Undersökning

Om du kunde virka eller sticka, alternativt du som kan virka och eller sticka.

Om du skulle ge bort något hemgjort, vad skulle du ge bort då?

Eller om du skulle önska dig något hemgjort, vad skulle du önska dig då?

Eller vill du hellre ha en Britney Spears-parfym?

Luften är fri. Precis som rätten att önska.

Ledig sy-måndag

Ho ho i mörkret. Hur har ni det?

Idag har jag haft ledig dag. Ljuvligt. Hade bestämt från början att den skulle användas till att sy. Ja, för nu tänker jag inte ge mig. Jag ska lyckas med bedriften att sy ett plagg som jag kan ha på mig utan att skämmas. Allt för mycket.

Jag har gjort många försök. Köpt flera mönster, sytt något och sen slängt det i soporna. Jag har rätt dålig koll på hur jag ser ut. Jag kan inte ta en tröja i en affär och med tröjan på galgen avgöra om den passar mig eller inte. Och då blir det liksom ännu värre om jag bara har en bit papper som ska föreställa ett mönster. Hur ska jag med hjälp av en pappersbit kunna avgöra om jag kan ha det färdiga plagget eller inte.

Omöjligt vill jag säga.

Men jag bestämde mig i alla fall för att leta upp ett nytt mönster, köpa det och sen göra flera försök tills jag lyckas. Och jag köpte inga tyger utan tänkte att gamla lakan blir bra.

Mönstret köpte jag från etsy. Det kom efter fem minuter till min mail, jag skrev ut i skrivaren och klippte ut och tejpade ihop enligt mönstret. Lätt som en plätt.

Och håll i er nu när ni ser de färdiga resultaten. Det var inte vilka lakan som helst jag sydde av.

My Litte Pony minsann. Fint som kattskit i vällingen.

Men, men… Små ponnysar eller inte, den här blev för stor. Kommer att funka ypperligt som nattlinne däremot. Och jag kan väl säga att någon festblåsa hade det inte blivit hur eller hur. Jag är ju liksom ingen hästtjej. Men bra som ett första försök och nu visste jag hur mönstret passade. Eller inte passade.

Nytt försök efter en kopp kaffe. Av lite mer neutralt lakan.

Den svarta varianten är med A-formad och lite tillfixad. Dock är båda varianterna slarvigt sydda eftersom jag inte orkade lägga ner så mycket tid på finlir. Den svarta är ett gammal nött lakan där det är tjockt tyg på en del ställen och på andra nästan hål. Men att test-sy med lakan är en av de bästa grejerna jag kommit på.

Jag kommer helt klart att köpa mig ett fint tyg och sy en ny. Det är jag helt säker på. Och nu vet jag exakt hur jag ska göra.

Jag är skitstolt över mig själv just nu. Att jag inte gav upp.

Jag tänker mig en röd tunika till julfesten.

Ja jävlar.

Senare: har nu fått flera frågor om vart tyget med My Little Pony kommer ifrån. Det är ett gammalt lakan. Från 80-talet. Har tillhört min syster när hon var liten och jag fick det av min mamma för nått år sen när jag fick för mig att tigga lakan av folk för att jag ville virka en matta.

Cause I’m a slöfock, yes I am

I 150 år ungefär så har jag tänkt att det här med kläder, det borde ju inte vara så himla svårt att sy själv.

Jag köpte mönster till en tunika. Köpte tyg. Klippte i tyget. Slarvade. Fick en skev tunika med för smala ärmar.

Köpte ett nytt mönster. Investerade i nytt tyg. Slarvade i halsen och sydde ful brodyr på bröstet.

Sen gav jag upp. Tänkte att sy tunikor, det får Gudrun Sjödén göra åt mig i fortsättningen.

Men jag kan inte sluta tänka på det där. Kan inte acceptera att en drömklänning i linne i ett nummer av Lantliv går loss på nästan två tusen. Jag menar, HUR SVÅRT KAN DET VA att sy nått sånt själv?!

Så i flera veckor nu har jag googlat, letat, rotat över allt efter ett bra och enkelt mönster. Nätet och tidningar och frågat vänner.

Men jag hittar inget som liksom duger. Ingenting känns liksom rätt. Inget är tillräckligt fint, tillräckligt bra och framför allt tillräckligt ENKELT för en novis typ som jag.

Men nu vet jag vad det verkliga problemet är. Varför det aldrig blir nått.

Jag är för lat. Jag vill sy nått fint och jag vill massproducera skitfina linnetunikor. Där jag får tio stycken för två tusen som tidningsklänningen kostade.

Men man får inte ihop en klänning om man är lat. Man måste ta i lite. Det går liksom inte att köpa två meter fint tyg och rulla ihop till en boll och stoppa in i micron på högsta effekt i tre minuter.

Det funkar inte så.

Men jag ska ta tag i det där nu.

Och jag har köpt ett nytt mönster.

Men jag testar med ett gammalt lakan först.

Det blir billigare så.

Som en lite rutten frukt

Vi skalar av nu. Vi tar bort det där skadade skalet och de bruna fläckarna som kommer sig av att man fått några smällar. Att man ramlat ur påsen och någon har snällt plockat upp en men lagt tillbaka en lite för hårt i skålen.

Ungefär så.

Det är back to basic nu. Avskalat. Lugnt och fint. Vi gör det vi vill och struntar i det andra. Det är inte viktigt eller nödvändigt att ha ett nystädat golv varje dag. Ofta är det viktigare att lägga sig i soffan bredvid någon och tillsammans leka leken ”Vi är sjuka och måste vila och får inte göra tråkiga saker över huvud taget. För det har doktorn sagt. ”.

I söndags var mamma och pappa här. Mysigt. De bor långt bort men tillräckligt nära för att komma hit över dagen. Vi bjöd på hemgjorda kroppkakor och blåbärspaj. Och så åkte vi på en liten utflykt till ett fint ställe. För att visa att det är fint där. De höll med. Och fick matlåda med sig hem.

Blåbärspajen var ett test. För att se om den kan vara kandidat till det fredagsfika jag om en vecka ska bjuda 30 pers på. Det blir inget av med det.

I helgen ska vi träffa vänner från och i annorstädes. Det blir mysigt. Om några veckor ska vi göra om samma sak med andra vänner i annan annorstädes. Det blir lika mysigt det.

Alltså vänner. Det är min bästa grej.

Jag såg ett litet inslag på TV om utmattningsdepression. Om att tappa lusten. Och om att leta upp den igen. Och om att det handlar om att bara göra saker där man kommer ut på andra sidan med mer energi än man hade när man gick in i det.

Ojsan.

Där kunde jag snabbt dela upp saker i två skålar. De som passar in i den beskrivningen i ena skålen och i den andra saker som absolut inte passar in där.

Vännerna hamnar i fin-skålen. Den som är av kristall och koppar och är från både Iittala, Svenskt Tenn och Georg Jensen på samma gång. Fint som snus.

Men jag vet också vad som hamnar i ful-skålen. Den som ser mer ut som ett sopnedkast. Och det som ligger där i nu gör jag slut med. Exakt nu. För den skålen kostar mer än den smakar. Och det har jag inte råd med just nu.

Att vara ett kantstött äpple är lite som att vara fattig nämligen.

Fattig på energi.

Det där med skämt

Lyssnade på en pod idag. Hemma hos Gry. Del 3. Camilla Läckberg och hennes nya kärlek gästade programmet. De var där för att prata om att Gry och gänget i ett tidigare avsnitt skämtat om den stora (?) åldersskillnaden mellan Camilla och Kärleken. För Camilla hade tagit illa upp av skämtet och låtit Gry få veta detta.

Och det blev ett intressant samtal kring detta om att skämta om saker. Gry menade att Camilla själv skämtar om åldersskillnaden och därför får tåla att andra gör det. Camilla menade att det är okej att skämta om henne, för hon har valt detta (kändis)livet, men tycker inte om att man skämtar om de som står henne nära.

De vände och vred på allt möjligt och det var ett intressant samtal. Men jag tyckte att de glömde en grej. En grej som jag känner väldigt starkt. Och det är att det är en oootroligt stor skillnad på om jag skämtar om mig själv jämfört med om andra gör det.

Jag kan gärna skoja om mig själv. Rätt grovt ibland. Men om någon annan skulle dra samma skämt, om mig, skulle jag inte tycka att det var okej. Det är stor skillnad, tycker jag, att jag själv driver om mitt utseende, min familj, mitt hem, min ekonomi eller vad som helst, än om någon annan gör det.

Att jag efter en brakmiddag säger att jag känner mig som en uppblåst ballong är långt ifrån samma sak som att någon annan säger ”Kolla på henne liksom, som en jädra ballong!!! Snart exploderar hon!!!”.

Eller måste man tåla att andra drar samma skämt om en som man gör själv. Är det alltid så? Att man får skylla sig själv då?

Det kan vara hårfint. Det fattar jag. Gränsen mellan vad som är kul och vad som är taskigt. Men den som det skojas om är väl den som bestämmer va? Tycker inte jag att skämten om min ny frisyr, min höstjacka, min finne på hakan eller fläcken mitt fram på tröjan är roliga så är de väl inte det?

Eller?

A majsigt place, Örebro!

När min man fyllde år fick han en happening av sina syskonbarn. Vi valde att åka på en romantisk weekend. Eller kääärleksresa som vi har tyckt att det var kul att kalla det. (Japp, vi har konstig humor).

Det fanns lite olika städer att välja mellan i det presentkortet som han fick, så vi valde att åka någonstans som är relativt nära men där vi nästan aldrig har varit. Bara för att få komma till ett nytt ställe.

Vi valde Örebro.

Ett väldigt bra val ska jag be att få tala om. Vi är supernöjda med vårt val. På gränsen till malliga. Eller ja, vi ÄR malliga.

Vi hamnade på Clarion Hotel Örebro och det visade sig vara ett väldigt trevligt ställe. Det kan vi verkligen rekommendera. Otroligt trevlig personal och rent och fint och trevligt. Och god mat och sanslöst smarrig frulle.

Vi fick rum 245 som var jättefint. Lite litet, men väldigt fint. Och rent. Vi fick dela rum med Turbo, Rut och Bo, men de gjorde inte så mycket väsen av sig.

Efter en flaska mousserande gick vi ut på stan och letade reda på ett ölcafé som min man läst om. På vägen dit gick vi förbi det sanslöst fina slottet…

Vi roade oss länge med att ta panoramabilder. Hur kul som helst.

Till slut hittade vi Örebro Ölcafé. Det var ett häftigt ställe med massor av ölsorter och snygg inredning. Vi tog en öl eller två och åt dagens lunch. Schnitzel minsann.

Mitt emot Örebro Ölcafé låg stadens polisstation. Det fick mig att tänka på en kär nätvän som jobbar på polisen i Örebro. Det måste vara där tänkte jag och drömde om att få träffas.

Ja, sen myste vi runt, kollade läget, gick lite på stan, re-la-la-laxade, tog ett glas vin i baren på hotellet och bara hade det hur bra som helst.

 

Vi hade inte så stor lust att springa runt och leta efter någon fancy restaurang utan kände att vi ville testa att äta på hotellet eftersom det såg så trevligt ut. De berättade att det skulle bli musik till kvällen och det tyckte vi lät mysigt. Vi bokade ett bord och fick veta att vi skulle slippa betala inträde eftersom vi bodde på hotellet.
Det där med inträde förvirrade oss lite. Vi tänkte i vårt stilla sinne att det skulle komma någon glad liten trubadur och spela lite gitarr, vilket vi förvånades över att man tog inträde för.

Men vad fel vi hade. Vi bjöds på en konsert som vi aldrig kommer att glömma.

Det var tre män som uppträdde. Eric Bibb, Knut Reiersrud och Ale Möller som spelade blues. Och jädrar vad de spelade. Här kan man läsa om spelningen på Facebook.

Maten vi åt till konserten (som hölls i kanten av restaurangen) var superb. Vill komma tillbaka snart igen.
Före maten fick vi majsbröd som man doppade i salsa. Otroligt gott. Måste testa att göra detta hemma.

Ja och dagen efter vräkte jag i mig lax vid frukosten och när vi åkte hem gjorde vi det med sorg i hjärtat men bra musik i CD-spelaren i bilen (vi köpte en skiva av de som spelade kvällen innan). En otroligt trevlig helg och en väldigt fin stad och vi åker gääärna tillbaka.

Tack alla som var med och gav den här presenten till min man.

 

 

Hej, jag heter Susanne och jag är en förhalare

Det finns hela tiden blogginlägg i mitt huvud. Jag kommer på flera stycken varje dag. Men ni sitter ju med sanningen i era händer. Det finns inte fler inlägg än de ni ser. Det blir inget.

Jag krånglar till allt. Tänker att mitt nästa inlägg måste handla om min helg som var. En fin och bra helg. Med mycket att berätta. Men jag orkar inte ladda in bilderna i datorn. Så då blir det inget alls. Inte ett ord. Inte ens om Hela Sverige syr eller om att Så mycket bättre börjar på lördag (och att Carola kommer slå alla med häpnad och rocka röven av oss alla!).

Eller om att en kollega stoppade mig i morse innan jag ens hunnit fram till stämplingsklockan och sa ”Jaha, du har fortfarande din höstkappa på dig ser jag?”.

Eeeh… Ja. Det är höst. Nu har jag höstkappa. Eller kappa. Jag har kappa. Typ jacka. Nästa vecka har jag samma jacka. Eller någon annan jacka. Eller ingen alls. Sån är jag. Klär mig lite wild and crazy. Höstkappa i oktober. Vart får jag allt ifrån? Nästa år har jag sommarjacka i juli kanske? Julgran till jul? Med mig vet man inte, jag kan tydligen hitta på vad som helst. När som helst.

Men citronträdet är intaget, avlusat och har en ny lampa från IKEA i Örebro som lyser på sig. Så att det ska klara vintern inne.

Och snart är det min tur att bjuda 30 pers på fredagsfika på jobbet.

Och kassen med grejer vi skänkte till vår lokala loppis idag var så tung att jag inte orkade lyfta den.

Det händer otroligt mycket spännande i mitt liv just nu som ni märker. Men det där med höstkappan kanske var lite väl magstarkt. Hoppas att ni tål såna berättelser.

Höstjacka i oktober. Herre gud.

Jag borde kanske läggas in?