag i påskägg. Mycket bättre än smågodis.

Fast jag är ju vuxen och tjänar egna pengar så jag kan ju både vara ledig och äta smågodis. Om jag vill. Och det kan du skriva upp att jag vill. Skriv upp att jag vill äta såna där små chokladägg som det är krispiga ägg inuti. Som jag tror fanns i Bridge-blandningen förr.

Eller vad vet jag. Jag vill äta dem. Inte veta var de kommer ifrån. De behöver inte vara närodlade. Men det är trevligt om de är det.

Närodlat blev det i köket i lördags. Jag gjorde mig till. La ner mig. Fixade. Hade energi. Fick feeling. Var inne i ett flow.

Jag vill gärna visa vad det blev av den energin som plötsligt dök upp.

Det blev harar av servetter. Och vill du lära dig att vika såna kan du börja med att klicka här så får du fina instruktioner. Ägget har Anthon Berg värpt.

Det blev smördegsrullar med Västerbottensost i. Inget recept. Bara en rulle smördeg och så riven Västerbottensost och så rulla, rulla, skära, skära. Skjuts in i ugnen. 225 grader en stund.

Det blev även… ja vad blev detta egentligen? Små lortar?

Vansinnigt goda grejer. Som små glasspraliner fast inte glass.

Jag är ju aningens elak mot mig själv, eller visar min humor lite väl generöst (välj själv), för några blev lite bättre än de andra. Men ibland är det roligare att visa fult än fint. Och jag tänker att det inte är så noga. Hur som helst så är det ”No bake cheesecakebollar”. Jag gör dem nog igen, men kanske halv sats den gången. Det blev så många.

Jag tänker en annan sak också. Och att det är att du nog undrar hur det går för min chiliplantering. Och det ska jag säga dig, att det går strålande. Kolla så buskig den har blivit redan. Tänker att jag skördar redan till helgen.

Du som följer mig på Insta förstår lite mer vad jag pratar om än du som inte gör det. Men de här planterade jag onsdag 17 mars. Och på Insta heter jag @plateofcupcakes.

Vi har kryddat vår inglasade balkong med lite nya grejer. Och till detta behövdes en ny kudde eller två. Som grädde på moset. Så i lördags begav vi oss till Jysk, som firade något och sålde kuddar som aldrig förr. Jag kan ju visa kuddarna någon gång men det jag vill berätta om är något helt annat. En löjlig liten sak som jag velat ha länge, men varit för snål eller för lat för. Eller bara helt enkelt tyckt varit onödig att köpa. Men i lördags slog jag till. Jag lackade ur och tänkte att jösses, av alla onödiga grejer jag köpt i mitt liv så är ju inte detta på långa vägar det onödigaste.

Så nu äger jag en sån här. En manet i glas. Eller vad det nu är. Och jag älskar den.

Det känns som att maneten heter Marie. Men jag vet inte varför.

Jag tror att den kostade 59 kronor. Så man kan ju inte säga att jag var tvungen att skuldsätta mig heller för att köpa den. Den köpte jag alltså på Jysk. Ifall du nu fick grava habegär. Sånt kan hända.

Åh! Nu kom jag att tänka på ett påskpyssel jag gjorde en gång… Påskstrutarna! Så roliga att göra och så fina att duka med på påskmiddagen. Eller lunchen. Eller fikat. Eller bara ha. Man kan ha dem bara också. För att man vill.

Jag känner ett enormt behov av att få klippa och klistra och fixa och dona. Det är som restless legs fast i fingrarna. Mina blommor blir så ompysslade att de nästan blir förbannade och ber om att få vara ifred. Och mina fönster får sig en omgång lite då och då. Det kan ha med att göra att jag är så mycket hemma (jobbar ju hemifrån 100%) och får idéer och ser damm och sånt som behöver göras. Men det skulle också kunna vara något slags livslust som kryper fram. Jag hoppas på det sista. Livslust är fint. Kanske rent av det finaste.

I min hjärna har jag ett bibliotek med grejer som jag vill göra. Som jag kanske kommer att göra men kanske även inte. Men rätt som det är får jag eld i baken och råg i ryggen och tar tag i mig själv och mitt bibliotek.

Det gjorde jag t ex i lördags. Då lagade jag några såser till en tacomiddag.

Ursäkta den fula bilden men jag kan ju inte rå för att det var mörkt och att vi har en grön kökslampa som färgar världen grön. Vilket kan vara snyggt i och för sig men kanske inte för en sås.

De två vita såserna är inte så mycket att prata om. den ena är gräddfil och den andra är creme fraiche med vitlök, salt och peppar. Det var rätt enkla grejer att ordna om man säger så. Men de andra två vill jag gärna berätta om.

Sås 1. Den som är längst ner på bilden. Det är cheddarostdip. Löjligt god. Jag säger det igen: LÖJLIGT GOD!!!

Jag hittar inte receptet på nätet nu men det är 200 gram cheddarost. Du vet sån man köper i skivor. Och så är det 1 dl creme fraiche (34%) och 2 msk inlagd hackad jalapeño. Plus lite kajennpeppar.

Smält osten försiktigt i en kastrull och blanda sen ihop allt.

Och som jag sa. Löjligt!

Sås 2 är en ingen sås utan en majskräm. Och den får tala för sig själv här hos Portionen under tian. Jag hade Västerbottensost i min och det kanske var en aningens för smakrik ost för krämen. Men vad gör det. Den gick åt och den är slut för länge sen. Så, så var det med det.

Annars händer det inte så mycket. Jag har ett nytt läppstift från Maria Åkerberg (tack Mallan!!!). Färgen finns inte kvar på hemsidan men finns hos Lyko. Det är väl det jag kan säga. Just nu.

Annars då? Allt bra eller?

Ge mig.

Jag måste ge mig snart.

Jag resonerar så konstigt.

Du som följer mig och kikar förbi lite då och då vet ju att jag har fått dille på att sno skott av blommor. Jag har gjort det rätt länge och med lite varierande resultat. Bäst resultat har jag fått av att sno monstera-skott. Det har jag nu två stycken som håller på att ta över både mitt liv och min lägenhet. Men har man tagit Faan i båten och vidare.

Men några av de skott jag snott är inte snygga längre. Några nu mera uppdelade kaktusar från en bröllopsdag till exempel.
Det är ju tur att det är kaktusarna som är risiga istället för äktenskapet. Men ändå. Man vill inte ha risiga kaktusar i sitt hem. Man behöver inte det för att må bra. Tvärt om.

Dessutom tycker jag att det är svårt att sno skott från kaktusar. Det är sällan de blir bra. Om de inte är en typ av aloe vera. Då går det ibland lite bättre. Vanliga kaktusar får ful form med tiden tycker jag. De blir aldrig lika fina som den som man snodde den ifrån. Förutom aloe vera-kaktusar då alltså. De kan bli bra. Som sagt.

Men det här skulle inte handla om det som går bra. Det här ska handla om det som går dåligt. Och att våga göra sig av med det som går dåligt även om det kommer från en bröllopsdag.

De här kan ju inte ens stå upp utan stöd.

Så risig är ju inte ens jag.

I lördags gick jag förbi en växt som jag visst råkade knippsa en bit av. Det var knappt meningen. Det bara råkade hända. Knipps.

Jag visste inte vad det var för nått men jag lärde mig i lördags att Googles app har en kamerafunktion med vilken man kan scanna grejer och få fram information. Helt otroligt. Hade ingen aning. Men med hjälp av min nya kunskap om denna funktion så vet jag nu att jag knippsat en bit av en Plyscias Scutellaria. En aralia.

Minsann.

Om jag misslyckas med den vet jag var jag kan sno en bit till.

En annan, som jag verkligen inte vill misslyckas med, är den här. Det här lilla sneda och krokiga livet.

Men lyckas jag inte med det vet jag var jag kan hitta ett nytt. Och det är ju bra.

Jag har inte så mycket saker nu för tiden. Dels på grund av rensning, men även på grund av brand. Kanske är det det som gör att jag har svårt att göra mig av med blommorna som jag snott och vårdat.

Jag vet ju att det finns nya att köpa och nya att sno. Men man gör sig inte av med en bästis som är lite risig bara för att den är just lite risig och för att det finns nya bästisar att finna.

Men blommor och människor kanske inte är samma sak.

Om jag tänker efter.

Vad handlar det här inlägget om ens?

Är det kanske bara ett sätt att fördriva tiden och få behålla de där risiga kaktusarna ett tag till?

Vem är jag ens?

Är jag en person som har fula blommor i fönstret bara för att jag inte kan slänga dem?

Nä, nu är det jag som tar mig ur krisen och börjar om.

Här ska hittas nya skott.

Här ska skalas av och göras ordning.

Nu jäklar.

Hej då kaktusen. Du är på tok för ful för att få vara kvar. Du duger inte.

Men ett litet skott av den spar jag förstås.

För jag är väl ingen mördare heller.

Att dra i trådarna

Då har vi passerat året för detta som vi lever i och som jag inte orkar ens nämna vid namn. Du vet ju själv. Vad du lever i. Samma som vi andra.

Året har gått och nu börjar vi göra saker för andra året. I detta.

Nu kommer snart påsken och jag vet hur den förra var. Den trodde vi var annorlunda. Låt oss hoppas att detta är annorlunda fortfarande. Att detta är undantaget. Att detta är nu och inte så mycket mer.

Jag som är en spara, jag har svårt att göra saker i förskott. Jag har svårt att starta för tidigt och att inte hålla mig till reglerna. Men eftersom det inte finns så många regler som man behöver hålla sig till egentligen, så tänker jag nu göra lite som jag vill.

Jag har ju börjat påskpynta redan nu. Det gjorde jag igår. Två veckor innan påsken startar. Men min egen påsk startade igår. När din startar bestämmer du.

Det finns ingen risk i detta. Att jag t ex skulle kunna tröttna på påsken redan innan den börjat.

Det är som att jag skulle tröttna på There must be an angel-låten innan Stevie ens plockat fram sitt munspel.

Det kommer inte att hända.

Sånt sker inte.

Igår hängde jag upp gula ägg i trädet på balkongen. Idag köpte jag små påskiga blommor och ett ljus med kycklingar på. För mig som nästan aldrig ägt en enda påsksak är detta maxat som faan.

Jag vill odla nu och jag vill fylla mitt hem med små gulliga blommor som blommar i rosa och gult. Jag vill äta lax och sill och jag vill vara ledig.

Det är motvind i livet och i tillvaron och jag försöker dra i alla trådar jag hittar för att muntra upp mig själv. Det går förhållandevis bra. Kycklingljus och påskiga blommor fyller sina funktioner väl.

En fin och glittrig tråd som jag drar i lite då och då är den som leder till julkalendern 2021. Det är dags att jag börjar skriva på den nu. Jag ser så mycket fram emot att få börja. Måste bara fundera lite till. Hitta de där huvudpersonerna och ta reda på var de bor och hur.

Vilka trådar drar du i? Vad leder de fram till och vad är det i dem?

Alla hjärtans, utan hjärtan

För länge sen fick jag syn på ett virkmönster som jag ville testa. Det var länge sen jag virkade en muffin tyckte jag och så skulle det ju blir alla hjärtans dag snart. Så jag tänkte att den kombon skulle bli toppen.

Sen kom saker från höger och vänster och störde. Och helt plötsligt var Alla hjärtans dag förbi och allt låg kvar där i virkkorgen.

Men vem hänger sig i läpparna för en sån sak, tänkte jag och virkade Oreos istället för hjärtan.

Rimligt.

Jag är nöjd.

Mönstret har jag köpt från Mufficorn på genom Etsy. Oreo-kakorna har jag hittat på mönstret till själv. Säg till om du skulle vara sugen på att virka såna så ska jag berätta hur jag gjorde.

Jag får ta tillbaka en sak

Jag skröt lite här i dagarna om att mina blommor i mina fönster har börjat vakna till liv.

Ja, det är delvis sant. Men även delvis en stor lögn.

En del har döden dött. Och en del andra är på god väg att dra åt samma håll.

Hur kan blommorna ha levt och haft det bra hela vintern och så nu när vårsolen gör entré så dör de dödsdöden?

I morse fick jag syn på en sån där blomma som växer på längden och har grön-silvriga blad och är rödbetsröda på baksidan. Ja, en sån ja. Som heter nått. Som har ett namn. Just en sån blomma.

Den står på ett skåp som är högt och den har varit en riktig hold din kæft-blomma. Den har växt och växt och den har varit så lång, frodig och tjusig att den påmint om Rapunzel. Jag har haft den i åratal och den har minst sagt varit enorm.

Med betoning på varit.

Jag vet vad som kan ha hänt. Att jag fixade lite med den inför att julgranen skulle in. Ty då skulle blomman hamna lite i skymundan. Och det var väl det den inte klarade. För jäklar vad den tjurade ihop tydligen

Det blev att ta fram stora saxen och sen frisera allt vad det bara gick. Och kvar blev en lite kortklippt, snaggad vårfrisyr.

Och så tillbaka i ny och trevlig jord. Så får vi se.

Och Google har nu berättat för mig att den här blomman heter till exempel såhär:

Silver Sicilian
Zebrablad
Skvallerreva

Känner du?

Har du känt att solen har börjat värma rejält? Att det luktar lite som vår och har du hört fåglarna kvittra lite försiktigt?

Jag gillar vintern. Och den vintern vi har nu gillar jag så mycket så det liknar nästan den bästa vintern jag upplevt. I alla fall just nu. Just nu är detta mitt livs bästa vinter. Och då pratar vi bara om själva vintern. Inte läget i stort och situationen vi har.

Jag snackar om vintern.

Den är ljuvlig.

Ljuvligt var det också igår när jag satt på vår inglasade balkong och tittade på all snö och allt fint och fick solen på benen och blev varm.

Jag har börjat tänka på påsken. Den är inte inställd i år och jag tänker att något litet kan man ju ändå hitta på. Trots du vet vad. Det gäller bara att planera något som är så litet att det omöjligt kan bli inställt. Eller nytt recept på lax, en hemlagad glass, en utflykt i naturen eller en date utomhus.

Fast det sista där vet vi ju kan bli inställt ändå.

Men då får jag ha en plan B.

Mina blommor i mina fönster har sakta börjat vakna till liv och det vete fasen om inte jag också börjar kvickna till.

Och då var jag ju faktiskt lite vaken redan från början.

På grund av min bästa vinter.

Tack Vädret för att du inte ställt in.

Tack Snön för att du kom.

Tack Fredag för att du dök upp just idag. När jag behövde dig som mest.

Inte en grej till, det säger jag dig

Jag klarar inte av att allt blir inställt hela tiden. Jag blir så ledsen. Ingen av oss har väl någonsin tidigare varit med om maken till inställda saker. Nu slår det ju alla rekord.

Men nu slog det faktiskt rekord i tråkighet.

Nu ställdes en rolig träff in för tredje gången.

Det skulle åter igen bli en safe träff med alla restriktioner i bakfickan. Maten var inhandlad, mössan var stickad, vädret skulle bli toppen och vinet kylt.

Men ingen kedja är ju starkare än den svagaste länken som bekant så likt förbannat blev det en smaskig praktvurpa rakt på det slaka målsnöret.

Men vi tar inga risker och ett test på person i rakt nedstigande led, som inte fått svar, är ju ett positivt test till motsatsen bevisats. Och en för alla, alla för en gäller ju, som vi vet. Så karantän av allihop på andra sidan och så fick jag sitta här och vara besviken och ledsen. Det kan inte hjälpas.

Maten och vinet kan gå åt ändå. Men deppigheten är ju svår att göra en god och näringsrik gryta av.

Det är naturligtvis och som vanligt, inte mest synd om mig. Fast just nu är det exakt det det är.

Vi hade längtat efter detta sen i oktober. Och planerat och styrt upp och skrivit på alla regler.

Men en rak höger på det då. Så blev det med det. Tack för vänligheten.

Men jag får hitta på nått annat.

Och vara glad över att jag ändå är lite smart och begåvad. Till skillnad från den personen jag pratade med i telefon igår.

”Nej, men du vet jag var iväg på en tjejhelg i helgen. En kompis fyllde år och vi orkade bara inte med de här jäkla reglerna längre. Vi tog en corona-paus och åkte iväg på spa. Vi var åtta stycken. Vi behövde verkligen det!”

Ja. Nu blev jag bitter också.

Det var ju just snyggt.

Jag ska sura nu till klockan 18.30. Sen ska jag sluta med det.

Nu var det sista gången

Jag vill gärna gynna affärer som finns i den lilla staden jag bor i. Jag vill att affärerna jag gillar ska klara sig ur krisen vi går igenom nu och alla andra kriser som vi får hoppas inte kommer.

Därför gick jag till min lilla garnaffär när jag skulle köpa garn till en mössa jag fick för mig att sticka.

Mönstret heter Oranges and lemons och finns hos Drops.

Det skulle vara ett garn som heter Drops Snow till den här mössan. Det garnet har inte min garnaffär. Men jag sa att jag kan ta vilket garn som helst som passar till den här mössan och den snälla damen sa att Alpaca Bris passar toppen. Det kom vi båda fram till när vi tittade på vilka stickor som ska användas till mössan.

Så jag betalade glatt 170 kr och gick hem och satte igång.

Att jag direkt upplevde garnet väldigt svårstickat kan jag inte skylla damen i garnaffären för. Men det var ju väldigt vad ojämnt och fult det blev.

Och efter att jag stickat en stund insåg jag att det här blev ju inte bra över huvud taget. Jag stickade på strumpstickor och mellan stickorna, där man byter sticka, blev det superfult. Och som grädde på moset kändes passformen tveksam. Skulle jag kunna ha den där mössan alls?

Jag har gjort såhär förut, att jag valt ”fel” garn då det garnet som det ska vara inte har funnits. Och det har nästan aldrig blivit bra. Jag har använt olika garn när jag virkat mina sjalar, men där är det ju inte så viktigt med passformen. En sjal är en sjal är en sjal liksom. Inte så mycket att passa.

Så med detta vill jag säga att det får vara slut nu. Det får vara slut med chansningar.

Det bestämde jag redan andra gången jag repade upp halva mössan, bytte mönster och stickor.

Vad det blir av mössan återstår att se. Men nu stickar jag efter ett helt annat mönster. Winter smiles hat. På rundstickor. Och det blir bättre men inte så bra som jag önskar.

Ja, ja. Allt blir nog bra till slut och jag är i alla fall glad för färgen på min mössa. Om det nu blir en mössa. Man får se.

Ha en fin fredag. Det förtjänar du.

Själva grejen är belöningen

Jag lyssnar på en bok av Olof Röhlander och Magnus Lindwall. ”Motivationsrevolutionen: Från temporär tändning till livslång låga”.

Boken handlar om att hitta motivation på ett nytt sätt. Det går i stort ut på att hitta motivationen i själva grejen. Istället för att göra en sak för att sen få en belöning ska man hitta belöningen i själva grejen.

Jag har funderat på vad mina såna grejer kan vara. Och om jag kan hitta några nya. Nya bra saker som gynnar mig på flera sätt men även belönar mig i själva grejen.

Det känns lätt att säga att virkning är en sån grej. Jag behöver inte motivera mig själv att virka en sjal eftersom själva virkningen är en belöning i sig. Jag behöver inte muta mig själv med att få en fin present när jag virkat färdigt eftersom virkandet är presenten.

Sen jag började jobba hemifrån har jag börjat gå ut och gå en promenad på morgonen innan jag börjar jobba. Från början tänkte jag att om jag bara gör det så får jag en god kopp kaffe och en leverpastejsmacka när jag kommer hem. Men nu har jag kommit på att den där promenaden är så ljuvlig att belöningen är promenaden i sig. Jag behöver ingen macka.

Jag försöker verkligen motivera mig själv med den här metoden hela tiden. För att få ett lite mildare tryck med kniven mot strupen. Det är så mycket som är tvunget och tråkigt, så kan det som är lite trist bli roligare så är jag den som ställer mig först i kön för att ta hjälp av den metoden.

Jag har kommit på att om jag lyssnar på en bok medan jag städar så blir städningen mer belönande än det rena hemmet. Jag har kommit på att om jag äter hälsosam mat som är skitgod så är inte den hälsosamma maten längre ett måste eller ett straff, den blir istället en fröjd.

Har du några såna grejer? Höga trösklar som du tar dig över hur smidigt som helst därför att grejen är belöningen?

Det är en intressant tanke i alla fall. Eller hur?